Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Jag är nyfiken – Wigan Athletic

2005 tog sig Wigan som tvåa i The Championship upp i Premier League.

Alltsedan dess så har Wigan också hållt sig kvar i Premier League, om än oftast med snaran runt halsen, i vad som är klubbens första och enda period i den engelska högsta divisionen.

Grundad 1932 så är Wigan den yngsta klubben i Premier League och det var först 1978 som klubben valdes in som en medlem i The Football League. Wigan Athletic är det femte försöket att grunda en fotbollsklubb i Wigan efter det att i tur och ordning County, United, Town och Borough först grundats och därefter lagts ned.

Wigan är helt enkelt en stad för rugby, inte fotboll.

:::

Ekonomi

Att fotboll inte är först och främst i Wigan märks kanske tydligast på klubbens publikunderlag, vilket naturligtvis har sina självklara konsekvenser för lagets ekonomiska förutsättningar.

Wigans hemmaarena DW Stadium är ofta glest befolkad och det är kanske lite talande att dess publikrekord är matchen från sista omgången 2007/08 när horder av Man Utd-fans vallfärdade dit för att se Man Utd säkra ligasegern.

Wigan har efter Blackpool ligans överlägset lägsta publiksnitt med bara lite drygt 16,000 åskådare per match den här säsongen. Vad som är än värre är att Wigan bara har en beläggning på sin arena om 65,5%. Med andra ord, en hel tredjedel av arenan står tom under en hel säsong. Närmaste klubb ligger som jämförelse runt en beläggning om 80%.

Wigan saknar helt enkelt den nödvändiga publikbasen för att etablera sig sportsligt och ekonomiskt i Premier League.

Kommersiellt saknar även klubben den rätta organisationen, vilket möjligen speglar en till obefintlighet gränsande målgrupp. Talande är att Wigan öppnade sin egen klubbshop för bara två år sedan.

Sammantaget ger det en bild av en klubb som vad avser fortsatt spel i Premier League är ekonomiskt helt beroende av de TV-intäkter som Premier League-spel medför.

:::

Management

Dave Whelan, Wigans nuvarande ordförande, köpte klubben 1995. Under hans första säsong vid rodret slutade Wigan på 14:e plats i vad som nu är League 2, alltså som 84:e lag av de 92 som ingår i Premier League och The Football League. Hans uttalade och vid den tiden förtalade målsättning var att ta Wigan till Premier League. Tio år senare var den målsättningen verklighet.

Det vore med det som utgångspunkt naturligtvis befängt att kritisera ledningen av klubben under den här tidsperioden. Väl i Premier League dock så har klubben fått anpassa sig till att vara en evigt liten fisk i en väldigt stor damm, och på så vis har även ledningen behövt förändras och utvecklas.

Under de dryga fem år som Wigan befunnit sig i Premier League så har en tämligen tydlig latinsk eller sydamerikansk strategi tillämpats. Såväl vad avser spelstil, framför allt under nuvarande manager Roberto Martinez, som vad avser värvningspolitik. Mycket av Wigans framgång har varit baserad på att hitta och förädla mid level-kvalitet i Sydamerika. Klubbens kanske främsta strategiska resurs har varit deras lyckade scoutingnätverk.

Med en spelstil baserad på bollinnehav och kortpassningsspel så har Wigan också försökt skapa sig en komparativ fördel gentemot övriga lag på Premier Leagues nedre halva. Huruvida det projektet har lyckats eller tvärtom lett till ett ökat risktagande får däremot betraktas som en öppen fråga.

Om Wigan åker ur Premier League så är det tveksamt om klubben fortfarande kommer ha samma attraktionskraft för lovande sydamerikansk talang, och det kan då bli nödvändigt att formulera en ny värvningsstrategi. Särskilt som själva staden beskrivs av en av Wigans spelare som ”a crappy place. The town is tiny and there is no atmosphere. I go into training, I return home, and that is all I do.”

Av Wigans management kan vi dra två slutsatser. För det första att det har hållit hög klass och sannolikt varit den främsta anledningen till Wigans relativt långa tillvaro i Premier League men för det andra också att man bara kan baka med de ingredienser man har tillgång till.

:::

Ideologi

Det är svårt att identifiera någon direkt fundamental idé som styr Wigan utöver just den vision som Dave Whelan formulerade för drygt 15 år sedan: ”Wigan ska spela i Premier League”.

Publikens antal och begränsade engagemang för klubben gör även att Wigan som fotbollsprojekt till stor del känns som ett personligt projekt för Dave Whelan.

:::

Slutsatser

Wigan är i grund och botten fortfarande en liten lokal kvartersklubb med ett troget följe av lokala supportrar. Dessa har säkert uppskattat Wigans tillvaro i Premier League, en period under vilken klubben närmast överträffat sig själv, men Wigans placering i ligasystemet spelar sannolikt inte någon stor roll för just dem. De kommer följa Wigan oavsett.

Men det ger också klubben en trygghet och en stabilitet. Det är på så vis ingen katastrof om klubben åker ur Premier League. Frågan i så fall är om man från klubbledningens sida har klokhet nog att rätta munnen efter matsäcken, att skruva ned ambitionerna och acceptera att mer än det allra bästa kan vara gott nog.

Och om Dave Whelan i så fall har något intresse av att förbli Wigans ägare och ordförande.

:::

Inför en säsongsavslutning som inleds idag hemma mot Everton och därefter fortsätter med Aston Villa (a), West Ham (h) och Stoke (a) och som onekligen är make-or-break för Wigan, så måste ändå det vara något som minskar pressen på laget.

Otroligt viktig match mot Everton i eftermiddag.

http://www.telegraph.co.uk/sport/football/competitions/premier-league/7944301/Wigan-Athletic-v-Everton-match-preview.html

…………………………………………………

Just Wigans hemmasupport är vad Roberto Martinez hoppas på inför eftermiddagens match mot Everton.

Martinez uppmanade Wigansupportrarna att återskapa den stämning som rått vid några av lagets minnesvärda tidigare triumfer – inte minst mot lag som Chelsea och Arsenal hemma på DW Stadium.

”Every home fixture gives you that feeling of responsibility to try and effect the game in every way we possibly can, just as we have done on all the big occasions at the DW Stadium in the past.

At this stage of the campaign last season Arsenal arrived here and we all know what happened that day, an example that will be in everyone’s memory for the rest of our lives.

We must create that atmosphere and confidence for the final two games of this season, starting on Saturday against Everton. Emotions in these games close down the margins on the pitch and that environment is created by the fans, it’s a crucial role they have.”

Ett i mina ögon tämligen målande och tydligt sätt att beskriva den betydelse som publiken har för vad som sker på fotbollsplanen. De skapar en känsla och atmosfär som ”gör planen mindre” och motståndarnas upplevda handlingsutrymme trängre.

…………………………………………………

Tung kvällsmatch också på Stamford Bridge mellan titeljagande Chelsea och Champions League-jagande Tottenham.

Tveklöst en match som båda lagen måste vinna för att ha möjlighet att behålla kontakten med respektive lag framför dem.

Carlo Ancelotti insisterar på att Chelsea fortfarande har möjlighet att komma ifatt Man Utd och givet att Man Utd har kvar att möta både Arsenal och Chelsea så är det självklart en möjlighet.

:::

Det har varit en säsong av glädje och fest för Tottenham och deras supportrar.

Frågan är däremot om inte, när det ska göras bokslut över säsongens samtliga intäkter och kostnader, det visar sig att den här säsongen kostade mer än den smakade för Tottenham.

Det är svårt att undvika känslan att många av Tottenhams poängtapp den här säsongen har kommit till stor del som en följd av att Champions League har slitit både på spelare och koncentration.

Resultatet blir förmodligen att Tottenham misslyckas med att kvalificera sig för Champions League igen – och det i kombination med att kvalificering dit knappast lär bli lättare vad tiden lider gör att Daniel Levy, klubbens ägare, kan känna sig frestad att skära lönekostnader och casha in på klubbens etablerade stjärnor.

Spelarna själva kan också vara benägna att vilja röra på sig för att säkra Champions League-fotboll för egen del. Särskilt som de bevisat att de mer än väl är kapabla att prestera på den nivån.

Spelare som Gareth Bale, Aaron Lennon, Rafael van der Vaart, Luka Modric, Tom Huddlestone med flera. Samtliga viktiga spelare för Spurs. De vill spela Champions League. Och om inte Tottenham kan erbjuda dem det så kommer de att söka sig till en klubb som kan.

Frågan är om Tottenham är mäktiga att bli något mer än en europeisk dagslända.

…………………………………………………

The Championship har sin egen version av ödesmatch i lördagens tidiga match på Elland Road.

Leeds möter Burnley.

Det förlorande laget lär i praktiken vara borta från playoff-platserna, och oavgjort lär i praktiken diskvalificera båda lagen från playoff. Mycket viktig match alltså.

Sanningen är i och för sig att även vid en vinst för ena laget så kommer det att ha en rejäl uppförsbacke för att lyckas nå playoff. Nottingham Forest måste helt enkelt helt tappa koncepterna mot nedflyttningskandidaterna Scunthorpe och Crystal Palace.

:::

Allt annat än segrar för Sheffield United och Scunthorpe samtidigt som Crystal Palace eller Doncaster Rovers förlorar betyder för övrigt att dessa båda lag flyttas ned till League 1.

…………………………………………………

Oavgjort för QPR i eftermiddag borta mot Watford och man säkrar i praktiken ligasegern i The Championship, vinst och man säkrar den teoretiskt, och garanterat uppflyttning till Premier League.

Men känslan att toppstriden i The Championship befinner sig lite i limbo känns jobbig och påträngande.

Nästa fredag, den 6 maj, ska ju nämligen FA sammanträda och avgöra i frågan om QPR ska få poängavdrag för sitt påstådda brott att ha använt en spelare ägd av tredje part.

En dag innan den sista omgången!

Och om QPR finns vara skyldiga så är det väldigt svårt att spekulera i hur många poängs avdrag det i så fall kan bli fråga om, då det är det första fallet som tas upp till granskning.

Blir det tio poäng så blir det playoff för QPR istället för automatisk uppflyttning. Blir det det dubbla så riskerar det inte bli något alls för QPR.

Själv tror jag att om QPR befinns vara skyldiga så tror jag straffet kommer bli en politisk avvägning mellan att å ena sidan vilja statuera ett kraftigt exempel mot regelbrottet (kraftigt och kännbart poängavdrag) och å andra sidan en önskan om att inte alltför kraftigt undergräva The Football Leagues trovärdighet (inte förändra tabellen i efterhand).

Vilka krafter som vinner är en politisk fråga.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Road to Europe

Kampen om de europeiska platserna är en av säsongsavslutningens olika storylines i England och det är därtill en storyline som är indelad i två enskilda akter.

Dels är det kampen om den sista Champions League-platsen och dels är det kampen om de en eller två återstående platserna till nästa säsongs Europa League.

Fyra omgångar samt en hängmatch återstår av Premier League 2010/11.

Det börjar bli möjligt och hanterbart att spekulera i hur det faktiskt kommer att sluta och det är kanske klokt att göra så här en slö fredag innan ligahelgen drar igång.

Fem lag är framför allt och i praktiken inblandade: Man City, Tottenham, Liverpool, Everton och Bolton.

:::

Fighting from the high ground – Man City, 59p (+21)

En fundamental skillnad från förra säsongen är att Man City i år hela tiden har haft dagsljus mellan sig och lagen nedanför i kampen om den fjärde platsen. Det har dels lättat pressen på dem men även satt de jagande lagen under en tuffare press.

Det återstående programmet gynnar Man City. De inleder med en klart vinnbar match hemma mot West Ham samtidigt som Tottenham åker till tuffa Stamford Bridge varmed ett sjupoängsförsprång kan öppnas upp. Det ger Man City möjlighet att spela på den marginalen och möjlighet att spela på oavgjort i hemmamatchen mot Spurs, vilket passar dem väldigt bra och Spurs fantastiskt illa.

Återstående matcher: West Ham (h) – w, Everton (a) – l, Tottenham (h) – d, Stoke (h) – w, och Bolton (a) – d.

Total: 67p

Nyckelmatch: Everton (a). Vinner Man City den matchen så är Europakampen avgjord innan den egentligen ens hinner börja. Förlust och de sista omgångarna förblir spännande.

:::

Last Chance Saloon – Tottenham, 55p (+8)

Herregud så många möjligheter som Tottenham har kastat bort den här säsongen i form av trygga trepoängare som blivit till ett eller intet. Senast förra helgen hemma mot West Brom. Oförmågan att vinna måste vinna-matcher har kostat Tottenham övertaget i kampen om en Champions League-plats, och man måste fråga sig hur många ligapoäng Tottenham tappat som en följd av sitt Champions League-äventyr.

De återstående fem matcherna av säsongen utgör Tottenhams absolut sista chans att rädda säsongen. Men det är också ett infernaliskt svårt matchprogram med bortamatcher mot Chelsea, Man City och Liverpool på schemat. Klarar Tottenham av att lyfta sig?

Återstående matcher: Chelsea (a) – l, Blackpool (h) – w, Man City (a) – d, Liverpool (a) – d, och Birmingham (h) – w.

Total: 63p

Nyckelmatch: Chelsea (a). Ska Tottenham göra det omöjliga så måste de ta trepoängare i åtminstone två av de tre återstående toppmatcherna. En bra start borta mot Chelsea kan ge fart i seglen, och tre viktiga bonuspoäng.

:::

Building momentum – Liverpool, 52p (+12)

Liverpool är ett av vårens absolut mest formstarka lag och har stadigt stigit i tabellen. Laget gjorde vad de kunde på hemmaplan mot Man City och man har kvar att möta just Tottenham i kampen om en av europaplatserna. Liverpool spelar just nu med ett otroligt momentum, allting går deras väg.

Liverpool har dock ett par halvtrixiga matcher kvar. Vare sig Fulham eller Aston Villa kommer vara lätta matcher och jag tror Tottenham med sitt snabba spel kan ställa till problem för Liverpool på Anfield. Jag räknar med att en poäng skiljer mellan lagen när de båda möts, och det är med den här matchen som Liverpool gör bokslut för säsongen. Resultatet kommer spegla säsongen som helhet.

Återstående matcher: Newcastle (h) – w, Fulham (a) – w, Tottenham (h) – d, och Aston Villa (a) – d.

Total: 60p

Nyckelmatch: Tottenham (h). Givetvis. Jag tror på oavgjort i den matchen mellan två jämspelta lag, men naturligtvis har Liverpool där en god chans att ta sig upp på samma poäng som Spurs med en bättre målskillnad.

:::

Waiting for a Miracle – Everton, 47p (+5)

Evertons återstående matchprogram är klart överkomligt för dem. Men väldigt mycket ska inträffa för att Everton ska få spela europeisk fotboll nästa säsong. Rimligtvis måste de ta in fem poäng på Liverpool samt hoppas att Man City bryter ihop fullständigt mot slutet av säsongen men ändå vinner FA-cupen. I så fall kvalificerar de sig som sexa.

Realistiskt sett så kan deras ambition först och främst vara att försöka gå förbi lokalrivalerna i tabellen. Men givet Evertons inledning på säsongen är det smått makalöst att de med fyra matcher kvar av säsongen ändå har en teoretisk chans på europeiskt cupspel.

Återstående matcher: Wigan (a) – w, Man City (h) – w, West Brom (a) – w, och Chelsea (h) – d.

Total: 57p

Nyckelmatch: Chelsea (h). Möjlighet för Everton att tjäna in två extrapoäng. Kan få hjälp på vägen om ligan vid det laget redan är avgjord och Chelsea inte har något att spela för.

:::

No Chance in Hell – Bolton, 46p (+1)

Bolton har naturligtvis gjort en strålande säsong med deras mått mätt. De har spelat en fotboll som kombinerar kraft med kreativitet och deras framgångar i ligan har motsvarats av en positiv cup run som dock tog slut på Wembley under närmast förnedrande omständigheter.

Men tyvärr så måste nog himlen mer eller mindre ramla ned över Premier Leagues huvuden för att Bolton ska lyckas ta sig till Europa League. De själva måste i princip vinna allt och mer eller mindre alla andra resultat måste gå deras väg. Men intrycket är att Bolton halvt redan gått på semester, storförlusten i onsdags mot Fulham hjälpte dem inte i den här kampen.

Återstående matcher: Blackburn (a) – d, Sunderland (h) – w, Blackpool (a) – w, och Man City (h) – d.

Total: 54p

Nyckelmatch: Blackburn (a). Lancashirederby och tre väldigt viktiga poäng på spel om Bolton vill hålla liv i den minimala möjligheten till Europaspel under nästa säsong.

:::

Så när stormen väl har lagt sig så är med andra ord allting precis som det var innan den drog igång. Tror jag.

Go ahead – take the piss out of me!

…………………………………………………

Är verkligen Leicester bättre under Sven-Göran Eriksson än vad klubben var under Paulo Sousa?

Den frågan ställer sig David Cockcroft på Soccer Lens.

http://soccerlens.com/are-leicester-city-really-better-off-under-eriksson-than-sousa/69206/

Författarens slutsats är huvudsakligen att Sousa och Eriksson tvärtom är väldigt lika som managers och att de försöker spela fotboll enligt mer eller mindre samma filosofi om fotboll baserat på bollinnehav.

Sousa lämnade tvärtom över ett väldukat bord till Eriksson. Skillnaden menar författaren är att Sousas idéer aldrig gavs någon riktig tid att få något genomslag på Walkers Stadium.

Leicester, med sin nya finansiering, kommer att satsa stenhårt på uppflyttning till Premier League under nästa säsong.

…………………………………………………

Norwich är med stormsteg på väg upp mot Premier League igen efter ett antal års frånvaro.

The Guardian bloggar spännande om deras berättelse och om Paul Lamberts lovande managementtalang. Man gör även en något tillkämpad jämförelse mellan The Canaries och Man Utd.

http://www.guardian.co.uk/football/football-league-blog/2011/apr/28/norwich-city-championship-promotion

Är QPR i så fall The Championships Chelsea?

:::

Sjukt rolig och intressant Guardian-blogg om det skotska managerundret inom den engelska fotbollen.

http://www.guardian.co.uk/football/blog/2011/apr/28/scotland-managers-bossing-premier-league

Jock Stein, Matt Busby, Bill Shankly, Tommy Docherty, George Graham och Kenny Dalglish. Alex Ferguson. Alex McLeish, Owen Coyle, David Moyes och … hrrmm .. Steve Kean. Tony Mowbray, Paul Lambert och Billy Davies. To name but a few.

Sex av 20 klubbar i Premier League styrs av skottar. Nästa säsong kan det mycket väl vara åtta. Fem miljoner skottar mot 50 miljoner engelsmän. What’s up with that?

…………………………………………………

Stoke försöker övertala Tom Jones att göra en ny version av Delilah att spelas live på Wembley inför FA-cupfinalen. Det var ju en rätt mäktig upplevelse att lyssna på under semifinalen.

Det vore onekligen lite häftigt.

:::

FC United of Manchester vann playoff-semifinalen i Northern Premier League (Division 7) mot Bradford Park Avenue med 2-0 och möter i måndagens playoff-final Colwyn Bay på bortaplan.

Vinnaren flyttas upp till The Conference North.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Premier Leagues fem bästa anfall

För någon månad sedan inledde jag projektet med att rangordna de bästa lagdelarna i Premier League.

Jag inledde med försvaret, och den bloggen finner ni här:

http://blogg.fotbollskanalen.se//hyllman/2011/03/20/premier-leagues-fem-basta-forsvar/

Därefter fortsatte jag mittfältet och den bloggen finner ni i sin tur här:

http://blogg.fotbollskanalen.se//hyllman/2011/04/03/premier-leagues-fem-basta-mittfalt/

Nu har turen kommit till anfallet, vilket jag förutspår kommer vara den hetaste potatisen vad avser sådana här listprojekt.

:::

Tidigare listor jag har gjort har fokuserat på spelare.

Med den här listserien håller jag mig inom samma seriesystem så att säga – men väljer istället att titta på lagdelar som kollektiva helheter.

Det är med andra ord inte bara kvaliteten på de enskilda spelarna som är avgörande här, utan lika mycket hur dessa fungerar tillsammans och graden av samordning och samarbete dem emellan.

Vilket naturligtvis – om man vill analysera och förstå fotboll – är ett långt mycket mer givande och fruktbart perspektiv.

Det är på den nivån man hittar svaret på hur det exempelvis kan komma sig att ett lag som Wolves kan vinna mot lag som Man City, Liverpool, Chelsea och Man Utd.

:::

Det är naturligtvis inte helt självklart vad som egentligen menas med ett anfall.

I modern fotbollstaktik är det inte längre lika lätt att bara betrakta rena strikers som anfallare. I många fall växlar spelare position mellan mittfält och anfall och man försöker hitta och utnyttja gråzonen mellan de båda lagdelarna.

Ett spelsystem som formellt är definierat 4-5-1 kan så att säga bestå av fem mittfältare och en ensam anfallare när motståndarna har bollen för att snabbt i praktiken omvandlas till ett 4-3-3 med tre anfallare när det egna laget erövrar boll.

Det här är en form av taktisk flexibilitet som blivit närmast standard inom engelsk fotboll under de senaste åren och det är något man får ta med i beräkningen när man värderar olika lags anfall.

…………………………………………………

DE FEM BÄSTA ANFALLEN I PREMIER LEAGUE

(1) Man Utd

Man kan välja att betrakta Man Utds anfall antingen statistiskt eller strategiskt. Rent statistiskt har laget gjort flest mål och man skapar även flest chanser. Sett mer strategiskt så finns det få lag med ett mer mångsidigt anfallsspel än Man Utd.

Det är ett lag med flera olika spelartyper i anfallsspelet, som kan anfalla på många olika sätt och målen kan komma från flera olika ställen, vilket är ett om inte kanske det främsta skälet till att Man Utd är så svåra att försvara sig emot över en hel match.

(2) Chelsea

Just tyngd och mångsidighet är även det den stora styrkan i Chelseas formidabla anfall. Ser vi spelare för spelare så är det inget lag som rubbar kvaliteten på Chelseas anfall med Torres, Drogba och underskattade spelare som Anelka och Kalou bakom dem.

Den här säsongen har Chelseas anfall däremot inte varit lika effektiva i att sätta de chanser som skapats, och sett till lagets totala anfallsspel så skapas även färre chanser. Torres och Drogba har heller inte hittat något fungerande samspel och Chelseas anfallare är inte alltid bekväma när de tvingas spela mindre centralt.

(3) Arsenal

När Arsenals anfallsspel fungerar och klickar så är det briljant och rent tekniskt förmodligen det bästa i ligan och bland de allra bästa i Europa. Det strategiska problemet med Arsenals anfallsspel är när spelet inte riktigt fungerar, då finns där inte riktigt någon alternativ handlingsplan.

Arsenals anfallsspel saknar mångsidighet och fokus ligger för mycket på att göra en sak otroligt bra snarare än att göra många saker tillräckligt bra. Robin van Persie är en enastående anfallare men alltför skadedrabbad och bakom honom är alternativen inte av tillräcklig spetskvalitet.

(4) Liverpool

För att vara en säsong under vilken första halvan förslösades på en lynnig spansk anfallare som ville bort så är Liverpools offensiva målproduktion ändå väldigt hög, väl i paritet med övriga utmanare om europaplatserna som Tottenham och Man City, vilket vittnar om ett snabbt och effektivt anfallsspel i vilket flera olika spelare utgör målhot.

Anfallssammansättningen förändrades i januari till det bredare och bättre med en teknisk, kvick, kreativ och konstruktiv Luis Suarez och ett dynamiskt kraftpaket i Andy Carroll. Det ger även Liverpool den värdefulla taktiska möjligheten att kunna anfalla på mer än ett sätt beroende på motstånd och matchbild.

(5) Blackpool

Blackpool ligger och svajar runt nedflyttningsstrecket, men let’s not kid ourselves – det är inte på grund av deras anfallsspel. Det har tvärtom varit tämligen makalöst den här säsongen. Att ett bottenlag och därtill en nykomling gör så många mål i Premier League, dessutom baserat på ett innovativt och snabbt passningsspel, är en av säsongens sensationer.

Inför säsongen förutspåddes Blackpool knappt ta tio poäng under hela säsongen. De har nu med fyra matcher kvar tagit mer än tre gånger så många poäng. Skälet till det är anfallsspelet utan vilket de hade varit klara för nedflyttning innan juluppehållet. Blackpool gör lika ofta eller oftare än något annat lag i ligan tre mål eller fler i en match.

:::

Bubblare:

»  West Brom
»  Newcastle
»  Aston Villa

…………………………………………………

På anfallstemat så tar The Guardians Joy of Six-blogg upp sex klassiska anfallssamarbeten.

http://www.guardian.co.uk/sport/blog/2009/apr/24/joy-of-six-strike-partnerships

Visst var Andy Cole och Dwight Yorke en blixtrande kombination under en magisk säsong där. Och på det temat förtjänar kanske också Jürgen Klinsmann och Teddy Sheringham att nämnas.

Men Kenny Dalglish och Ian Rush – herregud vilken anfallskombination.

Några som saknas? Tja, det som först och främst slår mig är kanske Romario och Hristo Stoichkov i Barcelona under 1990-talet.

Håller vi oss till England så måste så klart det magiska samarbetet mellan Alan Shearer och Chris Sutton nämnas som sköt Blackburn till ligatiteln 1994/95, även om det var ett förhållandevis kortlivat samarbete.

…………………………………………………

Den brittiska regeringens utredning av hur den engelska fotbollen leds och är organiserad är på väg mot sitt slut.

Paul Kelso på Telegraph sammanfattar vad han menar att den här övningen i statlig utredningsförmåga har lärt oss.

http://www.telegraph.co.uk/sport/football/8475248/After-90-submissions-31-witnesses-and-countless-miles-what-have-we-learned-from-MPs-inquiry-into-football.html

Framför allt menar Kelso att det finns många förslag till reformer men ingen vilja att tvinga fram dem genom att införa nya regler, istället fortsätter man på den inslagna vägen med självreglering.

Att de vackra orden om supporterägarskap är föga mer än just vackra ord och att ett sådant ägande är osannolikt i ett sammanhang av privat ägarskap där befintliga ägare investerat miljarder i sina klubbar.

Den mest varaktiga effekten av utredningen kan bli att FA ges i mandat att utfärda en form av klubblicens baserat på hur klubbarna sköter sig finansiellt och integriteten hos klubbarnas ägare och ledning.

Och det steget är kanske bra nog.

…………………………………………………

Den store engelske fotbollskommentatorn John Motson skriver om sina personliga minnen om en av engelsk fotbolls stora giganter – Sir Bobby Charlton.

http://news.bbc.co.uk/sport2/hi/tv_and_radio/inside_sport/9454502.stm

BBC2 visar ikväll en dokumentär om Charlton som kompletterar den film om Münchenolyckan som visades i helgen. Förmodligen finns även den att hämta hem kort därefter.

Be Champions!!

Peter Hyllman

They Shoot Horses, Don’t They?

Världen står stilla, jorden slutar snurra runt sin axel och Saturnus placerar sig i linje med Venus när de två spanska supermakterna drabbar samman i kvällens semifinal.

Mourinho har som är Mourinho likt lagt sina verbala fällor och på ytan verkar det som om Guardiola inte bara gick fram och nosade på osten utan även tog en rejäl tugga. Fällan smällde igen.

Matchen ger lite grann känslan av the irresistable force meets the immovable object.

Men det stämmer kanske inte riktigt.

Den Real Madridska försvarsmuren är naturligtvis inte alls ogenomtränglig och Barcelonas anfallsspel är förvisso otroligt svårstoppat men knappast ostoppbart.

Det ska hur som helst bli väldigt spännande att följa den här mentala, fotbollsliga och emotionella kampen mellan de båda.

Och se vilket av lagen som tar sig till Nou Wembley.

:::

Hur effektiva är egentligen europeiska fotbollslag i sin offensiva produktion sett till hur många av deras skott som faktiskt resulterar i mål? Det är kanske en lite rolig grej att kolla på så här en europeisk fotbollskväll.

Spanien, England, Tyskland och Italien ingår i den här undersökningen som tar med resultat fram till och med mars den här säsongen.

Får ni inte upp grafen i läsbar storlek direkt här i bloggen så kan ni helt enkelt klicka er vidare via den här länken:

https://lh3.googleusercontent.com/-W4W7OQdhpng/TYtEimuNRDI/AAAAAAAAAfE/C5VjIq7Ld8c/s1600/offensive+goal+to+shot+ratios+big+four+02-23-11.png

På totalen visar grafen att de europeiska lagen i de fyra stora ligorna snittar ett mål på lite knappt vart nionde skott (0,108 vid den röda linjen) om än medianen är ungefär ett skott vart elfte mål.

:::

Barcelona är naturligtvis ett fullständigt unikum. De gör alltså mål på nästan vart femte skott och är i det avseendet fullständigt överlägsna inom den europeiska fotbollen.

En produkt av att de spelar sig fram till så väldigt bra skottlägen.

Blackburn och Blackpool ligger kanske lite förvånande högt givet deras tabellpositioner. Grafen ger kanske också en del av förklaringen bakom Chelseas något taffliga säsong.

I botten av grafen hittar vi många italienska lag och det är väldigt få italienska lag högt upp i grafen – vilket möjligen illustrerar ett av den ligans större problem.

Real Madrids offensiv hyllas ofta – kul då att Wolves är mer eller mindre exakt lika effektiva som dem.

Huvudsakligen tyckte jag dock bara det var en kul graf och det är lite roligt att se var lagen placerar sig på den och klura lite på hur det stämmer överens med deras säsong och tabellplacering så här långt.

:::

Den europeiska medeleffektiviteten är 0,108:

Average!
» 10 av 20 La Liga-lag är mindre effektiva än det europeiska snittet.

Sad!
» 14 av 20 Serie A-lag är mindre effektiva än det europeiska snittet.

Kul!
» 12 av 18 Bundesliga-lag är mer effektiva än det europeiska snittet.

Huge!
» 16 av 20 Premier League-lag är mer effektiva än det europeiska snittet.

:::

Det är tur att Man Utd inte möter Manuel Neuer i varenda match. Då hade de förmodligen legat i andra änden av grafen.

…………………………………………………

Fulham vs Bolton

Även ikväll spelas det en hängmatch i Premier League – Fulham tar emot Bolton i en match i tabellens mittenregioner.

Om nu några sådana regioner existerar den här säsongen.

http://www.telegraph.co.uk/sport/football/competitions/premier-league/8475157/Fulham-v-Bolton-Wanderers-match-preview.html

Fulham har tagit sig bort från det värsta nedflyttningsträsket och en vinst ikväll betyder att de tar sig upp på tabellens övre halva.

Bolton hämtade sig från förnedringen på Wembley med en meriterande seger mot Arsenal, och vid vinst ikväll så klättrar de förbi Everton upp på sjunde plats i tabellen.

:::

Av Opta lär vi oss att de tre senaste ligamötena de här lagen emellan har slutat oavgjort.

:::

Och i och med kvällens match så är Premier Leagues enda återstående hängmatch den mellan Man City och Tottenham.

…………………………………………………

Kvällens match mellan Real Madrid och Barcelona, det tredje klassikot på kort tid, får mig att tänka lite på den här gamla diskmedelsreklamen om Villa Riba och Villa Bajo.

Kommersialismen känns dessutom ungefär lika påträngande.

:::

Intressant faktoid:

“According to Deloitte, Real pay €192m (£170m) in wages to a squad who cost €475m to assemble. Barça hand over €235m to a group who cost €175m to buy. Broadly, Real swoop on ready-made talent as an affirmation of their power while Barça prefer to create their own stars and pay them fortunes to keep them in their private galaxy.”

Ja, Real Madrid har betalat 2,5-3 gånger så mycket för sin spelartrupp. Men Barca betalar årligen 45m mer för att behålla och underhålla sin spelartrupp. Två helt olika strategier som däremot över sikt kostar i princip lika mycket, väl värt att komma ihåg för de som hånar Real Madrid som köpelag.

Be Champions!!

Peter Hyllman

LINHEM – Football League Watch

It’s … Linhem’s Football League Watch!

Det hör inte till The Football League men det är nu klart att vi (jag, min styvfar och bror) får biljetter till FA-cupfinalen!

Mer till ämnet så hoppas jag fortfarande att vi får biljetter till en playoffsemifinal i antingen League 1 eller League 2 dagen efter finalen.

Gillingham, MK Dons, Wycombe, Leyton Orient, Stevenage, Southampton och möjligen Bournemouth är lagen inom räckhåll från London som vi därmed hoppas går till playoff, spelar på söndagen och får börja på hemmaplan!

Bör tillägga det att Leyton Orient eller Southampton är första valet medan MK Dons snarare är Plan G ifall allt annat skulle gå åt,ehm, Milton Keynes.

::::

Eftersom det spelats två omgångar i Football League denna veckan (helgen och måndagens) och för att det bara är två omgångar kvar som ska spelas blir det större fokus än vanligt på omgångarnas resultat och hur denna säsongen kan sluta. Men först – Stevenage!

…………………………………………………

WITH OR WITHOUT YOU

Inför säsongen valde Stevenage Borough att ta bort ”Borough” ur sitt lagnamn då stadens förra klubb bara hette Stevenage FC innan den fick läggas ner och återuppstå som Stevenage Borough.

Staden Stevenage ligger knappt fem mil norr om London i grevskapet Hertfordshire där den största staden Watford är regionens främsta fotbollsklubb och på andra sidan gränsen till grevskapet Bedfordshire ligger Luton som även de överglänser Stevenage sett till population och fotbollsmeriter.

Men ifjol vann man Conference National med elva poängs marginal ner till lokalrivalen Luton Town vilket betydde uppflyttning för första gången till Football League.

Redan säsongen 1995/96 vann Stevenage Conference National med en ung  Barry ”The ox in the box” Hayles som främste målskytt men då nekades man uppflyttning för att arenan Broadhall Way inte levde upp till Football Leagues högt ställda konstruktionskrav.

Det följdes av nästan femton säsonger av stabila placeringar på övre halvan,  några säsong närmare nerflyttning och ett par playoffplaceringar. Men redan i början av 2000-talet hade klubben bestämt sig för att rusta upp arenan till att hålla regelrätt Football League-klass.

Det närmaste laget kommit fotbollens främsta förmak efter man snöpligt fick nobben 1996 var säsongen 2004/05 när man under managern Graham Westleys ledning tog sig ända fram till playoff-final. en final man förlorade med 0-1 mot nuvarande League 1-laget Carlisle.

Graham Westley var då en av många illa omtyckt manager för att hans lag spelade en tuff fotboll som tenderade att vara regelvidrig snarare än gentlemannamässig. Hans rykte var skamfilat även för att han som manager/ägare i Farnborough Town fört ut dem till en match i FA-cupens fjärde runda mot Arsenal på Highbury för att sedan kort därefter lämna klubben med sin assistent, målvaktstränare och ett halvdussin spelare i bagaget. Men framför allt för att Farnborough några år senare gick i konkurs.

Graham Westley lämnade även Stevenage året efter förlusten i playoff-finalen efter att fansen var trötta på hans sätt att spela just på det stereotypiskt fula  sättet som folk associerar med engelsk fotboll i de lägre divisionerna men det hade man säkert kunnat leva med vid framgång om det inte varit för det att Westley var mycket arrogant på presskonferenser och i andra offentliga forum.

Vem är Stevenages nuvarande manager?

Självklart är det John Sitt…Graham Westley som återvände 2008 för att ”Finish the job that I started” som han själv uttryckte det, nöjd över att ha använt en mening ur den ”Stora klyschboken” konstaterade han också att – efter ha sneglat på sida 24 ur nämnda bok – att ”The moment was right”.

Supportrarna var inte helt nöjda över att se honom återvända men Westley har motbevisat dem genom att vara mycket mer ödmjuk och erkänt sin tidigare självgodhet. Han är ju dock bara mänsklig så han har lagt till att han gjorde de flesta uttalanden för klubbens bästa.

Han har dock ännu viktigare fått laget att prestera igen då man direkt under hans första säsong 2008/09 tog dem till playoffspel, men där åkte man ut i semifinalen mot Cambridge med 4-3 totalt. Men laget vann landets främsta amatörturnerning ”FA Trophy” som tröst.

Inför förra säsongen sålde man lagets store målskytt Steve Morison som gjorde 86 mål på tre säsonger i klubben till Millwall där han för närvarande är Championshiplagets främste målskytt med sina femton ligamål.

Men kollektivet Stevenage blev starkare och med Yemi Odubabe som Morisons ersättare ledde man serien vid årskiftet och höll den ledningen säsongen ut. Odubabes sexton mål var viktiga för laget men det var på grund av att man släppte in klart minst mål (24 på 44 matcher) i serien som gjorde att laget vann Conference National med god marginal.

Laget har under sin debutsäsong lyckats förvånansvärt bra, först en FA-cupseger mot Premier League-laget Newcastle och även om fjolårets skyttekung Odubabe floppade vilket ledde till att han lånades ut till Newport County har det snarare varit försvaret och den målfarlige mittfältaren John Mousinho som imponerat. Mousinho har dock hintat om att han efter ha skaffat sig ett portugisiskt pass tänkt ansöka om managerjobb i Manchester.

Efter bra spel på våren ligger man just nu med två omgångar kvar på sjätte plats i ligan med teoretisk chans på direktuppflyttning men än viktigare med bara en poängs marginal ner till Torquay på platsen närmast under playoffstrecket.

…………………………………………………

Championship “Because the Lord had heard that I was hated, he had therefore given me this son also: and she called his name Simeon.”

QPR som hoppades få fira ligasegern (tills vidare, beroende på konsekvensen av Faurlin-gate) i måndags hemma på Loftus Road men efter först 2-2 mot Cardiff och därefter 1-1 mot Hull ligger man bara fem poäng före Norwich med två omgångar kvar vilket förvisso gör att man i praktiken säkrat ligasegern.

Ligatvåan Norwich å andra sidan slog först lokalrivalerna Ipswich med 5-1 i ”Old Farm”-derbyt i torsdags innan man efter två dagars längre vilotid än andra lag mötte Derby där man sent på ”Norwich-time” slog Derby med 3-2 vilket var deras tolfte övertidsmål denna säsongen. Värt att nämna är att Simeon Jackson gjorde sitt andra hattrick denna månaden och har totalt gjort åtta stycken på de senaste fem matcherna. Jag står dock fast vid att det kommer behöva en bättre andraanfallare i PL om de tar sig dit.

Norwichs enda rimlige konkurrent till andraplatsen är walesiska Cardiff som efter en poäng mot QPR och en vinst mot jumbon Preston tappade sitt försprång på Norwich. I sina två sista matcher möter man Middlesbrough som inte har något att spela för men är svårslagna under Tony Mowbray och Burnley som då fortfarande kan ha en bra chans att nå playoff jämfört med Norwich som möter Pompey och Coventry som placeras i samma kategori som Boro.

Där bakom är det bara att gratulera Swansea och Reading som är klara för playoff, även fast Reading kan bli omkörda av både Burnley och Millwall om man förlorar båda sina återstående matcher med minst 3-0 vilket vore ett bisarrt undantag. Vilket betyder att de dessutom med största sannolikhet kommer mötas i den ena playoff semifinalen.

Striden kring strecket består av Forest, Millwall, Burnley och Leeds där de tre först nämnda har ganska bra form nu medan Leeds helt verkar ha kollapsat.

Man ska självklart inte ta något för givet men Forest som har ett tvåpoängsförsprång på Millwall och Burnley möter i stort sett nedflyttningsklara Scunthorpe hemma i nästa omgång då jag tror de säkrar sin playoffplats.

I botten säger vi farväl till klassiska Preston North End som är klara för nerflyttning till League 1 trots att man kvalificerat sig för playoff fyra gånger under 2000-talet och att man spelat hela 88 säsonger i landets två högsta divisioner sedan man var med och grundade The Football League.

Prestons ordförande Maurice Lindsay har dock indikerat att Phil Brown efter en hedersam avslutning på säsongen kommer fortsätta nästa säsong.

Hoppet är inte helt ute för Scunthorpe och Sheffield United då man håller sig kvar ifall man vinner båda sina kvarvarande matcher samtidigt som Doncaster och Crystal Palace förlorar sina men då måste Scunny också ta in 17 mål på Doncaster medan Sheffield behöver hämta in nio stycken på Palace, eller bara åtta på Doncaster fast då åker Scunny ut.

…………………………………………………

LEAGUE  1Fletch Lives

Bottenstriden

Walsall (45p, -19), Charlton (h) och Saints (b)
————————————————————————————
Dag & Red (44p
, -16), Carlisle (h) och P’Boro (b)
Bristol Rovers (44p
, -33), Sheff Wed (h) och Colchester (b)
Plymouth (42p
, -17), Exeter (b), Saints (h) och Orient (h)

Walsall som ligger bäst till poängmässigt har en god chans att slå Charlton hemma men Saints är en väldigt svår match om Saints inte säkrat andraplatsen när de mötts.

Dag & Red har ett behagligt spelschema då de möter Carlisle inte har något att spela för och bör vara nöjda med att vara cupvinnare. P’Boro har inget mer än att säkra en fjärdeplats att spela om vilket man troligen gjort innan matchen. Rovers möter å andra sidan två lag som inte har något att spela för annat än äran och just Sheff Wed har en ny manager vilket gör dem svårare att slå.

Plymouth har nog det mest härjade och godhjärtade laget men här har man trots allt en hyfsad chans även fast Saints och Orient båda två kan ha promotion eller playoff att spela för.

Värt att nämna är även Notts som har 49 poäng men de har fått en välbehövligt boost sedan man tog in Martin Allen så det är troligt att de inte blir direkt inblandad i bottenstriden.

Vi säger också farväl till Swindon som är klara för nerflyttning till League 2 vilket framför allt beror på tankesättet att man är ”för bra” för bottenstriden men rent spelmässigt beror det på förlusterna av målglada anfallsduon Billy Paynter och Charlie Austin men även den store mittbacken Gordon Greer.

Runt playoffstrecket är det Leyton Orients chans att ta sig förbi Bournemouth som är den stora snackisen men man ska även ha i tanke att MK Dons bara ligger en poäng ovanför Bournemouth med betydligt sämre målskillnad vilket gör att Orient i stort sett har nästan lika stor chans att ta sig förbi dem.

Bournemouth såg ut att förlora sin senaste match i måndags vilket hade betytt att de hade legat på samma poäng som Orient inför de två sista omgångarna men på de sista tio minuterna gör man först 1-1 sedan stiger lagets starke man tillika assisterande manager – Steve Fletcher in och gör 2-1 i 88:e minuten.

Leyton Orient har alltså 67 poäng, tre poäng bakom Bournemouth men med klart bättre skillnad och fyra bakom MK Dons men med bättre målskillnad vilket betyder att Orient i praktiken behöver ta fyra poäng mer än något av de två lagen ovan.

MK Dons möter först Notts County som inte är helt säkra från nerflyttning men avslutar Oldham som förvisso är en svår bortamatch men har inget att spela för.

Orient möter redan klara Tranmere på hemmaplan men det svåra blir bortamatchen mot Plymouth vars chanser att hålla sig kvar lever i allra högsta grad.

Bournemouth har en obekväm bortamatch mot Hartlepool och därefter Rochdale som också fortfarande har en liten chans på playoffplatsen så det är troligare att Bournemouth tappar sin plats än MK Dons till Orient skulle jag gissa.

Ligasegern har Brighton säkrat, men bakom där gör Huddersfield och Southampton upp om andraplatsen. Lagen ligger nu på samma poäng men Saints har en match tillgodo på Huddersfield som spelas på måndag nästa vecka. Helgen före det möter Saints Brentford på bortaplan vilket inte är en lätt match medan Huddersfield möter Brighton som inte vunnit på de två matcher man spelat efter man säkrade seriesegern.

I sista matchen tar Huddersfield emot Brentford medan Southampton också har hemmamatch mot Walsall som spelar för nytt kontrakt. Fördel Saints tack vare hängmatchen och klart bättre målskillnad men de har möjligen lite tuffare matcher kvar än sina rivaler.

…………………………………………………

LEAGUE 2Buryed

Chesterfield som för exakt en månad sedan var ”på väg att defilera hem League 2” som Nicke Nyfikens bloggarmotsvarighet uttryckte det. Men nu efter måndagens 2-3 förlust mot Bury ligger man bara två poäng före jagande Bury när man dessutom först har en jobbigt bortamatch mot playoffjagande Torquay och efter det Gillingham som balanserar svajigt på playoffstrecket.

Fördelen mot Bury är att de också har väldigt tuffa matcher då man först möter Wycombe som ligger trea i tabellen och sedan Stevenage som har sin playoffplats att kämpa för att behålla. Fördel för Chesterfield tack vare sin poängfördel men Bury är i väldigt god form medan de omvända gäller för Chesterfield.

Två olika slag pågår i playoffzonen där Wycombe och Shrewsbury gör upp om den sista direkuppflyttningsplatsen där Wycombe med en poäng tillgodo möter ligaseger jagande Bury på bortaplan men därefter Southend som är neutrala. Shrewsbury möter Cheltenham som behöver en enorm dos otur för att öka ur och Oxford som är Schweiz så har de senare en klar fördel.

Striden med fler sidor inblandade är Slaget vid playoffstrecket

Accrington (69p, +16), Barnet (h) och Burton (b)
Stevenage (68p
, +19), Northampton (b) och Bury (h)
Gillingham (68p
, +14), Macclesfield (h) och Chesterfield (b)
———————————————————————————-
Torquay (67p, +23), Chesterfield (h) och Rotherham (b)

Alla har mycket svåra matcher då det förutom Rotherham och Macclesfield är lag som antingen försöker hålla sig kvar eller slåss om ligatiteln.

Torquay har en god chans att störa Chesterfield då fredagsmatcher inte är lätt när Chesterfield reser lång väg när Torquay dessutom är ett väldigt starkt hemmalag medan de andras främsta chans är att lagen de möter i sista omgångarna redan är klara för det man satsar på men självklart har man ändå mycket bra chanser även fast det är svårt att sia om något.

Sist och minst är bottenstriden i League 2 där det redan är klart att Stockport åker ur League 2 till det bottenlösa hål som också kallas för Conference och undrar ni hur det kommer sig att man gjorde det trots att man spelade i League 1 förra säsongen hänvisar jag er till min tidigare text om Stockport. Inte helt klart bör jag tillägga men chansen att Stockport tar sex poäng mer än Northampton samtidigt som de hämtar ikapp 35 mål är mikroskopisk.

Bottenstriden

Burton (49p, -14), Southend (b) och Accrington (h)
Hereford (48p,
-16), Bradford (h) och Macclesfield (b)
Lincoln (47p,
-32), Oxford (b) och Aldershot (h)
Northampton (46p,
-11), Stevenage (h) och Morecambe (b)
———————————————————————————
Barnet (45p, -18), Accrington (b) och Port Vale (h)

Burton har en bra chans att säkra sitt kontrakt mot Southend vilket blir svårare mot Accrington fast då behöver Barnet ta fyra poäng mer än dem vilket verkar osannolikt.

Hereford som möter två lag som är klara utan att vara inblandad varken upp eller nere försöker har en väldigt bra chans att säkra kontraktet. Lincoln har ett liknande svårt spelschema men mindre poäng men likt lagen ovan bör man klara det främst på de andras uselhet.

Northampton har en väldigt tuff match mot Stevenage som vid vinst kan säkra deras kontrakt där den senare bara ska vinnas.

Barnet som troligen vet att bästa sättet att vinna över Lincoln är att beskjuta dem bakifrån i smyg får troligen på grund av att man inte bor i Texas sikta in sig på Northampton istället som har på pappret svårast spelschema men då gäller det för Barnet att slå ur mjölktänderna på Accrington.

…………………………………………………

Rekommenderad läsning

Intervju med Swanseas manager Brendan Rodgers där han berättar vad han lärde sig i Chelsea av Mourinho och hur han använder det i Swansea.

Varför Brightons framgång är bra för hela Football League.

Har nämnt det tidigare men Brendan Rodgers utnyttjar sina Chelsea-kontakter till fullo och i Swansea har han också haft förutsättningarna att lyckas.

Varför fungerar inte Paul Ince som manager? Tänk Roy Keane eller Glen Hoddle snarare än diskrimineringen av svarta managers.

::::

Bloggen Twohundredprocent som ofta skriver om ägare och följer kaoset i Wrexham intensivt. Skriver om den Notts County röra som Panorama håller på att utreda just nu.

Doncaster som nästan såg ut att kunna bli ett nytt Blackpool under inledningen av säsongen riskerar nu faktiskt att åka ur Championship, varför?

Scunthorpe var en jumbofavorit inför säsongen och har nästan räknats ut på sistone men de har fortfarande chansen att hålla sig kvar.

::::

Hur det gått för Hull i sin första säsong tillbaka i Championship, skrivet av David Kim vars taktikblogg Arshavins hatt ser lovande ut.

Bloggen The two unfortunates har börjat en bloggserie om olika lags skumma figurer (Se ägare) Del 1 – Carlisle.

Derbys fem bästa spelare under 2000-talet.

…………………………………………………

Det var allt för mig denna veckan, om ni har något att säga så är det bara att kommentera nedan eller maila mig – Linhem@live.se

Ni kan även följa mig på twitter – http://twitter.com/linhem, men känn inget tvång.

//Peter A Linhem

Peter Hyllman

Jodå Sir Alex, poängen är bevisad!

Länge, länge var det Man Utd mot Manuel Neuer.

Men till sist kunde inte ens världens bäste målvakt stå emot den Stora Röda Maskinen som intog Gelsenkirschen fast beslutna att visa vilka det var som bestämde.

Det var en enormt imponerande insats av ett Man Utd som enligt många är överskattat, som inte har de rätta egenskaperna att vinna de stora matcherna längre. Struntprat naturligtvis.

Om inte annat så har de kvar den viktigaste egenskapen av dem alla. Han stod idag vid sidlinjen som vanligt, tuggandes och till sist leendes, ha viftat bort utmaningen från en högst talangfull tysk manager.

:::

Schalke var helt chanslösa.

Men nej, Schalke är inte så här dåliga egentligen. De är mycket bättre än så. Men nu var motståndet dels riktigt tufft, dels var det Schalkes första försök på en semifinal i Champions League. Mitt intryck var att de “frös till”, tagna av stundens allvar.

Däremot fick ett Bundesligalag känna prov på Premier League-tempo, -organisation och -kvalitet.

Och den här gången kommer inte Premier League-laget okoncentrerat och fumligt snubbla på mållinjen som det gjorde förra säsongen.

:::

Man Utd är på väg till Wembley. Shades of ’68.

Den bekväma bortasegern möjliggör också för Man Utd att vila trupperna i veckan mellan de två kommande högst avgörande ligamatcherna mot Arsenal och Chelsea.

:::

Stoke är också på väg till Wembley. På en av stationerna på vägen dit krossade de ikväll Wolves hemma med 3-0. Och det är inte utan att det börjar lukta nedflyttning för Wolves.

:::

Ryan Giggs: “Before the game we would have taken 2-0. But we created enough chances in the first half to score four or five, so we’re a bit disappointed.”

Legend!

:::

Det finns inte en målvakt på den här planetens yta som skulle passa bättre i Man Utd än Manuel Neuer. Frågan är dock om han är tillgänglig.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Ikväll är det upp till bevis för Alex Ferguson

Alex Ferguson har varit manager för Man Utd i smått otroliga 25 år.

Antalet hinder Ferguson har stött på under detta kvarts sekel har varit lika många som varierade. Och han har övervunnit dem ett efter ett.

Första hindret i hans väg var en utbredd dryckeskultur och monumental titelfrossa i klubben. Av en klubb i ruiner byggde han en dominerande fotbollsstormakt.

Liverpools järngräpp om herraväldet i den engelska fotbollen var nästa hinder att falla för Fergusons järnvilja. En lång batalj följdes därefter med Arsene Wengers modell av New Age-fotboll. Ferguson överlevde.

Därnäst kom Chelsea, Roman Abramovich och intåget av den moderna fotbollskapitalismen. Ferguson och Man Utd omgrupperade. Man improviserade, adapterade och överkom till slut också det hindret.

Med spanska lag har Ferguson genom åren lärt sig spela remi. Italienska lag har under stora delar av Fergusons tid utgjort stora hinder. Men till sist knäcktes också den koden. Schack matt!

Men det finns ett hinder som Ferguson aldrig lyckats bemästra fullt ut – ett hinder som han och Man Utd alldeles för ofta river. Och river ut sig på.

Tyska lag.

:::

Fem gånger har Man Utd ställts mot tyskt motstånd i Champions League-sammanhang.

Fyra gånger har det blivit förlust. Mot Dortmund 1997, mot Bayern München 2001, mot Bayer Leverkusen 2002 och återigen Bayern München senast förra säsongen.

Bara en enda gång har det blivit vinst – i finalen 1999.

Och även då knackade ju förlusten minst sagt på dörren.

:::

Kanske är det just mötena med Dortmund och Leverkusen som väcker någon form av känsla av bekanthet.

Bayern är ändå Bayern – det är en europeisk storklubb på ett helt annat sätt än vad någon annan tysk klubb kan göra anspråk på att vara.

Dessutom var det i båda de fallen fråga om semifinaler i Champions League. Och i båda fallen betraktades Man Utd som hyfsat tydliga favoriter.

Men Dortmund vann med 2x 1-0 och Bayer Leverkusen gick till sist vidare på fler gjorda bortamål efter två oavgjorda matcher.

Det är förluster som utan tvekan fortfarande hemsöker Ferguson.

:::

Faktum kvarstår ändå att Man Utd över ett dubbelmöte aldrig har slagit ut ett tyskt lag ur Champions League.

Och den enda gång på 22 matcher som Man Utd har förlorat på bortaplan i Champions League så var det mot tyskt motstånd – i förra säsongens kvartsfinal mot Bayern München.

Tyskar som sagt.

:::

Schalke tänker då en del lite avfärdande föraktfullt. Ett tyskt mittenlag på dekis.

Och visst har Schalke varit en ligamässig katastrof den här säsongen. Men av det ska man inte låta sig luras.

För det första är det naturligtvis en rent fysisk fördel att kunna fokusera helt och hållet på Champions League utan att behöva hushålla med krafterna för ett inhemskt ligaspel.

För det andra så är Champions League en helt annan tävling, en helt annan höjdpunkt och med en helt annan dynamik. Inte minst mötena mellan Chelsea och Man Utd illustrerade detta.

Schalke har hittat flytet i Champions League den här säsongen. De har helt enkelt vittring. Och tyska lag som fått vittring är av hävd och tradition alltid livsfarliga.

Därtill har de Raúl längst fram och Manuel Neuer längst bak.

:::

En sak kommer göra semifinalen mer komplicerad för Schalke än vad kvartsfinalen mot Inter var.

Schalke vann mot Inter med ett snabbt kontringsbaserat spel. Ett spel mycket liknande det som Man Utd själva tillämpar i Europa. Schalke kan med andra ord inte alls räkna med samma ytor mot Man Utd som man fick mot Inter.

För Man Utd gäller att hålla uppe ett organiserat och koncentrerat försvarsspel. Och att sätta målchanserna när de dyker upp.

:::

En annan sak talar mot Schalke.

Man Utd och Alex Ferguson har aldrig slagit ut ett tyskt lag ur Champions League över ett dubbelmöte.

And there’s a first time for everything!

:::

http://www.telegraph.co.uk/sport/football/teams/manchester-united/8469870/Schalke-v-Manchester-United-Sir-Alex-Ferguson-wary-of-resilient-Germans-in-Champions-League-semi-final.html

…………………………………………………

Raphael Honigstein på The Guardian beskriver både Schalke som klubb och Ralf Rangnick som manager tämligen bra.

http://www.guardian.co.uk/football/2011/apr/24/manchester-united-schalke-champions-league

Sturm und drang helt enkelt.

Och mitt i stormens öga en tysk fotbollsprofessor. Det är ett hopkok som har fungerat förr i Europa om vi säger så.

…………………………………………………

Wolves Karl Henry har flaggat för en riktigt brutal match ikväll mellan Stoke och Wolves och flaggar för att ”both teams will be kicking lumps out of each other”.

http://www.guardian.co.uk/football/2011/apr/25/karl-henry-wolves-stoke-city

Karl Henry själv har varit föremål för kontroverser tidigare under säsongen för vad som uppfattats som brutalt spel. Bland annat efter en match mellan Wolves och Newcastle så gjorde MOTD ett montage med tuffa tacklingar med Henry som avsändare.

Och givet matchens betydelse för Wolves, som med fem matcher kvar ligger under nedflyttningsstrecket, så finns det en risk att Britannia Stadium förvandlas till ett veritabelt slagfält.

Undrar om det någonsin blir aktuellt att barnförbjuda en engelsk fotbollsmatch?

…………………………………………………

Schalke skojar till det lite i matchprogrammet inför kvällen med humoristiska digs mot Man Utd, Manchester och England.

”The English are going nuts this week about the wedding – no, not Katie Price this time but Prince William.”

“England is the motherland of football of course. But they still have not learned about penalties.”

“In Wayne Rooney we have the eternal favourite son-in-law for English mothers and that evergreen Edwin van der Sar, who takes goalkeeping tips from Jens Lehmann. And then there is Malcolm Glazer, who for Manchester United fans is the equivalent of Lord Voldemort.”

“The typical Manc man is called Paul. He has darts in his right pocket and in his left pocket has a picture of a bulldog. The girls are called Samantha. And can you believe they put vinegar on their chips?”

Vad säger man som svar på sådant?

Be Champions!!

Peter Hyllman

Flowers of Manchester

Viktig bortamatch i Tyskland för Man Utd ikväll när man ställs inför det första mötet mot Schalke i Champions Leagues ena semifinal. Men som bortamatch betraktat är det inte på långa vägar den viktigaste som Man Utd spelat på tysk mark.

Den 6:e februari 1958 spelade Man Utd sin viktigaste bortamatch någonsin på en av Münchens flygplatser.

23 människor omkom i olyckan. Åtta spelare av dem och ytterligare några skulle aldrig mer spela fotboll. Det är med den tidens mått mätt ett helt fotbollslag och det var inte vilket fotbollslag som helst.

Det var Englands yngsta och kanske mest lovande lag någonsin.

Det var en bortamatch som skulle forma Man Utds dåtid såväl som framtid och som skulle komma att definiera vad klubben är, vad den står för och vad den betyder.

Hela dess identitet.

:::

De flesta är förmodligen bekanta med de yttre omständigheterna runt olyckan.

Men förmodligen är inte alla lika bekanta med de fotbollspolitiska orsakerna bakom den. Det är orsaker intimt förknippade med Europacupen, samma tävling som Man Utd springer ut i ikväll på Veltins-Arena.

Europacupen var i mitten av 1950-talet en nybildad turnering för kontinentala mästarlag. England hade avstått från att delta i den första upplagan. The Football League, i synnerhet dess ordförande och starke man Alan Hardaker, hade en isolationistisk syn på engelsk fotboll och betraktade Europacupen som något ovärdigt och som ett hot mot den inhemska fotbollsligans auktoritet.

Hardaker hade förmått Chelsea, som vann ligan 1955, att dra sig ur Europacupen och försökte utöva samma påtryckningar mot Man Utd och Matt Busby.

Man Utd och Busby stod dock emot påtryckningarna och deltog mot The Football Leagues uttalade vilja. Busby prioriterade fansen och fotbollen som sådan före ligans intressen.

The Football League och Hardaker hämnades på det sätt som byråkrater har till förmåga att göra. De dunkade regelboken i Man Utds huvuden. Man vägrade att flytta på ligamatcher och man höll benhårt på regeln att ett lag måste befinna sig i England minst 24 timmar innan en match skulle spelas. Annars blev följden poängavdrag.

På väg hem från Belgrad mellanlandade Man Utd i München den 6:e februari. Vädret och omständigheterna var usla. Den 8:e februari var det ligamatch mot Wolverhampton. Man Utd hade bett att få den flyttad, The Football League vägrade. Det var bråttom hem.

De kom aldrig hem.

:::

England i början av 1950-talet var ett stukat fotbollsland vars kollektiva självförtroende inte klarade av att hantera Real Madrids och Ungerns fantastiska fotboll.

FA:s, The Football Leagues och Alan Hardakers lösning var att isolera den engelska fotbollen och därigenom övertyga sig själva om den inhemska fotbollens överlägsenhet.

Man Utd och framför allt Matt Busby såg förbi detta.

Genom sitt modiga handlande drog Man Utd den engelska fotbollen mot dess vilja in i den europeiska fotbollsfamiljen. Att engelsk fotboll hade varit sämre och mer andefattig utan detta steg är tveklöst.

Men viktigare än så – Busbys unga lag återuppväckte självförtroendet och romantiken i den engelska fotbollen och skapade nya drömmar om europeisk ära för framtida generationer att förverkliga.

Och Busby såg till att dessa drömmar i fortsättningen tillhörde klubbarna, spelarna och fansen – inte den engelska fotbollsbyråkratin.

:::

Det var denna kamp som den tragiska bortamatchen i München 1958 symboliserade. När Man Utd ikväll går ut för bortamatch i Gelsenkirschen så gör man det i minnet av denna kamp.

:::

”Triumphant at home, this brash, brilliant, outrageously confident football team from the industrial North set out to conquer Europe, where no other English club had dared to venture. The England they left in the Fifties was the drab place ‘damned’ by the playwright John Osborne as stultifying, reactionary, unimaginative and boring. Busby’s ‘Red Devils’ were the antithesis of this. When they embarked on their European adventure, English football, reflecting the national mood, lacked confidence, stood in awe, or pitiful insularity, as the seemingly invincible Hungarians and Real Madrid lent new enchantment to the game England had taught the world to play. The quest for self-respect, restoration of England’s pre-eminence, led by Busby’s young team, had a resonance beyond football. Their adventure would tell England something about itself.”

…………………………………………………

I helgen hade den nyss producerade TV-filmen “United” premiär på BBC, en film som tar upp just München, dess förspel och dess eftermäle.

Filmen fokuserar först och främst på en ung Bobby Charlton som i filmens inledning håller på att slå sig in i Man Utds unga och triumferande lag. Den följer Charlton, hans beundran för sina lagkamrater och inte minst den store Duncan Edwards, och till sist även hans sorg och skuldkänslor för att ha varit en av de få som överlevde olyckan.

David Tennant, Dougray Scott och Jack O’Connell spelar rollerna som Jimmy Murphy, Matt Busby och Bobby Charlton. Franför allt Tennant tycker jag gör en stor prestation i rollen som Murphy – på samma gång de unga spelarnas storebror och förebild som lojalt trogen patriarken Busby.

Filmen avslöjar egentligen inget nytt utan dess stora värde ligger i att dokumentera en betydelsefull händelse men också i att fånga relationerna mellan unga spelare i ett ungt lag med hela livet framför sig, såväl som den betydelse laget hade i och för sitt lokala samhälle.

Filmen är onekligen sevärd och den är inte svår att få tag på för den listige och påhittige.

…………………………………………………

”Who put the ball in the Munichs net?” var något som delar av Man Citys bortafölje högljutt frågade sig under Man Citys bortavinst med 1-0 mot Blackburn.

Man får förmoda att det även den här gången egentligen var Man Utd-fansens fel.

En av de som omkom i olyckan var Frank Swift, legendarisk målvakt i Man City med över 500 matcher för klubben, och vid tidpunkten för olyckan en reporter utsänd att bevaka Man Utds europeiska äventyr.

:::

Mer om kvällens matcher senare under dagen.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Vad har Man City fått för sina pengar?

Blackburn spelar ikväll den 34:e omgångens sista match hemma mot Man City. Blackburn spelar för sin existens i Premier League och Man City spelar för att säkra en plats i nästa säsongs Champions League.

Det är två klubbar som båda står under förhållandevis nytt och resursstarkt ägarskap – med ägare som säger sig vara beredda att spendera på klubben för att öka deras sportsliga prestation.

I Man Citys fall är det arabiska oljepengar som finansierar och i Blackburns är det indiska fjäderfäpengar.

:::

Det har gjorts många försök att klargöra i vilken utsträckning pengar kan köpa framgång inom fotbollen. Det är inte någon lätt uppgift och dessa försök har varit av minst sagt varierad kvalitet.

Men när det gäller Man City låter det sig faktiskt göras hjälpligt.

Danny Pugsley på Man City-bloggen Bitter and Blue har närmare analyserat Man Citys offensiva och defensiva prestationer under den senaste sexårsperioden för att se hur laget har förändrats.

Och det är tämligen lärorikt.

http://www.bitterandblue.com/2011/4/20/2123188/performance-a-statistical-look-at-manchester-citys-offensive-and

:::

Jag använder mig av Pugsleys datamaterial men för mina syften så delar jag in den studerade tidsperioden i tre eror: Shinawatra-eran, Mark Hughes-eran och Roberto Mancini-eran.

Dessa tre eror sammanfaller också hjälpligt med en stegvis ökande grad av investering i Man City. En grad av investering som kan jämföras med den baslinje som var upprättad innan Shinawatra tog över Man City.

:::

Under tioårsperioden som föregick Shinawatras köp av Man City så hade klubben bara vid ett enda tillfälle spenderat mer än £10m på spelarvärvningar och de senaste åren hade Man City snarare varit en säljande klubb.

Under de år av tiden innan Shinawatra som ingår i datamaterialet – 2005/06 och 2006/07 – så är det framför allt offensiv slagkraft som saknas. Man City ligger konsekvent under ligans genomsnitt på varje sätt att mäta: Goals per Game, Shots on Goal och Shot Conversion.

Med Stuart Pearce som manager är det däremot föga förvånande att Man City var ett defensivt kompetent lag. Man låg på eller strax bättre än ligagenomsnittet i de flesta defensiva kategorier: Goals Against, Shots Against och Clean Sheet Frequency.

Man City var under den här perioden ett mittenlag i Premier League, eller ett lag för tabellens nedre halva. Fokus låg på defensiv och att vara rimligt välorganiserade.

:::

Men hur har Man City utvecklats sedan dess?

…………………………………………………

Shinawatra-eran

Shinawatra köpte upp Man City inför säsongen 2007/08 och manager under den här perioden var Sven-Göran Eriksson.

Det var första säsongen på länge som verkligen präglades av stora investeringar och närmare £40m netto lades på nya spelarköp. Spelare som Corluka, Benjani, Elano, Bojinov, Garrido, Petrov och Bianchi köptes in och på fri transfer plockades Geovanni in.

Eriksson lyfte tämligen omedelbart Man Citys offensiva produktion till en nivå som motsvarade ligagenomsnittet i mer eller mindre samtliga kategorier: Goals per game, Shots on Goal och Shots on Target.

Man City var dessutom bättre än ligagenomsnittet i termer av Shot Conversion, alltså antalet skott som faktiskt blir mål.

Men fullt lika tydligt var också att Man City blev sämre defensivt under Erikssons tid som manager. Från att tidigare ha legat under ligagenomsnittet i termer av Goals Against och Shots Against så placerade sig nu Man City ovanför detsamma. Man motsvarade ligans genomsnitt av hålla nollor snarare än att som tidigare ha hållt fler nollor.

Man City blev bättre offensivt men sämre defensivt. Under Shinawatra-eran lyftes klubben från ett lag på den nedre halvan till ett lag tämligen väl i paritet med ligagenomsnittet.

:::

Mark Hughes-eran

Inför säsongen 2008/09 så togs Man City över av Mansour och hans Abu Dhabi-baserade konsortium. Eriksson fick inte förnyat förtroende och istället så plockades Mark Hughes in som manager.

Investeringarna sköt i höjden och under den här eran skulle Man City spendera i tur och ordning £118m och £92m netto – med andra ord rätt precis £210m totalt.

Hughes gjorde sig av med flera spelare som plockats in under Eriksson och värvade istället in spelare som Kompany, De Jong, Jo, Bridge, Bellamy, Zabaleta, Given och Wright-Phillips. Transferfönstrets prestigeköp var emellertid Robinho, som skulle visa sig misslyckas spektakulärt i England. Två av dessa spelare är nu nyckelspelare i Man City och ytterligare några stabila truppspelare. Andra, som Jo och Bridge, får ses som misslyckade värvningar.

Inför den därpå följande säsongen fortsatte Man Citys värvningssatsning och spelare som Barry, Lescott, Kolo Toure, Santa Cruz, Adebayor och inte minst Carlos Tevez plockades in.

Effekten på Man Citys prestationer blev tämligen markant.

Man Citys offensiva produktion förbättras under den här perioden markant i samtliga kategorier. Goals per game ökar dramatiskt till en nivå klart över ligagenomsnittet. Detsamma gäller Shots on Goal och Shots on Target. I fråga om Shot Conversion så var Man City under Mark Hughes första säsong något ineffektiva men mot slutet av hans managerskap så låg man väldigt högt också i denna kategori.

Defensiven förbättras också den kontinuerligt. Såväl Goals Against som Shots Against sjunker till nivåer klart under ligagenomsnittet. Antalet hållna nollor håller sig runt ligagenomsnittet under dessa säsonger.

Det som däremot var oroande var att relativt många av motståndarnas skott på Man Citys mål också resulterade i mål.

Det kan indikera en eller två av två saker. Ett, en svag målvakt. Två, ett bristfälligt defensivt system som gör att motståndarna tillåts ta skott i alldeles för farliga lägen för det egna laget.

Och i slutänden så var det förmodligen Man Citys defensiva brister som gjorde att Mark Hughes fick sparken från Man City och ersattes med Roberto Mancini.

:::

Roberto Mancini-eran

Roberto Mancini tog över Man City knappt halvvägs in på säsongen 2009/10 och sedan dess har saftiga £135m spenderats netto på spelare som Yaya Toure, Silva, Milner, Balotelli, Kolarov, Boateng och Dzeko. Två av dem får betraktas som centrala spelare i Man Citys lagbygge så här långt.

Om beslutet att sparka Mark Hughes byggde på att defensiven var otillräcklig så har tillsättningen av Roberto Mancini gett resultat.

Förvisso så släpper Man City till fler Shots Against och Shots on Target Against än tidigare. Men samtidigt så har snittet insläppta mål sjunkit dramatiskt (0,88/match att jämföra med ett ligagenomsnitt om 1,36) och likaså har antalet hållna nollor skjutit i höjden (44% hållna nollor jämfört med 25% i snitt).

Den slutsats som bör dras av det är dels att Joe Hart förmodligen är en bättre målvakt än Shay Given men framför allt att Roberto Mancini har implementerat ett klart starkare defensivt system i laget. Det kommer förvisso fler skott mot Man Citys mål, men de kommer från mycket sämre lägen.

Nyckeln till det defensiva systemet ligger på mittfältet som är klart mycket mer defensivt nu än under Hughes tid vid rodret, och som ger mycket mer skydd till Man Citys backlinje.

Den defensiva konsolideringen har i alla fall delvis skett på bekostnad av den offensiva produktiviteten. Man City gör färre mål per match, man har färre Shots on Goal och en klart lägre Shot Conversion.

Siffrorna befinner sig fortfarande över ligans genomsnitt, men inte lika markant som tidigare, och att ligga över ligans genomsnitt får anses som en självklarhet för ett lag på tabellens övre halva.

:::

Vad säger oss detta?

Först och främst bekräftar det naturligtvis det vi redan vet – att ett lag blir bättre när det investeras stora pengar i spelartruppen.

Men det säger också att hur man använder pengarna, eller vad man lägger pengarna på, avgör en stor del av prestationen. Man får med andra ord vad man betalar för. Mark Hughes betalade främst för offensiv, och Roberto Mancini har främst betalat för defensiv. Lagets prestationer är en konsekvens av dessa beslut.

Däremot finns det även saker som materialet inte säger oss.

Det säger oss inte om Man City har fått vad de betalat för i termer av value for money då Man Citys värden inte sätts i relation till motsvarande klubbars statistik. Med andra ord, är andra lag mer produktiva för mindre pengar?

Förmodligen var det en fråga där bloggaren kände sig osäker på om han skulle vara bekväm med svaret. Bäst då att inte ställa den.

Det sätter inte heller Man Citys defensiva och offensiva produktivitet i relation till de krav som ställs för att uppnå realistiska fotbollsmässiga mål.

Under såväl Mark Hughes som Roberto Mancini har Man City snurrat runt platserna 4-5 i tabellen. Förmodligen är Mancinis mer defensivt orienterade produktion på sikt mer sannolik att garantera en Champions League-plats.

Men för att vinna ligan så är det nödvändigt att öka den offensiva produktiviteten. Samtliga tre lag ovanför Man City i tabellen har gjort väsentligt fler mål än Man City den här säsongen. Problemet är att åstadkomma detta med bibehållen defensiv stabilitet.

Där brister just nu Man City och Roberto Mancini. Förvisso är kvalificering till Champions League rent ekonomiskt ett prioriterat mål. Men en klubb som investerar de enorma summor som Man City gjort de senaste åren måste ha som rimlig målsättning att vinna ligan.

Men det kommer inte att inträffa med den balans mellan defensiv och offensiv med vilken Roberto Mancini nu formerat Man City. En förändring måste till stånd.

…………………………………………………

Annars ägnas väldigt många spaltmeter just nu åt att diskutera ”revolutionen på Anfield” och sommarens utrensning av Liverpools spelartrupp.

http://www.telegraph.co.uk/sport/football/teams/liverpool/8470622/Liverpool-director-of-football-Damien-Comolli-to-lead-the-way-in-bid-to-refresh-the-playing-staff-at-Anfield.html

Vilket är förståeligt givet de problematiska säsonger Liverpool precis gått igenom, vad Kenny Dalglish har gjort med klubben under hans månader vid rodret, och sett till den nya och för en gångs skull konstruktiva ägarsituationen i klubben.

Och runt Anfield så börjar det nu redan drömmas om nästa säsong då det tydligen ska bli titelstrid igen.

:::

Men är det bara jag som känner att förväntningarna börjar stiga till helt orimliga nivåer?

Ja, avslutningen på den här säsongen har sett väldigt bra ut, men det är en skillnad mellan att leverera i ren glädje och mer eller mindre helt utan press jämfört med att göra det när skiten träffar fläkten under en lång och smutsig säsong.

Det som framför allt talar för Liverpool är att truppen har förstärkts med kompetenta breddspelare snarare än enskilda spetsspelare. Det är vad en mer målmedveten satsning på akademispelare bidrar med.

Men Liverpool har under de senaste två decennierna fått genomleva fler än en ”falsk gryning” just på grund av orealistiskt uppskruvade förväntningar. Bättre då att lära sig av gamla misstag.

Ett steg i taget!

…………………………………………………

”I’m to blame!” säger i princip Arsene Wenger efter gårdagens förlust mot Bolton som i praktiken sumpar Arsenals chanser att vinna ligan den här säsongen.

Om det hade varit ett uttalande som speglade självreflektion och introspektion gällande sin egen fotbollsideologi, snarare än ett sätt att deflektera kritik från de egna spelarna, så hade det kunnat vara ett uttalande som bådade gott för Arsenal.

:::

Det är ruggigt starkt av Owen Coyle att kunna lyfta Boltons spelare till en sådan insats mot Arsenal bara dagar efter en sådan förnedring på Wembley, och när laget i praktiken inte har något att spela för.

Coyle är ämnad för stora saker.

Känslosamt också när Tamir Cohen tillägnade det avgörande målet sin omkomne far Avi Cohen.

:::

En vanlig kommentar efter Arsenals förlust igår var att resultatet gynnade Man Utd och Chelsea.

Jag är inte alls säker på att det gynnade Chelsea.

Chelseas förhoppningar att vinna ligan är till stor del baserade på att Man Utd förlorar mot såväl Arsenal som Chelsea i de två kommande matcherna.

Ett Arsenal borta från ligastriden är mindre sannolika att vinna mot Man Utd än ett Arsenal som fortfarande har hugg på ligatiteln. Det hade varit bättre för Chelsea om Arsenal vunnit igår kväll.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Hyllmans hörna: Vad helgen lärt oss

Man Utd lever just nu på bensinångor och know-how

Det har varit en lång och blodig säsong, direkt följandes  på en sommar med ett energikrävande VM. Så här långt har Man Utd gjort ett förhållandevis bra jobb att hantera det slitage och den ansträngning som en ständigt rullande säsong kräver. Men de senaste matcherna har också visat att det börjar sina också i Man Utds energidepåer.

Säsongen börjar lida mot sitt slut och det i kombination med skador och avstängningar i ohemul utsträckning och fokuserade specifikt på mittfältet har slitit på Man Utds spelartrupp. Så till den milda grad att Alex Ferguson nu tvingas ställa upp med tämligen svaga uppställningar i en så pass viktig ligamatch som i helgen mot Everton, för att vila spelare inför veckans möte med Schalke.

Lördagens möte med Everton illustrerade en energilöshet i laget, där spelet ofta gick alldeles för långsamt i uppbyggnadsfasen vilket gav Everton möjlighet att samla sitt lag defensivt. Resultatmässigt undkom Man Utd med lite tur och med blotta förskräckelsen. En förklaring är dåligt beslutsfattande vars omfattning ökar i takt med spelares trötthet. En annan förklaring är att Man Utd tvingas förlita sig på spelare som saknar såväl auktoritet som självförtroende på planen – inte minst Darron Gibson och Jonny Evans.

Den spelare som är allra tydligast mest pigg just nu är Wayne Rooney, vilket syns på planen. Med lite tur får Man Utd också tillbaka Darren Fletcher på mittfältet inom några dagar och han borde kunna vara utvilad inför säsongsavslutningen. Den kraften behövs på mittfältet. Men sett till Champions League så har Man Utd en brant uppförsbacke – särskilt som de potentiella finalmotståndarna i Real Madrid och Barcelona har i princip tre veckors semester inför finalen.

Hur som helst bör inget lag just nu vara mer tacksamt än Man Utd att säsongens mållinje närmar sig med stormsteg. För just nu går man enbart på bensinångor, ren vilja och truppens egna know-how av att ha befunnit sig i sådana här situationer förut.

:::

Till och med när Fernando Torres gör mål så orsakar han huvudbry för Chelsea

Det har varit vårens stora samtalsämne i England – £50m-värvningen som bara inte kunde göra mål. Men igår kväll visade Fernando Torres att han ändå kunde göra mål för Chelsea, om än med stor hjälp av en taktiskt placerad vattenpöl. Jublet på Stamford Bridge visste inga gränser.

Just Torres bristande målproduktion har annars varit en källa till bekymmer för Chelseas ledning hittills. Å ena sidan vill man spela in honom, likaväl som det finns politiska skäl att spela honom i första hand snarare än Drogba, men man har inte poängmässigt haft råd att ta kostnaden det medför. Ancelotti verkade till sist ha bestämt sig för att avsluta säsongen med en fungerande Drogba på topp.

När nu Torres gjort mål väcks en liknande fast annorlunda problembild upp igen för en fråga som verkade löst i alla fall på kort sikt. Ska man fortsätta satsa på en Drogba som alldeles uppenbarligen är i form och bevisligen fungerar? Eller ska man banka på att Torres nu fungerar också mot tuffare motstånd än ett offensivt satsande West Ham och i tuffare miljöer än ett regnigt Stamford Bridge?

:::

Sunderland måste ha förolämpat en svart katt längs med vägen

Finns det något mer otursdrabbat lag i Premier League än Sunderland? Inte nog med att formen har varit urusel den senaste tiden. Men skadorna duggar något fruktansvärt tätt. Det har gått så långt att Sunderland i nuläget inte har en enda hel anfallare i hela truppen.

Det började redan i säsongens absoluta inledning. Frazier Campbell gick då sönder och skulle visa sig bli borta resten av säsongen. Föga förvånande har det nu framkommit att han riskerar missa stora delar av kommande säsong också. Men det var också bara början.

I helgens match mot Wigan hade Steve Bruce tvingats göra två byten redan efter en halvtimme då såväl Phil Bardsley som Danny Welbeck tvingats utgå med skador. Efter en timme var olyckan framme igen då lagets främste anfallare Asamoah Gyan tvingades utgå med en lårskada. Sunderland tvingades göra sitt tredje byte.

Tre påtvingade byten under en enda match och det har hänt flera gånger under säsongen att Sunderland har tvingats göra två eller fler byten under en och samma match just på grund av skador. Och det sjuka är alltså koncentrationen av skadorna i anfallet, även om andra spelare också drabbats.

Det är inte utan att man undrar om en elak och ogin svart katts förbannelse har drabbat Sunderland och Steve Bruce – som skämtandes menade att Sunderlands VD Niall Quinn kanske får snöra på sig skorna igen och se om det finns något krut kvar i den gamle anfallaren.

Men inga katter verkade kunna förhindra Sunderlands målproduktion mot Wigan. Det stod 1-1 när Gyan tvingades utgå, och utan någon anfallare på planen så satte Sunderland därefter tre mål på Wigan.

:::

Det finns inga lätta matcher mot slutet av säsongen!

Det slår egentligen aldrig fel. Ju längre säsongen lider desto mer börjar experter, supportrar och förstå-sig-påare försöka beskriva hur ligan kommer sluta baserat på gissningar om hur återstoden av matcherna borde sluta. Ett fåtal matcher lyfts fram som nyckelmatcher, andra matcher avfärdas som lätta segrar.

Vi borde veta bättre! Det finns helt enkelt inga lätta matcher mot slutet av säsongen – främst därför att det inte finns några dåliga lag i Premier League, men också därför att alla lag spelar för någonting för det första, och det kryper in press och nerver i det egna laget för det andra.

Tydligast har det här kanske drabbat Arsenal och Tottenham den här säsongen. Det är de ”lätta” matcherna som varit lagens förmodade fall den här säsongen. West Brom, Newcastle, Blackburn, Sunderland med flera för Arsenal. Wolves, Wigan, West Ham, Blackpool med flera för Tottenham. Matcher där alla räknat med fulla poäng för de båda lagen och där de hade behövt fulla poäng.

Det är matcher med en särskild dynamik som var och en lever sitt alldeles egna lilla liv. Vi måste sluta betrakta dem som matcher i mängden.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

North of the Border

The problem with Scotland is that it is full of Scots.

Man märker att man är Englandcentrerad när man inte ens har insett att det faktiskt är ett Old Firm som utspelas idag, just nu faktiskt, och att den skotska ligan i praktiken sannolikt ska avgöras.

Eller så är det ett tecken på hur värdet i Old Firms har devalverats i och med att de möts så många gånger nu för tiden.

Matchen finns hur som helst på streams och det är naturligtvis en perfekt uppladdning inför eftermiddagens och kvällens engelska fotboll.

:::

Det är en match vars uppladdning har präglats av hat och fotbollsterrorism i en utsträckning än vad som är större än normalt för möten mellan de här två lagen. Såväl brevbomber som massarresteringar har varit en del av förhandshändelserna.

Framför allt är det Celtics manager Neil Lennon som varit måltavlan för mycket av hoten och hatet.

http://www.telegraph.co.uk/sport/football/competitions/scottish-premier/8469780/Rangers-v-Celtic-online-sectarian-bigots-targeted-by-police-on-eve-of-Old-Firm-clash.html

:::

Lagens managers och ledarstaber vill däremot fokusera på fotbollen.

Den stora överraskningen i Celtic är att Kris Commons inte ges en plats i startelvan då han har gjort fem mål på de fem senaste matcherna. Lennon väljer istället att satsa på Samaras som har mer erfarenhet av de här matcherna.

Neil Lennon: [“We can be flexible with it. We have a strong midfield and we will be looking to take control of that area. It was a difficult decision to leave Kris out, but we are looking at the physicality of the game. It was tough to leave Stokes out, but Samaras has been a problem for Rangers this season”]

Rangers assisterande manager Ally McCoist säger så här inför matchen: [“There’s been a lot of nonsense that doesn’t have anything to do with football and we want a game of football today. I certainly feel we played well in the final at Hampden. We took that game to Celtic and hope to do that again today”]

:::

Med en match mer spelad så leder Rangers skotska Premier League med en poäng mer än Celtic. Det är alltså Celtic som befinner sig i förarsätet i nuläget. Rangers behöver en vinst för att återta initiativet i ligan, och man har också inlett matchen bäst. Lyckas Celtic vinna så har man förmodligen i praktiken avgjort ligan.

:::

Rangers och Celtic i det engelska ligasystemet – vad säger ni?

:::

Om Old Firm: “It’s like two bald men – well, two 70s skinheads – arguing over a comb.”

:::

Det här med livebloggande – är det en idé ni gillar? Själv är jag spontant klart tveksam.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Att odla sin trädgård

När en fotbollsmatch ska sammanfattas så nöjer sig många med att titta på slutresultatet och utifrån det dra sina slutsatser. Men resultatet är i sig en produkt av hur matchen som sådan utvecklats.

En match har många olika delmoment som har betydelse för utgången. Inte sällan pratas exempelvis om vikten av att göra det första målet, eller vikten av att ha med sig en ledning in i halvtidsvilan.

Med andra ord, vikten av att forma matchen till sin taktiska fördel.

Ett sätt att mäta vad jag kallar för taktisk fördel är att göra som statistikbloggen Balanced Sports och definiera det som sannolikheten för vinst, givet aktuellt resultat och återstående matchtid.

:::

En metod för att mäta den taktiska fördelen är att räkna ut sannolikheten för att ett lag vinner en match om de går in i halvtid med en ettmålsledning.

Beräkningar på det visar att lag som går in i halvtidsvilan i ledning med ett mål har en taktisk fördel om 70%, med andra ord så är sannolikheten för vinst då 70%.

Omvänt så har lag som går in i halvtidsvilan med ett underläge med ett mål endast en taktisk fördel om 10%, alltså vinner man bara en av tio av dessa matcher.

Givet att den generella sannolikheten att ett lag vinner en fotbollsmatch ligger runt 36-37% så ser vi alltså en halvtidsledning dubblerar sannolikheten för vinst samtidigt som ett halvtidsunderläge reducerar sannolikheten med en faktor om 4.

:::

Samtliga dessa siffror är medelvärden beräknade med fyra ligor och fem säsonger som statistisk bas. Alternativet med en ettmålsledning i halvtid valdes då det är det statistiskt mest frekventa utfallet.

Med denna utgångspunkt kan man då fråga sig vilka engelska lag som har varit särskilt skickliga på att odla sin trädgård den här säsongen?

Formulerat annorlunda, hur skickliga är engelska lag på att vårda sina taktiska fördelar under en match och omvänt hur duktiga de är på att neutralisera motståndarens taktiska fördelar – alltså vända på matchen från underläge.

Och hur vi ska förstå deras tabellplacering som en funktion av det?!

…………………………………………………

Vinstfrekvens vid halvtidsledning med ett mål

Statistiken för säsongen är baserad på de 27 första omgångarna, med andra ord fram till och med februari.

Scenariot där ett lag leder med ett mål i halvtid bjuder på stor variation sett över hela ligan. Du har två lag som vunnit samtliga sina matcher där de lett i halvtid med ett mål (West Brom och Stoke) och ett lag som inte vunnit någon sådan match (Wigan).

De lag i ligan som är bäst på att hålla en halvtidsledning är med andra ord West Brom och Stoke tätt följda av Man Utd. På delad tredje plats finner vi Sunderland, Newcastle, Man City, Chelsea och Bolton.

Givet att den historiska fördelen vid en halvtidsledning alltså är runt 70% så är Premier Leagues värsta underpresterare i det här avseendet i tur och ordning Wigan, Liverpool, Everton, Wolves, Birmingham, Fulham, Aston Villa och West Ham.

Föga överraskande så har samtliga dessa lag varit inblandade i striden runt nedflyttningsstrecket alternativt haft en säsong under vilken de i huvudsak har underpresterat.

Naturligtvis spelar det roll vid hur många tillfällen ett lag har haft en dylik ledning i halvtid, och även här har vi rätt stor variation. Stoke och West Brom, lagen som är bäst på att försvara sin ledning, har bara varit i halvtidsledning med ett mål vid tre tillfällen. Man Utd, med en vinstfrekvens om strax över 0,9, har å andra sidan haft en uddamålsledning i halvtid hela elva gånger.

:::

Vinstfrekvens vid halvtidsunderläge med ett mål

Så hur ser det omvända ut – hur duktiga är de engelska lagen på att vända på matcher där de ligger under med ett mål i halvtid?

Det visar sig att endast sex Premier League-lag har ett positivt värde den här säsongen när de befinner sig i underläge i halvtid: Tottenham, Arsenal, Liverpool, Stoke, West Brom och Fulham.

Inga andra lag vinner alltså någon match den här säsongen där de ligger under med ett mål i halvtid.

Tottenham är den överlägsna ligaledaren i det här avseendet med en vinstfrekvens om 0,4 vilket alltså är fyra gånger bättre än den historiska fördelen i ett sådant läge.

Arsenal vinner också en fjärdedel av dessa matcher, vilket är ett bra resultat och kanske en observation som sätter bilden av dem som mentalt svaga medgångsspelare i ett något annat ljus.

Liverpool och Fulham kompenserar något för sin underprestation vid ledning i halvtid med ett mål. Och återigen hittar vi Stoke och West Brom i den positiva kolumnen.

Och för lag som Stoke och West Brom har den här förmågan ett väldigt konkret och påtagligt värde. Under säsongen har West Brom befunnit sig i halvtidsunderläge med ett mål hela åtta gånger och Stoke smått otroliga elva gånger. Att de lyckas vända och vinna en andel av dessa matcher har gett de här lagen väldigt värdefulla poäng.

Naturligtvis lider statistiken av att inte ta hänsyn till de fall där lag legat under med exempelvis två mål i halvtid men ändå vunnit. Eller fall där lag har varit i överläge med fyra mål i halvtid utan att ha vunnit. Å andra sidan är detta betydligt mer ovanligt.

:::

Några slutsatser

Stoke och West Brom kan med andra ord betraktas som Premier Leagues bästa lag på att odla sina respektive trädgårdar – har de väl fått en taktisk fördel så släpper de den inte, och de är även rätt bra på att tvinga till sig kontroll över matcher de är på väg att tappa.

Liverpools ojämna säsong reflekteras tämligen väl i statistiken, de har gett bort många poäng från överläge men ska heller inte räknas bort i underläge.

Utifrån siffrorna kan vi även få en viss förståelse för varför det är just Man Utd som leder Premier League och inte någon annan av de på förhand tippade storlagen.

Givet perspektivet att fotboll går ut på att skaffa sig taktiska fördelar så har Man Utd visat sig vara väldigt bra på det. Hela elva (11) gånger har de skaffat sig fördelen av att leda i halvtid med ett mål och när laget väl får en fördel så är de väldigt bra på att ta tillvara den till fullo.

Chelsea och Man City å andra sidan har bara lyckats skaffa sig den fördelen sex (6) gånger under säsongen och inte heller har de varit lika skickliga på att vårda fördelen. Arsenal å andra sidan är duktiga på att skapa sig fördelar (10) men sämre på att ta tillvara på dem (0,8).

Man Utd har också varit relativt mer duktiga på att inte hamna i underläge i halvtid. Endast en gång har de varit i underläge med ett mål att jämföra med Chelsea (5), Man City (4) och Arsenal (4). Av dessa lag är det bara Arsenal som vänt på en av dessa matcher till vinst.

:::

Att Man Utd tappat poäng på framför allt Chelsea sedan de här siffrorna har varit aktuella kan vi också förstå utifrån det här resonemanget. Matchen på Stamford Bridge ledde Man Utd med 1-0 i halvtid men tappade till 1-2, Man Utd försämrade sig alltså i det ena avseendet samtidigt som Chelsea förbättrade sig i det andra.

…………………………………………………

Bolton tar sig ut på en fotbollsplan igen efter den episka förnedringen i förra helgens semifinal på Wembley mot Stoke.

De gör det hemma på Reebok mot ett Arsenal som befinner sig i någon form av tabellmässig limbo.

http://www.dailymail.co.uk/sport/football/article-1379728/Owen-Coyle-urges-Bolton-bounce-Wembley-hell.html

”It will hurt until the day I die.”

Just precis hur bra Owen Coyle är som man-manager tror jag vi kommer få se i bland annat den här matchen men också de fyra återstånde matcherna under säsongen.

Det är helt enastående om han lyckas forma det här till något positivt på fotbollsplanen.

…………………………………………………

Wayne Rooney har tydligen skaffat ett twitterkonto. På exakt hur många olika sätt kan det ställa till problem tror ni?

Be Champions!!

Peter Hyllman

Påsk i Midlands – Fyra managers sista måltid?

Det är långhelg och påsk och även en flitig kvartersbloggare som jag behöver ibland få lite rast och vila.

Men det bryr sig inte den engelska fotbollen om – den fortsätter i ett frenetiskt tempo med ännu en ligaomgång.

Vad ska man då ta sig till? Man låter så klart någon annan göra jobbet.

För ett tag sedan läste jag följande gruppintervju i Telegraph med fyra Premier League-managers: Roy Hodgson i West Brom, Mick McCarthy i Wolves, Gerard Houllier i Aston Villa och Alex McLeish i Birmingham

Det framstod som ett ovanligt avslappnat samtal mellan fyra managers med en väldigt bred och varierad erfarenhet, och de diskuterade aktuella ämnen för både dem själva och deras lag som för engelsk fotboll i allmänhet.

I frågor så olika som hur man motiverar spelare, hur klubbar är organiserade och hur de använder ny teknik så ger de sina perspektiv och tränger bakom den av media filtrerade bild vi annars erbjuds.

Vad som var särskilt intressant med intervjun var att det var fyra managers som vi annars hör tämligen lite av i sådana här frågor. Det är vanligare att vi får oss Fergusons, Wengers och Redknapps åsikter tillgodo om vi säger så.

Men från en annan tabellplacering har man förmodligen ett annat perspektiv på dylika frågor.

Det är fyra managers med en del gemensamt. De är samtliga managers för lag från Midlands. För lag som är eller åtminstone har varit inblandade i den här säsongens nedflyttningsstrid. För lag som spelar idag.

God läsning! Och glad påsk!

…………………………………………………

Motivatating players

[So much is at stake at this stage of the season, what methods have you developed to motivate players for the big run-in?]

RH “I don’t think there’s a simple answer because motivation comes from the work you do every day and getting people to buy into that. I don’t think there are words that motivate people at times when they are down — it’s a question of trying to make good decisions. The word motivation is a dangerous one because it leads the public to believe all you have to do is go in and give some sort of Agincourt speech and all of a sudden the players go from being poor to being fantastic. It’s not like that.”

MM “There is all this talk about Churchillian speeches and throwing things around but as a manager more often than not I analyse what’s going on and decide where we have problems. The players listen to that; they want to be sorted out, they want to be organised, they want to win the game. They don’t want me screaming in their face having spittle all over them.”

GH “I don’t believe in Mr Motivator. I don’t think the manager has to motivate the players — if you have to do that they have a problem with their desire. The manager’s task is to create the conditions for motivation. This could be material, it could be training, it could be the work you do or the type of intervention — sometimes you have to shout, other times you have to be friendly. We are confidence makers.”

AM “I’m a big believer in positive words, too. The last thing a player wants to be told is that he’s having a bad game.”

[There’s a weekend coming up when West Brom face Villa and Birmingham take on Wolves; do you have to prepare differently for derby games of such consequence?]

MM “All of us know it’s points that count — whoever you get them off – but because of bragging rights these games are different. All four are huge clubs and all think they should be in the Premier League and doing better than we are.”

RH “It’s about the fans. They are the people who have lived with these clubs, supported these clubs for a lifetime. The number of local players you have in a team can often be counted on one hand these days.”

GH “The players are aware how important it is to the fans, though. They are told by neighbours and colleagues. And also it’s about pride — they don’t want to be reminded every time they walk in the street that they lost that game. It plays a part in the mind of a player.”

AM “Spot on. If a fan’s team wins the big derby then they’ve got one over the guy who works next to them in the tool shop. Maybe the local boys are few and far between but you have to make them aware of what it means to the fans to win these games.”

MM “Every derby is important. I played as a player for Barnsley against Sheffield Wednesday and for me that was the biggest thing. So I understand the feeling fans have. I’ve played in Celtic v Rangers games — and in France in Lyon v St Etienne. People don’t think about that one, but they hated each other. We all think our game is the biggest so I will never knock anyone’s game.”

RH “Sometimes the rivalry between so-called lesser clubs is more vicious than Inter against Milan. I was surprised at Blackburn that if you were a Rovers fan you didn’t even step foot in Burnley. You don’t think about those things.”

:::

The title race

[This season seems to be the closest ever at the top and bottom of the Premier League. Why is that?]

RH “It’s very rare now you meet an opponent that isn’t extremely well prepared, well coached, well organised; and that makes it very difficult for any team, wherever they go, to pick up easy points.”

GH “I have noticed over 10 years a big change in so-called bottom teams. They are more prepared, well organised, well managed and have better players. The main factor is physical. In the past you had lower teams that would dwindle towards the end of a game. Now you don’t have that. The bottom teams fight right to the end and have the energy for that. This season is fascinating because everybody can beat everybody.”

RH “We get a lot of performance stats now and the difference between the running and sprinting is hardly worth looking at between teams. Every team is very close. That says a lot.”

[The Premier League has been shown to be the only league in Europe where a manager can improve a team’s position and still get sacked. Why is that?]

MM: “Pressure from fans, from boards, from newspapers. I like to think I’ve improved the club from having a million quid five years ago to where we are now. We are second bottom of the league but does that make me a bad manager? No, I don’t think it does. But you lose your job because of results. I’m lucky I’ve got a supportive board and owner. But I think we have all been sacked at some stage.”

GH “There’s one famous manager in France who says you become a great manager once you have been sacked at least once or twice. Even Aime Jacquet was sacked three times before he won the World Cup. Talent rebounds. The main problem for managers is when there’s too big a gap between expectation and what the team can do in that year.”

:::

Technology

[Do you think it’s inevitable goalline technology will come in at some stage in the future?]

MM “I don’t think it’s inevitable because there are people running the game who are against it. But I think it should come in. We pay millions to strikers to score goals. If they score one and it’s not a goal, that’s outrageous for me.”

AM “I’ve heard Fifa are willing to discuss it again. But I agree with Mick. Let’s start with goalline technology — you don’t need to bring it in for the offside rule.”

[Uefa is also bringing in financial fair play rules — three years of breaking even or you cannot play in Europe. Do you agree?]

RH “It’s commendable. I don’t think anyone would wish to argue against the common sense behind it — we would all like to be on a level playing field. But it will be very hard to bring about in practice; I think Uefa have given themselves a hard task in proving whether teams meet the financial requirements. And what happens in the media when a top club with top players can’t be there? That’s going to be a lot of trees chopped down that day.”

GH “The principle is noble. Who would be against fair play? Who would be against financial fair play? I still don’t see how it can be applied. How can you prevent a club like Real Madrid playing in Europe because they bought Cristiano Ronaldo for £80 million?”

MM “I’m not sure it makes it fair anyway. If Man United stick to their financial budget and Blackpool do that still ain’t fair.”

[Uefa also want eight of your squad to be homegrown players, what do you make of that rule?]

AM “It could affect us. The bottom line is the powerful clubs will still get the cream. They will recruit them younger — and the best young players will still want to go to the big clubs. We’ll fight a battle in that respect as we’ve always done.”

GH “Everybody would support the idea of developing players and I think this is a good rule. I’m totally in favour of developing players; the homegrown players understand the club and it’s good to have a core of that.”

:::

Data analysis

[It’s interesting to see statistics from the Castrol Edge Premier League Predictor say all four teams will stay up this season! Looking into your crystal ball, do you agree, Mick?]

MM: “I sincerely hope we are all in the Premier League next year. But we want to beat each other — we are all looking after ourselves. But I think we’ll stay in the Premier League and I’m sure the others will be there as well.”

[Performance statistics seem to be playing a much bigger role in football these days?]

MM “It’s certainly changed from when I played and the players have bought into it. I’m not sure it tells you all the truths, though, it doesn’t always tell you if they played well. I’m a firm believer that my own two eyes tell you that. But we do use it and the players all get down there on Monday morning to see how they’ve done, how far they have run and how fast. It’s a lot better if you have won — the stats back you up then!”

GH “I read the stats, I use them and we let the players know. But the main aspect we use them for is for the physical stats — when it comes to technical things I’m like Mick, I like to trust my eyes and my feelings. Football is too important to leave it to the analysts.”

RH “What statistics cannot measure is decision making. I worked with a player who said he was a great passer because he never gave it away — but yet he never passed it forward. On the analysis he was the best player; but the problem is I knew – and all the other players knew – he wasn’t. But even so it’s a good supportive tool. Using a GPS system in training is useful for helping to decide if you are working a player too hard or not hard enough.”

MM “Yes, but they had GPS on Riquelme in Germany playing for Argentina . He was brilliant but all they could talk about was that he didn’t run around. He didn’t have to! He had the ball all the time and kept giving it to his own players. He was the best player but his physical stats were poor.”

[According to the Castrol Rankings stats Ben Foster has been Birmingham’s best player this season, so it’s not all about running, Alex?]

AM: “No, Ben has had a marvellous season. All the managers here know how important a good goalkeeper is, they save you crucial points during a season.

“We use analysts and if we need to be told about something then we’re told. But we don’t use the stats to beat the players up because I think you can take it too far. I heard about a coach who liked to use all these tools consulting his fitness coach and picked a team according the statistics about the running intensity of his players. I think that’s reading too much into it. It’s the trained eye that picks the team, not the statistics.”

:::

[The rest of the season]

[Is there anything special you can do to ensure success in the last [five or] six  games?]

MM: “If I could find a magic wand and do something different and win the last six that’s what I’d do. But I’ll just continue to do exactly the same because I think the players are motivated, they work hard and are exceptionally fit. It’s about the psychological side now; it’s about positive comments, not negative. You want to get the best out of them for the final games.”

AM: “I agree, the most important part is in the mind, especially in the position we are all in at the moment. We were talking about looking into the crystal ball earlier and saying all four of us would be safe, well I think I’ll take that. I’m going out of here with confidence.”

MM: “Thanks Alex, I’ll tell the lads that! I’ve sorted it — that’s me done! We’re all staying up and we’ll leave it at that…”

:::

http://www.telegraph.co.uk/sport/football/competitions/premier-league/8452160/Midlands-managers-draw-battle-lines-as-desperate-dogfight-to-stay-in-Premier-League-hots-up.html

…………………………………………………

Scott Parker har alltså av Englands fotbollsskribenter utsetts till årets spelare 2011.

Väldigt välförtjänt.

Och något som väldigt väl illustrerar varför jag betraktar just det här priset som klart vettigare än såväl spelarnas som fansens motsvarigheter.

Fotbollsjournalisterna har en professionell vana att tänka och analysera fotboll. De har dessutom en rätt bred bild av de olika lagen och de olika spelarna.

Fotbollsspelarna känns inte alls lika allmänt insatta och man får intrycket att de går mycket efter medias rubriker. Likaväl får man ibland intryck av att politik kryper in i spelarnas val.

Fansen är just det, fans. Det gör att de tenderar framför allt övervärdera egna spelares prestationer. Jag tycker Raul Meireles debutsäsong i Liverpool har varit riktigt bra, men jag är osäker på om fansens pris av honom som årets spelare egentligen säger något mer än att det var en oproportionellt stor andel Liverpoolsupportrar som röstade.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Long Good Friday

Fotbollen är fylld av berömda spelare – ikoner och legender. Spelare som vi förtrollats av och som vi alltid kommer minnas. Spelare som ingår i fotbollens förgrund.

Sedan finns det spelare som knappt någon eller kanske till och med ingen kommer ihåg.

Den kanske allra bästa spelaren av det slaget heter Robin Friday. Det här är hans grovt sammanfattade livskrönika och fotbollshistoria som långfredagsläsning. Den som vill läsa mer om Friday ska läsa Paolo Hewitts bok The Greatest Footballer You Never Saw: The Robin Friday Story.

:::

Robin Fridays professionella fotbollskarriär varade bara i fyra år. Han spelade aldrig för England och han spelade aldrig fotboll i den högsta divisionen. Men de som såg honom spela menade utan att tveka eller ens blinka att han var den störste spelare som vandrade på jordens yta.

Men tyvärr hade han en vild personlighet som fick George Best att framstå som tam och hemvävd.

:::

Robin Friday föddes 1952 i London. Den största delen av sin kaotiska uppväxt tillbringade han i olika ungdomsanstalter. Han var en av många men hans stora talang för fotboll fick honom att sticka ut från mängden.

Väldigt lite är känt om hans tidiga fotbollskarriär. Han dök först upp på radarn 1972 när han som 20-åring spelade amatörfotboll för Hayes. Många lag vid den tiden bortsåg däremot från scoutingrapporter om amatörspelare när de vid 20 års ålder ansågs som för gamla för att inleda en professionell karriär.

Men det skulle tämligen snabbt förändras när Hayes ställdes mot Reading i en tidig omgång av FA-cupen.

Readings legendariske manager Charlie Hurley var ansvarig vid den här tiden och hans ambition var att leda Reading upp från Division 4, eller nuvarande League 2. Reading vann matchen med 4-1 men trots detta så hade Hurley sett tillräckligt av Friday för att värva honom på fläcken.

:::

Hurley kan omöjligtvis ha gjort någon bakgrundskoll på Friday för i så fall hade han sannolikt inte värvat honom.

I så fall hade han förmodligen fått höra om den gången som Hayes fick starta en match med tio man eftersom Friday fortfarande befann sig på puben. Sen och så full att han knappt kunde stå upprätt tog han sig ändå in på planen trots sin managers protester.

Motståndarförsvaret brydde sig inte ens om att hålla koll på honom. Självklart så gjorde Friday matchens enda mål.

:::

Men under den kommande fyraårsperioden så skulle Friday spela 135 matcher för Reading och göra 55 mål. De som såg honom spela kallade honom för världens genom tiderna bäste spelare.

Friday besatt en sådan gudagiven naturlig talang som även många professionella spelare bara kan drömma om. Det fanns absolut ingenting han inte kunde göra med en fotboll.

Men Friday var också besatt av personliga spöken och laster. Han rökte i överflöd, han drack för mycket och han tog droger i alltför stor utsträckning. Hans prestationer på planen blir bara mer spektakulära sett till hans vilda liv utanför planen.

:::

Inom några veckor efter att ha skrivit på för Reading så var Friday redan en hjälte på Readings läktarsektioner. Många lokala reportrar skrev lyriska spaltmeter om den magi som Friday visade upp, och som förvandlade ett genomsnittligt Division 4-lag till något helt annat.

Hans skicklighet och spelförståelse var helt unik. Ett av hans 55 mål för Reading beskrivs fortfarande som ett av den engelska fotbollens främsta mål någonsin, ett mål som fick till och med matchens domare Clive Thomas att tvivla på sina egna ögon.

Det var 1976 och det finns inte på YouTube. Men beskrivningar av målet brukar se ut ungefär så här:

Det var en ligamatch mellan Reading och Tranmere. Readings målvakt kastade ut bollen till högerbacken Gary Peters som spanade framåt i planen för att undersöka sina alternativ.

Friday befann sig på planens vänstra sida, vid kanten av straffområdet. Peters slog en diagonal krossboll mot Friday som sprang mot bollen för att plocka ned den på bröstet. Samtidigt som han landade så snurrade han 180 grader med bollen fortfarande på bröstet, varifrån han släppte ned bollen mot sin vänstra fot som han använde för att slå till på bollen på volley från 30 meter rätt upp i det bortre krysset.

Publiken var förstummad. Alla spelare på planen stod och stirrade eller applåderade. Friday själv sprang bakom målet för att fira med fansen, såg en polisman bredvid sig stå och applådera målet, varpå Friday sprang rätt fram till honom och gav honom en kyss!

Domaren Clive Thomas kommenterade målet efter matchen: ”I’ve refereed at World Cups, I’ve seen Pele, George Best and Johan Cruyff, this rates as the best goal I’ve ever seen.”

När han efter matchen träffade Friday så frågade Thomas honom varför han spelade i Division 4, och sa att han aldrig sett någon göra ett sådant mål. Friday själv replikerade snabbt att Thomas borde komma till Reading oftare, för sådana här mål gjorde han hela tiden.

:::

Samtidigt som Friday utsågs till årets spelare i Reading och han sköt klubben till dess första uppflyttning på 50 år så började managerstorheter som Bertie Mee och Bob Paisley få upp ögonen för honom.

Men ungefär vid samma tidpunkt så började Fridays vilda sida mer och mer ta över hans liv.

:::

Det var återigen alkoholen och drogerna som skapade trubbel för honom. Han var bannlyst från mer eller mindre varenda pub i Reading. Han var därtill notoriskt elak i berusat tillstånd och hamnade ofta i slagsmål, vanligtvis naken av någon märklig anledning.

Hans lista av förseelser och småbrott växte. Hurley försökte lugna ned Friday genom att flytta honom till ett område bestående av äldre människor. Friday terroriserade stackarna under dagen och spelade hårdrock på hög volym under nätterna.

Han snattade kläder ur butiker, poserade som säkerhetsvakt för att gratisbiljetter på tåget och stal statyer från gravplatser. Han konsumerade kokain och LSD i stora format.

Det var under en av dessa perioder som en av de mer ryktbara historierna inträffade. Reading skulle spela borta och laget låg på hotell. Friday var hög som ett hus, vandrade omkring naken på hotellet och kastade biljardbollar och dartpilar omkring sig.

När laget samlades precis innan man skulle bege sig till matchen så dök Friday upp, fortfarande naken, och bärandes under armen en svan som han plockat med sig från en näraliggande damm.

:::

Fridays beteende på planen var inte mycket bättre det. Han drack inför matcherna och spelade naturligtvis ofta berusad. Han hade en tendens att alltid vilja kyssa polismännen inne på arenan och han slogs frekvent med såväl motståndare som lagkamrater. Han sparkade spelare i ansiktet och nöp tag i deras testiklar om vartannat.

Kort sagt var Fridays disciplinära facit så uselt att det enda som höll honom kvar i klubben var hans fenomenala insatser på fotbollsplanen.

:::

Men tålamodet började till sist tryta i Reading. 1977 såldes Friday för ynka £30k till Cardiff. Skotten Jimmy Andrews, som var manager för Cardiff vid den här tidpunkten, annonserade stolt att han gjort ett riktigt fynd som värvat en stjärna som Friday för i stort sett ingenting.

Readings enda svar var: ”You’ll see…”

:::

Sin första dag i Cardiff så blev Friday arresterad för att ha plankat på det lokala tåget. Hans första handling som Cardiffspelare var alltså att bli utlöst på borgen av en olycklig Andrews. Det skulle visa sig vara en indikation om framtiden.

Han var fortfarande kapabel att leverera prestationer på fotbollsplanen som kan få vilken äldre Cardiffsupporter som helst att än idag få tårar av lycka i ögonen.

Men han kunde också försvinna för dagar i sträck och därefter dyka upp igen i ett olyckligt tillstånd.

Natten innan sin debut i Cardiff beslutade sig Friday för att ge Cardiffs nattliv en testkörning. Klockan var fem på morgonen när han beslutade att det var dags att vila upp sig inför debuten. Så han tog ett dussin ölflaskor med sig till sängen och somnade därefter.

Friday gjorde två mål i sin debut – under vilken han var markerad av Bobby Moore, kanske Englands främste back genom tiderna.

Men sin vana trogen så gav sig Friday därefter iväg på ännu en maratonversion av pubrunda.

Under sin återkomst så skulle han göra sitt mest berömda mål för Cardiff när han tog sig förbi fyra spelare innan han rundade målvakten. Firandes målet så gav Friday målvakten en tvåfingrad hälsning. Den ikoniska bilden användes på omslaget till en singel av The Super Furry Animals som skrev en sång om Friday titulerad The man don’t give a f**k.

:::

Hans mest minnesvärda ögonblick som Cardiffspelare kom i en match mot Brighton. I den matchen markerades Friday av en ung irländare vid namn Mark Lawrenson, som med sin närgångna bevakning lyckades frustrera Friday så till den milda grad.

Friday beslutade sig därför att invänta Lawrensons nästa försök att glidtackla honom och när så skedde så vände sig Friday om och sparkade Lawrenson rätt i ansiktet.

Friday blev omedelbart utvisad men lät sig inte med det nöja. Han bröt sig in i Brightons omklädningsrum och bajsade i Lawrensons väska innan han gav sig iväg på ännu en pubrunda.

Lawrenson hävdar till denna dag att detta aldrig inträffat.

Det skulle visa sig vara Fridays sista match och han har sedan dess aldrig spelat fotboll igen.

:::

25 år gammal så var Fridays fotbollskarriär över. Han spelade bara 20 matcher för Cardiff där han gjorde sex mål, men den korta tiden där var tillräcklig för Cardiffs supportrar att ta honom till sina hjärtan. I en BBC-omröstning 2006 utnämndes han till klubbens Cult Player of All Time.

Han vann samma omröstning i Reading.

Han återvände till London och arbetade ett tag som asfalterare. Men sina demoner fick han aldrig under kontroll. Han genomled två skilsmässor, levde i fattigdom och dog 38 år gammal 1990.

I slutänden är det svårt att säga om Friday över huvud taget förtjänar att placeras på någon piedestal. Det är hur som helst tragiskt att han av så många koms ihåg som en hjälte men av helt fel anledning.

Stan Bowles, kanske mest känd för sin tid i QPR och även han ett notoriskt problembarn av 1970-talet, sade om Friday: ”There is no doubt in my mind that if someone had taken a chance on him he would have set the top division alight. He could have gone right to the top. He just went off the rails a bit.”

Fridays talang och kvalitet kan inte betvivlas och nämn hans namn för Cardiffs eller Readings fans och de kan berätta historier om Friday i timmar.

Readings coach Maurice Evans sade en gång till Friday: ”What age are you son? If you could just settle down for a few years, you could play for England.”

Fridays svar blev honom inte fattigt: “What age are you? I’m half your age but I’ve lived twice the life you have!”

Fridays liv och fotboll i ett nötskal.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Betydelsen av stjärnspelare i Englands fyra divisioner

I den förra bloggen jämförde jag betydelsen av så kallade stjärnspelare i de fyra stora europeiska ligorna. Vi såg där att i Premier League och i La Liga så bidrar relativt sett fler spelare i ett lag till dess målskörd än vad som är fallet i Serie A och i Bundesliga.

Med andra ord – framför allt i Premier League så tillämpas vad man kan kalla för en mer kollektiv anfallsidé, i kontrast med den individualistiska anfallsidé som tillämpas i främst Serie A.

Men hur skiljer sig detta mönster över ett lands olika divisioner? Givet Premier Leagues förkärlek för balanserade anfall och en kollektiv anfallsidé så är det intressant att se om denna balans är gemensam för de fyra professionella divisionerna.

Alltså – vilken betydelse har så kallade stjärnspelare i var och en av Englands fyra högsta divisioner?

:::

Även för den här bloggen kan vi använda oss av de tre nyckeltalen: Mål per lag (M/L), mål per match (M/M) och mål per spelare (M/S). Till detta kan vi lägga ett intervallmått som anger vad som är den lägsta respektive högsta andelen som en stjärnspelare bidrar med i termer av mål.

En sammanställning av de fyra engelska ligorna ger oss följande resultat:

M/L

M/M

M/S

Intervall

Premier League:

42,60

1,38

31,49%

23,68-39,39

Championship:

54,00

1,35

31,98%

17,31-46,88

League 1:

54,79

1,36

33,37%

20,00-48,84

League 2:

55,92

1,37

30,97%

16,67-43,48

Siffrorna är rensade för statistiska extremfall – med andra ord så ingår inte Carlos Tevez i Premier Leagues siffror.

:::

Sammanfattningsvis är det med andra ord förhållandevis liten skillnad mellan andelen mål som varje lags stjärnspelare bidrar till i de fyra olika divisionerna. Vad vi ser är däremot att dessa bidrag är mycket mer varierade i de tre lägre divisionerna under Premier League.

Med andra ord – sett till intervallet så är spridningen i hur mycket ett lags stjärnspelare bidrar med nästan dubbelt så hög i The Football League som är fallet i Premier League.

Premier League opererar alltså under mycket snävare intervall. Rent taktiskt ställer alltså Premier League andra krav än de tre lägre divisionerna. Lagets främsta målskytt behöver bidra med i alla fall 24% av lagets mål, men de försvar och taktiska upplägg som finns i Premier League gör det osannolikt och riskfyllt att förlita sig på att en anfallare ska bidra med över 40% av målen. När en spelare bidrar med så stor andel så blir det laget lättare att stoppa.

:::

En annan stor skillnad mellan ligorna är trenden i siffrorna. I Premier League, Championship och i League 2 så finns en svag nedgång i hur beroende varje klubb är av sin stjärnspelare ju lägre placerat i tabellen laget är. Med andra ord, ett lag högre upp i tabellen tenderar ha en stjärnspelare som bidrar med en högre andel av målen.

I League 1 så är denna trend delvis omvänd. Detta beror framför allt på spelare som Will Hoskins (48,84%) i Bristol Rovers, Danny Green (46,67%) i Dag & Red samt Craig Westcarr (41,02%) i Notts County.

Ett annat tydligt resultat är att i samtliga divisioner utom just League 1 igen så är det en av de sju bäst placerade klubbarna som har den högsta andelen mål skapade av sin stjärnspelare. Carlos Tevez i Premier League, QPR:s Adel Taarabt i The Championship och Port Vales Marc Richards i League 2.

Det omvända gäller också – att lag där stjärnspelaren bidrar med relativt sett lägst andel mål också tenderar att vara bland de lägst placerade lagen i Premier League, Championship och League 2.

:::

Så vilka slutsatser är möjliga att dra från materialet?

En möjlig slutsats är att även om QPR har en enormt talangfull spelare i Adel Taarabt och Norwich som lag lyfts av Grant Holts bravader på fotbollsplanen, så är det möjligt att de båda lagen är för beroende av dessa båda stjärnspelare.

Det här illustrerar kanske en fundamental motsättning mellan The Championship och Premier League. Det behövs en inflytelserik stjärnspelare för att ta sig upp till Premier League, men väl i Premier League så måste anfallsspelet balanseras över flera spelare i laget. Det är en hårfin linje och en manager är sannolik obenägen att överge en taktik som tog dem till uppflyttning.

De walesiska lagen i The Championship är kanske de som är bäst utrustade att klara av livet i Premier League. Cardiff inte minst då de har en offensiv uppsättning som involverar Jay Bothroyd, Craig Bellamy, Michael Chopra och Peter Whittingham.

Om QPR och Norwich tar sig upp i Premier League så kan de, med eller utan starkare försvar, finna sig i en Blackpool-liknande situation där de är oförmögna att balansera offensiv med defensiv tack vare deras relativa beroende på en enda spelare.

…………………………………………………

Paul Doyle på The Guardian diskuterar straffregeln och föreslår en rätt intressant förändring.

http://www.guardian.co.uk/football/blog/2011/apr/20/why-penalty-laws-should-change

Han föreslår helt enkelt att domaren ska ha möjlighet att istället för straff blåsa för indirekt frispark inne i straffområdet för förseelser som inte är förtjänta att bestraffas med en straffspark.

Hans utgångspunkt är Liverpools straff mot Arsenal i helgen.

Och visst kan man hålla med honom. Straff är väldigt hårt för Eboués förseelse, även om regelboken just nu inte ger domaren något större val annat än, som alltför ofta är fallet, helt och hållet bortse från regelbrott inne i straffområdet.

En indirekt frispark för Liverpool där hade varit en klart mer proportionell bestraffning.

Vad säger ni? Om såväl det specifika exemplet som om den större regelfrågan.

…………………………………………………

Aston Villas manager Gerard Houllier togs under natten till sjukhus efter vad som befaras vara problem med hans hjärta. Houllier har en historia av hjärtproblem vilket gör nyheten särskilt oroande.

Houllier sägs dock vara i relativt god form och det ska inte vara livshotande, men troligtvis så blir det Gary McAllister, Villas assisterande manager, som tar över under helgens ligamatch.

Get well!

Be Champions!!

Peter Hyllman

Premier League – Ligan för lag snarare än stjärnor

I ett helt annat sammanhang för några dagar sedan så räknade jag fram att Carlos Tevez hade svarat för hälften av Man Citys ligamål den här säsongen, vilket jag tyckte var en väldigt hög siffra.

På något ställe läste jag också att fram tills nyligen så hade Zlatan Ibrahimovic direkt bidragit till 25 av Milans 48 mål den här säsongen.

Och givetvis så matas man mer eller mindre varje dag med den närmast groteska mängd mål som Leo Messi och Cristiano Ronaldo öser in i Barcelona respektive Real Madrid.

Att man funderar över det beror inte på att de spelarna är dåliga på något vis utan på att de lagen består av så många andra ytterst kompetenta spelare att det är svårt att tänka sig att deras bidrag ska vara så småttigt.

Vad jag framför allt blev nyfiken att ta reda på var hur beroende olika lag är av att en spelare gör eller skapar mål och hur det varierar mellan de olika stora ligorna i Europa.

Bloggen Balanced Sports har sammanställt målstatistik för de fyra största europeiska ligorna – England, Spanien, Italien och Tyskland – och det är den statistiken jag använder, som är uppdaterad fram till och med den 5 april.

Som utgångspunkt kan vi lista de fem ”viktigaste” stjärnspelarna i Premier League:

1.       Carlos Tevez, Man City – 50% av lagets mål
2.       Asamoah Gyan, Sunderland – 39,39%
3.       Rafael van der Vaart, Tottenham – 39,02%
4.       Clint Dempsey, Fulham – 36,11%
5.       Didier Drogba, Chelsea – 35,19%

Och för all del också de fem ”minst viktiga” stjärnspelarna i Premier League:

1.       Frederic Piquionne, West Ham – 23,68%
2.       Morten Gamst Pedersen, Blackburn – 25,64%
3.       Nikola Zigic, Birmingham – 26,67%
4.       Matthew Etherington, Stoke – 27,03%
5.       Hugo Rodallega, Wigan – 27,59%

:::

Den spelare som gjort eller passat fram till flest mål för sitt lag ses som deras stjärnspelare. Om två spelare har samma totalpoäng av mål och assists så väljs den spelare som gjort flest mål.

Naturligtvis är det här ett trubbigt mått vad avser spelarens vikt för sitt lag. Inte minst är det ett ruggigt offensivt bias. Det kan så klart hävdas, exempelvis, att såväl Edwin Van der Sar som Nemanja Vidic är viktigare för Man Utd än vad Dimitar Berbatov är.

Vi kan skapa tre nyckeltal för de olika ligorna:

» Mål per lag (M/L): Genomsnittligt antal mål per lag under säsongen;

» Mål per match (M/M): Genomsnittligt antal mål per lag och per match under säsongen;

» Mål per spelare (M/S): Genomsnitt andel mål skapat av lagens stjärnspelare.

:::

En sammanställning av de fyra stora europeiska ligorna ger oss följande resultat:

M/L

M/M

M/S

Premier League:

42,60

1,38

32,41%

La Liga:

40,40

1,35

35,38%

Serie A:

36,05

1,16

38,58%

Bundesliga

40,17

1,43

36,77%

Inom respektive liga finns det några statistiska extremfall. Kanske inte minst Serie A där det görs relativt få mål. Varje lag i Serie A gör i genomsnitt 1,16 mål per match, samtidigt som snittet ligger närmare 1,4 i övriga ligor.

Serie A har också den högsta procentuella andelen från sina respektive stjärnspelare – nästan 2% högre än Bundesliga på andra platsen och hela 6% högre än Premier League.

Åtta av de 20 viktigaste stjärnspelarna och tre av de fyra viktigaste spelar i Serie A. Bolognas Marco Di Vaio skapar 63,64% av sitt lags mål, Napolis Edinson Cavani bidrar med 63,04% och Antonio Di Natale är inblandad i 57,14% av Udineses mål.

Som en jämförelse är det bara en spelare i Premier League som slår sig in bland de främsta 20 – Carlos Tevez på 50,00%.

…………………………………………………

Premier League – Många mål men balanserad målfördelning

Det görs flest mål i Premier League och lagen gör relativt sett många mål per match i Premier League – men ligan har också den lägsta andelen mål som skapas av en enda spelare. Med andra ord, relativt sett fler spelare i ett lag bidrar till den totala målskörden.

Serie A och Bundesliga emellertid ser ut att föredra när en spelare ges det huvudsakliga ansvaret för lagets offensiva spel.

Premier Leagues siffror är också färgade av Carlos Tevez. Stjärnspelaren i alla andra engelska lag bidrar med under 40% av det totala antalet mål, Tevez å andra sidan bidrar med 50%, över 10,6% mer än tvåan, Sunderlands Asamoah Gyan.

Det här är förmodligen en produkt av Man Citys taktik – och det är ju värt att notera att Man City har en italiensk manager. Tevez statistik är alltså både en produkt av den roll han får i laget men också naturligtvis hans stora skicklighet.

Om vi däremot betraktar Tevez som något utav ett undantag och rensar siffrorna för honom så faller andelen mål som skapas av en stjärnspelare i Premier League med nästan en hel procent, till 31,49%.

:::

La Liga – alltför beroende av Messi och Ronaldo?

Spaniens två stora klubbar – Barcelona och Real Madrid – är den andra faktorn som skruvar till statistiken. De båda klubbarna har gjort 82 respektive 69 mål, det lag som kommer närmast är Villareal som har lyckats göra 48 mål. Det är naturligtvis en enorm skillnad.

Märkligt nog, med tanke på bredd och kvalitet på de båda lagens trupper, är det också just dessa klubbar som är mest beroende av sina respektive stjärnspelare. Såväl Cristiano Ronaldo (50,72%) som Leo Messi (52,44%) har skapat över hälften av sina respektive lags målskörd.

Om vi tar bort de två stora klubbarna från ekvationen så förändras La Ligas statistik drastiskt:

M/L M/M M/S

Premier League:

42,60 1,38 32,41%
La Liga Light:

36,50

1,22

33,59%

Serie A:

36,05

1,16

38,58%

Bundesliga

40,17

1,43

36,77%

Mål per lag sjunker med nästan fyra mål per säsong – hela 77 mål försvinner om man ersätter Real Madrid och Barcelona med lag mer representativa för ligans genomsnitt. Ett fall i mål per match ned till nästan italienska nivåer. Och andelen mål som görs av respektive lags stjärnspelare sjunker nästan 2%.

Så slutsatsen är naturligtvis att Leo Messi och Cristiano Ronaldo är fantastiska. Men också att de är makalöst viktiga inte bara för sina respektive klubbar utan också för hela ligans star appeal.

:::

Men den stora lärdomen verkar vara att engelska lag är mindre beroende av sina stjärnspelare än andra lag. Det kan bero på form och skador men till största delen lär det vara taktiska skäl bakom denna skillnad. Det kan exempelvis vara fråga om en mer flytande definition av olika lagdelars uppgift, sannolikt för att försvåra för genomgående bättre organiserade försvar än i många andra ligor.

:::

I en senare blogg – samma sak fast skillnaden mellan olika divisioner i det engelska ligasystemet.

…………………………………………………

Tottenham och Arsenal spelade ett smått fantastiskt derby (igår) kväll på White Hart Lane.

Tre mål under första kvarten var bara inledningen på en galen första halvlek och en helt galen match.

Det skulle bli ytterligare tre mål under matchen som slutade 3-3, vilket var ett resultat som egentligen inget av lagen bör vara nöjt med.

Tottenham hade verkligen behövt tre poäng för att sätta riktig press på Man City framför dem.

Och efter Man Utds poängtapp igår kväll så hade Arsenal verkligen behövt tre poäng för att sätta press på dem. Nu var det ännu en möjlighet att tjäna in poäng som gick förlorad.

Och ännu en gång två tappade poäng från ett vinstläge – den här gången en tvåmålsledning.

Nu gick istället Chelsea om Arsenal i tabellen på målskillnad och ligger alltså tvåa i tabellen.

Med vad som kanske kan betraktas som en outside chans på ligan.

Men ska Chelsea eller Arsenal gå ikapp och förbi Man Utd så måste de på de återstående fem omgångarna tjäna in över 1,2 poäng per omgång.

Det är ett tufft jobb.

…………………………………………………

Ett hat-trick av den lovande ynglingen Will Keane tog Man Utd till final i FA Youth Cup mot Sheffield United – efter att laget vunnit med 4-0 i semifinalreturen mot Chelsea.

Sammanlagt slutade därmed mötet 5-3 till Man Utd.

:::

Tror ni på det här?

Be Champions!!

Peter Hyllman

LINHEM – Football League Watch

It’s … Linhem’s Football League Watch!

Som ni troligen inte lyckats undvika har ”PFA-galan” varit där man tillkännager vilka spelarna röstat fram till bästa unga spelare, bästa spelare och  en drömelva för Premier League samt även årets lag i Championship, League One och League Two.

Jag tycker det är befängt att utse elvor och bästa spelare innan säsongen är slut. Särskilt då avslutningen på säsongen och playoffspelet som är såpass avgörande för säsongen exkluderas.

Själv väntar jag troligen till efter säsongen med att utse ett årets lag, för att det är så det borde vara helt enkelt och för att fokusera på mer aktuella händelser.

The Championship:

Kenny (QPR), Naughton (Leicester) – Morgan (Forest) – Williams (Swansea) – Harte(Reading), Sinclair (Swansea) – King (Leicester) – Hoolahan (Norwich) – Taarabt (QPR), Holt (Norwich) – Graham (Watford).

Kommentar – Morgan får oförtjänt mycket beröm som ”ledare” i sitt försvar då jag hellre sett hans partner Luke Chambers här. Ian Harte är ett vänsterfotsfenomen men en försvarare bör per definition vara med för sina defensiva kvaliteter. Naughton är bra men hör inte alls hemma här. Förutom att det mittfältet är en skymf mot ordet balans så är det spelare som alla förtjänar en plats.

Som en motvikt till elvan ovan har The 72 gjort en mer balanserad alternativ elva:

http://theseventytwo.com/football-league/championship/2011/04/18/an-alternative-championship-team-of-the-year/

League One:

Davis (Saints), Calderon (Brighton) – Greer (Brighton) – Fonté (Saints) – Harding (Saints), Chamberlain – Oxlade (Saints) – Lallana (Saints) – Bennett (Brighton) – Pilkington (Huddersfield), Mackail – Smith (Peterborough) – Wright-Phillips (Plymouth/Charlton).

Kommentar – Lite för många helgon då jag framför allt vill se Craig Dawson i försvaret istället för Fonté. Svårt att säga emot några på mittfältet och anfallet men återigen alldeles för offensivt och hur man kan välja bort Rochdale mittfältaren Gary Jones som gjort 17 mål från sin innermittfältsposition förstår jag inte. Skulle vara Lallana som förvisso är fantastisk men var skadad under säsongsinledningen.

League Two:

Lee (Chesterfield), Batt (Oxford) – Sharps (Shrewsbury) – Branston (Torquay) – Skarz (Bury), Ainsworth (Wycombe) – Ryan (Accrington) – Law (Rotherham) – Whittaker (Chesterfield), Lowe (Bury) – Davies (Chesterfield.

Kommentar – Har av uppenbara skäl inte så bra koll på försvarare i L2 men Branston har jag gillat länge och Torquays försvar har varit bra. Intressant är att mittfältet faktiskt har viss balans i Law & Ryan som båda är innermittfältare. Mycket bra val av både mittfält och anfal.

…………………………………………………

THE BRIGHTONOMICON

Skulle man göra en lista över vanliga ägarstereotyper skulle rik oljeshejk, före detta sovjetisk oligark, elak affärsmässig amerikan, vänlig affärsmässig amerikan, lokal self-made affärsman, italiensk mediamogul, spansk politiker och Sam Hammam alla vara rätt högt upp men i Brighton har man Tony ”The Lizard” Bloom.

Bloom är en 40-årig pokerspelare som är född och uppvuxen i Brighton som fått sitt smeknamn från pokertermen ”Alligator Blood”, långt före Charlie Sheen började svamla om tigerditon.

Han köpte klubben (95 % av den) precis efter slutet på säsongen 2008/09 och under sitt första år i klubben valde han att Brighton äntligen skulle flytta ifrån den tillfälliga lösningen Withdean Stadium som man använt sedan 1999 till Falmer stadium samt att ge orutinerade managern Gus Poyet chansen.

Hans ambitioner är uppenbarligen långsiktiga (i teorin) då han inledningsvis sa att man satsar på att spela Premier League-fotboll år 2019 och att man då ska kunna etablera sig snarare än att bara göra en kortsiktig visit a lá Hull.

::::

Hur lyckad flytten till Falmer blir får vi se nästa säsong men valet av Poyet som manager har visat sig vara en bra satsning då man i helgen säkrade ligasegern i League One.

När han kom till klubben i november 2009 låg man sådär till i League 1, närmare botten än att utmana om playoff , och man slutade på en blygsam 13:e placering.

Denna säsongen har man dock varit ligans främsta lag från start tack vare ett starkt försvar byggt på stabile dansken Casper Ankergren bakom ett försvar med målfarlige men defensivt skicklige Inigo Calderon som högerback, tuffe kaptens skotten Gordon Greer tillsammans med den relativt korta mittbacken Tommy Elphick i mitten och Marcos Painter som man hittade utan fungerande högerknä i en papperskorg utanför Liberty Stadium i Swansea. Dessutom har engelske egyptiern Adam El-Adb slängts vart han än behövts i försvaret.

Calderon hittade Poyet i spanska andradivisionen där han ganska sent slagit igenom och som ni kan se ovan har han – rättfärdigt – blivit invald i årets lag.

Greer värvades inför säsongen från det Swindon som ifjol tog sig till playoff men som iår i avsaknad av Billy Paynter och Charlie Austin men även just Greer troligen åker ur League 1. Elphick är likt El-Adb egna produkter som trots sin ganska unga ålder (23 och 26) nästan ”veteraner” i klubben.

Vänsterbacken som trots sitt spanskklingande förnamn är irländsk-engelsman har väl inte varit lika imponerade som de andra men vikten av en stabil vänsterback ska inte underskattas.

Statistiskt kan man även se hur försvaret varit en bidragande orsak till deras framgång då man släppt in minst mål tillsammans med Southampton men jämfört med Saints har man varit klart jämnare. Då Saints ibland agerat till synes arrogant har Brighton varit stabilare och när man väl släppt in tre mål som mot Dag & Red har man vänt på det underläget till vinst.

Defensiven gäller inte bara försvarare då spelare som Liam Bridcutt och Gary Dicker är goda tvåvägspelare i mitten men deras defensiva arbete ger större utrymme för lagets mer offensivt skickliga spelare.

I offensiven har Poyet gett spelarna ganska fria tyglar vilket framför allt en sådant yrväder som Kazenga Lualua uppskattade innan han bröt benet och fraktades tillbaka till Newcastle. Men de främsta spelarna i offensiven har varit Elliott Bennett, Ashley Barnes, Craig Noone och Glenn Murray fast den unge WBA-inlånade Chris Wood förtjänar ett omnämnande då han gjort många mål trots att han inte petar Murray eller Barnes.

Bennett är en typisk modern ytter som oftare går inåt i banan än att hålla sig längs kanten, trea i assistligan med sexton stycken i ligan men även gjort åtta mål och ryktas till flera av toppklubbarna i Championship.

Barnes som via sin farmor spelat för Österrikes U20-landslag är en snabb, målfarlig men teknisk anfallare som spelar andreanfallare bredvid centern Murray. 14 mål sedan han inför säsongen smugglades från Plymouth.

Noone som spelar på den kanten där Bennett inte är vilket tenderar att vara den högra kom från vraket Plymouth i januari fönstret och har förvisso bara gjort två mål men många av hans inlägg har styrts in via Murray.

Murray är likt Grant Holt och Danny Graham i divisionen ovanför en stor och stark anfallare som jobbar hårt men denna säsongen har målen kommit också, hela 22 stycken vilket bara Craig Mackail-Smith i P’boro överträffat.

::::

Det är verkligen ingen självklarhet att Brighton kommer etablera sig i Championship eller att man som Bloom hoppas når Premier League. Men med Poyet som manager och med denna truppen som både har defensiv stabilitet och offensiv kreativitet har man en väldigt god chans att direkt etablera sig i Championship nästa säsong om man finner sig tillrätta på den nya arenan man väntat på i över tio år.

………………………………………………

ChampionshipBeware of Bob

Ett tag trodde man Swansea så gott som säkrat andraplatsen, nu under den tidiga våren har Norwich sett starkast ut men nu med bara fyra matcher kvar har Cardiff pole position.

Cardiff i stort sett smugit med i toppen efter att tidigt under detta året sett ut att helt ha tappat ”det”, man hade svårt att göra mål trots ligans – på pappret – överlägset starkaste anfallsbesättning som flera Premier League-lag skulle vara avundsjuka på. I helgen avfärdade man enkelt Pompey med 3-0. Vilket gör att man befäster sin andraplacering.

Bakom Cardiff har Norwich tappat lite momentum men efter två poängtapp slog man helt momentumlösa Forest som inte faller utan att ge ifrån sig ljud.

Norwich spelar även på torsdag och då är det ett ”Old Farm”-derby mot Ipswich, Ipswich har förvisso ingen att spela för men en chans att förstöra lite för sin grannar och man är i bra form så det blir en tuff match för ”Canaries”.

Reading fortsätter sin goda form, 3-1 mot Leicester där Shane Long (Kevin Doyle II) visade att han kan mer än att bara göra mål när han efter en dribblingsräd gav Jimmy Kebé öppet mål. Man tog sig därmed förbi Swansea som förlorade mot Burnley. Burnley mötte Boro i tisdags och har därmed chans att ansluta till den jagande gruppen av lag bara en poäng bakom Leeds som nu består av Forest och Hull.

Klarar Leeds att hålla sin playoffplats säsongen ut?

Nere i botten har det blivit lite tätare sedan Scunthorpe närmast ytan slog Palace som ligger precis ovanför med 2-1 i helgen vilket betyder att de bara skiljer tre poäng de lagen emellan. Preston slog jumbon Sheffield United så man ligger faktiskt bara en poäng bakom Scunthorpe och Doncasters form på slutet har varit så dålig att man bara har fem poäng ner till strecket men med bara fyra matcher kvar ser det farligare ut än det är.

…………………………………………………

LEAGUE  1 Playoffplatsen sitter i skägget.

Som jag nämnde förra gången så åkte Martin Allen till närmaste snabbköp för att köpa cigaretter men återvände aldrig till Barnet utan fortsatte ända till Nottingham och Notts County. Men  efter förlust mot Yeovil och Bournemouth ligger man under strecket inför kvällens (tisdag) match mot Tranmere.

Vid vinst ligger man två poäng ovanför strecket men vid förlust ligger man kvar på 22:e plats men utan någon hängmatch.

Man får vara glada över att man har såpass bra chans att ändå ta sig in på säker mark då det beror på att deras tre motduellanter Walsall, Bristol Rovers och Dag & Red alla förlorade i helgen.

I toppen lever striden om andraplats med Saints och Huddersfield på samma poäng med men Saints på den avgörande andraplatsen och med en match mindre spelad. Intressant att både lagen vann med 1-0 i helgen, först var det Saints som tog ledningen via brassen Guly di Prado som gjorde sitt tionde för säsongen men i minuten efter dunkade islänningen Joey Gudjonssen in en frispark åt Huddersfield.

Man bör dock inte räkna bort rövarbandet Peterborough som bara ligger tre poäng bakom efter en med P’boro-standard sett händelsefattig tillställning som slutade 2-1.

Bournemouth återtog sin playoffplats då man slog Notts County samtidigt som Rochdale (med en nyrakad Keith Hill!) förlorade mot Brentford. Leyton Orient som fortfarande har en liten chans där bakom Rochdale förlorade de också mot Exeter som nu ligger på samma poäng som Orient men med förbluffande dålig målskillnad –  -7 tack vare att man åkt på rejäla proppar mot  Colchester (1-5), Peterborough (0-3) och Saints (0-4).

…………………………………………………

LEAGUE 2 Family Ties

Barnet har som sagt förlorat Martin Allen men istället fått Giuliano Grazioli som caretaker manager, den pensionerade anfallaren som sköt upp dem till Football League 04/05 och med Crazy Gang-medlemmen Lawrie Sanchez i någon slags konsultroll.

Men även Rotherham som sparkade Ronnie Moore har nu tagit in en ersättare i Andy Scott som förvånande fick sparken tidigare under säsongen av Brentford efter några månader av mindre bra resultat.

Men i helgen såg man ingen Grazioli-effekt på Barnet som förlorade mot promotion-jagande Bury vilket betyder att Burton i och med sin vinst hemma mot Cheltenham nu ligger tre poäng före Barnet men bara en match mindre spelad, även fast jag tror Grazioli/Sanchez skulle föredra att de fortfarande hade hängmatcher.

Men kanske bör Barnet sikta in sig på Northampton istället som förvisso tog en poäng mot Wycombe men med lika många matcher spelade som Barnet ligger man bara tre poäng före.

I toppen är det däremot jämnare och fler platser att kämpa om. Bury vann som sagt och verkar ha rätt god kontroll på andraplatsen samtidigt som trean Wycombe vinglar lite med bara en poäng tillgodo på Shrewsbury på fjärdeplats.

Bakom dem valde de fyra lagen på femte till åttonde plats allihopa att spela lika för att fortsatt ha lika många poäng utan att störa lagen ovan eller under. För Aldershot som tappat en 2-1 ledning mot Stevenage var det deras 18:e oavgjorda match denna säsongen, vilket – onödig faktavarninginget annat lag i varken Football League eller Premier League överträffar.

…………………………………………………

Rekommenderad läsning

På den excellenta sidan In Bed with Maradona kan man trots oron över  Maradonas kyliga fötter leverera en härlig text om Readings obesjungna hjälte Graeme Mury.

Ingen nyhet direkt men Crawley spelar i Football League nästa säsong och här är mer läsning om hur det gick till.

Grant Holt med huvudrollen i en Ben Stillersk komedi när han mötte sitt förra lag Nottingham Forest.

::::

Tio anledningar till Forest branta formkurva.

Livet som maskot för Shrewsbury Town – möt Lenny the Lion.

Chesterfields nya arena har haft stor del i att man vinner League 2-titeln men Soccer AM/MV går igenom hur det gått för andra Football League-lag som flyttat till en ny arena.

::::

Ian Rands om hur han hoppas Burton håller sig kvar tack vare sina Sheffield United sympatier.

Scunthorpes chanser att hålla sig kvar är nästan bara teoretiska vilket inte är oväntat men frågan är om Scunny är bra nog att ens utmana i L1 nästa säsong?

Men väl där kan Michael O’Connor bli en viktig kugge nästa säsong för Scunny.

Hur det är att vara Lincoln City-supporter, vilket även gäller för många andra hopplösa lag.

::::

Före detta Norwich-anfallaren Iwan Roberts tillika walesare i en intervju gällande Cardiffs uppflyttningschanser.

Notts Countys överoptimism har förvandlats till pessimism.

Gällande Notts County ska man nu utreda ägarna och det tveksamheter som rådde kring Svennis tid i Notts County.

…………………………………………………

Det var allt för mig denna veckan, om ni har något att säga så är det bara att kommentera nedan eller maila mig – Linhem@live.se

Ni kan även följa mig på twitter – http://twitter.com/linhem, men känn inget tvång.

//Peter A Linhem

Peter Hyllman

NEZIK – Engelska läktarkatastrofer

Några av er menar att det är de bästa som finns. Andra av oss lever bokstavligt talat för det. Vissa menar att känslan av att stå där är obeskrivlig – att den slår ut allt annat man innan känt för att fylla upp en med gemenskap och ett allmänt välmående . Det finns även dem som säger att man inte skulle byta bort det mot något annat, all världens pengar och förmögenheter skulle inte räckt till.

Jag pratar naturligtvis om att se fotboll – live. Att stå där på arenan och sniffa i sig alla underliga lukter som uppkommer när många människor befinner sig på ett ställe, odören som på ett annat ställe hade klassats som livsfarlig, i arenan är lika självklar som att himlen är blå. Intrycken, människorna, spelet i symbios skapar en stämning svår att identifiera på andra ställen.

Vi tar det för givet. Att det är en självklarhet att man ska gå på fotboll och sedan komma hem, helskinnad och inte med en enda skråma på kroppen. Att människor fått sätta livet till, och aldrig kom hem efter den där lördagsfotbollsmatchen, det tänker vi inte på.

För några dagar sedan var det 22 år sedan den fatala olyckan på Hillsboroughstadion i Sheffield hände, men som många människor är okunniga om, var det inte första gången en sådan katastrof hände i England. Detaljer senare, här nedanför får ni de tre största olyckorna på läktarplats i Englands historia, samt deras följder för fotbollen i landet.

:::

Burnden Park-olyckan
Bolton, England
9 mars, 1946

Överbefolkat på läktaren ledde till ett ras, som krossade 33 människor till döds, och över 400 människor blev allvarligt skadade.

Folk brukar referera till denna olycka när man pratar om ‘glömda tragedier’, detta med all rätt. 9:e mars alltså, vi kan med all garanti anta att det var en regning marsdag i det förlovade landet England, när Stoke City reste till Burnden Park, dåvarande hemmaarena för dåtidens mäktiga Bolton Wanders, i returmatchen i FA cupens 6:e omgång.

Det var under en tid då fotbollen expanderade som aldrig förr. Andra världskriget låg precis bakom dem, och medan folket försökte hitta tillbaka till sina rutiner, sågs fotbollen – nu precis som då – som en tillflyktsort, och det syntes tydligt på arenorna. Var och varannan match var fullsatt till sista ståplats och mer därtill. Denna match var inte annorlunda.

Innan jag går vidare, måste vi ha i åtanke att biljettsystem då inte liknar dagens överhuvudtaget. Trots att Brunden Park hade reducerad kapacitet, hade man inte x antal biljetter som skulle säljas, då detta var extremt impopulärt på denna tid. Det var helt enkelt så att de som dök upp först, fick gå in. Först till kvarn principen alltså.

Därför är siffrorna kring hur många som faktiskt befann sig på arenan osäkra, allt ifrån 65000 – 90000(!). Folk strömmande in både från höger och vänster, klättrade upp, stångade sig förbi och slet sig fram för att få en sikt på det gröna gräset.

Strax före 15:00, samtidigt de två lagen är på väg ut, börjar ett okontrollerbart vajande äga rum i nordvästra hörnet. Svajandet blir alltmer förödande, och till sist brister det för två pålar som håller upp hela alltet, kollapsen är undvikbar under tyngden och trycket från publiken. Allt rasar ner som ett korthus i vinden och inledningsvis slungas hela publikhavet framåt och framåt, tills det till sist sjunker ner och i med det orsakar en förkrossande förödelse, som ingen tidigare hade skådat i fotbollssammanhang.

33 människor fick sätta livet till, ännu fler än så skadades. Matchen slutade 0-0. Ett förglömt resultatet likväl en förglömd tragedi.

:::

Bradford City Stadium-branden
Bradford, England
11 maj, 1985

En brand utlöstes på grund utav en cigarett, och det kostade 56 människor livet, samt över 265 rapporterades skadade.

Bradford City – Lincoln Ciy. En betydelselös match. En match som skulle avnjutas för spelets skull utan några hjärtattacksmoment, kippa-efter-andan-skott eller något annat liknande. Allt var redan sagt och gjort, Bradford City skulle idag spela matchen enbart för synes skull, för när de steg ut på Bradford City Stadium, var dem redan vinnare utav Football Leagues tredje division.

Därför var ingen särskilt orolig över att pausvilan närmade sig med stormsteg och ett 0-0 resultat fortfarande lyste upp resultattavlan. 15:40 börjar klockan ticka mot när helt plötsligt flammorna börjar härja vilt. Branden, som senare fastställdes orsakades utav att en glödande cigarett som hade letat sig fram bland springorna på den nästan förfallna Bradford City Stadion, spred sig snabbt.

Materialet (ett ytterst malätet träslag som stått där ända sedan Jesu födelse) i kombination med en stark vind hjälpte nu till att sprida branden längs ena långsidan. I panik störtade folk ut på planen, medan andra olyckligtvis försökte ta sig ut på andra sätt. Mycket av skulden har lagts på att just nödutgångarna och andra utgångar i arenan den dagen var stängda, och inga vakter eller dylikt fanns på plats för att låsa upp dessa dörrar.

Dagen som skulle bli en dag av massivt firande överskuggades av denna händelse, som sände chockvågor genom hela England, Europa och världen. Kondoleanser från drottningen, påven, premiärministern, kyrkliga ledare och en mängd politiska personer från hela världen anlände snabbt.

:::

Hillsborougholyckan
Sheffield, England
15 april, 1989

En av sektionerna blev snabbt överfylld, vilket ledde till att 96 människor längst fram kvädes ihjäl mot stängslet. Även 766 sårades i olyckan.

Förmodligen den olyckan de flesta av är mest bekanta med, dels för att den hände så nyligen, men dels också för dess storskalighet. För att inte riskera att skriva en 10-sidors uppsats om vad som verkligen hände den där fruktansvärda dagen, inklusive tårar från min sida och ganska säkert ett par tysta snyftningar från eran sida, får ni nu en slags snabbrepris.

Den 15 april, 1989, skulle Liverpool möta Nottingham Fortes FC, på Hillsboroughstadion, i Sheffield. Matchen skulle börjat klockan 15:00, men på grund av trafikproblem, blev många av Liverpoolfansen försenade.

Runt kvart i tre, alltså 15 minuter innan matchstart, blev det en väldigt stor folkskara utanför ingången i arenan där Liverpoolfansen skulle in. Förståeligt nog, var alla väldigt ivriga på att få komma in innan avspark, så man inte skulle missa något av matchen.

En så kallad flaskhals uppstod, då fler personer än som fick plats i arenan, tog sig in. Approximativt 5000 fans försökte vid denna tidpunkt ta sig in på arenan. Många av dessa, hade inte ens biljetter, utan hade kommit dit för att försöka ta sig in ändå. Och visst lyckades dem. För kaoset som uppstod ledde till en farlig situation, så polisen som fanns på plats, beslutar sig för att öppna grindarna. Grindarna ska inte öppnas innan matchen, utan efter matchen, då en väldigt stor massa människor ska ta sig ut från arenan samtidigt – och då behövs dessa för att på ett så smidigt sätt som möjligt lasta ut så många människor som det bara går.

Detta var inte ett bra drag, då öppnandet av grindarna ledde till att fler människor strömmade in i den redan överfyllda sektionen. Detta ledde till att människorna som stod längst fram i sektionen, helt enkelt klämdes ihjäl, stående.

Detta märktes inte direkt, utan dryga sex minuter in i matchen, ser domaren detta, och avbryter matchen. Man förstår inte riktigt vad som har hänt, panik uppstår och det är här det avgörs hur många det är som dör. När supportrarna försöker ta sig ut ur arenan, står poliserna i vägen. Det går helt enkelt inte att ta sig ut, och under tiden allt detta händer, kvävs 96 personer ihjäl, emot stängslet.

:::

Alla dessa tre tragedier påverkade på ett eller annat sätt läktarkulturen i England, men även grannländer och andra som följde samma fotbollsstandard. Till följd av Burndenkatastrofen skrev Moelwyn Hughes en rapport, som tydligt statuerade Burnden som ett dåligt exempel för hur intaget av publiken ska gå till. Där stod det också att begränsningar för publikens storlek var att rekommendera för en säkrare miljö.

Branden på Bradford ledde oavsiktligt till en ny lagstiftning som reglerar säkerheten på landets idrottsplatser och arenor, ett stort steg, med tanke på vissa av de föråldrade träställningar som hade varit i bruk i årtionden, i synnerhet i de lägre divisionerna.

Hillsborougholyckans följder är dem som kan klassas som dem mest revolutionära inom sitt slag. Rekommendationer ifrån Taylorreporten var att ståplatser helt skulle förbjudas, likaså stängsel som skiljde supportrarna ifrån planen – detta för att förhindra huligansimfasoner som på den tiden var vedervärdigt utspridda.

:::

Avslutningsvis; nezik_93@hotmail.com om någon har lust att anställa mig som professionell matchtittare, (10 kronor i minuten ger 900 kr/match, ja, jag är godhjärtad nog att inte ta betalt i halvlek) alternativt Nezik_Keshto på twitter – stället där stjärnorna själva sitter och twittrar. Detta innefattar överraskande nog Rio Ferdinand. Som sista sak kan nämnas att jag märker att mina blogginlägg här på Hyllmans blogg ofta är stukade med antingen tragedier, otroligt lömska ägare eller starka åsikter om saker som klassas som tabu i England. Nästa gång kanske det blir ett inlägg om en glad sak, typ Englands fotbollslandslag. Spot the sarcasm, puss.

Peter Hyllman

Old Foes United

Kvällen bjuder på en match mellan gamla rivaler och två storklubbar när Man Utd åker till Tyneside för ett möte med Newcastle United.

Matcherna mellan de båda lagen innehåller alltid en god dos av prestige, något som framför allt har sin grund i de båda klubbarnas konkurrens och rivalitet under 1990-talet.

Newcastles 5-0-seger mot Man Utd på St James’ Park i början av säsongen 1996/97 är och förblir en av Toons främsta segrar i modern tid.

:::

Newcastle är Englands åttonde mest framgångsrika klubb genom tiderna.

Man har vunnit ligan fyra gånger och FA-cupen sex gånger. Men ingen liga har vunnits sedan 1939 och ingen FA-cup har vunnits sedan 1955, det år då Newcastle senast lyfte en stor titel.

Newcastle har med andra ord vandrat en titelmässig ökenvandring i över 55 år. Den stora chansen kom under säsongen 1995/96 när man efter jul låg 12 poäng före Man Utd i ligan. Det borde ha inneburit att Newcastle vann ligan den säsongen, istället blev det till klubbens största ”om bara” i historien.

Newcastle är en engelsk storklubb, och en gång i tiden vann de många titlar. Men det hände för snart 60 år sedan. Och det finns goda skäl att så är fallet.

Delvis beror det på en attityd inte helt olik Chelseas moderna sätt att lösa problem – i praktiken att slänga pengar på det.

En jämförelse mellan de båda klubbarna som möts ikväll kan illustrera det hela.

Sedan 1986, när Man Utd tillsatte Alex Ferguson, så har Man Utd vunnit Champions League två gånger, Premier League elva gånger, FA-cupen fem gånger, Ligacupen tre gånger samt ett antal övriga cuptitlar. Klubben vann The Treble 1998/99. Under den här perioden har de haft en manager.

Sedan 1986 har Newcastle haft 16 managers, av vilka ingen förutom Sir Bobby Robson har överlevt mer än några år på posten. Vissa har fått vara kvar i bara några månader. Likt Man Utd så har de under den här tidsperioden spenderat drygt £400m på spelare och managers, men till skillnad från Man Utd så har man alltså inte vunnit en enda titel av betydelse.

Skilda världar med andra ord.

Och vad de här två små fallstudierna väldigt tydligt illustrerar är att det inte är gott nog att bara ha pengar. Man måste göra rätt saker för pengarna också. Den fundamentala skillnaden mellan klubbar på den här nivån är ofta kvaliteten på dess management och organisation.

:::

Ett slitet Man Utd får möta ett utvilat Newcastle på bortaplan.

Man Utd kommer direkt från ett tungt nederlag på Wembley, men förvisso uppiggade av söndagens resultat på Emirates.

En vinst på St James’ Park ikväll för Man Utd skulle ge dem nio poängs marginal på Arsenal på andraplatsen och sätta ordentlig press på dem inför deras tuffa bortamöte med Tottenham imorgon kväll.

Dags för Man Utd att studsa tillbaka.

Arsenals Jack Wilshere bankar däremot på att Man Utd inte grejar det:

[We are confident United will drop points. We suffered after we lost to Barca in the Champions League. It was a hard two weeks for us and now the same can happen to United.They lost at Wembley and then have a big Champions League semi-final coming up. Maybe that can put them off.”]

Mindgaming Fergie senseless!

…………………………………………………

Strålande blogg av Dominic Fifield om Stoke och deras unika kombination av kraft och konst.

http://www.guardian.co.uk/football/blog/2011/apr/18/stoke-fa-cup-dominic-fifield

[“The unanticipated thrashing inflicted upon Bolton Wanderers on Sunday has alerted the wider watching world to the fact that this team is no longer merely about brawn and sheer industry. Those admirable qualities still characterise the spine of the side, but Stoke have actually been capable of so much more for some time. To have offered up a performance so mesmerising and emphatic on such a grand stage served as a wake-up call to their real qualities.”]

…………………………………………………

Berömda sammanbrott under säsongens andra halva?

The Guardians Joy of Six sammanfattar några av de mer berömda där lag med bekväma ligaledningar tappade greppet.

http://www.guardian.co.uk/sport/blog/2009/jan/09/joy-of-six-chokes

Helt apropå ingenting så klart.

Den mest nutida som saknas är naturligtvis Newcastles berömda title meltdown säsongen 1995/96.

”I’d love it if we beat them, love it!”

…………………………………………………

Det finns något samtidigt djupt imponerande, sympatiskt men också självdestruktivt i Newcastles fotbollskultur.

För engelsk fotboll som helhet vore det däremot positivt om den nordöstra delen av England kunde leva upp och få fram ett lag som kunde utmana de stora klubbarna från London och nordvästra England.

Just nu är Sunderland närmast, men förmodligen är Newcastle klubben med den största potentialen.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Hyllmans hörna: Fem slutsatser från helgen

Arsenals destruktiva kultur och atmosfär är skadligt för lagets prestationer

Även den här säsongen ser Arsenal ut att falla ihop just när den går in i sitt skarpa läge. På bara sex veckor har man förlorat Ligacupfinalen, åkt ut ur Champions League och FA-cupen och man har förlorat poäng efter onödig poäng i en liga som man har haft en större chans att vinna än på många herrans år. Och ju fler poäng som tappas desto tydligare blir det att det är något med kulturen i Arsenal som är fundamentalt destruktivt.

Det är en kultur som är alltför obenägen att ägna sig åt självkritik och –reflektion av det egna lagets spelare, ledare och taktik. Det är alldeles för ofta någon annans fel. Det är domarens fel som inte skyddar Arsenals spelare eller som låter matchen pågå för länge. Det är FA:s fel som gjort orättvisa spelprogram. Det är motståndarnas fel som väljer en taktik som försvårar för Arsenal att vinna. Det är helt enkelt en kultur där det är synd om Arsenal.

Det är en kultur där det är okej att komma tvåa. Samtidigt som Arsenal beger sig in i en tuff ligastrid så kommer som på beställning uttalanden från Wenger och Arsenals ledning att det inte är ett misslyckande att komma tvåa. Det sänder helt fel signaler till spelarna och laget. Det är en kultur där spelarna på planen också från de egna på läktarna istället för stöd får höra att de inte räcker till.

Det gör Arsenals spelare stressade och nervösa och orsakar misstag som annars sannolikt inte hade hänt. Det som får Eboué att gå in som han gör mot Lucas i gårdagens match är helt enkelt stress, inget annat. I en annan match tidigare på säsongen hade van Persie nästan garanterat satt sin målchans i den 85:e minuten. Det får spelare att hellre gömma sig i det egna laget snarare än att kliva fram i utsatta situationer. Fabregas har varit i det närmaste osynlig för Arsenal under de senaste ligaomgångarna.

När Arsenal slutar tycka synd om sig själva så kommer man att återigen börja vinna titlar. Inte förr.

Mer på ämnet från David Hytner på The Guardian:

http://www.guardian.co.uk/football/blog/2011/apr/17/arsene-wenger-arsenal-liverpool-emirates

Och från Alan Hansen:

http://www.telegraph.co.uk/sport/football/teams/arsenal/8457470/Alan-Hansen-Arsenal-manager-Arsene-Wenger-has-to-take-the-blame-for-saying-second-place-would-be-acceptable.html

:::

Managerns mod är viktigare än mängd när det gäller utveckling av unga spelare

Liverpools backlinje igår var ett skövlat lapptäcke på grund av alla skador som drabbat lagdelen inför och under matchen mot Arsenal. Ett av Liverpools stora strategiska problem under tidigare säsonger har varit just bredden på truppen och oförmågan att fylla på med kvalitet när ordinarie spelare av någon anledning varit frånvarande. Igår fylldes det på med ungdomar många av oss tidigare knappt hört talas om.

Naturligtvis har inte antalet spelare i och från Liverpools ungdomsakademi förändrats i någon betydelsefull utsträckning under den korta tid sedan vi sist betraktade Liverpools problem med bredden. Det som är den avgörande skillnaden är snarare att Kenny Dalglish, till skillnad från sina företrädare, har modet och visionen att låta dem spela i matcher av betydelse, att lita på sina unga talanger och se dem som en möjlighet snarare än en risk.

Ofta när vi pratar om olika klubbars ungdomsakademier så stirrar vi oss blinda på hur många spelare som finns däri och hur bra de är på den nivån. Ofta glömmer vi bort att den kanske viktigaste aspekten i hur bra och produktiv en ungdomsakademi är ligger just i hur managern väljer att slussa in spelare i A-truppen.

:::

Man Utds taktik är alltför passiv för att kontrollera matcher av cupfinalkaraktär

Man Utd förlorar semifinalen i FA-cupen med 0-1. Det är inte första gången på senare tid som det eller liknande resultat gått mot Man Utd. Tvärtom, från och med 2007 så har Man Utd åkt ur FA-cupen varje år med just 0-1, med undantag från 2009 då man åkte ut efter 0-0 och straffar. Till det ska läggas en Ligacupfinal som man vinner efter 0-0 och straffar samt två finaler i Champions League som också de är karaktäriserade av en försiktig och reaktiv taktik.

Man Utd spelar på ett annat sätt i matcher av cupkaraktär än vad man gör i ligamatcher, särskilt då på bortaplan eller på neutral plan. Ofta leder det till att man lämnar ifrån sig initiativet över matchen till motståndarna, försöker absorbera deras press och utnyttja motståndarnas misstag och snabba omställningar för att vinna matchen. Det är en taktik som medför en risk då den bygger på att egna misstag helt elimineras från matchen samtidigt som motståndaren ges både mycket gräs och boll.

Fotbollsmatcher vinns oftast av det lag som kontrollerar matchen. Det lag som vanligtvis kontrollerar matchen är det lag som tar de flesta initiativen och färgar matchens momentum. Man Utd har tagit sin kontinentala fotbollstaktik minst ett steg för långt i cupspel och måste hitta en bättre balans mellan taktiken som visar sig vinnande i ligan och taktiken som ställer till det för dem i cupspel. Annars är en spansk seger i Champions League den här säsongen helt och hållet garanterad.

Om inte tyskarna ställer till med något helt sensationellt i finalen.

:::

Blackpool och Ian Holloway har tappat plotten vid helt fel tillfälle

Säsongen började så bra. Blackpool spelade härlig offensiv fotboll och charmade hela fotbollsengland med sitt frejdiga spel. Många var lagen som chockades över den lilla uppstickarens mod och fräckhet. Ian Holloway hyllades tämligen unisont som ett geni.

Men efter jul och i synnerhet nu när säsongen sedan ett tag befunnit sig inne i squeaky bum time så är frågan om inte Blackpools bluff har synats. Blackpools offensiv har inte längre samma effekt och defensivt läcker laget i samma utsträckning som förr. Den magi som Holloway besatt i början av säsongen är som bortflugen, tydligt symboliserad i helgens hemmaförlust mot Wigan där strax efter att han gjort tre byten i den 60:e minuten det avgörande målet trillar in bakom Gilks i det egna målet.

Och när Blackpools fans buade ut det egna laget i halvtid så tappade sannolikt också de lite av den magi som präglat dem under den gångna säsongen.

En amerikansk fotbollstränare sade en gång att det finns inget svårare än att i underläge i halvtid av Superbowl förändra den taktik som tog laget till Superbowl till att börja med. Om inte Blackpool och Ian Holloway justerar sin taktik inför säsongens sista fem-sex matcher så kommer inte Blackpool att spela Premier Leauge-fotboll nästa säsong.

Michael Cox, från The Guardian och bloggen Zonal Marking, analyserar Blackpools match mot Wigan, bland annat:

http://www.guardian.co.uk/football/blog/2011/apr/18/premier-league-chalkboard-analysis

:::

Misstag avgör fotbollsmatcher, ligor och titlar – att minimera misstag är säsongens framgångsrecept

När vi pratar fotboll så pratar vi ofta om de briljanta individuella prestationerna eller de strålande laginsatserna. Nyckeln till att vinna ses ofta som att vilja mer, kunna mer och kunna det smartare än motståndaren. Det övas och det prövas, olika taktiska uppställningar väljs ut för att neutralisera motståndaren och maximera sina egna styrkor.

Men den här säsongen verkar det inte så mycket handla om att vara smartare eller mer kompetent än sina motståndare – det verkar helt enkelt handla om att vara mindre klumpig och klantig än sina konkurrenter. Laget som vinner ligan är förmodligen laget som gjort minst misstag under säsongen som gått. Dito de lag som åker ur Premier League, fast tvärtom.

Den här helgen har varit en veritabel orgie av misstag. Från Cathcart i Blackpool som först passar bollen rätt i gapet på motståndare direkt på frispark och därefter ramlar när han ska försöka reparera sitt misstag. Via Simon Mignolet som har problem att plocka upp bollar som kommer rullandes mot honom längs med marken. Till Carrick som slänger iväg en passning mitt i gapet på en pressande motståndare framför ett oorganiserat och ej förberett försvar. Och då har vi passerat blunders av Paul Robinson och Scott Carson på vägen. Bland annat.

Så, minst dåliga vinner. Minst dåliga överlever.

…………………………………………………

Inte precis något unikt grepp från min sida det här – med ett visst antal punkter som sammanfattar helgen.

Men det är ett rätt vettigt sätt att knyta ihop säcken efter en helg och tycker ni idén är bra så lär den bli återkommande.

Varför är det alltid fem förresten? När jag skrev bloggen led jag närmast av tvångstankar att jag var tvungen att ha fem. Helt irrationellt egentligen.

Hur många bobbleheads grejar ni? Tar ni åtta eller fler så spöar ni mig.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Fel låt vann?!

Så har årets utmärkelser från Professional Footballers’ Association delats ut under en gala i går kväll.

Det blev vad jag skulle beskriva som de förväntade resultaten, om man skriver upp sig på teorin att hur mycket media pratar om en viss spelare är en tydlig indikation på deras chanser att vinna priset.

:::

PFA Player of the Year blev Gareth Bale.

Övriga nominerade var Charlie Adam, Samir Nasri, Scott Parker, Rafael van der Vaart, Carlos Tevez och Nemanja Vidic.

Gareth Bale har växt fram till en riktig media darling under det senaste året – och jag har en gnagande känsla av att det är en rätt trevlig kille dessutom.

Och visst har Bale svarat för några enastående prestationer den här säsongen, men framför allt då i Champions League.

I Premier League tycker jag däremot han har varit betydligt mer medelmåttig, och jag ser inte riktigt hur han överträffar spelare som Parker, Tevez och Vidic – eller ens Nani (men han var inte ens nominerad).

:::

PFA Young Player of the Year blev Jack Wilshere.

Övriga nominerade i den här kategorin var Gareth Bale, Javier Hernandez, Nani, Samir Nasri, Seamus Coleman och Joe Hart.

Kategorin och de nominerade tycker jag visar hur kriterierna för det här priset inte stämmer överens med hur folk faktiskt röstar. Jag tror inte någon röstar på spelare som i det här fallet Bale, Nani och Nasri – eftersom de som röstar inte uppfattar dem som ”unga spelare”.

Jack Wilshere vinner priset välförtjänt. Inget snack om den saken.

Precis på samma sätt som jag tycker det hade varit helt välförtjänt om Javier Hernandez hade vunnit priset. Vilket jag sagt tidigare. För mig sticker förvisso Hernandez prestation ut den här säsongen i större utsträckning än Wilshere, men det är inte fel att Wilshere plockar hem priset.

:::

Premier Leagues Team of the Year utsågs också:

Edwin van der Sar – Bacary Sagna, Nemanja Vidic, Vincent Kompany, Ashley Cole – Luis Nani, Samir Nasri, Jack Wilshere, Gareth Bale – Carlos Tevez, Dimitar Berbatov

I mina ögon är det närmast ett hån mot Scott Parker att han inte är med i den här elvan.

Men det är förvisso hugget som stucket vem av de fyra som nu finns på det där mittfältet som ska bort.

Men elvan illustrerar ju väldigt tydligt den offensiva bias som finns i den här typen av omröstningar.

Och varför jag tycker att den här typen av utmärkelser egentligen är rätt meningslösa.

:::

Vad tycker ni själva?

Be Champions!!

Peter Hyllman

Merry Potters

Stoke gjorde en helt fantastisk match på Wembley i eftermiddags och fullkomligt förintade Bolton med 5-0. Det är en seger som betyder väldigt mycket för Stoke.

För första gången i klubbens 148-åriga historia kommer de nu att spela en FA-cupfinal.

De svarade för den största segern i en FA-cupsemifinal sedan 1939 när Wolves slog Grimsby Town.

Och de är nu alltså kvalificerade för spel i Europa League.

Och vem vet, kanske, kanske, om fotbollsgudarna får för sig att skämta på allas vår bekostnad, får de kanske möjligheten att pröva Andy Grays inte helt balanserade reflektion att Stoke minsann skulle kunna ställa till ett och annat problem för Barcelona.

[“I don’t know if Barcelona have ever gone to a place like the Britannia Stadium and suffered the kind of onslaught from Tony Pulis’ team of long throws and free-kicks or been up to a place like Blackburn and been beaten up by their long ball into the box.”]

It’s a crazy world!

En sak är säker – om Man City vill vinna sin första titel på 35 år så måste de komma levande ur ett världskrig på Wembley mot Stoke för att greja det.

:::

Stor dramatik på Emirates för övrigt. Inte mycket att säga om det egentligen utöver att Arsene Wenger och Kenny Dalglish inte precis verkade vara såta vänner efteråt.

Jag undrar jag vilka tankar som hann flyga genom Dirk Kuyts huvud innan han tog den straffen.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Två av Englands hackkycklingar gör upp på Wembley

En seger för Stoke mot Bolton i eftermiddag kommer inte bara att garantera klubben dess första FA-cupfinal i historien, och en plats i Europa League, det kommer även att rensa bort något av det stigma som drabbat en av Englands äldsta klubbar.

I Stokes 128 år långa historia så har klubben aldrig spelat en FA-cupfinal. Av dagens Premier League-klubbar så är det i övrigt bara Wigan som aldrig heller har gjort det, inte precis en klubb stöpt i historia och tradition.

Stoke vann en tät kvartsfinal hemma mot West Ham som för en del neutrala åskådare mer kom att handla om domarmisstag snarare än själva resultatet.

Men vinsten gav Stoke en plats i strålkastarljuset, och den TV-sända kvartsfinalen visade också hur Stoke spelade en kompetent passningsbaserad fotboll. En taktik helt olik den långbollsetikett som engelsk press stereotypt karaktäriserat Stoke med.

Stokes form inför semifinalen ser också den ljus ut. Newcastle krossades med 4-0 och man lyckades kämpa till sig 1-1 mot Chelsea.

Det finns en optimistisk känsla runt Stoke. Lottningen mot Bolton var den relativt sett bekväma lottningen, jämfört med de båda Manchesterklubbarna i den andra semifinalen. Ett avancemang till finalen skulle höja Tony Pulis status i klubben ännu mer och placera honom på samma nivå som klubbens store managerikon Tony Waddington.

Waddington var manager för Stoke mellan 1960 och 1977, en tid under vilken han tog spelare som Stanley Matthews, Gordon Banks, Peter Shilton och Jimmy Greenhoff till klubben. Han etablerade Stoke i Division 1 och vann även Ligacupen 1972.

:::

Bolton är å andra sidan också ett bra lag. De har bara förlorat två av sina nio senaste matcher och ligger på tabellens övre halva. En annan säsong hade de haft goda chanser att spela hem en Europa League-plats.

Under säsongen som gått har Bolton fått mycket beröm för sitt sätt att spela fotboll och många neutrala åskådare unnar klubben en stor framgång den här säsongen.

Bolton strävar också efter att vinna sin första FA-cuptitel på 53 år efter att de senast vann den 1958, mot Man Utd i finalen av alla lag, och på vägen till Wembley slog de, just det, Stoke.

Bolton ligger före Stoke i tabellen, men endast med fem poängs marginal. Lou Macari, en före detta manager för Stoke, anser å sin sida att Boltons spelstil har överskattats av media den här säsongen:

[”The media has been falling at the feet of Bolton for some time now because they’re apparently having such a brilliant season. Many reporters have also fallen into the trap of going overboard about Bolton’s supposedly new style of play. Well, when I see Bolton, I see a team that can play a bit, is prepared to work hard and can dig deep when the occasion demands it. Sounds like the Bolton side that did so well under Sam Allardyce to me.”]

:::

Både Stoke och Bolton kommer göra sitt yttersta för att vinna FA-cupen den här säsongen, men för Stoke är det också frågan om att radera sitt facit att aldrig ha spelat en FA-cupfinal. Att faktiskt vinna FA-cupen vore för dem i det avseendet en bonus.

Frågan är om det talar för Bolton eller Stoke i eftermiddag.

…………………………………………………

När Stoke och Bolton möts på Wembley så ställs två ytterst kompetenta managers mot varandra som gjort underverk med mycket små resurser – Tony Pulis och Owen Coyle.

Tony Pulis managementkarriär inleddes i början av 1990-talet och sträcker sig över klubbar som Bournemouth, Gillingham, Bristol City, Portsmouth, Plymouth och Stoke. Han har aldrig vunnit en enda titel men han har heller aldrig blivit nedflyttad med ett enda lag.

http://www.guardian.co.uk/football/blog/2011/apr/15/stoke-city-fa-cup-bolton-pulis

:::

Owen Coyles managerkarriär inleddes tio år senare i skotska Falkirk. Därifrån gick han till St Johnstone vilka han ett par år senare lämnade för Burnley som han sensationellt förde upp i Premier League. I mitten av förra säsongen så drog flyttlasset till Bolton.

Inte heller Coyle har vunnit någon titel som manager, även om han bara var en vecka ifrån att göra det. Coyle ledde St Johnstone till 2007 års Scottish Challenge Cup Final men en vecka innan finalen accepterade han ett bud från Burnley. Hans assistent Sandy Stewart ledde laget i finalen som St Johnstone vann med 3-2 mot Dunfermline.

http://www.dailymail.co.uk/sport/football/article-1377396/Owen-Coyle-exclusive-Boltons-manager-FA-Cup-semi-final.html

…………………………………………………

Rolig intervju med Rory Delap, Stokes irländske mittfältare som gjort inkastet till ett mer uppenbart offensivt vapen än tidigare.

http://www.dailymail.co.uk/sport/football/article-1377014/Rory-Delap-interview.html

Sjuk historia i artikeln.

Förra lördagen så sände Skys Soccer AM från en tillställning där olika klubbars supportrar tävlade mot varandra i den vanliga grenen att försöka sparka en boll genom ett hål i en bräda framför dem.

När det var Stokesupporterns tur så plockade han helt enkelt bara upp bollen och kastade den likt Delap rätt igenom hålet i mitten.

Hi-larious!

…………………………………………………

Dagens andra stormatch spelas på Emirates mellan Arsenal och Liverpool, och för båda lagen handlar det om att vinna för att hänga med och sätta press på lagen ovanför dem i tabellen.

Arsenal spelar fortfarande om ligatiteln och Liverpool å sin sida hoppas kunna springa förbi Tottenham (eller Man City) på upploppet och knipa den sista Europa League-platsen.

Liverpool har emellertid inte vunnit borta mot Arsenal på över tio år. Men med firma Suarez och Carroll i form och på målhumör så har de goda möjligheter att ställa svåra frågor till Arsenals backlinje.

För Arsenal utgör det här i praktiken den hängmatch de har tillgodo på Man Utd och det är en match som helt enkelt måste vinnas.

…………………………………………………

Genom åren har såväl Stoke som Bolton fått kritik för det sätt på vilket de spelar fotboll, företrädesvis från de med tillgång till långt mycket mer resurser och helt andra fotbollsmässiga förutsättningar.

Kritiken har ofta varit stereotyp och onyanserad.

Båda lagen är kapabla till flera former av fotboll, men det ska helt klart sägas att dagens semifinal, i långt mycket större utsträckning än gårdagens, är ett möte mellan två till karaktären mer traditionellt brittiska lag.

Och nästa säsong kommer ett av dessa lag att drabba Europa.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Blue Moon

En känslosam och dramatisk match är precis avslutad.

Det var en match i vilken det hände mycket åt båda håll utan att det för den sakens skull var något särskilt bra spel från något av lagen.

Men när slutsignalen ljöd så var det det blå Manchesterlaget som stod där som segrare och Cityfansen som lyckligt sjöng på Wembleys läktare.

Spelare och ledare och inte minst Roberto Mancini firandes en av klubbens största framgångar i modern tid.

Och det var för all del inte det minsta orättmätigt.

:::

Frågan innan matchen var vilket lag som bäst skulle klara av att spela utan sin stjärnanfallare.

Svaret var sannolikt – inget av lagen.

Man Citys anfall var i praktiken osynligt matchen igenom. Och i Man Utd bevisade Dimitar Berbatov än en gång att han är allt annat än en big game player.

:::

Målet var en produkt av monumentalt slarv från Man Utds försvar. Först av van der Sar och därefter en indianare av Michael Carrick.

Men det var ingen tillfällighet att det var Yaya Touré som tog tillvara på slarvet och satte målet.

Han var makalöst bra i den här matchen och han har varit det under stora delar av säsongen. Han tog ett stort ledaransvar på planen och bör ges den rollen i truppen inför kommande säsonger.

Touré vann matchen åt Man City. Michael Carrick och Paul Scholes förlorade den för Man Utd.

:::

Matchen avgjordes i praktiken med Paul Scholes röda kort – med bara tio man var utsikterna små för Man Utd att skapa rejäl press på Man Citys defensiva linje.

Båda spelarna gick på bollen, båda spelarna gick upp med dobbarna riktade uppåt. Zabaleta nuddade bollen först.

Visst kan ett direkt rött där vara hårt. Men ärligt talat så har vi sett Paul Scholes komma undan med den där typen av tacklingar så många gånger tidigare, och vi vet att han ständigt lever på gränsen, att det känns fel i magtrakten att klaga när han inte gör det.

Han bedömde situationen helt fel.

Låt oss hoppas att det inte var den sista stora matchen på den här nivån som Paul Scholes gjorde.

Han förtjänar bättre än så.

…………………………………………………

Chelsea studsade tillbaka efter veckans besvikelse i Champions League med en stark och stabil bortaseger mot West Brom.

Imponerande av Chelsea!

Som hade bänkat såväl Anelka som Torres för den här matchen och klokt nog gett framför allt Didier Drogba chansen från start, tillsammans med Salomon Kalou. Båda dessa gjorde mål, viktigt nog kort efter att West Brom tagit ledningen i matchen.

Jag blir inte förvånad om det är den ordningen vi får se under återstoden av säsongen – Drogba spelar, Torres gör det inte.

…………………………………………………

Gabriel Agbonlahor blev Aston Villas stora hjälte när han på tilläggstid avgjorde borta mot West Ham.

West Ham tog ledningen i matchens första minuter genom Robbie Keane. I matchens sista minuter så lyckades Agbonlahor, som haft en sådan horribel säsong, sätta det vinnande målet.

Vilket mycket väl kan visa sig vara Aston Villas viktigaste mål den här säsongen.

:::

Heartbreak för West Ham – som ser en kollega i nedflyttningsstriden springa iväg med tre poäng samtidigt som deras position under nedflyttningsstrecket befästs ytterligare.

…………………………………………………

Var det här helgen då Blackpools fortsatta Premier League-drömmar i praktiken krossades?

Förlusten hemma mot Wigan med 1-3 var knäckande och inte minst sättet den gick till på.

Inte minst knäckande var den kanske för Ian Holloway som efter en spelad timme vid ställningen 0-2 gör sina samtliga tre byten på en och samma gång – drygt fem minuter senare så gör Wigan 0-3.

:::

För Wigan var däremot segern enormt viktig och resultatet spetsar onekligen till bottenstriden ytterligare – som om det ens var möjligt.

Wigan är i alla fall ovanför nedflyttningsstrecket – för första gången på länge.

…………………………………………………

Om Sunderland undviker nedflyttning den här säsongen så beror det på övriga lags oförmåga.

För Sunderland är utan tvekan Premier Leagues just nu mest formsvaga lag och idag inkasserade de ännu en förlust – borta mot Birmingham, som tog tre för dem mycket viktiga poäng i bottenstriden.

Sunderland har nu bara tagit en poäng på sina nio (!) senaste matcher – och den plockade man borta mot Arsenal.

Lagets traditionellt starka höst håller dem däremot fortfarande flytande.

…………………………………………………

Sådana marginaler har inte Blackburn som nu lever väldigt farligt strax ovanför nedflyttningsstrecket.

Likt Sunderland har man inte vunnit någon av sina nio senaste matcher, även om man lyckats skaka ihop tre fler poäng under den matchsviten.

Men idag blev det ännu en förlust borta mot Everton och det ser inte alldeles ljust ut för Blackburn som har ett tufft återstående matchprogram.

:::

Everton å andra sidan närmar sig Liverpool i tabellen.

…………………………………………………

Hur många poäng har Leeds United egentligen sumpat i matcher under vilka de vid något tillfälle har haft ledningen – och hur skulle de ligga till i Championship-tabellen om de inte hade dumpat dessa poäng?

2-2 hemma idag mot Watford, efter att ha tagit ledningen med 1-0 i 80:e minuten, och kvitterat på tilläggstid.

:::

Stackars, stackars Fernando Torres…

Be Champions!!

Peter Hyllman

Manchester, Pt 2 – Ett tvärsnitt av Englands bittraste derby

Det finns större derbyn. Det finns hetare derbyn. Det finns bättre derbyn. Det finns mer prestigefulla derbyn. Det finns mer våldsamma derbyn. Som rivalitet betraktat har inte mötet mellan Man Utd och Man City historiskt varit bland Englands mest intensiva.

Men det kan vara det derby som är allra mest infekterat av bitterhet och missunnsamhet. Vilket är ett mer modernt fenomen för så har det inte alltid varit. Det var tvärtom något som växte fram under 1960-talet, i kölvattnet av Münchenkatastrofen.

Många supportrar fastnade för det känsloladdade narrativ som låg bakom Man Utd och München och flockades till klubben. 1960-talet var också en frigörelsens tid och den nya tidens stjärnor spelade för Man Utd – inte minst George Best blev till en popkulturell ikon.

Det var också ett årtionde där de båda klubbarna närmast samtidigt upplevde en gemensam storhetstid och där Man Citys prestationer ständigt befann sig i Man Utds skugga. När Man City vann ligatiteln 1968, senaste gången det inträffade, framför nosen på just Man Utd för övrigt, så överskuggades det bara någon vecka senare av att Man Utd som första engelska lag vann Europacupen, på Wembley. Sådant är svårt att komma över.

Och däri finns naturligtvis en intressant historisk symmetri.

:::

Det har självklart alltid varit mer än bara en ”vanlig” match. Det är en match som kommer väcka till liv några av de mer unkna känslorna i en stad som befunnit sig i den engelska fotbollens epicentrum sedan 1800-talet. Det är inte en cupfinal, ännu, men det är en tydlig indikation på hur en stad kan komma att dominera engelsk fotboll inom och under en överskådlig framtid.

Men Man City och Man Utd är inte två klubbar som stått med ryggarna vändna mot varandra och med armarna i kors de senaste 120 åren. Det är två klubbar vars historia och lycka är intimt sammanflätade med varandra. När den ena klubben har befunnit sig i purgatorium så har det varit i den andra klubbens strålglans. Men där har också funnits enskilda solidariska handlingar klubbarna emellan som går emot mytbilden om ömsesidigt och oresonligt hat.

:::

Det var ingen tillfällighet att när en av de första större finansiella skandalerna som skakade den engelska fotbollen drabbade Man City, så blev Man Utd de som gynnades av deras uppsåt. Man City hade vunnit FA-cupen 1904, men klubben var nära nedläggning efter att det uppdagats att klubben använt olagliga metoder för att betala spelare. Sjutton spelare stängdes av och var förbjudna för att någonsin mer spela för Man City. Fyra av dem, bland dem den legendariske Billy Meredith, anslöt sig istället till Man Utd och blev viktiga delar i det första Man Utd-laget som vann den engelska ligan 1908.

Men Man Utd var i sin tur inte en klubb befriade från skandaler. Klubben var nära ruinens brant 1902 när lokala affärsmän, bland dem John Henry (!) Davies, räddade klubben från nedläggning. 1915 var Man Utd tillsammans med Liverpool inblandade i en skandal runt uppgjorda matcher vilket ledde till att fyra Man Utd-spelare stängdes av på livstid. En av dem, Sandy Turnbull, var bland de som lämnat Man City för Man Utd 1907, och han dog sedemera i det första världskriget.

:::

Mellankrigsperioden såg publiksiffrorna öka markant. Man City flyttade till Maine Road 1923 men vid slutet av 1920-talet så befann sig Man Utd återigen i finansiell kris. Man Utd spenderade tjugo- och trettiotalet i den högsta och i den andra divisionen om vartannat, och Man City var likaledes oförutsägbara – FA-cupfinalister och nedflyttade 1926, ligamästare 1937 och nedflyttade säsongen därpå. Det andra världskriget skulle föra klubbarna samman igen. När Old Trafford bombades av tyskarna i mars 1941 så flyttade Man Utd till Maine Road där man blev kvar till 1949, när de återigen kunde återvända hem.

:::

Efterkrigstiden såg Man Utd växa ut till en av den europeiska fotbollens giganter. Men inte heller denna utveckling skedde helt frikopplat från Man City som klubb. Man Utds legendariske manager Sir Matt Busby hade spenderat åtta år som spelare i Man City innan kriget. Busby tog över Man Utd 1945 och hans lag slutade tvåa fyra år i rad innan man till sist vann ligan 1952. Under dessa år flyttades Man City upp till och ned från den högsta divisionen med jämna mellanrum.

Även den tragiska Münchenkatastrofen lämnade sina spår på såväl Man Utd som på Man City, vars tidigare målvakt Frank Swift, som spelat över 500 matcher för klubben, var bland de 23 som omkom i olyckan.

Det tog Busby tio år att återigen bygga upp Man Utd till en nivå på vilken de kunde vinna Europacupen, och vid den tidpunkten så dominerade de båda klubbarna från Manchester engelsk fotboll i en utsträckning som många utanför staden har svårt att komma ihåg. Mellan 1965 och 1968 vann de båda klubbarna två ligamästerskap vardera och Man Utd blev därtill 1968 den första engelska klubben att vinna Europacupen.

Därifrån var det emellertid Man Citys stjärna som började stiga samtidigt som Man Utds dalade. Man City vann FA-cupen 1969 och året därpå även Cupvinnarcupen – det var ett dynamiskt lag med spelare som Colin Bell och Francis Lee. Man Utd å sin sida var på nedgång, Busby gick i pension och flera försök att ersätta honom misslyckades spektakulärt.

:::

Det har blivit en del utav den engelska fotbollens mytologi hur Man City, med en av Man Utd-historiens främsta ikoner, Denis Law, i laget, bidrog till Man Utds ultimata förnedring när de flyttades ned från Division 1 i slutet av säsongen 1973/74. Law, som gjort över 300 mål för Man Utd, hade gått som fri transfer till Man City inför säsongen. Med sin sista spark i karriären, i säsongens sista match, mellan Man City och Man Utd på Old Trafford, så klackade han in 1-0 till Man City, vilket blev slutresultatet. Knäckt av förtvivlan lämnade Law omedelbart planen, utbytt. Förvisso är det en sanning med modifikation att målet och resultatet ledde till Man Utds nedflyttning, de hade blivit nedflyttade ändå.

Men kanske var det här ett välbehövligt uppvaknande för Man Utd. Det gav manager Tommy Docherty möjlighet att rensa ut spelartruppens dödkött. Man Utd flyttades omedelbart upp igen och 1977 vann man återigen FA-cupen, ett år efter Man Citys triumf i Ligacupen. Men vid slutet av 1970-talet så hade dominansen över engelsk fotboll sedan länge lämnat Manchester till fördel för Liverpool.

Man City spenderade stora pengar mot slutet av 1970-talet för att hålla jämna steg med Liverpool, men misslyckades och flyttades 1983 ned igen till den andra divisionen och de skulle tillbringa 1980-talet fram och tillbaka mellan de två högsta divisionerna. Man Utd å sin sida skulle tillbringa 1980-talet till stor del i skuggan av de två framgångsrika Liverpoolklubbarna.

:::

Vid slutet av 1980-talet så var klyftan mellan Man City och Man Utd påtaglig, men Man City lyckades ändå 1989 dela ut en smäll som hade kunnat förändra Man Utds framtid då de vann säsongens första derby med hela 5-1. Fergusons jobb var i farozonen men han lyckades klamra sig kvar. Säsongen slutade med att Ferguson vann FA-cupen och sin första titel med Man Utd, året därpå följde en seger i Cupvinnarcupen och det här var något som skulle visa sig vara profetiskt för hela 1990-talet.

Man Utd inledde på 1990-talet en framgångsperiod som lyckats överskugga till och med Liverpools framgångsperiod under 1970- och 80-talen. Man City emellertid sjönk ned i seriesystemet såväl som i medelmåttighet. Förnedringen var total när laget degraderades till nuvarande League 1 1998. Bara dagar efter att Man Utd vunnit Champions League på Camp Nou så besegrade Man City högst dramatiskt Gillingham på Wembley på straffar i den säsongens playoff-final.

:::

Från och med millennieskiftet har engelsk fotbolls prioriteter så sakteliga förändrats. Det ultimata målet kan hävdas ha blivit att kvalificera sig för Champions League-fotboll, och de pengar det medför. Man Utd har varit ständiga deltagare i den turneringen. För Man City var det gångna årtiondet förvisso turbulent men ändå huvudsakligen i positiv riktning. 2003 flyttade man in på City of Manchester Stadium, efter att ha sagt adjö till Maine Road med att besegra Man Utd med 3-1. Det här var en ljus period i Man Citys derbyhistoria, man hade fem vinster och tre oavgjorda mellan 2002 och 2008, men Man Utd fortsatte vinna titlar, bland annat ännu en Champions League 2008, och Man Citys senaste titel blev ett alltmer avlägset minne.

Sommaren 2008 sades det att Man City befann sig på gränsen till finansiell härdsmälta efter att bara ett år tidigare köpts upp av Thaksin Shinawatra. Men det var deras räddning från detta öde, uppköpet av Mansours Abu Dhabi-konsortium, som kommit att definiera relationen mellan de båda klubbarna.

Tämligen omedelbart försökte man knycka Dimitar Berbatov under Man Utds och Fergusons näsa och alltsedan dess så har man nästan ansträngt sig för att vara ett törne i Man Utds sida. Carlos Tevez värvades vilket firades med att slänga upp kontroversiella ”Welcome to Manchester”-skyltar i öppet hån mot rivalen. Men Man Utd fortsatte vinna, matcher såväl som titlar. Man Citys enda seger mot Man Utd sedan Mansour tagit över klubben kom i semifinalen av förra säsongens Ligacup, en semifinal som Man Utd vände i returen och därefter gick vidare till att vinna hela cupen.

:::

De kommande åren har potentialen att definiera inte bara dessa båda klubbars relation till varandra utan hela det engelska och kanske också det europeiska fotbollslandskapet. Att säga att dagens match handlar om lokal stolthet är förvisso sant, men också en grov underskattning av matchens betydelse.

Vi kan förvisso vara rimligt säkra på en sak: Det här är inte ett derby och det här är inte två supportergrupper som kommer att enas inför matchen i en gemensam sång: ”Are You Watching, Merseyside?”. Det förutsätter helt enkelt en form av gemensam nämnare som inte längre existerar.

…………………………………………………

The Guardians Joy of Six-artikel den här veckan fokuserar på minnen från FA-cupsemifinaler.

http://www.guardian.co.uk/sport/blog/2011/apr/15/joy-of-six-fa-cup-semi-memories

För mig är framför allt stycket om Bryan Robson oerhört läsvärt. Robson var en ikon för Man Utd under en helt annan tid för klubben och under helt andra förutsättningar, och det gör att man betraktar hans värde för klubben på ett annat sätt än vad man gör mer sentida spelare.

…………………………………………………

Familjerna till offren i Hillsborough-tragedin har bett sina lokala representanter att försöka få Kenny Dalglish adlad.

http://www.telegraph.co.uk/sport/football/teams/liverpool/8454517/Hillsborough-families-request-knighthood-for-Liverpool-manager-Kenny-Dalglish.html

Som svensk har jag naturligtvis rätt svårt att sätta mig in i vad den där typen av titlar egentligen betyder.

Men det känns ändå rätt att Dalglish är aktuell för något sådant. Både för sina bidrag till fotbollen och för de insatser han i egenskap av Liverpools manager stod för i samband med Hillsborough-tragedin och dess efterspel. Han tog ansvar i ett läge när många andra flydde all form av ansvar.

…………………………………………………

Inför dagens semifinal så har Roberto Mancini gjort sitt bästa för att framställa Man City som underdog, vilket så klart har sina rutiga och randiga skäl. Även om det är lite magstarkt givet de pengar han har haft tillgång till.

Men att jämställa sig med en klubb som Birmingham som mötte och vann mot Arsenal på Wembley – det är väl ändå att ta det hela åtminstone ett steg för långt?!

Be Champions!!

Peter Hyllman

Manchester, Pt 1 – När derbyt kommer till Wembley

Det är en märklig tillfällighet att under Wembleys långa historia så har så väldigt få lokala derbyn spelats på arenan. Kanske är det därför som helgens möte mellan Man City och Man Utd är så episkt till sin storlek, det faktum att det är så ovanligt gör det till en större grej.

Det är en observation som naturligtvis baseras på en tämligen snäv definition av vad som är ett lokalt derby. I det avseendet kan inte Liverpool vs Man Utd anses vara ett lokalt derby, ej heller Arsenal vs Chelsea. Det kan inte vara lokala derbyn så länge klubbar som Everton, Man City och Tottenham existerar.

:::

Wembley öppnade för 1923 års FA-cupfinal och det dröjde inte särskilt länge innan en bitter kamp från en annan del av landet landade på huvudstadens tröskel. 1926 möttes Bolton Wanderers och Man City på Wembley, båda klubbar från Lancashire. Bolton befann sig i mitten av tabellen samtidigt som Man City precis åkt ur dåvarande Division 1. Föga förvånande vann Bolton finalen med matchens enda mål av David Jack.

Fem år senare var det Englands andra stad, Birmingham, som tog en lokal kamp hela vägen till Wembley. Birmingham och West Bromwich Albion möttes i en FA-cupfinal som till sist vanns med två mål av West Brom. Vinnarna hade tilldelats 7,500 biljetter för matchen och de hade erhållit 80,000 ansökningar om biljetter inför matchen, vilket säger något om matchens storlek.

I grova drag är det egentligen tveksamt om det här ska betraktas som lokala derbyn, men allra minst är det i alla fall matcher mellan lag från samma region och med en rivalitet mellan de båda lagen.

:::

Inga fler lokala derbyn i form av FA-cupfinaler skulle spelas på Wembley innan 1980-talet. Andra turneringar lyckades däremot skaka fram några motsvarande möten. The FA Amateur Cup ledde fram till tre lokala derbyn på fem år under 1950-talets första halva när Bishop Auckland mötte Willington och Crook Town (!) 1950 respektive 1954 och Walthamstow Avenue spelade mot Leyton i 1952 års final.

I samma turnering så spelade Wimbledon final mot Sutton United 1963 och 1972 så lyckades Hendon besegra Enfield. Det här var däremot inte matcher som fångade hela nationens intresse, och det var först under det därpå följande årtiondet som ett lokalt derby skulle dominera den engelska fotbollen som helhet.

:::

Tveklöst så var det främsta derbyt under 1980-talet det mellan Everton och Liverpool. Liverpool hade varit den dominerande klubben i England under de senaste tio åren samtidigt som Everton legat i träda sedan deras ligavinst 1970. Men mot mitten av årtiondet så växte de återigen fram till en stormakt inom engelsk fotboll. 1984 stötte de båda lagen på varandra två gånger på Wembley, först i en mållös Ligacupfinal (Liverpool vann returen på Maine Road) och därefter i Charity Shield som Everton vann.

Men det var bara en försmak på vad som komma skulle. Liverpool och Everton skulle stöta på varandra två gånger till på Wembley, i två FA-cupfinaler och två matcher spelade under helt olika sinnesstämningar. Säsongen 1985/86 hade utspelats i skuggan av tragedierna på Heysel och i Bradford, men det hade varit en spännande avslutning på säsongen där Liverpool till sist säkrade ligasegern på Stamford Bridge före Everton och West Ham.

Cupfinalen 1986 framstod som en demonstration av Merseysides dominans av den engelska fotbollen, och båda lagens fans enades inför matchen i den gemensamma sången ”Are You Watching, Manchester?”. Liverpool vände ett ettmålsunderläge och vann matchen med 3-1 efter förlängning och klubbens första och hittills enda Double. 1989 års cupfinal spelades i skuggan av Hillsborough och var följaktligen en mer avslagen historia, om än Liverpool ännu en gång lämnade Wembley som vinnare.

:::

Tottenham och Arsenal utkämpade en trilogi av matcher där i början av 1990-talet som slutade allt värre för Tottenham. FA-cupens semifinal 1991 koms kanske främst ihåg för Paul Gascoignes fantastiska öppningsmål. Samma års Charity Shield slutade mållös. När de båda lagen möttes ännu en gång i semifinalen av FA-cupen 1993 så vann Arsenal med uddamålet. Samma år möttes Sheffield Wednesday och Sheffield United i den andra semifinalen, en match som Wednesday vann med 2-1.

:::

På senare år så har antalet matcher på Wembley ökat dramatiskt då playoff-matcherna mot slutet av säsongen spelas där tillsammans med FA-cupens semifinaler. Det hade man kunnat tro skulle öka antalet lokala derbyn som spelas på Wembley, men så har inte visat sig bli fallet.

1994 spelade Leicester och Derby playoff-final i Division One, numer Championship, och Rochdale mötte Stockport I 2008 års League 2-playoff. Men utöver dessa så är den enda genuina derbymatchen den mellan Macclesfield Town och Northwich Victoria i FA Trophy-finalen 1996 – och då är ändå Northwichs främsta lokala rival Witton Albion.

:::

Det ovanliga med att ett derby utspelas på Wembley är alltså en krydda som gör att vi verkligen bör ta tillvara den här helgens Manchesterderby. Flera av Englands främsta och mest hätska fotbollsrivaliteter – Portsmouth vs Southampton, Cardiff vs Swansea och Newcastle vs Sunderland – har aldrig tagit plats på Wembley. Skälet är naturligtvis att det fortfarande är ovanligt att matcher spelas där.

Matchen mellan Man City och Man Utd kommer vara en fantastisk upplevelse även om det inte är finalen. Det är FA-cupen, och FA-cupen betyder fortfarande mycket. Det är en match med stor symbolisk betydelse vad avser de båda lagens ömsesidiga styrkeförhållande. För Man Utd är det ett steg närmare ännu en titel och ännu en Treble och en möjlighet att bygga vidare på en väldigt stolt FA-cuptradition. För Man City är det en möjlighet att ta klubbens första titel på 35 år, riva ned banéret på Old Trafford och signalera sin ankomst som en sann engelsk storklubb.

Och vad som gör matchen så speciell är att vi vet att matchen inte signalerar slutet på något, utan långt mycket mer sannolikt början på en rivalitet som kommer prägla engelsk fotboll under den närmaste femårsperioden.

Now this is not the end. It is not even the beginning of the end. But it is, perhaps, the end of the beginning.

:::

http://blogs.telegraph.co.uk/sport/markogden/100016327/manchester-city-v-manchester-united-mancunian-vanity-set-to-take-over-wembley-and-then-the-world/

…………………………………………………

Ligan får ursäkta, fokus den här helgen ligger på FA-cupen även om ett par riktigt tunga ligamatcher också utspelas.

Under lördagen är det dramatiskt på alla dess håll och kanter.

Birmingham som är i behov av poäng möter ett Sunderland i fritt fall genom tabellen. I vad som är att betrakta som the mother of all relegation six-pointers så tar Blackpool emot Wigan hemma på Bloomfield Road.

Everton krigar för stoltheten att komma före Liverpool i tabellen och möter ett Blackburn som kämpar för sin överlevnad. West Brom skulle inte ha något emot ytterligare några poäng och möter ett Chelsea med CL-baksmälla och i behov av poäng för att säkra CL-spel kommande säsong.

På Boleyn Ground utspelas ett claret and blue-derby mellan West Ham och Aston Villa – en match mellan två lag som båda är inblandade i nedflyttningsstriden, även om läget är mer prekärt för West Ham.

:::

Under lördagen har även Chesterfield möjlighet att säkra uppflyttning till League 1 om de vinner hemma mot Macclesfield samtidigt som Shrewsbury tappar poäng hemma mot Stockport.

…………………………………………………

Sam Wallace på The Independent skriver om det vägskäl som Tottenham befinner sig inför.

http://www.independent.co.uk/sport/football/news-and-comment/sam-wallace-spurs-at-a-crossroads-as-they-seek-ways-to-move-forwards-2267928.html

Tottenham ligger tre poäng efter Man City i tabellen och med en match mindre spelad.

Den här säsongen precis som förra säsongen så har de en mäktigt komplicerad avslutning på ligasäsongen. Men den här säsongen är det nog ännu svårare. De har Chelsea borta, Liverpool borta och en tuff hemmamatch med Arsenal. Innan de precis som förra säsongen måste möta just Man City på bortaplan.

Det är att betrakta som smått heroiskt om de klarar av att kvalificera sig för Champions League nästa säsong.

…………………………………………………

Som några har påpekat, och apropå FA-cupsemifinaler, så är det idag på dagen 22 år sedan den tragiska Hillsborough-katastrofen.

En nytillsatt oberoende panel har fått till uppgift att gå igenom händelserna en gång till och till sist, mer än två decennier senare, ge upprättelse till de omkomnas familjer.

http://www.dailymail.co.uk/sport/football/article-1377156/Dalglish-believes-Hillsborough-families-close-justice.html

Matchen som föranledde tragedin, och den omvälvande förändringen av engelsk fotboll som följde på den, stod mellan Liverpool och Nottingham Forest.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Fair Play

Det har varit en lite speciell säsong i England vad gäller kampen om kvalificering för det europeiska cupspelet. Det är framför allt de ”mindre” lagens framfart i de båda cuperna som ändrat om turordningen en aning.

Birmingham tog en Europa League-plats genom att vinna Ligacupen och lotten har fallit så att antingen Bolton eller Stoke tar ytterligare en plats via FA-cupen.

Det betyder att endast laget på femte plats i ligan får spela i Europa League nästa säsong. Tidigare säsonger har det inte varit ovanligt att såväl laget på sjätte som på sjunde plats har varit kvalificerade.

Vad som har passerat lite obemärkt förbi är att ytterligare ett engelskt lag faktiskt har möjlighet att kvalificera sig för Europa League: Fulham!

Eller rättare sagt, vinnaren av Premier Leagues fair play-tabell.

:::

Olika satsningar på Fair Play och respekt har varit vanligt förekommande från UEFA:s och FA:s sida som ett sätt att komma åt några av fotbollens mindre önskade element.

Det hela börjar med UEFA som rangordnar nationella ligor enligt uppsatta fair play-kriterier, och som tilldelar de tre bäst placerade ligorna en plats i kommande säsongs Europa League.

Och den här säsongen ligger England just nu på andra plats, flankerade av Norge respektive Sverige.

Respect Fair Play 2010/11

Det är därefter upp till de nationella förbunden och ligaorganisationerna att nominera ett lag till denna plats. I England görs detta genom Premier Leagues fair play-tabell.

http://www.premierleague.com/page/FairPlayTable

Den leds alltså just nu av Chelsea, men då de redan (med all sannolikhet) är kvalificerade för Champions League eller allra minst Europa League via sin ligaposition så går i nuläget platsen till andraplacerade Fulham.

Blackpool på femte platsen är Fulhams närmaste konkurrent som, om de går förbi, faktiskt förändrar vilket lag som tilldelas den extra platsen.

Det vore naturligtvis en stor bonus för Fulham – som ju dessutom har lite modern historia i turneringen. Ska vi förvänta oss att Fulham inte delar ut så många fler tacklingar under återstoden av säsongen?

:::

Premier Leagues fair play-tabell är baserad på fem olika kriterier, och varje lag kan tilldelas ett visst antal poäng per kategori och match:

Röda och gula kort, 10 poäng per match

Varje lag börjar här med tio poäng. De förlorar därefter en poäng för varje gult kort de drar på sig och tre poäng för varje rött kort. En spelare som får två gula kort betyder ändå bara tre minuspoäng. En sedan tidigare varnad spelare som därefter drar på sig ett direkt rött kort betyder fyra minuspoäng.

Positivt spel, 10 poäng per match

Enligt UEFA så är syftet med det här kriteriet att ”to reward positive play which is attractive for the spectators”. Det är det enda kriteriet som jag över huvud taget inte förstår vad det har med tabellen att göra, därför att det har ingenting med fair play att göra.

Det är inte mot reglerna att spela defensivt. Vad som är attraktiv fotboll är i betraktarens ögon och det här är bara en fråga om att UEFA vill pådyvla lagen ett ”rätt” sätt att spela fotboll. Men om Stoke ska möta Barcelona så kan det vara en rätt god idé för dem att spela defensivt.

Några aspekter av kriteriet är däremot vettiga. Lagen bedöms utifrån ett par ”positiva” och ett par ”negativa” aspekter.

De positiva aspekterna är: offensiv snarare än defensiv taktik, uppmuntra ett högre tempo i spelet, försök att vinna tid även när man har ett önskat resultat, samt ett fortsatt strävande efter att göra mål även när man har ett önskat resultat. De negativa aspekterna är: att dra ned tempot i spelet, maskning, taktik baserat på fult spel och filmning/skådespeleri.

Jag har inga problem med ”försök att vinna tid”, ”maskning” och ”filmning/skådespeleri”. Men alla andra aspekter är en del utav det normala spelet. Det finns ingen poäng i att jaga ett tredje mål om du redan har en tvåmålsledning. Vad avser ”taktik baserat på fult spel” så är det något som redan bestraffas genom kriteriet baserat på röda och gula kort.

Respekt för motståndaren, 7 poäng per match

I princip så bygger det här kriteriet på att spelarna i ett lag inte kan bete sig som skitstövlar mot motståndaren. Att spotta på en motståndare till exempel är ett utmärkt sätt att inte visa någon respekt för motståndaren. Eller när spelare får för sig att spänna upp bröstkorgarna och pannstångas lite.

Respekt för domaren, 7 poäng per match

Samma typ av kriterie som säger att man inte heller kan bete sig som en skitstövel mot domaren. Att omringa domaren, att svära i dennes riktning, att vifta med inbillade kort i luften etc – allt är sådant som kan uppfattas som respektlöst mot domaren.

Lagledarnas beteende, 6 poäng per match

Motsvarande kriterier fast för managers och coacher. Och jag misstänker att det här kriteriet är en tungt bidragande orsak till att Man Utd tappar några placeringar i fair play-tabellen varje säsong.

Allt som allt så kan lag alltså tilldelas 40 poäng per match.

Vad säger ni om dessa kriterier? Är det bra kriterier? Saknar ni något eller några kriterier som ni tycker borde vara med?

:::

Jag är lite splittrad i hur jag ställer mig till sådana här fair play-initiativ och alternativa sätt att bedöma fotbollslag på. Jag är så pass konservativ att jag tycker att fotboll ska gå ut på att göra minst ett mål mer än motståndaren, punkt.

Det beror lite på vilken sida jag vaknar på. Efter en natt då jag inte fått så mycket sömn så skulle jag kanske svära över dylika idéer som politiskt korrekt mumbo-jumbo.

Efter bättre nätter så skulle jag säga att det är extraplatser till Europa vi pratar om och de lag som kvalificerar sig på det här viset tar ingen plats från något annat lag. Så allt är gott och väl.

Men några mer principiella funderingar återstår ju för mig.

Exempelvis, om det nu är så att UEFA verkligen ser det här med fair play som viktigt och något som ska prioriteras, varför ger de då bara vinnarna av fair play-platserna en biljett till Europa League och inte till den betydligt mer prestigefulla och kapitalstarka Champions League?!

Och inte minst, om det nu är så att det är fair play som ska bedömas och inte ligaplacering, varför tar man i England bara lag från Premier League med i beräkningen och utesluter lag från övriga divisioner i The Football League – varför inte låta alla lag delta på lika villkor?

…………………………………………………

Man City har drabbats av dåliga nyheter såväl inför helgens FA-cupsemifinal mot Man Utd som inför återstoden av säsongen.

Carlos Tevez skada som han ådrog sig mot Liverpool i måndags visade sig vara så allvarlig att han beräknas vara borta i fyra veckor.

Det är naturligtvis allvarligt för Man City då Tevez är deras överlägset främste målskytt – som med sina 19 ligamål den här säsongen har svarat för nästan 40% av lagets totala målskörd.

Det betyder att ett stort ansvar läggs på antingen Edin Dzekos eller Mario Balotellis axlar att bära bördan och deras förmåga att göra det kan i slutänden definiera hela Man Citys säsong.

:::

Om nu inte Roberto Mancini har fifflat med pastasåsen.

…………………………………………………

Fredagskvällen bjuder på ett tungviktsmöte i The Championship på Carrow Road mellan Norwich och Nottingham Forest.

Norwich spelar för att återta andraplatsen i tabellen och platsen som garanterar dem automatisk uppflyttning.

Nottingham å andra sidan spelar för att hitta tillbaka till formen igen och återvända till de eftertraktade playoff-platserna.

…………………………………………………

Det blir en något schizofren helg det här med dramatiskt cupspel och förvisso väl så dramatiskt ligaspel på en och samma gång.

Jag förstår de praktiska skälen till det så klart – men det finns något med det som stör mig något alldeles enormt.

Det är okej på lördagen då samtliga PL-matcher är spelade innan Manchesterderbyt sparkar av på kvällen.

Men på söndagen så sparkar stormatchen mellan Arsenal och Liverpool av samtidigt som den andra semifinalen mellan Bolton och Stoke.

Hur i hela h-vete tänkte de då?

Be Champions!!

Peter Hyllman

Chelsea 2.0

Nyhetsrapporteringen i England signalerar med all önskvärd tydlighet att Carlo Ancelottis dagar i Chelsea är räknade. Han förväntas stanna kvar säsongen ut men därefter lämna under sommaren.

Detta efter att ansvarat för endast den tredje titellösa säsongen sedan Roman Abramovich tog över klubben, och med all sannolikhet den sedan dess sämsta rent resultatmässigt.

Namn som nämns som ersättare är bland andra Guus Hiddink och Marco van Basten.

Förmodligen bör man betrakta den här säsongen som slutet för Roman Abramovichs första stora lagbygge med Chelsea. Och nära förhoppningen att det inte också är det sista.

:::

Sett över tid är det inte svårt att identifiera Chelseas stora strategiska problem som en oförmåga till förnyelse och föryngring. Det är i mångt och mycket samma spelare som spelat år ut och år in, match efter match.

Flera av lagets nyckelspelare är en bra bit över 30 år.

Men åldern är naturligtvis inte den enda faktorn i det här avseendet. Även yngre spelare kan tappa stinget och hungern, och när sådana element blir för utspridda och tillåts vara kvar i laget så kan det drabbas av en form av kollektiv trötthet.

Det kan med andra ord finnas två huvudsakliga skäl att sålla ut gamla spelare eller ta in nya spelare: Att en spelare helt enkelt inte håller måttet rent tekniskt, eller att laget är i behov av ny energi.

Varje lagbygge har sin fotbollsmässiga livscykel. En normal sådan livscykel ligger kanske mellan tre och fem år. Chelseas lagbygge är i nuläget och i huvudsak inne på sitt åttonde år.

Det är dags för förnyelse. Det är dags för förändring.

:::

Det långsiktiga arbetet med att förnya Chelseas trupp har varit tragiskt eftersatt under det senaste halvdecenniet. Chelseas akademi har varit ett sorgligt kapitel i sig självt. Arbetet med att värva unga talanger har inletts för sent.

Klubbens unga talanger spelas i princip aldrig eller åtminstone inte i någon för dem eller laget signifikant utsträckning. Spelarmaterialet fylls inte på underifrån.

Till stor del bygger det på kortsiktiga krav på framgång. Det har inte accepterats att ta en eller ett par säsonger utan sportslig framgång i syfte att bygga för framtiden.

Från ett managerperspektiv är det förståeligt. En manager i Chelsea vet med sig att om han inte levererar sportsligt omedelbart och konsekvent så får han sannolikt sparken samma år. Incitamenten skapar med andra ord ett kortsiktigt tänkande och en benägenhet att satsa på ”säkra kort”.

Alltså så spelar man Frank Lampard i varje match hellre än Josh McEachran.

Men det får på längre sikt en dubbel negativ effekt. Dels kommer inte unga spelare upp och dels slits äldre spelare ut och blir mindre effektiva tidigare.

:::

Vad Chelsea behöver just nu är att acceptera en två- till treårsperiod av ombyggnation. En period under vilken deras yttersta sportsliga ambitioner sätts i bakgrunden och tid läggs till att bygga ett Chelsea 2.0.

Det skulle vara min förhoppning att Carlo Ancelotti behålls i klubben med ansvar för att driva en sådan process. Men det verkar vara en hopplös tanke.

(Dominic Fifield på The Guardian argumenterar klokt för och emot att behålla Ancelotti som Chelseas manager.)

Men vi kan ändå göra några grova penseldrag för att få en uppfattning om vilken förnyelse Chelsea och dess olika lagdelar är i behov av.

…………………………………………………

CHELSEA 2.0

Målvakt

Peter Cech är naturligtvis en väldigt kompetent målvakt, och därtill bara 28 år gammal. Så han kan naturligtvis stå kvar i Chelseas mål många år till. Frågan är om han börjar kunna uppgiften för bra?! Allra minst skulle en seriös konkurrent till honom behöva värvas in, som gör att Cech får kämpa för att behålla sin förstaplats.

:::

Försvar

Mittbackspositionen känns stabil med värvningen av David Luiz och med tillgång till Alex och Ivanovic utöver John Terry. Underifrån så bör unga spelare som Jeffrey Bruma och inte minst Nathaniel Chalobah prövas och utvärderas i syfte att främja deras och lagets utveckling.

Branislav Ivanovic, som ofta spelats på högerbacken, bör snarare utgöra hjärtat i ett framtida mittförsvar tillsammans med David Luiz.

Det är på ytterbackspositionerna förändring framför allt behöver ske. På högerbacken har Ferreira spelat ut sin roll och José Bosingwa har visat sig vara otillräcklig på den här nivån. Ashley Cole är en väldigt bra vänsterback men tillför ingen energi till laget längre, särskilt inte i motgång.

Yuri Zhirkov kan ta över som ordinarie på vänsterbacken under i alla fall en övergångsperiod, och Chelseas ledning bör utvärdera huruvida Patrick van Aanholt har en framtida plats att fylla på den positionen. En etablerad högerback behöver värvas in och en yngre förmåga slussas in på samma position.

John Terrys roll bör omformas mer i riktning mot en club captain och han bör för sin egen skull roteras i större utsträckning än vad som hittills varit fallet. På så vis kan han prestera längre på samma höga nivå som förr.

:::

Mittfält

Ett problemområde under den gångna säsongen och en stor del av förklaringen till att Chelseas anfallsspel fallerat. En spelare som Michael Essien tillför inte längre någon energi på Chelseas mittfält, och John Obi Mikel verkar helt enkelt inte längre hålla måttet. Frank Lampard har närmast synbart börjat tröttna och får inte ut samma energinivåer som förr.

Ljuspunkter finns. Ramires har visat i båda matcherna mot Man Utd att han har en stor potential och att han utan problem kan ta över en av Essiens och Mikels platser i Chelseas trupp. Det har han mer eller mindre redan gjort. Ramires är en synnerligen kompetent box-to-box-spelare. Underifrån kommer också en spelare som Nathaniel Chalobah att vara effektiv på mittfältets defensiva områden.

Det offensiva mittfältet är ett större problem. Det finns unga talanger i klubben som definitivt bör ges chansen: Josh McEachran och Gael Kakuta framför allt. Till 2012 kommer även Lucas Piazon att värvas in och det pratas mycket om den brasilianske talangen Neymar – som förvisso är mer utav en striker än en offensiv mittfältare.

Florent Maloudas bidrag till truppens energinivåer är tveksamt och efter en topp under förra säsongen så har han den här säsongen snarare gått bakåt. Det är en position på vilken spelare som McEachran och eventuellt då Neymar bör kunna ta över.

Frank Lampard är inte en spelare man gör sig av med. Men samtidigt är han en resurs som måste hushållas med, han är inte längre så pigg att han kan spela varenda match under en hel säsong på absolut högsta nivå. Däremot kan han vara oerhört värdefull i vissa matcher. Men hans roll måste gå från nyckelspelare till truppspelare och spelare som Gael Kakuta och framöver Lucas Piazon måste kunna ta över hans ansvarsuppgifter på planen.

:::

Anfall

Kanske den lagdel i Chelsea som är i störst behov av akut utrensning, och hur en sådan ska gå till är i princip redan avgjort i och med att Chelsea i princip har målat in sig i ett hörn.

Det är inget fel på spelare som Didier Drogba och Nicolas Anelka, tvärtom så håller de väldigt hög klass, men de är en bit över 30 båda två och inga som man bygger ett nytt lag runt. Särskilt inte när man precis har värvat in en Fernando Torres för runt £50m. Chelseas framtida anfallsspel måste byggas runt Torres och Drogba och Anelka bör fasas ut ur klubben.

Salomon Kalous bidrag är förvisso ofta underskattat men han har inte visat att han är bra nog att vara en ordinarie del utav Chelseas offensiv. Möjligen har han inte den rätta instinkten för uppdraget. Han kan på kort sikt vara en god utfyllnadsspelare men bör på sikt fasas ut.

Chelsea har tillgång till ett par unga anfallare som definitivt bör få chansen att visa vad de går för bredvid Torres: Daniel Sturridge som gjort stor succé i Bolton samt Fabio Borini som presterat väl i Swansea som krigar om uppflyttning till Premier League. Borinis kontrakt går ut i sommar, men Chelsea bör kanske fundera på att ordna en förlängning.

En värvning av Neymar skulle utöka Chelseas anfallsalternativ men det är inte otänkbart att Chelsea befinner sig på marknaden under sommaren på jakt efter en ung talangfull anfallare.

:::

Jason Burt på Telegraph ger sitt perspektiv:

http://www.telegraph.co.uk/sport/football/teams/chelsea/8449446/Roman-Abramovich-ready-to-make-changes-to-playing-and-coaching-staff-at-Chelsea-in-the-summer.html

…………………………………………………

Enkelt möte säger en del, drömsemifinal säger andra – vaskit menar de egentligen? – säger jag.

Det blir alltså Schalke som ställs mot det enda kvarvarande engelska laget i den ena semifinalen av Champions League.

Det ses naturligtvis som ett enkelt möte för Man Utd och pratet låter som om Man Utd redan vore på Wembley.

Pish-posh säger jag och påminner mig själv och alla andra om hur förtvivlat svårt Man Utd har haft mot tyskt motstånd i Champions League, inte minst då just i dess semifinaler.

http://www.guardian.co.uk/football/2011/apr/13/germans-manchester-united-champions-league?intcmp=239

Det ska ju också poängteras att mitt emellan de båda matcherna mot Schalke så ligger bortamötet i ligan mot Arsenal – ett möte som absorberar mycket kraft och koncentration.

:::

Paul Hayward vackert om Ryan Giggs:

http://www.guardian.co.uk/football/blog/2011/apr/13/ryan-giggs-manchester-united

…………………………………………………

Inför lördagens stormatch mellan Man Utd och Man City på Wembley så fick jag en gästblogg skickad till mig av en av våra Man Utd-supportrar härinne som skrev om rivaliteten mellan de båda klubbarna och hans syn på den.

Idén är god men det riskerar ensamt att bli lite ensidigt. En kul idé vore förvisso om någon av Man City-läsarna bidrog med sitt perspektiv på samma fråga som en form av kontrast.

Med andra ord skriver om rivaliteten mellan klubbarna och sin syn på den och hur den har utvecklats.

Det behöver inte vara särskilt avancerat och det behöver inte vara särskilt långt. Det behöver bara vara klart innan lördag.

Så om någon är intresserad av uppgiften så är det bara att maila mig om det.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Impossible Is Nothing

Känns det hopplöst inför kvällen?

:::

Aberdeen 3-2 Bayern München (3-2) – Cupvinnarcupen 1982/83, kvartsfinal

En ung och lovande manager vid namn Alex Ferguson hade redan gjort Aberdeen till en vinnande klubb i Skottland där han brutit Old Firms dominans, men innan den här kvällen var det ingen som räknade med dem i det europeiska cupspelet.

Berömda för att över huvud taget ha nått kvartsfinalstadiet av turneringen så förväntades Bayern München avfärda Aberdeen med lätthet. Aberdeen krigade till sig ett 0-0-resultat nere i München men i returen på Pittodrie så fruktade hemmafansen det värsta när Klaus Augenthaler efter bara tio minuter bombade in 1-0 till tyskarna. Neil Simpson kvitterade förvisso men strax därefter så återställde Hans Pflügler tyskarnas ledning.

Aberdeen behövde göra två mål för att avancera och Ferguson bytte in två spelare: John McMaster och John Hewitt. I den 76:e minuten kombinerade McMaster med Gordon Strachan för en frisparksvariant ofta använd av Man Utd under senare tid, avslutat med ett inlägg från Strachan som nickades i mål av Alex McLeish.

Bara någon minut senare så parerade Bayerns målvakt Manfred Müller en nick från Eric Black och på returen så pangade Hewitt, med sin första bolltouch efter fem månaders skadefrånvaro, in det sensationella vinstmålet. Hela Europa var nu vakna för vilka skottarna var, men vare sig Waterschei i semifinalen eller Real Madrid i finalen kunde förhindra Aberdeens framfart mot en av de mer osannolika cupsegrarna i den europeiska fotbollshistorien.

:::

Porto 4-3 Wrexham (4-4) – Cupvinnarcupen 1984/85, 1:a omg.

Wrexham hade bondröta som ens fick delta i Cupvinnarcupen, i och med att de misslyckats med att uppfylla det tämligen uppenbara kriteriet för att få vara med. Det var istället Shrewsbury som hade vunnit den walesiska cupen 1984, men de fick inte representera Wales i europeiskt cupspel då den förbenade gränsen placerade Shrewsbury nio kilometer in på den engelska sidan. Alltså gick platsen till de som förlorade i finalen.

Men 1984 var Wrexham en klubb i fullständigt kaos. Två raka nedflyttningar 1982 och 1983 såg klubben sjunka som en sten från gamla Division 2 (Championship) till Division 4 (League 2) – med ekonomiska svårigheter som en tämligen uppenbar följd.

Wrexham hade bara tillgång till 14 professionella fotbollsspelare och de fyllde ut truppen med tre tonåringar – Paul Nicholl, Gary Pugh och Kevin Jones – vars fotbollskarriärer börjat sommaren innan tack vare den brittiska regeringens Youth Training Scheme, och klubben hade inte råd att betala dem. Wrexham värmde upp inför matchen med en 1-3-förlust mot Petersborough, ett resultat som placerade dem 82:a av 92 lag i The Football League.

Porto borde med andra ord vara en omöjlig uppgift. Gästerna hade för den första matchen ställt upp med sju spelare som var med i förra årets final mot Juventus. Ett antal av dem hade nyligen hjälpt Portugal till en VM-kvalseger mot Sverige. Som väntat så dominerade Porto inledningsvis men Jim Steels stenhårda nick gav till slut Wrexham en spektakulär seger.

Bara knappt 5,000 åskådare hade trängt sig in på Racecourse Ground men hela 40,000 packade in sig på Estadio das Antas i Porto för returmötet. Vad som följde beskrevs av Steel som ”a bloody hurricane” och Porto rusade fram till en 3-0-ledning efter 38 minuter. Men Jake King, Wrexhams kapten, gjorde två mål från ingenstans innan halvtid och matchen levde igen.

Paulo Futre sköt portugiserna tillbaka i topp igen i den andra halvleken men i matchens absoluta slutminuter så ordnade Barry Horne 4-3 och säkrade en enastående seger för walesarna på fler gjorda bortamål. Deras belöning var en resa till Italien och ett möte med Roma, som säsongen innan förlorat Europacupfinalen mot Liverpool. Ett sammanlagt nederlag med 0-3 gav Wrexham en hedersam förlust, men laget hade redan skrivit sig in i Wrexhams och europeisk fotbolls folksagor.

:::

Tottenham 6-1 Real Madrid (6-5), aet – Champions League 2010/11, kvartsfinal

Det var tur och små marginaler som gjorde att Tottenham ens fick delta i turneringen. Man hade navigerat ett hiskeligt tufft matchprogram i slutet av säsongen därpå, och besegrat främsta rivalen Man City på bortaplan för att få möjlighet att kvalificera sig för Champions League-spel. I kvalet stötte man på Young Boys mot vilka man fick värsta tänkbara start. I gruppspelet mötte man de regerande mästarna Inter.

Tottenham överlevde dock samtliga dessa utmaningar och gick vidare till slutspel där man omgående genom en taktisk triumf utmanövrerade Milan, Italiens för tillfället bästa lag. I kvartsfinalen lottades man mot Real Madrid och det första mötet skulle spelas på Bernabeu. I vad som fotbollskännare beskrev som ”a bloody hurricane” så blåste Real Madrid fram till en imponerande 4-0-seger, bland annat efter att Peter Crouch dragit på sig ett onödigt rött kort.

Stämningen på White Hart Lane inför returmötet en vecka senare var något avslagen. Men tre snabba mål för Spurs under den första halvleken skapade en febril och elektrisk atmosfär inne på White Hart Lane. Heroiska i försvarsspelet och blodsniffande i anfallsspelet så lyckas Tottenham göra 4-0 med minuter kvar av matchen och ta cupmötet till förlängning.

Publikens och spelarnas förhoppningar får sig en ordentlig törn när Cristiano Ronaldo springer igenom Tottenhamförsvaret i den första minuten av förlängningen och sätter dit 4-1 – Tottenham måste nu göra två mål för att överleva.

Den första förlängningskvarten ser ut att spelas av när Rafael van der Vaart i dess slutsekunder trycker in 5-1 i en tilltrasslad situation. Den sista kvarten blir en euforisk storm av chanser fram och tillbaka fram till dess att Aaron Lennon bryter igenom och sätter det förlösande 6-1-målet med en briljant individuell prestation. Tottenham har svarat för den mäktigaste vändningen i europeisk fotbollshistoria.

Det brittiska kungahuset adlar Sir Harry Redknapp och José Mourinho accepterar inför den följande säsongen det lediga managerjobbet för GIF Sundsvall.

………………………………………………..

Tottenham får försöka hitta något av den magi som Fulham visade upp förra säsongen mot Juventus, som Liverpool visade upp mot Milan 2005 och som Middlesbrough visade upp mot Steaua Bukarest 2006.

Be Champions!!

Peter Hyllman

LINHEM – Football League Watch

It’s … Linhem’s Football League Watch!

Säsongens största händelse har helt klart varit Plymouths problem utanför planen och som en konsekvens av det även problem på planen. Som jag skrivit om tidigare.

En stor grej som innan inte lyfts fram är hur Peter Reid har varit kvar i klubben trots poängavdrag, ofrivilligt sålda spelare och utan lön då han som en äkta kapten inte överger sitt skepp.

Louise Taylor, The Guardian skriver om managern Peter Reid som till och med hjälper klubben att betala elräkningar.

http://www.guardian.co.uk/football/football-league-blog/2011/apr/07/peter-reid-plymouth-argyle-hero

Och Tim Rich, The Independent har intervjuat Peter Reid som berättar att han sålt sin silvermedalj från FA cup finalen 1986 för att hjälpa Plymouth.

http://www.independent.co.uk/news/people/profiles/peter-reid-ive-always-seemed-to-be-fighting-fires-2260728.html

::::

Jag har tidigare nämnt hur Barnet tagit in Martin Allen som manager och att han faktiskt hjälpt dem till att inte verkar dödsdömda men nu på ett möjligen kontraktsbrytande sätt har han nu gått till Notts County.

Notts County som efter helgens förlust mot Dag & Red plötsligt ligger trea från slutet under strecket. Förvisso med två hängmatcher på Bristol Rovers närmast på andra sidan den streckade linjen med bara en poäng upp men helt klart så är man indragna i bottenstriden.

Ett rätt stort misslyckande för Notts som trots att deras satsning under Svennis var ett luftslott ansåg sig ha ett lag bra nog för att ligga på övre halvan/klara sig kvar med god marginal i League 1.  Även fast jag tycker övre halvan är lite överambitiöst har man ett lag bra nog för att hålla sig kvar utan problem.

…………………………………………………

THE TAO OF THE PLAYOFFS

Så här på slutet av säsongen är de självklara diskussionsämnena i Football League nerflyttning eller uppflyttning/playoff men tyvärr har ingen av dessa tre divisioner någon nerflyttningsstrid i klass eller i närheten av den i Premier League. Å andra sidan är toppstriderna händelserika nog och just i detta fallet den i Championship med antonymerna Reading och Nottingham Forest i fokus.

Passande nog möttes dessa två lagen i helgen och som Paula Abdul antydde  när hon romantiserade tidelag gjorde deras olikheter detta till en perfekt match.

Matchen slutade 4-3 till Reading efter att Lewis McGugan i Forest kvitterat till 3-3 på straff i 88:e minuten så trodde alla det var slut men på första övertidsminuten avgjorde den irländske anfallaren Simon Church matchen med att styra in ett inlägg möjligen via en försvarare.

Matchen är också symbolisk på det sättet att Reading i och med Churchs mål troligen säkrar playoffplatsen som Forest tidigare till synes hade kontroll över.

Det är nämligen så att Reading under stora delar under säsongen legat i mitten av tabellen utan att egentligen oroa lagen där ovanför trots att laget bevisligen har en hög högstanivå efter att de två senaste säsongerna bland annat slagit båda Premier League lagen Liverpool och Everton i cupspelet.

Man skulle nästan kunna säga att just cupspelet där Reading denna säsongen gick till kvartsfinal i FA-cupen gjorde att managern Brian McDermott fick behålla sig jobb länge nog för denna smygspurt på slutet som gjort att man efter helgens omgång ligger närmare Norwich på andraplatsen än lagen under playoffstrecket.

I Nottingham har dock Billy Davies gått från Rikard till John då laget under vintern spelade arton raka matcher utan förlust under hösten och var obesegrade på hemmaplan fram tills början på mars. Men redan före den hemmaförlusten inledde man sin nuvarande svit som står på nio utan vinst efter helgens förlust.

Med tanke på att Forestmanagern Billy Davies även i medgång har en tendens att inte vara så omtyckt för att han är en ganska obekväm figur med en personlighet karaktäristisk för sin storlek.

::::

Skulle man hitta någon avgörande orsak till lagens olika formkurvor så kom starten Forest dåliga form kort efter uttåget ur FA-cupen mot West Ham medan Reading i sin tur avancerat i tabellen efter att man åkte ur FA-cupen i kvartsfinal mot Man City.

Teorierna om att uttåg ur cuper betyder dåliga ligaform stämmer alltså inte in på Reading och inte heller det reflexmässiga antagandet att deras lyckade cupspel skulle leda till ett sämre liga spel.

Ingen direkt kausalitet men heller inget logiskt felslut då det uppenbarligen gett lagens viss effekt.

::::

Det finns också mer spelmässiga skillnader mellan lagen.

I Forest har man tillräckligt med anfallare för att mätta ett större afrikanskt land med hela sex stycken rena anfallare och Rob Earnshaw i truppen. Men Forest har lidit en del av överflödets förbannelse då ingen av anfallarna har levererat på regelbunden basis i varken ligan eller i cupspelet.

Bästa målskytt är istället den ojämne kanonskytten Lewis McGugan som antingen gör mål i varje match eller nöter bänk. Även näst bäste målskytten Rob Earnshaw brukar börja matcher på bänken på grund av sin endimensionella fox-in-the-box spelstil som gör sig bäst mot trötta försvarare på slutet av matcher.

Överflödet har också påverkat taktiken många gånger då laget valt en offensivare 4-3-3 taktik för att kunna få in så många anfallare som möjligt samt ge den polske playmakern Robert Majewski större plats i laget men sedan anfallarna presterat sämre har man återgått till ett ortodoxt 4-4-2.

Reading har däremot har i sin tur bevisat att Shane Long tillsammans med lillebror Noel Hunt är fler än sex målsumpare och Rob Earnshaw då Long-Hunt gjort 30 mål denna säsongen jämfört med Forest anfallarna och Robert Earnshaws 26 mål. Värt att nämna gällande Readings målproduktion är att vänsterfotsfenomenet Ian Harte har gjort nio mål som vänsterback.

Förvisso har Long med sina 22 mål varit lagets mest betydelsefulla spelare men spelmässigt har den franske yttern Jimmy Kebé varit i en klass för sig. Irrationell som ovanligt nog är väldigt lång och just på grund av det gör att han snarare ser ut som en Vieira-mittfältare med sina långa spindelben.

Gällande taktik spelar man en ganska typisk 4-4-2 med nämnde Kebé på ena kanten och Jobi McAnuff på andra som ofta byter kant då ingen av dem är någon vanlig kantslickare à la Jermaine Pennant utan snarare moderna yttrar som också går inåt i planen. I mitten brukar man föredra defensivt skickliga spelare som turkiske-engelsmannen Jem Karacan och antiguan-barbudiske engelsmannen Mikele Leigertwood även fast mindre och offensivare Jay Tabb också spelat innermittfältare.

::::

Olika formmässigt, taktiskt och vad det gäller anfallspelarnas målproduktion vilket, även om det inte är klart, troligen betyder att Forest återigen står kvar på stationen när andra lag, kanske även nykomlingar, kvalificerar sig för Premier League medan Reading kommer in i playoffspelet med starkt självförtroende och med god chans att kvalificera sig för nästa Premier League säsong.

Forest har när detta publiceras redan spelat en svår match mot Burnley och på fredag blir det ännu värre då man möter ligatvåan Norwich på bortaplan men vinner dem de två matcherna kanske man är tillbaka i playoffstriden.

…………………………………………………

The ChampionshipHarm Principle

Andraplatskandidaterna Swansea tog emot andraplatsinnehavarna Norwich hemma på Liberty stadium men det tog inte lång tid innan Chelsea-lånet Fabio Borini gjort 1-0 för Swansea på ett sätt jag trodde bara Didier Drogba kunde skjuta frisparkar. Det slutade 3-0 till slut trots att Norwich tryckte på i slutet men nollades av en fantastisk Dorius de Vries i målet.

:::

Cardiff gjorde det ännu tätare genom att slå Doncaster Rovers tack vare två mål av inhopparen Jason Koumas på övertid.

Nykomlingsmöte på de The Den när Millwall tog emot och slog playofflaget Leeds vilket betyder att Millwall nu ligger fyra poäng under strecket tillsammans med Forest, Leicester, Burnley och Hull som alla hotar Leeds eller Reading om den sista playoffplatsen.

:::

Just Leicester slog Burnley med hela 4-0 efter två mål av Paul Gallagher som otroligt nog var mållös tills Svennis kom till Leicester men därefter gjort elva mål.

QPR som fått besked om att möjligt poängavdrag kommer avgöras bara timmar före säsongens sista match mot Cardiff verkade inte särskilt motiverade av det utan förlorade med 4-1 mot dåvarande jumbon Scunthorpe.

:::

I ett annat bottenmöte verkar nu Middlesbrough säkrat nytt kontrakt efter 2-1 mot Sheffield United, avgörande målet gjordes av Marvin Emnes som dock borde blivit utvisad tidigare för en ful eftersläng på Uniteds Michael Doyle efter att Doyle hållit fast honom i en höjdduell.

Ipswich som inte har med varken botten eller toppen att göra har som sagt en jättetalang i Connor Wickham men i helgen var det en annan av Paul Jewells oslipade diamanter – Josh Carson, 17-årig nordirländsk mittfältare avgjorde matchen med sina två första mål för klubben. Hans debutmål var helt okej får man säga.

:::

Coventry och Derby såg båda under säsongsinledning ut som möjliga playoffkandidater men nu ligger man närmare bottenstriden vilket deras möte visade tydligt. Lagen var jämn usla där förvisso Aron Gunnarsson stod för helgens nästsnyggaste bicycleta [i Football League] men avgjorde matchen gjorde Marlon King med sitt 2-1 mål för Coventry som han följde upp med att ge Derby straffen man gjorde 2-2 på.

…………………………………………………

LEAGUE  1 Mcdonaldization

Southampton vann I helgen mot Leyton Orient borta med 2-0 vilket gör att man med två matcher mindre spelade ligger på andraplats ovanför Huddersfield på målskillnad, förvisso 13 poäng bakom seriens suveräner Brighton som vid vinst i kväll (tisdag) mot Dag & Red säkrar promotion till Championship. Vilket det troligen gjort när ni läser detta.

Bakom dem möttes just Huddersfield och Peterborough som delade broderligt på poängen efter att P’Boros Joe Lewis först räddat en straff men därefter kompenserat det med ännu en tavla från han som gav bort tre poäng mot MK Dons och två poäng mot Bournemouth på kort tid.

:::

MK Dons verkar nu också likt Petersborough och Huddersfield vara säker på playoff efter en 3-2 vinst mot nyblivna cupvinnarna Carlisle.

Bournemouth som såg ut att kanske till och med direktkvalificera sig för Championship innan Eddie Howe lämnade ligger nu farligt till då man bara har två respektive tre poäng ner till Rochdale och Leyton Orient nedanför strecket men de båda jagande lagen har varsin hängmatch.

Bournemouth förlorade trots helgens snyggaste bicycleta [i FL] av ynglingen Danny Ings då Tranmeres veteran Ian Goodison och – han vars namn låter som ett vegetariskt alternativ på McDonalds – Adam McGurk gjorde varsitt mål.

:::

Rochdale möter Saints hemma och Leyton tar emot Carlisle i sina hängmatcher i kväll (tisdag) så när detta publiceras kan Rochdale gått förbi Bournemouth medan Orient åtminstone ligger på samma poäng.

I botten ligger som sagt numera Notts County numera som tillsammans med Bristol Rovers, Dag & Red och möjligen Walsall kämpar om att hålla sig över strecket.

Dag & Red slog just Notts County med en för dagen väldigt lyckat Route one-taktik samtidigt som Walsall förlorade mot Plymouth och Bristol Rovers föll mot Exeter där Marcus Stewart gjorde en av sin långa karriärs sista matcher.

…………………………………………………

LEAGUE 2 What Would Fowler Do?

Bury har tappat Alan Knil till Scunny men under en kort tid nu på våren har man en av Premier Leagues bästa avslutare i Robbie Fowler som anfallscoach.

Har förmodligen ingen kortsiktig betydelse men matchen efter gjorde Bury fyra mål när man besegrade Northampton med 4-2 varav två mål gjordes av Man Utds imponerade yngling Nicky Ajose men i vilket fall tycker jag det är trevligt med stora spelare som väljer att hjälpa mindre klubbar som manager, coach eller dylikt istället för de många som blir ”experter” i media utan att vara bra på det.

:::

Vad det gäller andra lag i toppstriden förlorade Shrewsbury klart mot Aldershot borta, Torquay tar med en lika klar 3-0 seger ännu ett kliv mot att säkra en playoffplats (trots poängavdrag) tillsammans med Gillingham som dock vann med 4-0.

Mindre bra gick det för Stevenage som bara fick oavgjort mot jumbon Stockport men tack vare det och Wycombes oavgjorda match mot Oxford är det ännu tätare i toppen med fyra lag på 64 poäng.

:::

Det går dock fortsatt trögt för både Port Vale och Rotherham som efter varsin 1-1 match har tre och fyra poäng upp till Accrington som ligger utanför playoffzonen på sämre målskillnad.

:::

I botten har något häpnadsväckande hänt – bottenstriden lever!

Efter att Burton förlorat ännu en hängmatch och Northampton i smyg glidit ner inom räckhåll tack vare 15 matcher utan vinst samtidigt som Martin Allen fått igång Barnet igen så finns chansen att Barnet får en plats i Football League även nästa år.

Barnet ligger på samma poäng som Burton men med två matcher fler spelade och Northampton ligger två poäng ovanför dem med lika många matcher spelade.

Tyvärr möts inte några av de inblandade lagen men avgörande för avslutningen blir Burtons spelschema. De spelar nämligen sex matcher på arton dagar från och med i kväll vilket inte är lätt för ett League 2-lag då de likt alla andra i ligan har en ganska tunn trupp.

…………………………………………………

Rekommenderad läsning

Vem/vilka äger Leeds United? Undrar David Conn på The Guardian, Premier Leagues ordförande Richard Scudamore och Leeds-bloggen The Scratching Shed som även nämner teorin att ordförande Ken Bates gömmer sig bakom påhittade investerare för att inte avslöja sitt olagliga ägande av klubben.

Men enligt Bates själv är det inga problem.

Notts-bloggen Wellypie om varför Paul Ince fick sparken.

Bury är inte glada över att Alan Knill lämnar under säsongen och han bör inte vänta sig något trevligt välkomnande om/när de mötts i League 1 nästa säsong.

::::

Fem bästa spelarna under 2000-talet i Doncaster och Oldham.

Är Phil Brown verkligen så avskyvärd som media fått folk att tro? Ett försvarstal för förlöjligade taktikern och motivatorn Phil Brown.

Gällande Phil Brown har han gett Preston kämpaglöden tillbaka men det ser ändå inte ut att räcka för att undvika nerflyttning.

::::

Derby har inte lyckats studsa tillbaka efter sin rekordusla säsong i Premier League och då ägarna ännu inte har satsat tillräkcligt för att göra det börjar tålamodet tryta.

Svennis verkar inte kunna ta Leicester tillbaka till Premier League i år men trots dyra lån är man optimistiska inför nästa säsong.

Är det Northamptons öde att åka ur League 2?

…………………………………………………

Det var allt för mig denna veckan, om ni har något att säga så är det bara att kommentera nedan eller maila mig – Linhem@live.se

Ni kan även följa mig på twitter – http://twitter.com/linhem, men känn inget tvång.

//Peter A Linhem

Peter Hyllman

First Blood (Man Utd till semifinal)

Det var en match där det var brutalt viktigt vilket lag som fick det första målet.

Om Chelsea hade gjort det så hade de kvitterat Man Utds ledning och bortamål, de hade tvingat Man Utd att gå framåt i större utsträckning och dessutom utsatt dem för den jobbiga vetskapen att ett mål bakåt till och Man Utd har ett berg att bestiga.

När Man Utd gjorde det första målet så fick de en välbehövlig säkerhetsmarginal, Chelsea blev tvungen att börja agera med mer och mer desperation i sitt spel.

Hernandez mål precis innan halvtid var naturligtvis enormt betydelsefullt.

:::

Nu ska det sägas att Chelsea faktiskt gjorde ett riktigt hedersvärt försök under den andra halvleken.

Inte tack vare domaren dock som i 70:e minuten rätt hårt ger Ramires ett andra gult och därmed ett rött kort. Även om jag inte anser domslutet vara så fel att det berättigar några vidare konspirationsteorier från Chelseas spelare, främst John Terry.

Men efter att Drogba ersatt Torres som central anfallare i halvtid så förstärktes Chelseas anfallsspel, och det var också Drogba som efter utvisningen satte kvitteringen för Chelsea och som skapade ordentlig spänning inte bara i matchen utan i hela cupmötet.

:::

Men den spänningen höll bara i sig några sekunder.

Ryan Giggs hittade direkt på avspark Ji-Sung Park som rullade in 2-1 och återställde Man Utds kommando.

Den gamla klyschan att man är som mest sårbar precis efter att man själva har gjort ett mål.

Chelseas försvar, Carlo Ancelotti, ja hela Chelseas lag – måste svära över att de lät koncentrationen sjunka i precis det ögonblicket. Om inte så hade faktiskt det här kunnat sluta med en av de mer imponerande vändningarna inom europeisk cupfotboll.

:::

Men Ryan Giggs – mannen har alltså nu passat fram till och skapat Man Utds samtliga tre mål i det här kvartsfinalmötet med Chelsea.

Han är ett hårigt unikum.

The best there was, the best there is, the best there ever will be.

:::

Man Utd är i semifinal i Champions League för fjärde gången på fem säsonger.

Chelseas Champions League-dröm är ännu en gång krossad, och för andra gången på kort tid av just Man Utd.

Chelsea måste drömma mardrömmar om att tvingas möta engelska lag i Champions League.

:::

Man Utd å andra sidan har aldrig förlorat mot engelskt motstånd i Europa.

…………………………………………………

Samtidigt som Champions League-dramatiken utspelade sig så säkrade Brighton & Hove Albion ligasegern i League 1 och därmed spel i The Championship nästa säsong.

Man slog på hemmaplan Dagenham & Redbridge i en oerhört svängig match som slutade 4-3 till Brighton.

Bortalaget tog ledningen i första matchminuten, Brighton vände till 2-1 innan halvtid. I inledningen av andra halvlek gjorde Dag & Red två snabba mål innan Brighton ännu en gång vände och till sist vann matchen.

:::

Queens Park Rangers tog samtidigt en väldigt viktig bortaseger mot Barnsley med 1-0 och säkrade förmodligen därmed i praktiken uppflyttning till Premier League nästa säsong.

Om nu inte elaka saker händer i deras kamp mot FA som vill bestraffa dem med poängavdrag.

…………………………………………………

Herregud vilket mardrömsscenario för Fernando Torres.

Fortfarande mållös, utbytt i halvtid inför Chelseas viktigaste halvlek för säsongen, Drogba kommer in och visar tämligen precis vad Chelseas anfallsspel bygger på och saknar.

What must Roman be thinking?!

Be Champions!!

Peter Hyllman

Believe

Upplösningen av Slaget om England utspelar sig på Old Trafford ikväll när Man Utd och Chelsea drabbar samman för andra gången på en knapp vecka.

Man Utd tar med sig en 1-0-ledning in till returen på hemmaplan, vilket naturligtvis är ett väldigt bra resultat men samtidigt inte något resultat som avgör cupmötet på något vis.

Det är två klubbar som båda har en speciell relation till Europacupen, eller Champions League som det heter i cupens moderna format.

:::

Man Utd var förvisso den första engelska klubben som vann Europacupen, och klubbens hela historia och identitet är intimt kopplad till Europas främsta cupturnering, men Man Utds moderna storhetstid har inte översatts till sådan regelbunden framgång i Champions League som inte minst Alex Ferguson själv önskat.

Ferguson har för vana att poängtera att Man Utd borde ha vunnit turneringen lika många gånger som övriga europeiska storheter: Real Madrid, Milan, Ajax och Bayern München. Vilket han helt visst har en väldigt god poäng i.

Det är flera gånger genom åren som Man Utd har snubblat om inte över motståndarna så nästan över sig själva. 1994 misslyckades man med att ta sig förbi ett gruppspel före IFK Göteborg. 1997 föll man mot Borussia Dortmund i semifinalen trots enormt spelövertag. 1998 rök man på bortamål mot Monaco med David Trezeguet i laget. 2002 lyckades man på något vis förlora ännu en semifinal mot tyskt motstånd, den här gången Bayer Leverkusen. 2004 rök man i åttondelsfinalen mot Porto, ett mål felaktigt bortdömt för offside och Porto vidare på ett dramatiskt mål i slutminuterna. Förra säsongen mot Bayern München.

Vad man däremot aldrig har gjort (förr) är att åka ur Champions League efter att ha vunnit det första mötet.

:::

Champions League har blivit något utav en fix idé eller besatthet för Chelsea och inte minst klubbens ägare Roman Abramovich.

Det är Europacupen som är Abramovichs hela raison-d’être, själva anledningen till att han en gång i tiden köpte klubben. Det är turneringen han framför allt vill vinna, turneringen han flera gånger har varit så nära att vinna, men det är också turneringen han aldrig har lyckats vinna –trots alla de hundratals miljoner pund han har pumpat in i klubben sedan dess övertagande.

Det oväntade uttåget mot Monaco 2004, under Romans första säsong med klubben. Den ödesmättade och lätt oförklarliga förlusten mot Liverpool på Anfield 2005. De två raka strafförlusterna 2007 och 2008. Det dåliga norska domarskämtet 2009. Sammantaget har det fått Chelsea att tro att ödets makter konspirerar mot dem vad gäller just Champions League.

Det är likafullt den turnering som flera av Chelseas största, främsta och mest tongivande spelare allra helst vill vinna. Allt annat har de redan vunnit, vilket stundtals märks i deras inställning.

Därav Chelseas desperation och besatthet. Men Champions League är en oerhört svår turnering att vinna, marginalerna är så väldigt små och allt kan hända varje given kväll. En besatthet att vinna turneringen kan väldigt lätt förvandlas till en belastning.

:::

Ikväll, på Old Trafford, ska det avgöras vilket av de båda lagen som får fortsätta jaga sin europeiska cupdröm den här säsongen.

Kanske blir det laget som tror mest på uppgiften och på sin egen förmåga att lösa den.

…………………………………………………

Paul Hayward på The Guardian krönikerar mycket intressant om hur kvällens match är helt och hållet avgörande för Carlo Ancelottis vidare öden på Chelseas managerpost.

http://www.guardian.co.uk/football/2011/apr/10/carlo-ancelotti-chelsea-champions-league

Hayward väver en övertygande bild om hur brist på förändring och förnyelse, tillsammans med brist på självständighet gentemot Chelseas nyckfulle ägare, på mindre än en säsong har fört Chelsea från att ha vunnit The Double till att spela för sin fortsatta och framtida Champions League-existens.

Men kanske är den större poängen att vad Chelsea lider brist på är strategisk planering. Klubbens personalpolitik har varit turbulent, och man har sett till spelartruppen framför allt agerat kortsiktigt och inte vårdat truppens långsiktiga konkurrenskraft.

…………………………………………………

Liverpool verkar ha något av en faiblesse den här säsongen för att spöa lag från Manchester med 3-0 på Anfield.

Två mål från Andy Carroll som alltså gjorde sina första mål i Liverpooltröjan avgjorde matchen, tillsammans med ett tredje från Dirk Kuyt.

Det var sprudlande fotboll från Liverpool som verkar spela med en lättnad och en glädje som även bär frukt på planen. Den typ av lättnad och glädje som kommer av att kunna spela mer eller mindre helt utan press.

Kan de behålla den även under mer pressade förhållanden så ser det bra ut inför den kommande säsongen.

:::

För Man City var matchen på alla sätt något att glömma.

Rent taktiskt blev man överkörda av Liverpool och Roberto Mancini medgav efteråt att han begått ett taktiskt misstag när han placerade såväl Nigel De Jong som David Silva på bänken inför matchen.

Vad värre är för Man City så klev Carlos Tevez av efter en dryg kvart med en lårskada. Han får väl anses som tveksam inför lördagen.

Även om jag personligen skulle vilja vänta och se vad som händer med det.

:::

Det är för övrigt alltid lite roligt när ett bloggämne inför en match slår in så pass tydligt som det gjorde igår.

Några verkade däremot ha förstått ämnet som att jag menade att ingen av de två värvade anfallarna, Carroll och Dzeko, kunde göra mål, typ. Vad jag snarare ville göra var att lyfta fram att ingen av dem hade gjort mål men att det var om inte sannolikt så i alla fall fullt möjligt att en av dem skulle avgöra gårdagens match mellan Liverpool och Man City.

Och så blev det ju, till och med bättre och tydligare än vad jag hade kunnat föreställa mig.

:::

Sorry förresten, jag glömde bort i början där att Hernandez faktiskt reducerade till 3-1 på Anfield för någon månad sedan.

…………………………………………………

Matt Scott på The Guardian agerar djävulens advokat vad avser Arsenal och Stan Kroenke, vilket kan vara ett vettigt perspektiv att ha i åtanke.

http://www.guardian.co.uk/football/blog/2011/apr/11/stan-kroenke-arsenal-glazer-united

Huvudpunkten är att bara tiden kan utvisa om Stan Kroenke är som Glazers i Man Utd eller ej. Och att löftet att inte finansiera köpet av klubben genom skuldsättning egentligen inte behöver vara så betydelsefullt då det är fullt möjligt för Kroenke att finansiera köpet med hjälp av Arsenals kassa.

…………………………………………………

Det kommer att vara nervöst under mer eller mindre hela dagen, men det är ju sådana här fotbollskvällar som ändå gör en säsong så speciell.

Och stämningen på Old Trafford ikväll kommer vara fullständigt elektrisk.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Vad betyder Stan Kroenke för Arsenal?

Den amerikanske affärsmannen Stan Kroenke har genom sitt företag Kroenke Sports Enterprises övertagit en kontrollerande andel av ägandet i Arsenal, en andel som nu uppgår till 62,89%.

Detta möjliggjordes efter att han köpt de tidigare ägarna Danny Fiszmans (16,1%) och Lady Nina Bracewell-Smiths (15,9%) andelar.

Kroenke inledde sitt innehav av Arsenalaktier 2007 när han köpte en andel motsvarande 9,9% av klubben.

I och med att Kroenke tar sitt ägande till över 30% så måste han nu lägga ett bud också på återstoden av aktierna, som huvudsakligen ägs av den uzbekiske affärsmannen Alisher Usmanov (27%).

Sannolikt vill inte Usmanov binda kapital i en klubb han inte kontrollerar.

Kroenke har beslutat att låta Peter Hill-Wood sitta kvar som ordförande för Arsenals styrelse, och kommenterar affären på följande sätt: [We are excited about the opportunity to increase our involvement with and commitment to Arsenal. Arsenal is a fantastic club with a special history and tradition and a wonderful manager in Arsène Wenger. We intend to build on this rich heritage and take the club to new success.”]

…………………………………………………

Hur ska man då förstå Stan Kroenkes övertagande av Arsenal, hur kommer det att påverka klubben fotbollsmässigt?

Ekonomi

Arsenal är från början en finansiellt väldigt välskött klubb som gör positiva resultat. Det är själva utgångspunkten för att Stan Kroenke en gång i tiden valde att gå in som ägare i klubben.

Kroenke kommer framför allt fokusera på att konsolidera de intäkter som Arsenal erhåller via sin arena och via de intäkter som följer på regelbundet spel i Champions League. Hans ambitioner kommer även vara att expandera klubbens kommersiella intäkter som i nuläget ligger en bit efter Man Utds och Liverpools.

I det avseendet är Kroenkes affärsmodell densamma som till exempel Glazers i Man Utd.

Den primära ambitionen kommer vara att förstärka klubbens varumärke på viktiga marknader som den asiatiska och den nordamerikanska, där det finns många och köpstarka fans.

Där kan Stan Kroenke bidra med viktig affärskompetens.

:::

Management

Jag tror Kroenkes övertagande av Arsenal egentligen inte betyder så mycket för Arsenal i termer av förändring av klubben och dess managementstruktur.

Vad som framför allt är positivt för Arsenal är att det betyder att klubben inte tas över av Alisher Usmanov, utan att det nu är garanterat att klubben sköts av en professionell, kompetent och ansvarsfull ägare.

Han kommer inte att belasta klubben med skulder och han kommer inte att dra på klubben en kostnadsstruktur som saknar täckning i deras intäkter. Han är med andra ord en amerikansk ägare i stil med Randy Lerner och John W Henry, vilket är exempel på i huvudsak bra ägare.

Men det betyder också att han är affärsman och inte någon sugar-daddy, han är inte någon Roman Abramovich eller någon arabisk oljeprins. Följaktligen ska Arsenals supportrar inte se det här som något som betyder att det kommer börja värvas stort.

:::

Ideologi

Den svenska fotbollsekonomibloggen Den osynliga handen har gjort en intressant distinktion mellan klubbar som profitmaximerar å ena sidan och klubbar som nyttomaximerar å andra sidan – där nytta definieras som att vinna titlar.

Det är ett relevant analysverktyg för att förstå hur så kallade toppklubbar agerar.

Frustrationen över uteblivna titlar bland Arsenals supportrar har hamnat i förgrunden under våren. Något som står i bjärt kontrast med uttalanden både från Arsene Wenger och från Arsenals exekutiva ledning. Frustrationen gäller en uppfattad ovilja att investera i förstärkningar av laget som ett steg mot nyttomaximering.

Vad som ligger bakom detta är med mitt sätt att se på världen en kombination av en profitmaximeringsstrategi från Arsenals styrelses sida och en väldigt specifik fotbollsideologi från Arsene Wengers sida.

Vad som mellan den strategin och den ideologin är hönan respektive ägget är oklart. Det ena ger hur som helst det andra.

Det är ingen tillfällighet att Stan Kroenkes intåg i klubben sammanfaller med en mer markerad profitmaximeringsstrategi. Det är helt enkelt den strategi som är först och främst affärsmässigt rationell, om än ej alltid den fotbollsmässigt mest rationella.

En profitmaximeringsstrategi behöver inte stå i direkt motsättning till vunna titlar, men ger ändå en tydlig signal om vad som är prioriterat av klubbens ledning.

Från Stan Kroenkes sida finns därför naturliga incitament att uppmuntra Arsene Wengers fotbollsideologi. Den är från hans perspektiv affärsmässigt maximerande, och fotbollsmässigt satisfierande (i meningen genererar nödvändiga intäktsströmmar).

Naturligtvis är det en faktor som ligger bakom Arsene Wengers positiva ord (nedan) om Stan Kroenke som Arsenals nya ägare.

Så de som tror att Kroenkes övertagande av klubben signalerar en förändring och en nystart i det här avseendet tror jag är tämligen snett ute. Det sker helt enkelt felaktiga associationer till Kroenkes privata förmögenhet, som inte har något direkt med klubben att göra.

:::

Fotbollsmässigt utgör inte Stan Kroenkes övertagande av klubben någon förändring. Arsenal kommer att förbli det Arsenal som vi sett och lärt oss uppskatta under det senaste halvdecenniet.

På väldigt mycket gott, men också med en liten gnutta ont.

Det betyder inte att där inte finns handlingsutrymme för Arsene Wenger att revidera och förnya sitt tänkesätt, och det bör rimligtvis vara förhoppningen att så sker under sommaren.

Där finns inget fundamentalt fel med själva karaktären på Arsenals fotbollsideologi, bara med den grad med vilken den tillämpas.

:::

Därmed skiljer jag mig något i mina förväntningar på Stan Kroenkes ägarskap från exempelvis Henry Winter som tror att Kroenke kan bidra till att ”putta Wenger i rätt riktning”.

http://www.telegraph.co.uk/sport/football/teams/arsenal/8441870/Henry-Winter-Arsenals-new-owner-could-nudge-Arsene-Wenger-in-the-right-direction.html

Jag tror Kroenke är väldigt nöjd med Wengers utsatta kompassriktning, om än jag heller inte tror att han motsätter sig en något justerad kompassriktning för framtiden.

Men jag tror att många förväxlar en nyhet med en förändring och/eller är av den missriktade uppfattningen att det ena leder till det andra. Det är en nyhet att Kroenke tar kontroll över Arsenal, det betyder inte att det nödvändigtvis leder till någon förändring.

…………………………………………………

Fakta om Stan Kroenke:

http://www.guardian.co.uk/football/2011/apr/11/stan-kroenke-factfile-arsenal-takeover

Röster om Kroenkes övertagande:

Arsene Wenger: [I have worked with Stan Kroenke at board meetings over the past couple of years and I believe he has the best interests of Arsenal at heart. He understands the club’s heritage and traditions and our ambition to run the club in a way which protects our long-term future.”]

Peter Hill-Wood, Arsenals ordförande: [“The board of directors and I consider it a key responsibility to protect the ethos and spirit of the club. Mr Kroenke, although relatively new to Arsenal, has shown himself to be a man who values and respects the history and traditions of this very special club that we cherish. We are confident that he will be a safe custodian of its future.”]

Be Champions!!

Peter Hyllman

Strike Out

Har din klubb spenderat många miljoner under januaritransferfönstret för att värva en etablerad och lysande anfallsstjärna som tidigare gjort mål lite när och hur han vill?

Har samme anfallsstjärna mer än två månader senare inte gjort ett enda ligamål för din klubb?

Vi läser om det mer eller mindre varje dag i tidningarna, om hur Fernando Torres ännu inte gjort ett enda mål för Chelsea.

Men grejen är ju att han inte precis är ensam. Där finns ju två andra anfallare med ett närmast identiskt facit.

Och de möts ikväll.

:::

Andy Carroll och Edin Dzeko kostade sina klubbar sammanlagt £62m när de värvades i januari.

På sätt och vis kan Carroll och Dzeko skicka en tacksamhetens tanke till Torres, för om inte hans målproduktion varit så spektakulärt uttorkad och om inte han sugit åt sig så mycket mediauppmärksamhet så hade väldigt många fler frågor ställts till de båda.

Nu har de fått möjlighet att spela lite i det tysta, relativt sett.

Av de tre anfallarna så känns det ändå som att det är Edin Dzekos situation som är den mest problematiska.

Delvis på grund av att det inte bara är att han inte gör mål utan att han även tenderar att få sitta på bänken, till skillnad från när han först kom till klubben. Men också för att både Torres och Carroll redan har bevisat att de kan producera mål i Premier League. Dzeko å andra sidan måste bevisa att han klarar av att producera mål i en liga med så högt tempo och fysisk intensitet som Premier League.

Andy Carroll kan även peka på att han varit skadad en stor del utav tiden sedan han kom till Liverpool. Han har bara spelat en tredjedel utav tiden som Dzeko har spelat.

Roberto Mancini säger sig se Dzeko som en spelare för nästa säsong och är övertygad om att han kommer producera mer då, när Man City kan bygga ett lag runt honom.

Vilket möjligen antyder att Roberto Mancini inte ser någon längre framtid för klubbens överlägsne målskytt Carlos Tevez i klubben.

Och då har helt plötsligt Edin Dzeko väldigt mycket att leva upp till, och inte längre någon Fernando Torres att kunna gömma sig bakom.

:::

Kan någon av de båda anfallarna avgöra kvällens match för sitt lag?

…………………………………………………

Inför kvällens match befinner sig såväl Liverpool som Man City i rätt jobbiga lägen rent lagpsykologiskt.

Det är tämligen uppenbart, från uttalanden av såväl Roberto Mancini som från flera av lagets spelare, att mycket av Man Citys fokus och energi redan ligger på lördagens cupshowdown med Man Utd på Wembley. Samtidigt är det mycket viktigt för Man City att inte tappa mark på lagen som jagar dem i ligatabellen, då framför allt Tottenham.

Liverpool har ett tufft läge. De har drabbats av många skador i backlinjen på sistone och nyligen fick man acceptera att Steven Gerrard inte spelar något mer den här säsongen. Vilket man sannolikt inte gjort om man trott sig ha något att spela för. Det finns en liten chans för Liverpool att nå en Europa League-plats, men i praktiken känns det som att laget resignerat.

Från mitt perspektiv så har Man City och Roberto Mancini ikväll ett guldläge och en möjlighet att ta ett stort steg närmare Champions League-spel nästa säsong.

De har möjlighet att satsa lite mer offensivt än normalt mot ett omotiverat, resignerat och skadedrabbat Liverpool. På så vis kan de gå för alla tre poäng i en match där Tottenham har alla skäl att hoppas att de istället ska tappa poäng.

Men, vilket jag har återkommit till flera gånger under säsongen, det förutsätter att Roberto Mancini släpper på någon av sina livlinor och säkerhetslås i sin taktik, och inte nöjer sig med oavgjort.

Det är all well and good att ösa på offensivt framåt på hemmaplan när man redan fått med sig ett par mål framåt. Hemligheten till ligan ligger dock i att försöka vinna också sådana här matcher.

Och, som Mancini själv säger, nu har inte laget längre ett hektiskt matchschema att skylla på. Nu är det, återigen med Mancinis egna ord, dags för Man City att plocka frukterna från det träd de planterat under säsongen som gått.

Dags att börja vinna de viktiga matcherna helt enkelt.

:::

Man City har varit något utav ett halvt boogy-team för Liverpool de senaste åren, de senaste fyra mötena har slutat antingen oavgjort eller med Man City-vinst.

Ett intressant tid-bit är att hela 20% av Man Citys alla mål i ligan den här säsongen har kommit under matchens första kvart, vilket är klart mest i hela ligan. De har alltså en tendens att öppna väldigt starkt.

…………………………………………………

Arsenal förväntas under dagen meddela att Stan Kroenke numer äger 62% av klubben, och därmed i praktiken övertar full kontroll över den.

Arsenal blir på så vis den tionde klubben i Premier League som faller under utländskt ägande. Kroenke kontrollerade sedan tidigare 29,9% av klubben och när ägandet överstiger 30% så måste Kroenke lägga ett bud även på klubbens övriga aktier.

Kroenke är sedan tidigare styrelsemedlem, han köper sina aktier från Danny Fiszman och Lady Bracewell-Smith, som tillsammans kontrollerat ungefär en tredjedel av klubben.

Återstår gör huvudsakligen Alisher Usmanov som med en ägarandel om 27% var Kroenkes främsta rival för kontroll över Arsenal. Det sannolika utfallet nu är att Usmanov säljer sin andel till Kroenke till aktuellt marknadspris.

Arsenal Supporters’ Trust, som är en grupp av minoritetsägare i Arsenal, var försiktigt positiva till nyheten om Kroenkes övertagande och uttalade en förväntan om att Kroenke skulle involvera supportrarna i klubbens ledning och ägarstruktur.

:::

Amerikanska ägare i Premier League är ingen nyhet precis. Till skillnad från flera andra så har Kroenke däremot ingen historia av att placera några skulder på de lag han äger, vilket bådar gott för Arsenal.

Kroenke äger även lag i de flesta amerikanska sporter där samtliga lag vid något tillfälle varit framgångsrika. Amerikansk sport kännetecknas förvisso av en annan form av konkurrens, men att Kroenke har know-how om hur en professionell klubb ska bedrivas kan inte betvivlas.

…………………………………………………

Vem bör vinna PFA Young Player of the Year?

Mycket av pratet har centrerats runt Arsenals Jack Wilshere som på ett klart anmärkningsvärt sätt har etablerat sig på Arsenals mittfält.

Det tippas stå mellan honom och Gareth Bale, även om jag personligen inte anser att Bale gjort tillräckligt i Premier League för att vinna det här.

Absurt nog så är även spelare som Samir Nasri och Nani med i den här kategorin. Okej, jag känner till åldersgränserna, men det känns ändå märkligt på något vis.

Men spelaren som jag personligen tycker borde vinna den här utmärkelsen, Young Player of the Year, den här säsongen är över huvud taget inte nominerad. Vilket är lite märkligt med tanke på vilken impact han har haft på den här säsongen.

David McDonnell på The Mirror sätter tämligen väl ord på mina tankar i ämnet.

http://www.mirrorfootball.co.uk/opinion/columnists/david-mcdonnell/David-McDonnell-column-Why-Manchester-United-Javier-Hernandez-deserves-to-beat-Arsenal-Jack-Wilshere-and-Tottenham-Gareth-Bale-to-the-PFA-Young-Player-of-the-Year-award-article718625.html

Javier Hernandez alltså.

Vare sig Nani eller Javier Hernandez är alltså nominerade för de utmärkelser som de borde vara bland favoriterna till att vinna. Vilket känns lite smålustigt sådär.

Är det möjligen fråga om omgivningens förbannelse?

…………………………………………………

Den första semifinalen i FA Youth Cup mellan Chelsea och Man Utd spelades igår och Chelsea vann med 3-2 på Stamford Bridge, efter två mål av Nathaniel Chalobah. Returmötet spelas den 20 april på Old Trafford.

Bortamål används inte i FA Youth Cup.

Vinnarna möter i finalen, som också spelas i två matcher, Sheffield United som i sin semifinal besegrade Aston Villa med sammanlagt 3-0.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Jag är nyfiken – Aston Villa

Sju matcher återstår av Aston Villas säsong och det är inte utan det börjar vankas ödesmatcher för klubben som de flesta inför säsongen såg som en given kandidat till europaplatserna.

Istället ligger man ynka två poäng ovanför nedflyttningsstrecket och man är i högsta grad i farozonen för att åka ur Premier League.

2010 var i det närmaste katastrofalt för Aston Villa men från och med årsskiftet så såg det ut som om Gerard Houllier till sist hade fått situationen under kontroll. Såväl januari som februari var bra månader för klubben.

Detta var månader som följde på att ordförande Randy Lerner lättat på plånboken och värvat såväl Jean II Makoun som Darren Bent för dyra pengar.

Men mars inleddes med en fullständig och demoraliserande kapitulation i bortamatchen i FA-cupen mot Man City – där Houllier valde att spela vad som bäst kan beskrivas som klubbens tredjerotation.

Skälet var antydningsvis att man ville lägga fokus på ligan, men sedan dess har Aston Villa tagit en av nio möjliga poäng i ligan. Det momentum som klubben haft med sig sedan nyåret helt plötsligt borttappat.

Aston Villas sju återstående matcherna innefattar Newcastle (h), West Ham (a), Stoke (h), West Brom (a), Wigan (h), Arsenal (a) samt Liverpool (h).

Och med dessa matcher kvar, där de två sista är riktigt svåra matcher och ytterligare tre är rena sexpoängare i bottenstriden, så blir eftermiddagens match mot Newcastle en nyckelmatch att samla poäng i.

Vid förlust så ser situationen helt plöstligt mycket mörk ut för Aston Villa.

Frågan som är värd att diskutera är huruvida Randy Lerner är en ägare som är för distanserad med avseende på klubbens och lagets ledning och styrning och om det nu är dags för honom att agera?

Situationen i Aston Villa är alltså en annan än den vi traditionellt diskuterar, som exempel när det gäller klubbar som Chelsea, Blackburn och Newcastle, där ägarna är alltför aktiva i klubbens operativa ledning.

:::

Det sägs att Gerard Houllier när han intervjuades för jobbet som manager för Aston Villa uppmanade Lerner och hans medhjälpare att inte bemöda sig med att prata med några andra kandidater.

Och många av Houlliers visioner för Aston Villa ser onekligen rätt bra ut, i alla fall på pappret.

Randy Lerner i sin tur har visat Houllier ett oväntat stort stöd. Inte minst genom att spendera dryga £30m i januari, trots (eller kanske tack vare) den svaga första halvan av säsongen.

Lerner har också ett gott rykte om sig som en vettig ordförande att jobba för som manager.

Men rimligtvis börjar det nu bli dags även för Lerner att fundera över om den produkt som Houllier övertygade honom om i somras verkligen håller allt vad den utlovade.

Och i så fall väcks frågan om och i så fall vad han ska göra åt det innan den här säsongen är över och förbi. För det måste vara en ordförandes uppgift att avgöra när en manager inte längre kan leva upp till klubbens målsättningar och då vidta nödvändiga åtgärder.

:::

Insatserna är höga för Aston Villa.

Med en årlig lönekostnad om drygt £80m, bland de högre i ligan, och en intäktsmodell till allra största delen beroende av TV-intäkter från Premier League, så har Aston Villa helt enkelt inte råd att flyttas ned.

Och även om Houlliers idéer är lovvärda så finns det fullgoda skäl för Lerner att fundera på att byta ut honom. Hans säsong har varit föga mer än en lång rad av självorsakade kriser.

Upprepade konflikter med spelare i det egna laget har följts av diverse PR-misstag som borta mot Liverpool. Kompletterat med att han alienerat lagets supportrar genom märkliga laguttagningar, inte minst då borta mot Man City.

Houlliers förmåga att motivera sina spelare har också ifrågasatts när stjärnspelare som Ashley Young presterar så mycket bättre för England än vad han gör för Aston Villa.

Med bara sju matcher kvar av säsongen är det inte orimligt för Lerner att fundera på att byta ut Houllier och hoppas på en ”ny manager”-effekt som ger dem några välbehövliga bonuspoäng mot slutet av säsongen.

Särskilt som det finns ett antal namnkunniga och/eller kompetenta managers som är tillgängliga på arbetsmarknaden: Martin Jol, Sam Allardyce, Steve McLaren, Rafa Benitez och Chris Hughton.

För inte kan Martin O’Neill vara aktuell för en återkomst?

:::

Hur som helst tror jag att dagens resultat mot Newcastle kan vara rätt avgörande för hur Randy Lerner och Aston Villas styrelse beslutar i frågan.

Om Aston Villa förlorar matchen, och Randy Lerner inte agerar, så är det kanske läge att fundera över om Randy Lerners rykte att vara en bra ordförande för en manager att arbeta för möjligen går ut över vad som är bäst för Aston Villa som helhet.

Sant är hur som helst att Randy Lerners distanserade ordförandeskap under den här säsongen riskerar stå Aston Villa mycket dyrt. Rimligtvis måste han börja inse att ordförandeskapet måste innehålla något mer än att bara kasta pengar på de problem och bränder som uppstår.

http://swissramble.blogspot.com/search/label/Aston%20Villa

…………………………………………………

Arsenal beger sig till Bloomfield Road för att inför ligaavslutningen återfinna sin mojo mot ett hungrigt men sladdande Blackpool.

Inför matchen har Arsene Wenger brustit ut i ett passionerat försvarstal för sitt lag som fått utstå så mycket kritik under den senaste månaden.

http://www.dailymail.co.uk/sport/football/article-1374887/Arsene-Wenger-stics-amazing-Arsenal.html

Förvisso tror jag att hans huvudsakliga mål är att göra det bästa av vad som återstår av säsongen, och då måste han samla ihop styrkorna igen. Han kan inte bara folda handen.

Men det kontrasterar ändå väldigt mot den syn och den besvikelse som inte minst Arsenal Supporters’ Trust precis givit uttryck för.

http://www.dailymail.co.uk/sport/football/article-1374553/Arsenal-fans-make-feelings-clear-Gunners-poor-form.html

:::

Arsenal är naturligtvis ett klart mycket bättre fotbollslag än Blackpool.

Men bortaplan mot Blackpool är ingen lätt uppgift, Blackpool är hungrigt och spelar för sin överlevnad. Blackpools offensiv kommer att ställa frågor till Arsenals försvar.

Man kommer inte riktigt ifrån känslan utav ett chicken race – vilket lags försvar blinkar först?!

…………………………………………………

MK Dons får en förskräckligt massa kritik för att vara ett uttryck för allt som är dåligt med den moderna fotbollen, och för att ha usurperat Wimbledon FC:s rättmätiga plats i den engelska fotbollsfamiljen.

Men i artikeln ”Milton Keynes Dons: a force for good in English football?” så väljer ändå Football League-bloggen The 72 att utveckla ett annat perspektiv på League 1-laget MK Dons.

http://theseventytwo.com/football-league/league-1/2011/03/28/controversy-week-positive-points-at-milton-keynes-dons/

Brutalt sammanfattat så menar författaren att MK Dons har a) ökat empati och samhörighet mellan engelska fotbollssupportrar, b) ett framgångsrikt samarbete med sitt lokala samhälle, c) gett flera unga och lovande managers och coacher chansen där andra klubbar hållt fast vid ett gammalt garde, samt d) skött sina finanser på ett ansvarsfullt och föredömligt sätt och låtit klubbens ambitioner formas av dess förutsättningar snarare än tvärtom.

Tänkvärt.

…………………………………………………

Inför den kommande veckan så har många fått ta fram kulramarna och miniräknarna för att komma fram till hur många mål lag måste göra för att vända på underlägen från det första mötet.

Och det här med bortamålsregeln är inte så lätt att komma underfund med, om man ska gå efter hur en del har spekulerat i kommentarsfält runtom på bland annat den här sajten.

Men de olyckliga kan trösta sig med att de inte är ensamma – Iain Dowie sitter i studion hos vad jag förmodar är Sky Sports och kalkylerar desperat fram i huvudet att Inter behöver göra sju mål för att gå vidare mot Schalke.

:::

Det är kanske tur att Sky Sports precis bekräftat att Gary Neville kommer bli en av deras experter från och med nästa säsong.

Då blir det ordning på torpet!

Be Champions!!

Peter Hyllman

Crawley Town, Conference Champions!!

Crawley Town säkrade till sist ligasegern i Blue Square BET Premier eller The Football Conference National. Laget från Sussex kommer att göra sin debut i The Football League nästa säsong efter att man i eftermiddag besegrat Tamworth borta med 3-0.

Crawley Town är obesegrade i ligan efter nyår och även om många hävdar att de har köpt sig sin framgång, så finns där många exempel på att pengar inte garanterar framgång.

Crawley Town blir det första professionella laget att säkra spel i en ny division inför nästa säsong.

:::

Genom segern så gick Crawley Town upp på 94 poäng efter 41 spelade matcher. De ligger därmed 14 poäng före AFC Wimbledon som dock bara har fyra matcher kvar att spela, samt hela 19 poäng före Luton Town som har sex matcher kvar att spela.

I dagens match såväl som under hela den gångna säsongen så var det lagets notoriske målskytt Matt Tubbs som hade en avgörande roll. Det blev två mål för honom idag, och med 33 gjorda mål hittills under säsongen så har han gjort mer än 50% fler mål än sina närmaste konkurrenter i skytteligan.

:::

The Red Devils, som händelsevis också är Crawley Towns etikett, har vunnit The Conference med hjälp av ett offensivt och konstruktivt spel. Dagens match var inget undantag.

Craig McAllister tvingade fram en utmärkt räddning från The Lambs målvakt Liam Mitchell, innan Tubbs gav gästerna ledningen med en strålande nick bara några få ögonblick senare.

Tubbs var därefter nära vid två tillfällen att dubblera gästernas ledning innan Tamworths Danny Thomas var väldigt nära att kvittera för hemmalaget med en nick strax utanför stolpen.

Crawley fortsatte att pressa på efter halvtidsvilan och efter att ha tvingat Mitchell till ännu en bra räddning så vann Josh Simpson en straff åt gästerna i en duell med Michael Wylde.

Straffen sattes säkert i mål av Tubbs framför 565 tillresta Crawley-fans.

Tubbs missade en utmärkt chans till ett hat-trick när han sköt utanför efter Richard Brodies strålande pass, men Charlie Wassmer satte till sist ändå Crawleys tredje mål, också det på nick efter ett inlägg från Simpson.

:::

Crawley Towns manager Steve Evans har därmed blivit medlem av en väldigt exklusiv skara managers som vunnit The Football Conference mer än en gång, även om den första segern med Boston United var höljd i kontrovers efter finansiella oegentligheter.

:::

Crawley Town siktar på att avancera högre upp i det engelska ligasystemet och The Football League verkar inte utgöra något stort hot för dem. Steve Evans sade så här i januari: [“We’ve built a squad capable of challenging and we believe the top of the Conference is the top of League Two-stroke-League One.”]

Kommande säsong kommer de få mäta sina krafter i League 2 med gamla kända och stora namn som Bradford City, Oxford United och Crewe Alexandra.

http://www.guardian.co.uk/football/2011/apr/09/crawley-town-football-league-finances

Be Champions!!

Peter Hyllman

Hela havet stormar

Kommer ni ihåg den leken från småskolan? Finns den leken fortfarande kvar?

Det var hur som helst vansinnigt roligt. Och enkelt. Ett antal stolar ställdes ut i en elliptisk form i klassrummet och eleverna vandrar runt dem till takten av någon musikslinga. Antalet elever överstiger antalet stolar med en. När musiken tystnar ska alla snabbt som ögat sätta sig på en stol, den som blir utan stol åker ut. Rått och brutalt. Inga omspel där inte.

Hur som helst så påminner den här säsongens nedflyttningsstrid väldigt mycket om just den här leken. Cirka tio lag är inblandade i nedflyttningsstriden, och där finns endast sju stolar på vilka man sitter säkert och får stanna kvar i leken.

Och vi börjar snabbt och obönhörligt närma oss den tidpunkt när musikslingan tystnar.

:::

Det är naturligtvis en väldigt spännande period – även om jag är övertygad om att supportrar till lag som Wolves, Wigan, West Ham, Birmingham och West Brom kan hålla sig för skratt.

Endast sex poäng separerar hela tabellens nedre halva och lider eller kanske snarare frodas av en oförutsägbarhet som tabelltoppen inte är i närheten av, trots att det har varit ett oväntat bra år i det avseendet också.

Resultatet är ofta en fotboll som präglas en oerhört intensiv passion och hunger, som mycket väl kan kompensera för den lägre stjärnkvalitet dessa lag besitter jämfört med klubbar som Arsenal, Chelsea, Man City med flera.

Desperation, panik, passion, hunger, hårresande försvarsspel och en och annan fysisk kollision – allting packeterat i matcher som dryper och droppar av intensitet och engagemang.

Ett par saker gör bottenstriden så pass mycket mer spännande.

Först det faktum att det är så väldigt ovisst vilka lag som egentligen kommer att åka ur. Varje gång man tror att ett lag börjar sladda så ger sig det laget iväg på en svit med vunna och oavgjorda matcher eller så tar det en helt oväntad seger eller poäng. Och vips så är det andra lag som ser ut att börja sladda.

Därefter det fascinerande skådespel som äger rum när klubbar som man trodde var ”för stora” för det här med nedflyttning dras ned i striden. Inte minst tänker man då på Aston Villa, Birmingham, Blackburn och, märkvärdigt nog, nu på senare tid även Sunderland.

:::

Annars är kanske dagens stora story huruvida Tottenham klarar av att både smälta det pinsamma nederlaget på Bernabeu, mentalt släppa onsdagens returmöte, och få upp ligaångan igen hemma mot Stoke?

Det är helt nödvändigt att laget börjar vinna igen – de har inte råd med några fler fuckups nu om de vill ha den minsta möjlighet till fortsatt spel i Champions League.

…………………………………………………

The Guardians Joy of Six-blogg minner sig sex häftiga “great escapes” inom fotbollen där lag med en närmast heroisk insats har räddat sig från nästan garanterad nedflyttning.

http://www.guardian.co.uk/football/2008/may/02/5

Något sådant kommer naturligtvis inte vara aktuellt den här säsongen, i och med att det är så pass poängmässigt jämnt och så många lag är inblandade i striden.

Det bådar däremot för en helt annan form av spänning och intensitet.

Naturligtvis tycker jag också att West Broms ”great escape” under säsongen 2004/05 förtjänar ett hedersomnämnande. Det var en riktigt svettig historia med flera osannolika resultat på vägen.

…………………………………………………

Listan med de nominerade spelarna till utmärkelsen PFA Player of the Year anlände för några dagar sedan.

Listan över vilka som är med är inte särskilt förvånande utan innehåller de förutsägbara namnen: Carlos Tevez, Rafael van der Vaart, Samir Nasri, Nemanja Vidic, Gareth Bale, Charlie Adam och Scott Parker.

Vad som kanske mest förbryllar är spelaren som inte är med: Luis Nani.

http://blogs.telegraph.co.uk/sport/robkelly/100016098/manchester-united-winger-nanis-exclusion-from-the-player-of-the-year-shortlist-is-baffling-and-farcical/

Om Man Utd vinner ligan den här säsongen, vilket åtminstone börjar verka sannolikt, så är det först och främst Nani som bidragit till det.

Personligen tycker jag även att Vincent Kompany borde ha varit med bland de nominerade.

Från den nuvarande listan hoppas jag att Scott Parker tar hem det hela. Det hade jag nog gjort oavsett.

Vad tycker ni?

…………………………………………………

Följandes på min torsdagsblogg efter matchen mellan Chelsea och Man Utd så skriver Jeremy Wilson om Carlo Ancelottis beslutsdilemma.

http://www.telegraph.co.uk/sport/football/competitions/champions-league/8433114/Carlo-Ancelotti-could-pay-the-ultimate-price-in-his-doomed-bid-to-keep-Chelseas-stars-onside.html

Just oviljan eller oförmågan att uttrycka självständighet gentemot en krävande ägare var något som på sätt och vis också kännetecknade Ancelottis tid i Milan.

Kanske är det hans stora svaghet. Å andra sidan så är det kanske också delvis därför han fick jobbet som manager i Chelsea.

…………………………………………………

Den senaste att ge sig in i avstängningshärvan runt Wayne Rooney, i alla fall någon dag för sent kan tyckas, är lite överraskande en Mark Payne, Big Boss på polisen i Wolverhampton.

Han menar att om Rooney hade svurit på det där sättet på Wolverhamptons gator så hade han förväntat sig att hans poliser hade burat in honom.

Seagulls, trawler – anyone?!

Alex Fergusons replik var utav det mer förintande slaget: [”Everyone has an opinion today. There is an issue in the modern world of a need to be noticed. There is a wee guy, sitting down there in the Midlands, probably never been recognized in his life, managed to elevate himself to whatever it is in the police force. Have you ever seen Wolverhampton on a Saturday night? Do police ever arrest anyone for swearing on a Saturday night? Dearie me. That is a good one.”]

New balls, please!

Be Champions!!

Peter Hyllman

Extra: Så klarar engelska klubbar UEFA:s financial fair play-regler!

Efter närmast gigantiska förluster så framstår det som föga förvånande att klubbar som Chelsea och Man City med flera skulle få problem att klara av UEFA:s kommande regler om financial fair play.

Men UEFA:s regler är närmast kryptiskt komplicerade och innehåller ett antal olika undantag och kryphål. Vad som framför allt är speciellt med dem är att de är framtagna att endast mäta fotbollssidan av en klubbs verksamhet.

Med andra ord och så enkelt uttryckt som mänskligt möjligt: transfers, spelarlöner och kostnaderna för att arrangera matcher subtraheras från biljettintäkter, media- och sponsorintäkter och övriga kommersiella intäkter.

De klubbar som konsekvent och över flera års period lever över sina tillgångar kommer, om UEFA vågar stå för vad de hotat med, att uteslutas från UEFA:s båda turneringar, Champions League och Europa League.

:::

Andy Green är även känd under nätpseudonymen andersred och han har fått i uppdrag av BBC att närmare granska hur de engelska klubbarna står sig mot UEFA:s kriterier.

Idag publicerade han sina resultat, baserade på senast tillgängliga siffror för räkenskapsåret 2009/10.

Andy Greens största uppgift var att rensa i klubbarnas årsredovisningar och ta bort poster som inte är relevanta för UEFA:s kriterier. På så vis kommer han fram till de två måtten ”relevanta intäkter” och ”relevanta kostnader” varifrån han räknar ut ”break-even result”, som alltså är det nyckeltal som kommer ligga till grund för UEFA:s bedömningar.

http://www.andersred.blogspot.com/

Andy Greens undersökning gäller de sju klubbar som har spelat i Europa under den pågående säsongen: Chelsea, Man Utd, Arsenal, Tottenham, Man City, Aston Villa och Liverpool.

För Liverpool fanns endast siffror tillgängliga från året 2008/09.

:::

Siffrorna i sammanfattning:

£m
Club

Chelsea

Utd

Arsenal

Spurs

City

Villa

L’Pool

Year End

Juni

Juni

Maj

Juni

Maj

Maj

Juli

Season

09/10

09/10

09/10

09/10

09/10

09/10

08/09

Rel int

206,4

300,8

264,2

136,4

136,0

109,3

188,6

Rel kost

259,0

258,7

186,0

134,2

246,8

134,8

226,9

B-E Res

-52,7

42,1

63,7

2,2

-110,8

-25,5

-38,3

:::

Arsenals relevanta kostnader har adderats med en post om £14,5k då det är räntekostnader som är baserade på en fast tillgång som inte ligger i anslutning till klubbens träningsanläggning.

Liverpools siffror är något missledande då de är baserade på gamla siffror när klubben var belastade av den skuld som de tidigare ägarna dragit på klubben. Kommande års siffror kommer se bättre ut.

:::

Under de två första redovisningsperioderna, under säsongerna 2011/12 samt 2012/13, så är klubbarna tillåtna att rapportera förluster upp till rätt precis £39m om de vill erhålla en UEFA-licens för att delta i det europeiska cupspelet, och fortsatta årliga förluster om £26m mellan 2015 och 2018.

Av siffrorna i tabellen ser vi att endast tre klubbar skulle kunna rapportera en vinst under UEFA:s relevanta breakeven-kalkyler: Man Utd, Arsenal och Tottenham.

Tottenham går bara plus på grund av spelarförsäljningar. Och Man Utd skulle visa en förlust om de exceptionella finansieringskostnaderna vore inräknade.

Under de två första åren rapporterar också Aston Villa och Liverpool ”acceptabla” förluster. Men det är framför allt Chelseas och Man Citys resultat som står ut ur mängden.

Lösningen låter enkel på pappret: Sänk era fotbollskostnader och/eller öka era fotbollsintäkter!

Hur som helst är i alla fall en lärdom att när det gäller UEFA:s regler så är det alltså bara vissa intäkter och kostnader som räknas. Och i nuläget är det bara Arsenal och Man Utd som inte behöver känna någon större oro för UEFA:s kommande financial fair play-regler.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Sine Qua Non-League

När det handlar om engelsk fotboll är det lätt att fastna med blicken på Premier League och möjligen någon division därunder.

Men den bultande pulsådran i engelsk fotboll finner vi egentligen lägre ned och närmare gräsrotsnivån, där det bedrivs så kallad ”non-league football”.

Med non-league syftar man inte på att fotbollen inte bedrivs i ligaform utan enbart på att den utspelas utanför och nedanför The Football League.

Mer specifikt handlar det alltså om fotbollen från Englands femte division och nedåt – som är organiserad av FA i något som benämns National League System.

Den innefattar hela 91 olika ligor över hela England och organiserar därigenom mer än 1,600 klubbar.

:::

Step

League/Division

1 Conference National
Blue Square BET Premier League

2

Conference North
Blue Square BET North
Conference South
Blue Square BET South

3

Northern Premier League
Evo-Stik League

Premier Division
Southern League
Zamaretto League

Premier Division
Ishtmian League
Ryman League

Premier Division
4 NPL
Evo-Stik

Div1 North
NPL
Evo-Stik

Div1 South
SL
Zamaretto

Div1 Central
SL
Zamaretto

Div1 S&W
IL
Ryman

Div1 South
IL
Ryman

Div1 North

5-7


Local Leagues

:::

Men samtidigt som pengarna strömmar in i den engelska fotbollens högsta nivåer så får nonleague-fotbollen dras med ett antal problem som gör livet svårt för klubbarna där.

Det är framför allt ekonomin som är svår att få ihop för klubbarna på den här nivån, och det har inte blivit lättare i och med att alltmer utav fotbollens uppmärksamhet kannibaliseras av Premier League och The Football League.

Det konkreta resultatet har blivit att flera klubbar under de senaste åren har gått under.

Det diskuteras vitt och brett vad som kan göras åt situationen och om olika förslag som skulle göra livet lättare för amatörklubbarna och för nonleague-fotbollen i allmänhet.

Bland andra Stuart Noel på den utmärkta bloggen The Ball Is Round har fört en utförlig diskussion i vilken han landade i ett tiotal konkreta reformförslag.

Jag distillerar och syntetiserar hans tankar ned till min egen punktlista på reformförslag för den engelska nonleague-fotbollen. Min tonvikt ligger på hur nonleague-fotbollen kan hjälpas av den professionella fotbollen, dess klubbar och dess ligaorganisationer.

Frågan som följer på det är naturligtvis vilka idéer och tankar ni har?!

…………………………………………………

ETT AMATÖRFOTBOLLENS MANIFEST

(1) Upprätta formella partnersamarbeten mellan nonleague-klubbar och klubbar i Premier League och Football League

I somras stod klubben Hyde United, som tillbringar sin vardag i The Conference South, på randen av konkurs. Istället lyckades de skriva på ett treårigt samarbetsavtal med nyrika Man City som gick ut på att Man City skulle renovera Hydes arena, Ewen Fields, och spela sitt reservlag där. I gengäld fick Hyde slopa United i sitt namn och ändra sina tröjor från rött och vitt till blått och vitt.

Det här är en samarbetsmodell som i alla fall fungerar även om det finns genuina skäl att oroa sig för de mindre klubbarnas identitet under ett sådant arrangemang. Andra klubbar spelar också reservmatcher på mindre arenor utan att tillföra mer värde än så. Frågan är hur dylika samarbeten ska kunna göras mer meningsfulla.

Ett sätt är att uppmana varje klubb i Premier League och de övre delarna av The Football League, baserat på omsättning, att upprätta ett formellt partnerskap med minst en nonleague-klubb inom en eller två mål från den egna klubben. Gör det till ett nödvändigt kriterie för klubbens ligalicens.

Låt ”moderklubben” överta kostnader för att renovera och underhålla nonleague-lagets arena. Arrangera en försäsongsmatch mellan de båda lagen där intäkterna går till ”dotterklubben”. Sälj varandras saker i klubbshopen, skapa gemensamma attiraljer som lyfter fram samarbetet, skapa någon form av intäktsdelning. Små saker för en engelsk storklubb men väldigt betydelsefullt för den lilla klubben. I gengäld kan klubben få spela pojklags- och reservlagsmatcher på den lilla arenan, få lufta unga spelare i nonleague-laget, moderklubbens supportrar kan få rabatt på säsongsbiljetter till dotterklubben och så vidare.

För många nonleague-klubbar skulle det här vara en räddningsplanka som reducerar deras kostnader samtidigt som det ökar deras intäkter. För klubbarna i Premier League och strax nedanför är det ett konkret och påtagligt sätt att bidra till sitt lokala samhälle.

(2) Inför en form av ”uppflyttningsbidrag” till nonleague-klubbar

Kostnaderna för uppflyttning inom nonleague-systemet är i de allra flesta fall såväl påtagliga som avskräckande. Särskilt upp till de högre nivåerna av The Conference där de flesta lag består av heltidsspelare. Högre spelarkostnader, kostnader på grund av arenauppgradering, längre resor och så vidare täcks inte av ökat publiksnitt och högre sponsorintäkter. Så nonleague-fotbollens sjuka ekonomi är att ju högre upp du avancerar, desto större förluster gör du. I de högre divisionerna är det ”hotet om nedflyttning” som är det farliga, i nonleague-fotbollens värld är det absurt nog ”hotet om uppflyttning” som skrämmer många klubbledare.

Det kan åtminstone delvis åtgärdas genom att upprätta en form av uppflyttningsbidrag finansierat av FA, Premier League och The Football League, exempelvis som en procent av de lukrativa TV-avtalen. Rent konkret är det bara en inverterad form av de så kallade ”nedflyttningsbidrag” som tillhandahålls klubbar som trillar ur Premier League. Tanken är att det ska kunna fungera som ett ekonomiskt skyddsnät och ge klubbar tid och möjlighet att etablera sig på en högre nivå. Det skulle också ge klubbarna möjlighet och incitament att förlita sig på något annat än bara en lokal välgörare eller sugar-daddy.

(3) Begränsa det omfattande regelverket för arenacertifiering

Reglerna inom nonleague-fotbollen för arenauppgradering är också de såväl överflödiga som rent irrationella. En arena med kapacitet att ta in några tusen åskådare som ena dagen duger för att ta in 100 åskådare på den fjärde nivån duger nästa dag inte för att ta in 250 åskådare på den tredje nivån av nonleague-fotboll. Det är inget fel med att ställa minimikrav för att få spela på vissa nivåer, men rimligtvis måste dessa regelverk kunna anpassas mer i riktning åt ”one size fits all”.

Problemet inte det överflödiga regelverket i sig utan de risker och kostnader det medför för en nonleague-klubb. Arenabesiktningen sker under sommaren inför en kommande säsong och klarar man inte av den så löper man stor risk att inte få bli uppflyttad även om man meriterat sig för det sportsligt. Det betyder att varje beslut att renovera och uppgradera en arena måste ske under våren, typ under februari eller mars. Men väldigt få klubbar kan då veta ifall de faktiskt kommer att flyttas upp till nästa säsong, och om de i så fall har den framtida ekonomiska grunden att göra en sådan renovering.

(4) Ta Non-League Day på allvar samt ge nonleague-fotbollen dess stora dag på Wembley

I september såg vi den första upplagan av den så kallade ”Non-League Day”, när all annan fotboll stod på paus och mängder av fans flockades till sina lokala nonleague-klubbar. Det var ett fantastiskt initiativ. Det är ett initiativ som tveklöst bör omfamnas av FA, Premier League och The Football League och formaliseras i schemaläggningen som en form av ”fotbollens helgdag”. Då ska ingen annan fotboll spelas, så ej heller landskamper. Det var just beslutet att spela en landskamp på en fredag istället för en lördag som gjorde den första upplagan av Non-League Day möjlig.

Nonleague-klubbar spelar även två cuper arrangerade av FA – The FA Trophy och FA Vase – vars finaler båda spelas på Wembley. I och med att det är små klubbar som deltar i dessa cuper så blir det naturligtvis svårt att fylla Wembley för dessa finaler. De senaste tre åren så har den kombinerade publiksiffran för dessa båda finaler som allra mest nått upp till totalt två tredjedelar av Wembleys kapacitet. Oavsett hur kul det är att ens lag spelar på Wembley så är det ingen stor upplevelse att sitta kanske 9,000 åskådare på en arena som tar det tiodubbla.

Vad som bör göras är att skapa en heldag på Wembley för nonleague-fotbollen, att schemalägga finalerna av FA Trophy och FA Vase på samma dag och låta samtliga fyra lag inta Wembley. Gör det hela till en folkfest. En nonleague-fotbollens karneval som intar huvudstaden och nationalarenan. Det skulle även kunna ge uppmärksamhet i media och det skulle definitivt vara möjligt att i större utsträckning locka neutrala åskådare till matcherna.

(5) Ge fritt inträde till nonleague-matcher till alla under 16 år

Det genomsnittliga inträdet för ett barn på en nonleague-match är runt £7 eller cirka 75 kronor. Den genomsnittliga veckopengen för ett barn i England är å andra sidan runt £4 eller lite drygt 40 kronor. Med andra ord så kostar ett inträde till en enda nonleague-match nästan två hela ”veckolöner” för ett barn, vilket så klart inte uppmuntrar barn att gå och kolla på fotboll.

Det är barnen som är klubbarnas framtida åskådare så nonleague-klubbarna bör göra allt de kan för att få dem att titta på nonleague-fotboll, följa lagen och engagera sig i dem. Det kostar klubbarna absolut ingenting att låta ett barn stå på läktaren och kolla på fotboll så varför ska de betalt av dem? Särskilt som det är säkert som amen i kyrkan att barnen kommer att tjata på sina föräldrar att köpa godsaker åt dem inne på arenan under själva matchen.

Det skulle även kunna få barnen att inse att det kanske är lite häftigt att ha ett eget lokalt lag att hålla på också och inte bara vara en soffsupporter till något av de stora Premier League-lagen. Nu tror jag tiden är sådan att barnen alltid kommer fästa sig vid något sådant lag, men jag ser ingen anledning till att de inte också skulle kunna fästa sig vid ett lokalt nonleague-lag.

(6) Gör schemaläggningen av ligan och dess tillhörande cuper mer flexibel

Något ljushuvud har kommit på att samtliga amatörligor måste vara avslutade senast den 24 april 2010, det vill säga nästan en hel månad tidigare än vad t ex de professionella ligorna avslutas. Skälet är att det rent administrativt ska vara möjligt att bestämma vilka som är mästare, vilka som ska spela playoff, och så vidare.

Men vad det leder till är att matchprogrammet för nonleague-klubbar blir helt olidligt. Dels på grund av dåligt väder, vilket liksom inte är helt ovanligt i England. Dels på grund av cupspelet. Effekten kan bli att vissa lag tvingas spela 4-5 matcher i veckan på grund av uppskjutna matcher eller på grund av att matcher skjutits upp på grund av cupspel. Det leder också till att ligorna haltar oacceptabelt: Alfreton Town i The Conference North hade vid en tidpunkt sju matcher mindre spelade Nuneaton på första plats men var endast en poäng bakom. Crawley Towns belöning för att man nådde FA-cupens femte omgång var att hade fem matcher mindre spelade än AFC Wimbledon. Det gör ligaspelet mindre spännande.

Det är naturligtvis inte rättvist för klubbarna att spelschemat blir så koncentrerat. Ett lag som tvingas spela fyra-fem matcher på en vecka mot slutet av säsongen har inte fått genomföra ligan på samma villkor som övriga lag. För spelarna är det också tungt, för många är det omöjligt att kombinera ett sådant spelschema med ett heltidsjobb vid sidan av. För fansen blir det av såväl ekonomiska skäl som i vissa fall familjeskäl omöjligt att följa sitt lokala lag när det som bäst behöver det. Det i sin tur drabbar klubbarna ekonomiskt, vilket är det sista de behöver.

Ett antal förändringar behöver göras. Bland dem att ge nonleague-fotbollen samma förutsättningar som de professionella ligorna och kunna spela färdigt säsongen in i maj. En annan vettig åtgärd vore också att förlägga spelet i de olika County-cuperna till sommaren och på så vis frigöra speltid under den ordinarie säsongen. Det skulle även kunna öka intresset för och engagemanget i dessa cuper.

…………………………………………………

Joey Barton har jag ju gett tillbörlig cred tidigare efter några stabila insatser på fotbollsplanen – men nu verkar han på sätt och vis ha tappat huvudet vid sidan av den igen.

Det hela bottnar i att Barton anser att han platsar i det engelska landslaget. Lampard och Gerrard  får sig sina kängor. Men det är ändå ingenting mot stackars Barry som sågas vid fotknölarna, och där hans insats mot Tyskland under VM jämförs med sköldpaddans kamp mot haren.

http://www.guardian.co.uk/football/2011/apr/07/joey-barton-england-world-cup

Jag har ingen invändning mot att Barton tycker som han tycker, det är han i sin fulla rätt att göra, och det är lite uppfriskande att han gör det, men borde han inte inse att det var sköldpaddan som gick segrande ur den fabeln?!

Be Champions!!

Peter Hyllman

LINHEM: Football League Watch

It’s … Linhem’s Football League Watch!

Att bloggen är manschauvinistisk(, konservativ, torr, xenofobisk, pretentiös, imperialistisk, osolidarisk, populistisk och dysfemisk) är förstås inget vi hymlar om. Det gör också kontroversen kring Crystal Palace cheerleaders ytterst relevant här.

Det handlar helt enkelt om att ”The Crystals” som gruppen Cheerleaders kallas har påverkat Palace spelarna till den grad att det påverkar deras spel på planen, vilket med tanke på rykten och sanningar kring engelska fotbollspelare är en förståelig oro.

Men att det faktiskt skulle vara sant är förstås bara nonsens för sedan Palace anlitade denna grupp cheerleaders i December förra året har bottenlaget Palace ännu inte förlorat på hemmaplan och med tanke på att laget har ligans sämsta bortafacit kanske man borde ta med sig dem till bortamatcher också?

Men att de skulle ha någon positiv effekt på laget förutom att ge gubbarna i publiken något att dregla över i pausen är förstås bara magiskt tänkande.

::::

Som jag nämnde för två veckor sedan har Scunthorpe United sparkat sin temporära manager Ian Baraclough som inte uppfyllde det orimliga kravet att hålla lilla Scunny kvar i Championship.

Näste man att konstant jämföras med Nigel Adkins är Alan Knill som man skakat fram ur Bury.

Apopterad Walesare från The Office-land som gjort över 500 ligamatcher i framför allt Swansea, Bury och just Scunthorpe.

I Bury har det gått bra då han på de två tidigare säsonger tagit dem till playoff en gång med bara ett måls marginal från direktuppflyttning och när han nu lämnar dem ser de ut att minst gå till playoff.

………………………

MY DRUNKEN IRISH DAD

Football League (eller av sponsor skäl – Johnstone Paint) Trophy är ingen stor nationell cup som Liga- eller FA-cupen utan den gäller bara för League 1- och 2-lag.

Den kan sett till status jämföras med den nedlagda Intertotocupen som var en bakdörr långt inne i en mörk gränd fylld av baltiska och nordirländska lag in till UEFA-cupen för svenska lag. Den har dessutom bara funnits sedan mitten på 1980-talet och man delar upp lagen i två olika slutspelsträd, ett för de södra och ett för de norra lagen.

Cupen förtjänar dock respekt då det för många League 1-managers är ett sätt att rädda en säsong när man inser att man inte kommer nå playoff. Doncasters lovande manager Sean O’Driscoll till exempel kunde ha förlorat jobbet om han inte 2006/07 fört Donny till seger i FL Trophy men i stället är han nu en av de nya engelska managernamnen för att hans lag spelar ”obrittiskt”. Dessutom spelas finalen på Wembley.

http://theseventytwo.com/football-league/league-1/2011/04/04/in-celebration-of-the-johnstones-paint-trophy/

Carlisle United som är ett klassiskt League 1-/League 2-lag mycket tack vare sitt geografiska handikapp uppe i de nordligaste delarna av västra England har inte haft mycket att glädjas under sin klubbs historia.

Man har visserligen haft Newcastles spelarlegend tillika Sunderlands tränarlegend Bob Stokoe som manager tre gånger, under sin enda säsong i högsta divisionen på 1970-talet vann man faktiskt några matcher och man är fotbollstragedin Matt Jansens moderklubb.

Men man har också en förkärlek till Football League Trophy där man gått till sex finaler och efter helgens finalvinst vunnit två gånger.

Helgens final var händelserik spelmässigt särskilt i första halvlek då Carlisle medvetet låg djupare ner i andra halvlek på grund av sin ledning men det viktigaste som hände var det att Carlisles irländske veteranmittback Peter Murphy gjorde matchens enda mål.

Det var nämligen så att Carlisle spelade även i förra årets final där man mötte det dåvarande formlaget Southampton som då mirakulöst utmanade om en playoffplats trots sina inledande tio minuspoäng.

Peter Murphy var också huvudperson i det mötet då han efter drygt en kvart valde att vifta undan ett inlägg med handen. Southamptons målskyttshulk Rickie Lambert satte straffen och matchen slutade till slut med klara 4-1 till Saints.

Som man kan läsa Carlisle-bloggen Bring me the head of Keith Minchers dikt från ”Världens poesidag” lever detta absurda beslutsfattande kvar i minnet hos Carlisle fansen och hade han inte varit en sådan stor klubb ikon hade han säkerligen inte funnits kvar i klubben tillräckligt länge för att revanschera sig.

Det var dock inte långt ifrån att Murphy skulle missa matchen alternativt ha tankarna på annat håll för att han och hans flickvän Lisa Armstrong hade nämligen fått besked att de skulle föda sitt första barn på samma dag som finalen.

Murphy när han fick beskedet att likt en annan veteranmittback att spela matchen ändå. Men som tur var för Murphy hade barnet bråttom och föddes redan tidigt på fredag morgon.

Murphy kunde alltså därför följa med laget ner till London efter förlossningen  och likaså gjorde hans flickvän och det nyfödda barnet dagen efter för att kunna se matchen på plats.

Det är förstås tradition att på fira det på Bebetovis vilket även hans lagkamrater föreslagit men då Murphy förstås inte ägnar sig åt sådana överutnyttjade målgester (för att han glömde det) nöjde han sig med fira målet  med att bara vara tokrusa över till andra sidan planen mot där resten av familjen satt.

…………………………………………………

ChampionshipSit down, stand up

Största segern i Championship men bara näst störst i Football League var Norwichs 6-0-massaker av Scunthorpe hemma på Carrow Road. Där Grant Holt och Simeon Jackson (vidare läsning om Jackson) gjorde varsitt hattrick, den senare som inhoppare.

Scunthorpe som länge sett ut att åka ut kan dock vara glada över att det kan leda till att man skrotar planerna att bygga om sin arena Glanford Park till sittplatser vilket man tvingats göra om man skulle stanna kvar i Championship för en tredje säsong. Keep Scunthorpe standing!

Segern betyder också att Norwich har tagit ett fast grepp om den andra platsen i ligan som innebär direktuppflyttning till Premier League.

:::

Bakom dem möttes två före detta europeiska cupmästarlag i Leeds och Nottingham Forest där Leeds vann. Leeds har nu efter den segern fyra poän ner till lagen under strecket där Nottingham Forest ligger.

En Forestförlust gav även Reading och Burnley chansen att gå om men då Burnley förlorade hemma var det Reading som tog chansen med en 2-0 seger hemma mot Pompey vilket gör att man ligger före Forest på målskillnad men med en match mindre spelad.

:::

Waleslagen Cardiff och Swansea är som sagt väldigt olika på många sätt men i ligan följs man åt då båda numera har 66 poäng. Fyra poäng bakom Norwich på andraplatsen och med sex poäng ner till playoffstrecket. Slutar serien så här finns chansen att vi får ett South Wales Derby i playoff-finalen.

:::

Botten är ganska oförändrad då Preston & Sheffield United ligger åtta respektive sju poäng efter Crystal Palace med en match mindre spelad. Sheffield Uniteds hängmatch är mot serieledarna QPR och har spelats i måndags kväll när detta publiceras men jag räknar med en QPR vinst.

Bristol City ligger förvisso i ingenmansland men att fjolårets mest spektakulära målskytt Nicky Maynard är tillbaka från sin långtidsskada och gjort fem mål på sju matcher är värt att notera.

…………………………………………………

LEAGUE  1The grass is singing

Paul Ince har som sagt fått sparken av Notts County och Notts County bloggen Blog from the Burrow berättar var det gick fel denna säsongen för ambitiösa Notts County.

Bottenstriden är densamma som förra veckan nämligen halvt vid liv då Walsall eller Bristol Rovers kan komma före Dag & Red men problemet är likt tidigare att Dag och Red har en match mindre spelad samtidigt som man håller jämna steg poängmässigt med lagen bakom. Plymouth och Swindon är dock nästan helt körda tyvärr.

:::

Vänder man tillbaka tabellen så är dock toppstriden fortfarande vid liv efter att Bournemouth och Peterborough möttes i fredag. Där P’boro såg ut att ha matchen under kontroll innan Bournemouth bytte in Steve Fletcher och såg Joe Lewis agera väldigt engelskt i målet två gånger om varav de sista målet var en kopia på målet Arsenals Almunia släppte in mot Leyton Orient.

Det betyder att Bournemouth bara ligger fem poäng med en match mer spelad före Rochdale som är under strecket och P’Boro ligger sex poäng bakom andraplacerade Huddersfield som dock har en match mer spelad.

:::

Huddersfield ligger poängmässigt klart bäst till bakom Brighton men fortfarande så kan Saints i teorin plocka fyra poäng mindre poäng än Huddersfield under sina resterande matcher och ändå ta andraplatsen. Så jag ser fortfarande Saints som favoriter där även fast Huddersfield med radaparet Benik Afobe och Jordan Rhodes på topp går väldigt bra just nu.

MK Dons som också ligger däruppe ligger just nu efter en förlust mot Saints möjligen teoretiskt sämst till med mest spelade matcher men är det något lag som kommer ge plats åt Bournemouth är det nog snarare Bournemouth.

…………………………………………………

LEAGUE 2 Wrecking Crewe

Det hör inte till varken botten eller toppen men Crewe som ligger på övre halvan av ingenmanslandet och slog Cheltenham som ligger några placeringar längre ner med 8-1. Varsitt hattrick av Clayton Donaldson och Joel Grant.

I toppen är det nu väldigt jämnt med nio lag på åtta poäng från tionde upp till tredje platsen. Bury som är ett av dem ligger fyra vann i helgen och då man har en match mindre spelad så har man en god chans på fjärdeplatsen trots att managern Alan Knill gick till Scunthorpe.

:::

Det laget som jag nämnt som en dark horse tidigare – Accrington Stanley tack vare en handfull hängmatcher på de andra och nu har man tagit in på dem andra lagen. Man ligger just precis under strecket efter två raka hemmasegrar men om man vinner sin hängmatch klättrar man två placeringar.

Torquay, Stevenage, Shrewsbury och Gillingham ligger också där uppe i toppen fast med en liten lucka upp till en förmodad topptrio. Som jag nämnt tidigare har tidigare nästan säkra playofflagen Port Vale och Rotherham nu halkat ner under strecket men man är fortfarande med poängmässigt.

Bottenstriden är som sagt en skymf mot ordet strid då det är Stockport och Barnet som ligger fem respektive två poäng bakom Burton med tre matcher fler spelade. Kan dock möjligen finnas något hjärnspöke hos Burton som tappat flera gånger och nu i helgen förlorade man mot just Barnet med 4-1.

Kan Martin Allen kanske rädda Barnet ändå?

…………………………………………………

Rekommenderad läsning

Är Lanchashire-derbyt Burnley-Preston inte så prestigefullt som det nästan borde vara med tanke på lagens gemensamma historia?

Förutom ett akrobatiskt volleymål har inte Yakubus låneperiod i Leicester varit särskilt lyckad men vissa tror fortfarande på honom. Får nog ge honom rätt efter hans hattrick i helgen.

Pompey kan inte bara förlita sig på inlånade spelare utan behöver också odla eget. Man verkar inte hittills ha insett att man lever på lånad tid med så många inlånade spelare.

::::

Ashley Grimes, före detta Man City spelare som provspelat för göteborgska Gais men numera tillhör han Millwall och gör succé på lån i Lincoln City. Som ni kan läsa vidare om här, där den kvicke påven skriver om hur Lincoln räddas av neutrala soldater.

Enligt Walesiske Cardiff-supportern Mirko Bolesan är Cardiff de mest osympatiska laget i Championship, med Craig Bellamy och fula ankunge till granne.

Han har också gjort ett sorts diagram över vilka klubbar som lånar ut spelare till varandra i Championship. Visar Championships olika nivåer men också en del kohandel.

::::

Har Eddie Howe pseudointellektiskt blivit Englands hetaste unga tränarnamn? Trots att Rochdale managern Keith Hill egentligen förtjänar rampljuset?

Bloggen Twohundredpercent använder barnvisor för att beskriva Sheffield klubbarnas nuvarande situation och följer upp det med att hylla Ken Bates

Gary Megson hoppas att hans passion för klubben ska väcka Wednesday. Något som rimligen kan hjälpa Wednesday mot bra inledning på nästa säsong.

…………………………………………………

De var allt för mig denna veckan, om ni har något att säga så är de bara att kommentera nedan eller maila mig – Linhem@live.se

Ni kan även följa mig på twitter – http://twitter.com/linhem, men känn inget tvång.

//Peter A Linhem

Peter Hyllman

Beslut och konsekvens

Efter gårdagens match var Carlo Ancelotti rasande på domare Alberto Undiano Mallenco som inte blåste straff för Evras tackling på Ramires i matchens sista minut.

http://www.telegraph.co.uk/sport/football/competitions/champions-league/8433107/Angry-Carlo-Ancelotti-confronts-referee-after-failure-to-award-Chelsea-crucial-late-penalty.html

Det är inte helt likt Ancelotti som hittills under sina snart två år på managerposten i Chelsea har haft en tämligen lugn och avslappnad relation till domare och domslut. Det är förvisso relativt enkelt när man vinner, men betydligt svårare att behålla det lugnet när resultaten går emot.

Ancelotti måste också vara frustrerad över situationen som sådan. Säsongen i övrigt har varit misslyckad och hans ställning i klubben är uppenbart ifrågasatt av hans chefer, vilket är direkt löjeväckande sett till vad Ancelotti hittills har uppnått med laget.

En seger mot Man Utd är livsviktig för hans fortsatta arbete i klubben – men när det gällde så misslyckades Chelsea ännu en gång att ta initiativet i det europeiska cupspelet.

:::

Chelseas spelare och ledare pratar då och då om ödet i samband med Champions League, vissa i termer som att det är deras öde att vinna turneringen.

Genom åren är det lättare att få intrycket att ödet är det motsatta. Men vad man med bestämdhet kan säga är att Chelseas spelare löper en risk att fokusera alltför mycket på deras egen historia i turneringen, snarare än att fokusera på dess nutid.

Pratet inför gårdagens match handlade från flera spelares sida om att korrigera gamla orätter. Frank Lampard talade om 2008 års final och hur det minnet fortfarande smärtade. Peter Cech likaså, som gick så långt som att säga att Man Utd egentligen inte vann den matchen.

Det är en sådan typ av uttalanden som tar fokus och energi från prestationen i nuet. Den viktigaste insikten av dem alla glöms bort, att fotboll utspelas i nutid och handlar om att forma framtiden snarare än att älta historia.

:::

Carlo Ancelotti må tycka att makterna konspirerar mot honom. Abramovich och hans hantlangare i Chelseas ledning och styrelserum. Domare Mallenco på Stamford Bridges gröna gräsmatta.

Sanningen är förvisso också att han befinner sig i en situation klämd mellan en ägares önskemål och vad som tämligen tydligt är det bästa för laget, och att han ger intryck av att sakna den självständighet och beslutskraft som krävs för att kraftfullt och framgångsrikt hantera den situationen.

Det är uppenbart att Torres och Drogba just nu inte fungerar tillsammans, det är uppenbart att Didier Drogba just nu ställer till större problem för motståndarförsvaren än vad Torres lyckas göra. Ändå är det, till allas stora förvåning, Drogba som får kliva av planen mot slutet av den andra halvleken.

Vilken var den huvudsakliga tankegången där? – hur man ska ge laget dess bästa chans att rädda matchen eller hur man bäst kultiverar ägarens investering om £50m.

:::

Alex Ferguson har inga sådana problem. Tvärtom så var hans beslutsfattande inför och under gårdagens match av allra högsta klass.

Han spelar Ferdinand som inte spelat en tävlingsmatch på två månader, han formerar mittfältet på ett sätt som effektivt neutraliserar Chelseas hot, när Rafael tidigt i andra halvlek går ut skadad så gör han inte vad den stora merparten av hans kollegor hade gjort, sätter in en back på den positionen, utan han flyttar ned Valencia och sätter in Nani.

Vad som kanske är mest häpnadsväckande är frimodigheten – att han ger intryck av att bli mindre försiktig när säsongen går in i dess allra mest skarpa läge.

Jämför den förmågan med de allra flesta av Fergusons kollegor i Premier League och vi får kanske den allra tydligaste indikationen på vad det är som skiljer ut Ferguson ur mängden, den här säsongen såväl som tidigare säsonger. De allra flesta andra är försiktiga till att börja med och blir bara mer så ju längre säsongen lider och insatserna blir allt högre.

Och där har vi kanske den främsta lärdomen av dem alla!

http://www.guardian.co.uk/football/2011/apr/06/champions-league-chelsea-manchester-united-five-things

Be Champions!!

Peter Hyllman

Red Storm Rising

Det är mer eller mindre omöjligt att veta var man har Man Utd den här säsongen.

Det har sett taffligt ut, det har sett skralt ut, det har sett ut som en av de sämsta upplagorna i mannaminne. Det är halt och det är lytt. Men tamigf-n om de ändå inte svarar för en styrkedemonstration utav allra största rang när man som minst anar det.

Man Utd har inte vunnit på Stamford Bridge sedan 2002 – och definitivt inte sedan Roman Abramovich tog över Chelsea och gjorde det till en mer eller mindre helt ny klubb.

Men europeiskt cupspel sitter i Man Utds ryggmärg och vilket tillfälle var bättre än just nu att bryta den sviten?!

:::

Ännu en gång ges vi också en påminnelse om vilket formidabelt försvarsspel Man Utd har tillgång till när de kan mönstra Rio Ferdinand och Nemanja Vidic samtidigt.

Och så klart – Edwin van der Sar.

:::

Förvisso har också Man Utd den lilla tur man behöver i sådana här sammanhang.

Insidan av stolpen och en mållinjeräddning av Evra räddade dem från kvittering alldeles i slutet av den första halvleken.

Och i slutet av den andra halvleken flirtar de onekligen med att få en straff emot sig när Ramires går omkull.

Men ironiskt nog så väljer domaren den här gången att fria. Sannolikt felaktigt.

Men mellan just dessa båda lag så är det kanske inte på sin plats att klaga alltför högljutt om man är Chelseasupporter.

Däremot sett till Chelseas tidigare europeiska äventyr så förstår jag om frustrationen är stor.

:::

Alex Ferguson och Carlo Ancelotti är om inte goda vänner så i alla fall goda kollegor. Och jag misstänker att det inte undgår Ferguson att det här resultatet, särskilt om det följs upp på Old Trafford, med all sannolikhet beseglar Ancelottis öde på Chelseas managerpost.

Vilket så klart är något utav en travesti.

:::

Wayne Rooney – sweet revenge skulle jag säga.

Låt oss nu hoppas att rättvisa skipas åtminstone halvvägs och att hans straff reduceras till en enda match avstängning imorgon förmiddag.

:::

Vad måste spelare som John Terry, Frank Lampard, Didier Drogba och Michael Essien egentligen tänka?

Vad måste de egentligen göra för att vinna den här skiten?

…………………………………………………

Det är naturligtvis en närmast obscen tanke att den här Man Utd-upplagan ändå är så pass nära att emulera 1999 års upplaga.

Det här är alltså samma lag som bröt samman på Anfield. Som endast med besvär förpassade Crawley Town ur FA-cupen. Som förnedrades av West Ham i Ligacupen. Som varit fullständigt håglöst på bortaplan i ligan under stora delar av säsongen.

Men det sitter någonting i väggarna i klubben. En vinnarkultur eller ett vinnar-DNA. Något som smittar av sig på spelarna. Alternativt så är svaret så mycket mindre flummigt än så:

Alex Ferguson.

…………………………………………………

Nu ska inga deprimerade Chelseasupportrar eller glädjeyriga och möjligen även högmodiga Man Utd-supportrar få för sig att det här cupmötet på något sätt är avgjort.

Det räcker med att Chelsea vinner på Old Trafford med t ex 2-1 för att gå vidare. Förra gången lagen möttes där så blev det just 2-1 till Chelsea.

Chelsea har även visat tidigare, mot Liverpool 2009, att man kan åka till arenor som Anfield och Old Trafford och få med sig oväntade resultat på bortaplan i europeiskt cupspel. Även då var Chelsea lite på fallrepet.

Matchen lever vidare.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Que Sera, Sera

En väldigt stor del utav Roman Abramovichs ambitioner och Chelseas moderna fotbollsambitioner är tätt sammanflätade med kvällens motståndare Man Utd såväl som Champions League.

Det var när han befann sig på Old Trafford för att se en pulserande match mellan Man Utd och Real Madrid sluta 4-3, ett resultat som ändå såg Real Madrid avancera, som han beslutade sig för att köpa en engelsk fotbollsklubb.

Några månader senare tog han över Chelsea.

Det är Man Utd som varit klubben som framför allt stått upp och förhindrat Chelseas annars totala dominans av den engelska fotbollen sedan 2004.

Och det var Man Utd som vann Champions League-finalen 2008 med minsta möjliga marginal över Chelsea – i Moskva av alla ställen, när det var som upplagt för Chelsea att till sist ta sin första seger i turneringen som Abramovich värderar över alla andra.

Ikväll ställs de båda lagen mot varandra igen.

http://www.guardian.co.uk/football/blog/2011/apr/06/chelsea-manchester-united-champions-league

:::

Det har hävdats att Abramovich och Chelsea har försökt att efterlikna klubbar som Milan och Barcelona.

Det stämmer inte. Klubben som utgör Chelseas och Abramovichs förebild är först och främst Man Utd. Vilket går ända tillbaka till den där matchen på Old Trafford.

Klubbens hela organisation är byggd med Man Utds som modell. Ett flertal tjänstemän har köpts över från Man Utd, inte minst Peter Kenyon, Man Utds tidigare VD.

Försöket att skapa en produktiv ungdomsakademi är modellerat på Man Utd. Beslutet att flytta upp en stor samling akademispelare inför säsongen snarare än att värva spelare var ett försök att emulera Man Utds taktik från mitten av 1990-talet.

Beslutet visade sig vara förhastat och utan önskad effekt.

Den stora skillnaden i organisationerna är att i Man Utd så ligger all fokus och auktoritet hos managern emedan det i Chelsea är ägaren som har den positionen, Roman Abramovich.

:::

Det är Champions League som såväl Roman Abramovich som flertalet av Chelseas spelare nu framför allt vill vinna.

De har varit nära så många gånger. Mot Monaco i semifinalen 2004. Spökmålet på Anfield 2005 och Gudjohnsens oförklarliga miss på tilläggstid i samma match. Uttåget på straffar i semifinalen 2007 på samma arena. Finalförlusten 2008. Den förnedrande och orättmätiga förlusten på Stamford Bridge mot Barcelona 2009.

Chelsea har nästan gjort det till en sport att åka ut ur Champions League på allehanda mentalt nedbrytande sätt och under emotionellt laddade och högljudda former.

Nio av dagens Chelseaspelare var med den där ödesdigra natten i Moskva för snart tre år sedan. Graden av desperation i Chelseas spelartrupp att till sist gå hela vägen i Champions League är kanske det som får anses mest tala till deras fördel.

Där måste även finnas en grad av desperation att rädda vad som i övrigt har varit en helt misslyckad säsong. Det enda som kan åstadkomma det är en seger i Champions League.

http://www.guardian.co.uk/football/2011/apr/05/chelsea-manchester-united-frank-lampard

:::

Två engelska lag är kvar i Champions League. Förmodligen de två bästa lagen. Låt slaget börja!

…………………………………………………

Chelsea och Man Utd är två lag som känner varandra så väldigt väl, och det är en sak som i stor utsträckning talar emot en särskilt öppen match ikväll.

Det beror även till stor del på att det är den första matchen i ett dubbelmöte, och inget av lagen kommer att vilja skänka bort en millimeter inför returen.

I Chelsea är David Luiz inte tillgänglig för spel i Champions League vilket gör att man tvingas gå tillbaka till en backlinje med Ivanovic och Terry i mitten flankerade av Bosingwa och Cole. Det har svajat förr och kan göra det igen.

Man Utd å sin sida har ett mittfält som har haft svårt att kontrollera sådana här matcher tidigare under säsongen. Det är något som talar för att Ferguson kommer att försöka minska risken och spela med en ensam anfallare.

Hur matchen, än mindre själva cupmötet i sin helhet, kommer att sluta tänker jag inte ens försöka ge mig på att tippa.

…………………………………………………

[“I will continue as long as I have the good energy that I have enjoyed all my life. My father retired on his 65th birthday, and one year later he was dead. The worst thing you can do is put on your slippers. People say things like: ‘I’ve worked for 45 years, I have the right to rest.’ Not at all, one has a duty to keep active.”]

En liten glimt in i hur Alex Ferguson ser på sin framtid, vilket inte bara är goda nyheter för alla Man Utd-supportrar utan därtill en imponerande och beundransvärd livsfilosofi.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Silly Boy

♫♪
Farewell an’ adieu to you fair Spanish ladies,
Farewell an’ adieu to you ladies of Spain,
For we’ve received orders to sail for old England,
An’ hope very shortly to see you again.

Det oändliga äventyret är över för Tottenham som föll ihop som ett mentalt labilt korthus igår kväll på Bernabeu.

Peter Crouch fick något som får kallas något utav säsongens hjärnsläpp när han svarade för två korkade tacklingar på kort tid och fullt naturligt fick syna det röda kortet.

Den första tacklingen var vansinnig och hade kunnat ge ett direkt rött kort. Den andra tacklingen var måhända inte fullt lika farlig men det är en sådan tackling man tamigf-n inte kan göra när man redan har ett gult kort.

Crouch vandrade ut från planen till en spansk serenad av ”Tonto! Tonto! Tonto!”, vilket betyder ungefär korkat, korkat, korkat! Och man kan inte säga något annat än att den spanska publiken träffade huvudet på spiken.

:::

Men detta sagt så var Tottenham ändå aldrig inne i matchen och mitt intryck är att den här matchen hade slutat med Real Madrid-seger oavsett, om än kanske inte med en fyramålsseger.

Tottenham saknade all form av nödvändig disciplin och koncentration på uppgiften den här matchen. Det felade maximalt ända från matchens allra första sekunder.

Och det får betraktas som något av en bitter ironi att det var ett par gamla fiender som framför allt bestraffade dem för det.

Cristiano Ronaldo tryckte dit fyran och de två första gjordes av ingen mindre än Arsenalbekantingen Emmanuel Adebayor – som därmed i praktiken alltså avgjorde den här matchserien.

:::

Och jag ska vara helt uppriktig med att när Adebayor gjorde de där två målen så var det svårt att inte tänka att ”Herregud vad Arsenal hade kunnat behöva en spelare av Adebayors kaliber”.

:::

Det var José Mourinhos sjätte raka seger över ett Harry Redknapp-lett fotbollslag och man får nog också säga att Redknapps taktiska uppställning inför matchen inte direkt hjälpte Tottenham att hitta sina fötter och sin kompassriktning i den här matchen.

En taktisk förlust för honom helt enkelt.

:::

Tottenhams europeiska säsong är nu i praktiken över. De kan vara nöjda med resan hit men de kan knappast vara nöjda med hur resan avslutades, det var inte värdigt ett lag som Tottenham att kapitulera på det där viset.

Den större frågan är nu vartåt det egentligen ska barka för Tottenham?! De löper en stor risk att missa Champions League nästa säsong, om de inte lyckas samla ihop styrkorna igen och avsluta ligasäsongen på ett lika strålande sätt som de gjorde förra året.

Men klarar man av det?

Gör man det inte så vet jag inte när eller ens om vi någonsin får se Tottenham på de stora arenorna i Europa igen.

…………………………………………………

Wayne Rooney har accepterat FA:s anklagelse men överklagat längden på straffet.

FA beslutade först att stänga av Wayne Rooney två matcher för sitt brott mot de mänskliga rättigheterna i lördags. Överklagan från Wayne Rooney och Man Utd betyder att han nu kommer att vara avstängd antingen en match, om han överklagar framgångsrikt, fortsatt två matcher om överklagan avslås, eller tre matcher, om överklagan avslås och bedöms som oseriös, något som däremot anses osannolikt.

http://www.guardian.co.uk/football/2011/apr/05/wayne-rooney-fa-ban-appeal

Reaktionerna efter FA:s banbrytande beslut har minst sagt varit av olika slag. Daily Mail jublar över att deras kampanj har gett resultat och att ”FA till slut har beslutat sig för att dänga regelboken i huvudet på Man Utd”. Vilket är en tämligen talande formulering.

Chelseas manager Carlo Ancelotti ger å andra sidan uttryck för en annan uppfattning: [Obviously the behaviour is not good but when you score a goal. In Italy, nothing happens if a player shouts into a camera. Here, a two-game ban. They are very strong here.”]

Spelarnas fackförbund, Professional Footballers’ Association, beskriver beslutet som ”unprecedented” och att det kan leda till ett farligt prejudikat om domen upprätthålls.

:::

En oberoende panel ska bedöma Wayne Rooneys överklagan och ett beslut förväntas meddelas senast kl 19 idag.

…………………………………………………

The Football League har skrivit på ett nytt TV-avtal som innebär en sänkning av avtalets intäkter med £69m.

http://www.telegraph.co.uk/sport/football/news/8430527/Championship-clubs-could-be-hit-hardest-financially-by-new-TV-deal.html

Reaktionerna har varit blandade. Å ena sidan så är man nöjd att till sist ha skrivit på ett nytt kontrakt om tre år. Å andra sidan så medför avtalet alltså en kostnad för klubbarna.

Framför allt så drabbar det klubbarna i The Championship, som äter upp närmare 80% av kakan. De kommer alltså bli tvungna att reducera sina spelarkostnader.

…………………………………………………

Jag delar upp bloggandet idag så att vi kör den här bloggen först och när kvällen börjar närma sig så kommer en blogg inför kvällens stormatch mellan Chelsea och Man Utd.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Oändligt är vårt stora äventyr?

För de allra flesta inblandade med Tottenham Hotspur – spelare, ledare och supportrar – så befinner de sig på okänd mark. Inte minst är kanske fallet så för Harry Redknapp vars klubbhemvist innan han kom till Tottenham inkluderar Bournemouth, West Ham, Portsmouth och Southampton.

Bristen på rutin och erfarenhet från spel i Champions League, och det faktum att klubben inte deltagit i den främsta europeiska cupturneringen på nästan 50 år, betyder att väldigt få förväntar sig att Tottenham ska vinna mot Real Madrid och avancera till semifinal.

Men jag sa redan när lottningen gjordes att jag bedömer Tottenhams chanser som goda. Det som verkligen ligger dem i fatet är det omfattande skadeläget som gör dem väldigt tunna framför allt i backlinjen.

Vad som också måste uppfattas som oroväckande är att lagets målproduktion har sinat något den senaste tiden. Förvisso är detta mest i ligan och läget är inte sällan helt annorlunda i det europeiska cupspelet.

Men just ikväll – här och nu – så är det viktiga inte att göra många mål framåt (även om ett eller två sannerligen inte skulle skada) utan att hålla så tätt bakåt som möjligt.

:::

Det finns en hel del likheter mellan Tottenham i år och det Liverpool som trotsade oddsen och gick hela vägen till vinst 2005. Förvisso hade Liverpool en annan historia i turneringen, och det var inte första gången de deltog i Champions League i dess nuvarande format, men kvaliteten på spelartruppen gjorde att man vid varje slutspelsrunda misstänkte att det skulle bli den sista.

Spelare för spelare så är Tottenham 2011 klart bättre än Liverpool 2005. Men mot Real Madrid är de underdogs. I en eventuell semifinal ställs de antagligen mot Barcelona mot vilka alla lag i världen just nu är underdogs. Och i en final så skulle de vara underdogs mot Chelsea, Man Utd såväl som Inter. Det är i sådana lägen man behöver karaktärsspelare som kan kliva fram och avgöra till det egna lagets fördel.

Tottenham har sådana spelare i Rafael van der Vaart, Gareth Bale, Luka Modric och för all del även Aaron Lennon. När man möter lag och managers som kan förbereda sig för varje taktisk liten detalj så är det just individernas förmåga att skapa det oväntade som visar sig vara avgörande. Nyckeln för Tottenham och Harry Redknapp är att våga ge sina spelare friheten att åstadkomma detta oväntade.

:::

Tottenham har en god chans att ta sig förbi Real Madrid i Champions League.

Inte nödvändigtvis för att man är bättre än Real Madrid, men man är ett kompetent fotbollslag och med många olika sätt att attackera och göra mål, och i ett cupspel kan alla lag vinna. Men kanske framför allt därför att Real Madrid är ett något överskattat lag som, om de inte haft Jose Mourinho som manager, knappast hade betraktats som någon favorit till Champions League-titeln. Men Mourinho är ingen demon, han är i allra högsta grad dödlig.

Men ska Tottenhams äventyr fortsätta efter ikväll och efter kvartsfinalerna så behöver laget organisation och ambition, de behöver ha modet att ta chanserna när de dyker upp, de behöver ha sin publik i ryggen och för all del så behöver de också ha lite nödvändig tur på sin sida.

…………………………………………………

FACT CHECK:

Klubbarna har ställts mot varandra i europeiskt cupspel en gång tidigare. Real Madrid vann kvartsfinalen i UEFA-cupen 1984/85 mot Tottenham som då var regerande mästare.

Real Madrid har vunnit sina samtliga fyra hemmamatcher i Champions League den här säsongen och har på dessa fyra matcher gjort elva mål utan att släppa in ett enda. Tottenham å sin sida har gjort hela elva mål på sina bortamatcher i Champions League.

De två senaste gångerna Real Madrid har ställts mot engelskt motstånd i Champions League så har man förlorat med 0-1 på hemmaplan. Mot Liverpool 2008/09 och mot Arsenal 2005/06. Vid båda dessa tillfällen åkte man därefter ut hela Champions League.

Detta är Tottenhams fjärde resa till Spanien med ett tidigare facit om en oavgjort och två förluster. Den oavgjorda kom i den tidigare nämnda UEFA-cupmatchen mot Real Madrid. Tottenham förlorade också borta mot Barcelona (0-1) i semifinalen av Cupvinnarcupen 1981/82 och i UEFA-cupens kvartsfinal mot Sevilla (1-2) 2006/07.

Senaste gången Tottenham mötte spanskt motstånd så förlorade man på hemmaplan mot Getafe med 1-2 i UEFA-cupens gruppspel 2007/08. Tottenham vann å andra sidan sin och Englands första europeiska cuptitel genom att slå Atlético Madrid med 5-1 i Cupvinnarcupens final 1963 i Rotterdam.

…………………………………………………

Paul Hayward skriver om Tottenhams mindervärdeskomplex och hur det faktiskt kan hjälpa dem mot en klubb som Real Madrid.

http://www.guardian.co.uk/football/blog/2011/apr/05/tottenham-hotspur-real-madrid-champions-league

Lite tramsigt måhända, men poängen om motivationens betydelse ska kanske inte underskattas. Problemet vad avser matchen mellan Real Madrid och Tottenham är måhända att Real Madrids motivation i det avseendet är minst lika stor.

Matchen mellan Chelsea och Man Utd är emellertid en liten annan historia. Där kan kanske Chelsea vara något behjälpta av att de måste vara en aning mer ”desperata” än vad Man Utd är.

http://www.telegraph.co.uk/sport/football/teams/chelsea/8428686/Chelsea-v-Manchester-United-Carlo-Ancelotti-says-clubs-whole-season-rests-on-Champions-League-clash-with-United.html

…………………………………………………

Jag ramlade förbi den här musikvideon av USA:s fotbollslag inför VM 1990 i Italien.

Man får ju säga att Top Gun känns rätt subtil som jämförelse.

Be Champions!!

Peter Hyllman

NEZIK: När Standard Charters marknadsstrategi görs till Liverpools värvningsstrategi

När exploateringen, exponeringen och globalisering av fotboll är ett faktum, och graden av dessa når oanade höjder – man hittar fotbollsspelare i de mest krigsdrabbade och u-landbetonade länder och man glömmer allt som oftast den egna ungdomsakademin och alla oslipade diamanter som med all säkerhet finns framför näsan på klubben, fick denna nyheten, som spred sig snabbt som satan på bloggar och diverse olika sociala medier, ett extra högt ögonbryn.

“Standard Chartered theory on maximizing Liverpool FC brand potential by signing Asian players”.

Först och främst är det nästintill skrattretande att de tror att de ska ha något att göra med laguttagningen, truppen eller personal. Jag tror inte Fergie rekommenderar Glazer-familjen vilka aktier man ska köpa och investera i, och jag tror definitivt inte Wenger och Emirates har ett sådant ömsesidigt förhållande heller.

Sedan slog det mig. Det jag aldrig innan dess förstått. Det kan vara min naiva ställning till fotboll – fotboll är och föreblir en sport som inte ska handla om pengar. Att man aldrig i hela livet skulle signera en spelare på grund av etnicitet, för att locka en större publik som på så sätt ska ge större intäkter. Där hade jag fel. Där hade lilla, naiva jag, fel.

Faktum är, att Liverpool FC, oskyldigt nog, inte är den första Premier League-klubb som tänkt så långt. Den blåa sidan av Merseyside har redan been there, done that, och bokstavligt talat, have that shirt.

:::

Allt började en kylig höstdag när sommarlöven just lämnat sitt näste och istället tagit över gatan och fyllt den med färger av hela det bruna spektrumet. Solen hade nyligen tagit sina sista andetag och skulle just lämna plats för månen och dess nattskift.

Jag vet att jag lyckas försköna historian. Den var inte riktigt så sagolik. Tvärtom.

Li Weifeng hade tidigare spelat för Shenzhen Ping’an, men hade kort efter VM 2002 i Sydkorea/Japan, erbjudits en kort försöksperiod hos Everton, som en del av den deal Everton hade med sin sponsor, Kejian. Men vad Li inte lyckades med, var att flörta till sig ett permanent kontrakt och han återvände inom kort till Shenzhen Jianlibao.

Det slutade inte där. Tvärtom fick man mersmak för namnet Li.

I samma deal, flög Lie Tie till mäktiga England för att återigen, precis som sin landsman, slåss för ett kontrakt. Han lyckades lite bättre, eller rättare sagt, han lyckads riktigt bra. Trots inledande skepsis på Merseyside av både supportrar och fotbollsfantaster, var hans första säsong på Goodison Park en överraskande framgång. Manager David Moyes spelade honom i 31 ligamatcher, främst i startelvan, där hans position som en defensiv mittfältare hjälpte klubben till en sjunde plats.

Everton kämpade mot hans tidigare klubb Liaoning, för att få värva honom på permanent basis efter 2002/03-säsongen. Man lyckades, affären avslutats i augusti 2003, och därmed var det ett faktum – Everton hade signerat en asiatisk spelare.

Men det där kontraktet var inget lyckat drag. Därifrån dalade hans karriär. I maj 2006 släpptes Li Tie, efter att Everton börjat ta emot bud på kinesen. Han hade tydligen gjort ett stort intryck på engelsk fotboll, för kort därefter signerade han ett tvåårskontrakt med Sheffield United. Det är dock en annan historia, och ett annat blogginlägg.

:::

Men först ut var inte The Toffees. Nej där hade Arsenal hunnit före. Redan år 2001, innan Asienhysterin som uppkom efter VM i Sydkorea/Japan, signerade man Junichi Inamoto. En yngling från klubben Gamba Osaka, som då var en av många uppmärksammade överföringar av asiatiska spelare till Europa. Han signerade för Arsenal, men han misslyckades med att slå sig in i startelvan. Han förekom i ett par ligacupmatcher och i något enstaka Champions League match.

Han hann inte inta en konsekvent plats i A-laget, innan Arsenal släppte iväg han – till sin besvikelse, kan tyckas, då Inamoto gjorde två mål för det japanska landslaget under VM 2002.

Lära sig ifrån sina misstag är inte populärt hos Londonlaget, för så sent som i januari, fick man det nya asiatiska stjärnskottet att skriva på. Ryo Miyaichi är alltså det komplicerade namnet man nu ska lägga på minnet.

Miyaichi spelar till vardags i Chukyo University High School i Nagoya och har representerat de japanska ungdomslandslagen sedan 13 års ålder. Han är ett känt namn i Japan och så snart som han började bli ett namn, blev han jämförd med storspelare som Cristiano Ronaldo och Thierry Henry. En viss sanning kan ligga i det påståendet, då Ryo är en teknisk spelare med kvicka fötter som antingen gillar att hålla till på kanten där hans fart verkligen kommer till nytta, alternativt spela som en klassisk anfallare.

I just detta exemplet är det väldigt tydligt att sponsorn varit och påverkat Wenger. Med tanke på att Emirates tidigare försökt få AC Milan att värva profilspelaren Keisuke Honda, redan i somras ska tilläggas, så är värvningen av Ryo Miyaichi med all säkert uppskattad hos Arsenals sponsor. Värvningen ses som ett steg för Arsenal mot att inta den japanska marknaden.

:::

Om det blir en succé eller inte, det får tiden utvisa. För ett misslyckande behöver det verkligen, givetvis, inte vara. Det finns ett par asiatiska spelare i Premier League, som spelar för tillfället, som imponerar mer och mer för var dag – och visar vägen för andra i liknande situationer. Vi har först och främst Lee Chung-Yong, spelandes i Bolton Wanderers FC. Han har visat sig vara nödvändig hela säsongen, och nickade så sent som häromveckan Bolton till semifinal i FA-cupen, i den täta matchen mot Birmingham som slutade 3-2 å The Wanderers favör. Belöningen hade kommit innan det livsviktiga målet, då han kritade ner sin namnteckning för Bolton till ytterligare år 2013.

Vilket var ett väldigt bra drag, då han varit som gjord för Owen Coyles 4-4-2-uppställning, som han använt hela säsongen. Tillsammans med vår egna Johan Elmander, och emellanåt med Daniel Sturridge, har sydkoreanen format Boltons bästa anfallspar sedan 1920-talets glansår med David Jack och Joe Smith i toppositionerna.

Många menar idag att Lee är en av Boltons viktigaste spelare och förväntas vara en enorm källa till framgång för Bolton i framtiden.

:::

Men den enskilt största asiatiska profilen i Premier League, i dessa annars så mörka dagar, måste utan diskussion vara Park Ji-Sung.  Han är den mest uppmärksammade asiatiska fotbollsspelaren i historien, som den enda sydkoreanska spelare som vunnit UEFA Champions League och första asiatiska att ha spelat final i turneringen. Den 30-åriga mittfältsmotorn har spelat i Manchester United sedan 2005 och har hunnit med 168 matcher och 22 mål för United. Han har blivit framröstad som månadens spelare ett flertal gånger, senast i november och december förra året, då han hade en formtopp man inte såg slutet på.

Han är älskad av både fans och ledare för sin otroliga arbetsmoral, exceptionella konditionsnivå och sin tajming, både när det gäller positionsspelet och målgörandet. Han har visat vägen för asiatiska spelare, och jag vågar nog påstå att det Fergie inte värvade honom i syfte att synas mera i den asiatiska delen av världen – utan att det bara kom som en ända stor bonus som gör att Glazer familjen skrattar ända vägen ner till banken. Om vi bortser ifrån det finansiella skuldberg som tynger deras axlar men framför allt klubben Manchester Uniteds axlar. Annan historia, annat blogginlägg.

:::

Andra menar tvärtom, och fördömer värvningen och andra liknande värvningar. Det handlar inte om spelarkvalité, utan om ekonomiska behov menar kritikerna. Just i detta fall tycker jag det resonemanget inte är hållbart på något plan. Ska man anta att alla asiatiska spelare som spelar i Premier League enbart är där för att upprätthålla någon slags kvot, så har den som tycker så en skruv lös som på direkten behöver skruvas på plats igen. Jag finns här för dessa skruvlösa människor.

Nästa fundamentala fråga är ju givetvis om man tjänar någonting på det. Eller om det är sista steget för total förstörelse av den globala sporten. Att signera spelare, enbart för att locka till sig en viss skara människor. Eller ännu troligare, är det något som pågått under en längre tid utan att vi varit medvetna om det?

Vad vi kan dra för slutsatser är att både Everton och Arsenal försökte attrahera den asiatiska marknaden genom att teckna kinesiska spelare, men visade att kommersiell framgång inte alltid omvandlas till framgång på det viktigaste stället – planen. Tankebanorna hos klubbarna är väldigt tydliga – signera en asiatisk spelare, öka antalet supportrar som leder till fler köp av officiella varor som till sist innebär ett extra klirr i kassan.

Men båda klubbarna misslyckades och gick istället back. Klirret i kassan uteblev. Den asiatiska delen av världen blev inte vunnen. Istället får klubbarna signeringen av spelare att alltmer likna en avancerad ekvation, där man måste inkludera spelarens värde, spelarens förmåga att attrahera publik och antalet tröjor spelaren i fråga kommer sälja.

Sedan finns det klubbar som lyckats, men som inte nämnvärt ökat sin följarstab i utlandet. Bolton är väl ett fint exempel, som jag demonstrerade ovanför. Manchester United är enligt mig det bästa exemplet på en klubb som lyckats balansera in alla faktorer. Ändå kan jag inte låta bli att dra en suck av förfäran när jag ser klubbar som Liverpool försöka sig på att vinna folks sympatier enbart på spelarkvalité. Det funkar inte så. Jag vill inte gå till attack på min egna klubb, men det låter inte helt rätt. Liverpool FC låter snarare som ett företag än en fotbollsklubb i och med dessa planer. Åh, modernisering av fotboll, vilket extremt hat jag känner gentemot dig.

Dem gamla gubbarna sjunger på sången ’det var bättre förr’. Jag måste besviket stämma in.

Snart kan ni detta, men värt att upprepa; vill ni kontakta mig gör ni det lättast på nezik_93@hotmail.com , alternativt tycker jag ni kan följa mig på Twitter, där 140 tecken alltid lyckas begränsa mig.

Peter Hyllman

Är David Luiz säsongens bästa offensiva värvning?

Chelseas värvning av David Luiz från Benfica för ca £26m var ett sätt att signalera styrka och ambition vid en tidpunkt när många undrade om Roman Abramovichs kärleksaffär med klubben var på väg mot sitt slut.

Luiz är alldeles tveklöst en försvarare som är stark och stabil och kapabel att bilda ett kompetent mittlås tillsammans med i första hand John Terry.

Men tittar man bakom det på ytan uppenbara så är det sannolikt inte för sina defensiva egenskaper som David Luiz har värvats, utan för vad han bidrar med till det offensiva spelet.

Carlo Ancelotti bör rimligen ha blivit alltmer oroad över hur lag lärde sig att komma till Stamford Bridge och ”parkera bussen” och lyckas komma därifrån med i alla fall en poäng – och på så vis kosta Chelsea två poäng.

I Luiz får Ancelotti en spelare vars offensiva instinkter kan luckra upp ett organiserat och djupt liggande försvar. Och efter bara ett fåtal matcher i England så ser Luiz ut att kunna bidra till Chelseas offensiva spel i större utsträckning än en anfallare värvad för nästan det dubbla.

Värvningen av David Luiz signalerar också en förändring i synen på mittbackar i England och kanske även till viss del återinförandet av den traditionella libero-rollen.

:::

Attack från djupet

Luiz är en modern variant av en sweeper. I Benfica spelade han mittback eller vänsterback men var alltid benägen att göra löpningar framåt i planen vid varje tillfälle.

Han har en avsevärt bättre bollteknik än vad som är vanligt hos brittiska mittbackar, snarare motsvarar han i det avseendet mer offensivt lagda mittfältare.

Men platsen i backlinjen passar honom och laget utmärkt då han han i större utsträckning kan attackera bakifrån och skapa oro i motståndarnas försvarsled då de aldrig kan vara säkra på vem som ska plocka upp honom.

Motdraget kan bli att låta en av anfallarna följa Luiz och plocka upp hans löpningar, men då neutraliseras en viss del av deras egna anfallshot.

Det finns andra liknande spelare i Premier League, exempelvis Daniel Agger i Liverpool och Thomas Vermaelen i Arsenal men ingen av dem rör sig framåt i riktigt samma utsträckning som Luiz.

Taktiska implikationer

Med en försvarare som agerar på det viset blir det extra viktigt att ha mittfältare som under matchen kan falla tillbaka och täcka upp i det här fallet Luiz position.

Alternativt så måste den mittfältare som har till uppgift att följa Chelseas defensiva mittfältare vara klok nog att se när han och David Luiz i det här fallet byter plats.

Att använda sig av en libero eller sweeper som ett offensivt vapen är något som ges fullt bruk framför allt när man möter ett underlägset lag som är villiga att överge bollinnehav och lägger sig i ett djupt och trångt försvarsspel.

Det är också ett offensivt vapen när en stark motståndare har en ledning eller ett resultat och framför allt är intresserade av att försvara detta resultat. Hur nyttig en spelare som David Luiz kan vara i ett sådant läge har vi sett mot såväl Man Utd som mot Man City.

:::

Så när många betraktar David Luiz som en defensiv värvning, en värvning som förstärker Chelseas försvarsspel, så ska det kanske framför allt betraktas och bedömas som en värvning som kompletterar och utvecklar Chelseas offensiva spel.

För övrigt så skriver Adam Clery på Scheidt’s Footballing Miscellany en tämligen intressant blogg om hur värvningen av David Luiz kan förändra synen på mittbackar inom den engelska fotbollen.

http://scheidtcast.com/2011/02/15/david-luiz-could-fix-english-football/

Clery beklagar den traditionella synen på mittbackar i engelsk fotboll och konstaterar kallt att David Luiz sannolikt aldrig varit back om han fostrats inom engelsk fotboll då han är alltför teknisk.

Clery är kanske lite over-the-top men att David Luiz kan introducera ett nytt offensivt vapen till engelsk fotboll, och ett nytt sätt att betrakta mittbackars användning i ett lags offensiva spel, betvivlar jag inte.

…………………………………………………

Paul Ince har fått sparken från Notts County vilket återigen aktualiserar frågan om färgade managers inom engelsk fotboll.

Lucy Tobin på The Guardian ställer sig frågan huruvida institutionaliserad rasism i klubbarnas styrelserum är anledningen till att så få svarta spelare går vidare som managers.

http://www.guardian.co.uk/education/2011/mar/28/black-football-managers-institutional-racism

Institutionaliserad rasism avser ett beteende där människor inte medvetet diskriminerar minoriteter men är oförmögna att förändra eller genomskåda gamla antaganden och stereotyper. Beslutsfattare har en benägenhet att rekrytera personer som de kan identifiera sig med och känna igen sig själva i, personer som liknar dem själva.

Tobins artikel refererar en undersökning i vilken över hälften av färgade fotbollssupportrar menar att engelsk fotboll måste införa en motsvarighet till NHL:s ”Rooney Rule” – som reglerar att alla shortlists till ett manager- eller coachuppdrag måste innehålla minst en minoritetskandidat.

Huruvida en sådan regel har någon praktisk effekt är öppet för diskussion.

…………………………………………………

I samband med Wayne Rooneys målfirande efter sitt tredje mål mot West Ham så spottade han ur sig en välbekant svordom rätt in i TV-kameran, till alla moraltanters stora förskräckelse.

Nu riskerar han att bestraffas av FA för detta tilltag – FA har beslutat sig för att utreda situationen och ska under dagen meddela om det blir någon sanktion mot Wayne Rooney.

Brittisk media, och då i synnerhet Daily Mail, bedriver för närvarande en hätsk kampanj för att få Rooney bestraffad – vilket ska förstås som avstängd.

http://www.dailymail.co.uk/sport/football/article-1372785/Patrick-Collins-Wayne-Rooneys-foul-mouthed-tirade-makes-instant-mockery-new-Respect-campaign.html

Jag har ett lager av obscena svordomar jag skulle vilja viska ömsint rätt in i Patrick Collins ena ömtåliga öra.

Det vore naturligtvis stor parodi på all form av rättvisa och sunt förnuft om Wayne Rooney skulle bli avstängd för något sådant här, och det går väl bara att hoppas att FA genomskådar situationen för den mediaanka det trots allt är.

Graham Poll och Daily Mail däremot gör sitt bästa för att knuffa FA i ”rätt” riktning och uppmanar FA att stänga av Wayne Rooney i tre matcher – vilket skulle utgöra en värre eller lika hård bestraffning för en förlupen svordom än vad vissa fått för att ha brutit motståndarnas ben med en vansinnestackling.

http://www.dailymail.co.uk/sport/football/article-1373003/Graham-Poll-FA-ban-Wayne-Rooney-games.html

Jag skulle inte ha något emot att visa Graham Poll tre gula kort.

Rooneys svordom var för det första inte särskilt upprörande eller mer än vad varje TV-tittare hör flera gånger under en enda dag, den var inte riktad mot någon speciell och definitivt inte mot någon matchfunktionär, och han har därtill bett om ursäkt i efterhand.

Det finns alltså fortfarande människor som på allvar tror att barnen och ungdomarna ”förstörs” om de råkar höra en ynka liten svordom?! Vilken värld lever de i?

Besides – jag är inte säker på att det var mer obscent eller mer störande att höra Rooneys svordom än att tvingas se Steven Gerrard plantera en blöt kyss med sina svettiga läppar rätt in i TV-kameran.

Hehe.

:::

Det här med svordomar i och runt Premier League har ju en lång och illuster historia. Bleacher Report räknar upp vad de betraktar som de fem främsta incidenterna.

Harry Redknapp ogillar reservspelare

Totttenhams slösaktiga anfallare har varit något av ett återkommande tema under Redknapps tid i klubben, vilket han själv på olika och mer eller mindre roliga sätt har kommenterat. Med varierad framgång.

Det är inte utan att man förstår honom när en av dessa anfallare under en träning försöker skjuta på mål men istället träffar stackars Redknapp som står vid sidlinjen och genomför en TV-intervju.

Alex Ferguson ogillar ballonger (och Mike Phelan)

Ballonger har inget på en fotbollsplan att göra såvida inte Darren Bent är i närheten. Mike Phelan hade säkert väldigt goda intentioner när han snabbtänkt tog tag i ett potentiellt problem, men otack är världens lön! Alex Ferguson gillar inte höga och plötsliga ljud, såvida det inte är han själv som står för dem.

Didier Drogba ogillar Tom Henning Ovrebo

Chelsea leder under hela matchen mot Barcelona trots att Ovrebo friar ett antal straffsituationer för dem, varav han nog borde dömt straff vid minst ett par tillfällen. I matchens sista minut kvitterar Iniesta med ett skott från 20 meter och Barcelona går vidare i Champions League.

Drogba passar på att lite för ivrigt visa upp sina kunskaper i det engelska språket och säger vad han tycker rätt in i TV-kameran. UEFA bestraffade honom med sex matchers avstängning, varav två var en villkorlig dom.

Alex Ferguson ogillar journalister

Egentligen finns det inte några riktigt hårda ord i det här klippet men det är snarare Fergusons olycksbådande lugn och metodik som gör det så förträffligt. Det är inget plötsligt vredesutbrott utan kommer helt naturligt. Det som gör det hela till ett konstverk är emellertid Skyreporterns lillgamla och moraltantigt påklistrade förmaning till Ferguson att ”vårda språket”.

Harry Redknapp ogillar journalister

Vem visste att Happy Harry hade en känslig sida? När den stackars journalisten konfronterar Redknapp med en kärt hållen stereotyp så förorsakar han ett verbalt vredesutbrott från Redknapps sida och försätter sig själv i en situation där han måste närmast panikartat be om förlåtelse. Det är oklart om det var Redknapps ilska eller hans alltför entusiastiska ursäkt som emaskulerade honom mest effektivt.

…………………………………………………

Två tunga segrar för Fulham och Man City i söndagens matcher. Fulham slog Blackpool med stabila 3-0 efter två mål av Bobby Zamora och Man City krossade ett håglöst Sunderland med 5-0.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Premier Leagues fem bästa mittfält

För några veckor sedan inledde jag projektet med att rangordna de bästa lagdelarna i Premier League.

Jag inledde med försvaret, och den bloggen finner ni här:

http://blogg.fotbollskanalen.se//hyllman/2011/03/20/premier-leagues-fem-basta-forsvar/

Nu har turen kommit till mittfältet, vilket kan hävdas vara den viktigaste lagdelen i ett givet fotbollslag.

:::

Tidigare listor jag har gjort har fokuserat på spelare.

Med den här listserien håller jag mig inom samma seriesystem så att säga – men väljer istället att titta på lagdelar som kollektiva helheter.

Det är med andra ord inte bara kvaliteten på de enskilda spelarna som är avgörande här, utan lika mycket hur dessa fungerar tillsammans och graden av samordning och samarbete dem emellan.

Vilket naturligtvis – om man vill analysera och förstå fotboll – är ett långt mycket mer givande och fruktbart perspektiv.

Det är på den nivån man hittar svaret på hur det exempelvis kan komma sig att ett lag som Wolves kan vinna mot lag som Man City, Liverpool, Chelsea och Man Utd.

:::

Vad som är ett mittfält är naturligtvis inte ett fast begrepp.

Många lag ställer upp sina mittfält på helt olika sätt; ibland med tre centrala mittfältare, ibland med fem mittfältare, vissa har en balansmittfältare och andra väljer två, ytterligare några kör med ett rakt fyrmannamittfält.

En företeelse i den moderna fotbollen är också att vissa spelare, inte minst på ytterpositionerna eller dess motsvarighet, befinner sig i gränslandet mellan att vara mittfältare och anfallare.

Det betyder att det riskerar bli viss överlappning mellan lagdelarna men det visar också på den moderna fotbollstaktikens flytande natur.

Det ska ju också sägas att jag i viss utsträckning kommer att ta hänsyn till varje lagdels respektive förutsättningar – och bedöma styrkor och svagheter därefter.

…………………………………………………

DE FEM BÄSTA MITTFÄLTEN I PREMIER LEAGUE

(1) Tottenham

Tottenhams mittfält är en sprudlande orgie av mångsidighet och kvalitet. Där finns de hårdtacklande, markerande och bollpassande balansmittfältarna ibland andra Wilson Palacios, Tom Huddlestone, Sandro och Jermaine Jenas. Där finns de kreativa centrala mittfältskrafterna i Luka Modric och Rafael van der Vaart, som även kan gå ut på kanten. Och där finns de vindsnabba yttermittfältarna som Gareth Bale och Aaron Lennon. Därutöver finns tekniskt kreativa matchvinnartyper som Niko Kranjcar. Inget annat lag i Premier League har ett mer komplett mittfält.

(2) Arsenal

När det gäller teknisk kompetens och rörlighet så finns det absolut inget mittfält i Premier League just nu som överträffar Arsenal. Mittfältet är den brummande motorn i Arsenals maskineri och det är därifrån som 95% av lagets mål om inte görs så i alla fall skapas. I spelare som Alex Song och Jack Wilshere så finns där även positionsspel och rivighet som krävs för att hävda sig i Premier League. Det som gör att man inte hamnar högst är den kända svagheten samt i mina ögon att mittfältet är något ensidigt. Där finns få möjligheter att med hjälp av mittfältet förändra en matchbild.

(3) Aston Villa

Aston Villas mittfält är ett stadigt praktexempel på ett snabbt och målmedvetet Premier League-mittfält. Mycket av spelet utgår från Ashley Youngs kreativa färdigheter men han är samtidigt uppbackad av Stilian Petrovs rutin och kreativa blick för spelet, samtidigt som Jean II Makoun nu har tillkommit och tillför nödvändig kraft på det centrala mittfältet. På kanterna så blixtrar det titt som tätt till med Stewart Downing och den unge talangen Marc Albrighton i full fart. Lägg därtill att Aston Villas mittfält är uppbackat av såväl andra rollspelare som ett antal unga akademiprodukter.

(4) Man City

Man Citys är ett mittfält med väldigt tydliga och väl definierade roller och de sköter sina uppgifter på ett väldigt bra sätt. Med spelare som Nigel De Jong, Gareth Barry, James Milner, Yaya Touré och i bakgrunden även Patrick Vieira så har man en nästan löjligt ramstark centrallinje mot vilken man kan ha invändningen att det är kanske en överdriven betoning på mittfältets centrala balans. Den kreative lille David Silva utgör en väldigt giftig länk mellan mittfält och anfall och på kanterna kan Mancini även tillföra fart i form av Adam Johnson och Shaun Wright-Phillips.

(5) West Ham

West Ham har irrat omkring som yra höns den här säsongen och befinner sig djupt ned i nedflyttningsträsket. Men man ska inte tro att det är mittfältets fel när det snarare är något som beror på ett slösaktigt anfall och ett närmast parodiskt inkompetent försvar. På mittfältet är förgrundsgestalten framför alla andra Scott Parker, en het kandidat till Player of the Year trots att laget ligger där det ligger. Han flankeras av kompetenta rollspelare som Luis Boa Morte och Mark Noble. Efter skada har även Thomas Hitzlsperger växt fram som ett perfekt kvalitetskomplement.

:::

Bubblare:

»  Liverpool
»  Chelsea
»  Everton

…………………………………………………

The Guardians Joy of Six-blogg tar upp sex stora fotbollsmittfält genom fotbollshistorien.

http://www.guardian.co.uk/sport/blog/2009/mar/27/joy-of-six-great-midfields

Jag blir riktigt nöjd med att hitta Evertons 1980-talsmittfält på den där listan, det var ett nästan övermänskligt intensivt mittfält som dominerade precis allt och alla.

Och inte tänker jag be om ursäkt för att Man Utds mittfält från runt millennieskiftet finns med – som jag betraktar som ett av den engelska fotbollens och även världsfotbollens bästa mittfält genom alla tider.

Men visst hade något av Milans stora mittfält förtjänat en plats på en sådan här lista?!

…………………………………………………

Fördomar är det fullt av i engelsk fotboll vilket vi inte minst sett under den här säsongen.

Att vara gay och spela fotboll är tydligen både kontroversiellt och på tapeten, vilket vi sett inte minst genom att en svensk fotbollsspelare precis ”kommit ut” vilket även rapporterats om i de flesta av de engelska tidningarna.

Läs här den fascinerande historien om Stonewall FC – grundad 1991 och den första fotbollsklubben i England för öppet homosexuella spelare.

http://www.threematchban.com/Articles/the-long-road-to-equality-when-you-re-the-first-gay-men-s-football-club-in-the-uk-this-is-stonewall-fc

Stonewall FC spelar i nuläget i The Premier Division of the Middlesex County Football League, vilket är Englands sjunde nivå av nonleague-fotboll.

Självklart skulle det vara just Middlesex County också.

…………………………………………………

Respekt för domare har varit på tapeten och förbunds- och ligaorganisationer har sagt sig vara på krigsstigen mot hån och respektlöst beteende mot domare.

Då kan man tycka att de möjligen skjuter sig själva i foten en aning genom att tvinga domare att lyfta upp sådana här elektroniska tavlor – med en allt annat än subtil kondomreklam.

Från The Spoiler.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Mästarskap

Jag brukar med lite glimt i ögat avsluta mina bloggar med det rippade popkulturella uttrycket “Be Champions!!”.

Men vad betyder då det – att “vara mästare”?

De senaste omgångarna av Premier League kanske ger en liten indikation på det.

Man Utd får vid ställningen 0-0 en egen spelare utvisad med cirka en kvart kvar av en tuff och tungrodd hemmamatch mot Bolton. Man Utd gör 1-0 och får med sig alla tre poängen.

Arsenal får vid ställningen 0-0 en motståndare utvisad med cirka en kvart kvar av en tuff och tungrodd hemmamatch mot Blackburn. Arsenal trycker på men lyckas inte spräcka nollan.

Kanske är det så att skillnaden mellan att vara mästare och att inte vara mästare den här säsongen ligger i just dessa båda olika händelseförlopp.

:::

Man Utd har hittills under den här säsongen legat under med två mål eller fler på bortaplan vid fyra tillfällen. Det är tolv poäng det spelas om på dessa fyra matcher och av dessa så har Man Utd spelat hem sju poäng. Vilket händelsevis råkar vara det antal poäng de nu leder tabellen med.

Däri ligger onekligen också en form av “Mästarskap”.

:::

Nu blir det Derbi Della Madonnina för resten av kvällen. Kvalitetsfotboll!

Be Champions!!

Peter Hyllman

Guns And Roses

Ligaspelet återupptas efter landslagsuppehållet med täta strider såväl i toppen som i botten av tabellen på programmet.

På The Emirates ska Arsenal försöka ta tag i titelstriden igen efter att ha sladdat betänkligt under mars månad. Man möter ett Blackburn där ny manager-effekten med Steve Kean verkar ha avtagit.

Det är en måste vinna-match för Arsenal. Blackburn å sin sida kan vara nöjda med en poäng.

http://www.telegraph.co.uk/sport/football/competitions/premier-league/7944154/Arsenal-v-Blackburn-Rovers-match-preview.html

:::

Arsenal välkomnar tillbaka efter skada spelare som Francesc Fabregas, Robin van Persie, Theo Walcott, Alex Song och Abou Diaby och det är naturligtvis ett positivt besked för Arsene Wengers mannar.

Även om det naturligtvis är oklart om samtliga dessa spelare faktiskt startar mot Blackburn.

Blackburn Rovers skadesituation ser inte fullt så ljus ut med tunga skador på spelare som Vince Grella och David Dunn. Gael Givet är dessutom avstängd till den här matchen.

:::

En diskussionspunkt inför matchen är naturligtvis huruvida Arsene Wenger planerar att låta Jens Lehmann göra full comeback i Arsenals tröja i den här matchen.

Efter att Manuel Almunia gjort ett ödesdigert i förra matchen mot West Brom.

Men Wenger kan knappast ha varit alltför imponerad av Lehmanns insats för Arsenal Reserves senast.

:::

Blackburn är ännu ej helt säkra vad avser nedflyttningsstriden och det ska bli intressant att se med vilken taktik och ambition de planerar genomföra den här matchen.

Helt ofarligt är inte laget – men på förhand ska det här vara tre givna poäng för The Arsenal.

…………………………………………………

”Civil War”

Everton tar emot Aston Villa, en klubb som plågas av interna stridigheter efter det att flera spelare enligt uppgift revolterat mot Gerard Houlliers nya disciplinära regler. Fansen är också sura som ättika efter ett snöpligt cuputtåg och dåliga prestationer därefter.

:::

”Right Next Door To Hell”

Man City måste studsa tillbaka efter den tunga förlusten borta mot Chelsea i senaste omgången inte bara för att hålla tag i lagen framför sig utan också för att hålla Tottenham bakom sig. Men Sunderland är inte en lätt motståndare vilket samtliga topplag fått erfara den här säsongen.

:::

“I Used To Love Her”

The Hawthorns förbereder sig på ett viktigt möte för dem själva i bottenstriden men också för en riktig prestigematch. Roy Hodgson ställs inför sitt första möte med klubben från vilken han så nesligen fick sparken efter endast sex månader på posten. Payback-time?

:::

“Shotgun Blues”

Birmingham måste hitta tillbaka till formen de hade innan Ligacupfinalen mot Arsenal om de ska lyckas hålla sig kvar i Premier League. Mot Bolton har de en god möjlighet att plocka hem tre viktiga poäng. Förra matchen slutade 2-2 efter att Bolton hämtat upp ett tvåmålsunderläge.

:::

”Dust and Bones”

På Britannia Stadium drabbar Stoke samman med formlaget Chelsea som jagar en osannolik titelcomeback. Räkna med att det smäller och att benpipor kolliderar när två fysiskt starka och spelande lag ska kämpa om de tre poängen. Få ligamatcher i vilken Drogba är mer lämpad, men får han spela?

:::

Andra matcher under lördagen är Newcastle vs Wolves samt Wigan vs Tottenham.

Den tidiga lördagsmatchen är West Ham vs Man Utd.

…………………………………………………

En gripande intervju med Paul Gascoigne som kämpat med 15 långa år av alkoholism, men som nu varit nykter i fem månader och förbereder sig på att ge sig ut med ett resande teatersällskap.

http://www.telegraph.co.uk/sport/football/8420286/Paul-Gascoigne-ready-to-tell-the-sobering-truth-after-15-years-as-an-alcoholic.html

Paul Gascoigne måste vara en av den moderna fotbollens stora fotbollspelartragedier.

…………………………………………………

Inför söndagens match mellan Fulham och Blackpool så förväntas Fulhams ägare Mohamed Al Fayed avtäcka den av fansen inte alltför uppskattade statyn av Michael Jackson utanför Craven Cottage.

Ren och skär galenskap så klart. Men Fulhams fans kanske kan glädja sig åt att det är en rätt mild form av galenskap. Apropå galenskaper och engelska klubbägare så har Daily Mail gjort följande sammanställning:

Ken Richardson

När en brand bröt ut på Belle Vue 1996 och orsakade skador till en kostnad om £100k så var Doncaster Rovers med goda skäl upprörda. Men det skulle visa sig vara endast inledningen på eländigheterna.

Det uppdagades att klubbens skumme ordförande Richardson hade anlitat några hantlangare att anlägga branden för att kunna casha in på försäkringen. Men kuppen avslöjades när en av skurkarna genom att glömma kvar sin telefon på brottsplatsen visade sig vara dummare än det nationella genomsnittet.

George Reynolds

Den tidigare fängelsefågeln och sedemera mångmiljonären Reynolds anlände 1999 till Darlington med fagra löften om snar framgång. Några av hans paradprojekt var att paradera runt Faustino Asprilla som klubbens nya stjärnvärvning, vilket bara höll i sig under en kort tid då Asprilla tämligen snabbt meddelade att inget avtal hade skrivit under.

Reynolds satte också igång att bygga en ny arena med kapacitet att ta in 25,000 åskådare för £20m – glatt ignorerandes att klubbens genomsnittliga publiksiffra låg runt 4,000-strecket. 2004 lämnade Reynolds den skuldtyngda klubben och han skulle inom kort åka fast för skatteflykt.

Robert Maxwell

Den ökände mediemogulen var en annan halvt galen ägare som kom på den urbota korkade idén att slå samman ett krisande Oxford United med näraliggande Reading.

Fansen protesterade vildsint, vilket Maxwell såg som en ”bloody disgrace” och han tvingades till sist överge sina planer. Huruvida det föreslagna namnet på den nya klubben bidrog till fansens ilska förtäljer inte historien: ”Thames Valley Royals”.

Delia Smith

Smith hade kanske gjort klokt i att hålla sig till TV-kockeriet då hennes färdigheter snarare handlade om köttbullar än fotbollar. Istället valde hon i mitten av 00-talet att ta över gamla anrika Norwich City.

Att hålla en låg profil var tydligen inte Smiths ambitioner med sitt klubbägande utan hon såg till att omformulera sin image än mer genom att bidra med en tämligen sluddrande truddelutt framför förbryllade fans under halvtid i en match mot Man City 2005.

http://www.youtube.com/watch?v=Z_8JLkwzpd0

Michael Knighton

Mot slutet av 1980-talet så presenterade sig en Knighton in white shining armour för Man Utds fans när han lovade att köpa klubben och föra tillbaka dess guldålder. Fram till dess att det började tvivlas på om han egentligen hade råd med det ambitiösa projektet.

Knighton beslutade sig för ett mindre och kanske mer hanterbart projekt när han istället för Man Utd till sist valde att köpa Carlisle United. Men allt arbete gjordes om intet 1996 när ägaren försäkrade sig om sin status som evigt åtlöje genom att hävda att han sett ett UFO.

…………………………………………………

Hur ska man slå Man Utd? Avram Grant avslöjar här sin topphemliga plan och strategi för hur man ska lyckas med det.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Den engelska fotbollens sju dödssynder

Det har alltid varit den här bloggens ambition att ha en ärlig relation till den engelska fotbollen och dess klubbar.

Andra bloggar ges ibland karaktären av publicitetsverktyg och hejaklacksledare för de länder och de nationella ligor som de bevakar.

Det är inte nödvändigtvis något fel med det – men det riskerar dölja vissa viktiga aspekter av själva fotbollen.

:::

Jag ser inte något sådant behov för den engelska fotbollen. Är man bäst så har man råd att vara ärlig och kritisk med sig själv. Helt enkelt! Det är kanske till och med nödvändigt om man vill fortsätta vara bäst.

Och visst finns det många fel och avarter i den engelska fotbollen.

Ofta väljer man att rationalisera dessa fel med att den engelska ligan är så bra och de engelska lagen så starka. Men styrka ger inte rätt!

På sätt och vis är det kanske felen, bristerna eller svagheterna i en nationell fotbollskultur som ger den dess speciella karaktär. Ingen fotboll är emellertid perfekt och kanske vore fotbollen tråkig om så ändå vore fallet.

Men det finns fel och det finns fel – och sedan finns det så kallade dödssynder.

:::

Dödssynderna är sju till antalet.

De har samtliga fått sina uttryck i den engelska fotbollshistorien. Jag försöker ge några exempel med nutida relevans och aktualitet.

I vart och ett av fallen handlar det om lag som drabbats av eller misslyckats med att uppnå något som en följd av sitt syndafall.

Huruvida de exempel på synderna jag ger är de främsta eller ens de enda exemplen vet jag inte och yttrar jag mig därför inte om. Det är helt enkelt exempel som fallit mig in, varken mer eller mindre.

Jag förväntar mig en het diskussion.

…………………………………………………

Lust – (Lust, Luxuria)

Lust: 1. a: pleasure, delight b: personal inclination: wish 2. intense or unbridled sexual desire: lasciviousness 3. a: intense longing: craving <a lust to succeed> b: enthusiasm, eagerness <admired his lust for life>.

Som definitionen antyder så är Lust ett bredare begrepp än vad som brukar vara den vanliga uppfattningen. Det handlar i grund och botten om att längta efter något, att vilja uppnå något och att sätta denna längtan före övriga moraliska överväganden.

Spel i Champions League är och har varit ett föremål för intensiv längtan för många engelska klubbar genom åren. Både på grund av den status som turneringen medför och på grund av de ekonomiska fördelar som spel där medför.

Runt millennieskiftet var det här en längtan som drev Leeds United till en vidlyftighet som mer eller mindre ruinerade klubben. I syfte att etablera sig som en engelsk och europeisk toppklubb så drog Leeds på sig enorma kostnader i form av spelarköp och lönekostnader i en utsträckning som visade sig vara allt annat än hållbar.

Klubben byggde upp en kostnadsstruktur som baserades på en garanti om framtida Champions League-intäkter. När prestationen på planen inte höll, och dessa framtida intäkter uteblev, så var den finansiella katastrofen ett faktum. Inom loppet av bara några säsonger föll Leeds från semifinal i Champions League till League 1:s katakomber.

Motsvarande dygd: Avhållsamhet – (Chastity, Castitas), Aston Villa?

:::

Frosseri – (Gluttony, Gula)

Gluttony: 1. excess in eating and drinking 2. greedy or excessive indulgence <a serious failure in self-discipline>.

I mitten av 00-talet så hade Chelsea etablerat sig som en stormakt inom den engelska fotbollen. Med Roman Abramovich miljarder hade klubben värvat ihop ett storlag, förändrat den ekonomiska och sportsliga spelplanen inom den engelska fotbollen och lämnat tidigare storheter som Man Utd och Arsenal i sitt kölvatten.

Förvisso var Chelsea behjälpta av ekonomiska resurser, men styrkan var också beroende av att de använde dessa resurser på ett taktiskt klokt sätt. En taktiskt klok manager tillsattes, man byggde bakifrån och på stabila rollspelare i världsklass snarare än ett rent stjärnprojekt. Ligan vanns två år i rad och där fanns alla förutsättningar för en fortsatt och långvarig storhetstid.

Men klubben och Abramovich nöjde sig inte med det läget. Stora pengar spenderades sommaren därefter på spelare som Michael Ballack och Andrei Shevshenko, spelare som managern i grund och botten inte ville ha. Det var en överdriven form av konsumtion och brist på självdisciplin som skapade stridighet internt i klubben.

Den påföljande säsongen förlorades ligan till ett pånyttfött Man Utd efter några okaraktäristiskt svaga prestationer. Det var grogrunden till att José Mourinho lämnade klubben i inledningen av säsongen därpå och Chelsea kastades in i en tid av turbulens, deras storhetstid avbruten i förtid.

Motsvarande dygd: Måttfullhet – (Temperance, Temperatia), Tottenham?

:::

Girighet – (Greed, Avaritia)

Greed: 1. a selfish and excessive desire for more of something (as money) than is needed 2. [uncountable] intense and selfish desire for something, especially wealth, power, or food.

Med Malcolm Glazers ägarskap har Man Utd hamnat i en finansiellt problematisk sits med enorma skulder och höga räntekostnader som äter upp väldigt stora delar av verksamhetens överskott. Från ett supporterperspektiv har ett amerikanskt ägarskap av klubben också varit kontroversiellt, samtidigt som biljettpriserna har ökat kontinuerligt sedan 2005.

Men i den situationen har inte klubben hamnat sig självt helt oförskyllandes. En långsiktig och mycket medveten kommersialisering av klubbens varumärke och identitet har banat vägen för situationen. Inte minst var även det kalkylerade beslutet att börsnotera klubben i början av 1990-talet för att öka tillgången till kapital mer eller mindre förutbestämt att leda till en sådan typ av övertagande som Glazers stod för.

Det finns en form utav ödets ironi i att Man Utds egen girighet har lett fram till att klubben nu exploateras av ännu mer giriga fotbollskapitalister och affärsmän.

Motsvarande dygd: Generositet – (Charity, Caritas), Middlesbrough?

:::

Lättja – (Sloth, Acedia)

Sloth: 1. a: disinclination to action or labor b: spiritual apathy and inactivity <lack of care or interest>.

Under nära nog 25 år var Liverpool den överlägset mest dominerande kraften inom engelsk fotboll. Från mitten av 1970-talet fram till och med inledningen av 1990-talet anlände en strid ström av engelska och europeiska titlar till Anfields troféhyllor. Klubben drevs vidare och framåt med en form av mission och stabilitet som var en förebild för andra klubbar.

Men någonstans på vägen infann sig en form av liknöjdhet och stelbent konservatism. Förnyelse är av högsta vikt för fortsatt framgång men förnyelse kräver ansträngning och Liverpool, stinna på framgång, omfamnade alltför kärt uppfattningen att det sätt på vilket man alltid gjort saker var gott nog också fortsättningsvis.

Klubben slutade ta till sig nya idéer och som en konsekvens så förtvinade klubben andligt och därmed sportsligt. Det gamla försprånget åts snart upp. Andra klubbar sprang ikapp och i vissa fall förbi och Liverpool, istället för att kriga från en position av styrka, fann sig snabbt slå ur underläge. Först två decennier därefter ser framtiden ut att möjligen kunna börja ljusna.

Motsvarande dygd: Flitighet – (Diligence, Industria), Everton?

:::

Vrede – (Wrath, Ira)

Wrath: 1. strong vengeful anger or indignation 2. retributory punishment for an offense or a crime <divine chastisement>.

När Newcastle strax efter jul befann sig 12 poäng före Man Utd i tabellen så var det 59 år sedan klubben sist vunnit ligan och 41 år sedan man vunnit FA-cupen eller någon annan större cuptrofé. Föreställ er den långa väntan på en ligatitel som i dessa klubbars historia drabbat Man Utd och Liverpool, och mer än dubblera det!

Det var naturligtvis en stor och känslosam period i Newcastles historia och det var något som också ledde till nervdaller. Och Man Utd åt sig allt närmare i tabellen. Och mycket stod på spel. Föreställ er hur annorlunda Newcastles öde hade kunnat se ut om de lyckats vinna ligan den säsongen och blivit av med det metaforiska spöke som hemsökt Tyneside så länge. För bortsett från det spöket så har Newcastle alla nödvändiga förutsättningar för att vara en av Englands sportsligt och ekonomiskt allra största klubbar.

Mot slutspurten av ligan kulminerade alla känslor. Man Utds knipsluge manager fällde en förstulen kommentar om motståndarnas insatser mot Newcastle. Kevin Keegan, Newcastles manager, drabbades av ett utbrott av helig vrede men lyckades med föga mer än att tydligt annonsera såväl sin egen som sitt lags emotionella instabilitet.

Newcastles ligautmaning bröt ihop och på längre sikt så vittrade klubbens stora förutsättningar och storslagna ambitioner samman i en svartvit röra av ledningsstrul, managerbyten och dåraktiga beslut.

Motsvarande dygd: Tålamod – (Patience, Patientia), Sunderland?

:::

Avundsjuka – (Envy, Invidia)

Envy: 1. painful or resentful awareness of an advantage enjoyed by another joined with a desire to possess the same advantage 2. a feeling of discontented or resentful longing aroused by someone else’s possessions, qualities, or luck.

Under mer eller mindre hela klubbens existens har Man City och deras supportrar levt i skuggan av sin makalöst framgångsrike storebror. Inte minst har detta accentuerats under de senaste två decennier som sett rivalernas mest framgångsrika era i historien sammanfalla och kontrastera med bistra ögonblick i den egna klubbens historia.

Karaktären på avundsjukan synades och avslöjades i samband med först Shinawatras och därefter Abu Dhabis uppköp av Man City. Med tillgång till obegränsade resurser och den utlovade möjligheten att knäppa storebror på näsan så övergavs än det ena och än det andra av tidigare så kärt professerade klubbideal rotade i klubbens lokala samfund. Att bli som och till sist överträffa storebror har blivit den dominerande ambitionen.

Vilken kostnaden för detta blir återstår kanske att se. Det kan hävdas att utförsäljningen av klubbens själ och identitet är den största kostnaden som finns att betala. Rent fotbollsmässigt står det bortom allt tvivel att Man City hade vunnit på att bygga sitt projekt med en mer ödmjuk profil och under ett större lugn. I deras iver att sälja storklubbsskinnet innan den röde björnen är skjuten så har de försatt sig själva under en större press än vad de hittills visat sig kapabla att kunna hantera.

Motsvarande dygd: Vänlighet – (Kindness, Humanitas), Wigan?

:::

Högmod – (Pride, Superbia)

Pride: 1. the quality or state of being proud as a: inordinate self-esteem b: conceit  <proud or disdainful behavior or treatment> 2. a high or inordinate opinion of one’s own dignity, importance, merit.

Arsenal var vid mitten av 2000-talet tillsammans med en eller två andra klubbar etablerad som en engelsk toppklubb. De senaste tio åren hade man vunnit tre ligatitlar och ett antal cuptitlar. Alldeles nyligen hade man även kallats för The Invincibles efter att ha gått igenom en hel ligasäsong obesegrade. Man hade ett vansinnigt mångsidigt och talangfullt lag.

Det var i det läget och i samband med en stundande generationsväxling och ett arenabygge som klubben och Arsene Wenger, dess manager, valde att formulera och implementera en väldigt speciell fotbollsideologi. Det var och är en omfattande ideologi som tar upp en mängd frågor som hur en klubb ska skötas finansiellt och administrativt, hur en spelartrupp ska kultiveras och inte minst hur fotboll i grund och botten bör spelas.

En ideologi utgår närmast per definition från att ens egna idéer är de rätta och andras idéer därmed är fel. Delvis har detta synsätt skapat en ansträngd relation till andra klubbar. Men framför allt används ideologin för att rationalisera frånvaron av titlar samt att uppmana till lugn och lojalitet bland klubbens supportrar. Det fungerar helt enkelt som opium för folket.

Risken med varje form av ideologi är att den leder till en frånvaro av kritiskt ifrågasättande av den egna klubbens och organisationens syften och metoder. En ideologi kan också göra en blind för det egna lagets brister. Den egna ideologins högmod går helt enkelt före lagets fall.

Det är en nu ofta framförd synpunkt att Arsene Wenger envist håller fast vid vissa uppfattningar, eller vägrar att göra något åt särskilda brister, trots att han likt alla andra med lätthet bör se vilka dessa brister är. Faran i att högmodet ihärdar är att en tillfällig titeltorka görs mer eller mindre permanent.

Motsvarande dygd: Ödmjukhet – (Humility, Humilitas), Blackpool?

…………………………………………………

I England har den överraskande nyheten precis börjat sippra ut att Premier League har beslutat sig för att till nästa säsong införa ”sudden death” om 2×15 minuter och därefter straffar i händelse av oavgjorda matcher – ett lag som vinner på det viset erhåller en bonuspoäng, alltså totalt två poäng. Det ”förlorande” laget behåller sin poäng från full tid.

Det främsta skälet för beslutet har varit att öka sportens och den engelska ligans attraktionskraft i USA, där konceptet med oavgjorda matcher har varit svårt att få den amerikanska publiken att svälja.

Be Champions!!

Peter Hyllman