Kraven i övrigt blir något diffusa då man på denna tid inte hade squad numbers som idag, det vill säga; De spelare som startade en given match skulle enligt reglerna ha nummer 1-11, detta innebar att spelare kunde få olika nummer i olika matcher beroende på vilken position de spelade på just för dagen. Som det även ser ut i många klubbar idag så var det allt som oftast en ytter som hade nummer sju på ryggen, närmare bestämt högeryttern. För att krångla mig runt detta problem valde jag att ställa kravet att spelarna på listan skulle ha nummer sju som sitt vanligaste nummer alternativt ha gjort signifikanta insatser i nummer sju.
Rätt eller fel, tyck vad ni vill men det är så jag har resonerat.
:::
Del 6. The King
Rubriken är Franz Beckenbauers åsikt om den sjätte klassiska sjuan. Att som offensiv spelare få en sådan komplimang från en defensiv specialist som Beckenbauer är ovanligt, men så är det ingen vanlig spelare vi talar om heller. Det är givetvis Kenny Dalglish vi talar om.
Kenny Dalglish föddes den fjärde mars 1951 i Glasgow, Skottland. Han skördade stora framgångar under hela sin skolgång, till en början som målvakt (!).1966 gjorde han sin landslagsdebut för det skotska U-15 landslaget.
Augusti 1966 var tiden för Bill Shanklys kanske enda riktigt stora miss som manager för Liverpool. Den då 15-årige Kenny Dalglish var på trial i Liverpool men klubben valde att inte ge honom ett kontrakt. Shankly sägs ha blivit vansinnig när han senare bevittnade Dalglish utveckling.
Istället var det Celtic som 1967 lyckades sno åt sig Kennys signatur, trots att han var en protestantisk Rangerssupporter. Sean Fallon, Celticlegendar och dåvarande assisterande manager i klubben, hade stor del i det hela. Inte nog med att Fallon lät sin fru och barn vänta i bilen i tre timmar, det var även deras bröllopsdag. Det var inget brödgäng Kenny skrev på för, Celtic vann Europacupen tidigare samma år, med ett lag uteslutande bestående av skottar.
Första tiden i klubben spenderade han i ett farmarlag, Cumbernauld United, för att sedan slå sig in i klubbens reservlag. Laget innehöll även spelare som Lou Macari och kallades i folkmun för ”the Quality Street Gang”. Dalglish imponerade stort även här, Jock Stein fick upp ögonen för hans extraordinära talang och gav honom chansen i en välgörenhetsmatch. Matchen spelades mot Kilmarnock och Celtic vann med 7-2, Dalglish gjorde sex mål.
Den andra januari 1971 befann sig Kenny på Ibrox läktare för att bevittna en match mellan Celtic och Rangers. Matchen slutade med att 66 Rangerssupportrar förlorade sina liv på Stairway 13. Händelsen lämnade ett stort avtryck i den unge Kenny som kom att uppleva flera liknande händelser i sin karriär.
Senare samma år på samma arena kom han att göra sitt första mål för Celtic i tävlingssammanhang. Matchen var i Skotska ligacupen och Celtic vann med 2-0. Det målet var dock bara det första av många under säsongen 1971-72, totalt blev det 23 mål på 49 matcher för den unge skotten. Han fick även debutera i landslaget i november mot Belgien.
Den påföljande säsong etablerade sig Dalglish på sin slutliga position, efter att ha spelat allt från målvakt till högerytter, som anfallare. Resultatet lät inte vänta på sig. Kenny stod för mäktiga 41 mål under säsongen. Han utvecklade även sitt karaktäristiska sätt att skydda bollen med ryggen mot målet. Så här sa Arsenals mesta spelare David O’Leary:
“He crouches over the ball, legs spread and elbows poking out, Whatever angle you come in from, you’re liable to find his backside in your face.”
1975 blev Dalglish kapten för Celtic men säsongen blev helt förstörd sedan Jock Stein skadats så svårt att han missade hela säsongen. 1976-77 blev Kennys sista säsong i Celtic, den kröntes dock med en dubbel. Dalglish hade dock redan bestämt sig att det var dags att söka lyckan på annat håll. Beslutet gjorde honom väldig impopulär på Celtic Park, att han var protestant bidrog säkerligen. Totalt blev det 167 mål på 320 matcher i klubben.
Den tionde augusti 1977 är ett datum som för evigt kommer spela en gigantisk roll i Liverpools historia. Datumet är det då Kenny Dalglishs övergång från Celtic till Liverpool värd £440 000 genomfördes. Dalglish uppgift var att ersätta den flyktade Kevin Keegan, och fick göra det i Keegans klassiska sjua. Kenny hade tidigare mestadels haft nummer nio för Celtic.
Den stora frågan var nu om Dalglish var bra nog att fylla det hål Keegan lämnat efter sig. På förhand var många tveksamma, men Dalglish bevisade att han inte bara var lika bra som Keegan utan bättre därtill. Kenny gjorde mål direkt i sin ligadebut och i sin första match på Anfield. Som om det inte var nog var han den stora hjärnan bakom Liverpools kross av Keegans nya klubb Hamburg, 6-0 i Supercupfinalen.
När röken lagt sig hade Dalglish gjort 30 mål på 62 matcher varav ett var matchens enda mål i Europacupfinalen. Kenny hade tagit England och hela Europa med storm och nu rådde ingen tvekan om vem som var bäst av Keegan och Dalglish. Så här sa Tommy Smith om saken:
“Dalglish WAS the better player, his talent was heaven-sent.”
Efter säsongen spelade Skottland ett tämligen misslyckat VM-slutspel i Mexico, men trots 3-1 förlust mot Peru och 1-1 mot Iran lyckades man med hjälp av bland annat Dalglish slå Holland med 3-2.
1978-79 stod Dalglish för 21 ligamål och ledde Liverpool till ligatiteln med rekordpoängen 68. Efter säsongen fick han utmärkelsen ”Football Writers’ Association Player of the Year”. Under de följande åren ändrades Dalglish spelstil från en målgörare till en framspelare, numera spelade han för det mesta fram Ian Rush istället för att sätta dit dem själv.
Partnerskapet Dalglish-Rush ledde Liverpool till tre raka ligatitlar, fyra raka ligacuptitlar och två Europacuper. Dock lyckades man aldrig med den mytomspunna dubbeln, ligan och FA cupen. 1982-83 blev Kenny både FWAs och PFAs val som Player of the Year, med bland annat 18 mål. 1983-84 var annars den mest framgångsrika, klubben vann samtliga tre tidigare nämnda titlar, men katastrofen lurade runt hörnet.
1983 hade Paisley ersatts av Joe Fagan, men nu kände Fagan att det var dags att kliva åt sidan. Liverpool nådde Europacupfinalen 1985. Samma kväll som matchen meddelade klubben Kenny att man hade utsett honom till Fagans ersättare, men trots klubbens sportsliga framgångar kom den första tiden som manager att bli turbulent för Dalglish.
Europacupfinalen 1985 är inte ihågkommen för fin fotboll, att det var Fagans sista match som mananger eller ens Juventus 1-0 seger. Den är istället ihågkommen för vad som var den andra stora katastrofen Kenny Dalglish tvingats bevittna i sin karriär. Finalen spelades på Heyselstadion i Bryssel, 39 Juventussupportrar omkom som bekant sedan en mur kolappsat. Liverpoolfansen fick skulden för katastrofen och engelska lag stängdes ute från europeiskt cupspel.
Dalglish spelade betydligt färre matcher från det att han blev manager men lyckades trots det vara den som gjorde det avgörande målet mot Chelsea 1986 vilket gav Liverpool sin 16:e ligatitel. Han spelade även i Liverpools finalseger mot Everton i FA cupen. Kenny lyckades alltså redan under sin första säsong som manager med något varken Shankly eller Paisley gjorde, han vann dubbeln.
Dalglish spelade mindre och mindre för varje år, han valde istället att satsa på yngre spelare. Den femte maj 1990 gjorde han sin sista match. Därmed avslutade han en karriär innehållande tio ligatitlar, tio cuptitlar, tre euroipacuptitlar, fem Charity Shield samt en supercuptitel. Dalglish har även ett stort antal rekord, bland annat flest landskamper samt mål för Skottland.
Men innan han slutade hann han vara med om en tredje stor katastrof. Den 15 april 1989 skulle Liverpool spela borta mot Sheffield Wednesday på Hillsboroughstadion, vad som hände vet alla. 96 människor klämdes ihjäl. Det intressanta är istället Dalglish stora engagemang för offrens anhöriga samt skadade. Han besökte sjukhus, begravningar, läste i kyrkor, hjälpte till med rådgivning. Det sägs att han till och med tog samtal mitt i natten från anhöriga som hade svårt att sova. Sådan är hans natur, King Kenny Dalglish.
:::
Om ni undrar något eller vill veta mer finns jag i kommentarsfältet som Kildo samt på mail – palmer89@gmail.com
Förvånansvärt nog var denna blogg roligast att skriva hittills, inklusive den om min personlige favorit Liam Brady. Med tanke på att han under sin aktiva karriär spelade för legendarer som Jock Stein och Bob Paisley var det kanske ingen större överraskning att Kenny själv skulle ge sig på yrket. Det som slår mig är hans fantastiska titelfacit. Den enda som kan utmana honom är möjligen Ryan Giggs, men för mig är nog Dalglish större då han varit viktigare för laget samt även vunnit som manager.
Fler förslag på vilket tema ni vill se när jag är klar med sjuorna mottages med glädje.
Ni kan även följa mig på twitter – SweGoon, men känn inget tvång.
Bara en spelare kvar nu, nästa gång blir det en legendarisk kapten samt den 5:e spelaren av de sju i denna serie att väljas in i Hall of Fame redan öppningsåret 2002. Kan ni de andra 4 utan att fuska? Till’ then
//Martin Palmér