Det brukar naturligtvis vara tvärtom. Under mer eller mindre hela historien, med några enstaka kortare tidsperioders undantag, har Man City levt i Man Utds skugga, såväl bildligt som bokstavligt. Men shejkmiljarder, enorma spelarköp, de båda lagens respektive skadelägen och ligapositioner, och inte minst symboliskt betydelsefullt, förra mötets 6-1-vinst för Man City, har alltså lett fram till detta smått besynnerliga läge.
Efter det senaste mötet så tävlade journalister, bloggare med flera om att blåsa upp betydelsen av ett enskilt resultat till orimliga proportioner. Roberto Mancini själv påpekade emellertid den mycket kloka och enkla sanningen, som alldeles för många glömde bort i upphetsningen, nämligen att det är bättre att vinna sex gånger med 1-0 än en gång med 6-1. Därför att om Man City ska uppnå sin uttalade ambition så räcker det inte att vinna en enda gång mot den röda fienden, de måste vinna om och om igen.
Och därför så är dagens FA-cupmöte naturligtvis av allra största betydelse för dem.
:::
Man City är en klubb vars projekt inte enbart går ut på att vinna några titlar på fotbollsplanen. Man bedriver och har bedrivit en intensiv kampanj för att uppfattas som en genuin storklubb, i engelskt såväl som europeiskt avseende, och just strävan efter att uppfattas på det viset har understundom vägt tyngre än att faktiskt bli det eller vara det.
Som klubb vill man kort och gott bli tagna på allvar, och uppfattas som en genuin konkurrent på såväl som utanför fotbollsplanen. En rätt märklig vilja i och med att i stort sett alla i klubbens omvärld redan tar dem på det allvaret. Men sådant är ibland svårt att se när man upplever sig själva som att slå ur underläge, trots att man besitter överlägsna resurser.
Men det är inte den enda paradox som har skapats av denna tämligen snabba omvandling.
:::
Alla engelska ligaklubbar är i någon mening och med något eller några undantag klassiska. Men olika klubbar har historiskt innehaft olika roller inom engelsk fotboll.
Vissa har varit de hyfsat återkommande storklubbarna eller vinstmaskinerna. Liverpool, Arsenal och Man Utd kan nämnas som väldigt tydliga exempel på sådana klubbar. Andra klubbar har mer innehaft rollen som outsiders eller bohemlag, de klubbar vars främsta karaktärsdrag inte är mängden vunna titlar, även om de vinner ibland, men det patos med vilket man spelar fotboll och runt vilken en särskild mytologi växer fram. Kanske är klubbar som Tottenham och Newcastle bland de bästa exemplen på sådana klubbar.
Men även Man City faller inom den kategorin, även om just de mer än kanske någon annan sådan klubb gränsar till det närmast burleska. Det är helt enkelt en klubb med ett traditionellt rykte om sig att ställa till det för sig själva, att stundtals implodera, att charmera genom att väcka till skratt och gyckel ibland åt dem men minst lika många gånger med dem – något som genom åren har cementerats till något utav en identitet för klubben som även dess supportrar har omfamnat, oftast med ett gott skratt.
Kanske därför mer än av någon annan anledning råder det ibland en osäkerhet bland Man Citys supportrar, framför allt då de äldre och i synnerhet de äldre engelska supportrarna, om hur man egentligen ska förhålla sig till denna nya allvarsamhet. En form av identitetskris kan upplevas där det inte är riktigt klart hur man längre ska relatera till klubben.
Den utmärkta bloggen Football in the GULag driver resonemanget att den numer sparkade VD:n Garry Cook i det avseendet utgjorde en vital länk mellan Man Citys historia och nutid, genom att vara såväl en uppstramad affärsman som en babblande företagsclown.
:::
När klubben själv försöker överge sin gamla tradition av vimsighet så tvingas supportrarna alltmer omfamna det nya idealet av allvarsamhet, och idealet om Man City som en storklubb, en den moderna fotbollens ”Big Swinging Club”.
Men med ökat allvar försvinner också gott humör i samma utsträckning. Inte minst markerat av det förhållande att Man Citys supportrar på kort tid har utvecklat ett hälsosamt förföljelsekomplex gentemot inte minst media, som gott och väl motsvarar liknande komplex hos andra storklubbars supportergrupper – ”they’re out to get us!”
Men där finns också en vilja att både ha kakan och äta upp den på en och samma gång. Man vill både vara den stora klubben, ”The Big Swinging Club”, som kan göra vad man vill och som måste tas på allvar, och samtidigt vara den lilla klubben som slår ur underläge.
Det är en retorisk position som naturligtvis är omöjlig att upprätthålla i längden, annat än möjligen för sig själva. Kanske är det i slutänden bara ett sätt att försöka rationalisera att man för att bli en ”Big Swinging Club” har behövt ta till just exakt de metoder och bli till just det, upphöjt i allra minst exponenten tio, som man ägnat decennier åt att förakta och ta avstånd från. Nämligen den röda klubben från samma stad.
Den historiska aspekten gör supportrarna som kollektiv emellertid sitt bästa för att förtränga. Precis som man ibland upplever en ovilja att medge att man trots allt är the new kid on the block. Som att man inte riktigt vill tillstå att man kanske inte är en engelsk och europeisk storklubb på samma sätt som Liverpool, Real Madrid och Milan med flera. Som om det vore något fel med att vara det på ett annat sätt.
Vissa, men långt ifrån alla, skulle snarare hävda att det är just detta som är poängen med det moderna Man City. Att man inte är som de andra gamla, utan att man är en nykomling som rör upp i gamla strukturer och föråldrad europeisk fotbollsklassindelning.
Kanske är det lättare att se denna poäng om man inte är Man City-supporter, då man inte på samma sätt har någon krånglande självbild att brottas med.
:::
Förvånansvärt många bland neutrala supportrar, journalister, experter, bloggare och tyckare av alla de slag, vill se Man City vinna och ta sig högst upp på den engelska fotbollstronen. En del argumenterar för detta med att det skulle vara bra för engelsk fotboll. Andra framför mer känslobaserade skäl som att det vore roligt för en klubb som Man City att vinna och inte minst att supportrarna förtjänar det.
Varmed man som jag ser det missar, eller väljer att missa, att det är en ny och helt annan fotbollsklubb som skulle vinna än den gamla, förvirrade och charmiga fotbollsklubb som vi växt upp med, lärt känna och i många fall också att i alla fall uppskatta.
Detta är emellertid ett övergående fenomen. Om eller när, naturligtvis när, Man City väl har tagit sig högst upp på den nutida engelska fotbollstäppan, så kommer nyhetens behag att klinga av och alltfler kommer börja hoppas på att någon ska peta ned dem därifrån av precis samma skäl som man en gång ville se dem ta sig upp dit.
Och då kommer Man City och alla dess supportrar veta att man verkligen blivit till en ”Big Swinging Club”. Då är det inte längre möjligt att gömma sig bakom skimärer och gamla ideal.
…………………………………………………
Rob Smyth som nyligen publicerat en artikel i The Guardian med den tämligen dramatiska rubriken ”Sir Alex Ferguson powerless to stop Manchester United empire crumbling” är antingen en modig eller väldigt envis liten rackare, förmodligen både och, med tanke på att han redan 2006 publicerade den här texten i samma tidning:
https://m.guardian.co.uk/football/2006/jul/31/sport.comment?cat=football&type=article
The end is nigh!
Annie Eaves kommenterade det hela tämligen träffande: ”It’s like saying it’ll snow next week every week until it does. Doesn’t make you a weather prophet when you’re correct, just a bullshitter.”
:::
Övriga cupmatcher idag: Sheffield Wednesday vs West Ham, Chelsea vs Portsmouth och Peterborough vs Sunderland.
:::
Resultat från gårdagens FA-cuptävling, topp-5:
1) Erkie Jerkie, 46pts
2) Linhem, 36pts
3) hm 42 LFC, 35pts
4) Christoffer Göransson, 34pts
5) AnfieldGlory, 34pts
Vinner gör alltså Erkie Jerkie, tämligen överlägset också. Stort grattis! För egen del anser jag det vara domarnas fel att jag inte vann.
:::
En ”Big Swinging Dick” var, och till viss del är fortfarande, samlingsnamnet för de häftigaste av de häftiga av mäklare och traders inom finansbranschen under det glada 1980-talet, i en kultur som därefter levde vidare i närmare två decennier till dess att verkligheten kom ifatt finansbranschen i form av kraschen för bara några år sedan.
Michael Lewis, som även skrivit boken Moneyball, skrev i slutet av 1980-talet den kända boken Liar’s Poker, en väldigt läsvärd bok som tar upp samma tema som filmens Wall Street. En sorts mindre fiktiv version av American Psycho.
Be Champions!!