Det sorgliga med det hela var att ryktet ändå bar en viss grad av sannolikhetens prägel. Premier League har i allt större utsträckning blivit en liga i vilken engelska managers icke göra sig besvär, och tendensen har blivit alltmer påträngande hos engelska klubbar att hellre satsa på det glamourösa utländska managernamnet.
Klubbstyrelser bortser från engelska managers till fördel för utländska managers med stora och populära namn, före detta storspelare med ringa eller obefintlig erfarenhet, eller redan etablerade managers som fortsätter få jobb efter jobb oavsett sina tidigare misslyckanden.
:::
Det är ett slag i ansiktet för alla de ytterst kompetenta engelska managers som med små resurser sliter sitt anletes svett och når stora framgångar i The Football League.
Med den typ av små budgetar som dessa managers har att arbeta med så kan de inte anklagas för att köpa sig till framgång i stil med José Mourinho och Roberto Mancini. Har man inte pengarna att köpa precis de spelare man vill ha, men ändå lyckas uppnå sina ambitioner, så vittnar detta om bra coaching och man management-färdigheter.
Engelska klubbar har tittat utanför Englands och Storbritanniens gränser under lång tid. Jaha, men det är väl kompetensen som styr, engelsmännen är väl helt enkelt för dåliga, skulle då vara det rationella motargumentet. Men det håller inte riktigt. För flertalet utländska namn floppar ju de med, särskilt om vi bortser från stora namn som José Mourinho, Arsene Wenger, Rafa Benitez och Carlo Ancelotti, som samtliga kom till Premier League med enastående meriter och erfarenhet.
Och, händelsevis, samtliga kom till klubbar med väldigt stora resurser. Något som förmodligen hjälpte mer än vad de kanske själva skulle vara helt villiga att medge.
Men andra förmågor som Juande Ramos, Gianfranco Zola, Avram Grant, Jean Tigana, Luis Felipe Scolari och Alain Perrin, och listan kan naturligtvis göras mycket längre än så, har onekligen varit misslyckanden i Premier League. Därtill har de förmodligen varit tämligen dyrbara misslyckanden.
Fail-kvoten för utländska managers är garanterat minst lika hög som den hade varit för engelska managers. Så att hävda att utländska managers är bättre eller lyckas bättre håller helt enkelt inte. Ändå så favoriserar alltså Premier League-klubbar utländska namn. Eftersom det har gått mode i det, och eftersom alla andra gör det.
Som institutionell teori förmodligen hade förklarat det.
:::
De få engelsmän som ändå får chansen som managers i Premier League får det för att de har stora namn, i egenskap av före detta spelare, och de får förmodligen chansen alldeles för fort. Paul Ince imponerade som manager för MK Dons, men tog nog steget upp till Blackburn för snabbt. Gareth Southgate var inte redo för managerjobbet i Middlesbrough. Och Alan Shearer sågs som en messiaskaraktär i Newcastle, men visade sig hopplöst otillräcklig för uppgiften att rädda Newcastle kvar i Premier League.
:::
Oroväckande nog finns det också en tendens att den här förkärleken för utländska managers sipprar längre ned i det engelska ligasystemet. Roberto Di Matteo, Paulo Sousa, Sven-Göran Eriksson och Gus Poyet är några exempel på managers som jobbat i The Championship och League One. Och Paolo Di Canio är ett nuvarande exempel i League Two.
Det verkar mer eller mindre som att den enda realistiska chansen för en engelsk manager att få jobba i Premier League är via uppflyttning från The Championship. Bara den här säsongen har vi tre sådana exempel, med Brendan Rodgers, Paul Lambert och Neil Warnock. Men nu fick alltså Warnock nyss sparken, naturligtvis för ett ”stort namn”.
Ian Holloway, Steve Coppell och Phil Brown är tre andra moderna exempel på detta fenomen. Problemet är så klart att de bara lyckas hålla sig kvar i något eller några år. För även om de lyckas hålla sina respektive klubbar kvar i Premier League, oftast mot alla odds, så kopplas de ändå sällan eller aldrig samman med något annat managerjobb i Premier League.
:::
Det kan så klart finnas skäl för detta.
Ett skäl kan vara att engelska klubbar vill försöka spela en mer kontinentalt attraktiv fotboll. Bilden av fotbollen i The Football League kanske fortfarande är att det är mycket sparka och spring, naturligtvis en förenkling. Det spelas åtskilligt bra fotboll i de lägre divisionerna, vilket inte minst Norwich och Swansea, likaväl som Blackpool förra säsongen, mer än väl demonstrerar. Brighton och Southampton är andra sådana exempel.
Ett annat skäl kan vara att man inte tror att managers med erfarenhet från de lägre divisionerna kommer kunna få någon respekt från de stora stjärnspelarna i Premier League. Det kanske kan vara ett problem med de allra största klubbarna, som Man Utd, Liverpool, Arsenal, Man City och Chelsea. Möjligen Tottenham. Men den typen av stjärnspelare finns inte i någon av de övriga 14 klubbarna.
Samtidigt så ser vi ju även här exempel på att den respekten har inte alltid utländska managers heller.
:::
Den senaste managern som kommit från The Football League och verkligen etablerat sig i Premier League är David Moyes, som efter en ytterst framgångsrik tid i Preston rekryterades av Everton. En klubb med vilken han, med ringa resurser, uträttat återkommande små underverk. Tre gånger har han utsetts till årets manager av League Managers’ Association.
Eddie Howe, Nigel Adkins, Lee Clark, Simon Grayson, Dave Jones och Malky Mackay är samtliga några exempel på väldigt duktiga managers i League One och The Championship. De är samtliga managers för lag som spelar fotboll som är klart hygglig att titta på.
Kommer de någonsin att ryktas till managerposten i Blackburn, eller sättas upp på någon kortlista för ett ledigt jobb på Villa Park eller Upton Park? Nej, förmodligen inte. Men de borde.
Inte bara för sin egen skull, utan för engelsk fotbolls skull. Det är en generation av kompetens som går förlorad på grund av Premier League-klubbarnas kortsynthet, och något som är på väg att alltmer slita loss den engelska fotbollen från dess kulturella förankring och identitet.
…………………………………………………
Läsvärd artikel av Sam Wallace om den allt större utmaningen med att hantera tonårstalang som växer fram i en förändrad och alltmer ungdomligt inriktad engelsk fotbollskarta.
https://www.independent.co.uk/sport/football/news-and-comment/sam-wallace-ravel-morrisons-troubles-throw-spotlight-on-teenage-talent-6290123.html
:::
Jag köper inte riktigt Per Zanders argument.
Zander gör ju, apropå IFFHS:s rankning av La Liga som världens bästa, poängen att Barcelona och Real Madrid har blivit till vad de är på grund av klubbar som Betis och Mallorca. Ett argument som naturligtvis låter väldigt vackert, och därför vill man också tro på det, men jag är tveksam.
Jag tror att vad som framför allt har format Barcelona och Real Madrid i dess moderna skepnader är Champions League, och framväxten av den moderna och globala fotbollskapitalismen. Tillsammans med extremt gynnsamma inhemska ekonomiska förutsättningar, som vare sig engelska eller italienska konkurrenter besitter. Klubbar som Milan, Bayern München, Man Utd och Chelsea har nog format Real Madrid och Barcelona betydligt mer än Betis och Mallorca.
Jag är med andra ord inte alldeles övertygad om att det verkligen är helt görbart att förgylla klubbar som Betis, Mallorca med flera med hjälp av Real Madrids och Barcelonas stjärnglans. För det var väl kanske lite det som var syftet, fick jag en känsla av.
Sedan är väl det där klubbar som så att säga förgyller sig själva, får man väl ändå hoppas.
:::
Jag borde kanske sluta blogga. Samma dag som jag skriver om att Darlington har gått i administration och riskerar sluta existera, så meddelas det att klubbens förvaltare har sparkat samtliga spelare och ledare. Vilket så klart bara är dåliga nyheter.
:::
Hymns & Arias. Skruva upp volymen innan ni lyssnar på det här klippet.
Be Champions!!