Klassiska FA Cup-finaler är alltså temat på följetong nummer två i denna fotbollshistoriska djupdykning som Peter har gett mig utrymme att genomföra i form av gästbloggar. Som namnet antyder kommer jag att avhandla diverse olika klassiska finaler i denna klassiska turnering. Frågan som genast dyker upp är givetvis, vad innebär en klassisk final?
Svaret är naturligtvis subjektivt, smaken är som baken helt enkelt. Det jag har valt att göra är dock att plocka ut ett gäng finaler som på något sätt utmärkt sig. Det kan speciella matchförlopp, men även speciella förutsättningar osv. Precis som i den förra följetongen har jag valt att inte ta med finaler som spelats under Premier League-eran. Motiveringen är även den den samma, det vill säga tanken är att lära sig något nytt.
Något som dock skiljer sig från förra följetongen är att jag denna gång inte kommer att ta upp dem i kronologisk ordning. I övrigt har jag så gott det går försökt få med så många olika lag som möjligt, inom ramarna för temat.
:::
1871. Ja, ni läste rätt. 1871 var året då den första FA Cupen inleddes. För att sätta detta i perspektiv kan jag bland annat nämna att Victoria var drottning i England, Handelsbanken grundades, USA:s president hette Ulysses S. Grant och landet bestod av 37 stater. Harvard grundades och så vidare. Det var helt enkelt väldigt länge sedan.
Bakgrunden till grundandet av FA-cupen var att FA ville ha en tävling, fram tills dess hade klubbarna enbart spelat vänskapsmatcher. Den första cupen hade 15 deltagare, 14 engelska lag och ett skotskt lag. Första omgången spelades den 11 november 1871 och finalen spelades den 16 mars 1872 på Kennington Oval i London mellan Wanderers FC och Royal Engineers AFC.
:::
ROYAL ENGINEERS
Grundades: 1863
Färger: Rött och blått
Väg till finalen: Reigate Priory WO, Hitchin 5-0, Hampstead 3-0, Crystal Palace 3-0
Övrigt: Armélag, spelade av någon anledning i mössor
Finallag: William Merriman – Francis Marindin, George Addison – Alfred Goodwyn – Hugh Mitchell, Edmund Creswell, Henry Renny-Tailyour, Henry Rich, Herbert Muirhead, Edmond Cotter, Adam Bogle
WANDERERS
Grundades: 1859
Färger: Svart, orange och rosa
Väg till finalen: Harrow Chequers WO, Clapham 1-0, Crystal Palace 0-0 (båda gick vidare), Queen’s Park WO
Övrigt: Återskapades 2009 och spelar i motsvarande Division 17
Finallag: Reginald Courtenay Welch – Edgar Lubbock – Albert Thompson – C. W. Alcock, Edward Bowen, Alexander Bonsor, Morton Betts, William Crake, Thomas Hooman, Robert Vidal, Charles Wollaston
:::
På förhand var matchen en kamp mellan gammalt och nytt, mellan dåtid och framtid. På ena sidan stod underdogen Wanderers FC, ett lag som ställde upp med 8 anfallare och främst förlitade sig på individuella prestationer. På andra sidan stod favoriten Royal Engineers, de i sin tur hade sju anfallare men man hade även ett samspel som världen aldrig tidigare skådat. Man använde sig av så kallat ”Combination Game”.
Combination Game byggde på att understödja den bollförande spelare. Tanken var att om han blev attackerad skulle han kunna lämna över bollen till en annan spelare. Skillnaden i praktiken blev att laget jobbade mer som ett lag än som ett gäng individer. Detta tankesätt var på den här tiden helt nytt, andra lag byggde sitt spel nästan uteslutande på dribblingar. Combination Game var föregångaren till passningsspelet som spelsätt och Royal Engineers var pionjärerna.
:::
Matchen spelades som sagt på Kennington Oval i London inför cirka 2 000 åskådare. Domare var Alfred Stair. Spelet blev som förväntat, Wanderers körde hårt med dribblingsräder medan Engineers satsade på sitt kombinationsspel. Tio minuter in i matchen drabbades Engineers av ett dråpslag, Edmund Creswell bröt nyckelbenet. Reglerna på den här tiden tillät inte byten så Creswell fick helt enkelt kämpa på så gott det gick men blev mest en statist på kanten.
Vidal och Hooman rönte stora framgångar med sina dribblingar och Renny-Tailyour och Rich låg hela tiden och lurade på djupet men lyckades inte riktigt hela vägen. Men så i den 15:e minuten bröt planens yngste spelare, 18-årige Robert Vidal, fram på sin kant och hittade Morton Betts. Betts, som spelade under pseudonymen A. H. Chequer, gjorde inget misstag och gav Wanderers ledningen.
Varför han spelade under pseudonym är omtvistat, vissa källor hävdar att det beror på att han vid turneringens början var registrerad för Harrow Chequers och att han således var cup tied medan andra säger att termen cup tied inte existerade på den här tiden.
Något senare kunde det ha varit 2-0 men Alcock blåstes av för offside, Wanderers hade även ett skott i stolpen men matchen slutade 1-0. Engineers var aldrig riktigt nära trots att man pressade Wanderers i slutminuterna.
:::
Wanderers vann finalen även året därpå samt ytterliggare tre gånger innan laget lades ned 1883. Charles Wollaston var den enda som var med samtliga fem gånger, en rekordnotering som stod sig till 2010 då Ashley Cole vann sin sjätte titel.
:::
Så det var första delen, ser fram emot att höra vad ni tycker. Både om temat med FA Cup-finaler samt dagens inlägg som sådant.
Givetvis är jag även öppen för önskemål om finaler ni vill se i denna serie.
:::
Om ni undrar något eller vill veta mer finns jag i kommentarsfältet som Kildo samt på mail – palmer89@gmail.com
Ni kan även följa mig på twitter – SweGoon, men känn inget tvång.
Till’ then
//Martin Palmér