Klassiska FA Cup-finaler är alltså temat på följetong nummer två i denna fotbollshistoriska djupdykning som Peter har gett mig utrymme att genomföra i form av gästbloggar. Som namnet antyder kommer jag att avhandla diverse olika klassiska finaler i denna klassiska turnering. Frågan som genast dyker upp är givetvis, vad innebär en klassisk final? Svaret är naturligtvis subjektivt, smaken är som baken helt enkelt.
Det jag har valt att göra är dock att plocka ut ett gäng finaler som på något sätt utmärkt sig. Det kan speciella matchförlopp, men även speciella förutsättningar osv. Precis som i den förra följetongen har jag valt att inte ta med finaler som spelats under Premier League-eran. Motiveringen är även den den samma, dvs. tanken är att lära sig något nytt. Något som dock skiljer sig från förra följetongen är att jag denna gång inte kommer att ta upp dem i kronologisk ordning. I övrigt har jag så gott det går försökt få med så många olika lag som möjligt, inom ramarna för temat.
:::
Dagens match var i sig egentligen inte någon speciell match. Spelet var inte lysande, dramat uteblev, inga direkt märkvärdiga mål eller prestationer. Varför är den då med här kan man fråga sig? Jo, resultatet kom att få en historisk betydelse.
:::
Året är 1961 och Tottenham skall möta Leicester i FA cupens final. Bara en knapp månad tidigare har Tottenham säkrat ligatiteln genom att besegra Sheffield Wednesday med 2-1 hemma på White Hart Lane. Detta innebär att man nu har chansen att som första lag i modern tid vinna FA cupen och ligan samma säsong. Totteham har alltså chansen att ta en historisk dubbel.
:::
Tottenham
Väg till finalen: Charlton 3-2, Crewe 5-1, Villa 2-0, Sunderland 5-0 (omspel efter 1-1), Burnley 3-0
Startelva: Bill Brown – Peter Baker, Maurice Norman, Dave Mackay, Ron Henry – Cliff Jones, Danny Blanchflower, John Withe, Terry Dyson – Bobby Smith, Les Allen
Leicester
Väg till finalen: Oxford 3-1, Bristol 5-1, Birmingham 2-1 (omspel efter 1-1), Barnsley 2-1 (omspel efter 0-0), Sheffield U 2-0 (omspel 2 efter 0-0 ooch 0-0)
Startelva: Gordon Banks – Len Chalmers, Ian King, Colin Appleton, Richie Norman, Howard Riley, Frank McLintock, Jimmy Walsh, Albert Cheesebrough – Hughie McIlmoy, Ken Keyworth
:::
Matchen inleddes med att Leicester pressade tillbaka ligasegrarna och fortsatte att göra så ända tills Len Chalmers bröt benet 20 minuter in i matchen. Spelet svängde då över i Tottenhams fördel och i den 36:e minuten trodde de att de tagit ledningen men Cliff Jones mål dömdes bort för offside. Det skulle ta ända tills den 66:e minuten innan Bobby Smith gav Tottenham ledningen via ett inlägg av Terry Dyson. Nio minuter senare var det ombytta roller när Smith passade fram Dyson som fastställde slutresultatet 2-0. Tottenham hade lyckats vinna dubbeln.
:::
Det skulle ta tio år innan någon upprepade deras bedrift, när Arsenal slog Liverpool i finalen 1971 efter att han vänt ett 1-0 underläge i förlängningen till seger med 2-1. Matchen omsjungs i den berömda ramsan: ”1-0 down 2-1, that’s how Arsenal won the cup”
:::
Stackars skadade Chalmers blev utan medalj eftersom han klev av planen med tio minuter kvar. Skadan medförde också att opinionen för byten inom fotbollen växte sig än starkare. Själv tycker jag det är grymt imponerande att spela 60 (!) minuter med ett brutet ben.
:::
Om ni undrar något eller vill veta mer finns jag i kommentarsfältet som Kildo samt på mail – palmer89@gmail.com
Ni kan även följa mig på twitter – SweGoon, men känn inget tvång.
Till’ then
//Martin Palmér