Ständigt dessa domardiskussioner. De går liksom inte att komma ifrån. Ibland kan de för all del vara motiverade, oftast är de emellertid fullständigt meningslösa för att inte säga poänglösa. Och stundtals passerar de ju onekligen dårskapets gräns.
Själv är jag så klart hjärtinnerligt trött på dem. Om inte annat så för att de aldrig utgår från ett konstruktivt perspektiv på regelbok och domarnas mer generella uppgift, utan alltid från en bitterhet och ett behov av att rationalisera att ”fel lag vann”.
Det lag som vid tillfället är bäst, eller vinner, kommer alltid vara de som påstås få flest domarfördelar. It was always thus, thus it will always be. Sådan är den kollektiva perceptionen, om än ej den faktiska verkligheten. Förmodligen är det här något helt oundvikligt, även om det inte någonsin får betyda att idiotin bör accepteras.
Mest pinsam blir kanske fotbollsmedias roll i dramat. Det är ju nämligen de som med otaliga repriser och stillbilder göder odjuret, det är de som cyniskt exploaterar endast tveksamma beslut samt till och med enligt regelboken korrekta beslut i syfte att skapa kontrovers och så kallat nyhetsvärde. Huruvida det är rätt eller fel spelar mindre roll, sätter man bara ett frågetecken efteråt så ställer man ju bara en fråga. Eller hur?
En del fotbollsjournalister har ju tillräckligt med självinsikt för att inse det egna skråets roll som medproducenter. Andra tänker inte riktigt så långt. ”Barcelona har gått in i de här matcherna [mot Milan] med en historik” får vi till exempel höra nu. Tro fan det, den historiken har ju om inte annat fotbollsmedia själva sett till att om inte skapa så åtminstone kraftigt förstärka genom att skapa tvivel och tveksamhet kring allt och inget som har med Barcelona att göra.
Vilket storlag i någon som helst liga har inte ”en historik” av sådant här? Men historiken är aldrig objektiv utan alltid subjektiv, en produkt utav social konstruktion som innefattar samtliga aktörer och åsiktsbildare inom det malande fotbollsmaskineriet. Och likt det sedelärande exemplet med viskleken, så har historien i slutänden väldigt lite med någon verklighet att göra.
Vi ser alla vad vi vill se. Men som tur är så är det åtminstone inte alla som förväxlar vad ”vi vill se” med verkligheten.
:::
Och tja, man kan ju förvånas över hur de mest oskyldiga småsaker kan sparka igång de mest ihärdiga domardiskussionerna. Själv kan jag ju tycka att om man nu tvunget måste diskutera domarinsatser så kan man ju hålla sig till de allra grövsta, de som verkligen motiverar diskussion.
Chelsea 1-0 Leicester (1997, FA-cupens 5:e omgång, omspel)
När FA-cupen hade nått den femte omgången 1997 så var Chelsea det favorittippade storlaget. Något orättvist kanske, med tanke på att de då inte vunnit en titel på 27 år. Men så blev det i och med att Man Utd, Arsenal, Liverpool, Newcastle och Aston Villa samtliga var utslagna vid det laget. Med andra ord så blev det ännu ett case av ”storlagsfördelar” när Chelsea mot slutet av denna episka kamp över två matcher mot Leicester, strax innan den annalkande straffläggningen, tilldömdes en straff efter norrmannen Erland Johnsens synnerligen teatraliska fall i straffområdet.
Martin O’Neills Leicester förtjänade onekligen bättre. Så sinnessjukt var domslutet att det inte bara väckte vrede i hela fotbollsengland, utom möjligen valda delar av västra London, det gav också upphov till denna närmast poetiskt magnifika tirad av BBC:s radiokorrespondent Danny Baker:
”Football has a maggot at its golden core, and that maggot is referees /…/ what is the point of people running themselves to a standstill, what is the point supporters investing time money and emotion, what is the point in anyone investing millions in football when the whole thing rests on some erstwhile van driver from Folkestone who’s probably had a row with his wife?”
Partick Thistle 0-4 Dundee United (Skotska Premier League, 1992/93)
Leslie Mottram var den skotske domaren under VM 1994 och hans bidrag där var först och främst att addera hela 13 minuters tilläggstid till vad som var det mästerskapets överlägset tråkigaste match till att börja med, Bolivia vs Sydkorea som slutade mållös.
Det var emellertid ingenting mot hans kanske allra mest beryktade ögonblick som fotbollsdomare. Nämligen när han vid ställningen 1-0 till Dundee United berövar dem en tryggare ledning, och för all del ser han också till att Paddy Connolly inte får göra ett hattrick, genom att inte bara missa att bollen går in i mål och träffar ett av burstöden, utan genom att också missa hur bollen därefter studsar upp i armarna på en försvarare som lugnt och säkert ger bollen tillbaka till målvakten. Inte mål och naturligtvis inte ens straff.
:::
Det här är ju förvisso riktigt groteska misstag. Till den kategorin kan vi så klart också lägga Graham Polls tre gula kort till kroaten Josip Simunic under VM 2006. Men sedan finns ju också de fantastiska domaringripanden som inte ens går att klassificera som misstag, utan som bara kan beskrivas som ren och skär idioti.
Ett exempel tar oss till Bundesliga och matchen mellan Werder Bremen och Hannover 1975/76. Där väljer nämligen domaren Wolf-Dieter Ahlenfelder, som gör blott sin tredje match som Bundesligadomare, att blåsa för halvtid redan efter 32 minuter. När en av linjedomarna ingriper så ändrar han sig, och låter halvleken fortsätta innan han återigen tröttnar på halvleken efter 43 minuter.
Det var först en stund efter matchen som Ahlenfelder medgav att han inför matchen druckit sig aprak på öl och maltesisk snaps. Någon större ånger verkade han emellertid inte känna: ”Vi är män, vi dricker inte Fanta!” sägs han ha hävdat med bestämdhet.
……………………………………………………………….
Jodå. Spelet såg i och för sig inte alls bra ut och det verkade nervigt som bara den. Särskilt efter att Benfica kvitterade med åtta minuter kvar av matchen. Men till sist gick det ändå vägen och Chelsea spelar nu semifinal mot Barcelona.
Vilket så klart är en bedrift om vi tänker på de problem på och utanför planen som Chelsea har haft den här säsongen.
:::
Frågan är emellertid om inte det här var bland det värsta jag någonsin sett.
Be Champions!!