Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Bilder av engelsk fotboll (3): "Skapandet av social verklighet" – Arsenal som kultur

Det var i januari som jag sjösatte ett rätt ambitiöst projekt till bloggserie som jag kallade för ”Bilder av engelsk fotboll” och som med hjälp av organisationsteori skulle bidra med lite nya perspektiv på engelsk fotboll.

Projektet, som alltså utgår från ett perspektiv på engelska fotbollsklubbar som organisationer, samt en serie metaforer med vilka det är möjligt att bättre förstå just vad organisationer är och hur de fungerar. Med hjälp av dessa metaforer kommer jag alltså sätta in ett par engelska klubbar i ett större engelskt fotbollssammanhang.

Tidigare publicerat i den här bloggserien:
(1)    ”Mekaniseringen tar befälet” – Stoke som maskin
(2)    ”Naturen kallar” – Man Utd som organism

:::

Organisationer som kulturellt fenomen

Kultur som analytiskt begrepp inom organisationsteori växte fram i samband med den japanska industriella explosionen med början på 1970-talet, när Japan med nya metoder övertog platsen som världens ledande industrination, trots landets ytterst begränsade tillgång till naturresurser.

Statsvetaren Robert Presthus menar att vi numer lever i vad han kallar för ett organisationssamhälle där organisationer alltmer har blivit den normerande institutionen i våra liv snarare än till exempel familj eller grannskapet. Den franske sociologen Emile Durkheim har på motsvarande sätt argumenterat för hur arbetsplatsen i allt större utsträckning formar våra gemensamma värderingar.

Men självklart är det inte bara företag som formar oss. Vi söker som människor också upp andra typer av organisationer, inte minst då fotbollsklubbar, med vilka vi identifierar oss och vars värderingar, uttalade eller implicita, vi omfamnar och predikar. En fotbollsklubb, likt till exempel Arsenal, har alltså flera typer av relationer, med anställda såväl som supportrar, genom vilka de reproducerar sin omvärld.

:::

Produktion av organisatorisk verklighet

När kultur ska till att definieras så brukar man tala om ett system av delade värderingar, föreställningar, trossatser, förståelse och metoder för meningsskapande – med andra ord en gemensam form utav social konstruktion av det vi kallar för verklighet. Något som hjälper oss att förstå vår omvärld på ett specifikt sätt. Frågan är då hur detta går till.

Sociologen Harold Garfinkel visar hur vi med närmast omedvetna handlingar är med och skapar den kultur vi håller för självklar. På motsvarande sätt talar organisationspsykologen Karl Weick om meningsskapande som en process genom vilken vi tolkar och strukturerar vår förståelse av världen, och därmed blir till medproducenter av denna verklighet.

En implikation av detta är att vi blir medvetna om nya sätt att leda och styra organisationer. Utöver formella procedurer, regler, hierarkisk auktoritet och beslut så blir förmågan att kunna forma och kontrollera meningsskapandet i en organisation en alternativ, kanske till och med mer effektiv, form utav organisatorisk ledning.

En duktig manager är inte minst bra på just detta. Han måste vara det då det i grund och botten är en förutsättning för att kunna sköta sitt jobb. Den intensiva mediabevakningen inom inte minst engelsk fotboll ger honom också väldigt många tillfällen till medvetet sådant meningsskapande. En manager som är särskilt framstående i detta avseende är Arsenals Arsene Wenger, som har skapat inte bara ett nytt språkbruk utan också ett delvis nytt sätt att förstå såväl Arsenal som engelsk fotboll.

Den som söker konkreta exempel på just detta kan betänka uttryck som ”anti-fotboll” och ”finansiell dopning”. Med det ena målar Wenger upp en bild över vad som är bra fotboll och vad som å andra sidan är dålig fotboll, naturligtvis till sin egen och det egna lagets fördel. Med det andra så framställer han med hjälp av association klubbens konkurrenter som fuskare, utan att för den sakens skull någonsin behöva formulera det med exakt de orden.

Med sitt språkbruk har Arsene Wenger med stor framgång lyckats förmedla ett gemensamt sätt för alla med någon koppling till Arsenal att skapa mening om klubben och dess omvärld.

:::

Det är en av kulturmetaforens största styrkor att den förmår oss att förstå att relationerna mellan en organisation, oss själva, och dess omvärld är socialt konstruerad eller, med Karl Weicks ord, socialt återskapad. Vår omvärld är i den meningen bara en förlängning av oss själva och vårt eget sätt att tolka verkligheten.

En engelsk fotbollsklubb agerar alltså i förhållande till sin omgivning utifrån sin egen övertygelse om vad det är för typ av klubb och vad den klubben står för och hoppas uppnå. Och den agerar i huvudsak utifrån de definitioner och begränsningar som klubben självt placerar på omvärlden. En klubb reagerar och anpassar sig alltså inte endast till sin omvärld, utan producerar självt många av de dilemman och problem som den kontinuerligt ställs inför.

Även i det här avseendet kan man känna att just Arsenal representerar en väldigt speciell kultur. Det är en klubb som menar sig inte ha pengar att kunna konkurrera på transfermarknaden med sina närmaste konkurrenter, men som varje år redovisar enorma vinster. Det är en klubb vars ovilja att erbjuda konkurrenskraftiga löner leder till att de tappar sina bästa spelare, och till stor del beror på en lönepolicy klubben själv valt att kalla för solidarisk. Det är en klubb som medvetet valt att bygga laget runt unga spelare, samtidigt som denna ungdom lyfts fram som skäl till lagets tillkortakommanden i nutid.

I vart och ett av dessa fall handlar det alltså om begränsningar som Arsenal själva, åtminstone till stor del, är med och producerar. Den här typen av verklighetsproduktion är naturligtvis inget som är unikt för Arsenal, alla klubbar har sina egna varianter, men just Arsenals är intressant då den är så pass särpräglad och så pass ideologiskt distinkt.

Vad kulturmetaforen också hjälper oss att förstå är att vad som krävs för förändring inte nödvändigtvis är nya spelare eller mer materiella förutsättningar. Snarare kanske vad som behövs är en förändring av en klubbs grundläggande värderingar och ideologiska övertygelse, de filter med vilka en klubb betraktar sig själva och sin omvärld.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Macchiavellism i Manchester blev slutet för Manchester Central FC

Det pratas ju mycket om hur Manchester, staden alltså, precis just nu står i centrum för en omritning av den engelska fotbollskartan. Det pratas också om hur det med Man Citys framväxt under senare år har växt fram två storklubbar i Manchester. Konkurrensen och rivaliteten de båda klubbarna emellan har nog aldrig varit mer intensiv än vad den är just nu.

Men det händer ju också att dessa båda klubbar samarbetar. Om de inte hade gjort det, så hade det kanske funnits tre stora klubbar i Manchester i nuläget, eller så hade någon av de två nuvarande klubbarna inte längre existerat. Men den utvecklingen såg Man Utd och Man City till att sätta stopp för i en av den engelska fotbollshistoriens mer politiskt laddade historier. Bakgrund till den här texten kommer från bloggen The Ball Is Round.

:::

Året var 1931, som den numer framlidne Hans Villius hade inlett det hela…

I ett rökigt sammanträdesrum i The Football Leagues lokaler i Preston hölls då ett stökigt möte där ligans samtliga klubbordföranden skulle rösta om att erbjuda Manchester Central FC en plats i The Football League.

Vid den här tidpunkten skedde inte uppflyttning till The Football League så som vi är vana vid idag, det vill säga på sportsliga meriter, genom uppflyttning från The Conference. Nej, istället erbjöds man en plats och valdes in, under förutsättning att man fick en majoritet av rösterna från församlingen av 92 klubbordföranden. En samling människor vars intressen naturligtvis alltid låg i att rösta mot nya medlemmar.

Men i början av säsongen 1931/32 så hade Wigan Borough tvingats dra sig ur Football League endast fyra matcher in på säsongen. Alltså behövde ett nytt lag röstas in. Den särskilda arbetsgrupp som tillsatts av Football League fick en ansökan från Manchester Central att ta denna plats, och denna ansökan imponerade så till den milda grad på dem att de omedelbart rekommenderade att klubben skulle ges tillträde till The Football League.

:::

Manchester Central FC hade grundats 1928, av den dåvarande ordföranden för Man City, John Ayrton. Han såg en möjlighet att utnyttja Belle Vue-stadion i östra delen av Manchester med en kapacitet om 34,000 åskådare, som vid tillfället användes sparsamt och endast för hundkapplöpning. Planen var också att med en tredje klubb exploatera de närmare 440,000 människor som bodde inom tre kilometer från Belle Vue.

Den nya klubben attraherade många stora namn. Bland dem Billy Meredith, en av Manchesters stora fotbollsikoner. Även Charlie Pringle och Charlie Roberts, tidigare kaptener i Man City och Man Utd, var med i skapandet av Manchester Central. Av den enkla anledningen kunde Manchester Central attrahera bättre spelare än vad deras närmaste konkurrenter inom den regionala fotbollen.

Många var positiva till en tredje Manchesterklubb i The Football League. Stockport County stödde deras ansökan då de ansåg den vara positiv för den lokala fotbollen. Daily Dispatch hade följande att säga: ”Manchester Central potentially are not merely a Second Division, but a First Division club of the future. There should be room in Manchester for three clubs.” Man kan misstänka att journalisten anade möjliga hinder på vägen, men den allmänna uppfattningen, inte minst i Manchester Central, var att deras ansökan inte skulle stöta på några problem.

:::

Vad de inte visste då var att Man Utd och Man City skulle prata ihop sig för att förhindra klubbens inträde i The Football League. De båda klubbarna beslutade sig kort och gott för att Manchester endast var stort nog för två klubbar. Detta trots att Man Utd höll hus i Manchesters västra delar och Man City i dess södra och centrala delar. De var ändå oroade för hur en tredje klubb i form utav Manchester Central skulle påverka deras försörjning.

Exakt vad som sades i det där sammanträdesrummet i Preston, bland Football Leagues samtliga klubbdirektörer, och vilka metoder Man Utd och Man City använde sig av för att få sin vilja igenom, vet vi inte och kommer aldrig att få veta. Men Manchester Centrals ansökan avslogs och Football League genomförde säsongen ett lag kort innan Mansfield kunde flytta upp inför den därpå följande säsongen.

Beslutet fick Manchester Central att inse att de aldrig skulle ha någon möjlighet att utvecklas och växa sig stora. Det dröjde endast lite drygt ett år, sedan gick klubben sin alltför tidiga död till mötes. Att The Football Leagues beslut ändrade den engelska fotbollshistorien är lika klart som att Manchester Central hade förändrat fotbollskartan i Manchester för alltid.

:::

Beslutet chockade det lokala samhället i Manchester. Manchester Centrals styrelseordförande George Hardman menade att ”there ought to be League football in the Belle Vue area, where there are 440,000 people within two miles, and a million people within four miles. This is surely enough for two League clubs in a place like Manchester. There seems to be a sad lack of enterprise so far as League football is concerned.”

Det synes som om Hardman medvetet ignorerade Man Utd i det syrliga uttalandet. Många trodde att det var Man City som först och främst störde sig på Manchester Centrals ambition att bli ett nytt MCFC. Men Manchester Central var vid den tidpunkten ett bra mycket större hot mot Man Utd, som vid den tidpunkten var en klubb i rejält förfall. Trots att Manchester Central spelade nonleague-fotboll så drog de vid den här tidpunkten större publik än Man Utd.

Ivan Sharpe på Sunday Chronicle skrev att Manchester Central borde ha beviljats inträde i The Football League eftersom Man Utd var på väg att misslyckas: ”A third club in Manchester would not damage the City at all seriously. It would build up football interest. I don’t like the way Manchester is slipping back in football. Where are those 30,000 football followers who used to assemble at Old Trafford? The odd 25,000 are missing. It is time something was done about it. In view of Manchester United’s sorry position I certainly think Manchester Central should have been admitted.”

Evening Chronicle var inne på samma spår: ”Keen disappointment is expressed that Manchester is not to have a third Football League club, especially as there is a splendid ground available at Belle Vue, and that Manchester United are so signally failing to keep Manchester on the football map.”

Man City skulle ha under 1930-talet ha ett gyllene årtionde, och efter 1945 förändrades Manchesters fotbollskarta för alltid. Sedan 1931 har de båda återstående Manchesterklubbarna gått vidare till att vinna ett tjugotal ligatitlar, europeiska och inhemska cuptitlar, och är i dessa dagar två av världens mest framstående fotbollsklubbar. Historien om Manchester Central lär oss däremot, att den engelska fotbollens utveckling inte enbart avgörs på fotbollsplanens gröna gräs.

Den engelska fotbollen är ibland mycket smutsigare än så.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Makt och vanmakt bland Premier Leagues managers

Makt brukar ofta definieras som en persons förmåga att tvinga en annan person att genomföra något som denne annars aldrig hade genomfört. Mer allmänt när man talar om makt så handlar det väl egentligen snarast om en människas inflytande, auktoritet och kontroll.

Den makt en manager i Premier League är ofta föremål för diskussion, om än implicit. Den generella uppfattningen, ett resultat av myten som frodas inte minst i England om den store managern, är att en manager ska ha makt. När en klubb inte lyckas är en vanlig analys att managern inte haft tillräckligt mycket att säga till om. Ett vanligt framfört normativt råd för att en klubb ska lyckas är att ge managern såväl mer tid som inflytande.

Frågan blir desto mer spännande och aktuell i och med att en relativt ny utveckling inom engelsk fotboll är att managerns position blir alltmer urholkad och ifrågasatt. Detta följer på det nya ägandet av engelska fotbollsklubbar, och intåget av riskkapitalister och övriga investerare (se gårdagens blogg), och deras behov av ökad kontroll på sin investering. En managers position i dagens engelska fotboll präglas därför inte längre bara av makt, utan också av vanmakt.

Det kan vara intressant att se hur detta stämmer överens med ett urval av managers i Premier League och inom engelsk fotboll, för att på så vis bättre förstå vilken roll makt egentligen spelar i sammanhanget.

:::

Det har naturligtvis gjorts många försök att på olika sätt kategorisera makt som analytiskt begrepp. Max Weber, Amitai Etzioni, Jeffrey Pfeffer och Michel Foucault med flera har alla utifrån sina respektive discipliner gjort sina rätt goda försök. De har samtliga sina skillnader men också sina rätt uppenbara gemensamma drag.

Maktbaser, vad som utgör själva grunden för makt, är vad de flesta forskare riktar in sig på. En väldigt välkänd studie genomfördes 1959 av psykologerna John French och Bertram Raven som identiferade fem former av makt, en typologi som bär många likheter med övriga försök på temat. Dessa fem maktbaser är:

Legitimitetsmakt. Den här typen av makt kommer från uppfattningen att en person på grund av sin hierarkiska position har rätt att ställa krav och förvänta sig lydnad. En president eller en VD har sådan makt, så också naturligtvis en manager.

Belöningsmakt. En makt som härstammar från möjligheten att belöna andra för lydnad. Sådan makt kan ta sig flera uttryck, det kan gälla befordringar, löneökningar, utnämningar eller bara enkla komplimanger. För en manager är inte minst förmågan att ge speltid en sådan makt.

Bestraffningsmakt. En motsvarande typ av makt som kommer från tron att en person har möjlighet att bestraffa andra för icke-lydnad. Hot om att sparka, degradering, uteslutning och rena förolämpningar, allt detta är exempel på sådan makt. Inte minst uteslutning ligger i en managers makt.

Expertmakt. En form av makt som baseras på (uppfattningen om) en persons överlägsna kunskap och skicklighet. Det är en form av makt som genererar förtroende och får människor att lyssna på personen. En manager med extremt gott taktiskt renommé kan exempelvis spela mycket på detta.

Referensmakt. En makt som utgår från en persons uppfattade attraktivitet, värdighet och grad av respektingivande. Kort och gott en fråga om status, en person eller en manager med hög status, vad denna status nu än beror på, har makten att vilja få andra människor att vara associerade med honom/henne.

:::

Så vad kommer vi då fram till om vi nu använder dessa fem maktkategorier för att bedöma ett urval av managers inom Premier League och engelsk fotboll, säger det oss något om vad makt har för betydelse? Ja, till att börja med denna tabell:


Skalan är alltså femgradig, där fem signalerar en manager med mycket hög makt inom en viss kategori. Det är också värt att påpeka att all makt är relationell, det vill säga bedömningen säger egentligen ingenting om managern som person, utan snarare något om relationen mellan managern och den aktuella klubben.

:::

Vilka observationer och reflektioner kan vi då göra utifrån denna medvetet överskådliga sammanställning?

Till att börja med kan man väl säga att den ur en aspekt känns tämligen intuitiv. Alex Ferguson är förmodligen det närmaste vi inom dagens fotboll kommer en allsmäktig manager. Arsene Wenger befinner sig på näst intill samma nivå, men omständigheter har begränsat hans förmåga till bestraffning, då det i större utsträckning finns en alternativ marknad för spelarna i Arsenal att tillgå.

Vi ser också viss skillnad mellan de olika kategorierna av makt. Legitimitet, belöning och bestraffning kan samtliga sägas vara kopplade till managern som formell position. Expert- och referensmakt är dock snarare delar utav managerns personliga kapital. Uppenbart är att en manager behöver tillgång till såväl positionsbetingad makt som personbetingad makt för att kunna sitta säkert.

Andre Villas-Boas exempelvis besatt åtminstone godkända maktkvaliteter i personlig betydelse, men underminerades av att Abramovich överskuggande närvaro minskade hans legitimetsmakt. Det var i slutänden inte han som fattade besluten, eller så var i alla fall uppfattningen. Harry Redknapp, Kenny Dalglish, Alex McLeish, Neil Warnock och Fabio Capello var å andra sidan samtliga rätt säkra i termer av position, men saknade samtliga någon aspekt utav den mer personbetingade aspekten. Vilket försvagade deras ställning i sina respektive klubbar och förbund.

Visst kan man också få intrycket av att det blåser snålt på toppen och drar kyligt i botten. Det politiska maktspelet ger intryck av att vara mer komplicerat och framträdande i klubbar som krigar i någon ände av tabellen. I klubbar som befinner sig i mitten av tabellen, utan några större förväntningar uppåt men heller inga särskilda orosmoln nedåt, så lugnar det politiska klimatet också ned sig.

Att makt spelar roll är emellertid en slutsats som kan dras utifrån den här genomgången. Stabila och framgångsrika klubbar har i nästintill samtliga fall en manager med en god maktbas i klubben. I de klubbar där managern har en maktmässigt svag position så har också resultaten i stor utsträckning uteblivit. Makt och resultat är svåra att helt och hållet hålla isär, inom fotbollen hänger de minst sagt ihop. Makt ger resultat, resultat ger makt.

På tal om den utveckling vi ser inom engelsk fotboll, med anledning av den nya tidens ägande med riskkapitalister och övriga investerare, så är det först och främst managerns positionsrelaterade makt som befinner sig i farozonen, det vill säga dennes legitimetsmakt och förmåga till belöning och bestraffning. En managers förmåga att tillskansa sig fortsatt hög kontroll över dessa aspekter kommer i allt större utsträckning bero på dennes personliga egenskaper, det vill säga dennes expertmakt och referensmakt.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Många löften men lite framgång med Chelseas akademi

Det är lätt att allt blir svartvitt när man pratar om Chelseas akademi. Många vill ju betrakta det som ett fullständigt fiasko. Det finns dock saker med den som är väldigt lovande. Den tekniska kvaliteten på coachningen är erkänt hög. Själva träningsanläggningen på Cobham beskrivs vanligen som en av de allra bästa i världen. Ett omfattande scoutingnätverk gör att klubben har tillgång till världens allra bästa talanger.

Det går med andra ord inte att klaga på förutsättningarna.

Samtidigt är det svårt att komma ifrån att den målsättning som Peter Kenyon, Chelseas dåvarande VD, beskrev 2005, att akademin skulle producera en ny spelare till a-laget per säsong, är otroligt långt ifrån att förverkligas. John Terry är fortfarande den ende produkten från Chelseas akademi på allvar med i laget, och han tog examen för snart 14 år sedan.

Någon framgångssaga är det med andra ord inte heller.

:::

För att en akademi ska vara framgångsrik, och framför allt produktiv, så är en förutsättning att a-laget och akademin är utformade enligt åtminstone liknande principer. Detta är en jämvikt som Chelsea inte har lyckats uppnå.

Det finns i Chelsea en uppenbar skillnad mellan ett kortsiktigt titeltänkande i a-laget och ett mer långsiktigt utvecklingsperspektiv i akademin. Det är kanske till viss del naturligt, men det har även manifesterat sig i till stor del olika fotbollsstilar.

Chelseas a-lag är i sina bästa stunder, vilket ju inte minst den här säsongens Champions League-vinst har demonstrerat, ett lag baserat på kraft och defensiv organisation. Det är en fotbollsidé sprungen ur en portugisisk modern tradition, med ett lågt liggande och avvaktande lag med kapacitet till snabba och farliga omställningar. En fotbollsidé som är resultatet av anställningen av José Mourinho år 2004.

Men under de åtta åren sedan dess så har Chelseas akademi levt sitt eget lilla liv, obesvärat men också oberört av vad som pågått med a-laget. Fotbollsidén i akademin har främst varit holländskt inspirerad, med Barcelona som en tydligt uttalad förebild. De holländskt influerade Piet De Visser och Frank Arnesen har varit förgrundsgestalter i utvecklingen av Chelseas akademi.

Det har alltså uppstått en situation där det spelas en mer teknisk och mer expansiv fotboll högre upp i planen i Chelseas akademi, vilket gjort att fokus i akademin har varit på snabba och tekniskt orienterade spelare när spelarprofilen i a-laget snarare har varit fysiskt kraftfulla och taktiskt medvetna spelare.

:::

Problemen med Chelseas akademi är alltså inte att där inte finns tillräckligt talangfulla spelare. De har funnits där och de finns där fortfarande. Spelare som Jamal Blackman, Nathaniel Chalobah, Todd Kane, Lucas Piazon och Islam Feruz ser alla väldigt lovande ut. Problemet är institutionellt, inte individuellt.

En anledning till att klubbar som Arsenal, Barcelona och Man Utd har haft det väsentligt lättare att integrera spelare från sina respektive akademier i sina lag är att dessa klubbar har utarbetat liknande institutionella filosofier för samtliga lag på alla nivåer, från a-laget via reservlaget ner till akademilaget. De har därmed förmågan men också viljan att jobba med ett mer långsiktigt perspektiv på sina unga spelare.

Chelsea har haft problem att uppnå någon sådan långsiktighet, och ett skäl till det är så klart klubbens smått enastående omsättning på managerposten. En manager som kommer till Chelsea vet att han måste vinna något redan första året, annars får han sparken. Det skapar klara och tydliga incitament att använda ”säkra kort” i form av redan etablerade spelare, det vill säga agera kortsiktigt.

:::

Kan Chelsea bryta den här cirkeln och upprätta någon form av långsiktig balans och harmoni mellan akademi och a-lag? Ja naturligtvis, vi ser i Chelseas värvningar på senare tid att de snarare letar efter spelare som passar bättre ihop med den fotbollsfilosofi som representeras av Chelseas akademi. Men det förutsätter också att Chelsea stabiliserar sig, och låter en klubbledning och en manager jobba i lugn och ro under en sammanhållen tidsperiod.

Varför inte se om Roberto Di Matteo är just den rätte managern att göra med Chelsea vad Pep Guardiola gjorde med Barcelona. Där finns naturligtvis en uppsättning större namn därute, men jag betvivlar att där finns en bättre manager för Chelsea.

Lugnar Roman Abramovich ner sig nu när han till sist fått lägga vantarna på den där Champions League-bucklan? I så fall var Chelseas största vinst den där kvällen i München inte själva titeln, utan hela klubbens framtid.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Fyra stadier av engelsk fotbollskapitalism

Engelsk fotboll har alltid i någon mening varit en produkt av kapitalismen och till stor del styrd av kapitalets intressen. De första fotbollsklubbarna grundades inte som i Sverige i form av ideella föreningar, utan som klubbar tillhörande specifika företag och främst arbetsplatser. Fotbollen sågs som ett sätt att ge arbetarna motion och/eller underhållning.

Opium för folket, hade kanske någon kunnat vinkla det som.

Om vi betraktar den engelska fotbollens historia också som en form utav kapitalismens historia så kan vi bättre förstå det som en gång har skett, beskriva det som nu sker, samt ge oss en inblick i vad som kanske kommer att ske med engelsk fotboll.

Kapitalismen anses vanligen genomgå vissa specifika stadier. Exakt vilka dessa stadier, vad de kallas och exakt vad de innebär och mellan vilka år de var som mest framträdande varierar något mellan olika författare, men att utvecklingen sker i stadier är ändå något som personer som Joseph Schumpeter, Karl Marx, Alfred Chandler, Adolf Berle och Gardiner Means, Max Weber med många flera samtliga är helt och hållet överens om.

Ett komposit av dessa olika teoretiska bidrag leder oss fram till fyra stadier med vilka vi kan orientera oss igenom den engelska fotbollshistorien.

:::

Första stadiet – Den entreprenöriella kapitalismen

Kapitalismens första stadie är entreprenörens, den mytomspunne skaparen som från ingenting med sina bara händer realiserar en idé till sin egen och omvärldens vinning. Det är med entreprenören som företaget uppstår som organisationsform, och vi befinner oss nu i huvudsak på 1800-talet och framåt.

Det är i det här sammanhanget som de flesta av Englands fotbollsklubbar bildas, och det utgör också förebild för de klubbar som bildas därefter. I centrum står tidens kapitalister och företagsägare, som lägger den finansiella grundplåten för sina respektive lokala klubbar och som tar ett aktivt och personligt ansvar för sina respektive klubbar. Entreprenörens inflytande är i det här stadiet allomfattande och enväldigt.

Vi ser många exempel på klubbar som fortfarande lever utifrån den här modellen i England. Bland de mest framträdande är Stoke, Wigan, Bolton, Everton, Fulham och till viss del Newcastle. Men i grund och botten har samtliga engelska klubbar, även giganter som till exempel Man Utd och Liverpool, utgått från detta stadie.

Lästips: Joseph Schumpeter (1942) “Capitalism, Socialism and Democracy”.
Filmtips: Citizen Kane (1941) / There Will Be Blood (2007)

:::

Andra stadiet – Managerkapitalismen

I kapitalismens andra stadie växer chefen fram som en ny yrkeskategori, eller manager som det som utav en händelse heter på engelska. Det sker som en följd utav en ökad storskalighet i företagandet och framväxten av aktiebolaget som ny företagsform, och innebär en tydlig och definierad uppdelning mellan å ena sidan ägande och å andra sidan ledning av organisationer. Inom företagsvärlden sker detta i början av 1900-talet och framåt.

För engelska fotbollsklubbar ser vi samma utveckling i huvuddrag från 1950- och 1960-talet. En tidig förlöpare var Herbert Chapman i Arsenal, men riktig pionjär på området var Matt Busby i Man Utd som vid sin tillsättning 1946 krävde helt unika befogenheter som manager. Det var här början lades till Managern som den autokratiske fadersfiguren inom engelska klubbar, en mytologi som är oerhört central än idag, och även konkret manifesterad i några klubbar än idag.

Efter Matt Busby följde brittiska legender som Bill Shankly, Don Revie, Bill Nicholson, Brian Clough och Alex Ferguson med flera. Män som byggde dynastier, vars uppfattning om direktörer (entreprenören) var att de skulle betala räkningarna och i övrigt hålla käften, och som styrde varenda aspekt av sina respektive klubbar med järnhand.

Lästips: Adolf Berle & Gardiner Means (1932) “The Modern Corporation and Private Property”. / Alfred D. Chandler (1977) “The Visible Hand: The Managerial Revolution in American Business”.

Filmtips: Blue Collar (1978) / Ikiru (1952)

:::

Tredje stadiet – Investeringskapitalismen

Framväxten av institutionella investerare, riskkapitalister med ett annat ord, utgör grundbulten för kapitalismens tredje stadie, som uppstod som ett svar på efterfrågan av alltmer riskvilligt kapital och som en följd utav ökat materiellt välstånd och privat sparande. Företag blir alltmer till ett investeringsobjekt, och syftet med ägandet blir alltmer avkastning på gjord investering.

Några tidiga försök fanns allt, men det här stadiet inleddes inom engelsk fotboll först och främst med skapandet av Premier League och den kommersialisering som följde på den, och den globala marknad som växt fram genom att TV börjat betrakta fotboll som produkt snarare än public service. Likt kråkor till ett slagfält har riskkapitalisterna flockats till den engelska fotbollen, och köpt upp tänkta kassakor som Man Utd, Liverpool, Tottenham och Arsenal. Bland flera andra klubbar.

Mer än tidigare har den utvecklingen gjort att den engelska fotbollen har hamnat alltmer i konflikt med sina egna supportrar. De intressen som supportrarna representerar var fortfarande utgångspunkten i de två tidigare stadierna. Målsättningen där var fortfarande att göra en klubb så bra och framgångsrik som möjligt, emedan en riskkapitalists enda riktiga målsättning är att tjäna pengar på sin investering.

Den engelska fotbollen har förändrats, som en följd av denna utveckling, från en i huvudsak idébaserad/genuin företeelse till att bli alltmer rationell/kalkulativ, för att använda två kända sociologiska tankefigurer.

Lästips: Mark Rubinstein (2006) ”A History of the Theory of Investments” / Peter Hägglund (2001) “Företaget som investeringsobjekt – Hur placerare och analytiker arbetar med att ta fram ett investeringsobjekt”

Filmtips: Wall Street (1987) / Glengarry Glen Ross (1992)

:::

Fjärde stadiet – Den politiska kapitalismen?

Kan vi tala om ett fjärde stadie? Ja, det kan vi, eftersom vi redan kan se tidiga exempel på det. Kapitalismens fjärde stadie kan benämnas den politiska, eller kulturella, kapitalismen. Följer vi tänkare som Lenin och Marx, och utifrån ett helt annat perspektiv även Schumpeter, så är detta stadiet som förebådar kapitalismens fall eller, med Schumpeters perspektiv, kreativa självförstörelse.

Ett tydligt drag i detta stadie är inträdet av aktörer för vilka lönsamhet och affärsmässighet, kapitalismens heliga budord, inte längre är centrala. Istället eftersträvar de legitimitet i någon form, eller endast någon form utav högre kulturell status. Kort och gott, ekonomisk rationalitet har gett vika för politiska syften.

Det är en företeelse som visat framfötterna inom engelsk fotboll. Att äga fotbollsklubbar har blivit ett sätt att ”stärka sitt varumärke” på en specifik lokal marknad. Vi ser ett flertal asiatiska länder där företag eller konglomerat har gått in som ägare i engelska klubbar. Ägargrupper från Thailand, Indien, Singapore, Malaysia och så vidare har investerat i klubbar som Leicester, QPR, Birmingham och Cardiff. Att äga en klubb i sig har blivit ett självändamål, hur det går för klubben är i det sammanhanget mindre viktigt, och en inte ovanlig följd är därför otillräckliga investeringar. Blackburn är ett klart exempel på just detta.

Men inte bara otillräckliga investeringar, utan också obegränsade ”investeringar” är förekommande. Man City case in point, som ägs av ett arabiskt oljekonglomerat med politiska och ekonomiska intressen. Att få förstår deras motiv har fått några att tro att de mest skänker pengar för att de ”gillar fotboll” eller bara är så väldigt snälla i största allmänhet. Något naivt naturligtvis.

Tanken att syftet är politiskt och kulturellt är inte direkt långsökt. Att arabisk och muslimsk kultur har haft vissa legitimitetsproblem i det vi kallar för västvärlden, Europa och USA, inte minst under de senaste tio åren, är minst sagt uppenbart. Ett sätt att vinna kulturell acceptans, snabbare än de flesta andra alternativ, är att etablera en roll för sig själva inom en av Europas största och absolut mest populära sociala rörelser – fotbollen.

Förebådar då detta, om vi nu ska hålla fast vid Lenins, Marxs och Schumpeters respektive evolutionsteorier, den engelska fotbollens fall eller kreativa självförstörelse? Vissa tendenser antyder detta, som den ekonomiska stress som inflaterade transfer- och lönenivåer har skapat på hela det engelska fotbollssystemet. Klubbar har börjat gå under, och nya regleringar har tillkommit för att kontrollera denna utveckling.

Lästips: Naomi Klein (1999) ”No Logo: Taking Aim at the Brand Bullies”. / Manuel Castells (1996-1998) “The Information Age: Economy, Society and Culture”, Vol 1-3.

Filmtips: Soylent Green (1973) / Z (1969)

:::

De olika stadierna kan betraktas som generationer av kapitalismen. De är inte ömsesidigt uteslutande, utan aspekter från tidigare stadier är invävda även i senare stadier. Entreprenörer och managers försvinner exempelvis inte bara för att riskkapitalisterna förökar sig.

Där finns ett teoretiskt bidrag med den här modellen av kapitalism. Många brukar ha svårt att särskilja mellan det som ägare tidigare och fortfarande gjort med klubbar som till exempel Newcastle, Middlesbrough, Stoke, Blackburn, Everton, Bolton med flera och vad som på senare år skett ibland annat Chelsea och Man City. Eller så vill man av mer eller mindre uppenbar anledning blanda samman det. Modellen visar på hur det handlar om i grund och botten olika aktörer, som drivs av fundamentalt olika motiv. Effekten på engelsk fotboll är därför heller inte densamma.

Synen på engelsk fotbollshistoria som speglandes kapitalismens utveckling har också en viss effekt – nämligen att supportrarna befinner sig lite vid sidan av. En möjlighet är att själva modellen därför är otillräcklig, att den missar supportrarnas roll. En annan möjlighet är att detta speglar just den engelska fotbollens kapitalistiska karaktär, där supportrarna har gjorts till kunder på en marknad.

De initiativ som trots allt har tagits, inte minst på senare tid, att etablera supporterägda och supporterstyrda fotbollsklubbar i England, en form utav den engelska fotbollens kontrakultur, vittnar i min mening om det senare. Vad säger ni själva?

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Englands straffskyttar mot Italien

Nåja, nu tror ju jag egentligen att Italien reder ut det här redan ett tag innan straffläggningen och går vidare till semifinal. Personligen tror jag på en italiensk uddamålsseger, eller om de möjligen kontrar in ett tvåmålsförsprång i ”öppet mål” under slutminuterna.

Men ändå känns det ju lite roligt att spekulera lite kring straffskyttarna.

Dels så är det ju en på förhand tämligen jämn kvartsfinal mellan två lag som spelar taktiskt och stundtals försiktigt. Det är helt enkelt upplagt för att kunna gå till straffläggning. Dels så är ju England och Italien minst sagt två länder som har en historik när det kommer till just straffläggning.

Englands tragiska historia när det kommer till straffläggningar är ju minst sagt välkänd. Tyskar och portugiser har hittills flera gånger om gett engelsmännen kallsvettningar. Italien kanske uppfattas som mer framstående i det här avseendet. Framför allt är det väl VM-finalen 2006 som då finns i minnet, möjligen också EM-semifinalen från 2000.

Men håll i åtanke att Italien också har eliminerats ur tre raka VM-turneringar på just straffar – 1990, 1994 samt 1998 – vilket ju milt sagt känns som någon form utav rekord. Samt att de förlorade en straffläggning även i förra EM. Så det här med straffar är knappast någon oproblematisk historia för Italien heller.

Lite lustigt är det ju. Hur så pass lika straffacit ändå kan leda till så väldigt olika allmänna karaktäriseringar av det nationella kynnet. Engelsmän är labila nervvrak, italienarna är iskalla taktiker. Vi ser vad vi vill se, och blundar gärna för det som inte stämmer överens.

:::

Inget av det ovan sagda förtar ju dock att det här med straffläggningar är ett engelskt trauma. Det sägs även att Roy Hodgson beordrat särskild träning på just straffar inför kvartsfinalen. Vilket säkert får gamla purister, som menar att det ”går inte att träna på straffar”, att rynka på näsan.

Men vilka lägger då straffarna för England? Jag tror på följande fem ordinarie straffskyttar, i ingen särskild ordning:

Steven Gerrard. Ett flertal faktorer talar så klart för att Gerrard tar en av Englands straffar. För det första, han är kapten, det är hans uppgift att visa vägen. För det andra, han har en bred vana av att ta straffar i sitt klubblag. Brukar sätta de allra flesta, inte minst i utsatta lägen. Finns han kvar på planen så tar han garanterat en straff.

Ashley Cole. Jag har sett Chelsea i tre straffläggningar, och Cole har tagit en straff i varje och gjort mål två gånger. Båda dessa två tillfällen ägde rum i en Champions League-final. Det här med att lägga straffar kan alltså Cole, och den rutinen tror jag Roy Hodgson kommer att gå mycket på. Coles närminne av straffläggningar är ju också positivt, vilket kan vara nog så betydelsefullt.

Glen Johnson. Ytterbackarnas straffläggning för England. Men även Johnson är en erfaren straffläggare. Bland annat tog han Liverpools sista straff under den här säsongens Ligacupfinal och satte den tryggt och säkert. Samma här, jag tror Hodgson går på erfarenheten och det ”positiva minnet”.

Wayne Rooney. Rooneys facit som straffskytt är förvisso något skakigt, men jag tror det spelar mindre roll här. I en straffläggning vill man ha spelare som gillar läget, och ingen i England är det på samma sätt som just Rooney. Som ordinarie straffläggare i Man Utd så har han också viss vana vid att sätta straffar i viktiga lägen.

Theo Walcott. Vem som blir den femte straffläggaren är en riktig slamkrypare, det finns som jag ser det ingen uppenbar kandidat. Istället får man pröva sig fram med uteslutningsmetoden. Vill man verkligen ha Lescott som straffskytt till exempel? Jag fastnar för Walcott. Han är uppenbarligen i form, han skulle troligtvis vara hyfsat pigg, och han har i alla fall liten vana av straffläggning sen förut.

:::

The Guardian spekulerade även de i troliga straffskyttar. De hade inte med Glen Johnson, men däremot Ashley Young och James Milner. Milner skulle jag kunna tänka mig, han har varit säker på straffar i andra sammanhang, men Young känns ju som en enda vandrande straffmiss på lång väg. Scott Parker likaså.

John Terry you say?! Slippery slope, säger jag.

:::

Men det känns väl som att ett eller ett par engelska försvarsmisstag kommer att avgöra den här matchen. Eller hur?!

…………………………………………………

Nordöstra England krigar om John Guidetti, om vi ska tro ryktena. Newcastle och Sunderland har skickat ut varsitt gäng män med lustiga hattar som kommit fram till att ”honom ska vi ha!”

Sunderland känns väl som det rimligare alternativet, kan jag tycka.

:::

Då jag under veckan här befinner mig på veteran-VM i bordtennis i Globen samt på en brygga i Saltsjöbaden med kluckande vatten och ett gäng iskalla öl bredvid mig om vartannat, så är samtliga veckans bloggar skrivna på förhand.

Det kommer med andra ord ingen matchblogg efter kvällens match, oavsett hur den nu har slutat. Tyvärr för de som vid vinst för England vill frossa, och FYI för de som vid förlust näsvist kommer att undra ”varför jag inte säger något nu?”

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Fyrtal i kungar

Fotboll är ju en lagsport. Den tiden är kanske förbi när enskilda spelare mer eller mindre kunde vinna fotbollsmatcher på egen hand, genom enorma individuella insatser. Taktik, fysik och organisation har helt enkelt tagit överhanden.

Tankarna går så klart tillbaka till Diego Maradona och 1986, det närmaste vi någonsin har kommit, och kommer att komma, ett mästerskap som vinns helt av en enda spelare.

Kanske har myten om Hjälten, den indviduella spelaren, frodats mest av allt i just England. Så till den milda grad att synen på fotbollsspelare påverkas. Spelare som Steven Gerrard, Wayne Rooney, Matt Le Tissier med flera kanoniseras, samtidigt som mer stabila lagspelare nedvärderas.

Arvet utav en Roy of the Rovers-inspirerad fotbollskultur. Det spelar ingen roll hur uselt laget än spelar, på de sista sidorna så räddar ändå Roy Race laget och situationen.

Mellan raderna kan man kanske läsa ut att jag har lite problem med det här individualiserade perspektivet. Ändå tänker jag ägna den här midsommarbloggen åt att lyfta fram just några stora individuella prestationer.

:::

Roy Keane – Champions League 1998/99, Juventus 2-3 Man Utd

Nämn Turin till nästan vilken som helst tillräckligt gammal Man Utd-supporter, och de kommer få något avlägset drömmande i blicken och kanske lite fukt i ögonvrån. Det var matchen som för evigt gjorde Roy Keane till en legend i Man Utd-tröjan, men också en match i vilken just Keanes insats ofta har missförståtts.

De allra flesta tänker på Roy Keane som en hårdför defensiv mittfältare. Men i Turin var det Roy Keanes offensiva bidrag som var helt och hållet avgörande. Då pratar jag inte bara om det så viktiga reduceringsmålet till 1-2, utan framför allt om hans enorma passningsspel, som på en och samma gång vevade igång Man Utds lagmotor samt knäckte Juventus motståndsvilja.

Det som många lyfter fram som stort med Keanes prestation är hans reaktion på sitt gula kort och vetskapen om att han inte kommer få spela någon Champions League-final. Men det gula kortet får han vid ställning 1-2, och därmed riskerar man bortse från att Keanes enorma insats tog sin början redan vid ställningen 0-2.

:::

Dietmar Hamann – Champions League 2004/05, Liverpool 3-3 Milan

De flesta menar ju att det här var Steven Gerrards final. Och det går inte att dissa ett viktigt första mål, en orsakad (hrrmm) straff som leder fram till kvitteringen, samt att hålla koll på Serginho under en hel match. Men där finns så klart en annan aspekt. Detta var andra halvlek. I halvtid stod det 0-3 vilket det inte gjort om inte Kaka, Pirlo och Gattuso sprungit vändåttor runt Gerrard i en central mittfältsposition han uppenbart inte behärskade.

Det finns en skröna som säger att Rafa Benitez hade problem med sina laguppställningar i halvtid. Den ena uppställningen hade 12 spelare, den andra bara 10. Som tur var så var dock Dietmar Hamann med i båda. Hamann tog omedelbart kommandot över mittfältet, lade sig nära Kaka och levererade ständigt boll framåt i planen, vilket skapade myror i Milans försvar.

Efter Liverpools kvittering tog Milan återigen befälet över matchbilden, men med Hamann på centralt mittfält så fick aldrig Kaka, Pirlo och Gattuso samma utrymme att spela boll, och därmed lyckades de heller inte utöva samma inflytande på matchen.

:::

Stan Mortensen – FA-cupen 1953, Bolton 3-4 Blackpool

Steven Gerrard har utan tvekan en stor final i sitt namn, 2006 års FA-cupfinal, i vilken han skapade Liverpools första mål och därefter gjorde Liverpools båda andra. Den matchen är emellertid för evigt inskriven i historieböckerna som Gerrard-finalen, så han är knappast bortglömd i det avseendet.

Jämför det istället med Stan Mortensen. 1953 års FA-cupfinal har präntats in i historieböckerna som Matthews-finalen, efter ikonen Stanley Matthews. Delvis förståeligt med en 38-årig Matthews som slet på högerkanten. Men han kom in i matchen först efter det att Boltons vänsterytter skadats, i en tid när inga avbytare var tillåtna. Han spelade då på tilläggstid fram Bill Perry till det avgörande målet.

Vid den tidpunkten hade emellertid Mortensen redan gjort tre mål. Hattrick alltså, vilket han var och förblir ensam om i en FA-cupfinal till denna dag. Han kvitterade först Boltons 1-0-ledning, och gör därefter två mål på raken som hämtar upp ett 1-3-underläge för Blackpool. Mortensens tredje är en frispark på övertid, väl så dramatisk som Gerrards kvittering 53 år senare. Allt detta i vad som vid den tidpunkten åtminstone i England betraktades som världens största fotbollsmatch.

:::

Tim Flowers – Premier League 1994/95, Blackburn 1-0 Newcastle

“Don’t talk to me about bottle, don’t talk to me about bottling it, cos that’s bottle out there. That’s quality players out there, giving their all … we’re gonna fight to the death, cos we’ve got bottle … all we can say is we’ll give exactly what we’ve given today, exactly what we’ve given all season, and that’s 100% bottle.”

Det lite ironiska med den här prestationen är att Flowers smått galna intervju efter matchen, en replik på en förstulen kommentar av Alex Ferguson, nästan är bättre ihågkommen. Men man får förstå sammanhanget – det var säsongens näst sista match, Blackburn var piskade att vinna för att behålla ligaödet i egna händer, och efter Alan Shearers tidiga mål så hade Newcastle fullständigt bombarderat Blackburns mål.

Men Newcastle kunde helt enkelt inte få bollen förbi Flowers. Han räddade Beardsleys skott i högerkrysset under den första halvleken och radade upp toppräddningar på löpande band under den andra halvleken. Rob Lee, Ruel Fox och John Beresford var några som stirrade oförmögna att tro sina ögon. Blackburns fans insåg betydelsen av Flowers insats, de döpte dagen till VE Day: Victory at Ewood Day.

:::

Har ni några fler?

…………………………………………………

Jag tror det existerar en närmast perfekt negativ korrelation mellan mina förväntningar på det engelska landslaget och den engelska pressens. När de blir mer optimistiska, så blir jag desto mer pessimistisk.

:::

Så Shebby Singh, Blackburns nya fotbollsdirektör, efter att för bara någon månad sedan ha förespråkat att sparka Steve Kean, har nu gjort about face och menar istället att Kean ska få behålla jobbet.

Oh goodie tänker de hårt prövade Blackburn-fansen. Ännu mer Steve Kean, och ännu en tomte i klubbledningen.

:::

Balotelli håller flaggan i topp.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Apropå kvällens Euroderby

Big Boss, a.k.a. Olof Lundh, skriver idag om den politiska laddningen i kvällens match mellan Tyskland och Grekland, de två länderna i Eurokrisens epicentrum. Skuldderbyt har matchen refererats till i ett flertal tidningar.

Neither a borrower, nor a lender be!

Själv fokuserar jag ju hellre på fotbollsrelaterade aspekter i den här bloggen. Och därför har jag så klart funderat lite extra på Greklands tänkta taktiska uppställning. Många tror ju så klart att de kommer vara ultradefensiva, men tänk om de istället återupplivar den gamla hederliga 4-4-2-diamanten?!

Glad midsommar på er!

Peter Hyllman

Bilder av engelsk fotboll (2): "Naturen kallar" – Man Utd som organism

Det var i januari som jag sjösatte ett rätt ambitiöst projekt till bloggserie som jag kallade för ”Bilder av engelsk fotboll” och som med hjälp av organisationsteori skulle bidra med lite nya perspektiv på engelsk fotboll. Det var emellertid mitt under säsongen, och som ibland blir fallet mitt under brinnande säsong så tränger det brådskande undan det viktiga.

Nu är dock sommar och då finns såväl tid som utrymme att spinna vidare på det här projektet, som alltså utgår från ett perspektiv på engelska fotbollsklubbar som organisationer, samt en serie metaforer med vilka det är möjligt att bättre förstå just vad organisationer är och hur de fungerar. Med hjälp av dessa metaforer kommer jag alltså sätta in ett par engelska klubbar i ett större engelskt fotbollssammanhang.

Tidigare publicerat i den här bloggserien:
(1)    ”Mekaniseringen tar befälet” – Stoke som maskin

:::

Organisationer som öppna system

Den närmast mekaniska syn på organisationer som maskinmetaforen förde fram, där en organisation betraktades som enbart en funktion av mål, struktur och effektivitet, resulterade i en blindhet för att olika typer av organsationer fungerar mer eller mindre bra i olika situationer och sammanhang.

Det är dessa problem som under de senaste 75 åren har fått alltfler att istället betrakta organisatione som levande organismer, och med andra ord inspireras av biologi snarare än mekanik. Istället för slutna maskiner betraktas organisationer istället som öppna system, som befinner sig i ständigt utbyte med sin egen omgivning och vars långsiktiga överlevnad hänger på att vara så bra anpassad till denna omgivning som möjligt.

Det här är ett synsätt som faller rätt naturligt när det kommer till just engelska fotbollsklubbar. Exemplen på klubbar som påverkas av vad som sker (och inte sker) i omvärlden är många.

Kapitalinflödet i och med Premier Leagues start, Champions Leagues framväxt och expansion, uppköp av engelska klubbar av utländska oljedaddys som i grunden förändrar ligans ekonomiska villkor är i samtliga fall klara exempel på förändringar i omvärlden som påverkar varje enskild klubb. Regleringar som UEFA:s financial fair play är ett annat exempel som även det påverkar hur klubbar måste agera för att bäst anpassa sig.

Inte minst är kanske Man Utd ett exempel på detta, och möjligen också ett intressant exempel då klubben befunnit sig i toppen av Premier League nu under en period av rätt exakt 20 år.

:::

Contingency-teori och Man Utd

Utgångspunkten i den här teoribildningen är alltså att organisationer är öppna system som måste balansera sina egna och dess medlemmars behov med de krav som omvärlden ger upphov till. I denna kamp strävar organisationer eller klubbar efter jämvikt eller så kallad steady state i relation till omgivningen, där avvikelser från normen leder till åtgärder och anpassning med hjälp av så kallad negativ feedback.

För Man Utd är detta lätt att observera. Klubben har sedan Premier Leagues början haft en väldigt tydlig och mätbar ambition, men har ständigt varit tvingad att anpassa sig efter omgivningens förändringar. De metoder som ledde fram till Man Utds ligatitlar under 1990-talet utmanades av Arsenal och Arsene Wenger, och tvingade Man Utd att anpassa sig. Chelseas framväxt i början av 2000-talet förändrade det engelska fotbollslandskapet såväl ekonomiskt som sportsligt, och tvingade Man Utd att anpassa sig sett till såväl taktik som transferpolicy. Man City tvingar i nuläget fram en liknande anpassning.

Det är just Man Utds förmåga att faktiskt genomföra den här typen av anpassning som gör att klubben fortfarande, efter 20 år i toppen av Premier League, finns kvar där, kapabla att realisera de mål och ambitioner som klubben definierat som deras ”jämvikt”. I det avseendet har även det europeiska cupspelet, och klubbens ambitioner på det området, varit en tungt påverkande faktor på Man Utds anpassning till sin omgivning.

Ett annat grundfundament i teoribildningen, som på så vis skiljer sig från en mekanisk organisationssyn, är att där inte finns ”ett bästa sätt” att organisera sig på. Vad som är bästa sättet beror helt och hållet på vad det är för uppgift som ska utföras och den miljö i vilken den ska utföras. Det kan också vara så att två eller fler helt olika sätt samtliga kan leda fram till önskvärt resultat. Inom organisationsteorin kallas detta för ekvifinalitet, det finns med andra ord flera sätt att nå ett mål. Detta är något som främjar flexibilitet.

Att organisera är att i någon mening samordna eller standardisera. I början av säsongen publicerade jag en blogg, baserad på tankegångar framförda av Henry Mintzberg, där jag diskuterade hur olika klubbar valde att standardisera olika saker. Där andra klubbar, exempelvis Arsenal, väljer att först och främst standardisera arbete (taktik) och färdigheter, så argumenterar jag för att Man Utd snarare valt att standardisera output eller resultat. Något som lett fram till en viss form utav ”stillöshet”.

Detta är egentligen bara ett annat sätt att uttrycka just strävan efter så kallad ekvifinalitet, och flexibilitet. Det är också en strategi som gör det relativt sett lättare för Man Utd att just anpassa sig till förändringar i omvärlden.

:::

En svaghet med organismmetaforen är att den framställer organisationer som mer eller mindre kraft- och viljelösa, med andra ord underskattar den dessa organisationer som aktörer med möjlighet att också påverka sin omgivning och inte enbart formas av den.

Alla klubbar är naturligtvis organismer i det här synsättet, och samtliga klubbar gör, mer eller mindre medvetet, beslut om, hur och i vilken utsträckning de ska anpassa sig till sin omgivning. Vad organismmetaforen gör bra är att belysa den roll som omgivningen faktiskt spelar, och hur olika klubbars (brist på) framgång beror inte enbart på interna förhållanden utan på klubbens relation till sin egen omgivning.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Ett större EM kan vara ett bättre EM

Vi befinner oss alltså halvvägs genom den här EM-turneringen, detta trots att mer än 75% av turneringens matcher faktiskt är spelade redan. Det blir ju så, med först gruppspel och därefter slutspel.

EM innehåller ju för närvarande 16 lag, fyra grupper om fyra. Det första EM jag bevittnade, och det därpå följande, innehöll å andra sidan bara åtta (8) lag. Till 1996 expanderades EM:s format till dess nuvarande. Och lagom till nästa EM, 2016 i Frankrike, så expanderas EM igen till att innehålla 24 lag.

EM blir därmed lika stort som VM var ända fram till och med 1994. Formatet kommer vara detsamma, vilket gör gruppspelet till än mer utav en ren och skär transportsträcka. Ettan och tvåan i de sex grupperna går vidare, precis som i nuläget. Dessutom går de fyra bästa treorna också vidare.

Ett helt gruppspel som endast eliminerar en fjärdedel av lagen. Inte särskilt effektivt kan tyckas. Men, det blir ju fler matcher och mer fotboll. Och vem tycker illa om det?

:::

Tja, rätt många i England verkar i alla fall tycka mindre bra om det.

De flesta verkar se det hela endast som ett sätt för UEFA att tjäna ännu mer pengar på arrangemanget. Argumentet är därtill att en ökning av antalet lag kommer sänka EM:s kvalitet.

Inte minst används Irlands tunga förlust mot Spanien tidigare den här turneringen som ett stöd för denna uppfattning. Behöver man verkligen åtta ytterligare lag som är ännu sämre än Irland? är den ytterst retoriskt formulerade frågan.

Jag kan nog tänka mig att ett av UEFA:s motiv mycket väl är att tjäna mer pengar på EM. Men för det första ser jag inget fel med det. Och för det andra så ser jag tydliga svagheter i kvalitetsargumentet.

:::

Att använda Irlands förlust som ett argument mot 24 lag i EM känns väldigt tendentiöst.

Bevisligen ser vi ju alltså motsvarande resultat i ett EM innehållandes 16 lag. I år hade vi Irland, 2008 var det Rysslands tur, 2004 åkte Bulgarien på en rejäl käftsmäll mot Sverige, Danmark var rejäla slagpåsar 2000, och 1996 hade inte Turkiet mycket att sätta emot.

Även när EM endast bestod av åtta lag förekom rena brakförluster. Inte minst står Belgiens 0-5-torsk mot Frankrike 1984 ut, och i samma turneringen även Jugoslaviens förlust med motsvarande siffror mot Danmark.

Så det här med att enskilda lag kan förlora vissa matcher stort och hopplöst är ju inget som har något direkt samband med antalet deltagande lag i EM.

:::

Man kan också se frågan utifrån ett annat perspektiv: Finns det åtta andra lag i Europa som faktiskt hade kunnat höja värdet och intresset på den turnering vi exempelvis sitter och tittar på nu?

UEFA har i nuläget 53 medlemsnationer. 16 av dessa deltar i detta EM. Skulle alltså åtta av de återstående 37 medlemsnationerna kunna ha gjort EM ännu mer spännande?

Jodå, skulle jag säga. Utan problem.

Länder som hade spetsat till EM hade tveklöst varit sådana som Belgien, Turkiet, Serbien, Bosnien, Skottland, Montenegro, Schweiz och Ungern. Jag hade inte protesterat mot att få se länder som till exempel Wales och Norge heller. Österrike och Island är också det spännande fotbollsnationer. Bulgarien och Rumänien är ju tveklöst länder med enorm fotbollstradition.

Och varför i hela friden skulle egentligen jag eller någon blekfet engelsman vara så in åt skogen elitistisk att vi inte ens skulle vilja öppna dörren för något av de 23 länder jag nu ändå inte nämnt?

Särskilt som den där gränsen mellan vad som är EM-kval och vad som är EM ändå är godtycklig. Vill man se det på det viset så har ju den här EM-turneringen egentligen hållt på i snart två år.

:::

Och så vad om det ligger pengar i potten? Det ligger i så fall även pengar i potten för fler nationella fotbollsförbund, och därmed kommer mer pengar den lokala fotbollen runtom i Europa till godo.

Låt 24 blommor blomma!

…………………………………………………

Nu beror det lite på hur det går för England i EM och så där, skulle de råka befinna sig i final så får det bli en annan dag, men den 1 juli tänkte jag gå igenom de värvningar till lag i Premier League som blivit klara så långt. Därefter bevakar jag det dag för dag.

Midsommar? Pfft.

:::

Joe Cole och Alberto Aquilani – två bortglömda mittfältare som Liverpool faktiskt kan få rejäl nytta av under Brendan Rodgers. Inte för att Liverpool direkt lider brist på mittfältare.

:::

Lite roligt är det ju hur snabbt Sepp Blatter, som ju tidigare varit minst sagt motvals till allt vad mållinjeteknologi innebär, nu menade att sådan teknologi är helt nödvändig, efter att England vunnit på dess avsaknad.

:::

Nykomlingarna Reading ser ut att ha gjort en liten kupp med värvningen av Pavel Pogrebnyak mitt framför näsan på Fulham, där han befunnit sig på lån under den gångna säsongen.

Be Champions!!

Peter Hyllman

England kan inte längre förlora EM

England vann gruppen. England är i kvartsfinal. Bland andra Holland är det inte. Tänka sig så det kan bli ibland.

Man undrar vad de professionella fotbollstyckarna som förutspådde fiasko för England i EM tänker nu. Man undrar lite vad de horder av självutnämnda nätexperter som menade att England inte skulle ha någon chans att ens gå vidare från gruppen känner nu.

Jag antar att det kommer börja gnölas om tur och ”flyt”. Det brukar bli så.

Roy Hodgson befinner sig just nu i ett guldläge. Hur det nu än egentligen slutar så har han ju faktiskt gjort lite av succé med England, han kan inte länge misslyckas. Han tog laget till kvartsfinal, vilket nog var mer än vad många faktiskt förväntade sig.

Vinner England även kvartsfinalen, då har England helt plötsligt gjort stormsuccé. Förlorar de kvartsfinalen, så gjorde man det ändå mot en världsnation som Italien. Då är det förståeligt.

Roy Hodgson kan helt enkelt inte förlora.

:::

Gårdagens matcher signalerade hur som helst slutet på gruppspelet, och nu råder alltså spelledig dag inför kvartsfinalerna som börjar imorgon. Det ger ju tillfälle att bedöma lite den allmänna styrkan på de åtta kvartsfinallagen. En femgradig skala använder jag mig av.

Mästarklass (+++++)

Nej, jag tänker vara så fräck att säga att inget lag har visat upp ett spel på den här nivån. De uppenbara kandidaterna är Spanien och Tyskland. Men Spanien har varit stundtals långsamma och centrerade. Tyskland har sett stundtals skakiga ut.

Berömlig (++++)

På den här nivån placerar jag tre lag. Spanien och Tyskland har jag redan tagit upp, om än meddelst negativ definition. I positiv mening så är det däremot två lag som verkligen har visat upp ett samordnat och helhetligt spel av allra högsta klass. På den här nivån placerar jag också Italien, som jag så här långt tycker har visat upp ett såväl konstruktivt, komplett som varierat spel. Så länge inte Italien slår sig till ro under en match så är de alltid farliga.

Med beröm godkänd (+++)

Ett steg ner ser jag framför allt två lag som befinner sig. Portugal har sett genomgående starkt ut under turneringen, de är defensivt solida och de skapar mängder av chanser. De förlorade mot Tyskland men det var ärligt talat rätt oturligt. Mot såväl Danmark som Holland var de ett nummer större. England har format en taktik som går ut på att de ska vara svåra att slå, och så långt har de lyckats. Dessutom känns det som att de har fått ett utrymme att växa in i turneringen som jag tror kommer vara dem till nytta. De är organiserade, men kan också forcera en match vid behov.

Svagt godkänd (++)

Några lag betraktar jag som godkända men heller inte så mycket mer. Grekland har väl egentligen spelmässigt inte så mycket att komma med, men de är åtminstone välorganiserade defensivt, och därmed svåra att slå, och de är åtminstone funktionella framåt. Frankrike borde naturligtvis kunna bättre än vad de hittills visat upp. Det är ett kompetent lag naturligtvis, men känslan är helt enkelt att de är för långsamma framåt, särskilt sett till lagets spelidé, och för lätta att exponera bakåt. Har Laurent Blanc hunnit få stil på det här laget? Jag tvivlar.

Mediokra (+)

Jag har inte mycket till övers för Tjeckien i det här mästerskapet, detta trots att de faktiskt vann sin grupp. De blev krossade av Ryssland i första matchen, de vann hyfsat turligt mot Grekland, och Polen besegrades lika mycket av sig själva som av tjeckerna. Deras anfallslinje känns väldigt tunn, och försvaret är stundtals vidöppet.

:::

Naturligtvis är det helt horribelt att Ukraina inte får sitt mål mot England godkänt. Argument nummer 23,526 för målkameror.

:::

Kvartsfinalerna då?

Tjeckien (+) vs Portugal (+++)

Det här tror jag blir en munsbit för Portugal. Tjeckerna kommer inte komma en millimeter mot Portugals försvar, och spelare som Nani och Cristiano Ronaldo kommer att fullständigt älska de ytor som det tjeckiska mittfältet och försvaret lär bjuda dem på.

Tyskland (++++) vs Grekland (++)

Tyskland kommer att få jobba för segern, men segern kommer de ändå att ta hem. Det finns ett matchscenario som jag tror tyskarna kommer att behöva akta sig för, och det är att grekerna gör det första målet. Det vore inte någon omöjlig, men väl en ångestframkallande situation.

Spanien (++++) vs Frankrike (++)

En intressant kvartsfinal. Klarar Frankrike av att höja sig nu när allvaret börjar så blir de en farlig motståndare för Spanien. Spaniens offensiva rörlighet tror jag emellertid blir en svår nöt att knäcka för ett inte alltid stabilt franskt försvar, så de smarta pengarna lägger jag på Spanien.

England (+++) vs Italien (++++)

Den på förhand jämnaste kvartsfinalen som jag ser det. Italien betraktar jag som favoriter, av det enkla skäl att jag upplever dem ha fler variationer och taktiska anfallsverktyg i sin låda. Englands bästa chans är att forma matchbilden till ett taktiskt spel och därmed få Italien att tänka först och göra sedan. Om England dessutom har modet att gå lite crazy offensivt ibland så vore mycket vunnet. Mest ”oförutsägbara” vinner, är min prediktion.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Roy Hodgson vill få England att drömma

Ikväll ska det alltså avgöras (igen!) för England, som möter Ukraina i en för avancemanget helt avgörande match.

Oavgjort räcker för England, vilket beroende på hur man väljer att se på det kan vara såväl en fördel som en risk. Fördel eftersom det ger England möjlighet att vänta ut Ukraina. Risk eftersom det kan leda till förlamande passivitet.

Inför EM publicerade jag en blogg som tog upp vad jag betraktade som de fem största farorna för England under turneringen. Tre av dessa tycker jag trots allt att England har hanterat väl så här långt i turneringen.

England har inte överdrivit sin underdog-roll. Mot Frankrike drog de nytta av den, men mot Sverige släppte laget på tyglarna. England har spelat sitt spel, oavsett baksätesexperternas åsikter. Och någon självförtroendekris känns det faktiskt inte som om England har drabbats av.

Spelet mot Sverige var måhända delvis dåligt, men självförtroendet var det inte.

Den fjärde faran som jag såg var att England skulle uppleva mättnad när de väl passerat gruppspelet. Det är en fara för framtiden.

En fara återstår emellertid, och det är Messiaskomplexet som följer med Wayne Rooneys återkomst till laget. Nämligen att det smyger sig in en tro i laget att nu ”grejar han det här åt oss”.

Och hur England klarar av att hantera faran får vi se just ikväll.

:::

Att Wayne Rooney spelar ikväll känns väl rätt givet ärligt talat.

Även om några ljushuvuden efter matchen mot Sverige så klart började spekulera att han minsann kanske inte hade någon plats i startelvan ändå. Den gamla slagdängan ”varför ändra ett vinnande lag?”, antar jag.

Därför att man vill att laget ska fortsätta vinna, så klart.

Men den spännande frågan är så klart vilka som får spela bredvid honom. Med andra ord, vem av Ashley Young, Danny Welbeck och Andy Carroll får lämna plats?

Och vilken oreda ställer helt plötsligt Theo Walcott till med?

:::

England visade mot Sverige att de faktiskt kan spela gung-ho när de blir tvingade till det. Men det kommer England så klart inte göra mot Ukraina, i alla fall inte inledningsvis, av den väldigt enkla anledningen att de inte måste.

Det leder mig till att tro att James Milner kommer att figurera på ena kanten, att spela med två offensivt inriktade yttrar tror jag alltså inte blir aktuellt. Då blir frågan: Ashley Young eller Theo Walcott?

Där tror jag Roy Hodgson kommer hålla fast vid Young av den enkla anledningen att Milner bäst opererar från högerkanten, och vänsterkanten är Youngs naturliga position. Formmässigt vore dock Walcott ett mer intuitivt val.

Jag tror fart kommer bli den viktigaste egenskapen för England att anfalla med mot en rätt stabbig ukrainsk backlinje. Om Roy Hodgson tänker på ett liknande sätt så kommer i så fall Danny Welbeck att ackompanjera Wayne Rooney i anfallet.

Där finns naturligtvis en fördel i att ha spelare i anfallet som tillhör samma klubb, av samma skäl som det fanns fördelar med att ha en backlinje plockad från samma klubb.

:::

Men matchen gäller inte bara avancemanget från gruppen, utan också grupplaceringen.

Om England tar fler poäng än Frankrike, eller besegrar Ukraina med större siffror än vad Frankrike vinner över Sverige med, så slutar de etta i gruppen och får i så fall möta Italien i kvartsfinal.

Ett betydligt trevligare motstånd. Inte minst för England som nog i det här stadiet av turneringen klarar sig utan ett spanskt trauma. Italien känns om inte annat så i alla fall mer förutsägbara, och därmed mer kontrollerbara.

Men först Ukraina.

Därefter får vi se om Roy Hodgson mäktat med att ge engelsmännen ljuva sommardrömmar eller endast kallsvettiga mardrömmar.

…………………………………………………

Sinnessjukt Premier League-spelschema under hösten för Man Utd. Men det var ju vare sig första eller sista gången det skedde. Bara att gilla läget, och det gäller ju alla klubbar.

:::

En bra sak med att länder har börjat elimineras från EM är så klart att spelare lämnar sina landslag, och att vissa återkommande transfersagor därmed kan börja ta fart mot sin oundvikliga konklusion. Hollands och Kroatiens exit öppnar inte minst upp för några av dem.

:::

Nej. Att böterna blev drygare för Bendtners kalsongkupp än för rasism på läktarna betyder inte att UEFA tar mindre allvarligt på rasism än vad de gör på osanktionerad reklam. Jag undrar hur många som påstår det som faktiskt tror så på allvar, och inte bara försöker plocka billiga poänger.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Das Kapital styr också landslagsfotbollen

Vem som sa det kommer jag inte ihåg, men kontentan var i alla fall att han i ett avseende föredrog landslagsfotboll före klubblagsfotboll eftersom det då är spelarnas nationalitet som avgör vilka som vinner, snarare än ekonomi och pengar som alltså är fallet inom klubblagsfotbollen.

Jag förstår tankegången, men har svårt att hålla med om det bakomliggande påståendet att ekonomi och pengar inte har en avgörande betydelse. Vad mer är, det är just ekonomin inom klubblagsfotbollen som i väldigt hög utsträckning påverkar även landslagsfotbollen.

Två länder har framför allt imponerat, resultatmässigt och spelmässigt, inom den internationella mästerskapsfotbollen under de senaste tre-fyra åren, nämligen Spanien och Tyskland. Även under det här mästerskapet är det framför allt de båda länderna, samt ironiskt nog Ryssland, som återigen har imponerat.

Det finns framför allt en sak som dessa landslag har gemensamt, de hämtar en väldigt hög andel av sina startspelare från en eller möjligen två stora inhemska klubbar.

Fem spelare i Spaniens startelva spelar tillsammans i Barcelona, och antalet var ännu högre i VM. Flera av de återstående spelarna tillhör Real Madrid. I Ryssland spelar hela sju spelare för Zenit Sankt Petersburg, vilket händelsevis är lika många spelare i den tyska startelvan som spelar för Bayern München.

Det är alltså rimligt att tänka sig att just möjligheten att välja många spelare från ett fåtal klubbar är en fördel på landslagsnivå.

:::

Detta känns så klart hyfsat intuitivt.

Den stora utmaningen i ett landslag är i stort sett alltid att samordna och spela ihop laget, och man har i samband med mästerskap väldigt kort tid att åstadkomma detta på. Ju fler spelare som kan plockas från desto förre klubbar, betyder fler spelare som redan är bekanta med såväl varandra som med ett givet spelsystem.

:::

Men om nu detta är en bevisat framgångsrik strategi på landslagsnivå, hur kommer det sig att inte alla länder tillämpar den? Därför att väldigt få länder har just de ekonomiska och institutionella förutsättningarna att kunna göra det.

För det första förutsätter det nämligen att den inhemska ligafotbollen är relativt kapitalstark, så att landets största klubbar har ekonomisk kraft att förhindra att de främsta talangerna exporteras till andra ligor.

Där kan vi med andra ord omedelbart stryka till exempel Holland, som ju under det här mästerskapet har gett dåligt samarbete en ny dimension, och vi har också där en faktor som har gjort det svårare för såväl Brasilien som Argentina i det här sammanhanget. Även för Frankrike är just det här en utmaning.

För det andra så förutsätter det att denna kapitalstyrka är koncentrerad till en eller ett fåtal klubbar, det vill säga att det råder en form utav regionalt monopol eller oligopol, vilket möjliggör för dessa att utan konkurrens kunna suga upp samtliga de bästa talangerna inom området.

Så är fallet i Ryssland där Zenit finansieras av den ryska gasjätten Gazprom. I Spanien kontrollerar Barcelona och Real Madrid i praktiken La Ligas hela ekonomi. I Tyskland har Bayern München i praktiken skaffat sig ett monopol, och genom att lobba fram 51%-regeln så har de garanterat sig själva att få behålla detta monopol inom all överskådlig framtid.

Ekonomisk koncentration leder alltså inte bara till fördelar i det europeiska cupspelet, det ger också konkurrensfördelar till de respektive landslagen. Vilket så klart gör att förbund och ligaorganisationer sitter i samma båt.

:::

Men i andra länder och ligor är den ekonomiska koncentrationen inte lika långt gången, och de har därför inte samma möjligheter som i det här fallet Spanien, Tyskland och Ryssland.

I Italien till exempel, är det tre-fyra klubbar som med ungefär jämbördiga resurser konkurrerar med varandra. Det komplicerar saker och ting för Italien, som ändå har valt att försöka imitera strategin i viss utsträckning det här mästerskapet, sex spelare i Italiens startelva kommer från Juventus.

För England är situationen än mer problematisk. Där finns åtminstone fem-sex klubbar med jämförbara ekonomiska förutsättningar, och en kollektiv distribution av ligaintäkterna garanterar ett visst mått av fortsatt jämlikhet inom Premier League.

Det försvårar också för dessa länder att konkurrera, inte bara i europeiskt cupsammanhang, utan också i internationella mästerskapssammanhang.

:::

Om argumentet är att kapitalstyrka och ekonomisk koncentration är två ekonomiska faktorer som påverkar ett landslags konkurrenskraft, så är det så klart möjligt att producera en fyrfältare:


Det är inte svårt att utläsa av matrisen hur det kommer sig att det i grund och botten är så få länder som trots allt vinner VM eller EM, och varför det under de senaste mästerskapen, under en tid när ekonomin har tagit ett allt starkare grepp på fotbollen, blev just de aktuella länderna som vann eller i alla fall gick långt.

Kanske kan matrisen också sätta Sveriges förutsättningar i internationella mästerskap i ett litet annat ljus. Och de problem på landslagsnivå som Sveriges folkrörelsemarinerade institutionella förutsättningar faktiskt leder till.

Men inte minst så tror jag den ger en helt okej indikation av vilka länder som kommer att dominera den internationella mästerskapsfotbollen under den överskådliga framtiden.

:::

England ställer förvisso till det en hel del för sig själva också, i landslagshänseende, då Premier League genom sina klubbar importerar en så hög andel utländska spelare. Där har till exempel Italien en vettigare balans, vilket förklarar varför de lyckas något bättre i mästerskap än England.

Sedan ska man förstås inte överdriva betydelsen av de här ekonomiska faktorerna, även om de heller inte ska underskattas. Det är dock en relevant konkurrensfördel.

Man skulle kunna säga att det finns två generella verktyg som varje landslag kan använda för att kompensera eller komplettera dessa ekonomiska förutsättningar, och därmed ändå på allvar konkurrera i mästerskap.

Dels taktik, med vilken det är möjligt att vinna kortsiktiga fördelar. Här är till exempel Grekland och Holland två bra exempel på senare tid. Dels en hög produktion av högkvalitativt spelarmaterial, vilket leder till ett stort urval och konstruktiv konkurrens. Det förutsätter å sin sida hög kvalitet på coachning och kompetens.

Det senare förklarar inte minst varför Brasilien och Argentina förblir så slagkraftiga i internationella mästerskap. Det förklarar också vad som ligger bakom när mindre länder skräller i dessa mästerskap. När Sverige gick långt 1994, Danmark 1986, Kroatien 1998, Sydkorea 2002 – i samtliga dessa fall hade dessa länder då fått fram en synnerligen framstående och omfattande spelargeneration.

:::

Men med andra ord så har vi alltså kommit fram till tre tunga faktorer för framgångsrikt landslagsspel, utan att kunna konstatera att England egentligen är särskilt framstående i något avseende.

Inte att undra på att det går som det går.

…………………………………………………

Tänka sig att Tyskland där under ett tag mot slutet av gårdagens matcher faktiskt bara var ett ynka danskt mål från att vara utslagna ur EM-turneringen. Nu blev det inte så, men jag tycker ändå det illustrerar hur tunn den där linjen mellan fiasko och framgång ändå kan vara.

Holland fick vad de förtjänade. Om Danmark tycker jag lite synd, de åker hem med hedern i behåll.

:::

Under min tid som student var jag tämligen aktiv i studentkåren. Vanligtvis är man som mest aktiv där under de första åren, och kanske är man också då vald under ett år till någon förtroendepost. Därefter går man vidare och lämnar över till yngre förmågor. Där jag studerade finns det ett uttryck för de äldre kårkamrater som kanske har lite svårt för just det där med att lämna över, och kanske framstår som lite lätt bittra av just den anledningen, nämligen Pateter.

Roy Keane, much?!

:::

Klockan 10 idag släpps kommande säsongs spelschema för Premier League och The Football League. Can’t hardly wait.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Väldigt spännande med Michael Laudrup i Swansea

Mitt i all EM-dramatik så har Swansea nyligen annonserat vad som är en av de mest spännande managertillsättningarna på väldigt länge – nämligen den danske legendaren Michael Laudrup.

Detta som ersättare för den till Liverpool flyktade Brendan Rodgers.

Michael Laudrup gör alltså något utav en ”comeback” i manageryrket, efter att ha varit borta runt ett år, och befinner sig alltså hastigt och lustigt i England efter att ha ryktats som aktuell för flera engelska klubbar vid ett antal tillfällen.

För Michael Laudrup är det så klart prestigefullt att få ta ansvar för en Premier League-klubb, men helt visst är det också värdefullt för Premier League, och inte minst Swansea, att attrahera ett världsnamn som Laudrup.

Danmarkbloggaren Sören Simonsen här på Fotbollskanalen skriver också läsvärt om Laudrup till Swansea. Precis som jag är inne på, om än med andra ord, så tycker han att det är ”kul” med Laudrup i Swansea, och i Premier League.

Han har också bra koll på vad jag gör allra bäst och överlämnar därför det här med ”långrandiga analyser av vad Michael Laudrup kan betyda för Swansea” till mig.

Jag ska göra mitt allra bästa för att motsvara förväntningarna.

:::

Det vore ju frestande att misstänka att Swansea har valt en kanske alltför traditionell väg i Premier League – nämligen att tillsätta framför allt ett stort namn som manager.

Men det som faktiskt gör anställningen av Michael Laudrup som manager så särskilt spännande är att de faktiskt därmed är helt och hållet konsekventa med sin egen fotbollsfilosofi.

Jan Mölby, även han en gammal dansk fotbollslegendar med förflutet som spelare i Liverpool och som manager i just Swansea, sade innan det blev klart följande om ett potentiellt samarbete mellan Laudrup och Swansea:

”He was strongly influenced by Johan Cruyff when he was at Barcelona in the late 1980s, early 90s. That’s how he wants to play his football, that’s how Swansea played last year under Brendan Rodgers, so if it happens I think it’s a marriage made in heaven.”

Michael Laudrup följer alltså på en femårig klubbtradition med en passningsbaserad fotbollsfilosofi som först etablerades av Roberto Martinez, och som följdes upp av först Paulo Sousa och därefter Brendan Rodgers.

Det är en tradition som resulterade i uppflyttning till Premier League i maj 2011, och som fick Swansea att landa på en komfortabel mittenplacering i tabellen under klubbens första säsong i Premier League som nykomling.

Det som borde vara särskilt tilltalande för Michael Laudrup, efter dennes stökiga tider i Ryssland och Spanien, är att han nu till sist får möjlighet att utföra ett jobb utifrån en stark plattform i en stabilt skött klubb.

Det finns heller inget större klubbsammanhang än Premier League, så även i det avseendet har Laudrup alla förutsättningar på sin sida.

:::

Swansea anställer inte bara en ung manager, de anställer också en av Europas mest lovande managers.

Michael Laudrups tränarkarriär inleddes som assisterande förbundskapten till Morten Olsen i Danmark. Därefter tillbringade han fyra väldigt framgångsrika säsonger med Bröndby, innan han lämnade för Spanien och Getafe med vilka han nådde framgångar i såväl spanska cupen som i UEFA-cupen.

Framför allt har Michael Laudrup visat upp en förmåga som är mycket värd för just Swansea, nämligen att kunna prestera väldigt bra på en begränsad budget och med så kallade mindre klubbar.

Det finns emellertid en aspekt med Michael Laudrup som oroar.

Han har, med undantag av tiden i Bröndby, haft en tendens att bli väldigt kortvarig i de klubbar han varit manager för. Vissa rapporter från tidigare förhandlingar vittnar också om en relativt hög grad av personlig ambition.

Känslan är med andra ord att Michael Laudrup kan vara en orolig eller i alla fall väldigt rörlig själ. Och att det finns en risk att Swansea kommer att få upprepa den här sommarens procedur tidigare än vad som vore optimalt.

:::

Men hur det nu än är med det så är det ett högst eventuellt problem för framtiden.

I nuläget får vi nöja oss med att konstatera att Swansea har gjort en väldigt spännande managertillsättning, och att vad Michael Laudrup kan åstadkomma med Swansea under kommande säsong blir bland det mest intressanta att följa i Premier League.

Och glädja oss över att Premier League precis berikats med ännu en stor fotbollspersonlighet.

…………………………………………………

Något av en supersensation igår kväll när Ryssland alltså blev utslaget ur EM redan i gruppspelet. Det var det inte många som trodde, minst sagt.

Vi anade det redan mot Polen, och det blev ännu tydligare mot Grekland, de fick det svårare mot ett mer organiserat försvar.

Glada för resultatet blev nog emellertid lagen i Grupp B, som nu i kvartsfinalen slipper såväl Ryssland som värdlandet Polen.

:::

Gazzettan rapporterade under lördagskvällen att Andre Villas-Boas hade skrivit på ett treårskontrakt med Tottenham. Men i skrivande stund så är det så klart långt ifrån bekräftat, ännu har ingen trovärdig källa återrapporterat detta.

Och David Moyes gjorde sitt allra bästa i BBC:s studio under lördagens EM-matcher att signalera sitt intresse för jobbet, utan att för den sakens skull göra sig omöjlig med sin nuvarande arbetsgivare.

:::

Lagom obegåvat av en högre FA-tjänsteman att efter Englands seger mot Sverige gå ut och säga att Roy Hodgson har Midas-touch. Begåvningsreserven slår till igen.

Be Champions!!

Peter Hyllman

England bröt den svenska sviten

Föreställ er att den engelska pressen, i synnerhet den engelska tabloidpressen, inför matchen mot Sverige hade slagit på med rubriker och artiklar i stil med att ”vi kommer att krossa Sverige”, och ”vi kommer att vinna med 5-0”.

Det hade tjänat till att bekräfta de mest svettiga klichéer och fördomar som finns i Sverige om vad som skrivs i England, och det svenska folkhemmet hade vältrat sig i självgod självrättfärdighet.

Händelsevis var det den här gången den svenska pressen, i synnerhet den svenska tabloidpressen, som inför matchen mot England slog på med rubriker och artiklar i stil med att ”vi kommer att krossa England”, och ”vi kommer att vinna med 5-0”.

Men jag antar att det bara är roligt när det är vi som står för det.

Hur som helst. Det svenska högmodet, i skarp kontrast till det så ofta förmodade svenska jantetänkandet, gick före fallet. Den obesegrade sviten är bruten, vilket bara kan vara överraskande för de som tog den sviten på för stort allvar till att börja med.

:::

Men var Sverige sämre än England den här matchen? Eller, eftersom det här är en Englandsblogg, så bör jag hellre formulera frågan som: Var England bättre än Sverige den här matchen?

Nej, det var England verkligen inte.

England demonstrerade precis de svagheter som vi kunde föreställa oss redan inför matchen. Ett ytterst begränsat mittfält som både har svårt att hitta positionerna i defensiven och att leverera boll i offensiven. Den här matchen var därtill försvaret ute och köpte korv vid minst två tillfällen.

England vann eftersom Sveriges försvar bara råkade vara ännu sämre.

Andy Carroll får vandra fri som fågeln vid det första målet, och vad Andreas Isaksson pysslar med på Englands kvittering kommer jag aldrig bli klok på. Han gör vad som i bordtennis brukar betraktas som en dödssynd, han gissar på vart bollen kommer att hamna.

I det läget står det 2-2, i mål och i försvarsmisstag, sedan avgör ett stycke fotbollsbriljans, av Theo Walcott och Danny Welbeck i ohelig allians, såväl matchen samt, för Sveriges del, gruppen.

Helt okej inhopp av Theo Walcott, om jag tillåter mig lite norrländsk underdrift.

:::

Tur utbrister den svenske kommentatorn om Danny Welbecks mål.

Det stör jag mig ju lite på eftersom jag kan gissa hur det hade låtit om det till exempel varit Zlatan Ibrahimovic som gjort exakt samma mål. Rättare sagt, jag vet hur det lät.

Målet var briljant.

:::

Risken är så klart att England firar den här segern som att de redan tagit sig vidare från gruppen.

Men som England spelade mot Frankrike, och som de spelade ikväll mot Sverige, så är matchen mot Ukraina en match de verkligen kan förlora. Ukraina vann mot Sverige, mer bekvämt än vad England mäktade med.

Men till den matchen har England i alla fall Wayne Rooney tillbaka.

Frågan är vem som får flytta på sig. Ashley Young var likblek ikväll, det kan tala mot honom. Samtidigt är han snabbare och en bättre link up-spelare än Andy Carroll, vilket talar för honom.

Welbeck tror jag går säker.

:::

I övrigt så konstaterar jag att min analys inför matchen kändes hyfsat korrekt.

Sverige var ett bättre lag från mittfältet och uppåt, och kontrollerade med det i stora delar också matchen. Men Sveriges försvar var så betydligt mycket sämre att detta till sist inte spelade någon roll.

Matchresultatet speglade med andra ord inte bara antalet plustecken per lag som jag delade ut, utan också fördelningen av dessa plustecken på lagens respektive lagdelar.

Även om det där engelska försvaret som Rio Ferdinand tydligen inte platsar i gjorde sitt allra bästa för att förkasta hypotesen.

:::

Heders till Olof Mellberg – vilken match han gör!

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Inför Sverige vs England – Knapp fördel England

Den engelska kanalen ITV:s kommentator Adrian Chiles sade något hyfsat klyftigt precis i inledningen av Englands match mot Frankrike: ”Our lack of hope has become our hope.”

Jag tycker det sammanfattar den förvisso något paradoxala stämningen i England inför och under här mästerskapet rätt väl. Ingen vågar egentligen hoppas på England, men ingen vågar heller helt överge hoppet. Det sista som överger en som bekant.

Resultatet mot Frankrike var trots allt bra, och inger ändå hopp, i alla fall om att avancera vidare från gruppspelet.

Ikväll möts England och Sverige, och om det hoppet ska leva vidare så tror jag att England behöver vinna ikväll. Åtminstone behöver de undvika förlust, och det låter ju som något som borde passa Roy Hodgsons lagbygge rätt bra.

Hur ser då förutsättningarna inför kvällens match ut? – om vi prövar oss på den så klassiska metoden att värdera lagdel för lagdel i de båda landslagen.

:::

Målvakten

Englands kanske enskilt bästa position är samma position som varit deras största huvudvärk i många år. Joe Hart är naturligtvis en utmärkt målvakt; snabb, positionssäker, bra i hela straffområdet, auktoritativ, och spenderar sin vardag som ordinarie målvakt i Premier Leagues främsta defensiv. Tillsammans med kollegor som bland andra Manuel Neuer så tillhör Hart världens absolut bästa i den nya generationen europeiska målvakter.

England: +++++

Andreas Isaksson har haft en lång karriär i det svenska landslagsmålet, men hans kurva i landslaget har också pekat nedåt under en längre tid. Lång och hyfsat reflexsnabb är han, men hans positionsspel är stundtals suspekt och hans bollkontroll är direkt undermålig. Petad i sitt egna klubblag så finns där också viss risk för matchrost. Ger inte intryck av att ingjuta förtroende i sin egen backlinje.

Sverige: ++

:::

Försvaret

Englands paradgren, och onekligen den lagdel som Roy Hodgson investerat all sin energi på för att få England att gå långt i den här turneringen. Sett till enskilda spelare är backlinjen naturligtvis högklassig, med högt ansedda spelare på varje position, men framför allt är det försvarets organisation som allra mest imponerat hittills i England. Samtliga spelare förstår sina roller och ligger allt som oftast också helt rätt i positionsspelet.

England: ++++

Det svenska försvaret är inte i närheten av lika imponerande. Det är i mästerskapssammanhang, eller i motsvarande sammanhang på klubblagsnivå, tämligen orutinerat försvar, vilket märks. Positionsspelet såväl som presspelet, under spelet och på fasta situationer, har varit direkt svagt såväl inför som i början av turneringen. Det svenska lagets akilleshäl.

Sverige: ++

:::

Mittfältet

Englands största huvudbryderi den här turneringen. Problemet känns som ett rätt tydligt case av att Englands mittfält är ”stuck in the middle”. Roy Hodgsons ambition är ett defensivt säkert centralt mittfält, men han har inte tagit ut rätt spelare för denna ambition. Kompetensen i positionsspelet framför den egna backlinjen saknas, och oförmågan i att hålla och vårda bollen ger England stora problem i det offensiva uppbyggnadsspelet. Offensiva spelare centralt finns i truppen, men de är låsta av taktiken. Englands enda mittfältsvapen blir därmed fart på kanterna, vilket gör anfallsspelet lättläst.

England: ++

I matchen mot Ukraina så fallerade det svenska mittfältet fullständigt, och där och då såg man i alla fall ett mittfält den här turneringen som var sämre än det engelska. Men det finns potential på det svenska mittfältet, särskilt om Hamrén till den här matchen gör vad jag misstänker, plockar ut Elm på kanten och sätter in Svensson tillsammans med Källström. Sverige har i så fall vad England saknar, ett balanserat mittfält som klarar av att med ett konstruktivt passningsspel länka upp med det egna anfallet.

Sverige: +++

:::

Anfallet

Englands anfall med respektive utan Wayne Rooney är två fullständigt olika propositioner. Den här matchen måste England klara sig utan Rooney. Det ger England två olika men också begränsade alternativ, antingen satsa på fart och teknik i form av Ashley Young och Danny Welbeck, eller på kraft och huvudspel genom att kombinera Young med Andy Carroll. Ukraina avslöjade under den första omgången svenska brister i markeringsspelet i den egna boxen, vilket talar för alternativet Carroll.

England: +++

En av få svenska spelare som imponerade mot Ukraina var Zlatan Ibrahimovic, och någon sådan motsvarighet till spelare har helt enkelt inte England tillgång till den här matchen. Kraftfull, teknisk, modig och kreativ, Ibrahimovic kan ställa till stora problem för Englands backlinje. Men är han för ensam? Nja, både Johan Elmander och Ola Toivonen har kvalitet och potential att ställa svåra frågor till sina motståndare. Om England ger Sverige ytorna, då kan det bli en rolig dag för Sveriges anfall.

Sverige: +++

:::

Lite snabb huvudräkning leder alltså fram till att England får 14 plus och Sverige skrapar ihop 10 plus, och således kommer naturligtvis England sparka Sveriges rumpa på fredag kväll.

Nåja, men riktigt så enkelt är det ju trots allt inte.

En tydlig tendens framträder. Nämligen att Englands relativa styrka helt klart är defensiven, men att Sverige har komparativa fördelar i sin offensiv, vilket borde leda till en matchbild, om Erik Hamrén tänker som jag tänker, med ett Sverige som försöker förlägga spelet strax framför det engelska straffområdet.

Den taktiska frågan då är i vilken utsträckning England lyckas hitta outs från detat spel, och länka upp med sitt eget anfallsspel. Att döma av vad vi såg mot Frankrike så är det något som England kommer få det svårt med.

Visst är England favoriter. Men det är knappt, mycket knappt.

:::

Nu kommer det så klart göras väldigt mycket i Sverige av att England inte besegrat Sverige på över 40 år. Eller, så hette det förut, sedan England vann mot Sverige i en träningsmatch så heter det att England inte besegrat Sverige på över 40 år i en tävlingsmatch.

Det tror jag spelar ingen som helst roll under den här matchen. Varför skulle det i sig spela någon roll?

Man får vara försiktig med vad man menar att ett sådant historiskt facit säger om lagens allmänna kvalitet och om framtida resultat. Som nyans får man ju konstatera att många av de där matcherna under de dryga 40 åren är oavgjorda matcher, och inte i något fall har Sverige besegrat England när det har varit frågan om vinna eller försvinna.

Det som talar för Sverige den här gången, i det avseendet, är så klart att det inte heller den här gången är vinna eller försvinna.

…………………………………………………

EM-BAROMETERN

Italien 1-1 Kroatien – Typiskt Italien

Det var en match där det kändes som om båda lagen i grund och botten var nöjda med oavgjort. Det fick Kroatien inledningsvis betala för, men därefter var det Italien som lite grann sin vana trogen blev lite för inriktade på att bevara vad de redan hade snarare än att försöka bygga vidare på. Kvitteringen kom rätt logiskt. Dumt för Italien, som därmed kan ha satt sin slutspelsplats på spel. Italien: 2, stabila men försiktiga. Kroatien: 3, farliga men utan spets.

…………………………………………………

Matchen mellan Spanien och Irland håller också i skrivande stund på att spelas och det står 3-0 till Spanien.

Irländarna har nu släppt in tidiga mål i var och en av de fyra halvlekar de hittills spelat under turneringen. Vilket så klart får en att så smått fundera över hur det egentligen står till med koncentrationsnivåerna.

Spanien ser dock bra ut. Bättre med anfallare än utan kan vi konstatera. Dock sämre motstånd nu än senast.

:::

Amy Lawrence på The Guardian angående Tottenhams beslut att sparka Harry Redknapp:

“For all the debate about the motivation for closing this particular chapter, the timing of such a gamble for Tottenham is strange. It has taken them decades to plant their flag in the Champions League (and but for Chelsea’s victory they would have been in the shake-up in two out of the past three seasons). Their stock in terms of globally admired players has not been higher since the days of Paul Gascoigne and Gary Lineker. It feels like a risky time to be rolling the managerial dice.”

Det alternativa synsättet är så klart att det är just precis exakt rätt tid att göra det. Dessutom betvivlar jag att Amy Lawrence skulle kunna erinra sig något tillfälle då det inte vore riskfyllt.

:::

Skruva upp volymen! En gång till, med känsla!!

Be Champions!!

Peter Hyllman

Tottenhams möjligheter att gå framåt större utan Redknapp

Rapporterna under sena onsdagskvällen gjorde klart och tydligt gällande att Harry Redknapp är på väg att lämna Tottenham. Eller om det nu är Tottenham som lämnar honom, sanningen är väl lite grann både och. Beslutet förväntas meddelas under dagen efter att de båda parterna förhandlat fram ett skäligt avgångspaket.

Kan man säga att nyheten är både överraskande och inte särskilt överraskande på en och samma gång?

Den är på sitt sätt överraskande eftersom det bara är en månad sedan Harry Redknapp för andra gången manövrerade Tottenham till klubbens bästa ligaposition under Premier League-eran, och eftersom Harry Redknapp så sent som för bara några månader sedan var allmänt hyllad som Englands kanske främste manager.

Men att döma av de uttalanden och utspel som Harry Redknapp gjort under månaden efter säsongens avslutning så är det å andra sidan inte alls överraskande att det ser ut att sluta på det här viset.

Kontraktsförhandlingar är inget som ska hanteras via media. När så trots allt sker så är det oftast tecken på att något i relationen är fundamentalt fel. Ändå har Redknapp valt den vägen.

Harry Redknapp, med ett år kvar på sitt nuvarande kontrakt, ville ha förlängt kontrakt, något som Tottenham och Daniel Levy åtminstone ansåg sig vilja utvärdera. Uttalanden från Redknapp om att ovilja att förlänga kontraktet kunde leda till trassel med spelartruppen var dels märkligt att öppet torgföra, dels något som kunde låta misstänkt likt ett ultimatum.

I varje anställningsrelation måste det finnas en grad utav ömsesidigt förtroende. Detta förtroende verkar inte riktigt finnas mellan Harry Redknapp och Tottenham, företrätt av Daniel Levy.

:::

Om vi ser till prestation på jobbet så är det fullt möjligt att göra ett case både för och emot Harry Redknapp som fortsatt manager för Tottenham.

Caset för är kanske det mest uppenbara.

Han har lyft ett ständigt underpresterande lag till genuina Champions League-kandidater, och också till Champions League vid ett tillfälle. Vid två tillfällen har han slutat bland de fyra bästa. Och med Tottenhams resurser, inte minst begränsade lönebudget, så är det kanske heller inte möjligt att förvänta sig så väldigt mycket mer.

Och, som inte minst Harry Redknapp själv varit noga med att lite tramsigt påpeka, när han tog över klubben så låg klubben på nedflyttningsplats i Premier League med två poäng efter åtta spelade matcher.

Men där finns också ett case emot. Det går nämligen att hävda att han, inte minst den här säsongen men även förra, faktiskt borde ha gjort bättre ifrån sig än vad som faktiskt blev fallet.

Den här säsongen var konkurrenterna om de två återstående Champions League-platserna rejält vingklippta. Och med ett 10-poängsförsprång i februari så borde Tottenham helt enkelt ha klarat av att behålla tredjeplatsen. Istället föll de samman, liknande på samma vis som skedde förra säsongen.

Kritiken mot Harry Redknapp kan inte bara vara att han tappat ett väldigt stort poängförsprång till sargade motståndare, även om det i sig är illa. Kritiken måste också vara att även efter att detta försprång tappats, så hade Tottenham flera upplägg att reparera skadan, tack vare konkurrenternas screw-ups, men misslyckades vid vart och ett av dessa lägen att ta tillfället i akt.

Förmågan att prestera och leverera när det gällde som mest var mot slutet av den här säsongen som bortblåst.

:::

Diskussionen i media angående Harry Redknapps vara eller inte vara i Tottenham under de här dagarna har ju varit närmast lite sorglustig. Engelska fotbollsjournalister kritiseras ju ofta för att ”gilla” Harry Redknapp.

När journalister begrundar klubbarnas beslut i sådana här frågor gör de allt för ofta ett tämligen grundläggande misstag, de fokuserar på hur en manager har presterat snarare än på klubbens förutsättningar att prestera maximalt i framtiden.

Oliver Holt på The Mirror skriver till exempel: ”Very surprised Spurs have allowed situation to develop where Redknapp leaves. Surely very hard to deny he’s done fantastic job at WHL.”

Paul Kelso på The Guardian, Matt Lawton på Daily Mail, Phil McNulty på BBC, Sachin Nakrani på The Guardian med flera – i stort sett samtliga twittrade igår kväll sina åsikter på mer eller mindre exakt samma tema.

Den fråga man bör ställa sig är inte ”vem skulle ha gjort ett bättre jobb?” utan frågan bör istället vara ”vem är bäst lämpad att göra jobbet från denna utgångspunkt?”

:::

Låt oss då fundera lite på den sista frågan – vem är bäst lämpad?

Vi kan inleda med att fundera över Harry Redknapp. Hans relation med klubbledningen är infekterad, vilket aldrig bådar för en bra arbetsmiljö. Han har uppvisat bestämda taktiska brister under säsongen. Han har också öppet uttryckt intresse för annan anställning. Att det inte är idealt att fortsätta med honom som manager är uppenbart.

En annan vinkel är att fundera över vad jobbet som Tottenhams manager kräver inom den överskådliga framtiden. Ambitionen måste fortfarande vara att kvalificera klubben för Champions League, men detta måste klaras av i konkurrens med andra klubbar med överlägsna resurser. Detta fordrar hög kompetens i klubben inte minst i termer av scoutning och coachning. Detta arbete måste ledas av managern.

Inte med bästa vilja i världen kan man säga att det här är en kompetens som direkt särpräglar Harry Redknapp. Snarare tvärtom. Hans insatser på transfermarknaden brukar mer kunna liknas vid hagelbössejakt, spridda skurar som brukar resultera i kvantitet men utan någon större spets. Ofta dyrbart men mer sällan gångbart för klubbarna.

Tottenham har kommit så långt de kan komma med den approach de tillämpat under de senaste tre-fyra säsongerna. Ska de lyckas med nästa steg så måste de bli mer effektiva i sin scoutning och i sina värvningar. Deras policy måste vara mindre inriktad på kvantitet, och mer fokuserad på att verkligen hitta värde på marknaden. Jag har sagt det förr i den här bloggen, Tottenham måste helt enkelt bli lite mer som Arsenal.

En annan klubb de på samma sätt i det avseendet skulle kunna bli lite mer lik som är Everton, som gjort sig kända just för att ”överprestera”, även om det är ett ord jag egentligen hatar, med ytterst begränsade resurser. Händelsevis är också David Moyes den just nu kanske hetaste kandidaten till att ersätta Harry Redknapp i Tottenham.

Det tror jag vore klokt tänkt av Tottenhams klubbledning.

:::

Tottenhams beslut att separera från Harry Redknapp tror jag inte bara är bra, jag anser det vara nödvändigt under rådande omständigheter, och jag tror även att det är rätt tidpunkt att fatta beslutet.

Det är ett beslut som utgår från framtiden, snarare än det som varit.

…………………………………………………

EM-BAROMETERN

Danmark 2-3 Portugal – Ångestladdat

Portugal fick precis den matchöppning de önskade och kanske till och med lite mer därtill. Men det känns helt enkelt inte som om de själva tror på sin egen förmåga, det stod närmast skrivet i stjärnorna att de skulle tappa 0-2, något som blev än mer tydligt när Ronaldo brände jätteläge efter jätteläge. Danmark hade vid 2-2 Portugal på gaffeln, men slog sig till ro, och det tillsammans med kvällens tredje försvarsmissta gav Portugal en ny väg in i matchen. Danmark: 2, slappt försvar. Portugal: 3, sina egna värsta fiender.

Holland 1-2 Tyskland – Kakor från småbarn

Något måste vara genuint fel med Holland, stämningen i spelartruppen eller relationen med förbundskaptenen. Whatever. För så här usla är de inte, de ger över huvud inte intryck av att ens vilja spela fotboll. Ett undermåligt passningsspel, obefintligt positionsspel och ingen som helst rörelse. Tyskland hade lekstuga och behövde bara öka tempot upp till joggning för att med lätthet ta sig förbi två-tre holländare i ett svep. Patetiskt. Detta sagt, Tyskland imponerar. Holland: 1, uselt. Tyskland: 4, stabilt.

…………………………………………………

Drygt tre miljarder pund. Så mycket sålde Premier League sina inhemska TV-rättigheter för alldeles nyligen.

Det är en helt sinnessjuk ökning med cirka 70% från det föregående avtalet, som naturligtvis är ett resultat av flera faktorer, bland annat förändrar reglering.

Det gör Premier League till högre värderat än både OS och fotbolls-VM.

Och eftersom det här är England och inte till exempel La Liga, så innebär det här så klart väldigt glada nyheter för samtliga klubbar i Premier League. Ligan som helhet vinner.

:::

Martin Lipton på The Mirror gör en utmärkt poäng.

När Harry Redknapp var aktuell som förbundskapten, och Tottenham gick trögt i ligan, så var det enligt honom inga problem med osäkerhet kring hans framtid i klubben. Men så fort han ville ha förlängt kontrakt med Tottenham så blev helt plötsligt osäkerheten ett stort problem.

Allt Harry Redknapps guld har på kort tid blivit till sand.

:::

Michael Laudrup ryktas vara på väg till Swansea. Jo, visst är det en rolig sommar när det gäller managerkarusellen i Premier League.

Be Champions!!

Peter Hyllman

EM-marknaden ointressant för Premier Leagues managers

Ett EM och ett VM är ju inte bara ett fotbollsmästerskap. Det är samtidigt ett gigantiskt skyltfönster där inte minst världens alla fotbollssupportrar tittar på spelare, utvärderar dem, skapar sig själva vissa favoriter och utser spelare de alls inte gillar, och håller i största allmänhet ögonen öppna efter spelare de av någon anledning vill se i sina egna klubbar.

Men det är ett perspektiv som Premier Leagues managers inte riktigt verkar dela, åtminstone inte fullt ut. När The Guardian ringde runt och hörde sig för huruvida respektive manager skulle bege sig till Euro 2012 för att se fotbollen och mästerskapet på plats, så visade det sig att endast fem managers planerade att åka dit: Arsene Wenger, Roberto Martinez, David Moyes, Brendan Rodgers samt Martin Jol.

Alan Pardew och Martin O’Neill hade inte bestämt sig, och The Guardian hade heller inte fått kontakt med Paul Lambert eller Sam Allardyce. Flertalet managers är dock inte på plats i Polen eller Ukraina, och det rör sig alltså om Roberto Mancini, Alex Ferguson, Mark Hughes, Tony Pulis, Nigel Adkins samt Brian McDermott.

Är detta ett uttryck för en fullt vettig prioritering från deras sida eller gör de helt enkelt inte sitt jobb i det här avseendet?

:::

Det kan naturligtvis finnas flera olika goda skäl till varför en manager väljer att inte åka till Euro 2012. De kan vara intresserade av spelare som inte är med i EM. De kanske inte alls är intresserade av att värva några spelare den här sommaren. Självklart kan det också vara så att de helt enkelt delegerat uppgiften att bevaka EM till klubbens scouter, och att de lägger den här tiden på välbehövlig semester.

Men det finns också ett annat tänkbart skäl till varför en managers intresse i att bevaka spelare i ett EM är rätt begränsat, nämligen att det brukar vara vara rätt riskabla värvningar som görs baserat på vad som sker i ett mästerskap. Det leder ofta fram till en skev bild och skev värdering av spelare som visade sig överskattade efter att endast ha strålat en sommar.

Det finns naturligtvis några klockrena exempel på sådana värvningar i Premier League. Kenny Dalglish värvade till exempel Stephane Guivarc’h till Newcastle efter dennes VM för Frankrike 1998. Lokalrivalerna Sunderland å andra sidan pungade ut £13m till Rennes för Asamoah Gyan efter förra VM, en spelare som numera är utlånad till Förenade Arabemiraten.

Men det finns så klart fler exempel än så. Senegals framfart i VM 2002 fick Liverpool att punga ut för att plocka Elhadji Diouf till Premier League, vilket väl i efterhand närmast borde betraktas som ett brott mot mänskligheten. Nästan lika hårigt var väl Man Utds köp av Karel Poborsky efter Tjeckiens succé-EM i England 1996, en spelare som aldrig riktigt lyckades leva upp till de högt ställda kraven och förväntningarna.

Arsenal får också stå där med bockhuvudet, att bedöma honom som en ren flopp är kanske lite extremt, men Andrei Arshavin har definitivt inte levererat i närheten av vad EM för fyra år sedan utlovade.

:::

Men om vi istället tittar på vilka som faktiskt åker till EM.

Det handlar alltså om Wenger, Martinez, Moyes, Rodgers och Jol. Åtminstone i fyra av de fem fallen handlar det om managers som i alla fall till stor del har gjort sig kända för att hitta fynd på den kontinentala spelarmarknaden. Klubbar med hög kompetens i sitt scoutingnätverk. I det sammanhanget bör det ju också nämnas att Graham Carr, Newcastles chefsscout, befinner sig på plats under EM.

Inte i något av de icke närvarande fallen, möjligen med Man Utd som enstaka undantag, går det att hävda att aktuella klubbar gjort sig direkt kända som framstående i detta avseende.

Kanske är det alltså ingen slump att just dessa fem managers ändå befinner sig på EM, kanske är det till och med något som delvis förklarar deras framgång i dessa frågor. Inte att de är på EM i sig naturligtvis, men närvaron under EM som en signal för den vikt och prioritet de fäster vid scouting och spelarbevakning.

…………………………………………………

EM-BAROMETERN

Grekland 1-2 Tjeckien – Tidig knockout

Tjeckien spelade mer direkt än vad de gjorde i inledningsmatchen mot Ryssland, och det gav resultat direkt med två snabba mål. Men den givmildhet som visade sig mot Ryssland dök upp också igår, när man efter en riktig tavla släppte in Grekland i matchen igen. Det här har varit ett grymt EM för Grekland, och olyckorna fortsatte igår. Målvakten skadad och ett helt korrekt mål bortdömt, vilket följer på första matchens händelser. Tungt. Grekland: 2, inte deras turnering. Tjeckien: 2, bra men slarvigt.

Polen 1-1 Ryssland – Mer utav en handbollsmatch

Polens mittfält och försvar var alls inte lika givmilt som Tjeckiens, och vips så stötte också Ryssland på större problem. Kershakov har verkligen inte någon stor turnering, och så värst mycket mer speltid från start borde han egentligen inte få. Polen var otroligt försiktiga, men kanske för försiktiga, för Rysslands försvar var verkligen inte osårbart. Men Lewandowski var alldeles för ensam. Med resultatet är Polen ändå nöjt, de har fortfarande allt i egna händer inför den helt avgörande sista matchen mot Tjeckien. Polen: 3, avvaktande. Ryssland: 3, tillbaka på jorden.

…………………………………………………

Bråkigheterna i samband med EM fortsätter. Igår var det polska och ryska fans som drabbade samman med skador och arresteringar som följd. Att som ryska supportrar hylla just Stalin på platsen för det polska krigsminnesmärket är kanske inte det mest begåvade som skett.

:::

Det börjar ladda upp för storm på White Hart Lane. Stämningen känns minst sagt frostig mellan Harry Redknapp och Daniel Levy, Tottenhams VD. Det börjar alltmer kännas som att Redknapp nog gjort sitt i Tottenham. Nu cirkulerar till och med rykten att det här kan vara hans sista dag på jobbet.

:::

Ojoj, tala om ödesmatch för Holland ikväll. De kan bli EM:s första riktigt stora offer. Men det motsatta scenariot är ju rätt spännande det med, att både Holland och Portugal vinner, och samtliga lag står på tre poäng och liknande målskillnad inför sista omgången.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Var nöjd med allt som livet ger…

Det är ju lätt att sitta och vara missnöjd med saker och ting om man vill det, England ger ju så mycket att välja på i det avseendet.

Man kan störa sig på deras oförmåga att behålla, vårda och göra något konstruktivt med bollen. På lagets oförmåga att leverera bollen fram till sin anfallslinje. Precis som man kan störa sig på ett omständligt och inte särskilt givande passningsspel. Likaväl som man kan störa sig på deras svårigheter att kontrollera ytan framför den egna backlinjen.

Särskilt som lösningen på samtliga dessa problem finns, den har bara inte packats med i Roy Hodgsons resväska till Ukraina.

Men kanske ska man så här efter 1-1 mot Frankrike i EM-premiären bara vara nöjd och glad, för vet du vad? – en poäng var bara bra.

Man ska så klart vara nöjd med poängen i sig, den var värdefull, särskilt som den kom mot gruppens tuffaste motståndare, och den var inte minst en poäng mer än vad väldigt många förväntade sig.

Det finns också skäl att vara nöjd med att det ändå känns som om England börjar hitta rätt i sina taktiska positioner. De mötte en tekniskt bättre och mer samspelad motståndare, men linjerna höll. Det ger onekligen en viss trygghet inför framtiden.

Och det känns som om de brister som är uppenbara i det offensiva uppbyggnadsspelet åtminstone har en möjlighet att mildras med Wayne Rooney tillbaka i laget. Och dit är det numer bara en match kvar.

Det var ingen fantastisk insats. Men det var en bra början.

:::

Känslan är väl dock att Ukrainas vinst över Sverige krånglar till det hela för både England och Frankrike.

Det innebär att hemmanationens passion och entusiasm lever vidare med full kraft, gör Ukraina till en svårare motståndare än normalt, och riskerar halvera antalet tillgängliga slutspelsplatser.

Nästa match mot Sverige blir alltså oerhört betydelsefull för England.

:::

Många kommer säkert tycka det är svårt att känna sig nöjda efter en sådan här match, eftersom den underliggande om än outtalade normen alltid är att England ska vara, men inte är, lika bra som till exempel Spanien eller Tyskland.

Men om man trots allt accepterar att England helt enkelt inte är lika bra som Spanien, så blir det också lite fånigt att kritisera England för att inte vara lika bra som Spanien.

England är ett helt okej och hårt arbetande europeiskt landslag, och gårdagens insats var just precis helt okej och bestod av hårt arbete. England gjorde alltså vad vi kan förvänta oss av dem.

Vilket är ett fall framåt från tidigare gånger när de så ofta gjort mindre än vad man kan förvänta sig av England.

:::

Att även Frankrike verkade hyfsat nöjda med en poäng tyckte jag syntes mot slutet av matchen. Inget av lagen tog direkt ihjäl sig för att nå fram till något vinnande mål.

:::

Glädjande var också att det kändes som om Roy Hodgson faktiskt ville något med den här matchen, att han gick in i den med en känsla av optimism, och att han vågade chansa också framåt.

Pilen kom måhända inte särskilt långt, men strängen brast i alla fall inte.

…………………………………………………

EM-BAROMETERN

Ukraina 2-1 Sverige – De som vågade vann

Ukraina var inte särskilt bra, men Sverige var tyvärr sämre. Det är rätt typiskt svenskt att tala om press av att spela på hemmaplan, men för Ukraina gav det istället entusiasm som höll i sig under hela matchen och som kompenserade för lagets övriga svagheter. Det lag som såg förlamat ut var istället Sverige, med ett flertal spelare som över huvud taget såg ut att vara rädda inte bara för bollen utan för sina egna skuggor. Att döma av den här matchen så vet vi alla fall ett mittfält i turneringen som är mindre konstruktiva under press än Englands. Ukraina: 3, precis som väntat. Sverige: 2, tagna av stunden.

…………………………………………………

Det ska bli intressant att se vad Ryssland går för ikväll, om Polen nu kan bjuda på bättre motstånd än vad Tjeckien trots allt mäktade med.

:::

Håller på man ett klubblag som ligger i toppen av tabellen, som ju många av någon anledning gör, så är det kanske ibland mentalt svårt att ställa om till andra förväntningar än att laget ska vara ”bäst”.

Ett tankeexperiment med England kanske är att se det som om man håller på till exempel Everton.

:::

Rätt sjukt att de flesta hörbara ramsorna som framkom mellan Frankrike och England var tillägnade Ryssland. Någon direkt publisuccé är EM verkligen inte ännu.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Instinkt och inställning är Englands enda vapen mot Frankrikes plan

Fransk fotboll har genom åren betytt mycket för den engelska fotbollen om vi ser till inflytande på dess utveckling.

Alltifrån enskilda spelare, som tidiga utländska pionjärer i ett Premier League som ännu sett endast ett ytterst fåtal utländska spelare, som uppfostrat en generation engelska spelare om vilken disciplin och inställning som är nödvändig för att konkurrera med den kontintentala fotbollen.

Till ett helt fotbollsvetenskapligt tänkande som importerats till England via Arsene Wenger, och som i flera avseenden blivit till en förebild för många andra klubbar i England.

Engelsk klubblagsfotboll har lärt sig mycket av fransk fotboll. Men frågan är vad engelsk landslagsfotboll egentligen har lärt sig.

:::

Engelsk och fransk landslagsfotboll befann sig på sätt och vis i liknande lägen efter det förra mästerskapet, VM 2010 i Sydafrika.

Båda lagen kom hem utskämda och utskällda. England för att ha presterat så långt under rimlig förmåga att de lika gärna hade kunnat stanna hemma, och Frankrike för att ha låtit interna konflikter och personlig prestige göra hela turneringen till en dålig såpa.

Från den utgångspunkten har emellertid Frankrike och England gjort två vitt skilda resor.

England har i princip inte vidtagit någon förändring. Tvärtom kan de senaste två åren snarare ses som en handlingsförlamad fortsättning på den redan beprövade vägen. I princip talar vi två bortkastade år.

Men när England mot all rim och reson valde att behålla Fabio Capello, ett beslut som onekligen kom tillbaka och spökade för dem, så bytte Frankrike ut Raymond Domenech mot Laurent Blanc, som kom in med ett nytt tänk, en ny spelidé och som inledde arbetet med att förnya Frankrikes spelartrupp utifrån denna idé.

Närvaron av en plan blir tydlig om vi jämför dagens match med de båda lagens möte på Wembley, i november 2010. Sju av de spelare som då ställde upp för Frankrike gör det förmodligen också idag. Rensat för skadesituation så är tio spelare desamma.

För England blir det som mest tre eller fyra spelare som är samma.

Planering och konsekvens har gett resultat. Frankrike är obesegrade i 21 raka landskamper, och det är inga blåbärsgäng de har mött. Spelarna har vant sig vid Blancs spelsystem och känner sig trygga med det.

Till skillnad från England där spelarna knappt vet ut eller in vilket spelsystem som ska gälla.

:::

I avsaknaden av en större plan för engelsk landslagsfotboll så blir det desto viktigare att England har en tydlig matchplan ikväll mot Frankrike.

Jag tror att den planen måste bygga på snabbhet.

Det finns två saker med Frankrike som England borde kunna utnyttja. Dels att mittförsvaret inte alltid har sett så stabilt ut. Dels att en snabb spelare kan utnyttja Patrices Evras bristfälliga defensiva positionsspel.

Om Roy Hodgson tänker på det viset så ställer han den här matchen upp med Ashley Young och Danny Welbeck i Englands anfall. Det är den uppställning som kommer ge Frankrikes backlinje flest frågetecken att hålla reda på.

Andy Carroll riskerar bli ett alltför tydligt utropstecken för Frankrikes mittförsvar att markera.

:::

4-4-1-1 – Är det möjligen Englands väg den här turneringen?

Kanske är det vad som ändå är bäst för England i det här läget. I avsaknaden av en plan så är det kanske alltid bäst att förlita sig på instinkt, på ett spelsystem som varje engelsk spelare fått med modersmjölken.

:::

Men ska England få ut något av matchen ikväll så måste de också våga spela ett eget spel, och inte enbart reagera på motståndarnas. Det är en fråga om inställning och självförtroende, och huruvida spelarna känner sig trygga i sin omgivning.

Och kanske också huruvida Roy Hodgson känner sig trygg i sin omgivning.

…………………………………………………

EM-BAROMETERN

Spanien 1-1 Italien – Taktiskt slag

En steril första halvlek följdes av en i alla avseenden bländande andra halvlek. Spanien gjorde det udda valet att inleda utan någon renodlad anfallare och spela med sex mittfältare. Effekten blev förutsebar, många spelalternativ men för lite genombrottskraft och beslutsamhet på planens sista tredjedel. Italien, med Balotelli som undantag, saknade inte detta. Italien visade inledningsvis prov på god defensiv och snabbt kreativ offensiv, och växte med den här insatsen fram som en av kandidaterna till EM-titeln. Spanien: 3, vissa svagheter men fortfarande formidabla. Italien: 4, klart bättre än sitt rykte.

Irland 1-3 Kroatien – Promenadseger

Nej, Irland var helt enkelt för svaga i den här matchen. Eller, om man ska se det mer positivt, Kroatien var helt enkelt för bra för Irland. Kroatien imponerade, spelmässigt tror jag absolut de har möjlighet att störa både Spanien och Italien. Det som kanske mest talar för dem är att det känns som att de gått in i turneringen med en väldigt positiv och optimistisk attityd, som de kan segla rätt långt på. Irland: 2, bland de sämre lagen. Kroatien: 4, varning för dem.

…………………………………………………

Då verkar det till sist klart i alla fall att det faktiskt blir Roberto Di Matteo som tar över som Chelseas ordinarie manager.

Det enda rätta beslutet att fatta så klart.

:::

Liverpools ägare sägs vilja dra beslut om klubbens värvningar genom en så kallad transferkommitté. Vilket osökt får mig att tänka på det gamla politiska skämtet att en kamel blev resultatet när en kommitté skulle försöka sig på att producera en häst.

:::

Per Schlingmann, chefsstrateg för Moderaterna, skriver faktiskt väldigt tänkvärt i Pressen om svenskhet, svensk självbild och dess pågående balansgång mellan å ena sidan jantelag och å andra sidan självgodhet. Inte minst relevant i dessa EM-tider måhända.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Ett urval av de bästa engelska mästerskapslåtarna

De senaste mästerskapen har varit rätt tunnsådda i engelskt avseende vad gäller officiella eller inofficiella mästerskapslåtar. Det är ju lätt att betrakta detta som en förlorad möjlighet till antingen en komisk eller en estetisk upplevelse. Förmodligen det förra.

Till stor del beror det säkert på att en sådan låt måste andas optimism, och att någon sådan optimism helt enkelt inte längre går att uppbåda.

Det finns också en annan tendens i det här med mästerskapslåtar. De har alltmer börjat framföras av faktiska artister istället för som förr, när det var spelarna själva som solo och i kör fick oss att lyssna hänfört.

Den utvecklingen kan man tänka sig beror på dels att någon listat ut att det går att kommersiella det hela och tjäna pengar på det, dels på att spelarna helt enkelt har blivit lite för berömda och fulla av sig själva för att riktigt vilja nedlåta sig till den typen av lätt förnedrande övningar.

Men det finns ju ett lager av gamla godbitar att gå igenom, och det tänkte jag göra här där jag går igenom de tio engelska fotbollslåtar jag anser vara de bästa, utan någon särskild inbördes rangordning.

Och låt oss nu verkligen ha en öppen och bred tolkning av adjektivet ”bästa”.

:::

”World In Motion” (1990) – New Order

En för sin tid typiskt äcklig kombination av elektrisk pop och försök till rap, inte minst av John Barnes som vandrar längs en hårfin linje mellan mod och dumdristighet. Det engelska laget kommer in under refrängen i en låt som ofta brukar rankas som en av de mer populära. På grund av mästerskapet antar jag.

”Three Lions” (1996) – Baddiel och Skinner med The Lightning Seeds

Sången gjordes för EM i England 1996 men blev rejält populär först två år senare. Otroligt välkänd och omtyckt, förmodligen för att den så skamlöst spelar på den engelska nationalkänslan och fotbollsnostalgin. Numer koopterad av tyskarna.

”World At Your Feet” (2006) – Embrace

Rätt kall och anonym historia av ett alltför typiskt brittiskt rockband från Yorkshire. Blev aldrig riktigt uppskattad och hade väl till och med svårt att slå sig från konkurrensen av en viss Crazy Frogs försök till Englandssång. Misslyckas med att förmedla någon som helst positiv känsla.

”England Crazy” (2002) – Rider och Terry Venables

Den här låten gjordes I två versioner, en läktarvariant och så den här storbandsvarianten, där ingen mindre än Terry Venables gör sin allra bästa Frank Sinatra-imitation omringad av väldigt lätt klädda flickor. Venables såg förståeligt nog rätt nöjd ut, och låten från 2002 blev också snabbt väldigt populär.

”Back Home” (1970) – Englands landslag

En historiskt banbrytande låt i det avseendet att det var allra första gången som spelarna faktiskt själva gick in i studion för att sjunga. Populär har den hur som helst förblivit, om av det eller något helt annat skäl. Påminner inte så lite om gamla krigssånger, med ett helyllebudskap om att göra sitt allra bästa för alla som är hemma i England och hejar på laget.

:::

“This Time (We’ll Get It Right)” (1982) – Englands landslag

Den här låten blir på något vis bara mer smärtsam med historiens facit i handen. Men man får komma ihåg att när den här gjordes var det faktiskt bara 16 år sedan England vunnit VM. Och det går ju nästan att ta på den längtande tonen i spelarnas önskan att få komma ut ur den mäktiga skugga som deras närmaste företrädare kastat över dem.

”(How Does It Feel To Be) On Top Of The World?” (1998) – England United, Spice Girls och The Lightning Seeds

Framförd av bland andra den blivande Fru Beckham, vars pojkvän snart skulle få anledning att ställa sig den rakt motsatta frågan. Det fanns ett flertal sånger till 1998 års VM och det här var en av dem. Den blev nog inte en av de mest populära, men frågan är om det ändå inte är en av de bättre.

”Vindaloo” (1998) – Fat Les

Vid sidan av den The Sun-sponsrade ”Three Lions” så var det istället den här som blev något utav en folkfluga under Frankrike-VM. Det är fortfarande oklart om det ska ses som en bitsk parodi på hela genren, eller om det istället är en huligans triumfsång, många var det i alla fall som nynnade på ”we’re gonna score one more than you!”

”We’ve Got The Whole World At Our Feet” (1986) – Englands landslag

Ett äckligt äppelkäckt körnummer framfört av det engelska landslaget, med Gary Lineker och Bobby Robson i spetsen. Problemet med premissen är så klart att när England trodde de hade världen vid sina fötter, så var det Maradona som hade den i sina händer.

”We’re On The Ball” (2002) – Ant och Dec

Den kluriga duon från Newcastle gjorde om en gammal Arsenalsång och skapade en av de roligare och mest populära sångerna inför 2002 års mästerskap. Den var populär då och är det fortfarande, och visst kommer man väl ihåg lite av den där optimismen som fortfarande fanns kvar i början av Sven-Göran Erikssons tid på jobbet.

:::

Några andra favoriter där ute?

…………………………………………………

EM-BAROMETERN

Holland 0-1 Danmark – Lag före jag

Ännu ett bevis på att bollinnehav i sig kan vara värdelöst. Danmark hade en kollektiv spelidé, Holland hade det inte utan bestod av elva enskilda spelare. Danmarks prestation var egentligen inte enastående på något vis, men Holland var desto sämre. Arjen Robben och Robin van Persie får ta på sig rollen som syndabockar. Dödens grupp fick sig en rejält twist. Förvånande att Holland var så otroligt slösaktigt framåt. Holland: 1, en stor besvikelse. Danmark: 4, ospektakulärt välorganiserade.

Tyskland 1-0 Portugal – Paralyserat ställningskrig

Matchen bekräftade vad man trodde inför den – Tyskland är rejält bra men alls inte onåbara, och Portugal är ett bra lag som däremot har en tendens att begränsa sig självt. När Portugal försökte skapa chanser så lyckades de också med det, och en annan dag hade Tyskland förmodligen inte vunnit den här matchen. Tyskland själva var stundtals fantasilösa, men i slutänden mer kliniska. Tyskland: 3, bra men inte fantastiska. Portugal: 3, bra men lite fega.

…………………………………………………

Harry Redknapp säger att han hade tackat ja till England om han fått frågan, men att han är lättad att han aldrig blev tillfrågad, då han föredrar klubbfotboll. Samt att han inte visste om i förväg att Roy Hodgson fått jobbet innan han hörde det på radion.

En besviken man tror jag.

:::

Skälet till att Rio Ferdinand inte är uttagen i EM-truppen är alltså, enligt Roy Hodgson, att han är för bra för att vara avbytare. Jag undrar om någon annan spelare någonsin inte blivit uttagen till ett mästerskap av den anledningen.

Är Rio Ferdinand känd som en troublemaker? Nej, knappast. Roy Hodgson gör sig tyvärr bara fånig.

:::

Det är så klart ingen mästerskapssång, men det här syntpop-mästerverket av Tottenhams Glenn Hoddle och Chris Waddle förtjänar ju ändå ett särskilt omnämnande i en sådan här blogg. Tottenham goes Modern Talking and Miami Vice.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Ett mästerskap i PR

Europamästerskapet såg alltså sin första avspark igår, med matcherna mellan Polen och Grekland, samt Ryssland Tjeckien. Fotbollen är med andra ord äntligen igång.

Vad avser England är det emellertid just nu svårt att komma ifrån den krypande känslan att det här är mer utav ett PR-mästerskap än ett fotbollsmästerskap för FA.

Träningarna har till stor del tagit formen utav publikspektakel och attityden mot media och reportrar har blivit nästan fjäskande om man ska tro en del rapporter som cirkulerar.

Till och med landslagets resa till Auschwitz PR-ifierades.

Den cyniske kan så klart alltid ana en bockfot i den typen av kollektiva resor, men FA:s beslut att här till skillnad från tidigare begränsa reporterantalet till endast tre av dem utvalda, i tänkbart syfte att bättre kunna kontrollera citat och rapportering, fick det hela än mer att framstå som en photo-op.

Visst är engelsk landslagsfotbolls rykte skamfilat. Något ekar däremot FA:s beteende som en produkt av dålig självkänsla.

I det avseendet sitter förbundet tydligen i samma båt som laget.

:::

Kan det ändå bli ett mästerskap för Rio Ferdinand den här sommaren?

Han är åtminstone fortfarande med i Storbritanniens preliminära OS-trupp, som nu är bantad till 35 spelare. Till OS får ju tre överåriga spelare tas ut.

Man undrar vad Alex Ferguson, som förmodligen är rätt nöjd med att Ferdinand inte spelar något EM den här sommaren, skulle ha att säga om den ödets ironin.

:::

Stor humor att Englands träningsanläggning i Polen helt och hållet saknar straffpunkter.

:::

Skadesituationen ser inte riktigt ut att bli bättre för Roy Hodgson och England. Just nu pratas det om mer eller mindre oroväckande småskador på John Terry, James Milner och Steven Gerrard.

:::

Längst fram verkar diskussionen stå mellan Andy Carroll och Danny Welbeck, frågan är vem man egentligen föredrar.

Går vi på hur det ser ut på träningar och sett ut i träningsmatcherna så har Hodgson haft för vana att para ihop Ashley Young och Andy Carroll. Så det är väl en rätt god indikation antar jag.

…………………………………………………

EM-BAROMETERN

Polen 1-1 Grekland – Fesljummen

En sisådär öppningsmatch skulle jag säga. Polen ägde matchbilden i första halvlek när laget gick full gas på entusiasm. Den entusiasmen förbyttes dock i andra halvlek till mer av rädsla. Grekland visade i andra halvlek att de i grunden är ett bättre fotbollslag. Den spanske domaren förstörde mer eller mindre matchen med ett par helt horribla domslut på grekernas bekostnad. Polen: 2, svagare än jag trodde. Grekland: 3, bättre än väntat.

Ryssland 4-1 Tjeckien – Ensidigt sprudlande

Något utav en överkörning. Tjeckien började bra men så fort Ryssland fick igång passningsmaskineriet så var matchen avgjord. Ryssland visar upp ett väldigt imponerande spel som är snabbt och väldigt passningsbaserat. I Arshavin har laget en riktig mittfältsgeneral och Ryssland växte i och med den här matchen fram som en av turneringens outsiders. Tjeckien var bedrövliga defensivt, men i EM:s sämsta grupp så är det här mästerskapet inte slut för dem än. Ryssland: 4, starkt men hur starkt? Tjeckien: 2, utspelade men vissa goda tendenser.

…………………………………………………

Ryktena om att Roberto Mancini skulle vara en man för det italienska förbundskaptensjobbet kan endast betyda att Mancini så här lagom tid efter ligavinsten har påbörjat förhandlingar med Man City om ett förlängt och inte minst förbättrat kontrakt.

:::

Jim Beglin på ITV, 4-1 till Ryssland med 33 sekunder kvar på klockan: ”There’s probably too much to do now for the Czechs.”

:::

Ikväll drar det minst sagt igång med några riktiga godbitar till matcher. Holland mot Danmark och Tyskland mot Portugal. Om mina tankar inför EM ska slå in så måste Portugal hitta på något ikväll.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Mästerskapsminnen

Ännu ett mästerskap drar alltså igång idag, närmare bestämt ikväll. Vi har alltså ännu en månad av fotboll framför oss med stundtals stapplande kvalitet men ändå ett par garanterade ögonblick av spänning och dramatik.

Det har blivit ett antal mästerskap genom åren. Mästerskap är ofta förknippade med minnen. Detta är så klart underlättat av att de ligger utanför den vanliga fotbollen men också av att de utspelas under sommaren, när även sådant som jobb och skola går på sparlåga.

Det har varit många mästerskap, och många minnen. För mig, och säkert också för er.

Frågan är så klart vilka minnen vi tar med oss från Euro 2012.

:::

1986 – VM i Mexiko

Det första mästerskap jag har några direkt konkreta minnen ifrån, det första jag följde från start till mål. Tillbringades framför en ytterst opålitlig svartvit TV i ett tält på en östergötländsk camping, under vad som knappast var någon högsäsong för camping. Så mycket annat att göra än att kolla på fotboll fanns inte.

Fotbollsmässigt var det det närmaste vi kommit en turnering som vunnits av en enda spelare, Diego Maradona. Han var smått otrolig, från en briljant lättning över den italienska målvakten i gruppspelet till de två gånger två omtalade målen mot England och Belgien i kvartsfinal och semifinal. Argentina vann finalen mot Västtyskland med 3-2.

Förspelet till turneringen hade annars varit gråtande svenska spelare som på ett smått otroligt sätt missat att kvalificera sig. Turneringen som sådan kommer jag ihåg som väldigt bra, de enorma målnäten var exotiska, fotbollen var härlig, lag som Sovjet, Danmark och Belgien förgyllde turneringen som helhet.

Turneringens stjärna: Diego Maradona
Turneringens överraskning: Belgien
Turneringens match: Sovjet 3-4 Belgien

:::

1988 – EM i Tyskland

Ett EM känns sällan lika stort som ett VM, än mer var fallet så förr. Vid den här tiden hade EM bara åtta deltagande lag och var naturligtvis som en dvärg i jämförelse. Tittade gjorde man så klart ändå, men inte riktigt med samma fulla engagemang.

Delvis får man väl säga att det här jag först upplevde England i rollen som mästerskapsbesvikelse. Tre raka förluster i gruppspelet var inte vad man hade trott, och det hela fick ju en katastrofal början när det blev torsk redan i första matchen mot Irland.

Det här var annars Hollands mästerskap, det enda de hittills har vunnit. De var mest spektakulära, med spelare som van Basten, Gullit och Rijkaard. Det fantastiska målet av van Basten i finalen mot Sovjet var utan tvekan mästerskapets höjdpunkt.

Turneringens stjärna: Marco Van Basten
Turneringens överraskning: Irland
Turneringens match: Danmark 2-3 Spanien

:::

1990 – VM i Italien

Det VM jag förmodligen uppskattar minst så här i efterhand. Det har säkert att göra med ett flertal omständigheter. Sveriges tragiskt trallande uttåg, att fotbollen var betydligt mer defensiv och destruktiv än vad den varit bara fyra år tidigare.

Mästerskapet inleddes i alla fall häftigt, med ”vår vän Makanaky”, som Hegerfors uttryckte det, och Francois Omam-Biyik som såg till att ett Kamerun med till slut nio spelare på planen besegrade regerande mästarna Argentina. Just Kamerun, men även Jugoslavien, var lag som överraskade positivt.

Annars var det återigen Västtyskland och Argentina som gjorde upp om vinsten. Skillnaden var att Västtyskland den här gången var betydligt starkare, och att Argentina övergått till än mer utav ett enmanslag, där övriga spelares uppgift mest var att springa omkring och spela fult.

Turneringens stjärna: Lothar Matthäus
Turneringens överraskning: Kamerun
Turneringens match: Spanien 1-2 Jugoslavien

:::

1992 – EM i Sverige

Ett strålande mästerskap på alla sätt och vis. Dels spelades det på hemmaplan och det var ju spännande, inte bara för att det betydde att Sverige var med. Dels spelades det bra fotboll och det var ett mästerskap som innehöll ett flertal riktigt roliga och dramatiska matcher.

Den svenska höjdpunkten kom så klart i den sista gruppspelsmatchen mot England där ett 0-1-underläge vändes till 2-1-seger, inte minst efter ett fantastiskt fint lagmål slutfört av Tomas Brolin. Annars var det Danmarks stora turnering. De hade glidit in i turneringen på ett bananskal, men överraskade alla och knäckte såväl Holland som Tyskland i slutspelet.

Turneringens stjärna: Karl-Heinz Riedle
Turneringens överraskning: Danmark
Turneringens match: Holland 2-2p Danmark

:::

1994 – VM i USA

Som svensk är det omöjligt att ha annat än positiva minnen från den här stekheta sommaren. Fotbollen spelades mitt i natten men ändå tittade alla. Sveriges framfart ledde till att det förmodligen för första och sista gången sedan den stora branden 1888 fanns folk i centrala Sundsvall efter klockan 20 på kvällen. Det badades i fontäner och atmosfären var euforisk.

Det var första gången ett VM spelades i USA, och det visade sig bli en folkfest även på plats. Allt kändes enormt, så också spelet. Brasilien var turneringens klart lysande stjärnlag och de motsvarade till sist också förväntningarna, även om det satt långt inne. Mitt i all glädje dök där även upp tragedier i olika form, främst då Andres Escobar och Diego Maradona.

De svenska minnena präglades först av den negativa upplevelsen från Italien fyra år tidigare. Bosse Hanssons kommenterande var rekordnegativt under den första matchen mot Kamerun, särskilt vid underläge 1-2. Därifrån vände emellertid allt, med start på midsommarafton i Pontiac Silverdoom, som Arne Hegerfors fått för sig att det hette.

Turneringens stjärna: Romario
Turneringens överraskning: Sverige
Turneringens match: Holland 2-3 Brasilien

:::

1996 – EM i England

Mitt under den lediga perioden mellan avslutad värnplikt och påbörjade högskolestudier dök så det här mästerskapet upp. ”Football’s coming home” hette det, men utan Eric Cantona i Frankrike. Fruktansvärt tyckte så klart jag vid det tillfälle när man var som kanske allra mest Cantonafrälst.

Mycket var nytt under den här turneringen. EM var expanderat från åtta till nuvarande format om 16 lag. Dessutom var det den första turneringen med så kallat golden goal, alltså fotbollens variant av sudden death. Det skulle visa sig betydelsefullt, finalen och alltså hela EM avgjordes på just det viset när Tysklands Oliver Bierhoff på något vis fick bollen förbi Kouba i Tjeckiens mål.

Turneringen var både en framgång och en besvikelse för England. Två år tidigare hade man ju inte ens varit med. Den här gången gick man till semifinal och fotbollen var stundtals strålande. Men ännu en gång blev det stryk i semifinalen mot Tyskland, på straffar.

Turneringens stjärna: Jürgen Klinsmann
Turneringens överraskning: Tjeckien
Turneringens match: Ryssland 3-3 Tjeckien

:::

1998 – VM i Frankrike

Inte den mest fotbollsfokuserade delen av mitt liv. Jag hade mycket annat för mig och därför var det här ett av de mästerskap som jag förmodligen följt minst uppmärksamt. Sverige var inte med, och det kommer jag ihåg ledde till att svensk media mer än någonsin vältrade sig i sin alltför överdrivna Brasilienromantik.

VM var större än någonsin, med 32 deltagande lag istället för 24. Samtidigt var det första gången för mig som VM heller inte kändes ”speciellt”, vilket kanske också hade att göra med att man inte längre var en liten knatte. För Frankrike blev det emellertid ett väldigt speciellt mästerskap. Inte bara vann man på hemmaplan, det mångkulturella laget blev till en symbol för hela landet.

Turneringens stjärna: Zinedine Zidane
Turneringens överraskning: Kroatien
Turneringens match: Argentina p2-2 England

:::

2000 – EM i Belgien/Holland

Ett mästerskap utan några större positiva minnen. Det bråkades under turneringen mellan fans och polis. Det spelades stundtals undermålig fotboll, inte minst av Sverige för övrigt. Själv kommer jag mest ihåg Sveriges öppningsmatch mot Belgien, där jag befann mig i Rålambshovsparken för att se matchen på storbild. Det blev snabbt till en tråkig och till sist faktiskt otäck upplevelse.

Fotbollsmässigt finns det ögonblick från den här turneringen man trots allt kommer ihåg. Hollands alla missade straffar i semifinalen mot Italien, så nära Italien var att vinna mästerskapet i finalen mot Frankrike, Hollands förnedring av Jugoslavien i kvartsfinalen med 6-1.

Annars kommer jag också ihåg Englands berg- och dalbaneupplevelse under turneringen. Det började redan i första matchen mot Portugal där laget sprang iväg till 2-0-ledning mot Portugal för att tappa till förlust med 2-3. Därefter vann man mot Tyskland för att till sist förlora sista gruppspelsmatchen, och åka ur turneringen, mot Rumänien.

Turneringens stjärna: Luis Figo
Turneringens överraskning: Portugal
Turneringens match: England 2-3 Portugal

:::

2002 – VM i Japan/Sydkorea

Det är ändå något speciellt när ett världsmästerskap inte spelas på normala svenska tider, utan man får titta på fotboll mitt i natten eller tidigt på morgonen. Det skapar en helt särskild känsla. Med det här VM så kom också lite av magin tillbaka till turneringen, med fantastiska omgivningar och en fanatisk publik på läktarna.

Senegals vinst mot Frankrike i öppningsmatchen såg till att turneringen fick en kanonstart. Det var den första turneringen som spelades i Asien, och det var också hemmanationerna Japan och Sydkorea som satte ordentlig färg på det hela och gick betydligt längre än vad någon trott vara möjligt. Brasilien var dock alltid laget som skulle slås, och till sist var det inget lag som lyckades med det.

Turneringens stjärna: Ronaldo
Turneringens överraskning: Sydkorea/Turkiet
Turneringens match: Sydkorea 2-1 Italien

:::

2004 – EM i Portugal

En mäktig upplevelse på flera sätt. Inte minst den svenska upplevelsen var stor, med helgula svenska läktare, in med bollen i mål, och Zlatan Ibrahimovic som till sist med klacken ser till att uppfylla det önskemålet. Med bara lite marginaler med det svenska laget i kvartsfinalen mot Holland så hade det här kunnat bära hela vägen.

I övrigt var det turneringen när det defensivt välorganiserade laget kom tillbaka och gav fotbollen en välbehövlig lektion. Grekland satte tonen redan i den första gruppspelsmatchen mot hemmanationen Portugal genom att vinna med 2-1, och man avslutade turneringen precis som man inledde den, efter att på vägen minimalistiskt ha eliminerat såväl Frankrike som Tjeckien.

Turneringens stjärna: Wayne Rooney
Turneringens överraskning: Grekland
Turneringens match: Portugal p2-2 England

:::

2006 – VM i Tyskland

Det var i samband med det här mästerskapet jag inledde min tradition att under invigningsmatchen sänka en whiskeyshot per mål, för att fira det nyss påbörjade evenemanget. Det var händelsevis även i samband med det här mästerskapet, och Tyskland 4-2 Costa Rica, som jag avslutade redan nämnd tradition.

Det var en turnering fylld med glädje kommer jag ihåg. Det var Tysklands återkomst till världsfotbollen som det kändes, och kanske första gången på 60 år som Tyskland började känna att det var okej att komma samman och fira i gemensam nationell glädje. Det bar nästan hela vägen, men i finalen var det Italien och Frankrike som än en gång gjorde upp.

För England blev det ännu en smärtsam exit ur turneringen. Återigen på straffar, och återigen mot Portugal. Det var Sven-Göran Erikssons sista mästerskap, och det var kanske på sitt sätt lågpunkten för den engelska fotbollen när fokus snarare verkade ligga på skandaler och spelarfruar, än på själva laget och spelet.

Turneringens stjärna: Zinedine Zidane
Turneringens överraskning: Ukraina
Turneringens match: Tyskland 0-2 Italien

:::

2008 – EM i Österrike/Schweiz

De två alpländerna satte ihop ett mästerskap som såg början på en era och kanske slutet på en annan. Spanien gick till sist hela vägen i ett mästerskap och inledde därmed hela sin moderna framgångsera inom såväl landslagsfotboll och klubbfotboll. Sverige å andra sidan fick till sist se sin passiva fotbollsidé avslöjad på mästerskapsnivå, vilket följde med dem in i det därpå följande VM-kvalet.

Turneringens stjärna: Michael Ballack
Turneringens överraskning: Ryssland
Turneringens match: Turkiet 3-2 Tjeckien

:::

2010 – VM i Sydafrika

För första gången arrangerades ett VM i Afrika. De afrikanska lagens dröm om att återupprepa det som framför allt Sydkorea klarade av 2002 tog dock slut till sist i en dramatisk kvartsfinal, efter straff och straffar mot Uruguay. Sydafrika blev det första arrangörsland att elimineras redan i gruppspelet, något som egentligen inte var särskilt överraskande.

För England blev det en traumatisk turnering. Gruppspelet var fyra grader av uselt, och efterföljderna av den tyska utklassningen i åttondelsfinalen kunde inte ens mildras av domslutstravestin att inte godkänna det engelska kvitteringsmålet. Det var en turnering som var inledningen på diskussioner om den engelska fotbollens framtid.

Men ett tag under turneringen var det inte bara den engelska fotbollens framtid som diskuterades, utan den europeiska. Sydamerikanska lag såg ut att dominera turneringen, men i slutänden blev turneringen ändå en uppvisning i europeisk och inte minst spansk hegemoni. Spanien fortsatte sitt segertåg och har nu möjligheten att som första land någonsin vinna EM, VM och därefter ännu ett EM.

Turneringens stjärna: Xavi
Turneringens överraskning: Uruguay
Turneringens match: Uruguay p1-1 Ghana

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Wolves 2011/12: –

Det har på alla sätt varit en katastrofal säsong för Wolves. Den slutade med att klubben slutade sist i Premier League och därmed flyttas ned till The Championship, ett öde som framstod som fullständigt oundvikligt redan någon runt jul. När det gäller Wolves var det ändå oväntat, då det inför säsongen såg ut som om klubben hade goda förutsättningar att etablera sig i Premier League.

Sommarens värvningar illustrerar väl hur sådant som ser bra ut på förhand blir till en belastning snarare än en hjälp. Klubbens två profilvärvningar var Jamie O’Hara och Roger Johnson. O’Hara var på lån i klubben säsongen innan och gjorde så bra ifrån sig då att Wolves betalade Tottenham £5m, en för dem ansenlig summa pengar, för att göra flytten permanent. Men den här säsongen har O’Hara varit mer eller mindre harmlös. Roger Johnson skulle däremot visa sig bli flera resor värre.

Ständig förbättring bör vara varje klubbs ambition, och i det avseendet fanns det skäl att ifrågasätta Mick McCarthys jobb med klubben. Wolves såg helt enkelt inte ut att bli bättre, vare sig tabellmässigt eller spelmässigt. Men med honom som manager befann sig Wolves ändå ovanför nedflyttningsstrecket, nätt och jämnt. Det var under ett svagt ögonblick som en annars tålmodig styrelse fann sig själva i meltdown, och drog hela klubben med sig.

Fattar man beslutet att sparka sin manager under säsongen så måste det finnas en planerad och väl förberedd process att tillsätta en efterträdare, allt annat är en inbjudan till kaos. Den enkla huvudregeln var inte Wolves styrelse införstådd med, och resultatet blev hierarkisk harakiri och en orkeslös spelartrupp som fick direktiv från en huvudlös klubbledning.

Det kan aldrig finnas ursäkter för när en klubb underpresterar fotbollsmässigt till en början, och när detta inte bara tillåts fortgå utan tvärtom förvärras genom att falla på egna grepp och beslut. Wolves öde den här säsongen var i grund och botten så onödigt, och därför desto mer tragiskt.

Betyg: 0

:::

Säsongens bäste spelare: MATT JARVIS. De få gånger något vettigt hände för Wolves så var det allt som oftast Jarvis som låg bakom det hela. Yttern har gjort ett antal värdefulla säsonger för Wolves, och det skulle vara förvånande om ingen Premier League-klubb plockar upp honom i sommar.

Säsongens överraskning: RICHARD STEARMAN. Återvände på grund av skada till Wolves mittförsvar den här säsongen, och har fått göra många matcher och ta stort ansvar, när andra svikit, och har stått för en så pass positiv insats som går att förvänta sig av en relativt oprövad 24-åring under dylika omständigheter.

Säsongens besvikelse: ROGER JOHNSON. Helt omöjligt att bortse från Johnson som var tänkt att leda lagets försvar, istället fick han leda lagets förfall. Allt från grova misstag på planen till ännu grövre snedsteg utanför planen, en symbol för klubbens förmåga att sätta krokben för sig själv. En felinvestering av gigantiska mått för Wolves.

:::

Wolves @ The Movies: DANCES WITH WOLVES. Okej, det medges att det är något utav en tramsigt uppenbar referens, men det finns ändå vissa klara och tydliga paralleller. Alla inblandade i Wolves, klubbledning, spelare och supportrar, måste ju längre säsongen ha lidit känt sig alltmer som Kicking Bird när han får reda på att den vite mannens antal är som gräset på prärien och stjärnorna på himlen. Det fruktansvärda i att bli medveten om sin egen oundvikliga undergång. Att betrakta det sargade och skadeskjutna Wolves under säsongen har varit i stort sett lika jobbigt som att följa slutet för filmens fyrbenta motsvarighet.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Wigan 2011/12: +++

Efter att Man Utd förlorat mot Wigan i ligan under våren så fällde Alex Ferguson kommentaren att Wigan egentligen var ett alldeles för bra lag för att vara inblandat i nedflyttningsstriden. Därpå följande resultat tjänade bara till att förstärka den uppfattningen. Men bakom denna uppfattning döljer sig också något utav ett dilemma med Wigan.

Frågan är ju om man när man bedömer Wigan ska titta endast på hur de under säsongens sista fjärdedel än en gång lyckades trolla fram en kanin ur hatten och klara sig kvar i Premier League, eller om man också ska räkna in de tre första fjärdedelarna när de inte alls presterade på det viset. Frågan är ju motiverad: Om Wigan kunde spela som de gjorde under mars till maj, hur kommer det sig att de inte kunde spela så tidigare?

Den ojämnheten är framför allt det som drar ner Wigans omdöme. Om de presterar på så hög nivå under en hel säsong så har laget potential att befinna sig på säker mark i mitten av tabellen istället för att vara ständigt indragna i en nedflyttningsstrid. Wigan är alltså å ena sidan en klubb som inte riktigt lever upp till sin kapacitet.

Å andra sidan så får man rimligtvis ta hänsyn till de förväntningar som fanns på klubben inför säsongen. Wigan är en liten klubb utan några större medel, under sommaren inför säsongen såldes lagets bäste spelare Charles N’Zogbia utan att egentligen ersättas. Wigan kändes klart försvagat, och den allmänna tron var att laget skulle få svårt att hålla sig kvar i Premier League. Att alltså säga att de underpresterat låter sig inte heller göras.

Trean får betraktas som mycket svag i och med att Wigan svarade för ett extremt bedrövligt cupspel under säsongen. Omedelbara förluster mot Crystal Palace från The Championship i Ligacupen, och mot League Two-vinnarna Swindon i FA-cupen, är inte vad man bör kunna förvänta sig av Wigan.

Betyg: 3

:::

Säsongens bäste spelare: VICTOR MOSES. Ett oberäkneligt litet kvicksilver i Wigans anfall, ingen spelare i Premier League har prövat sig på fler dribblingar än unge Moses som under säsongens andra halva verkligen började klicka som en targetman för Wigan. Fortsätter det på det viset blir han nog inte kvar i klubben länge.

Säsongens överraskning: ALI AL HABSI. Wigan värvade inför säsongen målvakten från Bolton för £4m. Det var något förvånande tyckte jag att Wigan slänger iväg så mycket pengar på en målvakt med svagt renommé. Jag trodde inte på honom, men Al Habsi har gjort en serie kanonmatcher för Wigan under säsongen.

Säsongens besvikelse: MAYNOR FIGUEROA. Honduranen har under de senaste säsongerna i den engelska ligan arbetat upp en rejäl respekt för sitt kunnande, och det har pratats om större klubbar som varit intresserade av att köpa vänsterbacken, men den här säsongen har han varit en av de svagaste länkarna i Wigans försvar. En spelare som snarare ska leda försvaret.

:::

Wigan @ The Movies: DIE HARD. Precis som det är möjligt att undra precis hur mycket otur det egentligen är möjligt för John McClane, så kan man undra varför det alltid är Wigan som hamnar i trubbel. Motståndarna gör sitt allra bästa för att ta kål på dem, men McClane och Wigan är segare än vilken som helst duracell-kanin. Under tiden får Wigans fans fortsätta att göra knytnävar med tårna för att hantera sin ångest.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Att Man City vann ligan är bra för Premier League

Det satt långt inne, väldigt långt inne, men när krutröken till sist skingrades så var det alltså Man City som stod där som ligamästare säsongen 2011/12, efter engelsk fotbollshistorias mest dramatiska upplösning någonsin. Det är också en säsong under vilken Man City ackompanjerats av en ständigt närvarande klagokör om det mindre moraliska med att ”köpa” titlar.

Att ligatiteln betyder mycket för Man City är självklart. Det är klubbens första på 44 år, det gör att den kvävande skuggan som Man Utd utgör lättar en aning, och det är en validering och en form utav rättfärdigande för den enorma kapitalinjektion som Abu Dhabi Inc svarat för under de senaste fyra åren. Det är också en milstolpe som indikerar att klubben är på rätt väg, och ger självförtroende att bygga vidare för framtiden därifrån.

Men frågan, om vi ska lyfta blicken ovanför det traditionella klubbperspektivet, är kanske vad Man Citys ligatitel betyder för Premier League i stort. Givet alla under säsongen framförda åsikter om Premier Leagues status, det vill säga innan Chelsea gick och vann hela grejen, så är det kanske också en tämligen relevant frågeställning.

Hur påverkas Premier League av att Man City vann ligan?

:::

Det övergripande målet för en liga som Premier League bör rimligtvis vara konkurrenskraft. Det innebär att samtliga klubbar i ligan är sportsligt och ekonomiskt konkurrenskraftiga. Att ligan i sig är sportsligt och ekonomiskt konkurrenskraftig gentemot övriga ligor. Samt att ligan är konkurrenskraftig som produkt på en marknad. Utifrån detta perspektiv bör vi alltså värdera betydelsen av Man Citys ligavinst.

Kollektiv kraftsamling

En ligas konkurrenskraft är i slutänden alltid en funktion av dess kvalitet, som i sin tur beror på klubbarnas resurser och kompetens. En jämnhög kvalitet är att föredra då det bidrar till konkurrens och spänning. De senaste åren har sett en rejäl kraftsamling underifrån i Premier League, och Man Citys ligavinst garanterar att denna process består i mesta möjliga utsträckning.

Man City kommer garanterat fortsätta satsa, då deras ambition måste vara att behålla greppet i England men även att vinna fotfäste i Europa. Det innebär att deras närmaste konkurrenter måste göra likaledes, om de vill kunna haka på i titelstriden. De som tydligast hittills visar på just detta är Chelsea, som redan varit mycket aktiva på transfermarknaden.

Säsongens sötsura andraplats garanterar att också Man Utd kommer att inventera sina trupper inför den närmaste framtiden. Räkna med att laget förstärks, om än på ett mer organiskt sätt än vad som blivit modernt mode. En uppenbar följd av Man Citys titelvinst är förmodligen att det förlängde Alex Ferguson-eran i Premier League. Det finns inte en chans att han vill sluta innan han nedkämpat också denne nye fiende som Man City utgör.

De båda Manchesterlagens poängmässiga dominans den gångna säsongen har också påverkat utgångsläget för övriga lag i tabelltoppen. Istället för fyra-fem lag som konkurrerar om fyra Champions League-platser har det uppstått en situation där fyra-fem lag konkurrerar om två överblivna platser. Beroende på hur Chelseas ”projekt” lyckas under kommande säsong riskerar vi få en situation där tre-fyra lag konkurrerar om en överbliven Champions League-plats.

Det innebär att vi rimligtvis kommer få se rejäla kraftsamlingar också från klubbar som Arsenal, Liverpool, Tottenham och i viss mån kanske också Newcastle för att befästa sina positioner i den kampen, kanske också ta rygg på den potentiella tättrion, och ta tillvara deras misstag. Under dem kommer ett flertal lag (Sunderland, Aston Villa, Everton, Stoke med flera) att arbeta på sina chanser att nå europeiskt cupspel.

Även om den största andelen av toppklubbarnas investeringar hamnar i utlandet så ramlar ändå en försvarlig del av dessa pengar nedåt i det engelska ligasystemet. Det uppstår med andra ord en så kallad trickle down-effekt som även möjliggör för mindre klubbar i botten av eller strax under Premier League att flytta fram sina positioner.

Ökat talanginflöde

Att klubbar kraftsamlar tar sig först och främst uttrycket att de värvar spelare, i syfte att förstärka sina lag och spelartrupper. Det som Man Citys titelvinst alltså kommer leda till på kort och medelkort sikt är ett ökat talanginflöde till Premier League. Händelsevis har vi ju redan sett inledningen på just detta i och med Chelseas värvning av Eden Hazard, Arsenals värvning av Lukas Podolski, samt Man Utds förmodade värvning av Shinji Kagawa.

Ett ökat talanginflöde främjar en ligas prestige men också dess grundläggande kvalitet och attraktionskraft. Vad vi kort och gott kommer att se i och med Man Citys etablering är samma effekt som vi såg i samband med Chelseas framväxt strax innan 2005, en accelererad import av unga talanger som några år senare utgjorde grunden för en allmän kvalitetshöjning i Premier League, samt för engelska lags dominans i det europeiska cupspelet.

Förbättrad dramaturgi

Det finns så klart en teatralisk aspekt till en liga som Premier League. Det blir inte mindre tydligt av att det också är en form av produkt som ska säljas på en marknad. I det avseendet skiljer sig inte fotboll från till exempel wrestling. Att sälja en liga handlar om att skapa engagemang och spänning, att berätta en intressant men även underhållande story. Wrestling benämns ofta sports entertainment, även fotboll är såväl sport som underhållning.

En story blir vare sig spännande eller särskilt underhållande om det hela tiden är samma figurer som hela tiden kämpar mot varandra. Inom wrestling tröttnade fansen till sist även på Hulk Hogan efter närmare ett decennium av samma sak. Vi ser samma tendens inom engelsk fotboll. Många, i övrigt vad man får förmoda neutrala, blev glada av att Man City vann ligan just enbart för att det var ett nytt lag som vann.

Man Citys framväxt skapar alltså en ny och förbättrad dramaturgi i Premier League, genom vilken fler kommer finna Premier League intressant. Det är inte längre Man Utd eller den klubbens enda reella titelkombatanter under de senaste dryga 15 åren – Arsenal och Chelsea. Det är inte bara fler lag i toppen av Premier League, det är dessutom nya lag. Premier League har kort och gott fått en ny protagonist, och en helt ny storyline.

Det är ju många som klagar på Man City, stundtals lite hycklande, kallar dem för köplag och menar att deras ligatitel inte är något värd egentligen. Det är så klart fel. Något är den så klart värd, inte minst för dem själva. Även om jag med är inne på att det inte får samma värde, då genuint värde fordrar ansträngning och arbete över tid som andra klubbar investerat, men vilket Man City tämligen bokstavligt köpt sig fria från.

Motargumentet från de som sympatiserar med Man City är ju dock rätt enkelt, Premier League är mer spännande med Man City än utan Man City. Och det håller jag helt och hållet med om, och jag tycker det i slutänden är betydligt viktigare än den till stor del godtyckliga frågan om värde. Med Man City är Premier League roligare och mer spännande, ligan har fått en ny utmaning, en ny twist. Nyss utsågs den just avslutade säsongen till Premier Leagues bästa någonsin. There’s no chance in hell att det hade hänt om det inte varit för Man City.

:::

Vilka är Man Citys utmanare?

Man City vann alltså ligan 2011/12 och kommer naturligtvis ha som ambition under låt oss säga den närmaste femårsperioden att vidmakthålla sin position inom den engelska fotbollen. Förutsättningarna för det är också ganska goda, dels på grund av deras tillgång till resurser, men dels sett till vad som utmanar dem.

Att Man Utd kan utmana Man City såg vi klart och tydligt under den här säsongen. Och Man Utd är inte på väg att bli sämre, snarare tvärtom, sett till spelarvärvning och något utav en pågående generationsväxling. Det som gör läget luddigt för båda Manchesterlagen är att det egentligen inte finns så mycket utrymme för poängmässig förbättring i ligaspelet, 89 poäng vardera är inte kattpiss. Det som är positivt för Man City är att Man Utd kanske är den enda reella konkurrenten inom en överskådlig framtid.

De som ligger bäst till att förhindra ett sådant scenario är Chelsea, som efter Champions League-triumfen har gett sig in på ett rejält projekt med att återta sin status som ständig titelutmanare. Men utan en ännu tillsatt manager, och med samma problem som förut med en alltmer åldersstigen spelartrupp, så finns här också en inneboende osäkerhet. Det finns en mäktig potential med Chelsea, men klubben har visat förr på att potential inte alltid motsvarar praktik.

Tre andra klubbar förtjänar ett omnämnande i sammanhanget, Tottenham, Arsenal och Liverpool, även om jag har svårt att betrakta någon av dessa som reella utmanare under nämnd tidsperiod. Tottenham saknar kort och gott resurserna. Arsenal kommer med taktik såväl som värvningar fortsätta beundra sig själva offensivt men utan att åtgärda sina tydliga brister i den defensiva organisation som är helt nödvändig för att en klubb ska kunna vinna Premier League, samtidigt som styrelsen skickar ut alla signaler om att de egentligen nöjer sig med att nå Champions League.

Att nöja sig med Champions League ligger inte riktigt i Liverpools DNA, även om detta möjligen kan komma att förändras med amerikanska riskkapitalister som ägare. Men hur det nu än blir med det så är inte ligatiteln inom Liverpools räckhåll inom de närmaste fem åren. Klubben har vare sig de ekonomiska eller de spelarmässiga resurserna för detta, något som försvåras av att man till skillnad från till exempel Arsenal befinner sig utanför Champions League, och i nuläget har den heller inte organisationen. Liverpools perspektiv i fråga om ligatiteln måste vara det tioåriga.

:::

Den uppmärksamme noterar säkert en viss distinktion i bloggens rubrik. Jag påstår alltså att Man Citys ligatitel är bra för Premier League, när jag istället kunde ha sagt engelsk fotboll.

Engelsk fotboll är ett bredare begrepp som även innefattar den engelska seriefotbollen under Premier League, engelska spelare och det engelska landslaget. Jag tycker alltså att Man Citys ligatitel är bra för Premier League, men jag är inte lika entydigt övertygad om att den är bra för engelsk fotboll som helhet.

Vilket inte nödvändigtvis betyder att jag anser den vara dålig för engelsk fotboll. Bara att det blev en för stor och komplicerad frågeställning för den här bloggen.

…………………………………………………

“Following a comprehensive review of wider supporter feedback via email, letters, media coverage and polls run via the official Supporters Club and Media Wales and as a consequence of the above commitment, Cardiff City Football Club will also reactivate rebranding proposals with a view to exploiting and maximising its brand and commercial revenues in international markets, which it is hoped in turn will bring success to the club locally, whilst also attracting new partners and investors.”

Saxat ur ett offentligt meddelande från Cardiff City, också kända som Bluebirds, där de förklarar och försvarar ett beslut att byta klubbfärg till rött samt skapa ett helt nytt klubbemblem med en asiatiskt inspirerad drake i mitten och de för klubben inte helt uppenbara orden ”Fire & Passion” därunder. #modernfotbollskapitalism

Djup suck. Man kanske får vara glad för det lilla, det hade ju kunnat stå ”Fire & Ice”.

:::

På förekommen anledning är det väl bäst att komma ut ur garderoben och vara helt öppen med det: Så här storsint som jag är i den här bloggen är jag så klart bara för att det råkar handla om Man City. Om det istället varit Arsenal som ”köpt titlar” så hade jag självklart alls inte varit lika förlåtande.

:::

I och med denna blogg så anser jag klubbsäsongen 2011/12 vara helt och hållet avslutad. Resten av juni kommer att ägnas åt Euro 2012, och när det ges tid och tillfälle lite mer teoretiskt inspirerade betraktelser om engelsk fotboll i allmänhet.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Englands fem farligaste fiender under EM

England är kraftigt nederlagstippat inför sommarens EM och det finns flera och goda skäl till det. Brist på spetskvalitet i spelarmaterialet, en rejält lång skadelista, och olyckliga avstängningar på nyckelspelare.

Saken är dock den att jag tror att de som nu fullständigt dömer ut Englands alla chanser i mästerskapet som helt obefintliga är precis lika fel ute som de som i tidigare turneringar har lyft fram dem som en av förhandsfavoriterna.

En ytterlighetsståndpunkt bemöts alldeles för ofta med den motsatta ytterligheten. I slutänden är ingen av dem rätt. Men det förhindrar så klart inte dessa ståndpunkter från att framföras – tvärtom, eftersom det bästa sättet att ihärda med en vek åsikt är att höja rösten.

England är skadeskjutet, bildligt och bokstavligt, men lagets kompetens ska inte underskattas. Det är inga dussinlirare som England kommer kunna ställa upp med i sommar, även om de inte alla gånger är kortväxta med spanskt klingande namn.

Huruvida England till slut lyckas eller misslyckas kommer bero på hur väl Roy Hodgson får ihop laget till en fungerande helhet, taktiskt såväl som mentalt.

:::

Där finns emellertid några klara och tydliga fiender och fallgropar för England under EM, och här är tanken att resonera lite kring dem.

1)    En överdrift av underdog-rollen

Sett till turneringen som helhet så går England naturligtvis in som en outsider eller en underdog, och det är så klart en position som går att utnyttja till ens fördel om man gör det bra och rätt. Men det gäller att veta när man ska agera underdog, och när det inte är läge att göra det utan snarare spela på sitt verkliga eller uppfattade överläge.

I öppningsmatchen mot Frankrike ser jag inga problem med den balansgången, men mot såväl Sverige som Ukraina måste England också våga dra nytta av de fördelar de har gentemot dessa nationer. Om inte så är risken oavgjorda resultat snarare än vinster, och därmed dyrbara poängtapp.

2)    Baksätesexperterna

Det kommer finnas en miljon olika mer eller mindre nedsättande åsikter om hur England ställer upp och spelar under turneringen. Det är i sig inget nytt och heller inget som på ytan måste påverka hur laget faktiskt spelar.

Risken är emellertid att kritiken leder fram till ett icke-konstruktivt tänkande bland spelare och ledare som blockerar konkret handling, att man börjar ifrågasätta idén bakom sitt eget spel. En plan är inte alltid perfekt, ibland kanske till och med dålig i vissa avseenden, men i de flesta sammanhang är den ändå bättre än ingen plan alls.

3)    Väntan på Rooney

Det finns en risk att Wayne Rooney blir något utav en Englands Godot under det här mästerskapet. Att förväntningen på frälsaren som kommer när tuppen galer för tredje gången under mästerskapet blir så enorma att det inte kan ha någon rimlig motsvarighet med verkligheten, det vill säga att ”frälsaren” aldrig kommer.

Den stora risken är om detta drabbar spelartruppen. Under de två första matcherna är England tvunget att klara sig utan Rooney, varmed ansvar måste axlas. Om Rooneys inträde i laget leder till att detta ansvar försvinner, och övriga spelare bara väntar på vad Rooney ska göra, då befinner sig England i deep shit i den här turneringen.

4)    Självförtroendekris

En engelsk landslagsspelare är i princip uppväxt eller åtminstone uppfostrad med den paradoxala uppfattningen att England rent fundamentalt är skit, samtidigt som förväntningen alltid ändå har varit vunna mästerskap. Det leder till en extremt udda kombination av press och stress, en extremt destruktiv variant utav ”det var bättre förr, och ju förr desto bättre”-attityd.

Att prestera under sådana förhållanden är tufft. Inför den här turneringen har man mest fått höra hur dåligt laget är. Det riskerar skapa en form utav inlärd hjälplöshet, som spelare ”vet” man att man inte klarar av det. När det kommer till idrott på rimligt hög nivå är det ofta så att man ofta är betjänt av en hälsosam dos av hybris, en hög tro på sin egen förmåga. Alternativet är allt som oftast tvivel.

5)    Lättnad mättnad

Så låga är förväntningarna på England den här gången att många till synes skulle bli förvånade om de framgångsrikt navigerade sig vidare från gruppspelet. Att de har kapacitet att klara av det är ju däremot ställt bortom allt rimligt tvivel, vilket naturligtvis inte är samma sak som att de faktiskt kommer att göra det.

Om England trots allt ändå skulle gå vidare från gruppspelet, en inte helt främmande tanke, så uppstår emellertid nya problem. Uppfattningen kan bli att lagets stora utmaning då är avklarad. Ett känslohopkok av lättnad och mättnad riskerar infinna sig, och att man därmed inte går in med samma fokus och energinivå till kvartsfinalen.

Är kvartsfinal ett dåligt resultat för England det här mästerskapet? Nej. Väl där, ska England nöja sig med kvartsfinal? Likaledes nej.

:::

Ja just det, sen var det kanske något med motståndarna som ställer upp på den motsatta planhalvan också. De kanske också vill ha ett eller annat ord med i laget.

…………………………………………………

Grattis Kamrat Linhem till studenten!

Och om jag inte tagit helt fel så är det fler av läsarna och bloggens invånare som tar studenten just i dagarna.

När jag själv tog studenten var E-Type Sveriges hetaste artist, Peter Forsberg var en finnig Modo-junior och Arkiv X och Tre Kronor var det häftigaste man kunde se på tv.

Och Alex Ferguson hade varit Man Utds manager i nio år.

:::

Harry Redknapps kommentarer angående att han borde få förnyat kontrakt med Tottenham andas klart och tydligt att det inte alls är helt säkert att Harry Redknapp är Tottenhams manager under 2012/13.

:::

Nationaldagen idag alltså. Ledigt för de allra flesta vad jag förstår, som sig bör även om det är en ny företeelse här i Sverige. Tänka sig att frågan om nationaldagens helgdagsstatus faktiskt blev till en facklig fråga. Only in Sweden, folks!

Be Champions!!

Peter Hyllman

West Brom 2011/12: ++++

Roy Hodgson har på något sätt gjort det igen. West Brom var det eviga jojo-laget som åkte upp och ned mellan Premier League och The Championship, men under Hodgsons stabila styrning så har klubben hittat fast mark under fötterna rätt precis vid mitten av tabellen. Hodgson lyckades tidigare med Fulham och ser ut att ha gjort samma jobb med West Brom.

I det avseendet måste man naturligtvis betrakta West Broms säsong som ytterst lyckad. En tiondeplats i ligan är inte något som direkt ligger i den klubbens planer inför en säsong, men detta följer alltså på den elfteplats som Hodgson lyckades uppnå förra säsongen. Låt oss säga så här, det var många år sedan West Brom befann sig så högt upp i den engelska högstadivisionen.

Sett utifrån ett rent supporterperspektiv så var det också mycket som var till glädje den här säsongen. 5-1-vinsten i Black Country-derbyt mot Wolves var naturligtvis skön i sig, men kanske desto ljuvare då det ledde till Mick McCarthys avskedande och får anses som spiken i Wolves Premier League-kista.

West Brom gjorde några lyckade värvningar inför säsongen. Framför allt visade sig Ben Foster, målvaktslånet från Birmingham, vara ytterst värdefull för laget. Men också värvningen av Shane Long bidrog med mycket till West Broms anfallsspel när Peter Odemwingie under stora delar av säsongen var borta eller ur form.

Cupspelet var kanske den del av West Broms säsong som inte imponerade. Där var kanske hemmaförlusten i fjärde omgången av FA-cupen mot Norwich särskilt olycklig. Lottningen i Ligacupen var svår, där West Brom förlorade efter förlängning borta mot Everton i den tredje omgången.

Betyg: 4

:::

Säsongens bäste spelare: JAMES MORRISON. Det är tuff konkurrens med framför allt Ben Foster, Chris Brunt och Shane Long, men Morrison framstår alltmer som navet i West Broms hela spel. En multifunktionell spelartyp som både är pålitlig och trygg i det defensiva spelet samtidigt som han kan svara för det kreativa framåt. Oerhört betydelsefull för West Brom.

Säsongens överraskning: PETER ODEMWINGIE. Egentligen kan man väl inte säga att det var någon som individuellt direkt överraskade i West Brom den här säsongen. Men själv blev jag överraskad att Odemwingie var kvar i klubben efter sommaren, jag var inte minst övertygad om att han själv ville iväg. Lite känd som en bråkstake är han ju, men det har han inte visat under den gångna säsongen.

Säsongens besvikelse: GRAHAM DORRANS. Dorrans är en av de mittfältare som ska få det att hända för West Brom framåt. Han är inte ung, han är inte orutinerad, alls inte ny i gamet. Men den här säsongen har det varit något som fattats, och West Brom har alls inte fått någon vettig utväxling på en i grunden bra spelare. Kanske borde Zoltan Gera nämnas i sammanhanget, men han värvades också som en chansning på fri transfer.

:::

West Brom @ The Movies: LA PASSION DE JEANNE D’ARC. Carl Dreyers absoluta stumfilmsmästerverk om den katolska kyrkans rättsmord på Jeanne och hennes ångestfyllda kamp för sin övertygelse och rätt. Roy Hodgson skulle efter säsongen hamna i sin egen version utav en häxprocess med rättsliga dimensioner, och filmen likt laget visar att svartvitt inte är ett tecken på låg kvalitet, utan snarare tvärtom. Dreyers Jeanne är rustik och genuin men har genomgått svåra umbäranden. Detsamma kan sägas om West Brom.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Swansea 2011/12: +++++

Att vara nykomling i Premier League är ett tufft liv, och Swansea var tillsammans med Norwich de två nykomlingar som inför säsongen tippades få svårast att hålla sig kvar där. Det faktiska utfallet visade sig bli det rakt motsatta, Swansea klarade sig kvar med luft ned till ribban.

Cupspelet var inte särskilt mycket att hänga i julgranen. Två snabba förluster mot Bolton och Shrewsbury i FA-cupen respektive Ligacupen, det var helt uppenbart att det var ligan som var Swanseas prioritet. Och i någon mening, eftersom de är just nykomlingar, så är det svårare att klandra dem för det än till exempel lag som Newcastle, Aston Villa och Tottenham.

Att sluta 11:a i ligan är en prestation i sig naturligtvis. Men kanske mer beundransvärt är att Swansea likt Stoke har etablerat sig i Premier League, om det nu är möjligt efter endast en säsong, med en helt egen spelidé och identitet, om än rakt motsatt till Stoke. Det är en spelidé man formulerat under ett flertal år och det är så klart en form av triumf att lyckas hålla fast vid den och lyckas med den också i Premier League.

Utöver resultat och taktik så måste man också säga att Swansea lyckades väldigt väl med sina värvningar inför och under säsongen. Danny Graham förstärkte lagets anfall, och januarilånet av Gylfi Sigurdsson gav laget ytterligare en dimension.

Säsongen till sin helhet hade näppeligen kunnat vara bättre för Swansea.

Betyg: 5

:::

Säsongens bäste spelare: STEVEN CAULKER. Frestande att säga Gylfi Sigurdsson så klart, men jag gillar inte att promota spelare som bara deltagit under en halv säsong. Då står det för mig mellan Danny Graham och Caulker, och här tycker jag till sist att mittbackens prestation är den genomgående bästa och mest värdefulla. Killen är bara 20 år dessutom. Tottenham, som äger honom, kan inte vara helt missnöjda. Ännu en Roy Hodgsonsk backmiss.

Säsongens överraskning: LEON BRITTON & JOE ALLEN. Swanseas spelstil var naturligtvis inte någon överraskning i sig. Men om någon inför säsongen skulle försökt intala mig att två mittfältare i Swansea skulle ligga på europeisk toppnivå när det gäller bollinnehav och pass completion så hade jag tvivlande ruskat på huvudet.

Säsongens besvikelse: Nä, jag kan inte riktigt förmå mig till att säga att någon i och runt Swansea var en besvikelse den här säsongen. Klubbens styrelseordförande Huw Jenkins lyckades inte uttrycka något osympatiskt ens när Liverpool direkt efter säsongen norpade deras manager. Fansen var bland de mest högljudda, sjungande och ärliga fansen i ligan.

:::

Swansea @ The Movies: 2001, A SPACE ODYSSEY. Kubricks film är I grund och botten en film om utveckling, och Swansea är onekligen the next level inom engelsk fotboll, ett av lagen som illustrerat hur klubbar med mindre medel genom taktisk disciplin och kompetens kan konkurrera med större klubbar, höjandes ligans konkurrenskraft underifrån. Monoliten på månen kan få representera Barcelonas idéarv och dess betydelse för engelsk fotboll, samtidigt som HAL utan tvekan symboliserar det mekaniskt rationella med just denna spelfilosofi.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Paul Lambert är rätt val i tiden för Aston Villa

Paul Lambert har valt den långa vägen inom fotbollen. Som spelare gick han från den skotska ligan till Bundesliga och Dortmund, innan han till slut hittade sin reella slutstation i Celtic, där han både vann ligatitlar och utsågs till lagkapten under en av klubbens mer framgångsrika perioder. Under tiden i Dortmund hann han också med att vinna Champions League.

Hans tid som manager speglar detsamma. Den första längre tiden tillbringade han i Wycombe i League Two, med vilka han blev första klubb på 30 år från den divisionen som nådde semifinalen i Ligacupen. Via en kortare tid i Colchester landade han till sist i Norwich, med vilka han först vann League One och därefter kom tvåa i The Championship, det vill säga nådde två raka uppflyttningar upp i Premier League.

Utifrån det här kan man utläsa en hel del intressanta personliga egenskaper hos Paul Lambert. Han har för det första ett öppet sinne och ett fritt tänkande, att som brittisk fotbollsspelare börja spela i Tyskland vittnar om det. Men han känns också som en vinnare, en person som presterar. Han tenderar att lyckas med vad han företar sig, något som inte minst en stadigt ökande vinstprocent vittnar om – från 40,74% med Wycombe till 49,30% med Norwich.

Det känns med andra ord som helt givet att Aston Villa rekryterar en manager på uppgång. Det är i sig en positiv aspekt och som kanske inte minst Aston Villa också behöver. Det är en klubb som under de senaste säsongerna har varit på nedgång, som har andats pessimism och brist på harmoni. Aston Villa är samtidigt en klubb vars kultur känns helt rätt för en manager som Paul Lambert, en traditionellt brittisk spelfilosofi och inte minst en uppsjö av ung brittisk talang i klubben.

:::

Med Paul Lambert får Aston Villa en manager som siktar uppåt och framåt, snarare än på att bevara, och det passar väldigt väl då även Aston Villa är en klubb som återigen siktar uppåt. Endast målskillnad skiljde Norwich från den här säsongens tiondeplats, och med större förutsättningar i Aston Villa så förhoppningarna och kanske förväntningarna från alla håll att Aston Villa återigen ska börja konkurrera om de europeiska cupplatserna.

Samtidigt är det inte helt rättvist att se på vad Paul Lambert åstadkom i Wycombe, Colchester och Norwich och förvänta sig att han omedelbart ska kunna överföra detta på Aston Villa. Det är en helt annan liga, helt andra förutsättningar och inte minst en helt annan konkurrens han ställs inför i Premier League.

Kort och gott landar vi återigen i slutsatsen att Aston Villa måste ge Paul Lambert tid att ro sitt projekt i land. Det borde ordna sig, Aston Villas ägare Randy Lerner har visat tålamod förr. Men det är samtidigt så att Paul Lambert också måste ge Aston Villa tid. Det är inte en oviktig observation, då tendensen under hans managerkarriär har varit att lämna sin dåvarande klubb när ett bättre och större erbjudande dykt upp.

Där finns alltså en institutionaliserad risk för Aston Villa med att anställa Paul Lambert, i meningen att eventuell framgång också bär med sig fröet till dess egen upplösning.

:::

Viktigt i nuet är emellertid att Paul Lambert har visat sig kapabel att åstadkomma mycket positivt med begränsade resurser. Det är en förmåga som bör väga tungt i Aston Villa, som redovisade en storförlust för det senaste verksamhetsåret om £53,9m. En synnerligen oroväckande siffra för en klubb vars omsättning inte är i närheten av Englands största klubbar.

Utan tvekan kommer Aston Villas målsättning alltså vara att dra ned på kostnader och strama åt lagets budget. Så även om Lambert helt säkert kommer få en initial transferbudget att arbeta med, så kommer det vara andra kompetenser som kommer vara mer viktiga för Aston Villa och Lambert. Stora krav kommer ställas på scoutning och coachning.

Paul Lambert har god kännedom om Football Leagues spelarmarknad och har på så vis ett försprång i termer av scoutning. Och Aston Villas ungdomsakademi är förmodligen Englands bästa och mest produktiva. Dessa egenskaper kommer bara bli allt mer betydelsefulla i och med att financial fair play börjar träda i kraft, och på så vis så är timingen på Aston Villas anställning av Paul Lambert desto mer lyckad.

:::

Det finns mycket som redan intresserar med kommande säsongs Premier League, bara sett till managersidan. Både Liverpool och Aston Villa har nya och spännande managers. Chelsea inväntar trots allt också nyheter på den fronten, Ralf Rangnick rapporteras vara klar för West Brom, och det känns som att mer kommer kunna hinna hända på den fronten.

…………………………………………………

Så först kablas nyheten ut att Joey Barton åkt på spö utanför en nattklubb i Liverpool. Nu sägs det att han varit i slagsmål med tre män i 20-årsåldern. Och det är han som blir arresterad. Håhåjaja.

:::

När Norwich dissar bra namn som Malky Mackay och genom sin VD David McNally meddelar att de söker efter en manager med ”top-league”-erfarenhet, då börjar man bli genuint oroad för hur det här till sist kommer sluta för Norwich.

:::

Vänskapsmatchen mellan Ungern och Irland fick pausas på grund av ett våldsamt åskväder ovanför Puskasstadion. Lite fjantigt kanske en del tycker. Ingen rädder för lite åska här! Men nja säger jag, efter att ha sett det här.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Tottenham 2011/12: +++

Det finns så väldigt mycket att säga om Tottenhams säsong att det är närmast omöjligt att veta var man ska börja.

Säsongsuppladdningen var allt annat än harmonisk. Lagets nyckelspelare ryktade lämna klubben, som säsongen innan knappt missat Champions League. Framför allt Luka Modric var hetare än havregrynsgröt. Här agerade Tottenham starkt som ändå, med visst våld, såg till att behålla sina spelare, med löften om att fortsätta satsningen tillbaka till Champions League. Många andra klubbar skulle inte orkat stå emot. In fact, flertalet andra klubbar stod inte emot.

Visst var det också en magnifik första halva av säsongen, egentligen ända fram till februari. Inte bara öppnade Tottenham upp ett mäktigt försprång ner till flertalet av sina konkurrenter, såväl spelmässigt som poängmässigt så var man också på väg att etablera sig i titelstriden. Ren och skär Harry Redknappsk succé.

Men sedan hände något. Kanske var problemet till sist att Tottenham helt enkelt själva började tro på mytbilden som spreds om dem.

Flertalet skäl har förts fram till Tottenhams sammanbrott. Brist på rotation och trötta spelare. Ryktena om förbundskaptensposten och dess destabiliserande effekt. Märkliga taktiska beslut av Redknapp, bland annat spelandes Gareth Bale i mitten. Oavsett vad så tappades till sist såväl försprånget som hela härligheten.

Cupspelet var om inte direkt dåligt så åtminstone inte inspirerat. Att åka ut på straffar i Ligacupen borta mot Stoke må vara hänt. En semifinal i FA-cupen kan måhända låta bra, men det var inte någon särskilt tuff väg dit. Och den enda ursäkten för den undermåliga insatsen i Europa League är att den åtminstone var representativ för de engelska lagens allmänna inställning.

Det finns två utgångspunkter att värdera Tottenhams säsong. Å ena sidan trodde ytterst få inför säsongen att Tottenham faktiskt skulle kunna konkurrera på allvar om en Champions League-plats, och därmed har de presterat klart bättre än förväntat. Å andra sidan så hade de matchboll på Champions League och upplägg framme vid nät, men brände och torskade matchen. På så vis tappade de till sist kakan.

I normala fall skulle ett sådant sammanbrott leda mig till en tvåa i betyg. Men det som till sist får mig att höja ett steg är att Tottenham faktiskt lyckades med vad de föresatte sig. De kom bland de fyra bästa lagen, på så vis nådde de faktiskt Champions League.

Att de trots detta inte får spela i Champions League nästa säsong är ett av den moderna fotbollens justitiemord. Ett engelskt fotbollslag möjligen rånat på hela sin framtid av UEFA:s stelbenta och illa genomtänkta regelverk. Det sänker betyget på UEFA, men inte på Tottenhams insats.

Betyg: 3

:::

Säsongens bäste spelare: SCOTT PARKER. Egentligen är det svårt att skilja ut någon ur en kvintett av spelare: Parker, Emmanuel Adebayor, Luka Modric, Rafael van der Vaart och Gareth Bale – samtliga har varit bra. Men ingen har heller stuckit ut, och då fastnar jag för Parker som var mycket av det defensiva maskineri som gav licens och cover åt Tottenhams sprudlande offensiv under stora delar av säsongen.

Säsongens överraskning: KYLE WALKER. Högerbackspositionen såg ut som ett svagt område för Tottenham inför säsongen, men unge Walker har fått sitt stora genombrott på positionen. Med ett vågat och modernt spel var han en viktig del utav Tottenhams tidiga framgångar, och spelade sig även in i de engelska EM-diskussionerna.

Säsongens besvikelse: HARRY REDKNAPP. Meningen ovan om att Tottenham kanske gick på sin egen mytbild personifieras kanske mest av Redknapp. Var drabbad av höjdsjuka runt julen när han började prata titelfajt och satte press på laget. Underblåste i eget intresse rykteshärden om förbundskaptensjobbet samt började helt i onödan tinkra taktiskt med laget. Någonstans på vägen glömde Redknapp bort att också han var dödlig.

:::

Tottenham @ The Movies: VERTIGO. Hitchcocks krypande thriller om en man som förlamas av sin egna höjdskräck, ångest och uppfattade vanföreställningar och snärjs in i en nedåtgående spiral av tragedi och galenskap. Scottie Fergusons besatthet av Madeleine speglar Tottenhams besatthet av Champions League. Bådas besatthet för dem till allt högre höjder, men därifrån blir fallet desto mer dramatiskt.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Sunderland 2011/12: ++

Det är inte helt lätt att bedöma Sunderlands säsong, eftersom den så tydligt och uppenbart består av två vitt skilda delar. Dess uppladdning och första tredjedel under Steve Bruce, och säsongens sista två tredjedelar under Martin O’Neill.

Likaså var förväntningarna på Sunderland något delade inför säsongen. Å ena sidan genomförde Steve Bruce en rejäl utrensning av spelartruppen samtidigt som han värvade ett flertal spelare, och nya lag brukar behöva tid på sig för att anpassa sig. Å andra sidan så brukar också reformer utav den omfattningen, både i termer av gjord investering och grad av spelaromsättning, leda till att kraven på prestation ökar.

Prestationerna var likaså tudelade. Ligamässigt så lyckades Steve Bruce endast leverera totalt två vinster med ett Sunderland tippat att kriga på tabellens övre halva. Vid tiden för avsked parkerade Sunderland på 16:e plats, strax ovanför nedflyttningsstrecket. Det tog Martin O’Neill endast tio dagar att replikera Bruces vinstskörd, och Sunderland marscherade stadigt uppåt i tabellen. Under februari och mars sniffade Sunderland på tabellens åttondeplats, innan laget mot slutet av säsongen föll tillbaka till 13:e plats.

Cupspelet visar på samma trend. Under Steve Bruce kraschade Sunderland ut ur Ligacupen i andra omgången, den första som Sunderland deltog i, med 0-1 borta mot Brighton. FA-cupen, under Martin O’Neill, var en mer positiv historia där Sunderland tog sig till kvartsfinal innan det blev respass mot Everton efter omspel. På vägen dit knäckte man såväl lokalrivalerna Middlesbrough som Arsenal.

Säsongsinledningen var tveklöst katastrofal. Med Martin O’Neill fick Sunderland helt klart en positiv ”ny manager”-effekt, men det sätt på vilket Sunderland mot slutet av säsongen återföll till sin tidiga tendens att spela oavgjort visar att det finns mycket kvar att jobba med för O’Neill.

Betyg: 2

:::

Säsongens bäste spelare: SEBASTIAN LARSSON. Hård kamp med Stephane Sessegnon, som verkligen visat sig betydelsefull för Sunderlands anfallsspel under våren. Men Larsson är en av de få spelare som faktiskt presterat bra, regelbundet och konsekvent för Sunderland under hela säsongen, och det måste vara värt något.

Säsongens överraskning: JAMES MCCLEAN. Utplacerad i reservlaget under Steve Bruce. Men att Martin O’Neill har öga för lovande unga spelare vet vi sedan hans tid i Aston Villa, och visst var det något av ett genidrag som gav omedelbar frukt när han plockade upp den raspige yttern till a-laget. Inte illa pinkat.

Säsongens besvikelse: LEE CATTERMOLE. Mje, börjar det inte bli dags snart att växa upp för Cattermole, en gång i tiden en av sin generations mer lovande engelska mittfältare. Ja, han är ett rivjärn på mittfältet, men hans omdöme, svaga beslutsförmåga och brist på disciplin ställer till fler och större problem för laget än vad hans spel i övrigt bidrar med. En spelartyp som håller de värsta stereotypa nidbilderna om engelska fotbollsspelare vid liv.

:::

Sunderland @ The Movies: JULES ET JIM. Truffauts otroligt finstämda berättelse om relationen mellan tre människor, två män och en kvinna, och hur den utvecklas och varierar med tiden, men där vänskapen och respekten förblir bestående. Sunderland påminner mycket om detta förhållande. På en och samma gång bestående som flyktig. Mycket känns som alltid med Sunderland, även om klubben har svårt att finna harmoni. Jules och Jim, och Sunderland, är sökande själar i en värld och i en liga som värderar stabilitet.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Hur homosocialitet och minsta motståndets väg saboterar Englands EM-chanser

Homosocialitet är ett sociologiskt begrepp som innebär att människor ofta väljer andra människor som är lika oss själva, samtidigt som vi har en tendens att välja bort det som är avvikande och som vi inte känner igen. Det implicerar inget medvetet i sig, utan endast en benägenhet att favorisera sådant som vi känner igen och som vi känner igen oss själva i.

Inte minst har begreppet använts för att förklara skillnader i könsfördelning i rekrytering till chefs- och maktpositioner inom politik och affärsliv. Slutsatsen är kort och gott att män väljer män, precis som kvinnor väljer kvinnor. Det förra dock i större utsträckning än det senare. Män har lättare att relatera till andra män, och kvinnor till kvinnor.

Det som vi ser inom politiken och affärslivet kan vi emellertid också se inom fotbollen, även om det i det här fallet inte handlar om könsfördelning, utan snarare om Roy Hodgsons uttagning av spelare till sin EM-trupp. Också här finns en benägenhet till likformighet, att han har tagit ut sådant som han kort och gott känner till.

Till viss del ser vi det i uttagningen av vissa Liverpoolspelare. Att Jordan Henderson finns med över huvud taget är tveksamt. Att Glen Johnson ges företräde framför Micah Richards är rakt av suspekt. Hur Martin Kelly kommer med på ens en standby-lista är snurrigt. Det handlar så klart i hög utsträckning om att Roy Hodgson har personlig erfarenhet av dessa spelare, han har sett dem på träningsplanen och han vet vad de går för.

Till största delen gäller det här däremot generellt för samtliga storklubbar. Kända namn går först.

Det går att ha invändningar mot att Rio Ferdinand inte är uttagen, vilket naturligtvis också är fullständigt befängt. Men där finns det andra skäl som vi kommer till senare. Mer otroligt är emellertid att en spelare som Stokes Ryan Shawcross över huvud taget inte varit med i diskussionen. En av Premier Leagues bästa och mest stabila mittbackar, en ledare på planen. Liknande frågor går att ställa om Matthew Upson och Jonathan Woodgate.

Men de spelar inte för rätt klubb i sammanhanget. Englands bredd i termer av kvalitet är svag nog som den är, England har knappast råd att ytterligare begränsa denna bredd genom en kontraproduktiv snävsynthet.

:::

Men om nu Roy Hodgson tänker homosocialt, borde han då inte ha tagit ut spelare från Fulham och West Brom?

Nja. För det första, om vi håller oss till backlinjen som är det stora frågetecknet i termer av skador etc, så finns där inte så många engelsmän i de lagen. För det andra, tar han ut spelare därifrån öppnar han upp sig själv och dem för given kritik att han tar ut dem just bara för att de spelar i ”hans” lag.

På så vis agerar Hodgson politiskt i meningen att han väljer vad som brukar kallas för minsta motståndets väg, och även det är något som är på väg att bita England ordentligt i rumpan.

Men då gäller det så klart den laddade historien mellan John Terry och Rio Ferdinand.

:::

Jag kan förstå attraktionen i att ta med John Terry till EM. Med honom är det möjligt att återskapa tre fjärdedelar av ett Champions League-vinnande försvar, det tackar ingen nej till. Men i och med Gary Cahills skada så är nu den möjligheten borta.

John Terry borde inte ha fått spela för England till dess att anklagelserna mot honom var utredda. Det var beslutet FA borde ha fattat, men de valde istället halvmesyren att säga att han inte fick vara lagkapten. De valde dock minsta motståndets väg.

Roy Hodgson hade kunnat välja att inte ta ut honom, men i den frågan är han alltså inte ensamt skyldig. Det är dock djupt ohederligt av honom att låtsas som att hans uttagning har skett helt och enbart utifrån fotbollsmässiga skäl. Det är helt enkelt inte sant.

Jag kan hålla med om att ”bestraffa” John Terry när han ännu inte är dömd för något inte är bra. Däremot, givet anklagelserna, att bestraffa Rio Ferdinand för att han just därför inte kommer överens med John Terry är betydligt sämre, inte minst i termer av vilka signaler det sänder ut.

Särskilt som John Terry hade chansen att ”bevisa sin oskuld” redan tidigare under säsongen, men då av strategiska skäl såg till till att få rättegången flyttad till efter EM.

Man kan inte klandra en spelare för att agera i eget intresse, men man kan klandra beslutsfattarna, i det här fallet FA och Roy Hodgson, för att se mellan fingrarna med det.

:::

Kostnaden blir alltså att England går miste om en av sina absolut bästa och mest erfarna mittbackar. Hade England haft användning av Rio Ferdinand i ett EM-slutspel? You bet your ass they would.

Jag kan förstå ekvationen att Chelseas kollektiva backlinje i sin helhet går före Rio Ferdinand. Den ekvationen är emellertid inte längre aktuell.

Är John Terry bättre än Rio Ferdinand? Jag vet inte det jag, han är definitivt inte så pass mycket bättre att det kompenserar för den moraliska dimensionen jag tar upp ovanför.

Han är måhända mer brittiskt spektakulär, dödsföraktande tacklingar, brytningar and all that Captain, Leader, Legend bullshit. Men Rio Ferdinand är utmärkt i positionsspelet, och överlägsen Terry i passnings- och uppbyggnadsspelet från backlinjen.

Vilket händelsevis råkar vara ett av Englands allra främsta problemområden inför EM.

:::

Det finns många yttre, objektiva skäl till att England kommer få det oerhört tufft i EM. Spelarmaterialet är helt enkelt sämre i flera avseenden än vad Englands konkurrenter har tillgång till.

Men man måste tyvärr konstatera att England också fortsätter göra det väldigt svårt för sig själva att ens göra det bästa med de resurser och förutsättningar de faktiskt har.

…………………………………………………

Paul Lambert är klar för Aston Villa. Strålande rekrytering för dem, och någon dag snart får väl ägnas åt att fundera över hur det här kommer att påverka klubben och dess framtid.

Och stackars Roberto Martinez står än en gång där som den ensamme pojken som står utan stol i slutet av en hektisk omgång av managerkarusellens egen variant på ”hela havet stormar”.

:::

Och rövarplundringen av Norwich fortsätter. Nu är det West Ham som lägger ett bud om £4m på Grant Holt.

:::

Hur tusan tänkte jag när jag kom fram till att Portugal skulle kunna överraska positivt i EM? Nåja, jag får väl hänga fast vid klyschan att ett dåligt genrep innebär ett bra mästerskap.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Gästblogg: "Varför Liverpool är fel för Rodgers"

Mycket energi har lagts ned under de senaste dagarna på att fundera på huruvida Brendan Rodgers är rätt man för Liverpool. Mindre energi har lagts ned på att fundera över huruvida Liverpool är rätt klubb för Brendan Rodgers.

Mer åt det hållet har däremot John Ahlbäck tänkt och skickade mig en text han lagt upp på sin blogg Förvillelser. Den gav dels ett intressant och alternativt perspektiv på en aktuell fråga samt var dels välskriven, så jag tyckte den kunde fungera som gästblogg och söndagsläsning.

Parallellen mellan Reading och Liverpool tycker jag kanske är särskilt intressant.

/Peter

:::

Brendan Rodgers Swansea seglade upp i finare vatten och lyckades hålla jämn fart med alla skepp på havet. Nu överger styrman den sydwalesiska skutan för chansen att stå bakom rodret på en av juvelerna i Hennes majestäts flotta, Liverpool FC. Cutty Sark. En av Storbritanniens mest intressanta tränare för en klubb som desperat behöver navigeras mot lugnare vatten kan se ut som en bra lösning för båda parter, men sett till Rodgers tillvägagångssätt och Liverpools situation väcks frågor. Vad har egentligen Liverpool för Rodgers och vad kan Rodgers göra för Liverpool?

I Swansea har Rodgers med stor framgång byggt sitt offensiva spel på högt bollinnehav och att anfalla med tålamod. Men utöver en anfallsplan har strategin varit ett sätt att kontrollera det egna laget. När man var nära på att tappa en match gick man direkt till den korta passningen för att kunna vila med bollen inom laget och hitta positioner samt trygghet. Det visar tydligt hur Rodgers arbete byggde på disciplin, långsiktighet och spelare som underkastade sig sin roll för att bygga en laginsats som var större än summan av spelarna.

Ofta i intervjuer påtalar Rodgers hur mycket uppmärksamhet klubben har fått för sitt passningsspel, men att få talar om det defensiva arbetet. Så fort man förlorade boll arbetade man med en kollektiv, intensiv press för att snabbt vinna tillbaka den. Förutsättningen för att lyckas med det var att han kunde övertala spelare som Nathan Dyer och Scott Sinclair att arbeta lika hårt för laget utan boll, som med. Kan han upprepa det med spelare som Luis Suarez och Andy Carroll?

Stommen i Liverpool (Lucas, Gerrard, Kuyt m.fl) är inte naturligt lämpad för ett tålmodigt kortpassningsspel. Värvningarna klubben har gjort sedan Damien Comolli tillträdde passar mer för ett traditionellt brittiskt kantspel och många av spelarna anses ha underpresterat. Situationen påminner om Reading 2009 som med en tuff, direktspelande trupp ersatte Steve Coppell med en ung tränare som varit i Spanien och studerat Barcelona. Krocken blev för stor och sejouren varade bara sex månader. Hans namn? Brendan Rodgers.

I Swansea tog Rodgers över efter Roberto Martinez, där var den sistnämndes grundarbete ideologiskt nära den tillträdande tränarens ambition och vägen till framgång sopad. Kan Rodgers på lång sikt bygga upp en organisation, en trupp och en anda inom klubben som stringent pekar i en riktning, och framförallt: får han? Finns det pengar att värva för, tid att arbeta på och tålamod för stunder av misslyckanden? Finns det tillträckligt förtroende från fans, spelare och styrelse för en ung ideologisk tvåbarnspappa från Carnlough?

När Comolli kom till Liverpool pratade han om Soccernomics, att genom statistik hitta prisvärda vinnare. Det slutade bland annat med att man slängde ut närmare en miljard bara på brittiska spelare. Swanseas nyckelspelare är till exempel Danny Graham (£3,5m), Leon Britton (fri transfer) och Joe Allen (egen talang). Liverpool får nu Swanseas styrman men frågan är om det inte är styrelsen och organisationen som klubben verkligen hade behövt få ombord. För mycket pengar har spenderats och likt Andre Villas-Boas sejour i Chelsea så är den nya satsningen tidsbegränsad. Kraven på att nå snabb framgång är vad som kan förhindra Rodgers från att lyckas.

I den här högoktaniga biljardversionen av Sänka skepp är det Swansea som står med fulla segel. När Rodgers nu lämnar står klubben med Graeme Jones som ersättare. Jones var assisterande i Swansea i två år och för Roberto Martinez i fem. Ett naturligt val, sprunget ur långsiktigt tänkande och en stringent strategi. Liverpool verkar ha undvikit den värsta kanonelden när man istället för diktatorn Van Gaal verkar välja José Segura i en nyckelroll i den nya organisationen.

Rodgers har övertygelsen och egenskaperna att styra hem det röda flaggskeppet, men han måste korsa Davy Jones, Kraken och Bermudatriangeln på vägen.

Peter Hyllman

One-Nill to The Ing-Er-Land

Ännu en vinst, ännu en 1-0-seger, ännu en fotbollsmatch vars matchbild speglade lagets tillkortakommanden snarare än dess förhoppningsvis inneboende potential.

Det är ändå inte kattpiss att vinna mot Belgien, som väl måste vara ett av de bättre lagen i Europa som inte är kvalificerade till EM.

Likt Ashley Young gjorde mot Norge, så visade Danny Welbeck upp genuin kvalitet när han snyggt satte Englands mål. I övrigt så var återigen Englands defensiva organisation det enda som förtjänade något egentligt beröm.

Inga tvivel rådde om hur Roy Hodgson hade tänkt sig sin backlinje i EM, helt och hållet Chelseabaserat utöver Glen Johnson på högerbacken. Gary Cahills eventuella skada öppnar dock det spelfältet.

Några saker att ta med sig från matchen mot Belgien.

:::

Svåra att slå, men svårt att vinna

En sak är glädjande, att Roy Hodgson i alla fall har insett att cupfotboll inte går ut på att vinna, utan på att inte förlora. Med hans taktik är England defensivt disciplinerade och därmed blir de svåra att slå. Farhågan, som stärkts efter de två matcherna mot Norge och Belgien, är att England saknar förmågan att effektivt växla om från försvar till anfall. Inte bara försvårar det Englands möjligheter att vinna fotbollsmatcher, det för Englands försvar allt närmare bristningsgränsen.

Bollkontrollen, bollkontrollen, överallt bollkontrollen

Det tål ju att tjatas om, med tanke på vilka spelare Roy Hodgson trots allt har lämnat hemma och utanför EM-truppen. Englands största problem under EM, och det hänger ihop med punkten ovan, kommer vara förmågan att kontrollera bollen när de väl har den. Där finns två delproblem, en benägenhet att slå för svåra passningar när chansen dyker upp, samt kort och gott en otillräcklig teknisk förmåga i såväl försvar som mittfält att kontrollera bollen på ett konstruktivt vis.

Det ser i alla fall bättre och bättre ut

Det vore ju fel att säga att det såg direkt bra ut mot Belgien, men det går i alla fall att trösta sig med att det såg sämre ut mot Norge. Om man alltså tänker sig att glaset är halvfullt så bör slutsatsen bli att kurvan åtminstone pekar uppåt, att England åtminstone är på rätt väg och blir bättre. På väg in i ett mästerskap så är det så man vill att det ska se ut.

Skadorna den mest oroande faktorn för England

I och med att förväntningarna på England är rätt låga så är det heller inte så mycket som oroar inför EM. Skadesituationen riskerar dock göra Englands situation svårdräglig, laget har helt enkelt inte spetskvalitet i sådan utsträckning att det klarar av alltför många skador. Därför är det synnerligen oroande att spelare som Gary Cahill, John Terry, Steven Gerrard och Joleon Lescott samtliga, utöver bland andra Danny Welbeck och Scott Parker, visade tecken på skador och slitage efter matchen mot Belgien.

Englands offensiva linje det största frågetecknet

Roy Hodgson är i grund och botten en taktiskt försiktig manager, något som också märks på England nu. Det är föga förvånande att det som känns mest färdigt med laget är försvaret, eller den defensiva linjen. Anfallet, eller den offensiva linjen, emellertid känns betydligt mer öppet. Intrycket är att Roy Hodgson inte riktigt är säker på hur han vill ställa upp det, och att han därför experimenterar med det. Det är okej i sig, det är vad sådana här träningsmatcher är till för, men oron är att han inte hinner hitta några faktiska svar innan EM-premiären om en vecka.

:::

Ett-noll till England alltså. Men inte faen känns det lika stabilt som det en gång i tiden gjorde med Arsenal, det kan man ju inte säga.

…………………………………………………

Ska West Brom lyckas nappa den tyske taktikmannen Ralf Rangnick som ny manager? Det vore ett synnerligen intressant managertillskott till Premier League, och ett riktigt kap för West Brom.

:::

Det är tydligen omöjligt att ens tänka sig att Tyskland inte kommer göra succé under det här mästerskapet utan att det skulle bero på att man inte gillar Tyskland (ett helt land) eller tyskar (ett folkslag).

Och det enda som de Tysklandssympatisörer som påstod det under den förra bloggen visar med sådana påståenden är att de är precis lika små i tanken som de tråkigaste exemplen på engelska klubbfans.

En hoppades till och med att England skulle åka ur redan i gruppspelet ”för min skull”. Lite gulligt tycker jag.

Let’s be clear, jag tycker det är kul med mästerskapsfotboll just för att det är ett mästerskap. Hur det går för enskilda landslag är emellertid inget som över huvud taget intresserar mig.

När det kommer till EM kan jag för en gångs skull kanske just därför hävda att jag faktiskt är ”objektiv”.

:::

Ställde frågan på twitter, med visst genomslag, men ställer den också här i mitt ständigt pågående försök till genresammanblandning: Om ni skulle välja en TV-seriekaraktär som manager för er klubb, vem skulle det vara?

Be Champions!!

Peter Hyllman

Tankar inför Euro 2012

Fredagar är ju generellt sett rätt sega dagar där man går omkring med åtminstone halva tankarna redan på helgen. Någonstans runt lunch brukar mat- och sovklockan börja ringa på allvar.

Om det då samtidigt börjar närma sig ett fotbollsmästerskap så finns det ju inget fel med att börja spekulera lite i hur det kan tänkas sluta.

Ett Europamästerskap är ju i grund och botten en svårare turnering än ett VM, både i termer av genomsnittlig kvalitet på lagen och när det kommer till att tippa hur det ska sluta.

Så varför inte slänga in mina fem öre i leken om hur jag tror det kommer att sluta, bara för att under den kommande månaden närmast garanterat få käka upp den femöringen.

:::

Europamästare

Om vi går på vad som för tillfället är högsta mode så skulle vi troligtvis svara Tyskland på den här frågan. Går vi på vad som är det formellt mest förnuftiga så svarar vi kanske istället Spanien. Men något säger mig att det i slutänden blir Holland som drar det längsta strået det här mästerskapet. De var väldigt nära men trots allt bara nära redan i VM, de har kvalitetsspelare på en mängd positioner, och de har teoretiskt en bra bana fram till semifinalerna. De känns hungrigare än Spanien, och bättre som helhet än Tyskland.

:::

Utmanare

Man kan se det här med dark horses på lite olika sätt. Jag anser att det bör vara ett lag som inte är ett av de förhandstippade lagen men som ändå befinner sig i semifinalerna vid turneringens slut. Det lag jag tror har bäst chans att motsvara den definitionen är England. Det finns absolut inga som tror på England den här gången, snarare verkar det vara en tävling om precis hur dåligt man tror det kommer att gå. Själv tror jag det är något som kommer hjälpa laget, som för en gångs skull kan spela helt utan press. England har den här gången möjlighet att spela utifrån sina egna förhoppningar snarare än andras förväntningar.

:::

Faller i gruppspelet

Det frestar onekligen att säga Italien här. Dels har de Spanien i sin grupp, mot vilka de kommer få det svårt, även om de definitivt har ett storebrorskomplex på sin sida i det mötet. Därtill har de dock också Kroatien som jag tror kommer kunna ställa till stora problem för dem. Men jag tänker säga Tyskland på den här frågan. De har en tuff grupp, innehållandes såväl Holland som Portugal, två lag med världsspelare på flera positioner. Jag har också en krypande känsla av att Tyskland riskerar att knäckas under vikten av både sina egna och omvärldens förväntningar på dem. Mitt tips är att Portugal kniper den andra slutspelsplatsen på målskillnad.

:::

Skyttekung

Holland har två anfallare i världsklass, Robin van Persie och Klaas-Jan Huntelaar, och jag tror som sagt inte något lag kommer spela fler matcher den här turneringen än dem. Ett lag kommer emellertid spela lika många matcher och det laget tror jag blir Frankrike. Det finns extremt mycket kompetens i det franska laget, i alla dess olika lagdelar, men den spelare som jag tror kommer skjuta Frankrike framåt i turneringen är Karim Benzema som har haft en alldeles strålande säsong med Real Madrid.

:::

Jag säger semifinal för England. Men väl där så blir det respass mot Holland. Det spelar mindre roll, kanske blir det här till sist mästerskapet som ger engelsk landslagsfotboll tillbaka dess optimism.

…………………………………………………

Managerkarusellen skördar nya offer, den här gången Norwich. Aston Villa har satt sina ögon på Paul Lambert och han flirtar tillbaka. När Norwich inte ville låta honom prata med Aston Villa så sa han upp sig från Norwich, som hittills vägrat godta uppsägningen.

Hur man nu än känner för Norwich i sammanhanget, så får man ju ändå säga att det vore en utmärkt rekrytering för Aston Villa.

:::

Brendan Rodgers kommer under dagen presenteras som Liverpools nye manager, efter att han och klubben nått en kompromiss gällande den tänkta ledningsstrukturen i klubben.

:::

Lagutvärderingarna kommer att avslutas inom den närmaste tiden, men det kan bli under helgen eller början av nästa vecka.

Be Champions!!

Peter Hyllman