Till stor del beror det säkert på att en sådan låt måste andas optimism, och att någon sådan optimism helt enkelt inte längre går att uppbåda.
Det finns också en annan tendens i det här med mästerskapslåtar. De har alltmer börjat framföras av faktiska artister istället för som förr, när det var spelarna själva som solo och i kör fick oss att lyssna hänfört.
Den utvecklingen kan man tänka sig beror på dels att någon listat ut att det går att kommersiella det hela och tjäna pengar på det, dels på att spelarna helt enkelt har blivit lite för berömda och fulla av sig själva för att riktigt vilja nedlåta sig till den typen av lätt förnedrande övningar.
Men det finns ju ett lager av gamla godbitar att gå igenom, och det tänkte jag göra här där jag går igenom de tio engelska fotbollslåtar jag anser vara de bästa, utan någon särskild inbördes rangordning.
Och låt oss nu verkligen ha en öppen och bred tolkning av adjektivet ”bästa”.
:::
”World In Motion” (1990) – New Order
En för sin tid typiskt äcklig kombination av elektrisk pop och försök till rap, inte minst av John Barnes som vandrar längs en hårfin linje mellan mod och dumdristighet. Det engelska laget kommer in under refrängen i en låt som ofta brukar rankas som en av de mer populära. På grund av mästerskapet antar jag.
”Three Lions” (1996) – Baddiel och Skinner med The Lightning Seeds
Sången gjordes för EM i England 1996 men blev rejält populär först två år senare. Otroligt välkänd och omtyckt, förmodligen för att den så skamlöst spelar på den engelska nationalkänslan och fotbollsnostalgin. Numer koopterad av tyskarna.
”World At Your Feet” (2006) – Embrace
Rätt kall och anonym historia av ett alltför typiskt brittiskt rockband från Yorkshire. Blev aldrig riktigt uppskattad och hade väl till och med svårt att slå sig från konkurrensen av en viss Crazy Frogs försök till Englandssång. Misslyckas med att förmedla någon som helst positiv känsla.
”England Crazy” (2002) – Rider och Terry Venables
Den här låten gjordes I två versioner, en läktarvariant och så den här storbandsvarianten, där ingen mindre än Terry Venables gör sin allra bästa Frank Sinatra-imitation omringad av väldigt lätt klädda flickor. Venables såg förståeligt nog rätt nöjd ut, och låten från 2002 blev också snabbt väldigt populär.
”Back Home” (1970) – Englands landslag
En historiskt banbrytande låt i det avseendet att det var allra första gången som spelarna faktiskt själva gick in i studion för att sjunga. Populär har den hur som helst förblivit, om av det eller något helt annat skäl. Påminner inte så lite om gamla krigssånger, med ett helyllebudskap om att göra sitt allra bästa för alla som är hemma i England och hejar på laget.
:::
“This Time (We’ll Get It Right)” (1982) – Englands landslag
Den här låten blir på något vis bara mer smärtsam med historiens facit i handen. Men man får komma ihåg att när den här gjordes var det faktiskt bara 16 år sedan England vunnit VM. Och det går ju nästan att ta på den längtande tonen i spelarnas önskan att få komma ut ur den mäktiga skugga som deras närmaste företrädare kastat över dem.
”(How Does It Feel To Be) On Top Of The World?” (1998) – England United, Spice Girls och The Lightning Seeds
Framförd av bland andra den blivande Fru Beckham, vars pojkvän snart skulle få anledning att ställa sig den rakt motsatta frågan. Det fanns ett flertal sånger till 1998 års VM och det här var en av dem. Den blev nog inte en av de mest populära, men frågan är om det ändå inte är en av de bättre.
”Vindaloo” (1998) – Fat Les
Vid sidan av den The Sun-sponsrade ”Three Lions” så var det istället den här som blev något utav en folkfluga under Frankrike-VM. Det är fortfarande oklart om det ska ses som en bitsk parodi på hela genren, eller om det istället är en huligans triumfsång, många var det i alla fall som nynnade på ”we’re gonna score one more than you!”
”We’ve Got The Whole World At Our Feet” (1986) – Englands landslag
Ett äckligt äppelkäckt körnummer framfört av det engelska landslaget, med Gary Lineker och Bobby Robson i spetsen. Problemet med premissen är så klart att när England trodde de hade världen vid sina fötter, så var det Maradona som hade den i sina händer.
”We’re On The Ball” (2002) – Ant och Dec
Den kluriga duon från Newcastle gjorde om en gammal Arsenalsång och skapade en av de roligare och mest populära sångerna inför 2002 års mästerskap. Den var populär då och är det fortfarande, och visst kommer man väl ihåg lite av den där optimismen som fortfarande fanns kvar i början av Sven-Göran Erikssons tid på jobbet.
:::
Några andra favoriter där ute?
…………………………………………………
EM-BAROMETERN
Holland 0-1 Danmark – Lag före jag
Ännu ett bevis på att bollinnehav i sig kan vara värdelöst. Danmark hade en kollektiv spelidé, Holland hade det inte utan bestod av elva enskilda spelare. Danmarks prestation var egentligen inte enastående på något vis, men Holland var desto sämre. Arjen Robben och Robin van Persie får ta på sig rollen som syndabockar. Dödens grupp fick sig en rejält twist. Förvånande att Holland var så otroligt slösaktigt framåt. Holland: 1, en stor besvikelse. Danmark: 4, ospektakulärt välorganiserade.
Tyskland 1-0 Portugal – Paralyserat ställningskrig
Matchen bekräftade vad man trodde inför den – Tyskland är rejält bra men alls inte onåbara, och Portugal är ett bra lag som däremot har en tendens att begränsa sig självt. När Portugal försökte skapa chanser så lyckades de också med det, och en annan dag hade Tyskland förmodligen inte vunnit den här matchen. Tyskland själva var stundtals fantasilösa, men i slutänden mer kliniska. Tyskland: 3, bra men inte fantastiska. Portugal: 3, bra men lite fega.
…………………………………………………
Harry Redknapp säger att han hade tackat ja till England om han fått frågan, men att han är lättad att han aldrig blev tillfrågad, då han föredrar klubbfotboll. Samt att han inte visste om i förväg att Roy Hodgson fått jobbet innan han hörde det på radion.
En besviken man tror jag.
:::
Skälet till att Rio Ferdinand inte är uttagen i EM-truppen är alltså, enligt Roy Hodgson, att han är för bra för att vara avbytare. Jag undrar om någon annan spelare någonsin inte blivit uttagen till ett mästerskap av den anledningen.
Är Rio Ferdinand känd som en troublemaker? Nej, knappast. Roy Hodgson gör sig tyvärr bara fånig.
:::
Det är så klart ingen mästerskapssång, men det här syntpop-mästerverket av Tottenhams Glenn Hoddle och Chris Waddle förtjänar ju ändå ett särskilt omnämnande i en sådan här blogg. Tottenham goes Modern Talking and Miami Vice.
Be Champions!!