Det vore kanske förmätet att hävda att den här säsongens premiäromgång var fullt så galen som förra säsongens slutomgång, men det kändes långa stunder ändå väldigt nära. Galenskap brukar betraktas som en form av brist på rationalitet, men det som uppvisades under lördagen var en form av förutsägbarhetens galenskap.
Det var så klart en chock att QPR åkte på en jättetorsk på hemmaplan i premiären mot Swansea. Men mindre chockerande blir det kanske när man tänker på att de förlorade med exakt samma siffror i förra säsongens hemmapremiär. Men vilken inledning på säsongen för Swansea, och tala om drömdebut för Michael Laudrup.
Ett annat lag som gjorde en galen avsiktsförklaring var Fulham som fullständigt mosade stackars Norwich på hemmaplan. Att Norwich får det svårt i Premier League den här säsongen är rätt uppenbart, och inte lär det bli lättare med den här demoraliserande premiärförlusten.
Och man kunde ju nästan tagit blod på att Arsenal skulle gå mållösa från sin öppningsmatch, den här gången hemma på Emirates. Självklart skulle det inte gå att skingra de endast delvis tendentiösa frågetecken som uppstått på grund av Robin van Persies flytt från klubben. Alltför mycket ska inte göras av ett resultat i säsongens första match, men något typiskt kändes det allt.
Och jaja, det var ju ett evigt tjat om konspirationer hit och dit runt Liverpool förra säsongen, inte minst med riktning mot domarna. Naturligtvis skulle det den här säsongen ta vid där det förra säsongen slutade. Och om nu Laudrup fick en drömdebut, så påminde väl Brendan Rodgers debut snarare om en skräckfilm.
Och varför skulle Stoke inte dra på sig en straff, ett rött kort och flera gula i premiärmatchens sista minuter mot Reading? Lite grann som om de ville påminna alla dem som eventuellt glömt bort vilka de är. Det är en fråga jag ställer mig. I övrigt så tillåter jag mig att reflektera över vad jag tror kommer att hända under den här Premier League-säsongen.
:::
Säsongens stjärnskott. Alex Oxlade-Chamberlain, Nick Powell, Romelu Lukaku, Suso och Sterling med flera. Listan är hyfsat lång på spelare som kan räknas som potentiella stjärnskott, om vi med det menar spelare under 20 år som som mest gjort en säsong tidigare. Jag skulle vilja säga Lukaku här, en väldigt duktig spelare men jag är rädd för att omgivningen är för dålig. Powell är en spelare som ser ut att ha just det rätta självförtroendet, en spelare som tar för sig och greppar läget, och Man Utd har ofta varit just den rätta klubben för sådana spelare genom åren. Därför landar jag där.
Säsongens gamle räv. Det finns några välbekanta gamla rävar i Man Utd så klart, men även om Giggs och Scholes fortfarande är väldigt nyttiga så är de det inte lika regelbundet som förr. Brad Friedel är dock snäppet värre, han har passerat 40-strecket och är fortsatt väldigt betydelsefull för Tottenham.
Den först sparkade managern. I det här avseendet tror jag att jag hoppar på bandvagnen och säger Mark Hughes. Det finns ambitioner i QPR, det har satsats mycket i QPR, men samtidigt är också tålamodet väldigt kort. Förlusten mot Swansea reducerar framför allt Hughes förtroendekapital väldigt snabbt, men jag tror ju dessutom att QPR kommer få det genomgående kämpigt den här säsongen. Jag gissar att Chris Hughton och Steve Clarke är de främsta konkurrenterna om den tveksamma äran.
Skytteligavinnare. Det känns rätt frestande att nämna antingen Wayne Rooney eller Robin van Persie, men de kan också ta ut varandra något målmässigt. Jag tror att Sergio Agüero kan spotta in mål den här säsongen, han lär kunna dra stor nytta av ett samarbete med Carlos Tevez som han inte hade tillgång till förra säsongen. Något av en outsider i det här sammanhanget anser jag Fernando Torres vara.
Säsongens spelare. Enligt vilken kategori skulle man då kunna fråga, det finns ju tre kategorier som brukar kunna resultera helt olika spelare. Enligt min egen subjektiva kategori svarar jag, vem jag anser kommer vara den bäste. Här slänger jag min röst på Wayne Rooney. Något säger mig att han brinner av revanschlusta, både för laget och för sig själv personligen efter två halvbra säsonger.
Säsongens fiasko. Jag kommer inte från känslan att det här kommer att bli en säsong att på alla möjliga sätt glömma för Markus Rosenberg. Tempot och den fysiska intensiteten i Premier League är inte alls hans kopp te som jag ser det, och därtill är konkurrensen i West Broms anfall särdeles hög med spelare av genuin kvalitet. Svansen mellan benen-varning.
:::
Be Champions!!