Det här är fjärde delen i en bloggserie där jag går igenom Premier League-erans bästa spelare, lagdel för lagdel. Jag inledde med målvakterna, fortsatte med försvararna och därefter de centrala mittfältarna, och arbetar mig stegvis uppåt i planen, och fortsätter därför den här veckan med yttermittfältarna.
Man kan väldigt grovt räknat säga att det finns två typer av yttermittfältare. Å ena sidan den klassiskt brittiska yttern, som slickar sidlinjerna, breddar spelet och i hög utsträckning svarar för inlägg. Å andra sidan finns där den något mer moderna kantspelaren vars uppgifter är mer mångsidiga, som kanske utgår från en kant men likaväl kan arbeta sig inåt i planen från den positionen. Den här bloggen tar med båda dessa typer.
När jag rankar mittfältare i den här bloggen så försöker jag värdera flera olika aspekter. Naturligtvis är det en fråga om allmän kvalitet, men också om meriter, titlar och långvarighet. Det är naturligtvis ingen exakt vetenskap, och listan ska heller inte betraktas på det sättet.
Om listans innehåll kan man så klart ha synpunkter och olika åsikter. Roligare och mer till hjälp för diskussionen är så klart om man har en alternativ spelare man vill ha på en plats, och kanske också en kort motivering om varför man tycker som man tycker.
:::
(5) David Beckham, Man Utd
Han kan inte skjuta, han kan inte nicka, han kan inte tacklas och han kan inte använda vänsterfoten, men annars är han en bra spelare. Ungefär så lät väl George Bests omdöme om Beckham, och även om det möjligen kan låta lite självtillräckligt så finns där säkert också ett korn av sanning. Invändningen är bara att det Beckham gjorde, det gjorde han riktigt fruktansvärt bra. Med all sannolikhet är han Premier League-historiens bäste långpassare av boll, och oändligt är det antal mål som skapades från hans fötter. Lägg därtill en arbetsetik och vinnarskalle som knäcker de flesta.
(4) Robert Pires, Arsenal
Man kan på goda grunder anse att Robert Pires utgör ett vägskäl inom engelsk ligafotboll. Det var kanske med honom som den kreative yttern, som länkade upp med övriga offensiva spelare inte bara i djupled utan också i sidled, fick sin reella introduktion inom engelsk fotboll, och som på sitt sätt banade väg för en ny typ av spelare i Premier League. Detta i det stora. I det lilla så var Pires så klart också en alldeles strålande spelare, snabb, teknisk, finurlig och hans samarbete med bland andra Thierry Henry kunde göra vem som helst lycklig, om man nu inte råkade hålla på laget som Arsenal för tillfället mötte, så klart.
(3) David Ginola, Newcastle & Tottenham m fl
Utan tvekan geniet på den här listan. Och som med de allra flesta genier så är gränsen till galenskap tämligen hårfin. Att Newcastle nöp hans signatur i mitten av 1990-talet var en kupp, hela kontinenten talade nämligen med beundran om Ginola vid den här tiden. Ginolas genialitet är oomstridd, han kunde göra saker som i alla fall jag sett bara en handfull spelare förut i världshistorien mäkta med, en riktig trollkarl. Men där fanns en ojämnhet, och kanske också något i hans personlighet, som ändå begränsade honom som spelare.
(2) Cristiano Ronaldo, Man Utd
När han först kom till England var det allmänna intrycket att han var en så kallad showpony, en spelare som gillade att glänsa själv snarare än att vilja eller kunna göra något mer värdefullt. Det tog tre år för Man Utd och Alex Ferguson att till sist få verklig fason på den uppenbart talangfulle spelaren, men det som kom ut på andra sidan smedjan var en i sina flesta och bästa stunder helt ospelbar motståndare. Elektriskt snabb, passningssäker, en bra skytt, en god huvudspelare, enormt målfarlig, modig men samtidigt klok, och inte minst stark nog att motstå den fysiska behandling som motståndarförsvaren utsatte honom för i syfte att stoppa honom. Uppnådde allt med Man Utd.
(1) Ryan Giggs, Man Utd
Märkligt nog finns de som underskattar Giggs, som menar att han som spelare egentligen inte är så märkvärdig. De har förmodligen sett för lite av honom, fast i highlights eller halvrelevant statistik. För varje klipp på andra spelares briljans finns där minst tre klipp på Giggs när han gör precis samma sak. Naturligtvis är det faktum att han hållt hög klass på Premier Leagues allra högsta nivå i mer än två decennier något som bidrar till hans storhet. Men kvaliteten är obestridlig, från blixtsnabb i fötterna i sin ungdom till blixtsnabb i huvudet på äldre dagar. Det som emellertid nu imponerar mest, och som skiljer ut honom från konkurrenterna, är hans förmåga att anpassa sitt spel och förändras med tiden och olika fysiska förutsättningar. Ett bevis på en väldigt smart fotbollsspelare.
:::
Bubblare:
» Steve McManaman, Liverpool
» Fredrik Ljungberg, Arsenal
» Arjen Robben, Chelsea
» Chris Waddle, Sheffield Wednesday
» Marc Overmars, Arsenal
:::
Många Man Utd-spelare på listan. Men kanske kan det också bero på att just ytterspelet varit ett av Man Utds allra främsta kännetecken genom alla Premier League-säsonger.
:::
Roy Hodgson tog inte ut Rio Ferdinand i sin senaste landslagstrupp, vilket han så klart av flera skäl gjorde helt rätt i. Det som glädjer mest är emellertid att Roy Hodgson istället tog ut Stokes Ryan Shawcross till landslaget. Glädjande både för att Shawcross är en ytterst kompetent engelsk mittback, men också för att det möjligen signalerar en ny benägenhet att inte bara välja stora namn från de största klubbarna utan nu låta meritokrati snarare än politiska överväganden styra laguttagningen.
Även om Grant Holt säkert är av en helt annan uppfattning.
:::
Be Champions!!