Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Premier Leagues fem främsta exempel på rätt spelare men fel klubb

Fotbollsspelare är ju i någon mening enskilda firmor utav kött och blod, som tillhandahåller sig själva på en marknad. På den marknaden gäller det att i någon mening klättra så högt de kan, i termer utav storleken på lönekuvertet och i termer utav status. Två aspekter som naturligtvis går hand i hand. Man kan förvänta sig att de ska agera rationellt i någon mening, men många gånger ges man intrycket att besluten inte alltid är så rationella.

Historien är välpepprad med spelare som gjorde extremt tveksamma karriärsval, och som kort och gott kanske valde att skriva på för fel klubb. Det fanns säkert många anledningar till detta, men jag skulle tro att de två främsta fällorna är pengar och ambition. Spelare vill så klart ha så hög lön som möjligt, sett över hela sin karriär, och alla spelare har naturligtvis en önskan om att spela för de största klubbarna och chans att vinna de största titlarna.

Det är viktiga beslut vi pratar om, rätt eller fel av klubb kan vara skillnaden mellan en superkarriär och en karriär som i praktiken tar slut innan den ens hinner börja. Vilka är de nutida spelare i Premier League som mest uppenbart verkar ha valt fel klubb, och som med bara lite otur kan leda till deras karriärs förtvinande? Det är vad den här bloggen handlar om.

Det är samtidigt lite vanskligt att skilja på klubb och person. Om man säger att den spelaren inte borde ha gått till den klubben, så är det väldigt lätt att glömma bort att mycket av problemet kanske egentligen ligger hos spelare. Det spekuleras ju exempelvis ofta i att om Paul Gascoigne hade gått till Man Utd i sina unga dagar så hade han fått en annan karriär och ett annat liv. Mer troligt är kanske att Gascoigne var och är en sådan personlighet att det nog inte spelat någon större roll i vilken klubb han hamnat.

Då kan man ju inte gärna heller säga att han valt fel klubb.

:::

(5) Scott Sinclair, Man City

Situationen känns på något vis igen. När storklubb, i synnerhet en nybliven mästarklubb kommer och säger sig vara intresserade av en spelare så är det väldigt svårt för spelaren att avstå. Pengarna blir så klart större, men inte minst prestigen är agnet som får spelaren att fastna på kroken. Tanken att han kanske mest riskerar bli utfyllnad, och att han inte i reella termer kommer att platsa är vanligtvis avlägsen, ytterst få professionella fotbollsspelare tänker förmodligen på det viset. Sinclair är ung och hade hittat sin plats i Swansea. Jag är säker på att hans lönekuvert kortsiktigt blev större. Sett över hans karriär som helhet betraktar jag däremot beslutet som om inte självmord, så i alla fall rejäl misshandel.

(4) Markus Rosenberg, West Brom

När nyheten kablades ut att Rosenberg skrivit på för West Brom så kändes det instinktivt fel. Han skrev på för en klubb som redan var i besittning av en rejält stark anfallstrupp, där han själv som bäst skulle vara det fjärde valet i termer av kvalitet. Därtill i en liga som man knappast kan anse är särskilt väl anpassad till Rosenbergs spelstil. Huruvida något annat drev honom än kanske en sista pay-day och möjligheten att spela i en av världens främsta ligor är oklart, vid 30 års ålder hade han däremot kunnat fatta ett betydligt bättre beslut för sin egen karriär.

(3) Aaron Ramsey, Arsenal

I sådana här frågor är det naturligtvis alltid lätt att vara efterklok. Att Ramsey valde Arsenal ett tag tillbaka i tiden framstod inte vid tidpunkten som något dumt val. Han erbjöds en högre lön samtidigt som han kommer till en klubb med gott renommé för att ge unga spelare chansen. Ändå har det i någon utsträckning blivit fel, och i viss mening måste man också utvärdera ett beslut utifrån dess faktiska utfall. Sedan Ramsey gick till Arsenal har turbulensen inom och utanför klubben blivit alltvärre, kritiken mot klubbledning såväl som lagets egna spelare har stundtals blivit alltför hysterisk, tålamodet obefintligt. Det är långt ifrån någon bra miljö för en spelare att utvecklas i, och Ramsey hade nog i efterhand tjänat mer på något av de alternativ som vid tidpunkten stod honom till buds.

(2) Fernando Torres, Chelsea

Mycket av Torres problem känns som en fråga av timing. Under sin topp i Liverpool var han närmast ospelbar men en efterhängsen skadesituation mot slutet av sin tid där höll honom tillbaka. Det är osäkert om någon sämre tidpunkt fanns att byta klubb och i det avseendet dessutom byta till just Chelsea av alla. Den enorma prislappen garanterade en enorm press såväl som uppmärksamhet på honom, och skapade förväntningar och skrev checkar som Torres kropp helt enkelt inte klarat av att infria. Med de krav på omedelbar prestation som dessutom finns både i och på Chelsea, så är miljön därtill allt annat än förlåtande för en spelare som först och främst måste både hitta och kanske också övervinna sig själv. Att bli kvar i Liverpool, eller helt byta land och liga, hade varit ett klokare beslut av Torres.

(1) Andy Carroll, Liverpool

Man skulle lite elakt kunna hävda att Liverpool ensamt nog hade kunnat fylla upp den här listan. Den som sticker ut allra mest är dock Carroll, och det beror inte bara på den Torres-inflaterade prislappen. Det som grinar mest illa är att Carroll hade ett väldigt bra läge i Newcastle, en klubb på uppgång och med fans som älskade honom, han var ung och lovande och svarade för ett flertal imponerande insatser. Till sist var det förmodligen ändå tålamodet som brast, och locktonerna från en storklubb som Liverpool blev honom övermäktiga. Det var en båge som spändes för tidigt. Liverpool var och är delvis fortfarande en klubb i rejäl omvälvning. En spelare som Carroll behöver i det här stadiet av sin karriär ett ramverk att hålla sig inom och stöttas av, ett ramverk som Liverpool varit oförmögna att tillhandahålla.

:::

Bubblare:

»  Michael Owen, Stoke
»  Ji-Sung Park, QPR
»  Jordan Henderson, Liverpool

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Vad innebär en Champions League-expansion för Premier League?

1950-talet var ett lysande årtionde för skräckfilmer. Kommunistskräcken i USA var utmärkt foder för olika mer eller mindre fantasifulla koncept. Ett sådant handlade om en livsform i form utav en oregerlig geleklump som med en meteorit som färdmedel landade mitt i Small Town Americana. Omedelbart satte den igång att växa till skräckinjagande format genom att en efter en svälja upp staden och dess invånare. The Blob hette filmen. Av någon anledning får den mig att tänka på UEFA.

Champions League var en gång i tiden ett svar, eller en kompromiss, från UEFA på de nationella ligornas och storklubbarnas vilja att skapa en så kallad europeisk liga, som skulle garantera att europas bästa klubbar regelbundet möttes. Ett krav för vilket den gamla varianten av Europacupen ansågs vara otillräckligt. Genom att införa gruppspel, och stegvis utöka antalet klubbar, så försökte UEFA samtidigt tillgodose storklubbarnas intressen och behålla kontrollen över turneringen.

UEFA har nu meddelat att de överväger att vidare expandera Champions League till 64, jämfört med nuvarande 32, klubbar. Detta ska ses på tre sätt. Som ännu en kompromiss mot intresset för en europeisk superliga. Som en följd utav Europa Leagues institutionaliserade otillräcklighet i skuggan av Champions League. Samt som ännu ett exempel i mängden på byråkratiska monsteramöbor vars naturliga tillstånd är att växa, vilket också ligger i deras egenintresse, och föröka sig.

Frågan den här bloggen ställer sig är tämligen enkel: Vad skulle en sådan reform kunna tänkas betyda för Premier League?

:::

Skälet att UEFA överväger att expandera Champions League är naturligtvis delvis ekonomiskt. De hoppas ta ett lukrativt koncept, expandera det och på så vis göra det ännu mer lukrativt. Marknadsvärdet i turneringen beräknas med andra ord öka med antalet deltagande klubbar. Så kan det naturligtvis bli, även om det också finns en risk att värdet i turneringen urvattnas om den blir för stor och det kanske upphör vara en turnering endast för de allra bästa.

En rimlig avvägning skulle kanske därför vara att den förväntade intjäningen på Champions League för respektive deltagande klubb skulle förbli ungefär densamma som den är i nuläget. Med andra ord, en något större kaka men fördelad på fler bitar. Detta under förutsättning att fördelningsprinciperna förblir så som de är idag. Detta skulle i så fall innebära en ekonomisk utjämning i Premier League, där sex-sju klubbar helt plötsligt skulle få tillgång till vad idag endast fyra klubbar har tillgång till.

:::

Det går också att betrakta frågan något mer strategiskt. Vi har idag en situation i praktiken där ett fåtal klubbar har mer eller mindre permanentat sitt deltagande i Champions League, och som därtill har andra ekonomiska fördelar antingen i form utav synnerligen givmilda ägare eller en helt oöverträffad kommersiell intäktsbas. Utöver dessa klubbar slåss resten om en enda återstående Champions League-plats, något tillspetsat.

Om antalet klubbar som får tillgång till Champions League utökas så kommer det på längre sikt resultera i en utjämning av konkurrenskraften att innefatta i princip samtliga lag på Premier Leagues övre halva. Den process mot en klart jämnare liga än förr, som vi kunnat bevittna under senare år, skulle därför accelerera. Alltfler klubbar skulle kunna budgetera och bygga spelartrupper utifrån Champions League-baserade intäkter.

Nu försvinner för den sakens skull inte klyftan mellan Champions League-lagen och övriga lag som finns idag, och som går mellan de fyra-sex topplagen och övriga klubbar, den flyttas bara nedåt i tabellen. Att fler klubbar ges tillgång till Champions Leagues resursbas ställer ökade krav på klubbarna längre ned i Premier League och övriga divisioner att investera för att över huvud taget behålla sin position. Klubbar utan samma kommersiella bas som lagen på Premier Leagues övre halva idag. Detta ökar ett redan ansträngt finansiellt tryck på det engelska ligasystemet.

:::

Det finns också en annan aspekt utav en expandering av Champions League, nämligen att en sådan reform rimligtvis såväl förlänger säsongen som utökar ett redan ansträngt spelschema. Flera klubbar kommer vara inblandade i ett mer komplicerat kvalspel till Champions League, ett kvalspel som i huvudsak pågår under sommaren. Det innebär att klubbar måste bygga upp en beredskap att vara fit for combat redan då.

Om vi antar att Champions Leagues huvudturnering spelas i samma grundformat som idag, fast med dubbelt så många deltagande klubbar, så blir en oundviklig följd att slutspelet består av ytterligare en omgång. Det skulle i så fall innebära att 16-delsfinaler införs i Champions League. Det är fler matcher så klart, men samtidigt inte någon våldsam ökning i praktiken.

Sammantaget är det dock en utveckling som kommer att driva på att klubbarna försöker bygga upp ännu bredare och större spelartrupper. Ackumulationen av spelare i Premier Leagues toppklubbar kommer således att öka i omfång, vilket också i sin tur ställer högre finansiella krav både på dem och på klubbarna nedanför som tvingas försöka konkurrera med dem.

:::

Går vi ner på klubbnivå så kan ju några enkla saker konstateras. I nuläget finns i Premier League tre-fyra klubbar som definitivt är stora nog i visst avseende att kunna tillföra ett kommersiellt värde till Champions League, men som inte kan ses som säkra deltagare. Bland dem räknar vi definitivt Arsenal, Liverpool och Tottenham. Det är också klubbar vars ambition tveklöst är att spela i Champions League, och vars ekonomi och därmed fotbollsmässiga utveckling till viss del beror på det.

Det vore väl därför inte alltför långsökt att tänka sig att detta är en reform som får dessa tre klubbledningar att jubla. Vad som i nuläget framstår som en ytterst komplicerad uppgift, och i vilken de nödvändigtvis måste kannibalisera på varandra, att kvalificera sig för Champions League, skulle i ett enda svep bli betydligt lättare. Samtidigt som det naturligtvis lättar på trycket och ökar garantierna också för de tre klubbarna i toppen, det vill säga Chelsea, Man City och Man Utd.

En god kompromiss med andra ord.

:::

Men filmens skräckbetonade inslag var ju om geleklumpen som en efter en svalde upp stadens invånare. Finns det en risk att Champions League på motsvarande sätt sväljer upp de nationella ligorna i allmänhet, och kanske då, eftersom det här är en Englandsblogg, Premier League i synnerhet?

Ja, på lång sikt finns naturligtvis den risken. TV-rättigheterna till Premier League är en enorm intäktskälla, och ju mer omfattande och allomslutande Champions League blir, desto mindre benägna blir möjligen reklamköpare och i sin tur TV-bolag att betala dyrt för nationella TV-rättigheter. Ju större och mer lukrativt Champions League blir, desto mer sannolikt blir det kanske också att storklubbarna prioriterar denna turnering framför den inhemska ligan.

Mot detta talar trots allt att fotbollen är och förblir lokal eller åtminstone nationell till sin kultur. Premier League har en identitet och ett lokalt sammanhang som Champions League inte är i närheten av. Champions Leagues format är och förblir också en cup, inte signifikativt mycket mer krävande i tid än vad som är fallet i nuläget. UEFA:s bibehållna kontroll över turneringen garanterar också att kopplingen till de nationella ligorna finns kvar, UEFA styrs ju av de nationella förbunden.

Det dröjer länge än innan det är aktuellt att Premier League skulle sväljas upp av en europeisk cupturnering. Än så länge fortsätter det vara ett komplement snarare än ett substitut.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Hyllmans hörna: Framgångens tre komponenter

Ligaomgångarna duggar tätt. Vad vi nu fick se under mittveckan kändes ju betydligt bättre än den bedrövliga underhållning vi bjöds på i helgen. Matchen mellan Everton och Arsenal exempelvis, var ju stundtals riktigt spännande, och det fanns mycket att uppskatta också mellan Tottenham och Liverpool, som hade ögonblick av såväl kvalitet som komedi.

Vad som nu dyker upp på kvällen, strax efter match, är väl egentligen inte så mycket lärdomar, som är hörnans vanliga tema, utan snarare kanske tankar. I den riktningen väljer jag alltså att röra mig. Jag började nämligen en bit in på kvällens matcher fundera över vad för fotbollsmässiga komponenter som egentligen gör ett lag särskilt konkurrenskraftigt över en hel säsong i Premier League.

Jag kom fram till tre komponenter.

Inom amerikansk politik pratar man om delegater och superdelegater, där de senare står lite utanför och ovanför det normala och utövar ett särskilt inflytande på utgången av politiska processer. Likaså börjar jag tycka det kan vara aktuellt att prata om spelare och superspelare, det vill säga spelare som befinner sig i en särskild klass och som måste betraktas som det egna lagets nyckelspelare. Det är spelare som vinner matcher, vars individuella briljans är ett vapen i sig.

Under matchen på White Hart Lane framstår det rätt tydligt att Tottenham och Liverpool har varsin, nämligen Gareth Bale respektive Luis Suarez. Båda briljerar oftast samtidigt som de stundtals frustrerar. Matchen på Goodison Park tyckte jag också illustrerade att Everton har en sådan, i form utav Marouane Fellaini, samtidigt som det möjligen framstår som att Arsenal saknar just den typen av spelare. Tittar vi på andra klubbar runt toppen av tabellen så är det här spelare som såväl Chelsea, Man City och Man Utd har i relativt sett hög utsträckning.

Om ett lag vill få ut maximalt av sina superspelare så fordras det också en väl anpassad taktik som frigör dem, annars riskerar taktiken snarare låsa dessa spelare och de kommer inte kunna få ut maximalt av sin potential. Chelsea har en uppsjö av så kallade superspelare, men Rafa Benitez är tämligen rigid i sitt taktiska tänkande och detta kommer att begränsa spelare som Juan Mata och Eden Hazard. Förhoppningen är så klart att en potentiell superspelare i form utav Fernando Torres återupplivas. Ett högt spel. Benägenheten att låsa spelarna återfinns också i Liverpool under Brendan Rodgers.

Övriga klubbar jobbar rätt bra med att frigöra sina superspelare. Roberto Mancini är inte den mest taktiskt liberala managern, men han är inte rädd för att släppa iväg sina tunga pjäser när det behövs. Kulturen i Tottenham är frejdig framåt och det ger en spelare som Gareth Bale mycket utrymme. Arsene Wenger och Alex Ferguson likaså är förhållandevis bra på att låta sina viktiga spelare få fritt utrymme, stundtals kanske det snarare riskerar leda till att de får för fritt utrymme.

Den tredje komponenten är kvaliteten på spelartruppen. Superspelarna ingår naturligtvis i den, men den här komponenten är mer utav breddkaraktär och fokuserar på att spelarna runtomkring nyckelspelarna måste hålla en viss grad av kvalitet för att på så vis tillhandahålla superspelarna en plattform och en stark utgångspunkt. Kvaliteten på spelartruppen i Man City, Chelsea, Man Utd och Tottenham är förhållandevis hög, vilket ger superspelarna i dessa lag goda möjligheter att prestera.

Samtidigt är det ett frågetecken på motsvarande kvalitet i Liverpool och Arsenal, i mina ögon. Luis Suarez är tämligen uppenbart lite för ensam i Liverpool och skulle ges betydligt bättre förutsättningar att prestera om han fick bättre understöd bakifrån. Arsenal är jag något kluven till, tekniskt sett finns där många duktiga spelare, men det är något med det mentala och kanske koncentrationen som stundtals känns som om det brister. Det syns i defensiven och det syns stundtals i en oprecis offensiv.

:::

Superspelare   ↔   Taktik   ↔   Spelartrupp

Tre komponenter som hänger ihop och som är ömsesidigt beroende av varandra. En form utav triangel i vilken det måste råda balans för att ett lag ska vara framgångsrikt på lite längre sikt.

Lag med balans: Man City, Man Utd och Tottenham

Lag utan balans: Liverpool, Arsenal och Chelsea

Chelsea balanserar på gränsen.

:::

Omgångens lag (4-2-3-1):

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Tidigt Champions League-kval på Goodison Park

Ännu en match och ännu ett sent insläppt mål. Sebastien Bassongs mål för Norwich på Everton i den 90:e minuten på Goodison Park i helgen borde rimligtvis ha gjort David Moyes rosenrasande. Det var den tredje matchen hittills under säsongen, matcher som Everton dominerat och haft under kontroll, där Everton kastar bort två poäng i matchens absoluta slutskede.

En fjärdedel av matcherna alltså. Det motsvarar också sex poäng i tabellen. Och med dessa sex poäng i bagaget så hade Everton nu befunnit sig trea i tabellen, och endast tre poäng från tabelltoppen. Som läget är nu ligger de ändå på en hedervärd femteplats i tabellen, och vid sidan av West Brom är det Everton som imponerat mest av alla lag i ligan hittills under säsongen.

Everton är särskilt imponerande på hemmaplan, där de inte förlorat på sina senaste tio ligamatcher. Typiskt nog var det senaste laget som besegrade dem på Goodison Park just kvällens motståndare, Arsenal. Men det fanns samtidigt mycket med Arsenal då som kändes starkare än Arsenal nu.

:::

Arsenals bortafacit ingjuter inte särskilt mycket förtroende. De har vunnit endast en av sina fem senaste bortamatcher, och endast gjort ett enda mål på de tre senaste. Å andra sidan så har Arsenal viss tradition av att vara lyckosamma just på Goodison Park.

Det är ännu en säsong av förändring för Arsenal, för vilka förändring just nu bredvid Arsene Wenger framstår som den enda konstanten. Förväntningarna på laget har fått justeras nedåt i och med att de gamla synderna med en defensiv som darrar under press återigen gör sig kända.

Om Arsenal hittar just sitt spel och får det att fungera så är de naturligtvis en svårsmält munsbit för vilken som helst motståndare. Men det är just också mot motståndare som Everton, fysiska och rakt på sak men samtidigt duktiga med boll, som Arsenal brukar kunna ha problem att komma in i sitt spel. I Marouane Fellaini har Everton också en spelare som kan dominera mittfältet mot en motståndare som bygger sitt spel just på mittfältskontroll.

Everton har förvisso släppt in flera mål i slutet av sina matcher, men när det kommer till den första halvleken så finns inget lag i ligan med bättre statistik än dem. Det om något antyder så klart att Arsenal kan få en kämpig inledning på matchen, och riskerar få genomföra den i motvind.

:::

Under tiden, i norra London… så möts Tottenham och Liverpool i vad som väl rimligen måste betraktas som en sexpoängare i kampen om Champions League-platserna. I ett enda svep har Liverpool möjlighet att skära ned avståndet till just Tottenham till en enda ynka poäng. Om de å andra sidan förlorar så kan de för överskådlig tid anses vara avhängda från diskussionen.

Liverpool har samtidigt haft det förtvivlat svårt för Tottenham på senare år, och har över huvud taget inte lyckats göra mål mot dem på de tre senaste matcherna. Om Tottenham dessutom, likt Swansea lyckades i söndags, lyckas plocka bort Luis Suarez ur matchen, så får Liverpool det väldigt svårt. De är så pass beroende av Suarez färdigheter offensivt.

Mer oroväckande för Liverpool är dock att både Moussa Dembele och Gareth Bale förmodligen är tillbaka i spel. Detta är två oerhört viktiga spelare för Tottenham, inte minst såg vi vad de betydde för laget när de inte kunde vara med, exempelvis i hemmaförlusten mot Chelsea för någon månad sedan.

:::

På Stamford Bridge kommer Rafa Benitez fortsätta sitt projekt att försöka vinna supportrarnas om inte hjärtan så i alla fall stöd. Detta genom att vinna, vinna, vinna som Roberto Mancini uttryckte det. Ikväll siktar han alltså på sin första seger som manager för Chelsea, vilket i så fall vore Chelseas första ligavinst på sex matcher.

Inte heller Fulham har vunnit någon ligamatch under sina fem senaste matcher, och när det kommer till bortamatcher i så kallade Londonderbyn, så är det inte någon rolig statistik för dem. De har vunnit endast två av sina 40 senaste dylika matcher. Men Chelsea kan inte ta för lätt på motståndet, där Dimitar Berbatov har haft en stark höst så här långt.

:::

Wigan borde ha fått en rejäl boost efter att ha både vänt helgens match mot Reading sent, och därtill avgjort den sent. Men ikväll möter de det enda obesegrade ligalaget i hela England, och även om Wigan gjort något av en grej av att ställa till det på hemmaplan för topplagen så ska det mycket till om de ska rå på Man City.

:::

I nio matcher av tretton hittills den här säsongen har Man Utd befunnit sig i underläge. Sju av dem har de trots allt vunnit, och de 18 poäng de tagit från förlustläge är redan nu sex poäng mer än de tog under hela förra säsongen. Men, är detta ett tecken på styrka eller svaghet, eller möjligen både och?

Det är så klart ett tecken på styrka att kunna vända matcher. Men över tid är procenten och sannolikhetens lagar otvetydiga, man förlorar mer poäng om man hamnar i underläge än om man inte gör det. Man kan lyckas vända ofta, men inte alltid.

Det är så klart av den anledningen som Alex Ferguson stundtals den här säsongen ser ut som ett åskmoln, även när Man Utd vunnit. Han förstår så klart också den underliggande psykologin, att det egna lagets oförsiktighet ingjuter mod och hopp hos motståndarna, som ser att det i alla fall är möjligt som förut kanske betraktats som hopplöst.

Det är en ond cirkel som Man Utd måste bryta. West Ham å andra sidan, får hoppas att Andy Carroll kan ställa till problem för Man Utds backlinje, som ibland kan ha lite problem just med den typen av fysiska anfallare som Carroll representerar.

:::

Kvällens matcher: Chelsea vs Fulham, Everton vs Arsenal, Southampton vs Norwich, Stoke vs Newcastle, Swansea vs West Brom, Tottenham vs Liverpool, Man Utd vs West Ham, samt Wigan vs Man City.

De åtta återstående matcherna den här omgången spelas ikväll. Och det är idel intressanta matcher. Förhoppningsvis blir det väl också något utav en bot mot den 0-0-epidemi som har kopplat Premier League i ett strypgrepp.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Frågor och svar om synen på engelsk fotboll

Det dök ju upp några frågor i kommentarsfältet framemot veckoslutet, som jag lovade att försöka svara på. Kanske är det en god tanke att göra det ikväll, när en av de bästa företeelserna med engelsk fotboll äger rum, nämligen ligafotboll mitt i veckan.

Det var Hunden som älskar Tyskland som ställde dessa frågor. Som namnet möjligen antyder så kanske hans hjärta befinner sig på en annan del utav kontinenten, och möjligen speglades detta något i hans frågor. Själv tar jag ändå frågorna för vad de är, och försöker betrakta såväl frågor som svar neutrala.

Frågorna är intressanta eftersom de i stor utsträckning berör ens syn på fotboll, och i det avseendet så kan kanske både svaren och frågorna uppmana till lite diskussion. Syn på fotboll är ju nämligen en ytterst personlig företeelse, och knappast något där man kan hävda att man sitter inne med ett mer eller mindre rätt svar.

Premier League har ju växt fram som en koloss utav globalt format, och det är klart att detta har fört med sig såväl väldigt konkreta uppsidor för alla engelska supportrar, men som med all utveckling så för det naturligtvis också med sig avigsidor. I det avseendet finns det självklart olika ”läger” bland supportrarna, beroende på hur fördelar respektive nackdelar värderas.

Men, till frågorna.

:::

Hur ser du på utvecklingen i England när det kommer till atmosfären på matcher? Tror du det finns möjlighet att ståplats återinförs?

Det hela beror på vad man jämför med. Jämför vi med klipp från 20-30 år tillbaka i tiden så är ljudnivån så klart annorlunda. Jämför vi med kanske framför allt Tyskland så är ljudnivån också lägre. Det är så klart inte så roligt alla gånger, naturligtvis vill man ha den där ljudkulisssen. Förmodligen var en sådan kuliss en tungt vägande faktor i varför man en gång i tiden började hålla på ett visst lag, där framför Tipsextrarutan.

Jag varnar dock samtidigt för viss stereotypisering. Det finns ju nämligen fortfarande arenor i England där atmosfären är elektrisk, så också i Premier League. Goodison Park, Britannia Stadium och The Hawthorns leker man till exempel inte bort. White Hart Lane bland toppklubbarna är i mina ögon också lite speciell. Mättnaden har ännu inte riktigt hunnit infinna sig där.

Även de arenor som vanligtvis anklagas för dålig stämning: Emirates, Old Trafford, Anfield, Stamford Bridge, Etihad bland andra, har potential att leva upp vid vissa tillfällen. Det sker dock inte jämt. Men vid stormöten, avgörande ligamatcher, tunga cupmatcher, europeiska cupkvällar, då blåser det till rejält också på dessa arenor. Kolla klipp från Ligacupsemifinalen mellan Man Utd och Man City på Old Trafford i januari 2010 till exempel, en högre och mer elektrisk atmosfär på en fotbollsarena går inte att hitta i England. Semifinalen mellan Liverpool och Chelsea i Champions League 2005, på samma nivå.

Vad beror detta på, varför är det inte så jämt? Mättnad hos publiken naturligtvis. Men också själva storleken på arenorna försvårar, likaväl som mängden nationaliteter bland åskådarna på läktarna. Atmosfär utav det här slaget är i grund och botten fråga om samordning mellan människor, och det kommer alltid vara lättare att samordna 20,000 personer än 60,000 personer.

Det är bland annat av detta skäl som jag ibland ställer mig lite frågande till den svallande och i mina ögon överdrivna graden av fantastiskhet som tillskrivs bortafans som ”hörs mer än hemmafansen”. Färre javisst, men samtliga hardcore, samtliga av ungefär samma skrot och korn, och tillräckligt många för att ändå kunna bygga upp en vettig ljudvolym. Dessutom misstänker jag att många bortafans gör det till lite av en grej för sig själva just att vara de som hörs mest.

Jag tror det är möjligt att ståplats, så kallad safe standing, återinförs. Men av lätt insedda skäl är det en infekterad fråga i England.Opinionen har dock så smått börjat svänga över till det förslagets fördel, vilket jag tycker är inte en dag för tidigt, och jag skulle tro att till sist också Premier League och FA kommer inse både den kommersiella potentialen i detta förslag och att det inte behöver utgöra ett hot mot mänskligheten. Läktarkatastroferna under 1980-talet var fruktansvärda naturligtvis, men beslutsfattarna gick för långt åt andra hållet som åtgärd.

Tycker du verkligen att fotbollsturismen är en vettig utveckling att gå mot?

Fotbollsturismen inleddes ju för många år sedan, och är väl närmast ett faktum i den moderna fotbollen, inte minst då den engelska. Huruvida det är en utveckling man väljer att gå mot ställer jag mig lite frågande till.

Sedan beror det väl lite på hur man väljer att formulera frågan, eller snarare vad för värde man laddar ordet med. Fotbollsturism kan ju så klart låta väldigt ytligt och negativt, och det är ju så klart aldrig bra. Ändå kan jag inte låta bli att tycka det känns lite konstigt att många av de som mest högljutt kritiserar det här med fotbollsturism själva måste betraktas som just fotbollsturister.

Vill man formulera det hela något mer positivt så kan man säga att det så kallade supporterskapet har gått från att vara lokalt till att bli alltmer globalt. Det har skett stegvis, Tipsextra var exempelvis en tidig utveckling mot att ”globalisera” det engelska supporterskapet till Sverige och Skandinavien.

I mina ögon finns det inget fel med ett globalt supporterskap. Vilka är vi att tro att någon i Australien, Singapore eller Ghana brinner mindre för till exempel Arsenal än vad vi själva eller någon från Islington gör? Som jag ser det finns en väldigt trångsynt bild av vilka dessa supportrar faktiskt är och vad de står för, och jag skulle tro att det har inte så lite att göra med att de inte ”är som vi” eller bara det faktum att det är något nytt och därmed ett hot mot alla som betraktar sig själva som insiders.

Det finns en viss om än begränsad rörelse bland engelska supportrar som inte gillar så kallade globala supportrar. Delvis handlar det så klart om att de själva känner sig utträngda, även om jag i hög utsträckning betvivlar att de någonsin faktiskt har förhindrats att gå på sitt eget lags matcher. Men globaliseringen av supporterskapet har breddat klubbarnas supporterbas mångfalt, och därmed har supportrarna blivit mer utbytbara och därmed mindre mäktiga som kollektiv betraktat. Det har också möjliggjort prishöjningar på säsongskort och matchbiljetter, allt enligt utbud och efterfrågan.

Allt detta är naturligtvis en utveckling som alla de som är eller betraktar sig som gamla, eller lokala, supportrar inte tycker så värst mycket om.

Tycker du det är bra att lagen styrs som bolag och tror du att det någonsin kommer att återgå till 51%-regeln?

Jag ser inga problem med att engelska klubbar styrs som bolag. Det är inget jag direkt och konkret förespråkar, då associationsformen för mig känns tämligen egal. Vad många kritiserar styrningen av engelsk fotboll för har heller i sig inget med själva bolagsformen att göra, utan enkom det faktum att vissa klubbar väljer att driva sin verksamhet på ett icke affärsmässigt sätt, vilket så klart ger vissa konkurrensfördelar. Det går så klart också att kritisera bolagsformen för att den inte är demokratisk.

Men i båda dessa avseenden, ekonomiskt och demokratiskt, så förekommer det ju en rejäl romantisering utav övriga välkända associationsformer.

Den spanska medlemsbaserade klubben exempelvis hyllas ju som föredömen när det kommer till demokrati. Medlemmarna styr klubben och allt vad det nu brukar heta. Händelsevis är mitt huvudsakliga forskningsområde just precis den här typen av medlemsbaserade organisationer, och är det något som man vet kännetecknar dem så är det att medlemmarnas faktiska inflytande vanligtvis är ytterst begränsat. Snarare kännetecknas denna typ av organiasationer av tjänstemannastyre och ibland till och med fåtalsvälde. Den intresserade läser förslagsvis den tyske sociologen Robert Michels bok i ämnet från 1911, Political Parties.

Så kommer vi då till den tyska omhuldade 51%-regeln. Någon återgång till den är ju inte aktuell för engelska klubbar, då den aldrig funnits som standard i England. Där har aldrig funnits den medlemsbaserade föreningstradition som vi hittar i bland annat Tyskland och Sverige. Regeln innebär alltså att en klubb som mest får sälja ut 49% av ägandet till externa ägare, och att föreningen alltså måste vara majoritetsägare. Något som påstås, med delvis goda skäl, gynna demokrati och supporterinflytande.

Dock är det svårfrånkomligt att exempelvis också tyska klubbar i mycket hög utsträckning drivs som bolag, i praktiken. Vad avser det ekonomiska argumentet så finns det ju också en baksida med 51%-regeln, den försvårar investering och cementerar i realiteten rådande styrkeförhållanden. Den är närmast en garant för att Bayern München för all överskådlig framtid kommer förbli Tysklands allra mest dominerande klubb. Och i och med att Tyskland är Europas största marknad så garanterar det också Bayern en särställning inom europeisk klubbfotboll.

Jag skulle tro att detta, likaväl som argument om demokrati och idealitet, ligger bakom Bayerns förespråkande av 51%-regeln.

Tror du att engelsk ligafotboll någonsin kommer att gå tillbaka mot när den var som roligast under 1970- och 1980-talen?

Var den verkligen roligast då? Eller var det kanske så att det då var mest den engelska fotbollen vi kunde se, utanför Sverige? Helt visst fanns det vissa aspekter med fotbollen då som vi nog kan betrakta som roligare, atmosfären på arenorna kändes ju helt klart bättre rent generellt. Andra aspekter är väl däremot mer tveksamma, leråkrar som fotbollsplaner, stundtals direkt brutalt spel, ytterst tveksam teknisk kompetens på spelarna och så vidare.

Enligt mig finns det mycket med dagens engelska fotboll som är roligare. Inte minst tycker jag den engelska ligan har blivit både roligare och bättre av att det nu är en skådeplats för många av de bästa spelarna i världen, med en hög kvalitet på fotbollen.

Kanske ska vi heller inte glömma bort de negativa aspekterna med de hyllade årtalen mellan 1970 och 1990. Vi pratar ju nu om dålig atmosfär och dylikt, men glömmer kanske bort att de åtgärder som kanske lett fram till detta kom till som en motreaktion mot de avarter som engelsk fotboll visade upp under främst 1970- och 1980-talen. Våldet och huliganismen var vida utbredd, de engelska fotbollsarenorna rejält omoderna och eftersatta, i vissa avseenden tämligen bokstavligt livsfarliga.

Finns det många i England som vill ha tillbaka ”det gamla” ligasystemet och hur ser du på det?

Jag tror att om vi gräver lite under ytan så är det ingen i England som vill gå tillbaka till ”det gamla” ligasystemet. Vad man däremot faktiskt vill är att några av de aspekter som var bra förut, men som kanske försvunnit i och med införandet av Premier League och till det hörande reformer, ska jobbas tillbaka in i den engelska ligafotbollen igen.

Jag tror och tycker att det är så man måste jobba. Ett första steg är att börja återinföra ståplats eller safe standing i England, och släppa den kollektiva ångest som bland annat Hillsborough förde med sig. Mycket av atmosfären försvann i och med att alla tvingades sätta sig, vilket onekligen inverkar dämpande på volymen. Det fordrar emellertid att beslutsfattarna i England återigen börjar betrakta supportrarna inte bara som konsumenter, utan också som en viktig social rörelse.

En viss begränsad form utav priskontroll skulle jag heller inte motsätta mig osett. Så att klubbar förväntas tillhandahålla en viss andel av sina biljetter till ett visst maxpris, som skulle kunna följa någon form av index relevant för även de med normalt sett lägre köpstyrka än den etablerade medelklassen. Något säger mig att detta skulle kunna gå rätt väl i hand med återinförandet av ståplats.

:::

Allt detta kan ju så klart låta lite ljust. Men å andra sidan har jag alltid varit en optimist, och jag tenderar att se positivt på utveckling, samtidigt som jag brukar försöka se möjligheter i varje given situation.

:::

Kvällens matcher: Sunderland vs QPR, samt Aston Villa vs Reading.

Två krislag möts på Stadium of Light. Hemmalaget håller kvar i en manager som inte rimligtvis borde ha så mycket tid kvar på posten, om inte resultaten dramatiskt förbättras. För bortalaget gör en ny manager sin första match, och det ska bli lite spännande att se vilka förändringar som Harry Redknapp har hunnit med att göra.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Hyllmans hörna: Tala är silver, tiga är guld

En obscen uppvisning i medelmåttighet. Det är väl ungefär så man bör beskriva en Premier League-omgång där fyra av de sex stora klubbarna helt och hållet misslyckades med att ens göra mål, och där spelet i övrigt lämnade mycket i övrigt att önska på flertalet håll. Lyckligtvis, får man hoppas, så får Premier League chans till revansch redan nu i veckan, då nästa ligaomgång drar igång redan på tisdag,

Efter helgen har vi ännu en gång nya ligaledare. Det var väl kanske inte väldigt oväntat, sett till spelschemat, men man slogs ju av hur närmast motvilliga de båda lagen såg ut att hämta hem denna marginella fördel. Man Utd sin dåliga vana trogen behövde hamna i underläge innan de började spela, och Man City har förtvivlat svårt att återskapa samma air av dominans som de stundtals visade upp under förra säsongen.

Bra helg också för Southampton och Tottenham. The Saints tog sig över nedflyttningsstrecket, på Aston Villas bekostnad, genom att besegra Newcastle ikväll, och frågan är om Nigel Adkins månne har fått rätsida på skeppet. Spurs tog in två tunga poäng på Arsenal och dessa båda tillsammans kan nu ta upp jakten på lagen närmast ovanför dem i tabellen.

:::

Tystnaden som strategi

Det har hänt mycket runt Chelsea den senaste veckan, samtidigt som det har varit förtvivlat tyst. Mark Clattenburg friades från misstankar om rasistiska tillmälen under veckan, och det meddelande Chelsea gick ut med var ett konstverk i kortfattighet. Någon form av uttryck för sympati för Clattenburg lyste med sin frånvaro.

Det impopulära beslutet att sparka Roberto Di Matteo följdes någon dag senare upp av det om möjligt än mer impopulära beslutet att utse Rafa Benitez till hans efterträdare. Beslutet att inte med ett ord nämna något om detta i dagens matchprogram var antingen vansinnigt verklighetsfrånvänt eller väldigt klokt, eller möjligen både och.

En form utav maktens arrogans kan tyckas. Det är så klart baksidan av myntet att ha en helt enväldig ägare av klubben, som enbart genom sin totala finansiella input inte svarar inför någon för sina beslut. Supportrarnas claim till klubben är känslomässig, inte formell.

Tystnaden som strategi för att kväva kritik är troligtvis också en särskilt framgångsrik metod inom fotboll, vars kvarnhjul obönhörligt maler vidare till nästa match och nästa utmaning.

Världen i svartvitt

Det är som att bevittna en repris, fast ändå inte. Det var många månader vi satt och gapade av stum förvåning över Newcastles fortsatta eskapader uppe i toppen av tabellen och bara väntade på att det skulle ta slut. Det var väl först ungefär när svalorna började kvittra och vitsipporna blomma som vi möjligen började föreställa oss att de kanske skulle hålla sig kvar däruppe.

Vi har samma mönster den här säsongen, med ett svartvitrandigt lag som flera månader in på säsongen vänder upp och ned på vedertagna tabellsanningar i Premier League. Men det är inte Newcastle, utan West Brom. Trea i tabellen nu alltså, före Chelsea och sanslösa sex poäng före Arsenal och Tottenham. Antalet poäng före Steve Clarkes tidigare klubb är tvåsiffrigt.

Kan det hålla? Ja, det kan det. Jag tror förvisso inte att det till sist blir Champions League för West Brom, men likt Newcastle förra säsongen så tror jag heller inte att de kommer att försvinna från tabelltoppen.

Newcastle den här säsongen däremot gör för tillfället ingen, utom möjligen vissa i övrigt deprimerade Sunderlandfans, glad. Tredje raka ligaförlusten idag, en svit som senast inträffade den ödesdigra säsongen 2008/09. Och snart börjar ju Newcastle också flirta med det där nedflyttningsstrecket.

QPR och Harry Redknapp en bra matchning

I ungefär 60 minuter i lördags satt nog stora delar utav fotbollsvärlden och tänkte ”surely not” när QPR först höll nollan så länge mot Man Utd för att därefter också ta ledningen. Inte ska väl Premier League-erans hittills sämsta lag, om man räknar på ett visst givet sätt, kunna ”göra en Blackburn” på Man Utd?!

Nu ville det sig ju inte till sist. Men en sak tyckte jag ändå framgick. Nämligen att QPR har vissa kvaliteter offensivt, men att de helt enkelt inte håller defensivt. När de anfaller är de faktiskt farliga. Om något ska rädda QPR den här säsongen så är det kanske inställning och motivation snarare än taktisk slughet.

Och i just det avseendet så är kanske Harry Redknapp den mest lämpade managern för QPR just nu.

:::

Omgångens lag (4-2-3-1):

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Olika nyanser av blått

Under söndagen får vi möjligheten att ännu en gång sitta igenom 90 minuters supertungviktsmöte när de två blåfärgade lagen längst däruppe i tabelltoppen drabbar samman, miljardärslag mot miljardärslag, med varsin oljedaddy som skickat respektive klubb upp i stratosfären.

Utöver att vara ett möte utav högsta intresse och dignitet för Premier League-tabellen så är det så klart ett stort möte i sig. Kanske är det Premier Leagues närmaste och mest direkta motsvarighet till La Ligas El Classico vi bevittnar framåt femrycket ikväll?!

(Vilket möjligen säger mest om hur jag betraktar El Classico.)

Det är också ett särskilt intressant möte eftersom det ställer två klubbar och två lag mot varandra som på en och samma gång är så otroligt lika men också väldigt olika. De allra flesta vill ju gärna och lite stereotypt se dem som samma andas barn, som två så kallade köpeklubbar som de flesta ser som ett av den moderna fotbollens gissel.

Men blått kommer i olika nyanser, och så är också fallet i det här avseendet.

:::

Chelsea har under Abramovich närmast gjort en sport utav kortsiktighet, åtta managers på sisådär ett halvt årtionde vittnar om detta. Man City å andra sidan, har imponerat efter Abu Dhabis uppköp av klubben med en genomtänkt långsiktighet. I grund och botten handlar det i mitt sätt att se det om två helt olika filosofier för klubbstyrning, som producerar vitt skilda förutsättningar för de båda klubbarnas prestationer på fotbollsplanen.

Nedkokat till dess minsta beståndsdelar kan man säga att Chelsea och Man City är lika vitt skilda begreppsväsen som natur och kultur. Där Chelsea drivs utav en kortsiktig natur, med blixtsnabbt och impulsivt agerande, så präglas Man City å andra sidan utav en långsiktighetens kultur, byggd på metodiskt och reflektivt agerande.

Managerfrågan är en utmärkt utgångspunkt för att illustrera denna skillnad mellan klubbarna. Båda klubbarna kan nämligen förmodas vara mitt inne i ett pågående managerbyte, som däremot går till på vitt skilda sätt. Chelsea agerar snabbare än sin egen skugga, och sparkar sin manager mer eller mindre i omklädningsrummet direkt efter match för att därefter, dagen efter, tillsätta sin tredje eller fjärde interimsmanager på lika många år.

Man City å andra sidan, som också de brottas med frågetecken kring Roberto som manager efter att för andra säsongen i rad, den här gången till och med ömkligare än sist, ha misslyckats med att gå vidare från gruppspelet i Champions League. De agerar dock ej snabbt, utan befinner sig stället mitt i en process där manegen redan är krattad för Mancinis efterträdare, genom att redan ha luftlandsatt dennes wingmen i centrala positioner inom klubben.

:::

Inom organisationsteorin pratar man ibland om klocktid som analytiskt begrepp. Med det syftar man på att olika (typer av) organisationer har en i grund och botten olik tidsuppfattning, vilket påverkar tempo både för hur projekt genomförs och för hur beslut fattas. Klocktid är i grund och botten en kulturell fråga, och varierar alltså både över nationsgränser och mellan olika professioner.

Om vi betänker Chelseas ryska ägare och jämför honom med Man Citys arabiska ägare så framträder vissa möjliga förklaringar. Abramovich växte fram under sovjetsamhällets sönderfall, en period präglad utav omedelbar kapitalism och av naturliga skäl utav en djupt rotad misstänksamhet mot det sovjetiska långsiktiga plantänkandet. I ryskt samhällsmedvetande finns också en sedan länge rotad benägenhet att underordna sig en stark ledare. Vilket präglar hur organisationer fungerar.

Det är också något som får utslag på fotbollsplanen.

:::

Vi kan nämligen fundera över de båda klubbarnas framtid och spekulera kring lite olika scenarios.

Chelsea agerar impulsivt och låter tillfälliga resultat avgöra strategiskt viktiga beslut som att behålla eller sparka en manager. Dessa ständiga omstarter har urholkat Chelseas konkurrenskraft på fotbollsplanen, vilket vi också kunnat observera under de senaste fem åren. Under vad som borde varit lagets mest formidabla storhetstid har de alltså bara tagit en enda ligatitel.

Än värre är att de visat upp tendenser att falla ännu längre ned i tabellen, vilket försätter deras Champions League-status i fara. Inget ger just nu vid handen att Chelseas framtid ser annorlunda ut, vilket gör den mest rimliga slutsatsen till att Chelsea kan förbli ett hot för stunden, men inte så väldigt mycket mer.

Man Citys projekt är desto mer lovande. De framstår som en klubb med en plan i flera steg. De har inte tvekat att ge sig ut på en rejäl spenderingsrunda för att värva ihop en spelartrupp utav högsta kvalitet. Men de bygger därefter underifrån, i form utav unga spelare plockade externt eller utvecklade internt, som både breddar spelartruppen och på sikt kan skapa i alla fall förutsättningar att balansera lönebudgeten.

Klubbens rekryteringsstrategi är därtill metodisk och till synes följande en långsiktig plan. På viktiga positioner i klubben tillsätter de personer med betydelsefulla kontakter och viktig erfarenhet utav Barcelonas mycket långsiktiga utveckling, som kulminerat de senaste tre åren. Detta koppas väl ihop med en målmedveten satsning på akademi och talangutveckling, och öppnar såväl organisatoriskt som personalmässigt för en kommande tillsättning av Pep Guardiola som manager.

De resultat som Man City visar upp med denna långsiktiga metodik är i sig imponerande och framför allt accelererande. Från en FA-cupvinst den andra säsongen till ligatiteln säsongen därpå. Och med ett bredare material, baserat på framgångsrik talangutveckling och en därmed bredare spelartrupp, och kanske med Guardiola som manager, så har Man City skapat institutionella förutsättningar att inte bara likt Chelsea konkurrera i Premier League och Champions League, utan att faktiskt dominera i dessa båda sammanhang.

Man må tycka vad man vill om Man City, men man måste respektera kraften i deras potential.

:::

Dagens matcher: Swansea vs Liverpool (14:30), Southampton vs Newcastle (16:00), Chelsea vs Man City (17:00), samt Tottenham vs West Ham (17:00).

Tillbaka till Liberty Stadium för Brendan Rodgers med andra ord. Det ska bli lite intressant att höra om han får sina fiskar varma eller, kanske mer troligt, att budskapet från läktarna är uppskattning.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Vem blir QPR:s näste manager?

Ibland är det vanskligt att vara fotbollsbloggare som en sidosysselsättning. Ibland, snarare rätt ofta, har man då andra åtaganden, inte minst under helgerna, och därför skriver man helgens bloggar i förväg. Lördagens blogg skrev jag redan i torsdags i form utav en utvikning om när Mark Hughes faktiskt skulle få sparken och varför han inte redan hade fått det.

Under fredagen kom dock nyheten att Mark Hughes fick sparken från QPR. Even the best laid plans…

It never rains but it pours, är ett annat engelskt idiom. Det har länge pratats om managers i Premier League som riskerat att få sparken, utan att något för den sakens skull faktiskt har hänt. Men den här veckan brände det till rejält, med två avsked inom loppet av bara några dagar. Det är nästan som om många klubbledningar ibland är lite rädda för att vara först ut på banan, och att när väl en har tryckt på avfyrningsknappen så blir alltfler benägna att följa exemplet.

Kanske ett sätt på vilket Roman Abramovich inte nödvändigtvis utgör ett positivt föredöme.

:::

Vem skulle kunna vara aktuell som efterträdare i QPR då? Två alternativ framstår som mer uppenbara än de flesta andra, särskilt nu som Rafa Benitez inte längre är tillgänglig.

Roberto Di Matteo. Det finns en hel del i Di Matteos profil som QPR troligtvis skulle se som attraktivt. Han är italienare och respekterad både som manager och som person. Som nybliven Champions League-vinnare vore det också en prestigetillsättning. Han har tidigare erfarenhet som manager för engelska klubbar utav motsvarande QPR:s storlek och ambition, och han står för en öppen och frejdig spelidé. Och han är som bekant ledig. Han känns också rätt för QPR, en manager som inte minst i Chelsea bevisade att han är kapabel att vara pragmatisk i sitt taktiska tänkande och på så vis entusiasmera och lyfta upp desillusionerade och underpresterande spelare.

Harry Redknapp. En annan prestigetillsättning av QPR som jag därtill bedömer som hyfsat sannolik. Redknapp har inte riktigt den taktiska cred som krävs för att landa något europeiskt toppjobb, utöver att möjligen bli förbundskapten för något mer eller mindre obskyrt land. Men jag tror att Redknapp vill vara kvar i England och i Premier League, men där är å andra sidan jobbmöjligheterna begränsade. Redknapp har många års erfarenheter som manager för klubbar på ungefär QPR:s nivå, och QPR har därtill möjlighet att erbjuda Redknapp både ett lönekuvert och en transferbudget som han skulle betrakta som attraktivt. Dessutom är QPR en Londonklubb, vilket borde vara en praktisk fördel för Redknapp.

:::

Det går så klart att reflektera över vad i hela friden som har förmått QPR att ända fram till slutet av november hålla fast vid Mark Hughes, som basat över vad som förmodligen kan vara Premier League-erans sämsta första tre-fyra månader över huvud taget.

En idé är så klart att Mark Hughes har lyckats förhandla till sig ett så pass bra kontrakt, med klausuler om vad han plockar ut också om han skulle få sparken, att QPR och ägaren Tony Fernandes helt enkelt in i det allra längsta dragit sig för att fatta just det beslutet.

I det pågående fotbollssamtalet prisar vi ofta långsiktighet och tålamod, som om att hålla fast vid en manager vore en dygd i sig. Men likaväl som det är ett otyg att sparka en manager i tid och otid, så är det fel att behålla en manager längre när han helt klart och tydligt inte bemästrar uppgiften. Det vi ser som tålamod kan lika gärna vara handlingsförlamning.

:::

Men hur mycket av QPR:s elände är då egentligen Mark Hughes fel? Jag menar inte att frånta honom ansvar, att det ser ut som det gör har skett på hans skift och han har heller inte gjort något själv för att moderera förväntningarna på honom själv och laget.

Samtidigt är det omöjligt att inte fördela kritiska ord till QPR:s spelare, som i match efter match uppvisar såväl ett allmänt ointresse för själva uppgiften på planen på en nivå som gränsar till det illojala, och som därtill i en obscen grad ställer till det för laget med bristande disciplin ledandes till röda kort.

Det är på samma sätt svårt att förhålla sig okritisk till QPR:s klubbledning, som är ansvarig för att ha värvat dessa spelare. Där andra klubbar, som Swansea, Norwich och Southampton, i stor utsträckning litade på de spelartrupper som vann dem uppflyttning från The Championship, så har QPR valt den andra vägen, att värva ihop en kader utav spelare for hire, vilket skapat ett spretigt och icke särskilt sammanhållet lagbygge.

:::

Man kan så klart också fundera över vad som drev QPR:s klubbledning att vänta ända till fredagen, dagen innan ännu en match, med att fatta beslut om att sparka Mark Hughes. Vad visste de egentligen i fredags som de inte visste i måndags, och hade inte de dagarna varit tämligen värdefulla för vem som helst som nu har ansvaret för att förbereda laget för dagens match på Old Trafford?

:::

Dagens matcher: Sunderland vs West Brom (13:45), Everton vs Norwich, Man Utd vs QPR, Stoke vs Fulham, Wigan vs Reading, samt Aston Villa vs Arsenal (18:30).

Kan Aston Villa hitta tillbaka till den tendens utav bra spel som de hade för några matcher sedan? Viktig match hemma på Villa Park i dagens senare kvällsmatch.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Den kalla sanningen om Fergie Time

Många beslut kan vara kontroversiella inom fotbollen. Men ett av de återkommande mest kontroversiella besluten är det om mängden av tilläggstid i slutet av matchen. Det är så pass kontroversiellt att det till och med gett upphov till ett helt eget begrepp: Fergie Time, och på detta begrepp har det till och med byggts hela TV-inslag.

Ett skäl till att det är så kontroversiellt är naturligtvis att beslutet i sig är så strålande godtyckligt. FIFA:s regler är helt öppna med att mängden tid som försvunnit och därför ska kompenseras för är helt och hållet upp till domarens goda omdöme. Visst exemplifieras det med incidenter som leder till förlorad tid, såsom byten, skador, maskning och dylika faktorer, men det specificeras ingenstans hur mycket tid som ska läggas till för dessa incidenter.

Oklarheten fördunklas ytterligare av att den mängd tid som domaren anger i slutet av matchen inte är den tid han har lagt till, utan det minimum av tid han valt att lägga till. Tillägget kan alltså mycket väl visa sig vara längre än så, om domaren av någon anledning finner det vara motiverat.

Godtycklighet är inte något som supportrar vanligtvis gillar, eftersom det skapar osäkerhet. De vet inte när matchen faktiskt tar slut, en aspekt som inte minst amerikanska kommentatorer under många år kliat sig i huvudet åt, de vet inte varför en viss mängd tid faktiskt har lagts till. Osäkerheten i sin tur genererar de gamla vanliga konspirationsteorierna.

:::

En sådan konspirationsteori är naturligtvis att storlagen alltid ges fördel i det här avseendet. De får mer tid när de behöver det, och tilläggstiden blir kortare när de tjänar på det. Allra mest specifikt gäller så klart konspirationsteorin Man Utd, det är ju dem på vilka hela det här begreppet Fergie Time, naturligtvis en gång i tiden myntat utav Liverpools charmiga supportrar, är baserat.

Erik Jonsson, i kommentarsfältet känd som Erkie Jerkie, var vänlig nog att skicka mig en länk till en blogg som använt statistisk metod för att jämföra hur mycket tilläggstid varje klubb fick i genomsnitt med hur mycket tilläggstid dessa klubbar borde ha fått, baserat på nämnda kända kriterier för varför domare lägger till tid i matcher. Siffrorna är baserade på säsongen 2011/12 i sin helhet, och den graf som analysen ger upphov till är närmast uppseendeväckande:

Bloggen i sin helhet kan ni läsa här:

http://thepowerofgoals.blogspot.se/2012/11/injury-time-substitutions-goal.html

:::

Utgångspunkten i diskussionen måste vara att en klubb ska ha precis så mycket tilläggstid som de bör ha. Får en klubb mer tid än den bör ha så är det orättvist till dess fördel. Får en klubb mindre tid än den bör ha så är det orättvist till deras nackdel. Att prata om att den och den klubben får si och så mycket tilläggstid, utan att ta med i beräkningen hur mycket tid klubben bör få, ger inte så särskilt mycket.

Grafen möjliggör dock vissa mycket intressanta observationer:

Teorin om storlagsfördelar får nästan omedelbart avslag. De klubbar som får allra mest tilläggstid jämfört med vad de borde ha är istället Blackburn och Wigan, båda två klubbar som förra säsongen kämpade i nedflyttningsstriden, med varierande framgång. Definierar vi de sex storklubbarna som Arsenal, Chelsea, Liverpool, Man City, Man Utd och Tottenham så ser vi också att dessa i snitt får 14 sekunder per match mindre i tilläggstid än vad de borde ha. Övriga klubbar inkasserar emellertid 1,2 sekunder per match mer i tilläggstid än vad de rimligtvis förtjänar. Med andra ord, tvärtemot vad ”alla vet”.

Om vi håller oss till de så kallade storlagen, som ju ändå oftast är de som är inblandade i diskussionerna om diverse konspirationer, så framträder snarast en Londonlagsfördel. Av de sex storlagen är det endast Arsenal, Chelsea och Tottenham som får mer tilläggstid än vad de enligt den här statistiska genomgången bör få. Övriga tre storlag – Liverpool, Man City och Man Utd, får tvärtom mindre tilläggstid än vad de borde få. Tvärtemot det vanligaste ljudet i skällan så är alltså Arsenal den storklubb som har allra mest fördel utav den domarmässiga godtyckligheten i frågan om tilläggstid. Wengie Time?!

Vad då gäller föreställningen om Fergie Time, eller den förmodade Man Utd-fördelen, så blir den närmast parodisk i jämförelse med den statistiska sanningen. Det är alltså inte bara så att Man Utd är den klubb som får minst tilläggstid i förhållande till vad de borde få, de är därtill den klubb som i absoluta termer får minst tilläggstid av alla klubbar i hela Premier League under säsongen 2011/12. Alex Ferguson brukar ofta hånas för sitt tittande på klockan i slutet av matcherna. Det finns kanske en anledning till att han tittar. Den tanken säljer dock inte lika många lösnummer.

Det vore naturligtvis intressant att se hur siffrorna ser ut över ett längre tidsspann. Det finns ju så klart en möjlighet att säsongen 2011/12 utgör en statistisk abnormalitet, även om det inte finns något direkt konkret som talar för det.

:::

När det gäller tilläggstid har jag vanligtvis inga problem med oklarheten i varifrån tiden kommer, eller det faktum att det kan bli mer tid än vad domaren signalerat på tavlan. Reglerna är sådana, och jag ser ingen nackdel med den så kallade osäkerheten, det är tvärtom en aspekt som bidrar till att ge fotbollen dess speciella karaktär.

Om jag generellt stört mig på något genom åren vad gäller tilläggstiden så är det domarnas oförmåga att faktiskt lägga till tid utifrån vad som sker på planen. Istället finns det vanligtvis en outtalad praxis att domaren i stort sett alltid lägger till tre minuter, plus eller minus en minut. Kanske har denna standard ökat med någon minut på senare år. Domarna går väldigt sällan utöver denna norm, bland annat eftersom de vet hur diskussionen kommer att föras i media direkt efter match. Ska mer tid läggas till krävs övertydliga skäl. Resultatet är nästan alltid att det läggs till mindre tid än vad det borde göras.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Champions League är fortfarande realistiskt för Liverpool den här säsongen

Stämningen har höjts en aning i Liverpool de senaste veckorna, efter en närmast tragiskt depressiv säsongsinledning. Först uppnåddes ett meriterande oavgjort resultat borta mot Chelsea och därefter förintades Wigan på Anfield i helgen i just precis den typ av match som Liverpool under denna och tidigare säsonger har excellerat i att slänga bort poäng i.

Ikväll förflyttas fokus från Premier League till Europa League, och en första av två avgörande gruppspelsmatcher vad avser fortsatt avancemang till Europa Leagues slutspel. Först måste Young Boys betvingas ikväll, och därefter måste Liverpool undvika att åka på förlust borta mot Udinese. Om nu inte Anzhi får för sig att nypa någon poäng hemma mot Udinese ikväll, varmed Liverpool vid vinst redan kan betrakta sig som klara för slutspel.

Europa League i all ära, men det är Champions League som Liverpool helst av allt vill spela. Det är ägarnas och styrelsens uttalade målsättning med klubben och en nödvändig förutsättning för att klubbens ekonomiska kalkyler ska uppnå balans. Misslyckandet med att uppnå denna målsättning blev Kenny Dalglishs fall, och även om tålamodet med Brendan Rodgers säkert är förhållandevis långt så kommer inte ett misslyckande i detta avseende att tolereras hur länge som helst.

Det råder många tvivel om Liverpools kapacitet att redan den här säsongen kvalificera sig för Champions League. I mina ögon är dock Liverpool ett av Premier Leagues mest underskattade lag, vilket är en naturlig följd av många supportrars alltför ohemula glädje i att sparka på de som har det svårt. Själv tror jag fortfarande det finns möjlighet för Liverpool att komma bland de fyra bästa den här säsongen, och det tror jag av följande anledningar:

:::

Unga talanger. En gammal Liverpoolikon menade en gång att man inte kan vinna något med kids. Men det visade sig att det kan man visst, så länge man sätter in dem i ett stödjande sammanhang. Detta har Liverpool i form utav äldre och etablerade spelare, och därtill har alltså en uppsjö av ung talang börjat inte bara dyka upp utan också ges chansen på planen, vilket inte alltid tidigare har varit fallet i klubben. Raheem Sterling, Suso och även Jonjo Shelvey är goda exempel på hur ett topplag kan öka en spelartrupps bredd och mångfald inte genom dyra spelarköp, utan genom en vettig och genomtänkt akademipolicy.

Taktisk utveckling. Det ser ut som om Brendan Rodgers taktiska idéer börjar bära frukt för Liverpool. Passningsspelet börjar bli alltmer effektivt, och laget spelar fram sig själva till allt bättre målchanser. Utöver att bli mer fokuserade i det offensiva spelet så har Liverpool också visat upp en tilltagande effektivitet i sitt defensiva positionsspel, laget släpper inte riktigt till lika många onödiga målchanser som förut var fallet. Liverpools spelkurva är med andra ord på stadig uppgång.

Luis Suarez och januarifönstret. Det fanns en viss oro kvar från förra säsongen att Suarez kanske aldrig skulle lyckas realisera sin potential i England, där han av flera olika skäl mest har fått utstå kritik. Men under den här säsongen har han alltmer börjat växa ut som en genuin världsspelare i Liverpool, och just den typen av spelare kan vara guld värd i termer av viktiga mål och minst lika viktiga poäng. Det gnälls på att han gör för få mål, men med tanke på att han trots allt leder skytteligan så kanske det börjar bli dags att låta den kritiken vila ett slag. Invändningen är att han riskerar bli för ensam på sikt, men där finns också ett januarifönster för Liverpool att åtgärda detta dilemma.

:::

Poängen med den här genomgången är inte att påstå att Liverpool kommer att kvalificera sig för Champions League, utan blott konstatera att de mycket väl kan göra det. Det är värt att konstatera att de två klubbar som anses som favoriter att lyckas med denna bedrift är Arsenal och Tottenham, och att Liverpool trots en magnifikt dålig säsongsinledning bara ligger fyra respektive två poäng efter dem.

:::

Kvällens matcher: Lazio vs Tottenham, Liverpool vs Young Boys, samt Newcastle vs Maritimo.

Newcastle borde kunna garantera avancemang ikväll, genom att vinna hemma mot redan avhängda Maritimo. Tottenham har ett helt okej läge i sin grupp, men bör försöka undvika förlust ikväll borta mot Lazio om de inte vill göra sig själva beroende av andra resultat i sista omgången.

Liverpool, Newcastle och Tottenham. Och kanske hakar också Chelsea och Man City på till slutspelet i Europa League. Det vore minst sagt ingen dålig engelsk besättning.

:::

Kontroversiellt men inte särskilt oväntat beslut av Roman Abramovich att tillsätta Rafa Benitez som ny manager för Chelsea. Prefixet ”interim” känns dock rätt onödigt. Eller rättare sagt överflödigt, i praktiken har ju varenda manager i klubben allt sedan José Mourinho varit endast interim och inget annat.

Jag tror dock att beslutet allra minst garanterade Chelsea en plats bland de fyra bästa den här säsongen, och därmed fortsatt Champions League-spel. Benitez är en riskminimerare i själ och hjärta, och med låg risk följer i stort sett alltid viss avkastning.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Roberto Di Matteo det senaste bondeoffret i Chelseas dokusåpa

Roman Abramovich har alltså sparkat Roberto Di Matteo. Sex månader efter att han vunnit Champions League för första och enda gången i klubbens historia, och i ett läge där klubben ligger trea i Premier League, fyra poäng efter de nuvarande ligaledarna. Läget är naturligtvis också det att Chelsea med all sannolikhet har åkt ut ur Champions League redan i gruppspelet, efter gårdagens förlust mot Juventus.

Det kommer finnas de som nu kommer tillspringandes för att försvara beslutet, bland annat genom att hävda att dessa Romans beslut minsann har resulterat i titlar till klubben. Vilket naturligtvis är en illogism och en slutsats som mer eller mindre formidabelt skriker post hoc ergo propter hoc. Eftersom det inträffade efteråt så måste det bero på det. Väldigt sällan sant.

Det är värt att betänka att Chelsea, sedan Roman Abramovichs lika snabba beslut att sparka José Mourinho, har vunnit Premier League en enda gång. Detta under vad som varit deras tänkta storhetstid, och under en tidsperiod där de spenderat mest på spelare både i termer av transfersummor och inte minst då spelarlöner. Två finansiella faktorer som i samtliga sammanhang har visats haft störst samband med vilka klubbar som vinner sina respektive ligor.

Visst vann nu Chelsea Champions League i våras. Det är samtidigt en cupturnering som man per definition inte måste vara genomgående bäst i för att vinna. Det har vi sett förr, bland annat genom Portos och Liverpools segrar under mitten av 2000-talet. Samtidigt som Chelsea hankade sig fram i Europa så slutade klubben på en ömklig sjätteplats i ligan, vilket troligtvis speglade mer än vad Chelsea själva önskade. Till detta kommer några FA-cuptitlar, vilket i sig är trevligt men inte något som talar till den ambitionsnivå som en klubb med Chelseas resursbas rimligtvis bör ha.

Med brist på kontinuitet följer alltså osäkerhet och brist på stabilitet i termer av resultat. Mest skadlig är kanske den numer institutionella osäkerhet som Abramovich har byggt in i Chelseas managerpost, vilka managers är det egentligen som vill ha jobbet när de kallt kan observera de förutsättningar under vilka de får sparken? Och vilka förutsättningar att lyckas med sitt jobb ges de när spelarna så tydligt får det klart för sig att managern harabsolut ingen auktoritet i klubben?

Vad har egentligen Chelsea för mål och mening med sin färd? För det verkar ju inte vara vägen som är mödan värd.

:::

Nu spekuleras det friskt i kandidater att efterträda Roberto Di Matteo så klart, de mer principiella frågorna ovan kommer enligt känd medialogik att hamna i skuggan av dessa betydligt saftigare och mer säljande funderingarna. Att Roman Abramovich och hans hejdukar i Chelseas klubbledning redan har en tänkt ersättare till Di Matteo känns givet, det är inte Wolves klubbledning vi talar om.

Det finns de som pratar om Pep Guardiola, vilket då motiveras av dels att han är ledig och dels att Roman Abramovich har ryktats vara intresserad av honom förut. Men alla röksignaler tyder på att det är först och främst Man City som krattat manegen för honom, och Guardiola tror jag heller inte uppskattar den kortsiktighet i managerfrågan som Chelsea uppvisat under de senaste fem-sex åren. Han är en manager som baserar sin gärning på trygghet och stabilitet, inget annat.

Med det i åtanke så glunkas det onekligen allra mest om Rafa Benitez, som ju dessutom gjort sitt bästa för att späda på de ryktena. Benitez borde rimligtvis nu också vara tillräckligt desperat i sin obefintliga arbetssituation för att rationalisera bort de risker som följer med Chelseas managerpost. Det talar för honom. Men vad som också talar för honom som ny manager är att hans tillsättning följer en viss obehaglig logik:

:::

Rafa Benitez är fortfarande ett stort managernamn. Storleken på namnet, snarare än karaktärernas innehåll, styr ofta sådana här beslut om tillsättningar, inte minst då i prestige- och kapitalklubbar som Chelsea. Det är en något tråkig sanning. Benitez åstadkom periodisk och punktvis framgång i först Valencia och därefter Liverpool, även om där heller inte skapades något beständigt. Men Roman Abramovich värderar inte beständighet, det mönstret är ju så att säga vad den här diskussionen utgår ifrån.

Rafa Benitez kan lösa Fernando Torres-dilemmat. Roberto Di Matteo visade mod igår som petade Torres, men resultatet följde inte på detta mod och då är det Di Matteos huvud som vilar i bilan. Sådana är spelets regler. Torres har länge skyddats av sin prislapp och verkar fortfarande vara det. Sanningen är att sist han var bra i England så var det med Rafa Benitez som manager, och något säger mig att det mer än något annat är vad som styr en tillsättning av honom. Det är ännu ett beslut som fattas utifrån en vilja att rättfärdiga en två år gammal och förhastad £50m-värvning.

Det som kanske stör mest med en tillsättning av Rafa Benitez är vad det säger om kvaliteten och kontinuiteten i Chelseas fotbollsfilosofi. Allt arbete och alla besvär som förföljt Chelsea sedan 2007 utgick från en uttalad ambition att Chelsea skulle skapa en ”egen identitet” baserad på offensiv och estetiskt tilltalande fotboll. Allt detta vore nu förgäves. Med Benitez är det tillbaka till ruta ett, med en i grunden ännu mer defensiv och försiktig fotbollsidé än den som representeras av José Mourinho.

Är detta tecken på en genomtänkt taktisk reträtt eller bara ett symptom på en total avsaknad av långsiktigt tänkande?

:::

På kort sikt tror jag dock en tillsättning av Rafa Benitez kan vara gynnsam för Chelsea. Ett defensivt tänk begränsar riskerna i Chelseas fotboll vilket talar emot ett möjligt ras nedåt i ligatabellen. Det är samtidigt en fotbollsfilosofi som ligger Chelseas äldre garde nära till hands. Och Chelsea har därtill uppnått viss framgång tidigare med just ett kortsiktigt tänkande. Fact!

Med Rafa Benitez får dock Chelsea också in ännu ett destabiliserande moment i en klubb som redan lever på bristningsgränsen. I såväl Valencia som Liverpool ägnade sig Benitez nämligen lika mycket åt maktspel och interna intriger, i eget intresse, som åt själva klubb- och fotbollsutvecklingen. För den neutrale kommer dock relationen mellan Abramovich och Benitez bli mycket intressant att följa.

:::

Om det nu inte visar sig vara så att Mark Hughes nu äntligen kan hitta en klubb som har samma ambition och förmåga som han själv. Där kan man tala om vinna-vinna för samtliga tre inblandade parter. Fyra om vi räknar med agenten Kia Joorabchian.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Arsenal som en del utav den europeiska medelklassen

Arsenal kan bli klara för sitt umptionde Champions League-slutspel i rad ikväll. Det enda som krävs är att de själva besegrar Montpellier på hemmaplan, samtidigt som Schalke besegrar Olympiakos hemma på Veltins Arena. Inget av dessa resultat är naturligtvis omöjligt, eller ens otroligt.

Alla andra resultat dock leder Arsenal fram till en rätt svettig avslutande omgång i ett gruppspel som såg tämligen hanterbart ut på förhand, borta mot Olympiakos. Detta alldeles oavsett om Arsenal vinner ikväll. Vinner Olympiakos ikväll så måste Arsenal i så fall vinna i Grekland eller hoppas på att ett redan avhängt Montpellier kniper poäng mot Schalke. Oavgjort i Tyskland ikväll och Arsenal måste i så fall undvika att förlora med två mål eller fler mot Olympiakos.

Det känns på sitt sätt märkligt, att Arsenal ska vara indragen i så pass jämn kamp med dessa europeiska mellanmjölkslag, i relativ mening. För samtidigt så cruisade Man Utd genom sin förvisso inte alltför komplicerade grupp. Chelseas öde beseglades (troligtvis) mot en annan europeisk jätte i form av Juventus. Och Man City har stångats, med intill visshet gränsande sannolikhet förgäves, mot europeisk fotbollsadel som Real Madrid, Dortmund och Ajax.

Vilket reser frågan: Är Arsenal ett medelklasslag i England och Europa nu för tiden?

:::

Det är en fråga som så klart kan tas på allvar. Vi återkommer i så fall till diskussionen om Arsenals spelar- och lönepolicy, och i vilken grad klubbens styrelse prioriterar finansiell lönsamhet före sportslig framgång. Vi berör ännu en gång frågan huruvida ambitionen i realiteten, nämligen endast att fortsätta kvalificera sig för Champions League, urholkar både hur Arsenal kanske ser på sig själva, men inte minst hur omvärlden ser på Arsenal.

Arsenal var för inte så länge sedan ett tungt och aktat, för att inte säga fruktat, namn i Europa. Men hur ser övriga europeiska fotbollsklubbar på Arsenal nu, aktar de och fruktar dem på samma sätt? Jag vet inte, jag ställer bara frågor, som Glenn Beck skulle ha sagt.

Det är naturligtvis också en fråga som likaväl kan tas med humor. För jag tänkte ju på det igår när jag såg Chelseaspelarna marschera in i arenan igår kväll med väldigt snajdiga svarta kostymer. Jag vet samtidigt att dresscoden i Man Utd är tämligen strikt. Och Man City-spelarna har ju apat efter, om än med några individuella utsvävningar här och där. Lite nouveau riche kan man tycka. Men vad med Arsenal i detta avseende?

Det bestående intrycket där är unga grabbar i träningskläder eller möjligen poppiga modekläder. Knappt någon stil alls, åtminstone inte stilfullt. Kan man tycka. Intrycket är odisciplinerat. Samtidigt marscherar Arsene Wenger omkring i vad som mest liknar en heliumförstärkt sovsäck. Allt likt medelklassmänniskor inkastade i ett för fint sammanhang, de hör inte riktigt hemma utan att riktigt vilja inse det själva.

Fast å andra sidan. Chelsea och Man City spelar båda två ytterst troligtvis Europa League efter jul. Man Utd gjorde det förra säsongen. Så mycket var och är alltså den klasstillhörigheten värd på fotbollsplanen.

:::

Frågan är motiverad också utifrån andra perspektiv. Klassiska The Times gjorde för inte länge sedan en sammanställning över vad som kännetecknade medelklassen i England. De listade 50 indikatorer, och som tia på den listan dök upp att man höll på Arsenal:

”Middle-class men and women, with their beards and trendy glasses, are strangely attracted to Arsenal Football Club above all others. The ground is very well situated for a bit of tapas in Islington before the game, and let’s face it, you’re not likely to get involved in too much argy-bargy when half the supporters have babies in slings and are wearing brogues.”

Det finns så klart också en finansiell logik i att betrakta Arsenal som just framför allt och kanske alla andra en medelklassklubb. Ingen samhällsklass är som kollektiv betraktat mer köpstark, vilket naturligtvis gör det till väldigt smart business att positionera sig i det segmentet för en kommersiellt driven och inriktad fotbollsklubb.

:::

Den långa döden. Vanligtvis är det sjukdomar likt Alzheimers som brukar beskrivas på det viset. Inom fotbollen motsvaras det av liga- eller gruppspel där man med flera omgångar vet om att man i praktiken förlorat eller åkt ur, men utan att det är matematiskt säkert. Ungefär så är väl läget nu för Man City, och mot Real Madrid ikväll har de möjligheten, om nu det ordet är så väldigt väl valt, att förlänga plågan ytterligare.

Som skalp betraktat vore det naturligtvis en fin vinst. Som neutral betraktare måste jag så klart säga att det hade varit betydligt roligare om den här matchen hade varit av långt mycket mer skarp karaktär. Nu känns den tyvärr något avslagen.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Som små pojkar inför en gammal dam

Tabellmatematiken är nu ytterst konkret i all sin obehaglighet.

Chelsea måste naturligtvis vinna sista matchen mot Nordsjaelland. Samtidigt innebär allt annat än en vinst för redan klara Shakhtar hemma mot Juventus att det redan innan jul är färdigspelat i Champions League för de regerande mästarna Chelsea, vilket i så fall inträffar för den allra första gången.

Mycket hänger på hur sugna Juventus egentligen är på förstaplatsen i gruppen. Samt möjligen Shakhtars känsla för vett och etikett inom den europeiska cupfotbollen, om de fattar att det “gentlemannamässiga” är att spela på resultat. Deras beteende ikväll gällande just detta borde ju ingjuta visst hopp i Chelsea.

:::

Inför matchen bloggade jag om behovet av ledarskap i Chelsea, för att de skulle kunna navigera kvällens match framgångsrikt.

Matchen illustrerade behovet alldeles utmärkt. Det var vilset och det var tamt. Framför allt i samband med att Juventus väl tagit ledningen i matchen, och då inte minst under den andra halvleken. Försvaret var långt ifrån stenstabilt, och framåt saknades en samlande kraft. Mot slutet fick man inte ens intrycket av att Chelseas spelare riktigt försökte.

Mod ska dock alltid respekteras, och visst var det modigt av Roberto Di Matteo att bänka Fernando Torres, en spelare helt ur form och som helt enkelt inte lever upp till ens rimliga krav på prestation, och som förmodligen alltför länge har skyddats av sin prislapp gällande sin plats i laget.

Men en högst trolig exit ur Champions League redan i gruppspelet, och en minst sagt vacklande ligaform. Roman Abramovich har framstått som skeptisk till Di Matteo som permanent lösning rätt länge, och den senaste tidens resultat stärker inte hans aktier. Jag tror inte Abramovich värderar mod på riktigt samma sätt som jag gör det.

:::

Det var omöjligtvis så här som Chelsea, klubbledningen såväl som supportrar, tänkte sig säsongen.

De hade ju uppnått drömmen, att vinna Champions League. De visste vad de var, europeiska mästare, var vad de var. Och från den plattformen föresatte de sig att värva ihop en ny generation storspelare. De tappade förvisso en ledargestalt i form utav Didier Drogba, men detta skulle kompenseras av spektakulära förvärv av unga och dokumenterat tekniskt lysande spelare. Inte minst Eden Hazard och Oscar.

Men teknisk briljans är inte ledarskap, och i dessa sammanhang behövs båda egenskaperna. Det kan mycket väl komma med åren, men just nu råder ett underskott. Ikväll syntes det att Chelsea till stor del bestod av unga pojkar, och de agerade på planen som unga pojkar ibland gör inför äldre damer.

Vad anser månne Eden Hazard om Chelseas “projekt” nu?

:::

Om något så visar den här säsongens Champions League-resultat hur ytterst vanskligt det kan vara att dra slutsatser endast baserade på ett lags prestationer i ett enda begränsat gruppspel. Det gäller att tänka större än så.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Ledarskap är nyckeln till framgång i Turin

Engelska lag har haft livsviktiga europeiska cupmatcher borta i Turin och mot Juventus förut. Man Utd hade ett par möten med Juventus under 1990-talet som kulminerade i den enastående semifinalreturen 1999. Arsenal å sin sida var tvungna att passera ett av dessa europeiska manbarhetstest i sin marsch fram till finalen 2006.

Ikväll är det Chelseas tur. Matchen är enormt viktig i det avseendet att den helt enkelt inte får förloras. För om vi antar att Shakhtar Donetsk vinner ikväll mot Nordsjaelland, inte något orimligt antagande, så skulle en förlust innebära att oavgjort räcker för både Shakhtar och Juventus i den sista omgången, för att just dessa båda lag ska gå vidare från gruppen på Chelseas bekostnad. En situation Chelsea helt säkert inte vill befinna sig i.

Det är helt säkert ingen lätt uppgift. Chelsea möter enligt mig Juventus just precis när man kanske som allra minst vill möta dem. De har kvar stora reserver av självförtroende efter att ha gått obesegrade i 49 matcher samtidigt som de återfått hungern av att nyss ha fått den sviten bruten. De verkar inte, likt en gång i tiden Arsenal, ha gått ner sig mentalt av detta svitbrott. Juventus är därtill ett formidabelt fotbollslag.

(Det där allra sista får jag naturligtvis egentligen bara tycka utifall Juventus faktiskt slår Chelsea ikväll. Annars vet vi ju, eftersom vi fått det berättat för oss, att engelska supportrar, ett begrepp jag nu tolkar i dess allra bredaste mening, bara kan tycka att sådant med engelsk stämpel är bra.)

:::

Aspekten ledarskap är gemensam för samtliga framgångsrika engelska utflykter till en gång Stadio Delle Alpi, som nu för tiden motsvaras av nybygget med det långt mycket mer generiska namnet Juventus Arena. Roy Keane var monumental när Man Utd vände 0-2 till seger 1999, och när Arsenal betvingade den gamla damen 2006 var Thierry Henry en av lagets absoluta talismaner.

Chelsea kommer behöva uppvisa samma former utav ledarskap ikväll, är min fasta tro. Särskilt som Juventus inte direkt saknar spelare utav den karaktären, och därtill har hemmaplan och publiken i ryggen. Frågan är emellertid om Chelsea just för närvarande besitter denna ovärderliga men ack så svårfångade egenskap.

Under en mängd år är det framför allt John Terry och Didier Drogba som stått för ledarskapet i Chelsea. Den ene framför allt då defensivt, och den andre av naturliga skäl offensivt. Drogba har numer lämnat klubben för en osäker tillvaro i Kina, och Terry befinner sig i sjukstugan. Chelsea har förvisso klarat sig utan Terry för, men aldrig utan Drogba.

Defensivt har Chelsea det tufft i ledarskapshänseende. David Luiz har förvisso många kvaliteter men känns samtidigt inte särskilt stabil. Gary Cahill har varit som bäst i Terrys närvaro, men sjunkit undan en aning när denne inte närvarar, vilket inte signalerar ledarskap. Den med mest erfarenhet och därmed gravitas är Branislav Ivanovic, men just denna erfarenhet gör förmodligen att han sätts ut på högerbackspositionen. Där finns naturligtvis Petr Cech, men det finns vissa naturliga gränser för vad en målvakt kan åstadkomma.

Offensivt framstår problemet som än mer akut. Chelseas säsongsinledning var briljant, när spelet flöt och målen flödade. Spelare som Juan Mata, Eden Hazard, och Oscar glänste. Till och med Fernando Torres lyste upp ett tag. Men sedan började hösten och kylan rulla in över de brittiska öarna och Stamford Bridge.

Om en enda spelare får förkroppsliga ledarskapsproblemet i Chelseas offensiv så är det Fernando Torres. Det är måhända inte helt rättvist mot honom, men i och med att han så tydligt gjorts till Drogbas efterträdare så blir det ändå på det viset. Drogba var en strålande ledare på planen för Chelsea, vi såg ju inte minst prov på det förra säsongen. Torres har inte riktigt de egenskaperna, och även om han hade det så är det svårt att göra dem gällande när han själv verkar ha det väldigt tufft rent personligt som fotbollsspelare. Mår man inte bra själv är det svårt att samla andra.

Juan Matas briljans kan kompensera för mycket. Men fotboll är och förblir en lagsport, och individuell skicklighet måste alltid samordnas inom en taktisk och kollektiv organisation. När man talar om betydelsen utav ”ledare på planen” så är det ofta denna samordning man egentligen tänker på, då det ofta är ledarna som tar ett i alla fall praktiskt ansvar för den. Avsaknaden av sådana ledargestalter resulterar i ineffektivitet och oprecision, ett spel där delarna inte alla gånger hänger riktigt ihop.

Vilket vi stundtals kan se i Chelsea nu för tiden. Ändå har de så klart alla möjligheter att vinna ikväll. Eftersom det fortfarande i grund och botten är ett bra fotbollslag.

:::

Tillbaka till helvetet. En rubrik jag såg i någon viasatsk reklamfilm inför veckans Champions League-matcher, syftandes på Man Utds besök till Galatasaray ikväll. Rubriken syftar tillbaka till 1994, under ett av Man Utds tidigare europeiska cupäventyr med Alex Ferguson som manager. En match präglad av bråk på planen och våld utanför den. Den här gången reduceras det helvetiska av att vi nu vet att även om det skulle råka visa sig vara ett helvete också denna gång, så är Man Utd rätt trygga i vetskapen att de bara är där på besök, och alltså inte behöver brinna i evighet.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Hyllmans hörna: Premier Leagues två regler

Det finns bara två regler i Premier League. Ett, det finns inga lätta bortamatcher i Premier League. Två, kom ihåg regel nummer ett. Giltigheten i dessa två regler fick både Chelsea och Man Utd uppleva den här ligaomgången, å det grövsta.

Det var annars en anmärkningsvärd omgång på fler sätt än ett. Reading till exempel, vann en ligamatch. När skedde det senast? Inte var det den här säsongen i alla fall. Sunderland därtill, avslutar söndagen med en för dem veritabel målexplosion borta mot Fulham. Därtill dubblerade de i ett slag antalet målskyttar för dem i ligan den här säsongen.

Liverpool och Man City gjorde slarvsylta av varsin rätt mjäkig hemmamotståndare, och man kan väl rätt lugnt säga att helgen i det avseendet bar en viss sydamerikansk prägel.

Vad mer kan sägas?

:::

Ligan är ett maraton, inte ett sprintlopp

Mönstret är återkommande. Chelsea inleder ligasäsongen mordiskt starkt och alla tror att de är på väg att springa iväg med ligatiteln. Därefter bleknar de av och faller ifrån. Det är minst tredje, kanske fjärde säsongen där just detta mönster upprepar sig. Två poäng på de senaste fyra ligamatcherna, och det är en tung period på gång. Chelsea måste rycka upp sig i kragen igen, från fyra poängs försprång till fyra poängs underläge på nolltid.

Chris Hughton visar vad Paul Lambert saknar

Norwich förra säsongen var ett på många sätt genuint brittiskt fotbollslag, men med en väldigt svajig defensiv som allt för ofta befann sig ur position, vilket dess motståndare brutalt kunde utnyttja. Genuint brittiska är de förvisso också i år, men Chris Hughton har infört en helt annan hårdhet och defensiv disciplin i Norwichs lagbygge. Två förmodade topplag har de nu alltså nollat hemma på Carrow Road, ingen lätt uppgift men heller ingen tillfällighet. Samtidigt släpper Aston Villa in tre mål hemma mot Man Utd förra omgången, och fem baljor den här helgen mot Man City. Kontrasten blir rätt tydlig.

Is he getting sacked in the morning?

Well, he should. QPR och Mark Hughes förlorade alltså den så kallade sexpoängaren mot Southampton. Om Nigel Adkins i Southampton var satt under press innan matchen, så lättades den förmodligen nu. Tony Fernandes, QPR:s ägare, har så här långt uttalat ett orubbligt förtroende för Hughes, men frågan är väl om och hur den ynkliga förlusten mot Southampton påverkar detta.

Newcastles hemmaform är för vek

Två blytunga förluster hemma på St James’ Park för Newcastle i de två senaste ligamatcherna. Mot West Ham och Swansea, två matcher som Newcastle verkligen ska vinna. Inte minst om de ska hålla liv i sina europeiska ambitioner. Dessförinnan en ömklig kapitulation mot Man Utd, som de förra säsongen manglade med motsvarande siffror. Alltmer framstår hemmaformen som Newcastles problem den här säsongen, möjligen speglandes en svårighet i att föra matchbilden.

:::

Omgångens lag (4-2-3-1):

:::

Kvällens match: West Ham vs Stoke.

Det lär smälla. Jag undrar om vi kanske har att bespetsa oss själva på den här säsongens mest brutala match. Big Sam vs Crazy Stoke. Kör så att benpiporna visslar!

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Luck has got nothing to do with it

Det är en situation vi nog alla känner igen. Den uppstår i stort sett varenda gång som Man Utd, eller för den delen Barcelona, vänder och vinner en match i vilken de tidigare befunnit sig i underläge. Den uppstår när Arsenal inte vinner en match trots att de haft det mesta av bollinnehavet och passat x gånger till varandra längs marken. Pratet om tur. Man Utd hade tur som vann. Arsenal hade otur som förlorade.

Lagen i exemplen är naturligtvis helt och hållet utbytbara. Men det är ju helt klart frekvent återkommande klubbar i just det här kontinuerliga pratet om tur i fotboll. Det finns så klart de som hävdar att det inte finns någon tur alls i fotboll eller idrott över huvud taget, att allt händer utav en anledning. Det är naturligtvis i sig tramsigt, om än åt andra hållet. Naturligtvis existerar tur, frågan är bara i vilken utsträckning och om allt det vi betraktar som tur verkligen är det.

Jag sade en gång efter en match ungefär följande, att de använder tur som förklaring som inte förstår bättre. Vad jag menade med det var att tur är en sådan här bekväm bortförklaring att falla tillbaka på, den bidrar med en ursäkt samtidigt som den inte tvingar oss att tänka efter. Det stämmer förvisso inte alltid, men alldeles för ofta.

:::

Svenska akademiens ordbok definierar tur som en gynsamm vändning som uppkommer genom en slump eller som av en ren tillfällighet. För den händelse att engelsk tur skulle råka vara annorlunda än svensk tur så definierar The New Oxford American Dictionary tur som ”success or failure apparently brought by chance rather than through one’s own actions”.

Med andra ord, tur är en form utav gynnsam konsekvens av en handling vars avsikt inte var just denna konsekvens.

Det är en definition som tveklöst begränsar de tillfällen av tur inom fotbollen jämfört med hur ofta tur används som förklaring. Det är inte många tillfällen där tur används, som man inte kan argumentera tämligen kraftfullt för att det absolut var i spelarnas avsikt  att åstadkomma vad de lyckades med, även om det vore en väldigt svår uppgift.

Att Man Utd vinner en match på tilläggstid är alltså inte tur i sig. Om de däremot vinner genom att Antonio Valencia slår ett inlägg mot straffpunkten, som råkar toucha en motståndarspelare i ryggen och bollen studsar stolpe in, då kan man hävda tur. Att ett lag lyckas hålla oavgjort borta trots mängder med bollinnehav för Arsenal är inte tur i sig. Om de lyckas för att Arsenal haft ett antal skott i ramverket så kan man börja prata om tur.

I övrigt är det nog mer aktuellt att börja fundera på vad det ena laget gör rätt som lyckas med sin uppgift och vad det andra laget möjligen gör fel som å sin sida misslyckas med sin uppgift. Därigenom kommer man nog närmare sanningen och en ökad förståelse för matchen som sådan.

:::

Man kan också hävda att det finns grader av tur. Själv spelar jag ju bordtennis till vardags, och det är en sport där pratet om tur är i högsta grad levande. Det uppstår ju alltid nätrullare och kantbollar. Men för mig är det en stor skillnad i tur när en spelare slår ett helt medvetet slag som i allt väsentligt är helt korrekt genomfört men som råkar ta på kanten istället för någon centimeter längre in på bordet som förmodligen var tanken, jämfört med en spelare som missar sitt slag men bollen råkar som utav en slump dimpa ned på samma kant. Det första är sportens små marginaler, det andra är ren och skär bondröta.

Jag är helt övertygad om att det går att hitta jämförbara situationer inom fotbollen.

:::

En sentida fotbollsmatch där pratet om tur var vanligt förekommande var ju Celtics överraskande seger mot Barcelona. Det är ju närmast oundvikligt, så fort ett lag vinner mot Barcelona så måste det ju, om man ska tro pratet, handla om en god portion av tur. Det är en föreställning som även fostras av Barcelonas egna spelare, Leo Messi menade exempelvis efter matchen att Celtic var ”very lucky”.

Det baseras då på statistik. Celtic hade nämligen fem skott jämfört med Barcelonas 25 skott, varav 15 var på mål. Celtic hade ett bollinnehav motsvarande 16,4% vilket ju ger Barcelona ett närmast astronomiskt högt bollinnehav. Då måste det ju så klart handla om tur, eller?

Inte vet jag. Jag såg matchen, och inte kände jag att Celtic vann den matchen på grund av tur. Jag såg en match där Celtic naturligtvis medvetet, på grund av sina egna materiella brister, valde att ligga väldigt lågt och överge bollinnehavet till Barcelona. Där finns många förklaringar till refererad statistik, som har föga med tur att göra, utan snarare med medvetna val.

Jag såg ett Celtic som högg som kobror när de väl fick chansen att anfalla, och i det avseendet var betydligt mer effektiva och rakt på sak jämfört med Barcelonas spelare. Ja, Celtic hade färre chanser rent matematiskt, men de utnyttjade sina chanser bättre. Men varför försöker vi förklara det med tur, när det borde vara mer intuitivt att förklara det med skicklighet?

:::

I mina ögon är det här till stor del ett modernt storklubbsfenomen. Som supportrar till storklubbar är man van vid att det egna laget vinner, och när det inte inträffar så uppstår en form utav kognitiv dissonans, vad vi ser stämmer inte överens med våra föreställningar. Hjärnan sätter då igång att i full fart rationalisera det vi ser på ett sätt som inte utmanar våra föreställningar.

Men ofta upplever jag det vara tämligen nedvärderande mot motståndarna, som då oftast är de något mindre klubbarna. Där finns en generell ovilja att se en förlust eller ett poängtapp som en produkt utav något som motståndarna faktiskt gjorde bra, snarare än att de hade tur antingen på egen hand eller för att det egna laget bara råkade spela dåligt.

:::

Dagens match: Fulham vs Sunderland.

Det sägs att det är ett styrkebevis att vinna även när man spelar dåligt. Men i så fall måste det rimligtvis vara ett svaghetsbevis att förlora även när man spelar bra. Sunderland spelade bra senast mot Everton, men förlorade. Kan de visa sig starkare idag?

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Ett pågående nollsummespel mellan Arsenal och Tottenham

Andre Villas-Boas var mycket rak på sak under en intervju i veckan, inför dagens heta derby mot Arsenal. Han menade utan att förblommera något att om Tottenham ska lyckas nå Champions League-fotboll nästa säsong, så måste de den här säsongen sluta ovanför Arsenal i Premier League. Annars kommer det inte att gå.

Resonemanget är enkelt och tabellmatematiskt logiskt. Tre klubbar, Chelsea, Man City och Man Utd, har redan i viss utsträckning dragit ifrån i tabellen. Det kan alltså sägas ha nyetablerats en form utav Big Three, som därmed alltså abonnerar på tre av Englands fyra Champions League-platser. På så vis har kampen om fjärdeplatsen, den enda återstående Champions League-platsen, blivit till något utav en liga i ligan.

I den ligan i ligan är förmodligen Arsenal och Tottenham de två främsta huvudkandidaterna. Förvisso ligger just nu hela tre klubbar före dem i den tabellen, men det är trots allt mindre sannolikt att de kommer att hålla hela säsongen ut. Den klubb som har bäst förutsättningar att klara av det är utan tvekan Everton.

:::

Derbyt i norra London mellan Arsenal och Tottenham har alltid varit laddat, men det finns många skäl att tänka att det nu betyder mer än vad det gjort på mycket länge. Jag tycker också det märks i stämningen mellan supportrarna till de båda klubbarna, som känns mer bitsk än normalt. Jag tror det beror på att detta rivalmöte numer uppfyller tre centrala grundkriterier:

Det är ett möte som baseras på kultur och tradition. Det finns med andra ord en historik i mötet mellan dessa båda rivaler. Det gör att det finns en helt annan inneboende mekanik i detta möte än vad det gör i möten som bygger endast på att två klubbar konkurrerar om samma titel eller position. Rivaliteten lever i det avseendet sitt eget liv. För Arsenal och Tottenham handlar det om två klubbar som måste trängas på ett område.

Det är ett möte som baseras på aktiv konkurrens. Derbyn är förvisso alltid derbyn, men när styrkeförhållandena är obalanserade, så att den ena klubben är markant starkare än den andra, så riskerar det alltid bli tämligen avslagna möten. Visst, en vinst ger prestige för dagen, men i det längre loppet så spelar det i stort sett alltid större roll för den svagare klubben än för den starka. Ett derby mellan Arsenal och Tottenham är nu extra hetsigt av samma skäl som Manchesterderbyt har blivit så tungt, det är nu möten mellan två jämstarka rivaler.

Det är ett möte som baseras på väldigt höga insatser. Det är inte bara att två klubbar konkurrerar, utan det är väldigt mycket som står på spel vad gäller utfallet av denna konkurrens. Fjärdeplatsen är förvisso bara det, men att det alltså återstår en enda Champions League-plats, med allt vad den turneringen innebär i form av intäkter och tillväxtpotential, spetsar onekligen till situationen maximalt. Särskilt som det är två klubbar som investerat enorm identitet i strävandet efter Champions League-status, Arsenal att behålla den och Tottenham att vinna den. Kort och gott, Tottenham vill ha vad Arsenal har i sin besittning.

I den meningen representerar dagens derby mellan Arsenal och Tottenham möjligen Premier Leagues allra mest perfekta nollsummespel.

:::

Tottenham har å andra sidan inte slutat före Arsenal i Premier League sedan mitten av 1990-talet. Det vill säga, det har aldrig hänt under Arsene Wengers tid som manager i Arsenal. Tottenham ligger dock en poäng före Arsenal i tabellen, något som inte borde generera någon större trygghet med tanke på att de under en tid strax efter jul förra säsongen hade byggt upp en ledning om tio poäng på Arsenal.

Tottenhams tre förluster på  sina fyra senaste matcher är inget starkt facit, även om två av förlusterna kom mot Chelsea och Man City. Förlusten på hemmaplan mot Wigan antyder dock att Tottenham denna säsong lider lite grann av samma problem som plågade dem under delar av förra säsongen, i synnerhet då i slutet av den.

Arsenal har å andra sidan på senare tid visat upp just precis de defensiva betänkligheter som många misstänkte fanns där innan säsongen, men som laget gjort ett så väldigt bra jobb att dölja under säsongens första tio omgångar. Det är ett mönster som måste brytas, då de knappast kan räkna med att de än en gång ska lyckas komma fyra mest för att deras konkurrenter inte lyckas ta tillvara chanserna att gå förbi dem.

Vare sig Arsenal eller Tottenham befinner sig i nuläget på den position de önskar i tabellen. Både Arsenal och Tottenham går in till dagens derby med några svajiga prestationer i ryggen och måste kanske bevisa inte minst för sig själva att deras spelsystem håller. En förlust, och tveksamheten kommer bara fortsätta sprida sig likt en psykologisk pest.

:::

Derbyn mellan Arsenal och Tottenham brukar alltid vara underhållande fotbollsmatcher. Idag tror jag dessutom vi kommer att få se vår beskärda del utav dramatik.

:::

Dagens matcher: Arsenal vs Tottenham (13:45), Liverpool vs Wigan, Man City vs Aston Villa, Newcastle vs Swansea, QPR vs Southampton, Reading vs Everton, West Brom vs Chelsea, samt Norwich vs Man Utd (18:30).

En riktig tungviktare till sexpoängare mellan QPR och Southampton. Där kan man tala om en match som båda lagen måste vinna, såväl poängmässigt som psykologiskt. Ska man gå så långt som att säga att det lag som eventuellt förlorar åker ur Premier League?

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Jag är nyfiken – Tranmere Rovers

En av de bästa sakerna med en engelsk fotbollshelg är att den vanligtvis tjuvstartar redan på fredagskvällen. Så också den här gången, och nu är det en riktig godbit som serveras, nämligen en match i League Ones toppskikt mellan de klara serieledarna Tranmere och MK Dons, som är indragna i en rejäl kamp om playoff- och uppflyttningsplatserna.

Under säsongens första tio matcher satte Tranmere en hög standard såväl offensivt som defensivt i League One. Offensivt gjorde de mål på mer än var fjärde skott, vilket gjorde dem mer än dubbelt så effektiva som det genomsnittliga laget i League One. Defensivt var de också mycket solida, där framför allt backlinjen är bra på att släppa till öppna målchanser. Om laget i det avseendet visade upp en svaghet så var det  på fasta situationer, där de släppte in högst andel mål av alla lag i League One.

Tranmere Rovers inledde säsongen med 30 poäng på de 12 första matcherna, en svit som det är ytterst osannolikt att klubben kommer mäkta med att reproducera. Sedan dess har det blivit sju poäng på de senaste fem matcherna, vilket man kan se som ett tydligt tecken på att Tranmeres hysteriska form har avtagit, även om matcherna mot Bournemouth, Doncaster och Preston, i vilka Tranmere tog med sig blott en poäng, så klart också kan vara en tillfällig formsvacka.

Tranmeres supportrar måste vara både stolta och nöjda med lagets prestation så här långt under säsongen. Ligaledning med fem poäng efter 17 spelade matcher av säsongen var nog inte vad de förväntade sig, särskilt inte efter förra säsongens flirt med nedflyttningsspöket. Innerst inne känner de kanske på sig att det inte kommer kunna hålla hela säsongen ut, och att klubben möjligen går en osäker framtid till mötes.

:::

När Ronnie Moore fick sparken som manager från Tranmere för tre år år sedan så hade han precis misslyckats med att föra klubben till playoff-spel, efter att de förlorat säsongens sista match mot värsta rivalerna Scunthorpe. Efter att Moore lämnat klubben så har Tranmere mest befunnit sig på League One-tabellens nedre halva, och tillbringat sin tid med att bekämpa ett alltmer påtagligt hot om nedflyttning.

I och med Ronnie Moores återkomst under förra säsongen så lyfte sig Tranmere först upp från nedflyttningsträsket, och därefter har de alltså inlett oerhört initiativrikt den här säsongen. Men det får mig också att tro att vad Moore uppnådde med Tranmere innan han fick sparken, det vill säga nästan ta laget till playoff, är ungefär vad som är rimligt att förvänta sig från en klubb som Tranmere.

Ett skäl till att förväntningarna måste hållas rimliga är Tranmeres svaga finansiella position. Tranmere jobbar med väldigt begränsade resurser, till och med i den utsträckningen att klubben är bland de mest resurssvaga i hela The Football League. Det hjälper heller inte att ha en styrelseordförande i form utav Peter Johnson, som dels sparkade Ronnie Moore för tre år sedan och som dels därefter har försökt sälja Tranmere på eBay.

:::

Att hetsa upp sig över en bra säsongsinledning är lätt hänt. Många har fallit i den fällan och då vill man helst inte höra något om att framgången inte skulle vara beständig. Men det som allra mest talar för att Tranmere kanske klarar av en playoff-plats är just det faktum att de under en kortare period i början av säsongen har lyckats skapa ett försprång om fem-tio poäng till de nedanför jagande lagen.

Tranmere kommer troligtvis få kämpa för att klara en playoff-plats den här säsongen. Till deras fördel talar det självförtroende och den metodik som följer av deras lysande säsongsinledning. Till deras nackdel talar att det fortfarande finns åtminstone fyra klubbar i League One som ser starkare ut än dem: Swindon, Sheffield United, Bournemouth samt kvällens motståndare, MK Dons. Av dessa fyra lag har Tranmere hittills bara mött en enda, och då fick de duktigt med stryk.

Ikväll möter de alltså en andra av dessa fyra motståndare, MK Dons. Den här gången har de i alla fall hemmaplan, till skillnad mot bortaplan som det var mot Bournemouth.

:::

MK Dons å sin sida behöver alla poäng de kan få i den ytterst jämna kampen i toppen utav League One. Den här matchen kommer också direkt efter att de i FA-cupen säkrat ett ytterst infekterat möte i nästa omgång mot AFC Wimbledon, klubben vars identitet MK Dons en gång i tiden påstås ha stulit och deporterat.

:::

I League Two under kvällen möts också Barnet och Accrington Stanley.

:::

Portsmouths supportertrust har precis skrivit på en avsiktsförklaring med klubbens konkursförvaltare som möjliggör för dem att köpa klubben, och därmed göra den till supporterägd. På så vis kanske Portsmouths flera år av kräftgång till sist kan vara på väg att upphöra.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Kontroll av kostnader eller kostnader av kontroll

Premier League genererar enorma intäkter som kommer dess deltagande klubbar tillgodo. Alldeles nyligen rapporterades att ett nytt rättighetsavtal har förhandlats fram som garanterar en enorm summa pengar för en längre tid framåt. Likaså finns Champions League som utgör en källa till stora intäkter för de klubbar som lyckas nå toppen i sina respektive ligor.

De intäkter som Premier League och Champions League genererar betyder att alltfler klubbar är villiga att investera alltmer och dra på sig allt större kostnader för att säkra regelbundet spel i dessa två tävlingar. Det skapar ett väldigt finansiellt tryck på klubbarna under den absoluta toppen, och det är inte alltid som det mäktas med att fatta de finansiellt sunda besluten. En tendens som förstärks av närvaron av ägare som utan affärsmässiga kriterier pumpar in stora pengar i enskilda klubbar.

Det är därför kanske inte så konstigt att ett antal klubbar nyligen uppmanade Premier League, det vill säga själva ligaorganisationen, att införa ett regelverk som begränsar klubbarnas möjligheter att dra på sig nya kostnader. Kort och gott handlar det om att Premier League ska agera kollektivt för att skydda klubbarna från sig själva.

:::

Om vi ser till klubbarnas nuvarande lönenivåer så är det inte så märkligt att de möjligen känner viss oro. UEFA har en norm som säger att en klubb som mest kan låta 70% av omsättningen spenderas på löner och fortfarande betraktas som finansiellt hälsosamma. Siffrorna för klubbarna i Premier League, baserat på boksluten lite knappt ett år sedan och sammanställt av revisionsfirman Deloitte, visar på följande lönenivåer:

Ett antal siffror har så klart förändrats sedan dessa var som mest aktuella. Vi ser bland annat en ökning i Man Citys intäkter, men å andra sidan har också en ökning i lönebudgeten registrerats, och den lär också fortsätta växa under överskådlig tid.

:::

Premier League sammanträder under november, och det sägs att de överväger tre olika alternativ, utöver naturligtvis att låta det förbli oreglerat såsom det är i nuläget:

(1)    En 5%-regel att klubbar bara får öka sina löner med 5% årligen,
(2)    Ett relativt lönetak, lönerna får bara utgöra viss andel av omsättningen,
(3)    En version utav UEFA:s financial fair play-regler.

5%-regeln känns något suspekt. Problemet med den är att den aktivt missgynnar klubbar med låga lönebudgetar och ger en fördel till dem som redan har råd att betala höga löner. En klubb med £100m i lönekostnader kan öka sina löner med £5m årligen, samtidigt som en klubb med £50m i lönekostnader bara kan öka dem med £2,5m årligen. Det är också en regel som på kort sikt skapar ett incitament för klubbarna att snarare öka sina lönekostnader, innan regelverket träder i kraft.

Ett relativt lönetak är bättre än ett absolut lönetak på så sätt att det inte nödvändigtvis utgör en begränsning för topplagens konkurrensförmåga. Att endast tillåta en viss högsta absolut lönenivå skulle bara fungera om det kunde implementeras globalt. En svaghet med ett relativt lönetak är emellertid att det omöjliggör nysatsningar, det går inte att ta kostnader nu för att nå framgång och därmed högre intäkter i framtiden. Det omöjliggör eller allra minst försvårar med andra ord för klubbarna under toppskiktet att avancera i näringskedjan. En fördel med förslaget är att det skapar ett tydligt incitament för klubbarna att öka sina intäkter. Det ska också sägas att det är varianter på detta tema som har införts i The Football League.

UEFA:s financial fair play-regler, likt de regler som introducerats i och av The Football League, har inte lönerna i sig som utgångspunkt, utan stipulerar bara att klubbarna måste vara ekonomiskt hållbara och självförsörjande. Ekonomin måste helt enkelt gå ihop. Att flertalet klubbar i Premier League redan måste anpassa sig till ett dylikt regelsystem gör att en motsvarighet på nationell nivå vore ett naturligt steg att ta.

:::

Premier League är sett till varumärke och marknadsvärde i nuläget världens främsta liga. Man kan alltså fråga sig vad för incitament Premier League skulle ha att börja reglera det som i oreglerad form trots allt har skapat sådana framgångar. En del pratar om det som en PR-fråga, att det  i dåliga tider skapar badwill när fotbollen spenderar sådana hutlösa summor. Det tror jag mest är snömos, det har i alla tider gnällts på spelarlöner och pengarna inom fotbollen utan att detta har haft någon som helst betydelse för utvecklingen.

Jag tror dock på två incitament. Dels att Premier League naturligtvis vill undvika en finansiell krasch i det engelska fotbollssystemet. Dels drivs Premier League till stor del av klubbarna själva, och det ligger naturligvis i deras intresse att skapa ett regelverk som begränsar utflödet av pengar från klubbarna till spelare och deras agenter.

:::

Vad tycker jag? Jag är vanligtvis en varm anhängare av principen att byråkrater och myndigheter av alla dess slag ska hålla sina klåfingrar borta från andras göranden och strunta högaktningsfullt i vad andra personer eller organisationer gör med sina egna pengar. Det gör mig ytterst skeptisk till alla former utav lönetak, som är samma sak som att säga till klubbar vad de får och inte får spendera sina egna pengar på.

Jag är däremot alltid en varm anhängare av principen att all verksamhet ska bedrivas på ett hållbart sätt. Med andra ord, en klubb måste ha en ekonomi som kan bära verksamheten. Jag tror någonstans också på renhårig konkurrens, och av det skälet är jag mer vänligt inställd till UEFA:s variant av financial fair play-regler, som bygger på att alla klubbar över en viss tidsperiod måste kunna uppvisa minst ett nollresultat.

Men alternativet att låta det förbli oreglerat stör mig inte särskilt mycket det heller.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Den speciella relationen

När den sista landskampen skulle spelas på gamla Råsunda så var det Brasilien som fick stå för motståndet. När nu den allra första landskampen på nya Friends Arena så blir det England som står på motsatt planhalva. Det är stora fotbollsländer, men heller alls ingen slump att det är just dessa länder som görs till en del utav svenska fotbollshögtider.

Brasilien har varit särskilt älskat i Sverige ända sedan 1958 när de vann sitt första VM-guld på just svensk mark. Alltsedan dess har en vida utbredd och stundtals något tröttsam brasseromantik präglat svensk fotboll och inte minst svenskt kommenterande av fotboll.

Men där finns ändå en väldigt särskild relation till just England och engelsk fotboll i Sverige. Därför är det inte det minsta konstigt att det är just England som får inviga den nya svenska nationalarenan. Den speciella relationen uppstår någon gång i TV:s begynnelse, när SVT får för sig att satsa på en vild idé, nämligen att starta upp vad som skulle bli Tipsextra, och som visade en direktsänd engelsk ligamatch varje helg.

Det skulle kunna sägas att med Tipsextra så kanske en av de allra tidigaste formerna utav så kallad fotbollsturism uppstår. Ett vänligare sätt att uttrycka det är att med teknologins hjälp så fanns det helt plötsligt förutsättningar för supporterskapet att frodas också över distans. Något genuint måste trots allt finnas där, svenska och skandinaviska supportrar är trots allt varmt uppskattade i ett land fotbollsturism betraktas som suspekt.

:::

Vad är det då med engelsk fotboll som fungerar så väldigt bra tillsammans med svenskt supporterskap?

Ett skäl är troligtvis att engelsk fotboll i Sverige har fått vad som brukar kallas en first mover-fördel. Det vill säga, det var helt enkelt den engelska fotbollen som var först på plats i Sverige av de olika utländska ligorna. Under en relativt lång tid hade engelsk fotboll således en form utav monopol på vårt intresse, och blev så klart en framgång om inte annat så på grund av nyhetens behag. I det avseendet kan man säga att engelsk fotboll då förmodligen hade ungefär samma normerande effekt som exempelvis amerikanska tv-serier kom att få några decennier senare.

Man ska heller inte glömma bort att det finns många kulturella likheter mellan engelsk och svensk fotboll, och England och Sverige i stort. Båda länderna bär på en protestantisk kulturtradition och har genomgått en industriell utveckling ungefär motsvarande varandra. Fotbollen härstammar i båda länderna ur en arbetarkultur och många av fotbollens grundläggande värderingar i de båda länderna är desamma. Det är alltså inte på något sätt en tillfällighet att engelsk fotboll hade lätt att få fotfäste just i Sverige.

Närheten mellan engelsk fotboll och svenskt supporterskap har också främjats av den engelska fotbollens roll som förebild. Svensk fotboll har importerat många saker från England, både vad avser själva fotbollen och vad avser supporterkultur. Går man på vilken som helst allsvensk fotbollsmatch och lyssnar på ramsorna som sjungs så känner man igen väldigt många, åtminstone till melodin, från vad som i åratal har sjungits på engelska arenor. Rent taktiskt känner vi igen och förstår engelsk fotboll väldigt bra, vilket hjälper oss att identifiera oss med den. Mycket av detta grundlades med Bob Houghtons och Roy Hodgsons bidrag under framför allt 1970- och 1980-talen.

En annan tung faktor för den engelska fotbollen är att den i hög utsträckning har blivit till en form utav familjeritual. Tipsextra spelade här helt säkert en stor roll, det var under en tid när TV:n var en familjens materiella hörnstenar och när man samlades gemensamt som familj framför den. Engelsk fotboll blev på så sätt en metod för pappa och barn att hitta tid och ett gemensamt intresse tillsammans. Då som nu var det också ett stort gemensamt projekt att vallfärda till aktuell engelsk arena tillsammans, som en upplevelse såväl som en bondingritual.

:::

Om det en gång var ny teknologi som förde engelsk fotboll in i det svenska fotbollskynnet så är det nu förmodligen ännu nyare teknologi som gjort att dess särställning urholkats. Det sänds inte längre endast en match i veckan, istället har vi genom att bara klicka på en knapp eller länk tillgång till alla världens matcher på ett ögonblick. Urvalet är inte längre begränsat, och den engelska fotbollen har därför inte längre något monopol på nya generationers fotbollssyn.

Men den engelska fotbollens kulturarv lever ändå tungt vidare kvar i Sverige, och det kommer inte att försvagas i någon nämnvärd utsträckning så länge Premier League förblir en av världens bästa och mest populära ligor. Och kvällens landskamp på Friends Arena är ett alldeles utmärkt sätt att befästa denna självklarhet.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

1000 bloggar på 809 dagar

”Han kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett höganäskrus i en svångrem om halsen.” Det finns absolut inget med den kända inledningen som stämmer överens med min bloggarbana. Det var augusti och inte april när jag började skriva Englandsbloggen, och något höganäskrus har jag aldrig riktigt svängt mig med. Aldrig någonsin har jag väl heller skrivit fullt så litterärt som August Strindberg gjorde ibland annat den klassiska Hemsöborna.

Jag får då och då frågan hur det egentligen gick till när jag för drygt två år sedan tog över Englandsbloggeriet här på Fotbollskanalen. Jag misstänker att frågan först och främst kommer från de som är intresserade av en karriär inom sportjournalistiken. Någon sådan karriär ägnar ju däremot inte jag mig åt, och därför är svårt för mig att ge några särskilt konkreta råd på det området.

Men den ställda frågan låter sig ändå besvaras. Det var ju nämligen en liten udda rekryteringsmetod måste man säga. Bakgrunden var alltså att min företrädare hade bestämt sig för att sluta blogga. Min kontakt med bloggen här på Fotbollskanalen hade då sträckt sig till att vara en läsare och en frekvent deltagare i kommentarsfältet. Mest på prov skickade jag via mail en anmälan om intresse att börja blogga, vilket ledde till en uppmaning att skicka in en form utav avsiktsförklaring med bloggen.

Att mitt namn inte förpassades i högen av okända numpties berodde enligt utsago på att jag skrev bra saker på ett bra sätt i kommentarsfältet. Jag skulle kanske också tro att min företrädare möjligen lämnade en rekommendation. Att rekrytera någon på det sättet får nog ses som både nytänkande och lite modigt från Fotbollskanalens sida. Men på ett sätt följde det väl också lite av Englandsbloggens anda, som ju länge tagit formen gräsrotsrörelse där kommentarsfältet egentligen är en lika viktig del som själva bloggen i sig.

Helt ogarderade såg däremot Fotbollskanalen till att inte vara. Från början var vi ju nämligen två stycken som bloggade om engelsk fotboll, med den uttalade utmaningen att bara en på sikt skulle kunna vara kvar. Så i sann Flugornas herre-anda fick alltså vi kämpa loss om det hela.

Och här sitter vi nu. Tusen bloggar senare. På folkets begäran ägnas den här bloggen bland annat åt att jag plockar fram de bloggar jag själv minns mest och som bäst, samt naturligtvis åt lite annat smått och gott uttryckt i det alltid lika uppskattade och provocerande listformatet.

:::

Mina fem favoritbloggar

Jag är nyfiken – Arsenal

Jag har flera skäl att gilla den här bloggen. Rubrikreferensen, så klart. Lite cheeky sådär. Men framför allt var det i och med den här bloggen som jag så att säga hittade mig själv rent bloggmässigt. Jag hade i och för sig en idé tidigare om ungefär vad jag ville göra, om jag själv fick välja, men tvekade på om det skulle funka. Min företrädare skrev ju mer lättsmält. Men här gick jag för första gången all-in och upptäckte att lite ”tyngre” texter var ett koncept som både fungerade och visade sig vara uppskattat.

Fotbollsspelarnas dilemma – Spelteoretiska strategier

Kanske var det här bloggen där mitt grundkoncept blev som allra mest renodlat, korsbefruktningen mellan fotboll och organisationsteori och ekonomisk teori, mina två huvudsakliga intresseområden. Den låg dessutom helt rätt i tiden med ett antal utdragna spelarsagor som låg och jäste under sommaren. Att namnen på kategorierna och texten som sådan dessutom blev lite fyndigt formulerade gör heller inte illa.

Hur vi alla borde sluta ängslas och lära oss att älska Joey Barton

Många skäl för mig att gilla den här bloggen. Mångtydigheten i rubriken så klart, med referensen till Stanley Kubrick och filmvärlden, en annan frekvent aspekt i mitt bloggande. Därtill en passande approximation av Joey Barton med en atombomb. Bloggen har därtill ett humanistiskt anslag och touchar därtill ett av mina favoritteman, nämligen hur vi tenderar att bli lite hycklande när vi fördömer andra människor. Att bloggen dessutom fick ett gäng Arsenalfans att gå bananer ser jag också som en bonus.

Fyra stadier av engelsk fotbollskapitalism

Ännu en kombination av fotboll och vetenskap. På något sätt tycker jag att jag i den här bloggen lyckades fånga engelsk fotbolls utveckling på ett hyfsat kortfattat, överskådligt och lätt tillgängligt sätt. Dessutom tror jag på ett rätt begåvat och relevant sätt. På något sätt blev det en rätt bra balans mellan att å ena sidan försöka förstå vad som händer just nu, och å andra sidan att se det i en bredare historisk kontext.

Man City och kampen mot det organiserade hyckleriet

Ett inlägg i fotbollsdebatten, och kanske min vana trogen så går jag ibland mot den gängse normen. Den visar också på ett pågående hyckleri där i stort sett alla pratar utifrån sitt eget särintresse men försöker framställa det som för det allmännas bästa. Det är också en blogg som rätt bra utmanar existerande föreställningar, såsom exempelvis att det tyska systemet skulle vara så väldigt rosenrött samt att framväxten av klubbar som Man City på något sätt skulle vara ensidigt negativt för fotbollen.

:::

Frågan ställer sig närmast sig själv, vilka bloggar ni själva gillat mest respektive minst.

:::

Det ska också sägas att jag är nöjd med det sätt bloggen faktiskt har bidragit till det allmänna fotbollsskriveriet. Bloggen har ju ynglat av sig. Kamrat Linhem tog täten med Linhems Football League Watch den första säsongen, och kapade åt sig en helt egen blogg inför den andra. Erkie Jerkie knep en Englandsblogg på FM Sweden nyligen. Och Nezik Keshto, Johan Lindahl, Martin Palmér med flera har varit uppskattade gästbloggare längs vägen.

Och den här bloggen är inte stängd för andra som vill ta chansen att ansvara för lite mer permanenta gästbloggsinslag.

:::

Det diskuteras ju ibland om vad jag skriver. Det finns ju exempelvis teorier om att jag ”bara” skriver om Man Utd, troligtvis eftersom jag händelsevis råkat vara ärlig  och öppen med att det är laget jag håller på. Jag gjorde en snabb genomgång av alla bloggar jag skrivit, och summerade samtliga bloggar som i någon mening handlade om en specifik klubb. Generella bloggar, eller bloggar som handlade om ett ämne snarare än en klubb, räknades inte med.

Resultatet visar att jag har skrivit totalt 189 bloggar om vad man kan kalla Englands sex storklubbar, till vilka jag räknar Arsenal, Chelsea, Liverpool, Man City, Man Utd och Tottenham. Dessa bloggar fördelar sig enligt följande: Arsenal (38), Chelsea (36), Liverpool (36), Man City (29), Man Utd (28), samt Tottenham (22). Av storklubbarna, de som onekligen väcker mest intresse bland läsarna, är det alltså endast Tottenham som jag skrivit mindre om än Man Utd.

162 bloggar handlar om andra klubbar än dessa så kallade storklubbar. Vilket innebär att 46% av bloggens klubbfokus ligger utanför storlagen, något som borde göra den här allmänt inriktade Englandsbloggen till en av Sveriges bredaste. Att beskylla mig för att vara för snävt storlagsfokuserad låter sig alltså inte göras hur som helst, särskilt inte sett till vad som tenderar att generera läsarintresse.

:::

Det kom också en fråga i gårdagens kommentarsfält om vilka som är mina fem favoritspelare och fem favoritlag. Med favoritlag menades tydligen de jag tyckte mest om att se på, vilket är tur eftersom det här fenomenet med att hålla på mer än ett lag, typ ett lag i varje liga, är något jag aldrig någonsin har förstått mig på.

Jag svarar då enligt följande, och väljer att inte inkludera den naturligtvis helt självskrivna klubben, eftersom det vore tämligen meningslöst. Eventuella motiveringar tar jag vid behov i kommentarsfältet.

Personliga favoritspelare för tillfället:

1)  Ryan Shawcross
2)  Yaya Touré
3)  Marouane Fellaini
4)  Juan Mata
5)  Zlatan Ibrahimovic

Personliga favoritlag för tillfället:

1)  Paris Saint-Germain
2)  Dortmund
3)  Malaga
4)  West Ham
5)  Everton

:::

En fråga var också vilka bloggar jag själv lärt mig mest av att skriva, det vill säga som ökat mina kunskaper om ett lag mest. Här får väl återigen ”Jag är nyfiken – Arsenal” nämnas som definitivt tvingade mig att sätta mig in i en klubbs hela tänkesätt och filosofi.

De återkommande turerna kring Man Utds ägande och medföljande finansiella aspekter har definitivt tvingat mig att läsa in mig mycket på vad som faktiskt hänt där och vad det rent strategiskt betyder för klubben.

På liknande sätt lärde jag mig mycket om Liverpool när klubben för några år sedan sparkade ut Devon och Bubba Ray för att därefter tas över av Fenway Sports Group. Det var ju en juridisk process egentligen utan motstycke i Premier Leagues moderna historia.

Och tja, på tal om juridiska processer, jag var inte direkt dåligt påläst när jag skrev mina genomgångar efter FA-panelens dom förra säsongen mot Luis Suarez.

:::

Imorgon kommer jag att blogga om den rätt unika kopplingen mellan engelsk fotboll och svenskt supporterskap. Naturligtvis med anledning av onsdagens vänskapslandskamp mellan Sverige och England på den nya svenska nationalarenan.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Hyllmans hörna: Försvarsspel och vinnarkultur

Det var en intressant kontrast i matchen mellan Chelsea och Liverpool, vad avser de båda klubbarnas anfallsprofiler. Fernando Torres, den gamle Liverpoolhjälten, hade återigen en allt annat än bra dag och fick se sig utbytt mot slutet av matchen, utan att egentligen ha fått särskilt mycket uträttat.

Det var ungefär samtidigt som Luis Suarez kvitterade för Liverpool och som därmed iscensatte en sekvens av matchen där han närmast på egen hand uppehöll Chelseas hela defensiva linje. Det råder ingen tvekan om att när Suarez är på det här spelhumöret så finns det ytterst få lag som kan stå emot honom.

Den ene med hela världen på sina axlar. Samtidigt så är Luis Suarez på väg att växa ut till en av Premier Leagues allra mest spektakulära och svårstoppade spelare. Den ene tillhör en klubb med enorma resurser och en uppsjö av anfallskraft. Den andre är som utav en ödets nyck mer eller mindre ensam anfallare i spelartruppen.

(Något som så klart lite ironiskt humoristiskt illustrerades tämligen perfekt i och med Suarez kvittering ikväll mot Chelsea, när han lämnades vind för våg helt ensam firandes målet. En något udda syn.)

Kan det vara så att Chelsea i viss mening lider av en överflödets förbannelse? Att det helt enkelt finns för många offensiva spelare som spelet kan gå igenom och att det placerar Fernando Torres i bakvattnet. I Liverpool hamnar allt fokus, på ont men möjligen också på gott, på just Luis Suarez.

:::

Chelsea är på väg in i en tung period

Chelsea har precis  tappat poäng i den tredje ligamatchen på rad. Och från att ha befunnit sig i ligaledning med fyra poäng så ligger de i nuläget tre poäng back på ligaledarna. Samtidigt går alltså John Terry sönder för oklar tid framöver. Det vankas därtill en tuff spelperiod fram till VM för klubblag i mitten av december, när Chelsea möter Man City hemma samt tvingas till tuffa bortamatcher mot West Brom, West Ham och Sunderland.

Därtill riskerar Chelsea hamna i en psykologiskt något knepig situation i samband med VM för klubblag, under vilket rivalerna har möjligheten att vidga ett eventuellt försprång i tabellen. När Chelsea kommer tillbaka från VM så kan de alltså behöva äta upp ett inte oansenligt poängförsprång. Den kommande månaden är en nyckelperiod under säsongen för Chelsea.

Ligan dräller av suspekt försvarsspel

Från topp till botten av ligan så är kvaliteten på försvarsspelet genomgående av bristfällig natur. Det är att förvänta nere i botten av tabellen så klart, även om det börjar bli lite väl dyrbart för framför allt Southampton. Även Aston Villa har problem med den här aspekten, i helgen slängde alltså bort tre poäng på hemmaplan efter en tvåmålsledning i bagaget.

Men problemen återfinns på den övre halvan också, och många av lagen visar upp defensivt svaga symptom. Man Utds försvar är stundtals rundningsmärken, Chelsea och Man City har även de problem att få ordning på det hela. Därtill börjar Arsenals gamla välkända defensivproblem att uppdagas. Kan det vara det bästa anfallet som avgör ligan den här säsongen?

Betydelsen av vinnarkultur

Kultur är en härlig fudgefaktor som kan användas till att förklara det mesta som man inte riktigt vet vad det beror på, utan att man någonsin behöver närmare förklara vad det är för något. Det har funnits skäl att använda detta språkbruk den här helgen utifrån två olika perspektiv. Dels utifrån lag som vänder och vinner matcher sent. Dels utifrån lag som tappar ledningar och därmed viktiga poäng.

Man Utd och Man City vinner båda två sina matcher sent den här helgen, och det är heller inte första gången den här säsongen. Arsenal och Southampton å andra sidan tappar lite karaktäristiskt sina respektive ledningar. Att både Alex Ferguson och Roberto Mancini har präglat in vinnarinstinkt i sina respektive lag är känt. Att Arsenals prat som allra minst implicerar att klubben låter sig nöja med fjärdeplatsen möjligen präglar in något motsatt är en teori som i alla fall har framförts.

Man kan säga att en klubbkultur formas av hur det går på planen och lagets resultat. Men det är också så att spelet på planen såväl som resultaten påverkas av kulturen. Det hela sker i en form utav växelverkan. Kultur är i grund och botten en gemensam föreställningsram, och därför blir vad som sägs viktigt då det formar föreställningar.

:::

Omgångens lag (4-2-3-1):

:::

Nog räknade förmodligen Arsenal med ännu en tuff säsong. Men de räknade knappast med att efter elva omgångar vara på den undre halvan av minitabellen bestående av ligans Londonlag. Imponerande skalp av West Ham idag.

:::

Nästa blogg är händelsevis blogg nummer 1,000. Ingen press. Frågan är om det är något särskilt ni önskar med denna festblogg?!

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Evolution mot revolution när Chelsea tar emot Liverpool

Liverpool har varit knepiga motståndare för Chelsea genom åren. Detta i en utsträckning som kanske inte alltid motsvarat de båda lagens generella styrkeförhållanden. Liverpool har slagit ut Chelsea ur ett antal Champions League-slutspel, och på senare år också inhemska cuper samt norpat poäng av dem i ligaspelet.

Men kanske ser vi ett nytt Liverpool den här säsongen, ett mer metodfokuserat Liverpool som genomgår en form utav förändringsprocess. Vi ser samtidigt vad som framstår som ett mer resultatorienterat Chelsea än tidigare. De gamla mönstren mellan lagen passar kanske inte längre in.

Endast två ligaplaceringar skiljde de båda klubbarna åt i Premier League förra säsongen, och de var båda dessutom finalister i FA-cupen. Men avståndet framstår som betydligt mer omfattande än så om man gnuggar lite på just den ytan. Två placeringar översätts nämligen till tolv poäng, men inte ens detta kan riktigt förklara skillnaden mellan Brendan Rodgers och Roberto Di Matteos förutsättningar inför säsongen.

:::

Brendan Rodgers uppgift har varit och är att integrera en helt ny spelfilosofi i Liverpool. Roberto Di Matteo å andra sidan kunde utgå från vad han redan hade till förfogande, och bara addera cirka £80m av spelarkvalitet. En uppgradering inte bara i termer av bredd och spets för Chelsea, utan också en förstärkning som ger Di Matteo fler alternativ att välja mellan.

Roberto Di Matteo har närmat sig en 4-2-3-1-uppställning för Chelsea, och detta ska inte bara ses som en modenyck. Det är tvärtom slugt av ett flertal olika skäl. Rent taktiskt öppnar systemet upp för Fernando Torres, och med tre offensiva positioner bakom honom kan Di Matteo hålla både gamla och nya spelare förhållandevis nöjda.

Chelsea har förvisso imponerat i säsongsinledningen, och även om det är för tidigt att säga att de kommer att vinna Premier League så har de definitivt fastställt att de kommer vara ett av lagen som utmanar om ligatiteln. Ett inte helt självskrivet scenario inför säsongen. Till stor del beror Chelseas chanser på hur de presterar i matcher av ungefär den här storleken, mot Liverpool hemma på Stamford Bridge.

:::

Något förenklat kan man alltså säga att Roberto Di Matteo hade ett stort beslut att fatta i somras, i form utav en taktisk justering. Samtidigt har Brendan Rodgers ägnat sig åt, och ägnar sig fortfarande åt, en rejäl ombyggnation av Liverpool som lag. Spelare ska bort, och nya spelare ska acklimatiseras till såväl klubb som taktik. Framsteg sker, men sker långsamt.

Det finns egentligen rätt lite som talar för att Liverpool säsong plötsligt ska vända uppåt och att laget ska uppnå en väsentligt bättre ligaplacering än förra säsongen. Å andra sidan var det väldigt lite som för några veckor sedan talade för att Aston Villas säsong skulle vända. Därefter har de vunnit borta mot Sunderland och varit så väldigt nära en extremt meriterande seger mot Man Utd. En seger borta mot Chelsea kan alltså vara just den gnista som Liverpool behöver för att deras säsong ska vända.

Det är just detta som är lite speciellt med den här typen av matcher. De betyder så mycket. Inte bara för den tillfälliga ligatabellen, utan för fortsättningen på de inblandade lagens säsonger. I det avseendet går det alltid att hitta dramatik i en Premier League-omgång.

:::

Dramatik kommer det definitivt också bli på Etihad Stadium. Man City tar emot Tottenham. För några säsonger sedan en match om Champions League-platsen, numer en match utifrån lite olika förutsättningar. Man City är ett skadeskjutet djur, är det något som Tottenham får lida för eller kan dra nytta av?

:::

Dessutom ett kanske inte helt oväntat mittenmöte på St James’ Park mellan Newcastle och West Ham. Big Sam Allardyce återvänder till klubben som en gång nesligt gav honom sparken. Med sig har han gamle Newcastlehjälten Kevin Nolan. Det kan bli ett kärt återseende. Men nja, jag tror på rätt tuffa tag i den matchen.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Att institutionalisera det omöjliga

“Å andra sidan var det väldigt lite som för några veckor sedan talade för att Aston Villas säsong skulle vända. Därefter har de tagit två raka segrar, borta mot Sunderland och nu senast igår kväll hemma mot Man Utd.

Ibland går det inte alltid som man tänkt sig. Så där skulle delar av avslutningen av morgondagens blogg ha sett ut. Aston Villa ledde då med 2-0 efter två riktigt snygga mål av Andreas Weimann. Det allmänna budskapet gällde vad lite som krävs för att vända en säsong, psykologiskt såväl som resultatmässigt.

Tre mål under matchens sista halvtimme av Javier Hernandez ändrade dock på den tankegången. Ännu en osannolik vändning blev alltså facit. Det kan synas som något på förhand självklart, men är det naturligtvis inte. I den mån Man Utd har, som någon uttryckte det, institutionaliserat det omöjliga, så handlar det om en vinnarkultur och ett organisatoriskt självförtroende som speglar klubbens ledarskap.

Pressen är nu i alla fall överflyttad på Man City och Chelsea. Man Utd har haft sin tuffa bortamatch. Nu är det upp till dem att vinna sina tuffa hemmamatcher.

:::

Aston Villa förlorade förvisso matchen och saboterade min skissade bloggavslutning. Jag är ändå inte säker på att det egentligen saboterar poängen. Aston Villa vann förra helgen, och gjorde en på många sätt riktigt bra match ikväll. De fick kanske inte med sig poängen, men ändå känns det som att Aston Villa möjligen har hittat sig själva.

Båda lagen visade emellertid upp ett närmast kaotiskt försvar. Det är inget som något av lagen har råd att leva med.

Andreas Weimann, härlig spelare.

Det är mycket som imponerar med Aston Villas spelartrupp. Laget befinner sig i ett utsatt läge, men Paul Lambert mönstrar ändå en startelva idag som är fylld av unga spelare och egna produkter. Han är verkligen inte rädd för att ge unga spelare chansen, och börjar det bära frukt på riktigt så är Aston Villa ett lag för framtiden.

:::

Chris Smalling har långt kvar till matchformen.

Man Utds problem i backlinjen kvarstår. Alltmer framstår en januarivärvning av Ryan Shawcross som det optimala alternativet.

:::

Klassisk film. Och kanske lite passande med tanke på Javier Hernandez succéinhopp. Orale!

Be Champions!!

Peter Hyllman

Everton och Sunderland, samma symptom men olika sjukdomar

Det finns så här långt in på säsongen sex klubbar för vilka oavgjort är det hittills vanligaste resultatet . Dessa sex klubbar är Everton, Newcastle, Liverpool, Stoke, Sunderland och Reading. Newcastles, Liverpools och Readings problem har vi redan tagit upp i andra sammanhang. Likaså Stokes, tämligen nyligen faktiskt.

De två övriga lagen möts som utav en händelse idag. Hemma på Goodison Park tar Everton emot Sunderland. Det är två klubbar som, trots att båda har problem med att alltför ofta spela oavgjort, har haft helt olika karaktär på sina respektive säsongsinledningar. Evertons har varit närmast succéartad samtidigt som Sunderlands skulle kunna framstå som krisbetonad.

Sunderlands brist på offensiv kreativitet är vad som framför allt begränsar lagets förmåga att samla poäng genom att vinna matcher. Förra helgen, i 0-1-förlusten mot Aston Villa på hemmaplan, lyckades de prestera ett enda skott på mål under matchen. Deras totalt 33 skott på mål efter nio matcher är med bred marginal ligans sämsta facit.

Steven Fletcher är och förblir den ende Sunderlandspelaren som har gjort något ligamål den här säsongen. När även hans effektivitet avtar så får så klart Sunderland problem, att han skulle upprätthålla de första omgångarnas målkvot var aldrig en helt realistisk tanke.

:::

Lägger vi ihop alla dessa bitar så kan det tyckas märkligt att pusslet som helhet inte utgör en bild av en klubb i fullskaligt krisläge. Sunderlands supportrar blir förvisso alltmer otåliga och frustrerade, men deras irritation är mest riktad ut i ingenstans snarare än mot exempelvis Martin O’Neill, som alltjämt framstår som onåbar för kritik.

Mängden oavgjorda matcher är alltså Sunderlands problem likaväl som det är Evertons. Men under ytan så ser problembilden trots detta fundamentalt annorlunda ut. Till att börja med så gör Everton fortfarande mål också i sina oavgjorda matcher, det är med andra ord inte målskyttet och det kreativa spelet som är Evertons problem.

Det sätter ju Steven Gerrards ord efter förra helgens derby i närmast komisk relief. Han ville ju mena att Everton var närmast att betrakta som Stoke. Att Everton i den matchen hade 56,2% bollinnehav, slog mer än 25% fler passningar, var mer precisa i sina passningar (78,5% jämfört med 76,8%) och slog en lägre andel långa passningar.

Även om det inte imponerade på Gerrard, så har ändock Evertons anfallsspel imponerat på alla andra. Och i det avseendet känns det något bortkastat att Everton har endast 17 poäng efter tio matcher. Även om de hade ett visst mått av tur när de fick med sig en poäng mot Liverpool senast.

:::

Två klubbar som går in till dagens match med olika förutsättningar med andra ord. David Moyes och Martin O’Neill tillhör båda en grupp av brittiska managers som under det senaste årtiondet setts som framstående och betraktats som den nya generationen. En efter en har medlemmar ur den här gruppen fallit bort.

Moyes håller sig dock kvar. Därtill kan man säga att han har lyckats med det som möjligen Martin O’Neill har misslyckats med. Att ta nästa steg i sin utveckling från den positionen, att förnya sig själv och se till att klubben kopplar i en andra växel. Intrycket av O’Neill är alltmer att han i nuläget mest sladdar omkring i gamla hjulspår.

Vi får se vad Sunderland och Martin O’Neill har att säga om det påståendet i eftermiddag.

:::

Dagens matcher: Arsenal vs Fulham, Everton vs Sunderland, Reading vs Norwich, Southampton vs Swansea, Stoke vs QPR, Wigan vs West Brom, samt Aston Villa vs Man Utd (18:30).

Sjukt viktiga matcher för Reading, Southampton och Stoke. Samtliga lag med svaga tabellpositioner inför helgens omgång, och samtliga lag med vad som är att betrakta som matcher som måste vinnas.

:::

Det har pratats mycket om rasism inom engelsk fotboll de senaste månaderna. Av mycket goda skäl så klart. Men jag kan inte hjälpa att känna att när frågan kapas av vad som mest framstår som PR-sugna gamar likt The Society of Black Lawyers så är det nog mest de själva snarare än huvudsaken som tjänar på det.

:::

Världen känns rätt upp och ner när Joey Barton gör mål direkt på hörna, för Marseille i Ligue Öhn.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Riskerar Stoke att åka ur Premier League den här säsongen?

Med tio omgångar spelade av säsongens Premier League så kan vi börja säga att tabellen inte ser helt och hållet obekant ut. I toppen befinner sig de tre klubbar som många inför säsongen förväntade sig där. Och i botten har också ett litet gäng om tre klubbar börjat utkristallisera sig som de tre så kallade nedflyttningskandidaterna.

Det faktum att dessa tre lag redan ligger fyra poäng efter övriga rivaler innebär att alltfler börjar se dem som närmast klara för nedflyttning. Men precis ovanför nedflyttningsstrecket finns åtminstone tre klubbar som åtminstone borde titta sig lite oroligt över axeln: Aston Villa, Sunderland och Stoke. Av dem är det måhända Stoke som framstår som mest överraskande.

Det finns mycket i Stokes uppträdande under de första tio matcherna den här säsongen som påminner om andra halvan av förra säsongen. Det är alltså inte fråga om en svacka, utan snarare en trend. Stoke lyckades ta i genomsnitt en poäng per match under förra säsongens andra halva, och den här säsongen når de ännu inte ens upp till det.

Det är ärligt talat nedflyttningsform. Rent statistiskt. Tabellstrategiskt är det mer nyanserat än så, där räcker det ju med att tre andra klubbar presterar ännu sämre. Så klart.

:::

Det som först och främst leder tanken till att Stoke kommer få det kämpigt den här säsongen är målskyttet. Förra säsongen gjorde Stoke 38 mål, vilket var lägst av alla i Premier League. Den här statistiken har heller inte förbättrats under den här säsongen, med endast åtta gjorda mål på tio spelade matcher.

Ser vi till offensiven som helhet är det bara Sunderland som kan sägas vara svagare än Stoke, men de är å andra sidan defensivt mer svårgenomträngliga. Stoke har länge varit välorganiserade, men det har hittills den här säsongen inte översatts i tillräcklig svårgenomtränglighet.

I viss utsträckning är det också så att Stokes fysiska och organiserade form av fotboll är framgångsrik, upp till en viss gräns. När Stoke till viss del försöker kompensera för detta med ett mer fritt kreativt spel så öppnar de upp sig bakåt. Andra lag har också en lärandekurva, de listar i allt större utsträckning ut hur de ska hantera Stoke.

När det börjar gå dåligt för Stoke finns där också en tendens att falla tillbaka på det som traditionellt fungerat. Stoke förblir beroende av Matthew Etherington och Jermaine Pennant att bredda laget och slå inlägg mot mitten. Men det blir för ensidigt och lättläst.

:::

Tony Pulis har gjort ett enastående jobb med att etablera Stoke i Premier League. Ingen hade förutsett det i samband med att de en gång lyckades bli uppflyttade. Men kalla fakta nu, mer än fyra år senare och ett antal miljoner investerade, är att Tony Pulis är en av de managers som sett till lagets prestation borde vara mer ifrågasatt än vad han tack vare sitt renommé faktiskt är.

Risken med framgång är att den cementerar och skapar liknöjdhet. Samtidigt är det så att omvärlden och dess förutsättningar ständigt förändras, vilket gör att en klubb som Stoke riskerar hamna ur takt med tiden. Ett sätt att hantera det är att i någon mening institutionalisera förändring i klubben, men med Pulis som en fix punkt i klubbens tillvaro så blir det därmed en fråga om hans mer personliga egenskaper.

Det har fungerat i Man Utd, det har fungerat i Arsenal, men det betyder inte att det fungerar i Stoke. Kontinuitet hyllas ofta, men det råder en fin linje mellan det och brist på anpassningsförmåga.

:::

November är en tung månad för Stoke. De förlorade precis den första matchen borta mot Norwich, ett resultat som borde ha varit bättre. Nu återstår den här månaden tre matcher på hemmaplan och ytterligare en bortamatch, och detta är mot lag som Stoke ska kunna hantera. QPR nu i helgen på Britannia Stadium är i stort sett en måste vinna-match. Övriga matcher mot West Ham (a), Fulham (h) och Newcastle (h) är matcher där poäng ska kunna rassla in på kontot.

Om poängen inte kommer in i tillräcklig utsträckning, så kan Stoke befinna sig i en för dem ovan position när säsongen börjar närma sig den så intensiva julrushen. Att behöva kriga för livet i botten av tabellen, hoppandes på att kunna undvika nedflyttning. Stoke som lag är förvisso vana vid att kriga, men inte vid att kriga med den pressen på sina axlar.

Nu tror jag förvisso inte att Stoke i slutänden kommer att åka ur Premier League den här säsongen. Men det har jag å andra sidan trott om andra klubbar också genom åren. Jag tänker då inte minst på Wolves förra säsongen, och Newcastle för några år sedan. Att Leeds skulle åka ur Premier League var en gång i tiden närmast otänkbart.

:::

Ikväll får vi besked om vad FA kommer fram till i sin utredning kring de anklagelser som Chelsea riktat mot Mark Clattenburg. Ett besked som onekligen borde ha viss konsekvens för såväl Clattenburg själv, som för Chelsea.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Europa League är nyckeln till Newcastles säsong

Newcastle beger sig till Belgien och den fjärde gruppspelsmatchen i Europa League mot Club Brügge, ett lag som är erkänt tuffa att bemästra på sin hemmaplan, Jan Breydel-stadion. Det är samtidigt ett Newcastle som charmade en hel liga förra säsongen, men som den här säsongen känns något svåra att bedöma.

Alan Pardew har pratat upp betydelsen av den här matchen. Han vill att sitt lag tar alla tre poäng, och att det är viktigt att i praktiken säkra avancemanget från gruppspelet redan ikväll. Hur så kan man undra, Newcastle ligger inte särskilt illa till, och en kommande hemmamatch mot Maritimo ser ju onekligen ut som en rätt god andrachans på avancemanget.

Innan det europeiska cupspelet inleddes den här säsongen så kändes det som att det var Newcastle av de engelska lagen som så att säga hade mest att vinna med, och därför såg mest positivt på, spelet i Europa League. För Newcastle är turneringen inget nedköp, utan en gradvis återkomst till den europeiska cupscenen.

Europa League är viktigt för Newcastle den här säsongen, av ett flertal olika skäl.

:::

Framgång och status. Inom fotbollen är det titlar som först och främst ger status på klubbnivå. För en klubb som Newcastle är det dock, som det ser ut i nuläget, tufft att vinna sådana i ligaspel. Därmed återstår cupspel, och där har europeiskt cupspel en speciell roll. Att gå långt i Europa League skulle befästa Newcastles status och position som en engelsk och europeisk fotbollsklubb utav en viss storlek. Det finns också en praktisk poäng med en dylik status, att gå långt i Europa League underlättar för Newcastle att attrahera den typ av spelare som de normalt scoutar, och som de under de senaste åren värvat och byggt sin framgång på.

Managera förväntningar. Förra säsongen var väldigt framgångsrik för Newcastle. Men ett problem med framgång är att den föder förväntningar om fortsatt framgång. Det är förväntningar som kanske inte alla gånger är realistiska. Många menade att Newcastle i år skulle utmana om Champions League-platser, trots att detta redan förra året egentligen var att betrakta som hyfsat orealistiskt, även om det nu trots allt blev så. I år ligger de för närvarande på tionde plats i tabellen. Inte så illa kan man tycka, men sämre än förväntat. Om ligaspelet kan tyckas halta, så finns det en chans att med Europa League kompensera och moderera

Utbilda spelartruppen. Det finns också en form utav lärande i europeiskt cupspel som inte går att hitta någon direkt ersättning för inom den engelska liga- och cupfotbollen. I det avseendet kan Europa League bli en form utav pågående kompetensutveckling. Spelartruppen utsätts för annorlunda taktiker, nya situationer, främmande miljöer och så vidare. Det stärker lagets förmåga och förberedelse. På sikt ökar det också klubbens allmänna konkurrenskraft, på och vid sidan av fotbollsplanen.

:::

Hur ska man betrakta Newcastles säsong så här långt, är den att betrakta som ett misslyckande eller som ett normalt utfall? Självklart är att supportrarna, och kanske några så kallade experter, hade hoppats eller trott på mer. Men det hör ju till sakens natur, och behöver inte ha så mycket med verkligheten att göra, lika lite som barns önskelistor runt julafton.

En utgångspunkt är att närmare granska förra säsongen. Newcastle slutade då femma. Samtidigt hade de då Chelsea efter sig, och det är helt enkelt inte rimligt att förvänta sig att de som normalt utfall ska slute före Chelsea. Det skiljer då fyra placeringar, och en av dem innehar Everton som får ses som en annan klubb av motsvarande Newcastles storlek och status. Samtidigt ska vi komma ihåg att det i nuläget skiljer tre poäng från Newcastles tionde plats i tabellen upp till Champions League-strecket.

Huruvida ligaspelet är att betrakta som misslyckat är öppet för diskussion. I Europa League har det utan tvekan gått rätt bra så här långt. Där finns goda chanser att kvalificera sig för slutspel. I Ligacupen blev det förvisso förlust omedelbart i tredje omgången, men att lottas borta mot Man Utd på Old Trafford gör ändå att det blir svårt att betrakta som ett misslyckande.

Det som kanske varit oroväckande för Newcastle har varit lagets problem att få Demba Ba och Papiss Demba Cissé att prestera samtidigt. Förra säsongen var det Demba Ba som försvann när Cissé presterade under våren, och den här säsongen har läget varit det omvända. Men under de senaste matcherna har det funnits tendenser att detta är på väg att förändras.

:::

Min slutsats är att inte stirra sig blind på Premier League-tabellen, och att heller inte låta sig förledas av förra säsongens ytterligheter. Newcastle är alltjämt ett solitt fotbollslag som presterar tämligen väl utifrån sina specifika förutsättningar, och som ligger synnerligen väl rustat och positionerat för att kunna utmana om nästa säsongs europeiska cupplatser.

För om besökarna på St James’ Park väl har fått vänja sig vid europeisk fotboll mitt i veckan så lär de inte vilja vänja sig av med det. Det måste vara Newcastles stående ambition att kunna erbjuda europeiskt cupspel på regelbunden basis. Det vore bra för klubben, det vore fantastiskt för supportrarna, och det skulle därtill höja värdet på spelarna.

Bra fotboll och bra business med andra ord. Det är inte alltid det är möjligt att kombinera de två aspekterna.

:::

Kvällens matcher: Anzhi vs Liverpool, Club Brügge vs Newcastle, samt Tottenham vs Maribor.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Mörkläggning och mästartakter

Against the run of play.

Man får säga att de engelska resultaten i Champions League ikväll onekligen stämmer överens med den beskrivningen. Chelsea tryckte förvisso på mot slutet av matchen mot Shakhtar, men visst var det ukrainska laget sett till matchen som helhet i förarsätet. Spelmässigt i alla fall. Och när det gäller Man Utds match mot Braga så fanns det i princip ingenting som innan matchklockan började ticka upp mot öka takten, sista kvarten som tydde på att Man Utd skulle få med sig något från matchen.

Ändå står vi här. Med Man Utd klara gruppsegrare efter fyra omgångar. Och Chelsea? Nja, inte fullt så enkelt. Tvärtom. Men läget hade kunnat vara så väldigt mycket värre om de inte vunnit. Situationen är ändå i någon form av gruppstrategisk mening densamma för Chelsea. De får absolut inte förlora borta mot Juventus om de vill behålla sitt öde i sina egna händer inför sista omgången. Det finns alltså en klar och tydlig fara att de regerande mästarna inte tar sig vidare från gruppspelet.

:::

Mörkläggning i Braga. Det stod 1-0 till hemmalaget när lyset på arenan helt plötsligt slocknade ner. Det framstår i efterhand som just precis den tid till vila och eftertanke som Man Utd behövde för att vända matchen. Bara ännu en av dessa infernaliska små saker som kan vända en match i Champions League.

Vinsten för Man Utd, och att vara redan klara gruppsegrare, är så klart otroligt värdefullt för Man Utd. Det betyder att de två sista gruppspelsmatcherna är betydelselösa. Vilket både ger utrymme för vila av några spelare, samt matchträning för andra spelare. Till var och en efter behov, och för var och en efter förmåga.

:::

Att vinna trots att spelet hackar och flytet inte finns. Mästaregenskaper. Något som Chelsea har och något som Man Utd har. Men måhända något som inte Arsenal och Man City har.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Kan Man Utd vinna Champions League?

Det var på dagen 26 år sedan Alex Ferguson tog över managerskapet för Man Utd när han i samband med en presskonferens inför kvällens bortamatch mot Braga, som han då yttrade sig om Man Utds chanser att vinna Champions League den här säsongen.

Ferguson nämnde så klart de tämligen självklara favoriterna till titeln, Real Madrid och Barcelona. Han nämnde också Dortmund, som han menar den här säsongen är att räkna med i större utsträckning än tidigare då de aktivt prioriterar Champions League före Bundesliga. Men han nämnde också Man Utd som ett av lagen som var en av förhandsfavoriterna.

Att en storklubbs manager säger en sådan sak är kanske inte märkligt. Det motsatta vore mer märkligt. Att Man Utd har inlett gruppspelet med tre raka segrar ger också viss grund till påståendet.

Mer intressant är dock att där fanns en analys bakom Fergusons förutspåelse som landade i att Champions League blivit allt starkare i bred mening, att Man Utd som klubb missbedömde detta förra säsongen men att de nu i högre utsträckning än då värderar de europeiska cupkraven på ett bättre och mer realistiskt sätt.

Men är uppfattningen realistisk? Kan Man Utd vinna Champions League den här säsongen? Allting är så klart möjligt, det har vi ju fått ett flertal exempel på under bara de senaste tio åren. Men om vi med möjligt istället pratar om en godtyckligt vald grad av sannolikhet, hur ser det då ut? I det läget går det att hitta skäl både för och emot.

:::

Ja

Anfallet. Det var inför säsongen oklart hur Man Utds anfall skulle fungera eller ens ställa upp. Så här långt under säsongen kan anfallet bara beskrivas som en succé. Robin van Persie har inlett väldigt bra i klubben och han kompletteras av tre klassanfallare i form utav Wayne Rooney, Danny Welbeck och Javier Hernandez. Det är snabbt och finurligt, och inte minst finns där bredd och ett flertal alternativ. Det finns i det avseendet mycket i Man Utds nuvarande anfallsuppsättning som påminner om såväl 1998/99 som om 2007/08.

Psykologi och hunger. Det finns på något sätt en positiv känsla i Man Utd, känslan är att laget fått en mental nystart efter en tung tidigare säsong. Det finns några nya spelare, och där finns yngre spelare som alltmer börjat fasa ut sedan länge etablerade spelare, och som bidrar med en ny form utav hunger. I det avseendet finns det också mycket som påminner om säsongen 1998/99, en uppsättning yngre spelare som precis tappat ligatiteln till en imposant rival som vågade prata om en ny världsordning.

Jämnare startfält. Känslan är också att Champions League är mer öppet än vad det kanske varit de senaste åren. Startfältet är helt enkelt jämnare, och några av lagen känns mer slagbara än tidigare. Barcelonas absoluta storhetstid, som minst sagt varit ett hinder för Man Utds europeiska framgångar, ser ut att vara förbi. Real Madrid har hittills i sina matcher den här säsongen visat att det finns svagheter i det laget, inte minst defensivt. Ett jämnare startfält är en form utav dubbelmynt. En större bredd komplicerar möjligheterna till framgång, men avsaknaden av extrem spets öppnar också upp möjligheter.

:::

Nej

Försvaret. Ett lag som ska vinna Champions League måste ha ett bra försvar. Det må låta som en kliché men är icke desto mindre sant. Vi såg det förra säsongen och det är ett mönster som återkommer. Barcelonas två segrar hyllades som en triumf för den offensiva fotbollen, men det var den defensiva disciplinen i laget som var den huvudsakliga nyckeln till framgång. Man Utds defensiv har hittills under säsongen varit under all kritik, bland Premier Leagues svagare. Det må bero på ett antal olika saker. Delvis skador, men också att mittfältet inte ger samma stöd till försvaret som förr samt att enskilda spelare helt enkelt inte alla gånger hållt måttet.

Splittrad spelidé. Det finns en annan gemensam nämnare i de klubbar som genom åren vunnit Champions League. Där har funnits en konsekvent och tydlig spelidé. Chelseas taktik förra säsongen vann kanske inte många anhängare, men den var renodlad och tydlig, och därför framgångsrik. Inter är ett motsvarande exempel. På en annan del av skalan hittar vi Barcelona. Man Utd saknar denna tydlighet, denna välformulerade spelidé. Laget dras mot en offensiv utgångspunkt, men brottas med en ihållande defensiv försiktighet som följt på tidigare lärdomar. Resultatet är ett lag som är lite stuck in the middle, för öppna defensivt och för tunna offensivt.

:::

Så vilken sida väger då tyngst? Känslan i nuläget är att nej-sidan väger tyngst, och att det fortfarande behövs tid att få de nämnda svagheterna att mildras, försvaret att återigen förbättras och spelidén att konsolideras. Att tiden ännu inte är kommen finns det rätt god risk att vi kommer få se både ett och flera exempel på ikväll borta mot Braga.

:::

Också Chelsea har en viktig match ikväll. En förlust skulle leda till att Shakhtar Donetsk drar ifrån i grupptoppen, samtidigt som initiativet om den återstående slutspelsplatsen därmed lämnas över till Juventus. En vinst å andra sidan håller distansen till Juventus, samtidigt som Chelsea därmed skulle passera Donetsk i tabellen. Det är en match på hemmaplan som Chelsea måste vinna, och Roberto Di Matteo gör helt rätt som försöker inpränta matchens betydelse hos sina spelare.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Än slank de dit, och än slank de ned i diket

Det var halt på Europas fotbollsplaner ikväll. Nästan överallt så halkade spelarna runt som Bambis på mycket hal is. Kanske var det en halka som avgjorde utgången i vissa matcher, det hade definitivt betydelse för både Arsenal och Man City. Vädrets makter alltså, vilket möjligen visar precis hur små marginalerna kan vara i Champions League.

Även om vi ger oss in i den mer metaforiska begreppsvärlden så var det här en mycket hal Champions League-kväll. Arsenal såg ut att sprinta iväg med tre mycket värdefulla poäng, men tappade för ovanlighetens skull, i europeiskt cupspel en tvåmålsledning. Det komplicerar situationen inför fortsättningen, men en hemmaseger mot redan avhängda Montpellier borde rimligtvis ge dem den trygghet de efterfrågar.

För Man City har gruppspelet visat sig vara halt att de halkar raka vägen ut ur Champions League. Visst skulle det teoretiskt kunna bli så att samtliga lag slutar på åtta poäng i gruppen, men det är en möjlighet så extremt osannolik att den inte ens är värd att begrunda.

:::

Det finns just nu, med anledning av också den här säsongens Champions League-prestationer, rätt mycket att begrunda för Man City och Roberto Mancini.

Förvisso kommer mycket av skulden efter kvällens resultat bekvämt nog att placeras på domarna. Man City fick ett mål tveksamt bortdömt för offside i slutminuterna, och i matchens absolut sista sekunder valde domaren att inte döma straff för en solklar foul på Mario Balotelli. Roberto Mancini var påtagligt vansinnig efter slutsignalen, vandrandes in på fotbollsplanen för att konfrontera domarteamet.

Men det vore också att göra det väldigt enkelt för sig själva. När slutanalysen ska göras måste andra faktorer väga tyngre än enskilda punkinsatser av domare mot slutet av gruppspelets fjärde match. Det går bland annat att peka på följande:

Att lagets spelare underpresterar. Det är något som saknas med Man Citys spelarprestationer den här säsongen jämfört med förra. Det blir särskilt problematiskt i en taktik som i hög utsträckning betonar just individuella prestationer, inte minst offensivt. Det har lyfts fram att spelare är slitna, vilket kastar ljus på dels Man Citys värvningspolitik och dels på Mancinis rotationspolicy.

Att laget inte förmår hålla tätt defensivt. Rent kollektivt finns det också vissa tydliga brister. Att Man City så här långt i Europa har misslyckats fundamentalt med att hålla nollan en enda gång är talande, med tanke på att Man City byggt sina hittillsvarande framgångar framför allt på disciplinerad defensiv. Antalet målchanser de tillåter motståndarna att skapa har varit högre än hälsosamt, och på de båda hörnmål som Ajax tillåts göra ikväll ges vi några symptom på problemet.

:::

Det finns frågetecken om stabiliteten i Man City. En argumentationslinje, baserad på den fotbollspersonal som Man City nyligen rekryterat till klubben, är att Roberto Mancini ska vara på väg att ersättas med Pep Guardiola, vilket onekligen på sitt eget speciella sätt vore ett logiskt nästa steg för en engelsk klubb vars hela idé är att köpa sig europeisk legitimitet.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Arsenal måste börja visa målmedvetenhet

Bortavinster har minst sagt varit på modet i Arsenals Champions League-grupp den här säsongen. Av sex spelade matcher har fyra matcher slutat med bortalaget som segrare, och i endast en av dessa sex matcher har hemmalaget stått som segrare. Lägligt nog var det då Arsenal som betvingade Olympiakos hemma på Emirates.

Mängden bortasegrar måste ju inte vara så mycket mer än en tillfällets nyck, men det kan så klart också vara en produkt av förväntningar på de fyra olika klubbarna. Arsenal, Montpellier, Schalke och Olympiakos har samtliga visat sig vara dugliga lag, men de har också framstått som sårbara när pressen ligger på dem att styra och kontrollera matchbilden.

Att bortatrenden fortsätter i det här gruppspelet är däremot något som Arsenal hoppas på, då det definitivt skulle förstärka deras position i gruppen, som dock fortfarande är stark. Och sett till Schalkes statistik på hemmaplan så finns det goda skäl till optimism.

:::

Tittar man endast på den totala statistiken så ser man att Schalke har vunnit 17 av sina senaste 22 ligamatcher på Bundesliga, och 21 av sina senaste 29 hemmamatcher i allt tävlingssammanhang. Men gnuggar man lite mer på de siffrorna så framstår en något mindre imponerande bild.

Såväl Dortmund som Bayern München vann på Veltins Arena förra säsongen, en bedrift som Bayern upprepade tidigare den här säsongen. Sett över de fem senaste säsongerna, inkluderat den här, är deras hemmafacit mot de klubbar som slutat på de tre högsta platserna i Bundesliga direkt svagt. Av tolv spelade matcher har Schalke vunnit en enda, klarat två oavgjorda, och förlorat hela nio matcher.

Resultatet mot engelskt motstånd är inte särskilt mycket mer upplyftande det för Schalke. Under ungefär samma tidsperiod har Schalke misslyckats med att vinna mot Man Utd, Man City och Chelsea. De båda Manchesterlagen vann med 2-0 borta mot Schalke, och Chelsea spelade av en tämligen oinspirerad 0-0-historia.

Det är med andra ord inga siffror som borde skrämma Arsenal, nu när de ska försöka ta tag i sin något hackande säsong igen.

:::

När Schalke besegrade Arsenal på Emirates i förra omgången så var det första gången på 45 matcher som Arsenal förlorade på hemmaplan i europeiskt cupspel mot utländskt motstånd. Det var en förlust som på sitt sätt dödade en del av den optimism som präglat Arsenal under säsongsinledningen. Kanske kom klubben tillbaka till jorden.

På något sätt har det känts oundvikligt att såväl media som supportrar ska överreagera när det gäller Arsenal. Men vad som mest har hänt är förmodligen att verkligheten har kommit ikapp Arsenal. Allt prat om kris i Arsenal nu, efter helgens förlust mot Man Utd, är lika verklighetsfrånvänt som pratet om titelstrider efter att Arsenal varit det åtminstone marginellt bättre laget i ett oavgjort resultat borta mot Man City.

En vinst mot Schalke ikväll, och kanske återvänder då optimismen. Åtminstone kan Arsenal då fortsätta spelet under hösten rimligt trygga i förvissningen att de ännu en gång nått slutspel i Champions League. I vilket de onekligen har varit ett av Europas allra mest stabila lag.

Men för att lyckas med det måste de börja visa upp en betydligt större bestämdhet och medvetenhet framför motståndarnas mål, det vill säga i det offensiva spelet. Detta samtidigt som det defensiva spelet måste hitta tillbaka till dess stabilitet tidigare under säsongen.

:::

Stabilitet har knappast varit melodin för Man City, som dels gör sin blott andra säsong i Champions League någonsin, och dels ligger farligt nära att göra sitt andra raka uttåg redan i gruppspelet. Matchen hemma mot Ajax ikväll borde vinnas på pappret, men problemet är så klart att det inte räcker. Rimligtvis bör Man City hoppas att Real Madrid åtminstone gör sitt jobb hemma mot Dortmund ikväll.

Då finns det i alla fall en liten möjlighet kvar till slutspel.

Det ligger alltså nära med ett andra raka europeiskt misslyckande för Roberto Mancini, som blev rejält irriterad på gårdagens presskonferens efter att han inte ansett att de närvarande journalisterna riktigt  visade honom den respekt han anser sig förtjäna.

Han är så klart ifrågasatt på en personlig nivå, och det är ju väldigt få människor som uppskattar sådant.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Hyllmans hörna: Five Easy Pieces

Någon större genomgång av den här helgens Premier League-omgång, som jag brukar ägna mig åt på söndagskvällen, blir det inte. Jag har nämligen varit alldeles för upptagen utav arrangemang av bordtennistävling för att kunna ha följt helgens ligafotboll i den utsträckning som då skulle krävas. Någon omgångens elva etc blir det därför inte.

Men innan ögonen slocknade på mig i lördags natt så hade jag ändå lyckats gå igenom och läsa mig igenom det som hänt under lördagen, och detsamma har jag nu hunnit göra med söndagens matcher. Några djuplodande analyser kan jag inte göra, men ändå är det fullt möjligt att bränna iväg några mer allmänna reflektioner.

:::

Arsenals deflation

En gång i tiden var det säsongens hetaste match, när Arsenal kom på besök till Old Trafford för ett möte med Man Utd. Det är det inte längre. Visst är det ett möte med viss extra krydda och spänning, inte minst efter sommarens händelser måhända, men det är inte längre en match där man kan känna att ligatitelns öde kan avgöras i en dragkamp mellan dessa båda kombatanter. När skedde det senast, 2008? Ännu längre tillbaka i tiden?

En gång i tiden hade en förlust för Arsenal mot Man Utd varit oerhört smärtsam, alldeles oavsett om den kom på hemmaplan eller bortaplan. Det smärtsamma den här gången borde inte rimligtvis, vilket i sig är talande, vara resultatet, som snarare var något smickrande för Arsenal, utan snarare att den spelmässiga skillnaden mellan de båda lagen var så påtagligt stor. Man Utd, som av många dessutom uppfattas som svagare än på länge, var helt enkelt ett par nivåer bättre.

Mot den bakgrunden kan Ivan Gazidis med flera tala om extremt bra år hur mycket de vill. Exakt i vilken riktning Arsenal faktiskt har utvecklats, i allt som är för en fotbollsklubb relevant, manifesterades med all önskvärd tydlighet igår lördag på Old Traffords gräsmatta. Arsenal säger att Champions League-spel är viktigare än en titel, men klubbens möjligheter att klara ens den målsättningen blir allt mindre för varje säsong som går.

Luis Suarez kurvor pekar åt rätt håll

Det finns någon sorts gräns som kan passeras. Man vet inte riktigt var den gränsen befinner sig, men man vet nästan alltid när man passerat den. När en spelare går från att ”bara” vara riktigt bra, till att visa tecken på genuin världsklass, när de börjar närma sig att bli ospelbara för motståndarna. Mycket tyder på att Suarez, om han inte passerat den gränsen så i alla fall befinner sig väldigt nära.

Kvalitetskurvan pekar brant uppåt, samtidigt som den tidigare så välkända wankerkurvan pekar åtminstone snett nedåt. För Liverpool är han därför en otroligt värdefull och konstruktiv spelare. Tyvärr, för Liverpool, så känns det kanske som om laget i övrigt inte riktigt lever upp till samma standard, även om potentialen rimligtvis borde finnas där.

Brendan Rodgers jobb måste alltså vara att få lagets kurvor att börja peka i samma riktning som Suarez.

The Unvincibles

Hur ska det sluta när två lag möts som hittills under säsongen inte vunnit en enda match? Oavgjort naturligtvis. QPR och Reading delade på poängen idag på Loftus Road, och det vore väl ytterst synd att påstå att det resultatet förvånade någon. Resultatet var naturligtvis mest ett bakslag för QPR, som hade hemmaplan. För Reading var det förmodligen trots allt en välkommen poäng, på bortaplan, efter mittveckans screw-job av Arsenal. Nästa steg blir då antagligen att se om något av dessa lag klarar av att vinna någon match innan nyår.

Var det vändningen för Aston Villa?

Omgångens viktigaste vinst svarade förmodligen Aston Villa för. Laget har haft en otroligt motig säsongsinledning, och borta på Stadium of Light var det nog inte många som förväntade sig full poängskörd. Positivt den här matchen var inte bara resultatet, utan också att spelet till sist såg ut att börja falla på plats för Paul Lambert och hans lagbygge. Om Aston Villa kan bygga vidare på detta, närmast hemma mot Man Utd, så kan Aston Villa påbörja en stadig marsch uppåt i tabellen.

Martin O’Neill har jobbiga frågor att besvara

Något som det har talats förhållandevis tyst om så här under säsongens första dryga fjärdedel, är Sunderlands kräftgång. Det som är lite särskilt med den är att den är så spektakulärt beroende på att laget helt enkelt verkar oförmöget till ett konstruktivt anfallsspel. Nio poäng på lika många spelade matcher är självklart inte godkänt.

Mindre renommerade managers drabbas ofta av att de väldigt snabbt tvingas bli ifrågasatta i orimlig utsträckning. Det är välkänt. Mindre uppenbart är så klart att där också finns motsatsen, de managers som tack vare ett etablerat namn inte ifrågasätta i den utsträckning som är motiverat. Martin O’Neills förutsättningar med Sunderland har varit riktigt goda, ändå skulle jag säga att Sunderland just för tillfället känns betydligt svagare än när han tog över klubben för rätt precis 11 månader sedan.

Oftast brukar managers kritiseras för att misslyckas med den defensiva organisationen. Var det någon kritik man kunde rikta mot O’Neill, utöver något vidlyftigt spenderande, under sin tid i Aston Villa så var det att laget stundtals verkade sakna en anfallsidé. Att döma av hans första år i Sunderland så verkar detta vara ett systemfel.

:::

Dessutom. Usch vad typiskt Tottenham.

:::

Måndagens match: West Brom vs Southampton

Dags för Nigel Adkins att börja samla lite poäng på brädet. Men borta mot ett Steve Clarke-ifierat West Brom blir inte det någon lätt uppgift. West Brom jagar kontakt med Champions League-platserna, vilket jag inte riktigt trodde inför säsongen att jag någon gång skulle få tillfälle att säga.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Har QPR fallit offer för orimliga ambitioner och grupptänkande?

Nio matcher in på säsongen och QPR befinner sig längst ned i botten av tabellen. Hittills inga segrar, endast tre inspelade poäng, en poäng var tredje match vilket om det håller i sig skulle innebära att QPR slutar på mellan 12 och 13 poäng, och med en målskillnad som endast ett defensivt impotent Southampton lyckas bräcka i dystopi. Samma QPR som Mark Hughes efter förra säsongens sista match lovade aldrig mer med han som manager skulle befinna sig i en nedflyttningsstrid igen.

Mark Hughes tog över klubben i ett svårt läge. Som nykomlingar i Premier League hade det tidigare ägarskapet skapat en fundamental instabilitet i klubben, och det var onekligen med nöd och näppe som Hughes lyckades hålla QPR kvar i Premier League. Tony Fernandes, den nye ägaren som tog över QPR i början av förra säsongen, annonserade tämligen omgående att hans ambitioner med klubben var höga, och frågan är om det kanske inte är där som skon klämmer för QPR.

Kan det vara så att ambitionerna helt enkelt är för höga, att ambitionen från ägare och klubbledning helt enkelt förblindar klubben för en högst aktuell problembild? Låt oss granska några av de rätt tydliga tecknen lite närmare för att få en bättre bild av läget.

:::

Förväntan om automatisk framgång. Mark Hughes är inte den ende som talat som om nedflyttningsstrid som något helt orealistiskt. QPR:s VD Philip Beard menar att QPR:s spelarinvesteringar under sommaren gör att de ska kunna konkurrera med alla klubbar, och att de inte gjorts för att befinna sig i en nedflyttningsstrid. Det är en kommentar som kan ses på flera sätt, men givet att QPR:s investeringar uppgick till £17m så undrar man om Beard har koll på vad de pengarna egentligen kan köpa. Två av nykomlingarna inför den här säsongen, Southampton och West Ham, spenderade mer och £17m är ungefär vad Premier Leagues klubbar lägger på vad vi kan kalla för en stabil mellanvärvning. Det är inte pengar som garanterar poäng i tabellen, även om Beard verkar arbeta utifrån det antagandet.

Förväntan att förändring leder till stabilitet. Andra uttalanden avslöjar också en del. Tony Fernandes själv hade följande att säga strax efter sommaren: ”We have done some sensible business over the summer and we are not going to throw it away. We are here for the long run and we’ll do things properly.” Långsiktighet och stabilitet med andra ord. Men det rimmar tämligen illa med att på bara ett år ha släppt cirka 40 spelare från klubben, och värvat ytterligare 20 spelare, varav många en bit över 30-strecket. Det är ett beteende som andas kortsiktighet, i bästa fall, snarare än långsiktighet. Oavsett, att genomföra en sådan radikal förändring på kort tid, och förvänta sig stabilitet på och utanför fotbollsplanen, känns något naivt.

Förväntan på erfarenhet. Det pratas ofta om värdet av erfarenhet som något som följer på ålder, när det i själva verket är väl så viktigt att spelarna i fråga inte bara har erfarenhet, utan att de har erfarenhet av rätt saker för klubben. Återigen är det en fråga om vad klubbledningen har för idé om var i tabellen QPR ska befinna sig. Spelare som José Bosingwa, Julio Cesar, Andy Johnson, Ji-Sung Park med flera har förvisso erfarenhet, men väldigt ringa erfarenhet av att delta i några nedflyttningsstrider. I det läget väljer Hughes att göra Park till lagkapten. Fernandes menade att värvningen av Park skulle få omvärlden att ta QPR:s ambitioner på allvar, och kanske var det inte längre än så tanken gick.

Förväntan om defensiv självorganisering. Mark Hughes blev sparkad från Man City till stor del på grund av hans oförmåga att få någon ordning på lagets försvarsspel, och det verkar inte som om han lärt läxan. QPR har ett försvar som är oorganiserat, och som brister i såväl ledarskap som en mer grundläggande kvalitet. Med två mål insläppta i snitt per match, endast Southampton och Reading är värre, så antyds något utav problemets storlek. I huvudsak får man i nuläget intrycket av QPR som ett lag helt utan idéer när det kommer till defensiv organisation, och en väldigt stor del av ansvaret för det faller på managern, vars jobb det är att just tillföra laget en idé och en taktik. Sett till hur överkörda QPR har blivit av såväl West Ham som Swansea, lag som rent teoretiskt ska vara på deras nivå i Premier League, så finns där klara skäl till oro.

:::

Samtidigt som dessa högst reella problem finns för QPR så väljer Tony Fernandes ändå att mest prata framtid. Hyfsat centralt i allt prat är visionen om en ny arena för 45,000 åskådare. Att det är orimligt för en klubb utav engelsk medelstorlek att bygga en arena som till storleken utmanar klubbar som Chelsea och Liverpool verkar inte vara en aktuell tankegång.

Tony Fernandes tittar förmodligen på klubbar som Chelsea och Liverpool och tänker sig att det är på den nivån han vill att QPR i framtiden ska befinna sig. I den ivern är det lätt att glömma bort att fotboll spelas i nutid, och att en ljusnande framtid beror på vad som sker nu. Kanske är det snarare Portsmouth som Fernandes bör hålla ett vakande öga på, en klubb som tydligt illustrerar vad som riskerar hända när blind ambition tillåts övertrumfa realism.

Kanske är det också Fernandes blinda ambitioner, och fokus på framtiden snarare än nutiden, som gör att han inte agerat eller agerar tydligare i den alltmer uppenbara managerfrågan. Mark Hughes har helt enkelt inte levererat, eller ens fått QPR att fungera som ett lag, detta trots investeringar i spelartruppen och stora av honom genomdrivna förändringar, ändå ser det inte ut som att Fernandes är villig att låta honom ta konsekvenserna för det. Kan dagens väldigt viktiga hemmamatch mot Reading möjligen vara droppen som får bägaren att rinna över?

Vore en förlust mot Reading en tillräcklig systemchock för att Tony Fernandes och Philip Beard, QPR:s ägare samt främste ledningsrepresentant, skulle kunna göra sig kvitt vad som framstår som ett allvarligt fall av grupptänkande när det gäller QPR:s situation och problembild?

:::

Dagens matcher: QPR vs Reading, samt Liverpool vs Newcastle

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Vad är fel med Arsenal?

Frågan kan tyckas märkligt ställd. Inte minst för de med koppling till den väldiga majoritet av klubbar som befinner sig på en storleksnivå, och en nivå av framgång, nedanför en så pass etablerad och dominant jätteklubb som just Arsenal. Alla de skulle så klart utan att blinka nöja sig med en stor arena, en av engelsk fotbolls främsta managers någonsin, ständiga platser bland de fyra bästa i Premier League, och spel i Champions League.

Men naturligtvis är förväntningarna högre i Arsenal. När det kommer till förväntningar inom fotboll är allting relativt. Och Arsenal har med sin tidigare framgång naturligtvis sett till att höja dessa förväntningar. Samtidigt som de med sina mer sentida prestationer har svikit dessa förväntningar, om och om igen. Bygget av The Emirates, och flytten från Highbury, gjordes för att hålla Arsenal konkurrenskraftiga. Istället har det blivit till en ursäkt för bristande konkurrenskraft.

Det grundläggande problemet är naturligtvis att spelplanen har förändrats. Där finns klubbar som Chelsea och Man City som med enorma externa kapitalflöden kan köpa det som Arsenal är tvingade att försöka skapa. På samma gång har Man Utd på runt fem år i väldigt hög utsträckning ökat sina kommersiella intäkter. Det landskap i vilket Arsenal i mitten av 2000-talet tänkte sig att konkurrera i, finns inte längre.

:::

Arsenals VD Ivan Gazidis ställer ändå en extremt relevant och väldigt väl formulerad fråga, till de som menar att Arsenal borde ta efter sina konkurrenter i form utav Chelsea och Man City: ”Hur klok är egentligen strategin att försöka använda pengar för att konkurrera med klubbar som har obegränsad tillgång till pengar?”

Det vore naturligtvis oklokt. Samtidigt är valet simplistiskt formulerat, och medvetet så, utav Gazidis. Där finns naturligtvis mellanlägen. Och vad det handlar om, det som får Arsenals fans att med en röst under en bortamatch i Ligacupen skandera att de vill ha sitt Arsenal tillbaka, är att de vill se en större andel utav klubbens stora intäkter gå till investeringar i spelartruppen och till spelarlöner i syfte att kunna behålla klubbens bästa spelare.

Det passerar naturligtvis inte Arsenals supportrar obemärkt, att samtidigt som Arsenal håller hårt på en självständigt hopkokad lönepolicy, så anser sig klubbens ledning ha råd att betala Gazidis själv £2,15m om året samtidigt som han nyligen plockat ut en bonus om £675k. Detta samtidigt som klubbens kommersiella intäkter inte når upp till konkurrentklubbarnas nivåer.

När Peter Hill-Wood, Arsenals ordförande, angående detta hade att säga att det varit ett extremt bra år för Arsenal, så gjorde det naturligtvis bara supportrarna desto mer arga och frustrerade. I ett enda uttalande så lyckades Hill-Wood på så vis kontrastera Arsenals faktiska prioritet av ekonomisk lönsamhet med supportrarnas önskade prioritet av fotbollsmässig framgång.

:::

Men är det något fel med Arsenal?

Kanske är det bättre att starta med den frågan. För rubrikens fråga utgår ju från premissen att där är något fel, man förutsätter med andra ord något som alls inte är självklart. Skulle jag se något fel så är det just den snedvridna prioritering som finns inom klubben, mellan lönsamhet och framgång. Den är i grund och botten roten till allt annat ont.

För går det att hitta något annat systematiskt fel med Arsenal? Nej. Det är en klubb som är ekonomiskt hälsosam. Spelartruppen är fullmatad med spelare av väldigt hög kvalitet, klubbens manager och coacher är bland världens bästa, och Arsenal har en ungdomsakademi som står få andra akademier om någon i världen efter. Där finns inga andra materiella eller i övrigt institutionella svagheter i klubben.

Men prioriteringen mellan lönsamhet och framgång har skapat en konflikt inom klubben och dess supportrar. Och vad man kan se är att ingen egentligen är villig att ta ansvar för denna konflikt.

Gazidis agerar mest för att skjuta ansvaret ifrån sig, genom att hävda att Arsene Wenger själv bestämmer hur han spenderar pengar på nya spelare.  Wenger själv menade något diplomatiskt att det är hans uppgift att bygga ett så bra lag som möjligt med de resurser han hade till sitt förfogande, vilket ärligt talat likaväl skulle kunna vara ett försvarstal från en utsatt manager i en fattig League Two-klubb.

Wenger själv är dock inte oskyldig i frågan om att inte vilja äga konflikten som finns i Arsenal. Genom sin passivitet och tystnad så möjliggör och underlättar han klubbstyrelsens policy om lönsamhet före framgång, och genom sin charm och att förbruka sitt eget förtroendekapital på spel för att skydda styrelsen från kritik, så legitimerar han dess agerande.

:::

Vad som däremot är lätt att konstatera med denna genomgång är att där inte finns något som är fel med Arsenal, som inte går att korrigera med vad som är rätt med Arsenal. Något som rimligtvis borde vara såväl uppmuntrande som frustrerande på en och samma gång. Makten till självförbättring finns inom klubben.

Möjligheten till tre poäng finns idag på Old Trafford. Och tydligare än så går kanske inte det här med kort sikt och lång sikt att kontrasteras med varandra, en balansgång som naturligtvis försvårar det här med strategiskt agerande från en klubbs sida. Där finns alltid nästa match runt hörnet, det lämnar sällan så värst mycket tid till eftertanke.

:::

Dagens matcher: Man Utd vs Arsenal (13:45), Fulham vs Everton, Norwich vs Stoke, Sunderland vs Aston Villa, Tottenham vs Wigan, samt West Ham vs Man City (18:30).

Det mest intressanta med matchen på Stadium of Light, utöver att Martin O’Neills gamla klubb kommer på besök, är så klart att se vad som händer när två lag som helt enkelt inte kan anfalla eller göra mål stöter på varandra. Kan det sluta på något annat sätt än 0-0? Bara för att jag säger det så kommer det så klart bli en målrik thriller.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Bättre att Henning Berg pissar inifrån ut än utifrån in

Det finns ett litet uttryckssätt för de som befinner sig mitt i karriären, nämligen ungefär att man aldrig ska skita nedåt därför att man aldrig kan vara säker på om man någon gång i framtiden kommer att komma i kontakt man då skitit på. Ett råd som kan vara något vanskligt att förena för de gamla fotbollsspelare som siktar på att göra karriär som managers, men som under tiden tar jobb på TV för att göra lite deg, hålla sig i rampljuset eller både och.

Blackburn Rovers annonserade igår att Henning Berg blir ny manager för klubben. Samme Berg som för bara några månader sedan hade följande att säga om managerposten i Blackburn: ”There are no real managers with credibility who would accept a job like that.”

Men människan är bra på många saker, och att rationalisera sina livsbeslut är inte minst bland dem. Och vill man som ung manager få in en fot och ett ben på den engelska managermarknaden så kan man tvingas att svälja tidigare förlupna ord. Det är alltid lätt att kritisera från utsidan, menar Berg, men nu har han pratat med ägarna och känner sig därför övertygad om att deras målsättning passar ihop med hans egen.

Vilken är då Blackburns målsättning. Jo, uppflyttning menar Blackburns ägare, Venkys, företrädda av sin representant på plats, Shebby Singh. Blackburn ligger för närvarande femma i The Championship, några poäng ovanför playoff-strecket men samtidigt också bara några poäng nedanför platserna som innebär automatisk uppflyttning. Det borde inte vara någon omöjlig uppgift sett till tabellmatematiken, särskilt inte som klubben nu gjort sig av med en av konflikthärdarna i form av Steve Kean.

Istället vände Blackburns ägare sina ensamma ögon mot Henning Berg. En ung och hungrig manager, därtill med ett ärorikt klubbförflutet i just Blackburn, och supportrarna är säkert glada över det, även om Bergs erfarenheter sträcker sig till att ha varit manager för Lyn och Lilleström i norska ligan. Det är nästan så att det framstår som en tanke från Venkys.

Och bara det vore ju i så fall en glad nyhet.

:::

Mycket av nyheterna inför den här helgen i The Championship handlar för övrigt om nya managers. För där finns en uppsjö av dem. Henning Berg i Blackburn naturligtvis, men också Sean Dyche i Burnley samt Mick McCarthy i Ipswich. Dessutom är ju Dougie Freedman hyfsat ny i Bolton, och dessutom har Freedmans tidigare klubb Crystal Palace minst sagt gjort ett övertygande försök att få över Ian Holloway från Blackpool.

Novemberkarusellen är med andra ord i full gång.

:::

Helgens ligafotboll börjar redan ikväll, med ett intressant möte mellan Brighton och Leeds på Falmer Stadium. Det är inte minst intressant eftersom det råkar vara ett möte mellan två lag som befinner sig mitt i tabellen och därtill på samma poängantal. Det låter sig därför lätt göras att betrakta det här som något utav en sexpoängare, där vinnaren tar ett stort kliv uppåt mot playoff-platserna, samtidigt som en eventuell förlorare tappar mark i tabellen.

Det är samtidigt två klubbar som går in till matchen med lite olika förutsättningar. För Leeds är det inte bara en fråga om fotboll, då de ständigt pågående ryktena om att Ken Bates är på väg att sälja klubben till arabiska ägare tilltar i såväl styrka som frekvens.

I och med att Brighton bara fick 1-1 borta mot Blackpool förra helgen så är det sex matcher i rad som Brighton har spelat utan att vinna. Vad mer är att det mål som Ashley Barnes gjorde mot Blackpool var blott deras andra på dessa sex matcher. För Brighton handlar det med andra ord om att försöka återfinna formen.

Leeds förlorade förvisso förra helgen, 0-1 hemma mot Birmingham, men det var å andra sidan första förlusten på åtta matcher. Sedan dess har Leeds kompenserat för detta med att besegra Southampton med 3-0 hemma i Ligacupen, och det återstår väl att se huruvida detta äventyr har tröttat ut Leeds eller kanske snarare förnyat deras energidepåer.

Ser vi till förra säsongens möte så kan det däremot bli en spännande match. Då slutade det 3-3 efter att Leeds kvitterat i matchens slutminuter. Det är kanske en god idé att inte missa den tv-sända matchen.

:::

Annars är det så klart FA-cupen den här helgen. Det är den första ordinarie omgången, vilket betyder att klubbar från League One samt League Two nu gör entré i den traditionsrika turneringen. Bradford, som bragdbetonat tog sig till kvartsfinal i Ligacupen under veckan, får bege sig från DW Stadium till Sixfields Stadium, och ett bortamöte med Northampton Town. En utav den engelska cupfotbollens många kontraster.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

In This Cold November Rain

November är en mörk månad på många sätt. Här i Sverige beger vi oss ohjälpligt in i en period av kompakt mörker och tilltagande kyla. I England är det emellertid en annan form utav mörker och kyla som tränger sig på, och de som är främst utsatta är Premier Leagues managers.

November är nämligen den månad som under säsongen brukar se flest managers få sparken. Hittills under Premier League-eran har det aldrig hänt att alla managers som inledde säsongen i sina klubbar också sitter kvar när kalendern tickar över till december. Det har alltid varit minst någon som fått sparken.

Ett skäl till detta är att det är i november som det har hunnit gå tio matcher av säsongen. Ett matchantal som av någon anledning, förmodligen inte mer komplicerad än att det är ett jämnt och fint tal, många ägare tar upp som ett bra tillfälle att utvärdera ett eventuellt behov av förändring.

Någon logik finns det så klart i det, tillräckligt lång tid in på säsongen för att kunna ha en uppfattning om vartåt det lutar, tillräckligt mycket tid kvar av säsongen för att en förändring ska hinna få någon meningsfull effekt på lagets prestationer och tabellposition.

Premier Leagues managers hukar sig alltså just nu. Men det är så klart också så att vissa managers hukar sig betydligt mer än vissa andra. Och ytterligare några kunde så klart inte bry sig mindre.

:::

Osäkra

(1) Nigel Adkins, Southampton. Laget ligger under nedflyttningsstrecket, en poäng ovanför tabellbotten. Inte helt oväntat kanske, sett till ett tufft spelprogram i början av säsongen. Mer oroväckande är kanske att spelet alls inte fungerat för Southampton, som framför allt visar prov på genuina defensiva problem. Southamptons klubbstyrelse har varit otålig förr, och en känsla av att Adkins helt enkelt inte är ett tillräckligt profilstarkt namn, eller bra nog för uppgiften att hålla klubben kvar i Premier League, kan ta överhanden.

(2) Mark Hughes, QPR. Sett till de investeringar som gjordes i spelartruppen inför säsongen så är det smått osannolikt att QPR ligger sist i tabellen, på ett sätt som antyder att laget är dess egen värsta fiende. När ett lag inte presterar trots stora investeringar så brukar det vara managern som får ta ansvaret för detta, och QPR:s ägare Tony Fernandes borde snart ha gjort slut på sitt tålamod. Helgens kommande bottenmöte med Reading kan bli avgörande för Hughes framtid.

(3) Paul Lambert, Aston Villa. Alex McLeish var innerligt illa omtyckt på Villa Park med omnejd. Lambert var betydligt mer välkommen som manager, och därför känns det kanske lite extra surt att Lamberts resultat med Aston Villa så här långt till och med är sämre än McLeishs. Aston Villas inledning på säsongen har sett till spelschemat inte varit det tuffaste, ändå ligger klubben endast med nöd och näppe ovanför nedflyttningsstrecket. Och i november månad blir spelprogrammet tuffare, med matcher mot Man City, Man Utd och Arsenal på schemat. Det som talar till Lamberts fördel är att Randy Lerner, Aston villas ägare, inte brukar vara särskilt villig att byta managers mitt under säsongen.

:::

Halvsäkra

(1) Roberto Mancini, Man City. Egentligen borde Mancini, inte minst i egenskap av regerande ligamästare, sitta tämligen tryggt på sin position. Men vad som ser ut som ett andra misslyckande i rad att kvalificera sig från Champions Leagues gruppspel har skapat en del frågetecken kring Mancinis förtroendekapital. Det rimmar illa med Man Citys långsiktiga ambitioner som klubb. Gruppspelet i Champions League tickar vidare under november, och lagets öde kan då bli mer definitivt. Att Man City byter manager mitt under brinnande säsong känns dock inte helt troligt.

(2) Brendan Rodgers, Liverpool. Vad som är Liverpools sanna status som klubb just nu går att diskutera länge. Oavsett vad man där anser vara svaret så är det tveklöst så att Liverpool underpresterat dramatiskt i ligaspelet, och rent taktiskt verkar Rodgers så här långt haft det svårt att få ihop sitt lagpussel. I en klubb vars ekonomi till stor del bygger på ett framtida deltagande i Champions League så talar det inte till Rodgers fördel att han hittills inte har lyckats lyfta Liverpool närmare denna ambition. Turerna kring Andy Carrolls utlåning till West Ham visade att allt inte stod perfekt till mellan Rodgers och klubbledningen, men det är ändå osannolikt att Liverpool redan nu skulle välja att göra sig av med Rodgers.

(3) Brian McDermott, Reading. En nykomling som ligger under eller farligt nära nedflyttningsstrecket efter cirka tio matcher brukar vara pigga på att göra en förändring för att se om den kan få en önskad effekt. Att Reading skulle tänka så går inte att utesluta. McDermott är dock inte fullt lika öppet ifrågasatt som hans kollega Nigel Adkins, och lagets prestationer har därtill varit godkända, om än ej alla gånger resultaten. Oförmågan att vinna matcher är dock påträngande, och riskerar också skapa slitningar med såväl omklädningsrum som styrelserum. En sådan eventuell utveckling kan bara ha skyndats på av den oerhört demoraliserande förlusten under veckan mot Arsenal.

:::

Sedan har vi så klart några som rimligtvis, sett till prestationerna, borde känna sig något osäkra, men som av exempelvis renommé eller god kontakt med ägaren, inte är det. Dessa är enligt mitt sätt att se det först och främst Martin O’Neill, Tony Pulis samt Roberto Martinez. De borde kunna få ut mer av sina respektive lag.

:::

Man kunde tänka sig att det var en del som under veckan vred sina händer i förtvivlan över att de inte hade sändningsrättigheterna till Ligacupen. Vilka matcher och vilken dramatik. Kvartsfinalerna lottades igår kväll, och bland annat drabbar ju de gamla rivalerna Chelsea och Leeds samman i ett av de fyra mötena.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman