Naturligtvis är det ett möte som hypats enormt, en av Premier Leagues allra största matcher. Det är därtill en match som tillskrivs en helt avgörande betydelse för Premier League. Som skribent för en viss liga kan det finnas de som tycker att mitt jobb är att blåsa på denna hype, att om möjligt göra intresset för matchen ännu större. Jag har däremot kroniskt svårt att betrakta det som min arbetsbeskrivning.
Mest utav det enkla skälet att egentligen ingenting avgörs idag. Detta alldeles oavsett utfall. Den som undrar över detta behöver bara koppla bort den egna kroppens testosteronproduktion och tänka rent tabellmatematiskt. Om Man City vinner så ligger de båda lagen på exakt samma poäng. Om det blir oavgjort leder Man Utd med tre poäng. Om Man Utd händelsevis vinner så rycker de förvisso åt sig en sexpoängsledning i tabellen. Det kan ju kännas avgjort, för de som inte kommer ihåg att Man Utd tappade mer poäng än så på betydligt kortare tid förra säsongen.
Ändå är det en match av stor betydelse. Naturligtvis. Om inte annat så rent psykologiskt, vilket brukar vara något jag fäster vikt vid. Ett vinnande lag går ur mötet med momentum. Ett förlorande lag måste återfinna det, om än till viss del beroende på hur förlusten faktiskt uppstod. Pressen inför mötet ligger i alla fall på Man City. Hemmaplan såväl som poängläget mellan lagen ser till att så är fallet.
Man Utd kan å andra sidan vara hyfsat avslappnade. I värsta fall förlorar de, men ligger i så fall ändå poängmässigt jämsides med Man City, samtidigt som säsongens tre allra svåraste bortamatcher är avklarade. Frågan är bara om den vetskapen talar till deras fördel eller nackdel i just den här matchen?!
:::
Men istället för att prata om hur avgörande, viktig eller betydelsefull matchen mellan Man City och Man Utd är, så kan man kanske passa på att bara se fram emot vad som kommer att bli en stor match. I ett möte och ett derby som är ett av de mer unika inom engelsk fotboll i det avseendet att inte bara kan allt egentligen hända, det brukar dessutom göra det. Genom åren har derbyt i Manchester gett oss några oförglömliga ögonblick av varierande karaktär. Här är tio av dem:
Franny Lee visar upp skådespelartalang
Ett derby i en tid när det hade nästan samma ligamässiga betydelse som det har idag. I en match som visade prov på ett lika enastående obefintligt försvarsspel som det ju finns goda möjligheter att vi får se prov på idag igen, så var den kanske komiska höjdpunkten när Franny Lee med alla till buds stående medel försöker övertyga domaren, medspelarna, motståndarna, publiken, ja alla, att George Best filmade. ”Ta det som en man” ser domaren ut att vilja säga till Franny, vilket så klart blir svårare när man kallas just Franny.
” Denis has done it…”
Sex år efter att Man Utd som första engelska klubb vunnit Europacupen så var deras tid i gamla Division One över. Denis Law var en stor del av Matt Busbys lagbygge, men under sin sista säsong som fotbollsspelare, i en tid när sådant fortfarande var möjligt, så skrev han på ett kontrakt med Man City. Med klacken beseglade han symboliskt Man Utds öde, händelsevis hans sista spark som professionell fotbollsspelare.
Skrattar bäst som skrattar sist
Säsongen var 1993/94. Tidigare under veckan hade Man Utd spelat i Champions League mot Galatasaray och tappat en 2-0-ledning till förlust med 3-2. Bara några dagar senare beger de sig till Maine Road för ett derby i vilket Man City går upp i en 2-0-ledning. Man City-fansen, lyckliga som bara Man City-fans kunde vara innan de hade hört talas om Poznan och Mansour, sjöng för fulla halsar: ”Two-Nil, and you fucked it up”. Vad som hände sedan tror jag redan ni vet.
Maine Road Massacre
Med 1-6 i färskt minne så pratas det av naturliga skäl mest om detta. Betydligt värre än den krossen var emellertid slakten på Maine Road 1989. Här pratar vi inte om utvisade Man Utd-spelare i början av andra halvlek vid ställning 0-1 och tre mål i fotbollens närmaste motsvarighet till tom bur på tilläggstid. Här talar vi ren och skär slakt över 90 långa och åtminstone för mig personligen ytterst plågsamma minuter. I mina ögon en betydligt större vinst för Man City, och en långt mycket mer plågsam förlust för Man Utd.
I want to ride my bicycle…
Inom loppet av några veckor hade Man Utd två ligamatcher under vilka såväl Chelsea som, vid det tillfället fortfarande, Arsenal hoppades att de skulle tappa värdefulla poäng i titelstriden. Först Liverpool och därefter Man City hemma på Old Trafford. Att göra stora mål är svårt nog, att göra dem i så extremt avgörande lägen är nästintill omöjligt. Wayne Rooneys cykelspark upp i krysset röstades med all rätt fram till säsongens mål. Ett stycke fotbollshistoria från en vid det tillfället ifrågasatt spelare på Old Trafford.
En dramatisk Ligacupsemifinal
Ligacupmatcher kan ju ibland vara rätt avslagna historier. Det här var raka motsatsen. Man Utd var regerande mästare, Man Citys projekt var i sin så kallade begynnelse och ny i klubben var en viss Roberto Mancini. Stämningen på Old Trafford var elektrisk i en sådan utsträckning att ingen match och ingen arena inom engelsk fotboll har överträffat den sedan ståplatsläktarna togs bort. Ljudnivån på ett fullsatt Old Trafford i fullt humör har uppmätts till en högre decibelnivå än alldeles intill en startande jumbojet. De som säger att det aldrig är någon stämning där har förmodligen befunnit sig alldeles för länge på en sådan plats.
Hämnd är en rätt bäst serverad kall
Fem år efter den förnedrande förlusten på Maine Road så var det Man Utds tur att förstöra grannsämjan. Ett av Man Utds bästa lagbyggen under Fergusons tid som manager, under Eric Cantonas talismaniska inflytande, vrålade igång maskineriet på högsta volym. Demolition Derby är etiketten matchen är känd under, även om Man City höll sig kvar i Premier League ytterligare två säsonger.
Det bästa derbyt någonsin?
En gång i tiden var Mark Hughes permanentad med ett hår som föll i långa och mörka lockar. Det här skulle kunna ha varit den match som över dagen gjorde honom till den silverräv han idag är. Tre gånger tar Man Utd ledningen, tre gånger kvitterar Man City på de mest sinnessjuka sätt. Klockan är inne i 95:e minuten när den mest osannolike karaktären i ett Manchesterderby någonsin, Michael Owen, avgör.
Game, Set and Match
En match av stor symbolisk karaktär för många. Herraväldet i Premier League såväl som i Manchester stod på spel, och just den här dagen var det ingen som helst tvekan om vilka som stod högst i kurs. Huruvida matchen faktiskt avgjorde ligan beror väl på vem man frågar och hur romantiskt lagd den personen i så fall är. Vad den emellertid gjorde, och som kan ha varit avgörande för säsongen och på sikt, var att sätta punkt för Man Citys lillebrorskomplex i det här derbyt.
Flowers of Manchester
Bitterhet och rivalitet präglar vanligtvis derbyn mellan de båda klubbarna. Men var sak har sin tid, och 50 år efter Münchenkatastrofen var inte tiden för dylika småaktigheter. Oron inför minneshögtiden var stor att publiken skulle förstöra ögonblicket, men Man City-fansen visade både respekt för sin rivals historia och den djupare insikten att vad som hände på en snöslaskig flygplats i München inte bara hände Man Utd utan hela Manchester.
:::
Carlos Tevez är och förblir den gemensamma nämnaren mellan de båda klubbarna. Från tid till annan älskad såväl som föraktad i båda klubbarna, nu verkar han i alla fall ha funnit sig själv till sist i Man City. Man får väl säga att hans övergång och de olika former av affischer och plakat som följt i hans fotspår också det är en rätt skön bisak till det moderna Manchesterderbyt.
:::
Dagens matcher: Man City vs Man Utd (14:30), Everton vs Tottenham (16:00), samt West Ham vs Liverpool (17:00).
Två svåra bortamatcher också för Tottenham och Liverpool. Everton har vid tre poäng ikväll chans att häva sig tillbaka in på riktigt i kampen om Champions League-platserna. Men det förutsätter att laget gör vad de gjort endast en enda gång på drygt två månader, det vill säga vinner.
:::
Be Champions!!