Detta kontrasterar bjärt mot den här säsongen där man hittills, med 16 omgångar spelade, befinner sig på 14:e plats i tabellen, blott två poäng ovanför nedflyttningsstrecket. Newcastle har vunnit endast fyra av dessa 16 ligamatcher, och med endast en vinst på de fem senaste matcherna så befinner sig laget i en oroväckande formsvacka.
När Newcastles potential och framtidsprospekt skulle diskuteras inför säsongen handlade samtalet mest om deras förmåga att titta fortsatt uppåt i tabellen, eller allra minst att behålla positionen. Min farhåga var emellertid att Newcastle 2011/12 snarast maxade sin prestation, inte alls olikt vad Liverpool gjorde 2008/09, och att en mer normaliserad följande säsong snarare skulle kunna leda till att klubben sjönk i tabellen.
Där har vi alltså i mina ögon en grundläggande förklaring till Newcastles relativa kräftgång hittills den här säsongen. Men det finns också andra skäl och omständigheter som är värda att nämna, så varför inte försöka komma fram till vilka dessa är?!
:::
Ett av de mest uppenbara skälen är skador och avstängningar. Newcastle har inte ligans största spelartrupp och är därför mer känsliga för dylika problem. Det handlar inte bara om att vissa spelare inte är tillgängliga, de spelare som är tillgängliga slits också ut fortare. Under säsongen så här långt har skador på bland andra Steven Taylor, Hatem Ben Arfa, Yohan Cabaye och Ryan Taylor varit kännbara.
Påfrestningarna på spelartruppen kommer också i form utav Europa League och det utökade spelprogram som turneringen medför. Europa League är ett tveeggat svärd. Å ena sidan kan europeisk cupfotboll vara ett incitament för både supportrar och spelartrupp samt göra klubben mer attraktiv för intressanta spelare. Å andra sidan sliter det på spelartruppen utan att ge sådana merintäkter att investeringar i spelartruppen därigenom möjliggörs. Påminner lite om politikens unfunded mandates.
Vid sidan av dessa materiella faktorer finns också mer immateriella skäl som momentum och självförtroende. Det gick bra för Newcastle förra säsongen, det var ett lag i medgång. Spelet gick då mer eller mindre på automatik, där fanns inga stora självtvivel och inga frågor av någon större existentiell natur behövde ställas. Den här säsongen har det gått svårare, och helt plötsligt går inte spelet av sig självt. Det finns alltså mentala hinder som Newcastle är tvingade att bearbeta den här säsongen som inte fanns där förra säsongen. En indikator på just detta är att Newcastle hittills den här säsongen inte vunnit en enda match i vilken de hamnat i underläge.
Besläktat med detta är frågan om förväntningar. Newcastle slog ur underläge förra säsongen, men det är inte en position som går att hålla fast vid. Media och supportrar förväntar sig helt plötsligt prestation på motsvarande nivå som förut, och lagets egna förväntningar på sig självt stegras naturligt bland annat som en följd av detta. Men det handlar också om motståndarnas förväntningar på Newcastle. De ser annorlunda på Newcastle den här säsongen och bemöter dem därför inte på samma sätt rent taktiskt. Sammantaget gör förväntningarna det mer komplicerat för Newcastle den här säsongen.
:::
Det finns emellertid också rent spelmässiga aspekter som skiljer Newcastle den här säsongen från den förra. Huruvida detta i sin tur förklarar skillnaden i prestation är inte säkerställt, utan det bör vara upp till var och en att efter bästa förmåga bedöma.
Värvningarna av tekniska, kontinentala spelare har fått många att betrakta Newcastle på ett visst sätt. Men statistiken visar att Newcastle är det lag i Premier League som, med totalt 1,052 långbollspassningar, ett snitt om 65,75 långbollar per match, slår flest långbollar i hela Premier League. Därtill är det en ökning om cirka 20% fler långbollar per match jämfört med samma tid förra säsongen.
Det långbollas emellertid inte helt på måfå. 57% av Newcastles passningar når sina mål, vilket innebär att Newcastle motsvarar ungefär ligans genomsnitt i detta avseende. Men själva slutprodukten av dessa passningar är för låg, det händer med andra ord för lite med dem. Detta speglas i sin tur av att Newcastle så här långt in på säsongen är det enda lag som hittills inte gjort ett enda mål på en fast situation.
Av detta är det möjligt att dra olika slutsatser. En är att anfallsparet Demba Ba och Papiss Demba Cissé, utöver att inte riktigt ha funnit ett fungerande samarbete, har haft svårt att förvalta de chanser som uppstår på dessa längre passningar. Det kan naturligtvis också vara så att dessa passningar underlättar för motståndarnas försvarsspel.
Ett område där Newcastle inte har glänst sett till lagets tabellposition, både den här och förra säsongen, är kreativiteten på mittfältet, uttryckt i förmågan att skapa målchanser. De två mest produktiva spelarna i detta avseende är Yohan Cabaye och Hatem Ben Arfa, båda skadade under delar av den här säsongen, med strax under två skapade chanser per match, nära nog dubbelt så många som någon annan Newcastlespelare. Att jämföra med Evertons Leighton Baines som skapar mer än fyra chanser per match.
Detta är inte ett kreativitetsproblem som Alan Pardew riktigt har adresserat inför den här säsongen. Frågan är om den ökade produktionen av långbollar ska ses som ett försök till en alternativ plan, eller om det som mest är en framtvingad nödlösning.
Statistiken är hämtad från NUFCBlog.
:::
Newcastle befinner sig alltså i en svacka. Fem förluster på de sex senaste matcherna. Man kan så klart tänka sig lättare uppgifter än att försöka hitta ur en sådan svacka än att möta ett revanschlystet Man City. Men bortsett från de defensiva juniormisstagen i måndagens match mot Fulham så har Newcastle till spelet ändå sett vassare ut mot slutet.
Men problemet för Newcastle är först och främst målskyttet, och det som ligger bakom målskyttet. Frågan är om Newcastle, med över 50,000 fans i ryggen, kan skaka en backlinje i Man City som måste klara sig utan den ljumskskadade Vincent Kompany.
:::
Dagens matcher: Newcastle vs Man City (13:45), Liverpool vs Aston Villa, Man Utd vs Sunderland, Norwich vs Wigan, QPR vs Fulham, samt Stoke vs Everton.
Det pratas om hämnd i Man Utd mot Sunderland, efter deras fans beteende efter förra säsongens sista match. Det tror jag bara är olyckligt, sådant prat kan bara tjäna till att dra koncentrationen från själva uppgiften. Londonderby på Loftus Road, och nu måste det nog vara dags för Harry Redknapp att börja vinna, kan jag tycka.
:::
Publiceringen av Man Citys astronomiska förlust om sisådär £100m betyder egentligen föga mer än att de nu med god marginal motsvarar UEFA:s fudge-klausul i sitt finansiella regelverk om att resultaten ska gå i ”rätt riktning”. Så fiffigt är det ju ordnat.
:::
Martin Tyler, Skys kommentator och statistiksmurf, räknade ut hur Premier League-tabellen skulle se ut om det i varje match var det lag som gjorde första målet som vann. Intressant läsning:
1) Tottenham – 16 (pld) – 12 (won) – 0 (0-0) – 36 (pts)
2) Chelsea – 16 – 10 – 3 – 33
3) West Brom – 16 – 10 – 0 – 30
4) Stoke – 16 – 8 – 4 – 28
5) Aston Villa – 16 – 8 – 2 – 26
6) Liverpool – 16 – 8 – 2 – 26
7) Fulham – 16 – 8 – 1 – 25
8) Southampton – 16 – 8 – 0 – 24
9) Sunderland – 16 – 7 – 3 – 24
10) Man City – 16 – 7 – 2 – 23
11) Norwich – 16 – 7 – 2 – 23
12) Arsenal – 16 – 6 – 3 – 21
13) Everton – 16 – 7 – 0 – 21
14) Newcastle – 16 – 7 – 0 – 21
15) West Ham – 16 – 6 – 2 – 20
16) Reading – 16 – 6 – 1 – 19
17) Swansea – 16 – 6 – 1 – 19
18) Man Utd – 16 – 6 – 0 – 18
19) Wigan – 16 – 6 – 0 – 18
20) QPR – 16 – 3 – 2 – 11
Tottenham, och till viss del Chelsea, tappar ledningar. Man City och, i ännu högre utsträckning, Man Utd vänder underlägen. Så har det grovt räknat sett ut. Jag är inte säker på att vare sig det ena eller det andra egentligen är något styrketecken.
:::
Be Champions!!