Man City tar den moderna fotbollens utveckling ett steg längre

Mitt intryck var det rakt motsatta. Jag tyckte snarare det var ett nytt och helt klart spännande sätt att marknadsföra både fotbollen i stort och den egna klubben i USA. Betydligt mer lokalt och genuint, om man ska uttrycka sig i de termerna, än att åka över på sommarturné i bästa fall en gång om året och som mest försöka sälja merchandise till konsumenter eller klubben till sponsorer av olika slag.

Det första man bör hålla i åtanke är att det i USA inte finns klubbar på samma sätt som vi är vana vid i Europa. Det är företag, så kallade franchises, som uppstår, läggs ned, ombildas eller förflyttas till helt andra städer, helt och hållet baserat på affärsmässiga överväganden. Det kan från ett europeiskt perspektiv framstå som cyniskt och själlöst att bara bilda ett nytt lag, men i ett amerikanskt sammanhang är det något fullständigt naturligt.

Men naturligtvis finns det inga altruistiska syften bakom det här initiativet från Man Citys sida. Det är egenintresset som driver dem. De hoppas kunna slå sig in på den köpstarka USA-marknaden, kunna sälja merchandise där likaväl som de alldeles säkert hoppas kunna bygga en nordamerikansk supporterbas för sin klubb och skapa ett större intresse hos nordamerikanska sponsorer. Det här är inget nytt, många tidigare försök har gjorts att slå sig in på USA-marknaden.

Det finns självklart två huvudsakliga motiv för Man City att försöka höja sina intäkter på det här viset. Dels handlar det om att kunna hantera de nyss genomförda financial fair play-reglerna, klubbens kostnader kommer knappast att minska över tid. Dels handlar det om att klubben på ett mer självständigt sätt ska kunna bli alltmer konkurrenskraftiga i England och i Europa. Alltså måste de utveckla klubbens intäktsmodell.

:::

Naturligtvis finns det svagheter i idén som sådan. Den så tydliga kopplingen till Man City gör så klart att den nya klubben kan få det rätt svårt att skapa en supporterbas hos de mängder av amerikanska fans som håller på en annan engelsk, eller för den delen europeisk, klubb än just Man City. Inte heller New York Yankees är precis älskade utanför de egna kretsarna.

Men idén har ändå potential. Och om det är en idé som får viss framgång sett till sina syften så är det kanske också början på en ny utveckling vi precis bevittnar, och att fler engelska och därefter europeiska klubbar kommer att följa Man Citys exempel. Däri ligger också ett vanligt problem med idéer av det här slaget, de är normalt sett rätt lätta att kopiera.

:::

Jag gissar att ett stort skäl till att supportrar av engelsk fotboll är tveksamma eller skeptiska till den här idén, utöver ryggmärgsreflexen som kommer sig av att det är Man City som gör den, är för att det är ett projekt med så tydliga och uppenbara kommersiella intressen.

Supportrar gillar normalt sett inte idén om kommersialism inom fotboll. Det finns många skäl till det. Ett skäl är att deras egen relation till klubben är betydligt mer genuin, och man är därför av naturliga skäl misstänksamma mot vad man uppfattar som icke genuina relationer till klubben. Att ”älska klubben” har här ett egenvärde, och det är också utifrån detta perspektiv som ägare vanligtvis rationaliseras eller diskrediteras.

Ett annat skäl är så klart maktrelaterat. När klubbar styrs av kommersiella motiv så påminner det supportrar om att klubbarna ägs och styrs av kapitalet, snarare än dem själva. Supportrarna är inte delaktiga i klubbens formella beslutsprocesser och känner för den sakens skull ett utanförskap, och kritik mot ägandet och dess motiv syftar till att öka det egna inflytandet. I det ledet tas populism gärna till för att bilda opinion.

Man ska heller inte förneka supportrarnas egenintresse. När en klubb tjänar pengar och går med vinst så ifrågasätts, med viss rätta, att biljettpriserna är så höga som de är. En del av detta är så klart det gamla vanliga att människor vill ha mer men betala mindre för det. Men det finns en annan aspekt av det också, nämligen att prisbilden på engelska arenor exkluderar samhällsgrupper från att besöka dem.

Egen intresset kan således i det avseendet sägas sammanfalla med allmänintresset.

:::

Många väljer ju att uttrycka sig negativt om den ”moderna fotbollen” och dess kommersiella intressen, och talar romantiskt om hur fotbollen var förr, innan sådana intressen. Inom engelsk fotboll innebär detta mer konkret att tänka sig tillbaka till innan Premier League, eller möjligen i dess linda under 1990-talet.

Men här uppstår också en rätt god portion revisionism, därför att mer eller mindre alla väljer att komma ihåg det goda men bortser, omedvetet eller i vissa fall medvetet, från det som var mindre bra. Atmosfären på läktarna menar de allra flesta har blivit mycket sämre, samtidigt som de bortser från att även våldet har blivit långt mycket mindre vanligt förekommande, samtidigt som fotbollen blivit oändligt mycket bättre.

Kort och gott är det utvecklingen som har haft sin gilla gång. För att fotbollens skule kunna bli bättre var det nödvändigt att öppna upp den för kapitalet och ett inflöde av resurser. Alla vill naturligtvis ha tillbaka den gamla atmosfären på läktarna och ser därför gärna en återgång till den ”gamla fotbollen”. Men ytterst få om någon skulle vara villiga att acceptera en återgång till den gamla fotbollens lägre kvalitet.

All utveckling är mångsidig. Den kommer med både gott och ont. Så är också fallet med fotbollskapitalismen. Fotbollen har blivit bättre men samtidigt har supporterkulturen på läktarna försvagats. Men ingen utveckling är linjär och oformbar. Supporterkulturen kan återvinnas, bland annat genom att börja tillåta moderna och säkra ståplatsläktare, utan att de framsteg som skett de senaste två decennierna behöver offras.

Poängen är följande: Det finns inte någon nödvändig motsättning mellan fotbollens kommersialism och det ideal vi betraktar och benämner som supporterkultur. De båda kan inte bara samexistera utan till och med samverka inom ramen för en klubbs medvetna arbete.

:::

I svensk fotbollsdebatt lyfts gärna föreningsidealet fram. Särskilt populärt har det varit under senare år med spanska och tyska förebilder. Vad många då väljer att bortse från är att även dessa klubbar är djupt kommersiellt drivna, och inte sällan därtill skyddade av etablerade regelverk och finansiella stödstrukturer, och därmed garanterade ett resursmässigt överläge.

Många blundar också för problemen i dessa system. Hur de ekonomiska problemen nedanför de allra största klubbarna lamslår mängder av klubbar och hur koncentrationen av resurser till ett ytterst fåtal aktörer omintetgör all form av normal konkurrens. Allt detta glöms bort eftersom ”vinnarna” i dessa system, föga förvånande ska väl sägas, går bra i Champions League och därför råkar vara häftigast för stunden.

Varmt prat om föreningsidealets demokratiska ideal suddar över att det i de stora klubbarna snarare är fråga om ett tjänstemannavälde än någon genuin demokrati, och att det i mindre klubbar ofta kan vara en grogrund för interna bråk och maktkamper som speglar olika särintressen snarare än vad som faktiskt är bäst för klubben.

:::

Min personliga slutsats är att ägarformen i sig egentligen är oviktig inom fotbollen. Vad supportrar själva faktiskt bryr sig om är att den egna klubben mår bra och går bra, vare sig mer eller mindre.

En del sportjournalister missförstår detta eftersom de till stor del lyssnar på lobbyister, chefsideologer och organiserade supporterintressen. Vad dessa olika organisationer främst är intresserade av å andra sidan är att öka organisationens inflytande över ”sin klubb”. Det riktiga supporterintresset (”mår och går klubben bra?”) är underordnat organisationsintresset.

Som supporter kan man därför finna sig trängd mellan å ena sidan kapitalintresset och organisationsintresset. Vem bryr sig egentligen om supportern? Personligen är jag dock betydligt mindre skeptisk mot ett kapitalintresse som är beroende av supporterintresset, än vad jag är mot ett organisationsintresse som sätter sig självt över supporterintresset.

Better the devil I know.

:::

Be Champions!!