Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Betyg på Premier Leagues värvningar fram till den 1 juli

Idag öppnar transferfönstret och håller öppet i två månader. Det betyder att mängder av spelare som redan skrivit på kontrakt med nya klubbar idag blir formellt klara för dessa. Det betyder också att det nu dagligen kommer att bli nya spelare klara.

Jag brukar löpande under sommaren betygssätta de olika värvningar som görs till klubbar i Premier League. Något utav en tradition, vilket är det oundvikliga resultatet om man gör något mer än en gång, är också att just den 1 juli ta en sammanfattande blogg för alla redan färdiga övergångar och betygsätta dem.

Jag betygsätter värvningarna som vanligt enligt en femgradig skala. Från fem plus (+++++) betydandes en berömlig värvning ned till ett plus (+) underkänd värvning. Jag antar att det skulle vara teoretiskt möjligt att inte få något plus alls också, men hur dålig värvningen då måste vara har jag lite svårt att ens föreställa mig.

Min syn på värvningar har jag förklarat förut. Jag utvärderar den både utifrån hur bra värvningen kommer bli för laget enbart under den kommande säsongen och hur bra den kommer vara på längre sikt. Tonvikten läggs på den  här säsongen då framtiden blir alltmer oviss ju längre bort i tid vi hamnar.

En tredje aspekt jag värderar värvningar utifrån är vad jag brukar kalla för det strategiska värdet. Det vill säga, hur väl anpassad är värvningen till vad som faktiskt är spelartruppens behov rent taktiskt och styrkemässigt? Här finns också en ekonomisk aspekt, det vill säga den utsträckning i vilken värvningen begränsar klubbens övriga möjligheter till spelarköp.

Det här med att betygsätta värvningar brukar ju vara mer än rimligt känsligt, av ibland oklara anledningar. Ett vanligt sätt diskussionen handlar fel är att tro att betygen avser spelarna. Det är alltså värvningarna som betygsätts, inget annat. Det är ett begrepp som innefattar klubben och spelartruppen, och inte enbart spelarens kvalitet.

:::

Berömlig – (+++++)

Sorry, mina krav är höga och ingen värvning så här långt uppfyller dem. Möjliga värvningar som skulle kunna hamna här är dock exempelvis Gonzalo Higuaín eller Wayne Rooney till Arsenal, eller Thiago Alcantara till Man Utd. För att ta några exempel.

:::

Med beröm godkänd – (++++)

Dejan Lovren – Southampton, £8,5m. Saftig värvning av Southampton. Laget behövde tveklöst förstärka backlinjen, och kroaten med flera år i Lyon bakom sig har både nödvändig teknik och fysik.

Erik Pieters – Stoke, £3m. Den landslagsmeriterade holländska vänsterbacken från PSV är Mark Hughes första värvning. Smart. Stoke behöver förstärka, förbättra och utveckla inte minst ytterbackspositionerna.

Fernandinho – Man City, £30m. En game changer. Lite grann av första responsen på den tappade ligatiteln. En spelare som kan styra mittfältet och som innebär ett kvalitetslyft från tidigare Gareth Barry och James Milner.

Iago Aspas – Liverpool, £7m. Liverpools mest spännande värvning hittills den här sommaren och den med högst succépotential. Gör, med en liknande spelstil, att Liverpool är mindre beroende av Luis Suarez.

Jesus Navas – Man City, £23m. Ett något oskrivet kort, men Navas är en genuin kvalitetsspelare även om han stått lite i skymundan i La Liga. Ger Man City ett konkret hot också från högerkanten och kan visa sig extremt värdefull.

Jonathan de Guzman – Swansea, lån. Den mångsidige mittfältaren gjorde det väldigt bra säsongen som gått och han har nu valt att förlänga sitt lån från Villareal med ett år. Mycket goda nyheter för Swansea.

Maarten Stekelenburg – Fulham, £5m. Mark Schwarzer lämnar klubben och då gör Fulham något av ett klipp på målvaktsposten. Stekelenburg har varit ett hett namn i flera år inom europeisk fotboll. En mycket bra målvakt.

Maynor Figueroa – Hull, fri. Det hjälper att vara gammal manager. Steve Bruce plockar över Figueroa på fri transfer och förstärker därmed i ett svep Hulls backlinje. Mycket starkt agerat.

Wilfried Zaha – Man Utd, £17m. En av engelsk fotbolls mest lysande talanager och var instrumentell i att Crystal Palace tog sig till Premier League. Passar bra in i Man Utds traditionella offensiv baserat på ett snabbt kantspel.

:::

Väl godkänd – (+++)

Adrián – West Ham, fri. Intressant målvaktsvärvning från Real Betis varmed West Ham har hittat en möjlig ersättare till Jussi Jääskeläinen som, om än bra, heller inte blir yngre med åren.

Aleksandar Tonev – Aston Villa, £3m. Tonev har värvats på Stiliyan Petrovs rekommendation och är en landslagsmeriterad bulgarisk ytter. Borde passa bra in i Aston Villas spel.

Andre Shürrle – Chelsea, £18m. Naturligtvis en mycket bra spelare, men Chelsea lider heller ingen brist på offensiv kraft, särskilt inte på mittfältet. Viss tveksamhet till speltid och utveckling.

Andreas Cornelius – Cardiff, £8m. Rätt tänkt av Cardiff som satsar på att hitta en vass målskytt, något som nykomlingar ofta faller på. Hög risk dock att bränna en sådan summa på ett förvisso stort danskt löfte.

Andy Carroll – West Ham, £16m. Mycket bra anfallare för West Ham som därmed har hittat precis den spelare de behöver. Den stora summan gör dock att kvaliteten på deras övriga transfers kan bli lidande.

Cabral – Sunderland, fri. Mycket intressant värvning av Paolo Di Canio. Stabil defensiv kraft på mittfältet, som också kan spela mittback. Fyra år i Basel bakom sig, kan bidra med ny kvalitet till Sunderlands mittfält.

Curtis Davies – Hull, okänt. En värvning jag egentligen är rätt tveksam till. Men Davies har kvaliteter som mittback och kan potentiellt bidra med mycket för att säkra Hulls defensiv, som är viktig för att de ska kunna hålla sig kvar.

Javier Garrido – Norwich, £1m. Viktig värvning av Norwich som därmed knyter Garrido till sig permanent efter att ha haft honom på lån tidigare. Stabiliserar ytterbackspositionerna där laget annars varit rätt tunt.

Jordi Amat – Swansea, £2,5m. Michael Laudrup jagar vidare i La Liga. Lovande spansk mittback med erfarenhet från spel i Espanyol och Rayo Vallecano. Kan bidra till Swanseas spel, särskilt om Ashley Williams lämnar klubben.

Jores Okore – Aston Villa, £4m. Snabb och stark mittback som slagit igenom i danska ligan under de senaste åren. Intressant värvning av Aston Villa som tveklöst behöver förstärka i de bakre regionerna.

Luis Alberto – Liverpool, £7m. Spännande värvning av Liverpool som jag dock inte är helt säker på kommer att göra någon större succé i Premier League. Har hård konkurrens i en redan stark spelartrupp på den positionen.

Ricky van Wolfswinkel – Norwich, £9m. Norwich behövde onekligen förstärka sin anfallsuppsättning och van Wolfswinkel är onekligen en profilvärvning. Där går dock mycket pengar, som Norwich kanske kunde använda bättre, på en enda spelare.

Sasha Riether – Fulham, £1m. Klokt beslut av Fulham att permanenta Riethers tillvaro i klubben efter att ha haft honom på lån under den gångna säsongen, där han gjort viss succé på högerbacksplatsen.

Simon Mignolet – Liverpool, £9m. Mycket bra målvaktsvärvning av Liverpool som hade varit ännu bättre om vi hade vetat säkert att Pepe Reina faktiskt skulle lämna klubben. Överflödigt att värva som backup eller konkurrens.

:::

Godkänd – (++)

Ahmed Elmohamady – Hull, £2m. Har under perioder redan varit utlånad till Hull från Sunderland. Han gjorde ingen större succé vare sig i Sunderland eller på lån i Hull, och det är väl oklart varför det skulle bli så mycket bättre nu.

Antonio Luna – Aston Villa, okänt. Inte helt oäven värvning av vänsterback med erfarenhet från Sevilla och Mallorca i La Liga. Aston Villa behöver bredda på vänsterbacken så värvningen har rätt utgångspunkt.

David Moberg Karlsson – Sunderland, £1,5m. Sommarens svenskvärvning så här långt. Onekligen en värvning för framtiden, likt många av Paolo Di Canios värvningar hittills under sommaren.

Fernando Amorebieta – Fulham, fri. Trogen spelare i Athletic Bilbaos tröja under många år. Fulham gör klokt i som försöker förstärka på mittbacksplatsen men frågan gnager om Athletic möjligen hade en god anledning att släppa spelaren.

Guillermo Varela – Man Utd, £2m. Alldeles säkert en bra högerback men det kändes heller inte som om högerbacken var den position där Man Utd framför allt behövde förstärka. Okej värvning, inte mer.

José Cañas – Swansea, fri. Har tillbringat två säsonger som ordinarie i Real Betis och kan stärka upp Swanseas defensiva mittfält. Känslan är ändå att den lagdelen hade Swansea redan rätt bra koll på.

Kolo Touré – Liverpool, fri. Ingen katastrofvärvning på något sätt men heller inte någon värvning som direkt höjer kvaliteten på Liverpools spelartrupp. Touré har gett ett trött intryck de senaste säsongerna. Liverpool kanske snarare behöver energi.

Modibo Diakité – Sunderland, fri. Paolo Di Canio försöker revitalisera Sunderlands spelartrupp och Diakité, på fri transfer från Lazio, kan tillföra något nytt till backlinjen. Kan bli bra, kan bli mindre bra.

Nicklas Helenius – Aston Villa, £2m. Svarade ”knappast” på den något knäppa frågan om han ville gå i Nicklas Bendtners fotspår i Premier League. Är väldigt lång och kan utgöra ett annorlunda anfallsvapen för Aston Villa.

Razvan Rat – West Ham, fri. Shakhtars vänsterbacks bästa år är onekligen bakom honom. Har kvalitet men jag tror inte West Ham vinner på att värva in en spelare som riskerar vara mentalt trött och mätt. Luktar freebiejakt som en följd av Carroll-värvningen.

Stephen Dobbie – Crystal Palace, £850k. Palace permanentade lånet av Dobbie som i och med detta får en ny chans i Premier League. Det är väl tveksamt om Dobbie lyfter Palace till några högre höjder, men som breddspelare kan han visa sig värdefull i längden.

:::

Underkänd – (+)

Alex Grant – Stoke, fri. Tämligen intetsägande defensiv värvning gratis från krisbygget Portsmouth. Kommer inte att tillföra något av egentligt värde till Stoke inom överskådlig framtid.

Danny Whitehead – West Ham, okänt. Ung mittfältare som West Ham har plockat från The Conference. Säkert en god talang och som sådan en spelare för framtiden.

Derek Boateng – Fulham fri. Den gamla bekantskapen gjorde viss succé i Allsvenskan men i Premier League har jag svårt att tro att det ska hålla. Har också uppvisat vissa disciplinära problem.

Duncan Whatmore – Sunderland, okänt. Whatmore är en av de absolut mest lovande spelarna under The Football League och Paolo Di Canio gör satsar onekligen ungt. Men för framtiden, och dit är det långt.

El-Hadji Ba – Sunderland, £380k. Som 20-åring är Ba för gammal för att kunna ses enbart som en ungdomsvärvning. Spelar på det centrala mittfältet där Sunderland behöver tänka nytt, men tveksamt om Ba är svaret.

George Boyd – Hull, fri. Boyd har varit på lån tidigare i Hull och därför inte svårt att förstå varför Hull tar in honom på fri transfer. Men knappast en spelare som gör Hull direkt starkare.

Jed Steer – Aston Villa, fri. Ung målvakt som jag inte ser kommer bidra med något särskilt till Aston Villa vare sig i år eller inom de närmaste åren. Aston Villa är redan bra besatt på målvaktsposten.

Leandro Bacuna – Aston Villa, fri. Det känns som om Aston Villa har fått ytternoja. Men med de yttrar laget redan har, lägg till dem Tonev, så betvivlar jag att Bacuna får någon vettig speltid.

Liam Prynn – Aston Villa, £50k. 16-årig anfallare från Torquay. Det kommer naturligtvis vara många år innan han kan tänkas bidra med något till Aston Villas sak.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

15 engelska talanger vi snart ser i Premier League

Lorenzo Medici publicerade nyligen sin lista över 100 italienska talanger vilket fick mig att fundera på att göra något liknande med England. Den idén föll så klart rätt snabbt på den något skämtsamt menade insikten att så många talanger kan ju omöjligtvis finnas i England.

Det har varit ännu en usel sommar för engelsk och brittisk talangproduktion. Ett U21-EM avslutades med ett praktfiasko och i det U20-VM vars gruppspel precis nått sitt slut så gick det inte särskilt mycket bättre för England. Det har blivit något närmast epidemiskt med engelska ungdomslandslags oförmåga som jag tror inte bara har med spelarnas kvalitet att göra.

Men. Det finns trots allt talang inom engelsk fotboll. Rätt mycket av den varan dessutom. Vi ser den inte på samma sätt eftersom den inte ges samma utrymme i Premier League som är fallet i till exempel La Liga och Bundesliga, en följd av kapitalinflödet i engelsk fotboll. Engelska talanger rör sig därmed inte längs samma utvecklingskurva som deras motsvarigheter i Spanien, Tyskland, Frankrike, Holland och numer även Italien.

Ofta hittar vi dessa talanger nedanför Premier League. Antingen i någon Football League-klubb eller spelandes på ungdoms- eller reservnivå i någon Premier League-klubb. De bidar sin tid i väntan på att någon ska bedöma det som värt mödan att spela dem snarare än att ännu en gång snegla mot transfermarknaden.

Vid den här tiden av säsongen pratas det ju vitt och brett om vilka spelare som ska köpas, men jag tänkte ägna sista dagen innan transferfönstret åt att prata om vilka spelare som redan finns där och som vi kan få se i Premier League inom en snar framtid.

:::

Sam Byram, 19 år, Leeds

Mångsidig offensivt orienterad högerback enligt den moderna skolan för ytterbackar. En av de mer lovande inom engelsk fotboll, teknisk, bollbegåvad och klok på planen. Flera engelska toppklubbar är intresserade av Byram, bland dem Man City, men hittills har han sagt att han vill bli kvar i Leeds och ta dem tillbaka till Premier League. Oavsett vilket så lär vi snart se honom i Premier League.

Jordan Rossiter, 17 år, Liverpool

Unga talanger får ofta bära på orimliga förväntningar, inte minst i de större klubbarna. Nu är det svårt att alltid ta Robbie Fowler på allvar, men när han ylar att Rossiter kan vara den nye Steven Gerrard i samband med ett inhopp i NextGen Series under säsongen så får man anta att Fowler i alla fall menar detta som något mycket positivt. En del av en väldigt spännande generation i Liverpool.

John Lundstram, 19 år, Everton

Everton sitter för tillfället på en guldgruva av talang och den här listan skulle kunna fyllas till minst en tredjedel av spelare från klubben. Jag har dock fastnat för Lundstram som redan som 19-åring visar upp ett otroligt moget och utvecklat mittfältsspel. Dynamisk, bollsäker, styr tempot och kontrollerar det egna lagets anfallsspel. En stor spelare på gång.

Callum Burton, 16 år, Shrewsbury

Likheterna med Joe Hart är så många att jämförelserna blir närmast oundvikliga. Storväxt redan i unga år och spelandes för Shrewsbury. Har spelat för Englands ungdomslandslag och visar upp ett stort självförtroende. Han är fortfarande mycket ung för en målvakt men bli inte förvånade om han snart värvas till en Premier League-klubb som backup.

Will Hughes, 18 år, Derby

En av engelsk fotbolls allra största och mest beundrade talanger. Vänsterfotad, teknisk och med stor spelintelligens styr han redan som 18-åring det mesta av vad som sker på Derbys mittfält. Har imponerat stort i de engelska landslagen och det här är en spelare vi väldigt snart lär få se mer av i Premier League.

Jack Grealish, 17 år, Aston Villa

Aston Villa producerar spelare i parti och minut. Yttrar är ett av klubbens mer framträdande kännetecken och Grealish är formad i den skolan och anses som en av de mest lovande spelare som klubben någonsin fått fram. Hittills har han spelat för Irland men han är fortfarande tillgänglig för England. Grealish har redan haft några uppdrag i a-laget men vi lär snart få se mer av honom under Paul Lambert.

Joe Gomez, 16 år, Charlton

Charlton såg till att skriva ett långt kontrakt med Gomez och det gjorde de förmodligen klokt i. Arsenal, Chelsea, Liverpool och Tottenham sägs samtliga vara intresserade av den kraftfulle och spelbegåvade mittbacken som redan i ung ålder uppvisar stor mognad. Charlton har fått fram några pärlor på senare år och det här är en av dem.

Diego De Girolamo, 17 år, Sheffield United

Sheffield United har under flera år haft en hög kvalitet i sin ungdomsakademi och De Girolamo är en av deras produkter. Debuterade den här säsongen för United och har redan lyckats väcka intresset hos flera klubbar i Premier League. Har spelat för Italien men är fortfarande tillgänglig för England.

Nathaniel Chalobah, 18 år, Chelsea

Har länge ansetts som extremt lovande och har gjort succé i Watford under den gångna säsongen. Kan spela såväl mittback som defensiv mittfältare och besitter stora ledaregenskaper för sin ålder. Borde rimligtvis få chansen i Chelsea redan den här säsongen. Känslan är lite att om inte Chalobah får chansen så lär ingen få det.

Max Clayton, 19 år, Crewe

Ännu en supertalang som rullat av Crewes produktionslinje. Crewe är en engelsk klubb som medvetet satsar just på egna talanger i sitt lag och i Clayton har de fått en tekniskt begåvad anfallare. Har spelat regelbundet i engelska ungdomslandslag och gjort mål i mängder. Lär följa i Nick Powells fotspår till en engelsk storklubb. Såväl Arsenal som Man Utd har visat intresse.

Jerome Sinclair, 17 år, Liverpool

Kom in sent för Liverpool mot West Brom tidigare under säsongen och blev då Liverpools yngste spelare någonsin. En snabb anfallare och tillika målfarlig, två goda egenskaper. Står fortfarande på tillväxt men många jämför honom med Raheem Sterling, som ju debuterade med viss framgång förra säsongen.

Michael och Will Keane, 20 år, Man Utd

Greenhoffs, Nevilles och Da Silvas. Tvillingpar har en viss tradition och historik i Man Utd. Michael och Will kan bli nästa. Helt olika på planen dock, där Michael är en stabil mittback och Will en lovande anfallare. Båda har redan debuterat för Man Utd och om David Moyes söker efter sin generation spelare från ungdomsleden så är dessa två av dem.

Harry Kane, 20 år, Tottenham

Delade meningar råder om Kane som länge varit en riktigt lovande anfallare men som ännu inte slagit igenom på White Hart Lane. Visar dock i landskamper med England att där finns stor talang, och oavsett om Tottenham väljer att börja spela honom eller en mindre klubb nyper honom så lär vi på ett eller annat sätt se honom i Premier League.

Nathan Redmond, 19 år, Birmingham

Debuterade för Birmingham som 16-åring och har de senaste åren varit en av lagets nyckelspelare. Spelar vanligtvis på någon av kanterna varifrån han gärna bryter in i banan. Ett flertal Premier League-klubbar är intresserade av Redmond, bland dem Norwich och West Brom.

Tom Ince, 21 år, Blackpool

Har varit en av de mer omtalade unga spelarna på senare år, vilket har att göra med ett flertal saker. Hans far och hans bakgrund i Liverpool är naturligtvis en men även hans högkvalitativa prestationer i The Championship har dragit ögonen till sig. Värdefull för Blackpool på det offensiva mittfältet. Ryktades vara på väg tillbaka till Liverpool men det verkar inte längre aktuellt.

:::

I och med reformeringen av det engelska akademisystemet, som möjliggör för klubbar att ha hela landet som upptagningsområde, så är jag tämligen övertygad om att vi återigen kommer få se en mer effektiv utveckling av unga talanger i England, behjälpta både av mer högkvalitativ coaching men även en hårdare konkurrens.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Premier League 2013-14 och nyheternas behag

Många menar att Premier League är den bästa och mest spännande ligan i världen. Sådant kan ju alltid diskuteras. Men utan tvekan är det den mest följda ligan i världen sett till antal tittare och supportrar. Ingen liga likt Premier League lyckas fånga lika många människors, från så många olika delar av världen, uppmärksamhet.

Allting talar för att det kommer så förbli. Intresset är redan enormt inför den kommande säsongen och ett skäl till det är naturligtvis att så många förändringar är på gång. Det är mycket nytt vi kommer att få se. Förändringen i sig bidrar till spänningen, vi vet inte på samma sätt hur framtiden kommer att arta sig.

Man Utd, Man City, Chelsea, Everton, Sunderland och Stoke, samtliga går in i säsongen med nya managers. Liverpool och Tottenham befinner sig båda i det ofta avgörande andra året i sina respektive lagbyggen med Brendan Rodgers respektive Andre Villas-Boas som managers. Arsenal vädrar morgonluft på ett sätt som de inte gjort på många år.

Det är en politisk så kallad sanning att alla är för förändring i allmänhet men ingen är för förändring som påverkar en själv. Det ligger en hel del i det även inom fotbollen. På någon form av allmänt plan har den här förändringen livat upp oss, samtidigt tror jag de flesta känner någon form av osäkerhet över den förändring som skett i den egna klubben.

:::

Den mest intressanta förändringen av dem alla har troligtvis inträffat på Old Trafford. Alex Ferguson är inte längre manager för Man Utd. Bara en sådan sak. Så har inte varit fallet sedan mitten av 1980-talet.

David Moyes har fått det prestigefyllda men inte särskilt tacksamma uppdraget att ta över, och har inlett sitt jobb med att rensa ut i ledarstaben och tillsätta sin egen personal.

Hans första jobb är att använda sommarens transferfönster till att förstärka en redan stark spelartrupp. Utmaningen här är för honom att ställa om till ett delvis nytt tänk än vad han är van vid från Everton. Man Utd opererar på en annan nivå och Moyes måste visa att han kan dra nytta av detta.

Därefter kommer en betydligt tuffare utmaning för David Moyes. Nämligen att kunna hantera de stratosfäriskt mycket högre kraven i Man Utd. Det vanliga positiva omdömet om honom från hans tid i Everton, nämligen att han ”överpresterade”, kommer inte längre att vara tillämpbart.

Rimligtvis kommer Moyes att ha ett visst tålamod att arbeta med, från såväl supportrar som klubbledning. Men det får naturligtvis heller inte gå alltför illa, och med ett tufft spelschema under inledningen av säsongen så kan trycket bli hårt redan från början.

Inte minst krångligt för David Moyes är att det inte räcker med att bara vinna, det måste spelas rätt bra fotboll också.

:::

I en annan del av Manchester råder också förändringens tid. Man City var en stor besvikelse förra säsongen efter lagets dramatiska ligavinst säsongen innan det, och Roberto Mancini blev föga förvånande schmidtcanned.

Det hade kanske på sitt sätt varit tryggt att behålla Mancini, det var ändå han som ledde klubben till sin första ligatitel på 44 år. Vinnarvana har han också, men samtidigt är hans europeiska track record alldeles för svagt.

Det motsatta måste man säga om Manuel Pellegrini, som tagit två spanska småklubbar långt i Champions League. Pellegrini har inte samma titelfacit som Mancini, men spelar en fotboll som borde vara mer tilltalande för de som föredrar ett offensivt tänk.

Det är en fotboll som fungerat alldeles utmärkt i La Liga. Det är osäkert, men ska bli intressant att se, i vilken utsträckning detta kan översättas till Premier League.

Ett annat frågetecken med Manuel Pellegrini gäller hans förmåga att kontrollera ett omklädningsrum med högavlönade stjärnor. Han lyckades inte riktigt i Real Madrid, och det blir inte nödvändigtvis så mycket lättare i Man City.

Känslan måste ändå vara att detta är ett rejält uppköp för Man City.

:::

Om det är nytt i Manchester så är det nygammalt i Chelsea. Med José Mourinho så känns det lite som om en gammal bekant har kommit tillbaka till Premier League.

Engelsmän har alltid gillat José Mourinho. Jag tror det beror på att engelsmän väldigt gärna trycker till någon som är för kaxig, men bara om det är en annan engelsman. När någon annan, exempelvis en fransman eller portugis, är kaxig så är de rätt förtjusta i det, kanske för att de gärna skulle våga vara så själva.

Det måste naturligtvis göras med glimten i ögat.

Nu var i och för sig Mourinho betydligt mer lågmäld den här gången än vad han var när han först introducerades i engelsk fotboll. Och det finns en del som talar för att vi inte ska förvänta oss att se samma Chelsea och samma José Mourinho som vi såg förra gången.

Men, på det stora hela, så känns det naturligtvis rent psykologiskt som att Chelsea har gått vinnande ur den här förändringen. Det är rätt naturligt, minnena består.

:::

Lägg till detta Liverpool som redan har gjort några spännande värvningar, och som oavsett om Luis Suarez spelar i klubben eller ej den här säsongen kommer att vara såväl intressanta som underhållande.

Tottenham jobbar vidare med sitt projekt och Andre Villas-Boas arbetar för att implementera sitt tänkande taktiskt och på spelartruppen. Arsenal å sin sida siktar på att biffa upp med spetskvalitet.

Och bakom dessa klubbar rustar också övriga Premier League, därtill behjälpta av ett sweet nytt TV-avtal.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Tillbaka till framtiden med Tottenham för Andre Villas-Boas

Han kom som ett yrväder för en sommar sedan. Inte med ett höganäskrus i en svångrem runt halsen, men väl med ett gott rykte och en brinnande ambition om framgång. Andre Villas-Boas sågs som något utav ett kap för Tottenham, en typ av manager som tydligt visar att klubben måste tas på allvar.

Vill man vara elak, och det kan jag i det här sammanhanget tänka mig att Harry Redknapp skulle vilja, så kan man säga att det gick sämre för Tottenham med Villas-Boas än vad det gjorde med Redknapp. De slutade femma jämfört med fyra. Mot det kan man invända både att Tottenham tappade viktiga spelare som Luka Modric och Rafael van der Vaart och att en skillnad var att lagen ovanför dem presterade betydligt bättre den här säsongen än förra.

Det var en ödmjuk Andre Villas-Boas som tog över Tottenham. Han hade nyligen fått sparken från Chelsea, och han sade sig ha lärt av de misstag som ledde till hans avsked. Ett sådant misstag var att alldeles för snabbt försöka trycka på Chelsea en 4-3-3-baserad spelmodell som de helt enkelt inte var kapabla att genomföra på ett bra sätt.

Farhågan var att han skulle göra detsamma i Tottenham. Delvis såg det också ut så i början av säsongen, med svaga resultat mot Newcastle, West Brom och Norwich som följd. Mot Reading i matchen därpå svängde det däremot, vilket var en konsekvens av att Villas-Boas istället valde att ställa upp med en mer balanserad 4-2-3-1-uppställning.

:::

En hel del talar däremot nu för att Andre Villas-Boas har iscensatt en långsam men påtaglig reform av Tottenham mot den spelmodell som han prövade i Chelsea, och som han tillämpade med stor framgång innan dess i Porto. Mycket av detta har att göra med vilka spelare som Tottenham sägs vara intresserade av under sommaren.

Att Tottenham jagar en etablerad anfallare och målskytt är i sig inte särskilt talande. Det gör nog de flesta klubbar. Men de spelare som framför allt nämns, Roberto Soldado, David Villa, Mario Gomez och Leandro Damiao exempelvis, är typiska nior vars främsta uppgift är att fungera som sniper. I Porto var det Radamel Falcao som vid tillfället hade den rollen.

Den högra dimensionen i Villas-Boas anfallstaktik bestod i en spelare som kunde utmana och bryta in i planen. I Porto hade Hulk den uppgiften. Det har den här säsongen alltmer sett ut som om Villas-Boas ser Gareth Bale i den rollen. Bale är betydligt mer kapabel för en sådan uppgift än vad Aaron Lennon är, men det förutsätter så klart att Bale blir kvar i klubben. Annars måste ett alternativ finnas.

Den vänstra dimensionen å andra sidan syftade i Villas-Boas Portomodell till att hålla lagets bredd över planen och utmana mer självständigt. Bale är självklart ytterst kapabel i den rollen, men den här säsongen, mycket tack vare att Bale använts mer centralt, så är det framför allt Gylfi Sigurdsson som med tveksam framgång fått den uppgiften. Tottenhams rapporterade intresse för Atletico Mineiros Bernard, tekniskt begåvad såväl som högerfotad, antyder att det här är ett område som Villas-Boas syftar till att utveckla.

Centralt på mittfältet hittar vi ett liknande mönster. Värvningen av Paulinho är intressant eftersom det är en tvåvägsmittfältare av just det slag som Villas-Boas baserade mycket av lagets spel på i Porto. Paulinho kan sköta defensiva uppgifter samtidigt som han både kan skapa och följa med i anfall. Paulinho i tandem med Sandro påminner mycket om kombinationen av Freddy Guarín och Fernando Belluschi i Porto. Moussa Dembele kombinerar dessa båda på ett bra sätt.

Det ryktas samtidigt om att ett flertal spelare ska vara på väg bort från Tottenham. Bland dem Tom Huddlestone och Scott Parker. Rollerna för Gylfi Sigurdsson, Jermain Defoe och Emmanuel Adebayor är också oklara. Att överväga sådana omfattande förändringar antyder en vilja att reformera och implementera nya idéer i laget.

:::

Det här kan vara ett bra tillfälle att göra det. Tottenhams första säsong med Andre Villas-Boas var på sätt och vis framgångsrik i meningen att klubben gjorde en poängmässigt bra säsong och tabellmässigt väl på par med vad som är att förvänta. Samtidigt blev det heller inte succé vilket betyder att någon form av förändringsbenägenhet bör finnas i klubben.

Att försöka implementera en ny spelmodell medför så klart risk. Klarar laget av att genomföra denna modell? Men för att nå framgång är det ibland, om inte alltid, nödvändigt att våga ta risker. Att bara spela säkert betyder alldeles för ofta att man förblir i full kontroll över en alltmer tilltagande mediokritet.

Det finns två tunga strategiska skäl som talar för att Andre Villas-Boas ska genomföra en Portoinfluerad förändring av Tottenham mer mot hans klassiska 4-3-3-modell.

Dels måste tanken vara att en manager ska förbättra och förädla den spelartrupp han har till sitt förfogande. Idén är att hitta en fit mellan manager och spelartrupp som leder till bästa möjliga resultat. Det kan bara ske om managern faktiskt tillämpar sina idéer och visioner på klubben. Om inte så tillför han inte längre något unikt värde.

Dels är det en fråga om resurser. Tottenham har inte samma finansiella kraft som någon av de fyra klubbarna ovanför dem i tabellen, även Liverpool rör sig i en helt annan ekonomisk zon. En konsekvent och konkurrenskraftig taktisk filosofi är med andra ord förmodligen Tottenhams bästa chans att hävda sig i ett dylikt resursmässigt underläge.

Det ska i alla fall bli intressant att följa Tottenhams och Andre Villas-Boas ageranden i sommar och se i vilken utsträckning spelarköp, och försäljningar, stämmer överens med 4-3-3-modellen som han utvecklade i Porto.

:::

Tänket i den här bloggen grundade jag till stor del på den här artikeln, som tar upp samma ämne i mer detalj, och framför allt utgick jag därifrån i beskrivningen av Andre Villas-Boas taktik i Porto.

http://www.vavel.com/en/football/premier-league/tottenham-hotspur/245099-the-boas-ification-of-tottenham-hotspur.html

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Liverpool menar business den här sommaren

Transferfönstret har över huvud taget inte öppnat ännu, men redan handlas det, spekuleras det, ryktas det, dementeras det, förhandlas det, som om världen vore fullständigt galen. Allt som saknas är tre män i lustiga hattar och föreställningen vore närmast fullständig.

Tottenham har varit aktiva. Man City har varit mycket aktiva. Men mest aktiva av dem alla har Liverpool varit. Aktiva är för övrigt fel ord, de har gjort sin business med en rödskållad rävs hastighet.

Tänk vilken skillnad jämfört med förra sommaren. Liverpool hummade och flummade hela sommaren. Å ena sidan, å andra sidan. Allting skulle tänkas igenom och överanalyseras. Hur man kom fram till att Clint Dempsey inte var värd någon miljon eller två till, i det större perspektivet, borde övergå de flestas förstånd.

Kanske satt skräcken, och därmed förlamningen, kvar i klubben från de kanske för panikslagna och genomhastade köpen, framför allt förhandlingarna, av Jordan Henderson, Stewart Downing och Andy Carroll.

Men att inte komma till beslut kan vara precis lika illa som att fatta förhastade beslut. Möjligen värre. Till sist befann sig Liverpool i slutet av sommaren, utan att på ett betydelsefullt sätt ha förstärkt sin spelartrupp, och med en tämligen akut brist på anfallare.

Resultatet blev en alltför svag ligaposition.

:::

Nu har Liverpool agerat annorlunda. Handlingsförlamningen verkar ha släppt. Framför allt verkar Liverpool ha ägnat året åt att formulera en tydlig handlingsplan för vad de vill.

Och visst har de väl lyckats så här långt. Kolo Touré är förvisso en något märklig värvning i mina ögon, men att han är en kompetent mittback med Premier League kan man inte säga emot. Någon katastrofvärvning är det inte, även om jag förväntar mig att Liverpool förstärker vidare.

Simon Mignolet är en kvalitetsvärvning. Pepe Reina är inte samma målvakt som han var för sisådär fem år sedan. Misstagen är fler och auktoriteten är inte lika genomgående som förr. Kanske för att motivationen börjat brista. Mignolet har erfarenhet av Premier League, är ändå utvecklingsbar och med en hög och jämn nivå.

Iago Aspas är en väldigt intressant värvning, från Celta Vigo. Liverpool behövde bredda sin anfallsuppsättning och i Aspas får de en spelare som påminner en hel del om Luis Suarez. På gott snarare än ont ska sägas. Vettigt, eftersom det får betraktas som med intill visshet gränsande sannolikt att Luis Suarez inte spelar för Liverpool under kommande säsong.

Tre punktvärvningar som var och en i min mening rankar tämligen högt sett till såväl kvalitet som behov. Och till rimliga priser. Men Liverpool jobbar vidare. Den de främst jagar är Shakhtar Donetsks armeniske mittfältare Henrikh Mkhitaryan. Det gör förvisso många, eftersom han är försvunnen. Om Luis Suarez säljs så kan man tänka sig att Liverpool söker en profilvärvning som ersättare.

Detta följer på ett januarifönster under vilket Liverpool gjorde två fynd i form av Daniel Sturridge och Philippe Coutinho.

:::

Liverpool gör klokt som agerar så här snabbt och handlingskraftigt.

Dels är det naturligtvis så att det alltid är en fördel att få in nya spelare så tidigt som möjligt då det möjliggör och underlättar integration i laget under försäsongen, och gör laget som helhet bättre förberett inför den kommande säsongen.

Dels utgår det från en korrekt analys av Liverpools status och position. De spelar inte i Champions League och befinner sig därför i ett underläge rent förhandlingsmässigt mot de klubbar som gör det. Genom att agera snabbt kan de undvika sådana förhandlingar, när Champions League-klubbar mot slutet av transferfönstret börjar bli mer pragmatiska med vad de möjligen inledningsvis och fördomsfullt betraktar som andrasorteringen.

Liverpool är en klubb som halkat ned från glasberget på senare år. Det är min uppfattning att detta egentligen beror mindre på bristande spelarkvalitet, och desto mer på en kaotisk och oprofessionell situation rent organisatoriskt, där turbulens, konflikt och önsketänkande har fått alltför stort utrymme.

Den här sommaren har Liverpool, kanske för första gången, visat upp ett helt annat beteende. De har agerat fullständigt professionellt. Och kanske är detta också det tydligaste beviset hittills på att Liverpool, med sina nya ägare, ännu en gång är på väg uppför det där glasberget med vilket jag tämligen gärna jämför Premier League.

:::

Take a bow Anfield Glory. Du kan nu kommentera på och för en gångs skull är det helt och hållet on topic också.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Fyra existentiella frågor för Chelsea och José Mourinho

José Mourinho har alltid haft en förmåga att inte så mycket anpassa sig till sin omgivning som snarare anpassa omgivningen till sig själv, göra den till hans egen hemmaplan. Han har lyckats med det såväl i England som i Italien. Men i Spanien och i Real Madrid misslyckades han helt uppenbart med just detta, och hade därför svårt att där finna något fotfäste.

Det kan diskuteras huruvida han var framgångsrik eller ej. Han bröt förvisso Barcelonas inhemska dominans genom att vinna La Liga. Lägg därtill ett par cuptitlar. Men han vann inte Champions League, vilket var klubbens och hans egen stora målsättning. Och han för första gången i sin karriär oförmögen att kontrollera sin spelartrupp.

Mourinhos återkomst till Premier League var därför väntad. Samtidigt är det ett väsentligt annorlunda Premier League som han återvänder till. Konkurrensen är betydligt högre. Man City utmanar och omintetgör Chelseas position som den mest köpstarka klubben. Klubbar som Tottenham och Everton rustar alltmer och blir allt starkare. Arsenal och Man Utd förblir, och Liverpool nafsar de övriga i hälarna.

Det är frestande att tro, eller möjligen hoppas, att José Mourinhos återkomst till Chelsea innebär en återgång till hur det var. Utmaningen för Mourinho och för Chelsea är dock snarare att hitta nya svar på delvis nya frågor. Några av dessa frågor är av tämligen existentiell karaktär för Chelsea.

:::

Estetik eller funktionalism?

José Mourinho var ytterst framgångsrik i Chelsea. Det var emellertid framgång som i huvudsak grundades på taktisk disciplin utan att uppfylla ägarens hopp om underhållande fotboll och ”identitet”.

Det var ur denna motsättning som konflikten mellan Mourinho och Roman Abramovich växte fram som föranledde Mourinho att lämna klubben.

Med spelare som Juan Mata, Eden Hazard och Oscar i laget så har José Mourinho onekligen spelarmaterialet att spela en underhållande fotboll, och han har visat inte minst i Real Madrid att han kan anfallsfotboll också. Om detta går att översätta i Premier League återstår att se.

Mourinhos huvudsakliga uppgift måste ändå vara att återge Chelsea en taktisk balans. Kraven på estetik och underhållning har underminerat Chelsea mentalt och taktiskt. Det är samtidigt ideal som Mourinho inte kan avvika från i alltför hög utsträckning.

Behålla eller sälja?

José Mourinho är en manager som, likt de flesta stora managers, söker efter en särskild typ av spelare och personligheter till sina lag. Man kan alltså räkna med att han kommer genomföra en rejäl inventering av sin spelartrupp under sommaren.

Mourinho har alltid lyckats få fram det bästa ur kraftfulla anfallare såsom Didier Drogba, Samuel Eto’o och Zlatan Ibrahimovic, på samma sätt som dessa har lyckats få ut det bästa ur Mourinhos lagbyggen. Fernando Torres och Demba Ba kan förvisso spela som ensamma anfallare, men ingen av dem är riktigt Mourinhos typ av anfallare.

Det är däremot Romelu Lukaku. Den unge belgaren har gjort succé under sitt lån till West Brom och anställningen av José Mourinho kan mycket väl vara Lukakus lucky break.

John Obi Mikel är en ryktenas man. Framför allt är det Galatasaray som uttrycker intresse. Mikel har också visat endast växelvis kvalitet under sin tid i Chelsea, så det är inte osannolikt att Mourinho ser sig om efter alternativ. Att Frank Lampards karriär börjar närma sig slutet talar dock för att Mikel blir kvar i i klubben.

Ungt eller gammalt?

En viktig fråga för José Mourinho gäller också balansen mellan ungt och gammalt. Under först Andre Villas-Boas och därefter Rafa Benitez började de äldre spelarna i laget att stegvis fasas ut. En föryngring inleddes.

Mourinho måste akta sig väldigt noga för föreställningen att han är de ”äldre spelarnas man”, att de tack vare en långvarig relation med honom har någon form av företräde. Samtidigt är det naturligtvis viktigt att ta tillvara de äldre spelarnas värde och kompetens.

Frank Lampard skrev nyss på ett nytt ettårskontrakt och levererar fortfarande på väldigt hög nivå. Samtidigt är det alltmer osannolikt att Lampard kan bidra med närmare 50 matcher per säsong, utan hans speltid måste börja hushållas med.

John Terry besitter inte längre samma fysiska egenskaper. Som ledargestalt är han dock fortfarande framträdande och Mourinhos benägenhet att spela med en djupt liggande backlinje kan passa Terry bättre. Som backup och inspiration kan han fortfarande vara värdefull.

Mycket beror dels på hur Terry själv accepterar en sådan roll och dels på vad Mourinho ser för användning av David Luiz, en något yvig mittbackstyp för honom kan tyckas.

José Mourinho siktar rimligtvis på att skapa en ny storhetstid i Chelsea. John Terry, Frank Lampard och Ashley Cole är spelare som var med om att forma klubbens första storhetstid. För övergången till en andra storhetstid så måste deras roll dock bli mer stöttande snarare än bärande.

Krav eller förväntningar?

José Mourinho valde ett tämligen ödmjukt förhållningssätt, i alla fall med hans mått mätt, under sina första dagar i Chelsea. Det märktes att han var tillfreds med att vara tillbaka i engelsk fotboll.

Förväntningarna på honom och på Chelsea är emellertid höga. Han försökte balansera dessa förväntningar genom att lite lustigt mena att några titlar kunde det bli fråga om först under hans andra säsong i klubben.

Det är klokt. Alla vet ändå vad som är målsättningen, och på längre sikt självklart också kraven, men med ett sådant uttalande köper han både sig själv och laget tid och andrum.

José Mourinho är oftast synonymt med framgång. Samtidigt är det här första gången som han faktiskt återvänder till en klubb för att upprepa sin bedrift. Vi vet ännu inte hur Mourinho hanterar de speciella krav och förväntningar som detta medför.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Silly season-guide för Arsenal – "Ljuset i slutet av tunneln"

De senaste säsongernas silly season har ju varit tämligen tråkiga och deprimerande historier för Arsenal. Dels har klubben inte direkt varit och huggit på de främsta spelarna. Dels har flera av lagets absoluta nyckelspelare snarare lämnat sommar efter sommar.

Nu verkar det som om det vankas andra tider. Optimismen flödar återigen i Arsenal och seriösa förhandlingar med spelare som Gonzalo Higuain illustrerar att Arsenal återigen är med i matchen. Likaså är det osannolikt att det försvinner någon betydelsefull spelare den här sommaren. Klubbens VD Ivan Gazidis betonar att Arsenal nu har råd att både värva och avlöna världens bästa spelare.

Om man skulle våga sig på en invändning mot detta så är det naturligtvis att allt detta har Ivan Gazidis sagt förut. Mer precist så har det varit en återkommande litania under det senaste halvdecenniet. Vad som alltså skulle vara lite trevligt som omväxling vore om de fagra orden till sist också omsattes i konkret handling.

Hur som helst så flödar naturligtvis ryktena runt Arsenal, vars season därför kanske känns mest silly hittills av samtliga engelska storlag. Det vore en rätt märklig spelartrupp Arsenal skulle ha på gång om alla namn som nämns faktiskt skulle materialiseras. Men naturligtvis är det trevligare med rykten om vilka spelare som ska komma till klubben, än rykten om vilka spelare som är på väg att lämna.

:::

Försvar

Tidigare ett problemområde för Arsenal som nu verkar ha börjat hitta sina fasta former igen. En analys av Arsenals prestationer visar att laget i Laurent Koscielny och Per Mertesacker har hittat ett effektivt mittbackspar, men att övriga kombinationer inte alls uppvisar samma stabilitet.

Sebastien Squillaci har fått sina chanser utan att ta dem, och Thomas Vermaelens status i truppen är oklar. Arsenal kan dock inte förlita sig på blott Koscielny och Mertesacker, utan måste gardera sig med i alla fall ytterligare en mittback. För tillfället framstår Swanseas Ashley Williams som det allra mest uppenbara alternativet.

Laget kan behöva förstärkas på högerbackspositionen. Nu verkar det i och för sig som om huvudalternativet här är att förlänga kontraktet med Bacary Sagna, som förvisso blandar och ger i sina insatser. Några möjliga alternativ är dock Nathaniel Clyne och Mathieu Debuchy.

Mittfält

Offensivt har Arsenal det mycket välbeställt, i det avseendet har klubben en av ligans förmodligen bredaste och mest kvalitativa besättningar. Med spelare som Santi Cazorla, Tomas Rosicky, Jack Wilshere, Theo Walcott, Alex Oxlade-Chamberlain, Aaron Ramsey med flera så finns såväl erfarenhet som konkurrens på dessa positioner.

De rykten som cirkulerar om ytterligare köp av offensiva mittfältare känns alltså lite mer tveksamma. Här har vi ju inte minst förekomsten av ihärdiga rykten om Marouane Fellaini. Det är naturligtvis inte omöjligt att det ligger en sanning i dessa rykten, men det är knappast vad Arsenal först och främst behöver.

Defensivt på mittfältet är det dock en delvis annan fråga. Mikel Arteta har förvisso gjort ett stort jobb på Arsenals mittfält, få spelare är mer säkra i sitt positionsspel än han. Ändå skulle Arsenal tjäna på att köpa en riktigt stark defensiv mittfältare, som komplement och ett mer hårdfört alternativ till Arteta. Möjliga kandidater skulle kunna vara John Obi Mikel, Gareth Barry, Leroy Fer och Kevin Strootman.

Anfall

Den lagdel i vilken Arsenal har varit som mest aktiva hittills under sommaren. Arsene Wenger kunde inte hålla sig från att kommentera vad han såg i skyltfönstret angående Wayne Rooney, men den spelare som verkar stå allra högst upp på önskelistan är Gonzalo Higuain.

Arsenal gör helt rätt i som söker en spelare av världsklasskaliber i anfallet. Olivier Giroud är en fullt duglig spelare men hittills har han inte visat att han besitter det där lilla extra. En högkvalitativ anfallare måste inte nödvändigtvis innebära så många fler mål, men bidrar ofta till att laget kan spela med ett större självförtroende.

Det rapporteras att Higuain ska ha accepterat Arsenals kontraktsvillkor, även om detta också har förnekats i andra sammanhang. Tydligt verkar dock vara att Higuain för tillfället står och väljer mellan Arsenal och Juventus, och i det valet är det alls inte självklart var han landar. Arsenal gör förmodligen oklokt i att lägga alla ägg i samma korg.

:::

Sommarens tema: Utveckling

Arsenal har under de senaste säsongerna varit tämligen framgångsrika i att mota fan i dörren. Känslan av nära förestående olycka har också hejdats under de senaste 1-2 åren. Inom fotbollen mer än kanske någon annanstans gäller dock sanningen att om man står stilla så går man i praktiken bakåt. Arsenal måste tydligt visa, för sina konkurrenter likaväl som sig själva, att klubben inte befinner sig på någon platå utan är redo att ta ett eller flera steg framåt i sin utveckling.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Premier League är ljuset i det kommande mörkret

Midsommarhelgen är över och det är dags att återvända till fållan igen. För även om det är sommar så upphör ju inte jorden att snurra och mycket händer ändå inom engelsk fotboll i och med att samtliga klubbar planerar och förbereder sig för ännu en säsong inom den engelska fotbollen.

Jag har för mig att det var Sun Tzu som sade att alla krig och slag är avgjorda långt innan någon anfallsorder har givits. Med vilket han menade att det avgörande för ett krigs utgång är hur de båda parterna har lyckats med sina förberedelser baserat på styrkeförhållanden och på de omständigheter som råder.

Det är kanske ett något för deterministiskt sätt att se på saken enligt mig, mänsklig handling måste rimligtvis också ha stor betydelse, men att vad som sker innan själva kriget är viktigt framstår som självklart. Många fnyser av lätt insedda skäl åt silly season, men bortsett från medialt nonsens så är vad som händer nu under sommaren ändå av avgörande betydelse för hur den därpå följande säsongen därefter artar sig.

Av det skälet tänkte jag ägna mycket av juni och juli åt att titta på silly season utifrån olika klubbperspektiv, och försöka koppla till det den kommande säsongen. Under juli kommer jag bland annat att i form av kvällsbloggar gå igenom klubb för klubb och diskutera dess respektive förutsättningar inför såväl silly season som säsongen 2013-14.

Under juli kan vi ju också se fram emot att klubbarnas träningsmatcher börjar dra igång, så den nya säsongen kommer ju stegvis allt närmare. Med snart halva sommaruppehållet avklarat så har vi snart den engelska fotbollen tillbaka i vår vardag igen. Vilket vi nog alla tycker är trevligt. Med midsommarhelgen annalkas mörkret, men också strålkastarljuset i Premier League.

Den engelska fotbollen är dock utskälld och kritiken är till viss del berättigad. Vi har knappast engelsk fotbolls bästa säsong bakom oss. Titelstriden var avgjord tämligen tidigt. Champions League var inte någon succé. Det engelska U21-landslaget har precis gjort ännu ett miserabelt mästerskap. Men mycket av kritiken är också befängd och min första blogg efter midsommaren tänkte jag ägna åt att bemöta några av de mest dumdryga punkterna.

:::

Bundesliga är bättre!

Det mest återkommande temat under säsongen har varit att kritisera Premier League med just detta, i grund och botten helt ovidkommande, att Bundesliga helt enkelt är bättre.

Det går så klart att ifrågasätta det påståendet. Låter man möjligtvis två klubbar, mer precist två klubbars prestationer i Champions League en säsong, utgöra en hel liga? Bättre på vadå? Och så vidare.

Men det där behöver man inte vara så petig med. Bundesliga befinner sig för tillfället på en höjdpunkt, det måste man ju medge. Hög fotbollskvalitet i kombination med flera andra aspekter, exempelvis supporterkultur och talangutveckling, som också på flera sätt utgör goda exempel.

Vad de flesta som följt fotboll under längre tid däremot också vet är att allt detta är något som går i cykler. Innan Bundesliga var det La Liga som var tuffast i stan. Och strax innan det var det Premier League. Längre tillbaka i tiden var Serie A störst och bäst.

Det går mode i sådant där.

Det fånigaste med kritiken är dock detta. Att Bundesliga är väldigt bra just nu förtar inte Premier Leagues egna kvaliteter. Att något annat eventuellt, och i vissa specifika avseenden, är bättre gör inte produkten dålig.

Premier League är alldeles självklart en otroligt stark liga som håller väldigt hög kvalitet. Naturligtvis kan Premier League för den sakens skull lära sig flera saker från Bundesliga och på så vis bli ännu bättre. Det omvända gäller för övrigt också.

Men det är ju lärandet som måste vara poängen. Inte smutskastningen. Den andas bara småttighet.

Premier League attraherar inte längre de bästa spelarna!

Många menar att engelsk fotboll är skräp och motiverar detta med att de bästa spelarna i världen ju inte spelar där.

Vad den kritiken fullständigt missar är att det har de bästa spelarna i världen aldrig gjort. Pele, Diego Maradona, Zinedine Zidane, Lothar Matthäus, Rivaldo, Ronaldo, Ronaldinho, Romario, Hristo Stoichkov, Luis Figo, Marco Van Basten med flera. Ingen av dem spelade i Premier League.

De absolut bästa spelarna i världen har aldrig spelat i Premier League, de har spelat i Serie A eller La Liga. Varför? Högre löner och betydligt varmare klimat, i gigantiska och kulturellt mer närliggande klubbar. Därför.

En enda gång sedan guldbollen infördes i början av 1990-talet har en spelare aktiv i Premier League vunnit utmärkelsen. Det var Cristiano Ronaldo som vann 2008. Ett år senare satt han på ett plan till Real Madrid.

De absolut största spelarna i världen spelar inte i Premier League. Det är inte alltid detsamma som att de bästa spelarna inte gör det. Men den genomsnittliga nivån i Premier League är väldigt hög. Ett gott mått på det är att Premier League är den liga med överlägset högst andel landslagsspelare.

Om något är detta en styrka i engelsk fotboll. Trots att Premier League inte kan hålla fast världens största och möjligen bästa spelare, så lyckas klubbarna där ändå vara högst konkurrenskraftiga.

Premier League-klubbarna dominerar inte i Champions League!

Under den gångna säsongen lyckades inte en enda Premier League-klubb ta sig till kvartsfinal. Vi kan lätt säga att detta enkla förhållande har varit till mångas glädje.

Kritiken håller fram till dess att man börjar skrapa på dess yta. För det var inte mot vilka klubbar som helst som de engelska lagen åkte ut, och det var heller inte på vilket sätt som helst. Real Madrid, Dortmund och Bayern München är inga småkryp.

Arsenal var förvisso aldrig riktigt nära att skaka Bayern, men var ett av få lag som i alla fall kom i närheten. Man Utd var på god väg att slå ut Real Madrid med en halvtimme kvar av returmötet innan de drabbades av en utvisning, rätt eller fel är en annan fråga. Lottningen skakade fram dessa möten redan i åttondelsfinalerna.

Man City kanske inte har skäl att vara nöjda, vare sig med resultat eller spel, men en grupp med såväl Real Madrid som Dortmund är inte någon lätt grupp.

Chelsea gjorde förvisso fiasko, men var störda av internt strul, samma lag vann dessutom Champions League säsongen innan, och det faktum att Chelsea gick vidare och vann Europa League visar att där minst sagt finns kvalitet.

Champions League är ett cupspel. Tillfälligheter spelar stor roll i cupspel. Samma sak om engelska klubbar sades efter säsongen 2009-10 när det också gick illa. De två därpå följande säsongerna såg ett engelskt lag i final och ett annat engelskt lag vinna turneringen.

Samma klubbar vinner alltid Premier League!

Det går inte att på allvar ifrågasätta påståendets grundförutsättning. Vill man vara det minsta realistisk så måste man tillstå att som mest fyra klubbar för tillfället har en möjlighet att vinna Premier League.

Vill man vara lite mer flexibel, och se det hela lite mer över tid, så skulle det möjligen gå att utöka detta antal till fem klubbar, möjligen sex. Men i nuläget är det tre klubbar, möjligen fyra.

Jaha, men är det inte så att Premier League i det här avseendet faktiskt är bättre än de flesta andra större ligor? Jo, men visst är det så.

I Bundesliga dominerar Bayern fullständigt, med Dortmund som enda realistiska utmanare. Utvecklingen här har också en väldigt tydlig tendens, i motsatt riktning. La Liga består av två realistiska titelutmanare. Serie A går lite i vågor, men fler realistiska titelutmanare än i Premier League finns där inte.

Sett över en längre tidsperiod så har Premier League sedan sitt grundande sett fem olika vinnare. Det är lika många som Serie A, La Liga och Eredivisie. I Portugal har endast fyra klubbar vunnit. Bundesliga har lyckats kora sex olika vinnare. Mönstret är alltså återkommande.

Fransmännen är dock alltid lite speciella och detta är inget undantag. Här hittar vi en mångfald och variation av vinnare. Samtidigt undrar man lite lätt hur detta kommer att förbli med PSG och Monaco som två nya superklubbar inom fransk fotboll.

Att rikare klubbar kan köpa och utveckla bättre spelare, och därmed vinner fler matcher och titlar, är en svårfrånkomlig naturlag. Det är knappast unikt för Premier League.

:::

Med detta har jag två huvudsakliga poänger.

För det första, inte att Premier League på något sätt skulle stå över kritik och inte i vissa tydliga avseenden förtjäna skarp kritik, men att en stor del av den kritik som faktiskt riktas mot Premier League är tämligen meningslös.

För det andra, att oavsett vad för skit som pratas om Premier League, så är det ändå mer positivt än negativt att det snart är igång igen, och att vi kanske därför framför allt ska glädjas, och låta de gnälla som helst av allt vill gnälla.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Glad midsommar!

Vädret är nästan oförskämt bra hittills den här sommaren. Det är naturligtvis härligt och gör ju saknaden av fotbollen mer uthärdlig. Över den nu kommande midsommarhelgen kommer jag att ta en liten minisemester från bloggandet, och därför får ni hålla er goda med den här bloggen i några dagar samtidigt som ni tuggar sill och dricker sarsaparill.

Det passar sig kanske också rätt bra att ta en liten andningspaus här när vi så att säga inte bara befinner oss i någon form av planetarisk vändpunkt utan likaså en form av motsvarande vändpunkt i den engelska fotbollen. Det som har varit under den gångna säsongen förbyts så smått i tankar om vad som kommer att ske nästa säsong.

Som symbol för just detta presenterades igår nämligen hela kommande säsongs spelschema i Premier League, och för all del också i övriga divisioner i England. Som någon sa på twitter igår så är det ju lite speciellt den här gången eftersom denna nyhet för första gången på länge inte ackompanjeras av gnäll från Alex Ferguson om en schematisk konspiration mot Man Utd. Precis som vi för övrigt för första gången på lika länge inte borde behöva höra konspirationsteorier om att Alex Ferguson har påverkat spelschemat till sin fördel.

Jag har nu för all del inte studerat spelschemat i alltför precis detalj, men gör mig ändå ett försök att lite förenklat bryta ned den kommande ligasäsongen i dess allra mest grundläggande beståndsdelar.

:::

Augusti – Snabb start för Sunderland

Redan under inledningen av säsongen kommer vi kunna få en tydlig indikation på hur framgångsrik Paolo Di Canio har varit i sin ombyggnation av det evigt underpresterande Sunderland. Säsongsdebut hemma mot Fulham och därefter två klart vinnbara bortamatcher mot Southampton och Crystal Palace betyder att Sunderland antingen redan har tappat viktiga poäng alternativt är ett av säsongens tidiga succélag.

September – Upp till bevis för Man Utd

Jag fuskar lite här och räknar med att Man Utds match mot Liverpool den sista augusti flyttas till söndagen eller måndagen, det vill säga i början av september. Man Utds nye manager David Moyes har då fått inleda säsongen med två mycket svåra matcher, mot Swansea och Chelsea, och kommer under september att då möta såväl Liverpool som Man City på det, utöver två ”måste vinna”-matcher mot Crystal Palace och West Brom. Här sätts mycket av säsongens agenda för David Moyes.

Oktober – Man City ångar på

Man City kan onekligen inte klaga på sin säsongsinledning, där bara derbyt hemma mot Man Utd borde leda till övertid på kontoret. I oktober måste de dock följa upp vad som förmodligen är ett stabilt tabelläge med först en match hemma mot Everton följt av två knepiga bortamatcher, mot i tur och ordning West Ham och, i vad som är en tidig titelshowdown, Chelsea. Manuel Pellegrini måste visa fingerspetskänsla.

November – Everton synas i sömmarna

Med tre hemmamatcher under november så är det här en månad där Everton under sin nye manager Roberto Martinez bär eller brister. Tottenham och Stoke, likaväl som derbyt mot Liverpool, ska klaras av hemma på Goodison Park runtomkring bortamatchen mot Crystal Palace. Martinez talade vackert om att sikta på Champions League med Everton, i november kommer ligans obönhörliga logik att syna det utspelet i sömmarna.

December – Chelseas maskineri måste rulla

Under José Mourinhos första tid i Chelsea så var laget något utav en ständigt rullande vinstmaskin. Under senare år är det dock runt den här tiden som gruset har börjat hacka i Chelseas maskineri. Med sex matcher i december så får vi se om Mourinho åter lyckats olja maskinen, när Chelsea inleder med två hårda bortamatcher mot Sunderland och Stoke innan de senare under över julhelgerna ställs mot såväl Arsenal som Liverpool.

Januari – Gott nytt år för Liverpool

Liverpool ställs inför en tuff höstsäsong, men om de kommer helskinnade och någorlunda med i matchen därifrån så är kanske vad som därefter sker i januari det som i slutänden definierar lagets säsong. De tre första matcherna mot Hull, Stoke och Aston Villa är samtliga klart vinnbara. Därefter avslutas månaden med hemmaderby mot Everton. Tolv poäng under januari och Liverpool har momentum inför vårsäsongen.

Februari – Här kan det avgöras för Cardiff

Vinnarna av The Championship har under senare år haft det väldigt tufft under sin första tid i Premier League. QPR klarade sig med nöd och näppe kvar den första säsongen men åkte ur med rumporna först andra säsongen, och Reading åkte ur omedelbart. Om Cardiff ska lyckas hålla sig kvar så är det under februari som en stor del av grundbulten då måste läggas med tre hemmamatcher mot Norwich, Aston Villa och Hull, vid sidan av det oerhört prestigeladdade bortaderbyt mot Swansea.

Mars – Avgörande månad för Arsenal

Optimismen flödar i Arsenal och det pratas om titeljakt igen. Förr om åren har det varit först och främst i mars som dylika drömmar har krossats, och mars ser återigen ut att bli examensperiod för laget. Bortamatch mot Stoke, hemma mot Swansea, bortamatcher mot Tottenham och Chelsea innan hemmamatch mot Man City. Där har vi den här vårsäsongens allra trångaste sektion innan en betydligt beskedligare ligaspurt. Tar sig Arsenal levande därifrån så är rinken spolad för ännu en lyckad säsongsavslutning.

April – Prestation under press för Tottenham

Läget i april för Tottenham kommer vara väldigt avhängigt av hur det har gått fram till dess. Men om de i början av april är med i racet om Champions League-platserna så har de därifrån inga som helst ursäkter utan måste då visa att de lärt sig något av de senaste årens säsongsavslutningar. Ett lag som jagar Champions League har i det läget inte råd att tappa många poäng alls mot Sunderland, West Brom, Fulham och Stoke.

Maj – Upp eller ner för Newcastle

Maj är en udda månad med endast två matcher, där de allra flesta förvisso på något sätt eller vis ändå är avgörande. Det stora frågetecknet i nuläget är kanske i vilket humörläge Newcastle befinner sig i när sköna maj än en gång knackar på dörren. Är mungiporna än en gång riktade uppåt efter en i alla fall med lagets mått mätt godkänd säsong, eller är det kris och kaos såväl sportsligt som organisatoriskt?

:::

Spelschemat har fått FA att reagera, i och med att de bett Premier League se till att inga ”stora” matcher spelades inför Englands VM-kvalmatcher under hösten. De blev bönhörda i oktober, inför de två avslutande matcherna, men inför matcherna i början av september, mot Moldavien och Ukraina, så brakar Premier League loss med Liverpool vs Man Utd samt Arsenal vs Tottenham. You win some and you lose some, men för FA är glaset naturligtvis halvtomt.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

En närmare titt på Premier Leagues sjukstuga under 2012-13

Skador är ju ett evigt diskussionsämne inom fotbollen. I ett avseende så klart beroende på hur skadorna uppkommer. Men mer centralt än så i diskussionen är hur många skador ett lag har drabbats av, hur många viktiga skador ett lag har drabbats av, och framför allt hur alla dessa skador på ett sätt eller annat har påverkat lagets framgångar på fotbollsplanen.

Ibland ges man intrycket att det har gått någon form av otroligt märklig prestige i frågan. Som att det viktiga nu för tiden inte bara är mängden titlar som en klubb vinner, utan att det av en lätt bisarr anledning dessutom har blivit viktigt att vara den klubb som är mest skadedrabbad.

Självklart har detta med psykologi och det mänskliga behovet av rationalisering att göra. För klubbar det inte går så bra för blir det för supportrarna viktigt att peka på antalet skador som en orsak till varför det inte går bra. För klubbar det går bra för blir det för supportrarna viktigt att visa att orsaken till att det gick bra inte hade att göra med att de var mer lyckosamma på skadefronten.

Med detta följer ju några rätt underhållande effekter. Nämligen att supportrar till mängder av lag samtliga hävdar att just de har haft flest skador. Alla kan ju omöjligtvis ha rätt i detta, alla utom som mest en torde ha fel. Nu tror jag inte de har fel för att de skulle ljuga, jag tror snarare att de fullt uppriktigt tror på vad de själva säger.

Men här spelar ju approximationsregeln in, vi tenderar att bättre se sådant som står oss nära i tid eller rum. Vi drabbas emotionellt mer av skador på det egna laget, alltså tenderar vi att omedvetet övervärdera dem i relativa termer i termer av kvantitet såväl som betydelse.

:::

Lite mer konkreta siffror kan kanske kasta lite ljus över hur skadeläget faktiskt ser ut mellan Premier Leagues klubbar. Physioroom, som för statistik över samtliga klubbars alla skador, har sammanställt följande tabell för 2012-13 baserat på i huvudsak antal dagar som en klubb förlorat till betydelsefulla skador, definierade som skador som håller en spelare borta mer än två veckor. Inom parantes återfinns motsvarande statistik för 2011-12.

Physioroom: http://www.physioroom.com/

:::

Om vi börjar i toppen av tabellen så framstår säsongens vinnare som framför allt Chelsea. Den enda engelska klubben som deltagit i det europeiska cupspelet, vid sidan av Liverpool, som befinner sig på den här tabellens övre halva. Särskilt anmärkningsvärt med tanke på att Chelsea spelat ohemult många matcher den här säsongen. Både Chelsea och Liverpool har investerat i sina medicinska anläggningar under senare år och verkar ha vunnit på det.

I den andra änden av tabellen får vi en indikation på varför det gick som det gick för Newcastle. Laget har varit förskräckligt skadedrabbat. Bara i antal dagar talar vi sammanlagt ett och ett halvt år mer än det näst mest skadedrabbade laget. De var förvisso utsatta även förra säsongen, men inte alls i samma utsträckning, och den här säsongen har dessutom Europa League slitit på spelartruppen.

Wigan å andra sidan kan nog däremot göra ett rätt bra case för att skadeläget utgör en stor del av skillnaden mellan den här säsongen och förra. Laget har drabbats av närmare tre gånger så många skadedagar och varje enskild skadad spelare har dessutom i genomsnitt varit borta i två månader. De har gått från tredje plats till näst sist i skadetabellen.

Det är ju en inte helt ovanlig tes från Man City-håll, bland andra Roberto Mancini har ju torgfört idén, att skador varit tungt bidragande till att laget fann sig akterseglade i titelstriden.

Physiorooms sammanställning visar att de tvärtom haft ett mer förmånligt skadeläge sett över säsongen än deras rivaler i titelstriden. Vad som dock har hänt är att lagets skadesituation försämrats drastiskt jämfört med förra säsongen, från första till trettonde plats och mer än fem gånger så många skadedagar. Psykologiskt känns det alltså som en avgörande faktor, men den rimliga slutsatsen är kanske snarare att de var extremt lyckligt lottade förra säsongen mer än något annat.

Det mest talande i den här statistiken anser jag ändå vara sambandet mellan mängd skador och europeiskt cupspel. Det sliter onekligen på klubbar i Premier League.

:::

Beror många skador på otur eller otillräcklighet? Jag tror mer på det senare. Visst, en del skador är svåra att gardera sig emot men i stor utsträckning tror jag också det handlar om fysiska förberedelser och medicinsk kompetens. En bra sjukavdelning är guld värd.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Farsen fortsätter i Newcastle

Det finns vissa klubbar om vilka det cirkulerar en mytbildning att de har en historia och tradition av att ställa till det för sig, och att det som supporter därför är särdeles jobbigt att lojalisera med just dessa. Bland andra Tottenham och Man City lever hårt på denna mytbildning.

Frågan är dock om inte Newcastles supportrar är de som tvingas lida allra mest av alla supportrar till någon Premier League-klubb.

Tidigare har de fått uppleva uppslitande spelarvärvningar, mer eller mindre offentliga utförsäljningar av klubben som helhet, suspekta avskedanden och rekryteringar av managers, utförsäljning av arenanamnet till kortlånföretag med mera. Det är sällan lugn och ro i Newcastle, och i synnerhet verkar detta gälla med Mike Ashley som ägare.

Den bomb som nu slog ned för någon dag sedan var att klubbens före detta manager Joe Kinnear tillsätts som director of football, ett beslut som framstår som lätt mystifikt både utifrån Kinnears kvalifikationer för posten och utifrån vad det kan tänkas betyda för Alan Pardews position som manager.

Framför allt är det ju en anställning som borde väcka till liv oron att Newcastle, som med Alan Pardew som manager i alla fall verkar ha hittat ett visst lugn, är på väg tillbaka in i det organisatoriska kaos som var en del i att klubben flyttades ned i The Championship under säsongen 2008/09. En säsong där Joe Kinnear vann fyra av 18 ligamatcher innan ett hjärtproblem tvingade honom att tacka för sig.

Anställningen av Joe Kinnear väcker ett antal frågetecken för Newcastle.

:::

Vad har Joe Kinnear för kvalifikationer som director of football?

Om vi bortser från Kinnears olyckliga sejour som manager för Newcastle för några år sedan så är det snart tio år sedan som Kinnear var heltidsengagerad inom fotbollen som manager. En i dessa tider okristligt lång tid.

Något tidigare uppdrag som sportchef eller director of football har han heller aldrig haft.

En så lång frånvaro är inte bara problematisk i termer av kunskap utan också vad avser det personliga nätverket. Några särskilda kontakter med klubbar och agenter lär inte Kinnear sitta på, särskilt inte på den europeiska marknad som Newcastle framför allt agerat under senare år.

Kort sagt, om Newcastle sökte efter en director of football så borde det inte ha varit särskilt svårt att hitta någon mer kvalificerad än Joe Kinnear.

Hur påverkar det Alan Pardews position som manager?

Det brukar sägas att även tystnad är talande och det är kanske inte någon tillfällighet att Pardew inte sagt ett ljud om anställningen av Joe Kinnear. Han har inte ens varit nåbar.

Så värst glad kan jag omöjligtvis tänka mig att Pardew är. Ingen manager skulle uppskatta en ny director of football, i synnerhet inte en före detta manager, som klampar in på det nya jobbet och påstår att det är han som bestämmer vem klubben ska köpa och sälja, och säger sig vara specialist på taktik.

I båda fallen är det områden som borde ligga gott och väl under Alan Pardews eget fögderi.

Det spekuleras mycket om Alan Pardews ställning i klubben alldeles oavsett Joe Kinnear. Om detta är det svårt att veta något konkret, men det är väldigt svårt att se anställningen av Kinnear som ett uttryck för förtroende för Pardew från Mike Ashleys sida.

Är anställningen ett sätt att bereda väg för Joe Kinnear som Alan Pardews ersättare?

Pardews aktier efter den här säsongen står naturligtvis betydligt lägre i kurs än vad de gjorde efter förra, i och med att en femteplats och europaspel förbyttes i en 16:e plats och nedflyttningsstrid.

Ändå tror jag det är väldigt få som nu ropar på Alan Pardews huvud som istället ser Joe Kinnear som ett önskvärt alternativ.

En vanligt framförd teori just nu är att Mike Ashley anställer Joe Kinnear som director of football för att omedelbart kunna luftlandsätta honom som ny manager så fort Alan Pardew lämnat posten.

Ett jobbigt kontraktsläge gör att Ashley ogärna sparkar Pardew. Vådan med att skriva på så långa kontrakt som åtta år är att Newcastle nu, ett år senare, skulle vara tvingade att betala Pardew sju års ersättning på ett bräde om de gav honom sparken.

Om Alan Pardew dock väljer att självmant sluta så utgår ingen ersättning. En taktik kan alltså vara att göra situationen outhärdlig för Pardew, och på så vis provocera honom att sluta.

Är anställningen av Joe Kinnear endast ceremoniell?

En alternativ teori är att Newcastle anställt Kinnear blott som en gest, att det är ett sätt att knyta en uppskattad person till klubben mer än något annat. En position utan någon formell makt.

Om detta skulle vara fallet så verkar det emellertid som om någon glömde att bifoga Kinnear det memot. Vad i så fall hans uttalanden om att bestämma om transfers skulle syfta till är högst oklart. Sjuk humor?

Dessutom. Director of football är en för viktig funktion i en klubb för att lallas med på det viset. Där anställer man skarpa personer. Vill man ge en person en ceremoniell funktion i klubben så finns det andra uppdrag och titlar.

:::

Ett lurigare alternativ vore så klart att Mike Ashley uppfattat det missnöje som trots allt finns bland supportrarna med Alan Pardew, och väljer att dingla med hotet om Joe Kinnear framför näsan på dem och på så vis få dem att omedelbart uppskatta desto mer vad de redan har.

Operation dubbelfint eller vad vi nu skulle kunna kalla det för. Eller så är det Operation dubbelt dubbellur på gång och Mike Ashley använder sig av Joe Kinnear som nyttig idiot för att få Alan Pardew att sluta, varpå Ashley och Harry Redknapp kan omfamna varandra ömsint i mittcirkeln på St James’ Park.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

PSG är som monstret i garderoben

Det finns ju sådana där historier som föräldrar berättar för sina barn. De är tänkta att vara sedelärande och handlar ofta om något monster eller annat otäckt som inträffar om barnet på ett eller annat sätt missköter sig.

Monstret i garderoben, the boogy man, näcken, påskharen, Lee Cattermole… Exemplen är många.

På sätt och vis kan man ju säga att det finns en motsvarighet inom fotbollen, i form av den där klubben som likt ett mantra påstås vara intresserade av att köpa mer eller mindre varenda stjärnspelare som finns, eller norpa precis varje populär manager.

Den här sommaren är det ju onekligen PSG som har den rollen. PSG är monstret i garderoben.

Monstren tenderar att avlösa varandra. För inte så länge sedan var det Man City som var allas favoritmonster. Det är de förvisso fortfarande, men där finns så klart alltid ett nyhetens behag. Chelsea används ofta, likaså Real Madrid.

Kort sagt alla klubbar med pengar nog att betala även hiskeliga summor och en historik av att ta vad de vill ha. Kanske är Monaco på väg att bli den senaste i raden. De ryska gas- och oljeklubbarna är lite mer exotiska exempel.

I alla fall. PSG har ju den här sommaren använts till det mesta. Wayne Rooney, Luis Suarez, Gareth Bale, Juan Mata med flera, alla har de vid något tillfälle sagts vara på väg till PSG.

Men framför allt är det ju på managersidan som monstret PSG har viftats med den här sommaren. Många blev nog nervösa när ryktet kom att PSG var på väg att shanghaja José Mourinhos flytt till Chelsea. När surret kom igång att PSG var intresserade av Arsene Wenger så lär det ju i alla fall inte ha gjort Arsenals klubbledning mindre benägna att förlänga hans kontrakt samt utlova stora pengar till spelarköp.

Andra har ryktats till Parisklubben. Och hetast just nu verkar vara att PSG försöker värva Andre Villas-Boas från Tottenham.

:::

Allt det här är naturligtvis inte PSG:s eget fel, även om de så klart också har sig själva att skylla. Men vad jag menar är att det ju inte nödvändigtvis är de själva som tar på sig den här rollen.

Snarare är det nog så att spelare, agenter och i vissa fall också andra klubbar, väljer att använda PSG som en bricka i förhandlingsspelet.

Om illusionen skapas att PSG eller en motsvarande klubb är intresserad av en spelare eller en manager, så kan det pressa den nuvarande klubben till att förnya kontraktet till förmånliga villkor eller göra andra utfästelser om exempelvis spelarköp och andra investeringar.

:::

Hur skulle i så fall detta tillämpas på PSG:s rapporterade intresse för Andre Villas-Boas?

Man kan naturligtvis spekulera i att Villas-Boas vill se omfattande investeringar i spelartruppen under sommaren och att detta är ett sätt att tvinga fram det. En alternativ möjlighet är så klart också att det kan handla om att hålla fast vid Gareth Bale och inte ge vika för andra klubbars ekonomiska locktoner.

Där kan man förvänta sig att Andre Villas-Boas har ett i stora delar annat perspektiv än Tottenhams styrelse.

:::

Sedan finns så klart också alternativet att ryktet stämmer, att PSG verkligen är intresserade av att anställa Andre Villas-Boas som manager. Ett inte orimligt önskemål och inte någon finansiell omöjlighet heller givet en utköpsklausul på £10m.

Det skulle ju vara ännu ett slag i magtrakten för Tottenham, och bädda för en än mer orolig sommar.

Nu tror jag i och för sig inte att det måste vara så att Villas-Boas skulle vilja lämna Tottenham även om PSG är uppriktigt och konkret intresserade. Han har ett projekt på gång i Tottenham, han har stöd av klubbledningen, han har fått igenom anställningen av sportdirektören Franco Baldini, han har inte gett några indikationer alls på att ha tröttnat.

Men det är samtidigt ett erbjudande som kan vara för bra för att säga nej till. Och enbart möjligheten bör göra Tottenham nervösa, särskilt som risken att Gareth Bale då också lämnar klubben i min mening ökar dramatiskt.

Det skulle innebära ett seriöst nybygge för Tottenham i ett läge när klubben mest av allt behöver kontinuitet för att bygga vidare på det som redan är skapat.

Lite visar det ju också på de hårfina marginalerna inom fotbollen.

Arsenal slutar med en poängs marginal på rätt sida strecket och går med en otroligt positiv andra in i sommarsäsongen. Samtidigt slutar Tottenham med en poängs marginal på fel sida om strecket och tvingas oroligt titta sig omkring över sina egna axlar.

:::

And in other news…

Newcastle slänger in en joker i leken och tillsätter tidigare managern Joe Kinnear som director of football. Ett val som rent filosofiskt känns lite udda för att uttrycka det milt. Vissa ser det machiavelliskt som ett hot mot Alan Pardew. Andra ser det mer som personalvård.

Rapporter om att anställda för en hittills okänd Premier League-klubb ska ha hackat Man Citys scoutingdatabas, en form av industrispionage, öppnar upp för mycket kontrovers och allvarliga konsekvenser.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Silly Season-guide för Chelsea – "Ut med det nya och in med det gamla"

Chelseas säsong har pendlat mellan eufori och apati. Från den optimism som följde på förra säsongens Champions League-seger på vars grund ett antal spektakulära värvningar gjordes på vilka ett framtidens Chelsea skulle börja ta form. Till den känsla av hopplöshet som infann sig när Roman Abramovich beslutade sig för att ge Roberto Di Matteo sparken och ersätta honom med den illa omtyckte Rafa Benitez.

Nu gjorde trots allt Rafa Benitez sitt jobb. Han såg till att Chelsea slutade bland de fyra första i ligan och får fortsätta spela i Champions League, samtidigt som han bibehöll klubbens momentum genom att vinna Europa League, klubbens andra stora europeiska cuptitel på två säsonger. Hur illa någon än tycker om Benitez så måste slutsatsen ändå bli att det hade kunnat sluta så oändligt mycket värre än vad det nu ändå gjorde.

I och med klubbens återförening med José Mourinho, som den här gången snarare titulerade sig själv ”the happy one” över att vara tillbaka i klubben, så ser klubben och dess supportrar än en gång framtiden an med tillförsikt. Det var med Mourinho som Chelsea hade sina absolut största framgångar, och det var med honom som grunden lades för det stabila lagbygge på vilket i tur och ordning sex olika managers därefter byggt vidare.

Det alla nu tror, hoppas och förväntar sig är naturligtvis att José Mourinho ska upprepa bedriften.

:::

Försvar

Efter en tids oklarheter så verkar det till sist som om Chelsea har hittat ett etablerat mittförsvar i form av David Luiz och Branislav Ivanovic. John Terry var tidigare självskriven i Chelseas backlinje men är det inte längre, och i David Luiz har Chelsea hittat en ny men mer spelintelligent ledargestalt.

Det problem Chelsea har brottats med under flera år, särskilt i Premier League där kraven på eget spelföre är så mycket högre, har varit den defensiva organisationen och stabiliteten. Det har tagit David Luiz ett tag att hitta sina fötter i Premier League, men det verkar nu lyckligt genomfört. José Mourinho har generellt byggt sina lag på en stabil defensiv, och i Chelsea utgår han nu från goda förutsättningar.

Det är dock på ytterbackspositionerna som Mourinho behöver lägga lite energi. Dels på grund av defensiven, men också för att ytterbackarna är en viktig beståndsdel i lagets anfallsspel. På högerbacken har Chelsea nu en intressant spelare i Cesar Azpilicueta, men en komplementspelare till honom skulle helt klart vara av värde.

Det stora dilemmat gäller dock vänsterbacken. Ryan Bertrand verkar inte ha så mycket att bidra med och Ashley Cole kan vara dags att ersätta. Allra minst behöver han utsättas för vettig konkurrens för att på så vis höja sin egen prestationsnivå ännu några år.

Chelsea skulle inte behöva söka över hela jorden för ett bra alternativ. I Everton finns Leighton Baines, för vem ett rätt bra case kan göras för att han är Premier Leagues bästa vänsterback, och Everton vore nog inte avoga att sälja spelaren till rätt pris. Någon större konkurrens om spelarens signatur skulle nog Chelsea heller inte behöva förvänta sig.

Mittfält

Mittfältet är en genomgående stark lagdel för Chelsea med närmast ett överflöd av offensiv mittfältstalang. Spelare som Eden Hazard, Oscar och Juan Mata kompletterade av Frank Lampard och den nye värvningen André Schürrle gör Chelseas offensiva mittfält till ett av inte bara Premier Leagues utan världens starkaste.

Om José Mourinho skulle förstärka i något avseende så skulle det framför allt gälla att hitta en mer djupt liggande spelfördelare. Visst har Chelsea spelare på den positionen. Men Ramires å ena sidan är mer en genombrottsspelare och mindre av en spelfördelare. Oriol Romeu å andra sidan kan ses som något oprövad samtidigt som John Obi Mikel inte har uträttat några stordåd i den rollen.

Frank Lampard kan ta på sig den rollen, men även om Chelsea skrivit på ett nytt kontrakt med Lampard så är det inte en spelare man bygger ett nytt lagbygge omkring. Jag kan också tänka mig att detta är en lagdel där Mourinho vill värva ett stort namn av såväl kvalitetsskäl som mer symboliska skäl.

Med sitt förflutna i Real Madrid är det naturligtvis inte helt orimligt om José Mourinho låter sina blickar glida däråt. Både Luka Modric och Xabi Alonso vore för ändamålet högintressanta spelare. Här tror jag Alonso är ett betydligt mer sannolikt alternativ. Han har uttryckt ett intresse för att återvända till Premier League, samtidigt som Luka Modric har gett motsatt intryck av att vilja stanna kvar i Real Madrid.

En annan storvärvning vore så klart Paul Pogba från Juventus, även om jag tror att Juventus så långt som möjligt skulle motsätta sig en sådan affär. Ett mer realistiskt alternativ, kanske också lite mer visionärt, vore den spanske succémittfältaren Asier Illarramendi, som för tillfället dominerar i U21-EM samtidigt som han till vardags spelar för Real Sociedad.

Anfall

Anfallet har varit något utav ett problemområde för Chelsea ända sedan Didier Drogba lämnade klubben. För att vara mer precis, det har varit ett problemområde ända sedan Chelsea beslutade sig för att tämligen impulsivt spendera £50m på en utbränd Fernando Torres för två och ett halvt år sedan.

Det finns flera olika sätt för José Mourinho att angripa den här lagdelen. De indikationer som sänts ut hittills antyder att Chelseas senaste anfallsköp, Demba Ba, redan anses som överflödig. Även när det gäller Fernando Torres har Mourinho uppfattats som om inte avfärdande så i alla fall måttligt intresserad. Där verkar åtminstone inte finnas något överdrivet förtroende.

En möjlighet är så klart att José Mourinho väljer att satsa på vad han redan har tillgång till. Med den hittills utlånade Romelu Lukaku har han onekligen den möjligheten, och i spelaren en till synes naturlig arvtagare till Didier Drogba, en spelartyp som Mourinho vet att använda till perfektion. Mourinho har också indikerat att han vill behålla Lukaku i laget under kommande säsong.

Men även om José Mourinho ser Romelu Lukaku som en del av Chelsea så verkar det troligt att han också söker ett mer omedelbart alternativ. Även här i form av en storvärvning. Några stora namn som inte är fullständigt otänkbara är Napolis Edinson Cavani, som Mourinho ryktas vara mycket intresserad av, men även Hulk och sin gamle spelare Zlatan Ibrahimovic.

Det kan heller inte uteslutas att José Mourinho ser möjligheten att slå två flugor i en smäll, värva en stor anfallare och samtidigt försvaga en konkurrent, genom att försöka värva Wayne Rooney. Det vore onekligen en prestigevärvning, därtill av en spelare som visat sig uppenbart kapabel att spela i rollen som ensam anfallare.

Personligen tror jag heller inte det är omöjligt att Chelsea vänder sig mot Tyskland och Bayern München där Mario Gomez ser ut att mer eller mindre garanterat vara på väg att lämna klubben. Med en väldokumenterad kapacitet, endast 27 år gammal, och rimligtvis inte överdrivet dyr, så vore det en oerhört intressant värvning av Chelsea.

:::

Sommarens tema: Förening

Det som varit Chelseas problem har aldrig varit kvaliteten på lagets spelare, klubbens resurser eller respektive managers kompetens. Problemet har snarare varit att ända sedan José Mourinho först lämnade klubben så har dessa olika delar sällan marscherat i samma takt eller uppvisat någon större grad av enhetlighet.

Detta är något som synts likaväl på planen, med bristande samordning mellan lagdelarna, som vid sidan av planen, där ägare, klubbledning, managers, spelare och supportrar mer eller mindre samtliga visslat på sina egna disparata melodier.

Med återanställningen av José Mourinho kommer en förväntan om en ny tid av harmoni och helhetlighet i Chelsea. Där tidigare spretiga lagdelar och delar av klubben samlas av och genom en enande karaktär. Just detta var ett av José Mourinhos stora bidrag till Chelsea under sin första tid i klubben, och rimligtvis måste detta vara ett prioriterat område även nu.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Confederations Cup borde istället vara ett VM för klubblag

Det brukar pratas om mer eller mindre nödvändiga turneringar inom dagens fotboll. Champions League får en del skäll för att vara för expansivt. Europa League får i sin tur skäll för att vara en B-turnering. VM i klubblag får skäll för att vara en glorifierad vänskapsturnering. De inhemska cuperna får allt som oftast skäll för att ha tappat all form av relevans i jakten på TV-intäkter.

Men den turnering som kanske är den mest onödiga och meningslösa av dem alla har av någon anledning kommit tämligen oskadd undan alltför omfattande skäll. Kanske för att den omfattar landslag och inte klubblag, och färre bryr sig egentligen om landslag. Men jag talar hur som helst om den turnering som öppnar under dagen i Brasilien, det vill säga Confederations Cup.

Nu klagar i och för sig inte jag personligen på att det råkar ligga en turnering så här under sommaren, det är ju alltid lite roligt att titta på. Men här har vi en turnering som om någon verkligen är föga mer än en vänskapsturnering, som dessutom förhindrar för flera väldigt bra spelare att få ett vettigt sommaruppehåll. Jag kanske inte klagar, men jag kan tänka mig att flertalet av de större klubbar med spelare representerade i den här turneringen gnisslar tänder i frustration.

Varför arrangeras över huvud taget Confederations Cup? Sportsligt har jag svårt att se några skäl och några större marknadsskäl ser jag inte för det heller, i meningen att jag tror inte det finns någon särskilt aktiv efterfrågan bland publik och åskådare. Man kan tänka sig att FIFA ser det som en möjlighet att dra in intäkter genom sponsorer och annonsering. Man kan också tänka sig att det är en form utav organisatoriskt genrep för det land som ett år senare ska arrangera VM.

Själv menar jag att Confederations Cup lider utav ett fundamentalt feltänk. Ett feltänk som baseras på tanken om en landslagsturnering, när vad Confederations Cup egentligen borde vara är en klubblagsturnering, i form utav ett egentligt och riktigt världsmästerskap för klubblag.

:::

Jag är i grund och botten en varm förespråkare för VM för klubblag. Det är en turnering jag anser ska finnas och jag ser ett direkt värde med en turnering som syftar till att mäta världens alla klubblag med varandra. Den nuvarande turneringens flera problem är inte ett argument för att marginalisera eller strunta i den, det är ett argument för att reformera turneringen och göra den bättre och mer profilstark.

Ett strukturellt problem med VM för klubblag är att FIFA har valt att förlägga den turneringen mitt i klubblagssäsongen. För att vara mer precis, mitt i den europeiska klubblagssäsongen. Vilket är närmast en garanti för att de stora europeiska klubblagen ska ha tankarna på annat håll, och för att de stora mediabolagen ska vara mer intresserade av större fiskar som simmar runt i samma damm.

Men Confederations Cup spelas ju under sommaren, därtill vart fjärde år, precis som ett VM. Om Confederations Cup istället skulle få rollen som ett VM för klubblag, turneringen skulle inte ens behöva byta namn, så skulle det strukturella problemet vara löst. Dessutom skulle en turnering på fyra år ha mer kött på benen än en årligen återkommande turnering.

Jag förmodar att en sådan turnering, Confederations Cup som ett VM för klubblag, skulle ha potential att dra in betydligt mer pengar via såväl sponsorer som annonser. Publikintresset skulle vara betydligt större. Det eventuella organisatoriska värdet med turneringen för arrangörslandet, som förberedelse för VM ett år senare, finns kvar och blir kanske till och med större.

Jag vet att jag hade sett fram emot med långt mycket mer barnslig förtjusning inför en sådan turnering med början idag, än vad jag nu gör för den turnering som vi faktiskt har. Och jag gissar att jag inte vore ensam om det.

:::

En sådan turnerings format skulle ju alltid kunna gå att diskutera. Det är väl heller inte huvudfrågan för huruvida idén som sådan är god. Men en första fundering skulle så klart kunna vara antalet deltagande lag. Här finns väl egentligen alla alternativ från dagens ringa antal om åtta lag, till 16, 24 eller 32 lag.

Eftersom ett syfte med ett VM för klubblag rimligtvis bör vara att sprida och utveckla sporten också inom de mindre konfederationerna, så vore det ett argument för ett större antal lag. En tänkbar utgångspunkt skulle kunna vara att ha samma fördelning av platser till turneringen som det är till de normala internationella mästerskapen.

Vilka klubbar ska då vara med, hur kvalificerar man sig? En rimlig tanke är naturligtvis att samtliga vinnare av respektive kontinents Champions League under den aktuella fyraårsperioden ska delta. Om en klubb vunnit flera gånger under denna period så övertar finalisten deras ”andra” plats och så vidare. En tanke är också att, i Europa och Sydamerika, även vinnarna av Europa League respektive Copa Sudamericana kvalificeras.

Om fler platser ska tilldelas till turneringen så kan det baseras på exempelvis någon form av klubbrankning, utöver att arrangörslandet rimligtvis också bör vara representerade i turneringen.

Och, som genom en gudnådelig tillfällighet, så pratas det precis vitt och brett om att Rupert Murdoch, ägare av bland annat Sky och Fox, är intresserad av att finansiera en återkommande sommarturnering mellan världens största klubbar. Om FIFA alltså smider medans just det järnet råkar vara varmt så har de kanske finansieringen löst redan på förhand.

:::

Det pratades ett slag om Rene Meulensteen, men Wigans ordförande Dave Whelan valde istället att som Roberto Martinez efterträdare utse Owen Coyle, tidigare i Burnley och Bolton.

Det var väl ett riktigt bra val kan jag tycka. Coyle har helt klart visat sig ha en profil och en kapacitet som jag tror passar utmärkt för ett Wigan som vill ta sig tillbaka till Premier League snarast möjligt.

Ändå upplever jag det även här lite som upp- och nedvända världen. För samtidigt som Roberto Martinez har flyktat Wigan för Everton, så kan jag inte låta bli att känna att Owen Coyle snarare än Roberto Martinez hade varit ett riktigt bra och intressant val av manager för Everton.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Fyra typer av managers i Premier League

Det är inget lätt jobb att vara manager. Å ena sidan är det ett uppdrag som har otroligt mycket med människor att göra. En manager måste kunna motivera, disciplinera och hantera såväl spelare, anställda som klubbchefer. Å andra sidan finns det förmodligen få jobb i världen som är mer resultatorienterade än just att vara manager. Åtminstone som bedöms så öppet, så svartvitt och så ofta.

Det pratas ofta om hur managers ”är”. Ofta jämför vi dem kanske med någon form av idealbild vi bär omkring på i våra huvuden av den tidstypiske managern, ”the gaffer”. Kanske tilldelar vi dem olika epitet efter deras olika karaktärsdrag och våra egna perspektiv. Professorn om Arsene Wenger, Goa gubben om Harry Redknapp, Mobbaren om Alex Ferguson och så vidare.

Men går det att ta sig bortom dessa karikatyrer och faktiskt skapa några mer genomtänkta profiler av olika managers i Premier League? Om vi exempelvis tar fasta på det här med att managers på samma gång måste hantera människor och uppgifter så kan vi ju vända oss till ledarskapsforskningen och hitta ett väldigt vanligt hjälpmedel för att åstadkomma just detta. Nämligen Blakes och Moutons ledarskapsmatris.

Nu är ju inte det här någon fantastisk eller helt uttömmande modell, men det är ändå en utgångspunkt som passar rätt bra för det här syftet och i det här sammanhanget. Matrisen bygger alltså på två dimensioner av ledarskap, fokus på människor respektive fokus på uppgiften, längs vilka en manager, i det här fallet, kan ha antingen högt eller lågt fokus.

Grundantagandet i modellen är alltså att det är önskvärt men väldigt svårt att vara fokusera på båda dessa dimensioner samtidigt. En manager tenderar att fokusera på antingen det ena eller det andra. Utifrån detta kan man så klart tänka sig att riktigt stora managers förmår fokusera högt på båda, men att detta också i många fall i praktiken leder till mellanmjölk i båda dessa avseenden.

Min personliga kartläggning skulle hur som helst se ut så här:

:::

:::

Nu ska det ju så klart sägas att Blakes och Moutons matris är tänkt som ett koordinatsystem där en manager längs varje dimension värderas på en skala mellan ett och nio. Nu tycker kanske inte jag att den här modellens största förtjänst är dess matematiska precision, snarare tycker jag nog att man bör se positionerna i den här modellen som mer ungefärliga och dessutom något som kan förändras över tid.

Från matrisen kan vi utläsa fyra, eller möjligen fem, olika generella typer av managerstilar:

Chefen

I det nedre vänstra hörnet befinner sig de managers som fokuserar lite på både människor och uppgift. De har något av en låt gå-stil i sitt chefskap och lägger ned ett minimum av energi för att göra ett tillräckligt bra jobb men inte mer. Är rimligtvis inte särskilt vanligt förekommande när vi väl kommer upp på Premier League-nivå.

Om någon den här säsongen har befunnit sig i den här kvadranten så menar jag att det är Harry Redknapp. Han inledde lovande men det kändes som att när resultaten började gå QPR emot så tappade han tämligen snabbt intresset både för uppgiften som sådan och för människorna i klubben.

Humanisten

I det övre vänstra hörnet finner vi de med ett väldigt högt fokus på människorna runtomkring sig men med ett lågt fokus på uppgiften. Det viktiga för en manager här är att hålla människorna glada och nöjda, vilket riskerar gå ut över resultaten.

Nidbilden av detta är kanske Roy Hodgson, och möjligen är detta något som är symptomatiskt för den engelska förbundskaptensposten. Laguttagning sker inte nödvändigtvis enbart utifrån meriter eller en idé om vad som är bäst för laget, utan baserat på att hålla sig väl med centrala personer i form av såväl spelare som klubbrepresentanter.

Jag menar att även Roberto Martinez till viss del faller inom detta fack. Killen är ju uppriktigt snäll skulle jag tro, men hittills har han gett i alla fall mig ett intryck av att värdera att vara omtyckt högre än att vara framgångsrik. Vi får se om detta förändras i Everton, där han onekligen i alla fall har satt ribban högt. Om nu detta var genuint eller för att det var vad folk då ville höra.

Despoten

I det nedre högra hörnet finns de så kallade robotarna. De managers med ett högt och nästan ensidigt uppgiftsfokus utan att bekymra sig så värst mycket för den mjuka och mänskliga sidan. Ett i huvudsak tekniskt perspektiv på managerjobbet framträder här.

Kanske är Roberto Mancini det mest uppenbara exemplet från den här och tidigare säsonger. Naturligtvis väldigt uppgiftsorienterad men med ett till synes ointresserat och stundtals nästan föraktfullt förhållningssätt till vad som motiverar och driver hans spelare.

Mer parodiskt blir det kanske med Paolo Di Canio som enligt ryktena är det närmaste vi inom managerjobbet idag faktiskt kommer sådana här tidsstudier som gjordes i början av 1900-talet, där chefer sprang omkring med tidtagarur och klockade allt som hände i en fabrik eller ett kontor.

Man kan också ana att Rafa Benitez befinner sig i den här kvadranten. Det har ju krypit fram några historier från hans tid i Liverpool där exempelvis Steven Gerrard betonade Benitez oförmåga att direkt översvalla sina spelare med goda omdömen.

Ledaren

Längst upp till höger finns då de stora ledarna, de managers som lyckas kombinera ett högt fokus på såväl människa som uppgift. Det vill säga de som förstått och lyckats bemästra att resultaten är centrala men att spelarnas och anställdas motivation att nå dessa resultat är nödvändiga.

Det finns många skäl att mena att troligtvis ingen manager har varit så enastående resultatorienterad som Alex Ferguson. Samtidigt hyllas också hans förmåga till man-management, det vill säga förmåga att motivera och inspirera sina spelare. För mig är Arsene Wenger något av en spegelbild av Ferguson, även om jag där snarare skulle välja att inleda med just det mänskliga.

Frank Lampard har berättat om hur José Mourinho en gång följde med honom in i duschen för att förklara hur bra och betydelsefull han var. Det kan ju låta lite ekivokt men illustrerar att även Mourinho arbetar otroligt mycket med att motivera sina spelare och skapa lojaliteter inom laget. Han har lyckats med detta överallt utom i Real Madrid, och kanske var det just därför som han misslyckades (på sätt och vis) i Real Madrid.

Andre Villas-Boas ser jag som en inte helt färdig klon på José Mourinho. Han har samma fanatiska fokus på uppgiften och förbereder sig minutiöst. Han jobbar även han mycket med att motivera sina spelare, exempelvis märker vi hur mycket jobb han lägger ned med Gareth Bale. Än har han dock inte riktigt nått upp till samma extrema nivå som Mourinho.

David Moyes betraktar jag som ett work in progress. Berättelser från Everton gör gällande att han förvisso kan vara hård med sina spelare men att han också lyckas skapa såväl förtroende som lojalitet med dem. Det går heller inte att betvivla Evertons vinnarinstinkt och fokus på uppgiften under Moyes managerskap där.

:::

Jaha, ja men Brendan Rodgers då? Han representerar i så fall, enligt mig det vill säga, det man eventuellt kan se som en femte managerstil eller som ett mishmash av de övriga fyra, nämligen någon form av mittfåra med ett genomsnittligt fokus på såväl människa som uppgift.

Det här kan man så klart se som en fördel. Det vill säga att han är helt okej i båda avseendena och att det är bättre än att vara alltför ensidig. Man kan så klart också se mer negativt på det. Det vill säga att det blir lite mellanmjölk av det där man är någorlunda bra på det mesta men inte särskilt bra på något. Not the stuff of champions.

Jag väljer att se på det som att Rodgers helt enkelt har sådant som han kan utveckla, och att han har alla förutsättningar att också göra det med tiden. Det visar också på den potential som finns i hans managerskap i Liverpool.

:::

Om detta kan ni så klart ha en massa synpunkter. Det är ju knappast någon objektiv eller matematiskt precis sammanställning som gjorts här. Någon som har följt spansk fotboll lite mer intimt under de senaste åren skulle ju också kunna bidra med sin syn på var och hur Man Citys nye manager Manuel Pellegrini placerar sig inom det här ramverket.

:::

Thank God it’s Friday!!

Peter Hyllman

It’s coming from the feel that this ain’t exactly real, or it’s real, but it ain’t exactly there

Det pågår en debatt om ägandet inom engelsk fotboll. Vissa skulle säga att det är en debatt om fotbollens själ och hjärta. I den ena ringhörnan återfinns det stereotypa kapitalistägandet som varit standard inom engelsk fotboll under många år och som tagit extremformer under senare år. I den andra ringhörnan finner vi den idealiserade formen av supporterägande som blivit alltmer populär och politiskt korrekt under senare år.

Till viss del kan vi alltså säga att det handlar om två om inte konkurrerande så i alla fall väsensskilda ägarmodeller som vi kan kalla för kapitalistmodellen respektive supportermodellen.

Det är inte två jämbördiga modeller. Kapitalistmodellen är i England den överlägset mest vanliga ägarmodellen. Samtidigt börjar supportermodellen bli allt vanligare. Det beräknas att 5% av alla klubbar i The Football League nu experimenterar med någon form av supporterägande. För tio år sedan var detta obefintligt. I Premier League finns nu Swansea, en klubb som till 20% ägs av sina supportrar.

Förespråkarna för supporterägande har blivit mer organiserade. På klubbnivå har olika intressegrupper bildats, såsom Spirit of Shankly i Liverpool, Blue Union i Everton och MUST i Man Utd. På övergripande nivå har idén om supporterägande och supporterinflytande drivits hårt av organisationen Supporters Direct.

Dave Boyle var ordförande i Supporters Direct under mer eller mindre ett årtionde. För några månader sedan publicerade han en text i vilken han summerade tio saker han lärt sig om fans och fotboll under sina tio år som organisationens främsta företrädare. Det är intressanta lärdomar, som också är intressanta att kommentera lite närmare.

:::

”Football is addicted to secrecy”

Boyle menar här att fotbollen som sådan är hemlighetsfull till sin natur. Han utgår från antagandet att om vi kände till det vi inte tillåts känna till så skulle det som är dåligt med fotbollen omedelbart upphöra.

Det blir lite onyanserat. Dels upplever jag att Boyle bortser från att det finns en hel del information som fotbollen faktiskt är öppen med, som de till och med enligt lag är tvingade att vara öppna med. Dels blir han medvetet otydlig med vilka det är som egentligen är hemlighetsfulla. Han får det att framstå som ägarna när det kanske snarare är ägare och agenter som har ett större intresse av hemlighetsmakeri.

Mer störande är dock antagandet om negativ bevisföring. Det påstås att det finns information som visar på korruption och missbruk som dock hemlighålls, något som naturligtvis är infernaliskt svårt att motbevisa. Särskilt om någon sådan information helt enkelt inte finns.

”It’s not about having fans running the clubs, but the people running them being accountable”

Här gör Boyle en viktig distinktion. Nämligen att det viktiga inte är ägarskapet i sig utan att de som äger klubben hålls ansvariga för sina handlingar och beslut såsom ägare för klubben.

Det där kan man så klart hålla med om. Men inför vem menar Boyle egentligen att ägarna och ledningen ska hållas ansvariga? Det förtydligar han inte. Man kan ana att han menar att de ska hållas ansvariga inför supportrarna, men blir det då inte i realiteten ändå en fråga om just ägarskap?!

En misstanke som växer här är att Boyle med denna lärdom bara vill desarmera invändningen att det hela bara är en fråga om makt och kontroll. Genom att försöka få det att framstå som en sidofråga.

”Nobody understands the importance of ownership better than owners”

Den poäng Boyle försökte göra i sin andra punkt ovan skjuter han själv omedelbart i sank redan i sin tredje punkt här. Han återberättar en anekdot om några supportrar som gav sina synpunkter till en klubbs ordförande bara för att i korta ordalag bli ombedda att dra åt helvete då de inte ägde klubben.

Det blir lite surrealistiskt när Boyle så tydligt predikar vikten av ägarskap efter att precis ha förklarat det irrelevant. Men här tar han skägget ur munnen, naturligtvis är ägandet helt centralt. Det är genom ägande som makt och kontroll kan utövas.

Det bästa supportrar annars kan hoppas på är inflytande.

”People running football think we’re stupid”

Här gör Boyle ett passionerat och intelligent case för vad som ligger bakom motståndet mot supporterägande och inflytande. Han kritiserar helt rätteligen etablissemanget för att de av egocentrerade skäl kollektivt dumförklarar supportrarna, och drar paralleller till införandet av rösträtten.

Boyle har nog helt rätt i att det finns en schablonartad och i stora drag onödig bild av supportrar som rätt enfaldiga. Problemet är att Boyles motsatta bild är precis lika kollektivt onyanserad den. Sanningen är rimligtvis den att supportrar är precis som människor i stort, det vill säga av alla dess slag, några är otroligt begåvade, andra är inte så väldigt begåvade.

Parallellen med rösträtten leder också tankarna fel. I det ena fallet handlar det om införandet och bevarandet av en medborgerlig rättighet. I supporterfallet existerar ingen sådan medborgerlig rättighet. Tvärtom har vi här den principiella gordiska knuten för hela frågan om supporterstyrning:

Varför ska supportrar tilldelas beslutsmakt i existerande klubbar när de inte har gjort någon motsvarande kapitalinsats?

”Owners aren’t always saviours”

Här dekonstruerar Boyle effektivt uppfattningen att ägare som pumpar in pengar i klubbar på något sätt skulle vara frälsare. Han visar att de ofta har egna privata motiv för att göra just detta. Med andra ord, de tjänar själva på det.

Vad man möjligen kan fråga sig är vad det spelar för roll om ägarna själva tjänar på något så länge det är positivt för klubben. Vore deras ägarskap mer legitimt om de gjorde förlust på det? Återigen handlar det om att misstänkliggöra motiv och skapa en motsättning där det inte nödvändigtvis finns någon.

”The game is fundamentally riven by conflict”

Boyle gör här en något tendentiös och löskokt poäng om konflikt och intriger inom fotbollen. Exakt vad detta har att göra med sakfrågan framgår inte riktigt, men tio punkter låter väl förmodligen bättre än nio.

Vad man kan säga är att det är oklart vad för alternativ världsbild Boyle erbjuder. Om han tror att organiserat supporterstyre leder till mindre konflikter och gnabb så har han fundamentalt andra erfarenheter av föreningsliv än vad jag har att erbjuda.

”The biggest divide in the game is between the people who earn a living from it and those who pay for that living”

Boyle målar här upp alla direkt eller indirekt avlönade intressegrupper inom fotbollen som gemensamt sammanslutna mot supportrarnas intressen. Delvis är det väl en form av ”siege mentality”. Delvis handlar det nog också om att betona det unika i det egna perspektivet.

Själv är jag otroligt skeptisk till verklighetsbeskrivningen att alla ”inom” fotbollen skulle se på supportrarna som ”fienden”. Det känns grovt förenklat för att inte säga orättvist. Det är möjligt att vissa klubbrepresentanter ser på vissa företrädare för organiserade supportergrupper som fiender.

Vilket så klart kan ha i alla fall lite med att göra att de i sin tur också betraktas som just fiender. Hönan eller ägget.

”You could keep warm through the winter by burning reports into football”

Här ondgör sig Boyle over fotbollens trögrörlighet och oförmåga till förändring. Mycket papper och lite action är kontentan.

Ja. Det beror på att fotbollen i stort är organiserade utifrån federativa och demokratiska principer där det ska röstas om saker, där minoriteter ska skyddas och där mängder av motstridiga intressen tvingas att kompromissa. Allt detta tar tid och löper risk att bli urvattnat.

Att klubbar i sammanhanget fungerar tämligen effektivt beror på att de inte är demokratier utan snarare hierarkier. Boyle visar oanandes på den mycket vanliga motsättningen mellan demokrati och effektivitet.

”Things aren’t getting better”

Boyle pekar här på hur de stora klubbarna snarare stärker sin ställning över tid och att ledande företrädare inom FA tenderar att avsättas så fort de blir en fara för status quo.

Precis som Boyle driver sina och sin organisations intressen så driver naturligtvis klubbägarna sina intressen. Det gäller stora klubbar likaväl som mindre klubbar. Lite grann framstår det ju som om Boyle blir upprörd på en anka för att denna kvackar.

Poängen enligt mig är följande. Om det fanns en tillräcklig uppslutning bland alla supportrar för de idéer som Boyle och Supporters Direct framför, så skulle detta tjäna som en uppenbar motvikt till klubbarnas makt. Frågan är då om någon sådan genuin uppslutning verkligen finns.

Jag tvivlar, jag är tämligen övertygad om att vad supportrar i huvudsak bryr sig om är att deras egen klubb mår bra och går bra, vare sig mer eller mindre.

”Fans have to unite”

Boyle adresserar just denna poäng i sin tionde och sista punkt. Han betonar vikten av att supportrarna organiserar sig till en stark opinionsbildande röst inom engelsk fotboll, något som hittills saknas. Kort sagt uppmanar han till ett supporterfack.

Och det är väl till sist här som jag ändå anser att Boyle kommer i mål. Vad jag ser som ett rimligt mål för supporterrörelsen är inte att ta över makten i redan existerande klubbar, det är att skjuta vid sidan av målet.

Snarare är det just detta: Att organisera supporterrösten. Att bli en viktig och samlad röst som tar tillvara supporterintresset på en mer övergripande nivå, i frågor som gäller alla klubbar på alla nivåer.

Det vill säga, en supportermotsvarighet, eller motpart om man så vill, till FA, Premier League och The Football League.

:::

“They asked me to write about 10 things I’d learnt about fans and football in my time at Supporters Direct; some of them I kind of knew already, and my experience confirmed the suspicion, so it’s more 10 things I know for sure about football and fans.”

Saxat ur Boyles egen inledning till sin text. Boyle är part i målet och jag tycker inledningen visar detta rätt tydligt. Det handlar inte om sådant han lärt sig, utan om värderingar och åsikter han haft hela tiden. Texten som sådan är ideologisk och preskriptiv, inte resonerande som dess pitch vill få det att framstå som.

Jag är själv av naturen skeptisk till supporterägande, det har jag framhävt rätt många gånger. Jag är det huvudsakligen av rent praktiska skäl, jag ser det som ett mindre effektivt sätt att driva en fotbollsklubb. Åtminstone en stor fotbollsklubb på den nivå vi trots allt pratar om här. Besluten blir för många, de blir för stora och de blir för komplicerade.

Att jag är kritisk till flertalet av Dave Boyles punkter är alltså inte särskilt märkligt det heller. Min kritik grundar sig framför allt i den för mig snedvridna verklighetsbeskrivningen; han jämför en nidbild av kapitalistmodellen med en romantiserad idealbild av supportermodellen. Det blir helt enkelt inte intellektuellt hederligt och det förstärker bilden av det hela som föga mer än en power grab.

Att kritisera något som redan finns är oftast väldigt enkelt. Att presentera ett detaljerat alternativ är oftast desto svårare. Ibland är det heller inte önskvärt då det ger meningsmotståndarna möjlighet att i sin tur utsätta förslaget för såväl saklig som osaklig kritik. Därmed framträder också det egna förslagets svagheter desto tydligare.

Ändå är det detta som måste göras. Precisera exakt hur ett supporterägande eller ökat supporterinflytande i redan existerande klubbar skulle se ut och fungera, så att det därmed finns något konkret att ta ställning till. Först då blir det i alla fall möjligt för förändring att komma till stånd. Och först då går det att säga vad det här med ökat supporterinflytande egentligen betyder, bortom de stora orden.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Fem godbitar för Premier League i U21-EM

England har som bekant gjort ännu ett fiasko i U21-EM vars gruppspel avslutas under dagen. Tre matcher och tre förluster. Stuart Pearce misslyckas således ännu en gång i ett mästerskap och får med all sannolikhet sparken så fort det engelska landslaget återigen sätter fötterna på engelsk mark. Med de engelska spelarnas prestationer finns således väldigt lite att glädja sig åt för Premier Leagues klubbar.

Men det betyder ju inte att det saknas talang i U21-EM som skulle kunna intressera klubbarna i Premier League. Tvärtom borde det ju vara en av de mer intressanta jaktmarkerna för en liga som redan innehar den högsta andelen landslagsspelare av alla ligor i världen.

Samtidigt pågår ju silly season för fullt med mer eller mindre genomtänkta nyheter och rykten som än slinker hit, än slinker dit och än slinker raka vägen ner i diket. De engelska toppklubbarnas scouter lär rimligtvis ha bokat rätt bra platser på läktarna i detta mästarskap, alla med förhoppningar om att hitta just rätt spelare för sin klubb.

Här är några av mina tankar på det området för ett gäng av Premier Leagues toppklubbar:

:::

Iker Muniain för Tottenham

20-åringen svarade för några enastående prestationer för Athletic i förra säsongens Europa League, inte minst mot Man Utd. Hans bollkontroll, teknik och dribblingsfärdigheter har gjort honom till en av europeisk fotbolls hetaste yttrar. Livsfarlig när han skär in från sin vänsterkant. Tottenham behöver förstärka sina alternativ i kantspelet och Muniain passar den Champions League-jagande klubben utmärkt.

Isco för Man City

En flytt som det redan ryktas vitt och brett om. Debuterade nyligen för det spanska landslaget, vilket givet mängden spansk talang säger en del om hur högt värderad han är. Malaga värderar honom till minst £30m men det lär inte utgöra något hinder för Man City om de vill ha honom. Strålande bollkontroll och ett fantastiskt spelsinne gör Isco till en synnerligen intressant spelare för Man City som sökte efter en sådan spelare i Samir Nasri utan att riktigt finna det.

Emre Can för Man Utd

Can debuterade för Bayern München under säsongen och många menar att han kan vara på väg att redan som 19-åring slå sig in i a-laget. Man Utd har länge haft behov av en effektiv tvåvägsspelare på mittfältet, som både har positionsspelet och passningsspelet, kombinerat med en hög arbetskapacitet, och Can visar prov på allt detta. Lugn i det egna bollinnehavet, kylig i passningsspelet, tuff i tacklingsspelet och goda ledaregenskaper. Närmast perfekt för Man Utd.

Inigo Martinez för Liverpool

Martinez spelar mittback för Real Sociedad men det är ytterst osannolikt att han kommer göra det särskilt länge till. Martinez visar trots sin korthet prov på utmärkt huvudspel, vilket inte minst är en produkt av vad som beskrivs som en spelförståelse väl i nivå med Carles Puyol. Läser spelet mycket bra och är svår att passera. Liverpool behöver den typen av mittbackar likaväl som de behöver förstärka sin backlinje rent allmänt, och Martinez borde vara en intressant värvning för Liverpool.

Leroy Fer för Arsenal

I januari var Everton och FC Twente överens om en övergång men klubb och spelare kunde inte komma överens om kontraktet. Fer debuterade för Twente som 17-åring för sex år sedan och har bara utvecklats sedan dess. Han är nu en av Europas främsta unga mittfältare. Han kan tackla, han kan passa och han kan skjuta, han är stark nog att även under press kunna hålla i bollen och visar upp en god förmåga att driva bollen framåt från mer defensiva positioner. Har som mittfältare gjort ett mål var fjärde match för Twente. Imponerande.

:::

Gemensamt för många av dessa lovande talanger i U21-EM är att de spelar ordinarie för sina klubbar i respektive ligor, i flera fall dessutom i toppklubbar. I vissa fall är det till och med spelare som är aktuella eller till och med ordinarie i sina länders respektive a-landslag.

I England kommer de bästa spelarna alls inte med. Antingen för att de själva, eller snarare deras klubbar, inte vill. Eller så finns det en föreställning att om en spelare någon gång prövat på a-landslagsfotboll så ska han inte längre vara aktuell för ungdomslagen.

Det är inte konstigt att det går som det går för England i landslagssammanhang.

:::

Be Champions!!

 

Peter Hyllman

Silly Season-Guide för Tottenham – "Deras bästa var inte gott nog"

Tottenham slog sitt eget poängrekord under den gångna säsongen med sina 72 inspelade poäng. Men det räckte inte. Inte när framgång mäts helt och hållet i Champions League-spel. Av det skälet kommer inte Andre Villas-Boas första säsong som manager riktigt vinna något egentligt erkännande.

Tottenham gjorde alltså sitt bästa. Bokstavligen. Men det räckte ändå inte till. Ett tungt läge naturligtvis. Vad som i slutänden stod laget dyrt var en oförmåga att göra mål, ett stundtals bräckligt försvarsspel samt en något tunn spelartrupp.

:::

Försvar

Tottenham har hittat en målvakt på lång sikt och med Michael Dawson och Jan Vertonghen ordnat upp sitt mittförsvar. Med Younes Kaboul som komplement så är Tottenham väldigt välbeställt i det avseendet.

Vad Tottenham sett till försvaret bör fokusera på nu är att få ut mer av sina ytterbackar. Kyle Walker har haft en solid om än ej särskilt spektakulär säsong. Han har inte sett lika vass ut offensivt som under sin debutsäsong och hans passningsspel har stundtals varit svagt. Det är en spelare Tottenham bör satsa vidare på men samtidigt förvänta sig mer av. Konkurrens på platsen kanske vore av värde.

Vänsterbacken är en position Tottenham möjligen kan fundera på att förstärka. Benoit Assou-Ekotto ger ett oengagerat och ofta slarvigt intryck. Mycket beror på hur Tottenham värderar Kyle Naughton och Zeki Fryers, annars kan Leighton Baines vara en intressant måltavla.

Mittfält

Om det är någon lagdel i vilken Tottenham inte saknar kvalitet så är det rimligtvis mittfältet. Möjligen lider man av överflödets förbannelse, Villas-Boas provade ett antal olika kombinationer under den gångna säsongen.

Kanske är det snarare en idé att trimma uppsättningen mittfältare. Tom Huddlestone gjorde goda insatser för laget men spelar i grund och botten för lite. Scott Parker är 32 år gammal och tveksam som förstaval. Andros Townsend är lovande men också långtidsavstängd.

Vad Tottenham behöver göra är att förstärka på ytterpositionerna, och detta oavsett om Gareth Bale blir kvar i klubben eller ej. När antingen Bale eller Aaron Lennon är frånvarande så blir Tottenhams spel för ensidigt och därmed försvagat. Tottenham bör här värdera att värva spelare med att ta upp Christian Ceballos och Nabil Bentaleb från U21-laget.

Mitt intryck av Tottenham är också att laget saknar en rejäl impact player på mittfältet. Spelaren med vilken Tottenham kan förändra matchbilden, bryta mönstret. Sådana spelare växer inte på träd, men kan vara värda att hålla ögonen öppna för.

Anfall

Tottenhams stora problemområde under såväl den gångna säsongen som tidigare säsonger. Laget saknar helt enkelt en striker av internationellt snitt, i all enkelhet har detta varit skillnaden mellan Champions League och ej.

Det vore offensivt och något utav en chansning, givet att han bara gjort en säsong i Premier League hittills, men Christian Benteke borde vara en spelare som Tottenham håller ögonen på. En spelarprofil som teoretiskt skulle passa dem utmärkt.

Annars vore David Villa så klart en intressant värvning som jag tror skulle kunna vara av stort värde för Tottenham i alla fall på kort sikt. Vilket kanske är bra nog i detta läge.

:::

Sommarens tema: Ledarskap

Det har på något sätt varit typiskt för Tottenham att samtidigt som de kan skära itu motståndare som Man Utd och Man City så kan de ha förtvivlat svårt att göra något åt svagare motståndare. En oförmöga att slita sig till resultat mot slutet av säsongen har hållt dem bakom Arsenal och Chelsea.

Till viss del upplever jag det bero på en brist på ledarskap. Gareth Bale visar förvisso prov på en typ av ledarskap men det är den mer högljudda formen jag nu främst tänker på, den som gjuter mod i laget och håller dem på tårna varje match igenom.

Tottenham är ett lag av tämligen tystlåtna spelare. Snälla pojkar och så vidare. Det har ju sagts mycket om Scott Parkers inspirerande tal i West Ham, men även han är väl mer utav en så kallad man av handling snarare än ord.

Att ha en spelare som skriker på sitt lag är inte ett nödvändigt kriterium för att lyckas. Det är något som är olika för olika lag. Jag tror Tottenham skulle vinna på att ha en sådan ledargestalt, i backlinjen eller på mittfältet, och det är en spelartyp som Villas-Boas bör leta efter i sommar.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Arsenal skapar mest värde för pengarna

I dagarna kommer det schweiziska fotbollscentret Football Observatory presentera ny forskning baserad på en banbrytande ekonometrisk modell som syftar till sätta en så ”objektiv” prislapp som möjligt på varenda spelare i de fem största europeiska ligorna.

I modellen har forskarna tagit hänsyn till en mängd olika faktorer som ålder, prestationer, återstående kontraktslängd, internationella meriter, tidigare transfersummor och så vidare.

Vad som gör resultaten intressanta är emellertid vad de därefter gör med dem. De har nämligen då räknat samman vad alla lag enligt denna modell faktiskt är värda och jämfört detta med vad respektive klubb har betalat för dessa lag.

Och genom storleken på differensen kan de därefter då avgöra vilka klubbar som är förhållandevis bäst på öka värdet på sina spelare. Och om vi då håller oss till engelska storklubbar så ser det ut så här:

:::

(1)    Arsenal — Cost: £168m, Value: £269m, Diff: +£101m
(2)    Tottenham — Cost: £151m, Value: £226m, Diff: +£75m
(3)    Man Utd — Cost: £292m, Value: £359m, Diff: +£67m
(4)    Liverpool — Cost: £226m, Value: £212m, Diff: -£14m
(5)    Chelsea — Cost: £370m, Value: £344m, Diff: -£26m
(6)    Man City — Cost: £376m, Value: £333m, Diff: -£43m

Källa: Daily Mail

:::

Naturligtvis ingår inte bara engelska klubbar i den här sammanställningen. Det ska sägas att Arsenal kommer fyra, med i tur och ordning Barcelona, Dortmund och Bayern München före dem på plats 1-3.

Men Arsenal är alltså den engelska klubb som är bäst på att öka värdet på sina egna spelare. Som alltså utvecklar dem bäst, alternativt är bäst på att hitta utvecklingsbar talang till låga priser.

Nu är ju så klart den här ekonometriska modellen inte nödvändigtvis guds gåva till mänskligheten, även om jag tycker den låter hyfsat vettig, åtminstone jämfört med en del annat man sett.

En spelares sanna värde går bara att definiera genom att spelaren faktiskt säljs. Och modellen kan omöjligtvis ta hänsyn till att vissa spelare helt enkelt är ovärderliga för vissa klubbar. Det vill säga, de kommer aldrig säljas.

:::

Men jag tycker ändå den här sammanställningen säger någonting både väsentligt och viktigt.

För det handlar ju i grund och botten om att köpa spelare och att utveckla spelare. Det är kort och gott en tämligen god indikator på vad jag brukar kalla för management – hur förädlar man sina resurser?

Och om den här sammanställningen visar något så är det ju just att bra management faktiskt är rätt viktigt. Kanske till och med avgörande i vissa avseenden.

För Arsenal slutade ju en poäng före Tottenham i tabellen. Hade Arsenal gjort det om klubben inte hade lyckats förädla sina spelare med £26m mer än vad Tottenham lyckats med?

Man Utds spelartrupp kostade drygt 20% mindre än både Chelseas och Man Citys spelartrupper. Hade Man Utd kunnat vinna fem av de sju senaste ligatitlarna i konkurrens med dessa båda klubbar om de inte förädlat sina spelare med mellan £90-110m mer än dem?

Om Liverpool hade varit lika bra på spelarutveckling som exempelvis Tottenham och Arsenal, hade vi då sett dem i Champions League?

Beroende på vad vi väljer att svara på de här frågorna så måste vi komma fram till att det trots allt inte är bara pengar som styr inom fotbollen, klichén som blivit någon form av vedertagen sanning. Utan att även management spelar en stor roll.

Och det är ju en rätt trevlig slutsats trots allt.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Englandsbloggens alternativa ligatabell

I och med gårdagens utvärdering av Man City så är då samtliga klubbar utvärderade för den gångna säsongen 2012-13. 20 klubbar i fullständigt slumpmässig ordning.

Jag har vid upprepade tillfällen och i lite olika sammanhang blivit uppmanad att sammanfatta dessa utvärderingar. Och det passar väl förvisso lite extra bra att göra det just dagen efter det att alla utvärderingar faktiskt är klara.

Det mest kontroversiella i utvärderingarna har ju föga förvånande varit spelarbetygen. Det blir väl så, sätter man betyg om något så fäller man ju ett kategoriskt omdöme, och sådant väcker så klart alltid debatt.

Men låt oss då ta fasta på det. Lite roligt, om än sannolikt fullständigt intetsägande, är ju att slå samman alla dessa spelarbetyg och utifrån detta konstruera en ”alternativ ligatabell”.

Det vill säga, hur skulle Premier League-tabellen ha sett ut den 19 maj om lagen placerades sett till hur de presterat utifrån förväntningarna på dem? Givet mina omdömen av såväl prestation som förväntningar.

Men den riktiga tabellen speglar ju klubbarnas prestationer i sin helhet, inte bara spelarnas. Det bör naturligtvis även den alternativa tabellen göra. Samtidigt är det ju i slutänden spelarna som gör jobbet.

I min alternativa tabell viktar jag därför mitt totalbetyg x1 och det genomsnittliga spelarbetyget x2. Och landar därmed i följande, ordnat efter totalpoäng samt med spelarbetygen inom parantes:

:::

Alternativa Premier League 2012-13:

(1) Swansea — 3,91pts (3,36)

(2) Everton — 3,65pts (3,47)
(3) Man Utd — 3,51pts (3,26)
(4) Southampton — 3,45pts (3,17)

(5) Arsenal — 3,43pts (3,14)
(6) West Brom — 3,41pts (3,11)
(7) Norwich — 3,25pts (3,38)
(8) Chelsea — 3,12pts (3,18)
(9) Tottenham — 3,07pts (3,11)
(10) West Ham — 3,04pts (3,06)

(11) Liverpool — 2,97pts (2,95)
(12) Aston Villa — 2,86pts (2,79)
(13) Man City — 2,71pts (3,06)
(14) Newcastle — 2,41pts (2,61)
(15) Sunderland — 2,35pts (2,53)
(16) Wigan — 2,32pts (2,48)
(17) Fulham — 2,19pts (2,29)

(18) Stoke — 2,18pts (2,29)
(19) Reading — 2,06pts (2,59)
(20) QPR — 1,99pts (2,48)

:::

Nu ska ju verkligen inte en sådan här tabell tas på ens en millimeter större allvar än vad den förtjänar. Tongue in cheek och allt det där. Men kanske säger den något, och några observationer kan man ju göra.

Dels får vi väl så här i efterhand säga så här att jag nog värderar faktiska titlar rätt högt. Swansea vinner, rätt mycket på grund av Ligacupen. Wigan hoppar ovanför nedflyttningsstrecket, tack vare FA-cupen. Och Chelsea distanserar exempelvis Man City, tack vare Europa League.

Inget fel med det, kan jag tycka. Kanske lite old school.

Dels kan man av förhållandet mellan lagets poäng och spelarbetyget utläsa vad jag anser har varit nyckeln till framgång eller orsaken till en klubbs relativa misslyckande. Om poängen är högre än spelarbetyget, så är det ett gott betyg för klubbledningen och/eller managern.

Är å andra sidan spelarbetyget högre än poängen så kan man av det förstå att jag anser en stor del av felet ligga hos klubbledningen och/eller managern. Att de gjort illa värre.

:::

Tankar på det? Tänk på att det är söndag och att ni därför inte får svära!

:::

Be Champions!!

 

Peter Hyllman

Utvärdering av Man City 2012-13

Betyg: ++

Styrelsen. Lite känns det som om det här var säsongen när verkligheten till viss del kom ikapp Man Citys styrelse. Tidigare års inte alltid helt genomtänkta spelarköp fanns kvar i klubbens system och satte upp vissa praktiska hinder för klubbledningens mandat att köpa spelare. Därmed lades grogrunden för en konflikt mellan å ena sidan ledningen och å andra sidan Roberto Mancini som skulle sätta sin prägel på hela säsongen.

Roberto Mancini. Kan omöjligtvis få några positiva omdömen från den här säsongen, även om han säkert skulle göra sitt bästa för att förklara hur det egentligen var någon annans fel. Men ännu ett fiasko i Champions League föregick ett ytterst svagt titelförsvar i Premier League. Lägg till detta ständiga konflikter med såväl spelare som ledare i klubben, och så väldigt förvånande att han fick sparken är det inte.

Styrka. Kvaliteten på Man Citys spelartrupp är naturligtvis enorm. Man City har köpt väldigt kompetenta spelare på de allra flesta positioner och laget har en tyngd, fart och teknik i sitt spel som gör det oerhört svåremotståndligt när det flyter på för dem. Laget har rent defensivt ligans bästa uppställning och organisation, de är oerhört snåla både när det kommer till att släppa till målchanser och i att släppa till mål på dessa målchanser.

Svaghet. Det som varit lagets svaghet den här säsongen, och i praktiken den stora skillnaden mellan den här säsongen och den förra, har varit lagets offensiv i vilken laget förvisso fortfarande skapar en hel del chanser, men i termer av effektivitet är laget endast marginellt bättre än ligans genomsnitt. Vi kan se två förklaringar till detta. Dels att anfallarna inte varit lika kliniska den här säsnogen. Dels att kvaliteten på de chanser som skapas helt enkelt är lägre än förut. Något som skulle hänga ihop med lagets alltför centrerade spel som de flesta motståndare nu har läst och lärt sig att försvara sig bättre mot.

:::

Att göra:

(1) Agera handlingskraftigt på spelarmarknaden. En punkt som Man City redan kraftfullt har börjat adressera i och med köpen av Jesus Navas och Fernandinho. Delvis handlar det om att förbättra och bredda spelartruppen. Delvis handlar det också om att tillföra energi och bekämpa den slentrian som verkade ha smugit sig in efter ligavinsten.

(2) Öppna upp för variation i offensiven. Man City behöver hitta olika variationer i sin offensiv så att motståndarna tvingas fundera på och organisera för flera hot på en och samma gång. Båda kanterna behöver förstärkas med kreativa spelare och det centrala mittfältet behöver breddas.

(3) Ge Manuel Pellegrini ett tydligt mandat. Med all säkerhet är det ju Pellegrini som tar över som manager i Man City. Det är ett bra val. Vad Man City måste göra nu är att ge honom ett tydligt mandat. De tendenser till gnäll och upproriskhet som funnits i spelartruppen kan så klart ha berott på Roberto Mancini, men Man City har inte råd att låta spelarna tro att det är något som är ett allmänt acceptabelt beteende. Det måste vara tydligt vem som bestämmer, och vilka som inte gör det.

:::

!

Matija Nastasic. Ung mittbackstalang som värvades som en lovande spelare för framtiden, men som slagit sig in som ordinarie bredvid Vincent Kompany redan under sin debutsäsong. Har svarat för förvånansvärt få misstag och har en strålande framtid.

?

Samir Nasri. Var en av de spelare som under säsongen utmålades av Roberto Mancini till något av en syndabock. Endast spelandes på 50% var omdömet. Något orättvist kanske, särskilt konstruktivt knappast. Problemet är kanske att det möjligen inte var helt och hållet obefogat.

:::

2012-13 som film: Sunset Boulevard (1950)

Billy Wilders magnifika noir-film om den verklighetsflyktade skådespelerskan Norma Desmond som i och med talfilmens genombrott blivit en föredetting men ändå lika storslaget som envist hävdar att ”I am big. It’s the pictures that got small!”, påminner till stor del om Roberto Mancinis envisa hävdande av sin egen ofelbarhet i tapper strid med otillräckliga förutsättningar.

:::

Spelarbetyg:

Joe Hart – (+++)

Vincent Kompany – (++++)
Pablo Zabaleta – (++++)
Joleon Lescott – (++)
Aleksandr Kolarov – (++)
Gael Clichy – (+++)
Kolo Touré – (++)
Matija Nastasic – (++++)

James Milner – (+++)
Javi Garcia – (++)
Gareth Barry – (+++)
Yaya Touré – (++++)
Samir Nasri – (++)
David Silva – (++++)

Edin Dzeko – (++++)
Sergio Agüero – (+++)
Carlos Tevez – (+++)

Snitt: 3,06

:::

Be Champions!!

 

 

Peter Hyllman

Om den engelska fotbollens kalla krig

Ett uttalande som den engelske U21-förbundskaptenen Stuart Pearce gjorde i samband med onsdagens förlustmatch mot Italien, att det är ett stort problem att klubbarna inte släpper sina spelare till ungdomslandslagen, ådrog sig en icke föraktlig mängd häckel från engelsk fotbollsmedia.

Kontentan i häcklet var att det problem som Pearce beskrev inte är särskilt stort utan snarare en bifråga, och att han genom att fokusera på den frågan förbisåg det större problemet att engelska unga spelare saknar de nödvändiga tekniska färdigheterna på den nivån. Problemet menar de mediala kritikerna är inte klubbarna utan kulturen, närmare bestämt tränarkulturen.

Alldeles långsökt är det ju inte att Stuart Pearce själv är en underförstådd måltavla för den problemformuleringen, han förkroppsligar väl i någon mening, åtminstone uppfattas han nog så, ska vi säga det brittiska idealet om kraft och vilja framför taktik och teknik.

Nu är ju inte jag någon stor anhängare av Stuart Pearce för all del. Men det känns ändå som om kritiken mot honom här är lite orättvis. Jag skulle ju tvärtom säga att det faktiskt är ett problem att klubbarna är så ovilliga att släppa sina spelare, och att detta om något är just en kulturfråga. Inte heller ser jag att engelsk fotboll nödvändigtvis bara lider av ett enda stort problem.

:::

Under många långa år ägde ett kallt krig rum mellan å ena sidan väst och å andra sidan öst, med USA och Sovjetunionen som de två huvudsakliga kombatanterna. Enligt politisk teori var det doktrinen om terrorbalans, alltså den genom kärnvapen garanterade ömsesidiga förgörelsen, som framgångsrikt bevarade kriget kallt och förhindrade det att någonsin bli hett. Om bara båda parter agerade rationellt så skulle kriget på så vis undvikas.

Så här i efterhand framstår det inte som någon tillfällighet att doktrinen förkortades MAD, för ”mutually assured destruction”.

Man kan så klart hävda att det var en lyckad doktrin. Något kärnvapenkrig blev det aldrig, även om det var bra nära. Huruvida något är lyckat som leder till att världen lever på randen till krig och kärnvapenkatastrof i rätt precis fyra långa decennier går att diskutera. Samtidigt som två länder, och med dem hela världen, får lägga mer tid på att rusta ihjäl varandra snarare än att öka det allmänna och kollektiva välståndet.

Därefter har ju framsteg inom spelteori förkastat delar av detta. Grundtanken i John Nash nobelprisbelönade teori illustrerades lysande enkelt i filmen A Beautiful Mind, med Russell Crowe i huvudrollen. I korthet visar han att rationella aktörer vinner mer på samarbete och ömsesidiga avtal än vad de gör på konkurrens och hot om förstörelse.

Den engelska fotbollen har sitt alldeles egna pågående kalla krig, som i sin tur har pågått i snart 20 år. Det vill säga hittills bara hälften av den tid som det riktiga kalla kriget ägde rum, men det uppvisar heller inga tecken på att upphöra någon gång snart. Det är ett kallt krig mellan vad som i engelska media brukar beskrivas som ”club and country”, det vill säga mellan klubbarna och landslaget.

Den järnridå som Winston Churchill en gång pratade om som sänktes mellan öst och väst, är inom engelsk fotboll fast förankrad mellan å ena sidan Premier League och dess medlemmar och å andra sidan FA och dess intressen gällande de engelska landslagen.

:::

Den engelska fotbollens kalla krig har onekligen sina teatraliska aspekter. Den cirkus som uppstår i samband med varenda landslagsuttagning och uppehåll för landskamper, när spelare mer eller mindre snubblar över varandra för att komma med förklaringar för varför de inte kan vara med. Skador uppstår som ur ingenstans för att därefter läkas mystiskt fort när uppehållen lider mot sina slut.

Det har bildats en hel vetenskap runt denna cirkus. Statistiska modeller byggs exempelvis upp för att kunna påvisa fullständigt godtyckligt definierade så kallade ”red fatigue zones” som används som politiska argument för varför en spelare inte kan vara med i det ena landslagsuppdraget efter det andra. Andra använder kanske inte just denna modell, men resonemanget är i grund och botten ändå detsamma.

På sätt och vis måste man så klart också förstå klubbarna. De skyddar bara sina intressen och agerar i så måtto ”rationellt”, precis som den politiska doktrinen föreskriver men som Nash avskriver. Men i och med att landslagen inte bär någon ekonomisk risk, eller ens någon meningsfull sportslig risk, för att använda sig av spelarna så minskar deras moraliska auktoritet därefter.

Samtidigt går heller inte de högst verkliga konsekvenserna av denna teatralism att förneka. Engelsk fotboll förlorar på cirkusen. Kriget må vara kallt men effekterna är fortfarande negativa och kännbara. Någon egentlig kultur för landslagsspel finns egentligen inte längre i England, landslaget blir mer som något av ett gästspel, därtill ett ångestladdat gästspel, och på så vis når man heller inga framgångar.

Spelare fostras i föreställningen att landslaget är något mindre viktigt, i värsta fall något nödvändigt ont. Sammanhållningen och samspeltheten blir lidande, något som förstärks och förvärras av att spelarna i England kommer från relativt sett fler klubbar.

:::

Det som kanske skiljer den engelska fotbollens kalla krig från dess motsvarighet i verkligheten är att det i det här fallet bara är den ena parten, klubbarna, som faktiskt sitter på atombomben. Det är alltså inte frågan om något hot om ömsesidig förstörelse, utan snarare en form av förtryck där den andra parten tvingas dansa efter råttfångarens pipa.

Det som fick terrorbalansen att till sist, om än stegvis, att skifta över till ett hot om ensidig förstörelse var klubbarnas maktspel och utbrott ur The Football League och bildandet av Premier League. Därmed förlorade FA en stor del av sitt inflytande och det blev i grund och botten klubbarna som kontrollerade alla resurser inom den engelska fotbollen.

Om det alltså ska finnas någon realistisk förhoppning om att återställa terrorbalansen, nåja – låt oss kalla det för maktbalansen, inom engelsk fotboll, det vill säga mellan klubbar och landslag, så måste det alltså hittas ett sätt att beväpna landslaget med atombomben. Gå från ett hot om ensidig förstörelse till ömsesidig förstörelse.

Men vad skulle i så fall kunna utgöra en sådan atombomb?

Follow the money brukar ju vara ett känt tips i sådana här sammanhang. Ett vapen måste alltså ge landslaget i form av FA en viss grad av makt och kontroll över klubbarnas resurser. Kanske borde FA ges i mandat att utforma en engelsk variant av elitlicens som varje klubb måste ha för att få spela på elitnivå, det vill säga Premier League, inom det engelska ligasystemet.

För att få en sådan hypotetisk elitlicens måste engelska klubbar uppfylla minst två grundläggande skyldigheter gentemot FA: Att uppfylla vissa grundläggande krav på finansiell hållbarhet, samt att göra samtliga sina spelare generellt tillgängliga för alla former av landslagsspel. En klubb som inte uppfyller dessa grundläggande skyldigheter förlorar sin elitlicens och därmed också sin plats i Premier League.

En idé. Det finns säkert flera.

:::

Detta är dock inget som Stuart Pearce behöver tänka på ikväll. Han behöver bara tänka på att England ikväll måste vinna mot Norge. Han skulle också kunna tänka lite på att använda sina spelare i de positioner de normalt sett är vana att spela på.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Utvärdering av Wigan 2012-13

Betyg: ++

Styrelsen. Inga stora nyheter när det gäller Wigans styrelse utan det är business as usual, vilket så klart är både på gott och på ont. Dave Whelan gjorde ett starkt jobb som lyckades behålla Roberto Martinez i klubben en säsong till, även om det redan den här sommaren har visat sig omöjligt att upprepa bedriften. De senaste åren har Wigan varit en säljande klubb, vilket så klart eroderat klubbens konkurrenskraft på sikt.

Roberto Martinez. En mycket beundrad och respekterad manager vilket är såväl välförtjänt som något överdrivet. Man undrar om beundran hade varit lika hög om han istället varit något blekare och haft namnet Robert Martin. I alla fall har han lyckats göra Wigan till ett bollskickligt lag som har kunnat visa upp en imponerande högstanivå. Dock har det brustit rejält i defensiven, vilket till sist var vad som ledde till nedflyttning. Avskedsgåvan med att vinna FA-cupen, mot självaste Man City i finalen, ska dock inte föraktas.

Styrka. Wigan känns lite allround på det mesta, och det kan kanske ses som både en styrka och en svaghet. Nej, men det råder förvisso ingen större tvekan om att Wigan har ett bra passningsspel inom laget, ofta lyckas pressa motståndarna tämligen väl samt använder kanterna förhållandevis bra i sitt anfallsspel. Det är mittfältet som framstår som Wigans starkaste lagdel varifrån de är förhållandevis duktiga både på att skapa och förhindra målchanser.

Svaghet. Wigan känns lite allround på det mesta, och det kan kanske ses som både en styrka och en svaghet. Men lagets allmänna svagheter står framför allt att finna i planens båda ändar. De defensiva problemen är uppenbara, Wigan släpper in mål i en takt och nivå som är direkt ohälsosam. Givet hur relativt snåla laget trots allt är med att släppa till målchanser så är ju det direkt alarmerande för backlinjen. Offensivt lider laget också brist på effektivitet, även om det knappast är något påträngande problem i relativa termer.

:::

Att göra:

(1) Hitta en ny manager. Well, duh! Men i och med att det nu står klart att Roberto Martinez lämnar klubben så måste Wigan lägga mycket jobb och göra god research på att hitta en ersättare som kan utgå både från den spelartrupp som nu finns, men även från en realistisk bedömning av vilka spelare som troligtvis lämnar klubben, och göra ett kapabelt försök att ta Wigan raka vägen tillbaka till Premier League.

(2) Förstärk försvaret. Wigans akilleshäl, såväl rent taktiskt som sett till spelarmaterialet, måste förstärkas, både i kvalitet och kvantitet. Annars tror inte jag att det blir något återtåg, i alla fall inte som lämnar perrongen redan nästa säsong.

(3) Förnya anfallet. Den anfallare som till största delen hållt Wigan på banan den här säsongen har varit Arouna Koné, och att han följer med Wigan ned i The Championship betraktar jag som ytterst osannolikt. Ett uppenbart jobb för Wigan i sommar måste alltså bli att hitta en duglig försteanfallare.

:::

!

Callum McManaman. Varje spelare som lyckas få en FA-cupfinal uppkallad efter sig förtjänar ju ett utropstecken. Kan man tycka. Var en av lagets absolut främsta spelare under slutet av säsongen. Samtidigt en spelare som kanske kan vara realistisk för Wigan att försöka behålla.

?

Paul Scharner. Gammal trotjänare i klubben som inlånades under säsongen från Hamburg för att stabilisera laget, men svarade för ett antal tämligen dyrbara misstag. Är det en spelare som Wigan möjligen kan ha nytta av i The Championship?

:::

2012-13 som film: Citizen Kane (1941)

Orson Welles lyckades med sitt mästerverk till persondrama få en hel värld att i decennier undra vad som egentligen menades med Charles Foster Kanes sista ord, ”Rosebud!” På samma sätt undrar nu alla vi som följer engelsk fotboll vad Wigan egentligen menade med den där synnerligen otippade FA-cupvinsten, var det ”tack och adjö!” eller ”på återseende!”?

:::

Spelarbetyg:

Joel Robles – (++)
Ali Al Habsi – (+++)

Antolin Alcaraz – (+++)
Emmerson Boyce – (++)

Ronnie Stam – (++)

Maynor Figueroa – (++)

Gary Caldwell – (+++)
Paul Scharner – (++)
Ivan Ramis – (++)

James McCarthy – (+++)
David Jones – (++)

Ben Watson – (++)

Shaun Maloney – (+++)
Jordi Gomez – (++)
James McArthur – (+++)
Roger Espinoza – (++)
Jean Beausejour – (+++)

Arouna Koné – (++++)
Franco Di Santo – (++)
Callum McManaman – (++++)
Mauro Boselli – (+)

Snitt: 2,48

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Michael Laudrup har ställt Swansea inför ett vägskäl

Michael Laudrup måste känna att han har ett rätt bra utgångsläge. Han har gjort succé med Swansea under sin första säsong i klubben, etablerat laget på Premier Leagues övre halva och därtill vunnit en stor titel med klubben. Hans facit på transfermarknaden är så här långt beundransvärt.

Swansea själva å sin sida måste känna sig rätt nöjda med beslutet att anställa Michael Laudrup. Detta trots att de är fullt medvetna om att det förmodligen inte är någon lösning som räcker längre än några år. Dock lär de ha blivit rätt nöjda i och med att Laudrup under säsongen förlängde sitt kontrakt med klubben.

Allt måste ha känts lite som frid och fröjd. Lugna puckar. Därefter försöker jag föreställa mig de miner av chock, förvåning och mild panik när Michael Laudrup enligt utsago ska ha informerat Swanseas styrelse att han ansåg att klubben behövde spendera närmare £200m på cirka fyra världsklasspelare i sommar för att säkra framtiden i Premier League.

Pengar som Swansea naturligtvis inte har. Swanseas styrelse hade tankar om att spendera ungefär £20m i sommar, det vill säga runt ett tionde av vad Laudrup nu begär. Föga förvånande så sägs det nu att relationen mellan Laudrup och Swanseas ordförande Huw Jenkins har blivit lite ansträngd. Inte onormalt när två personer ser olika på klubbens tidsperspektiv.

Men hur kommer det sig egentligen att det blir på det här viset? Det finns så klart lite olika möjligheter för hur man ska förstå det här.

:::

Ett sätt att förstå det på är bokstavligt. Det vill säga, Michael Laudrup menar precis vad han säger och inget annat, han vill verkligen att Swansea ska spendera £200m i sommar. Det utgår från att han faktiskt ser detta som en realistisk möjlighet, något som i sin tur bygger på en avsevärt mindre realistisk syn på det här med ekonomi.

Ett annat sätt att förstå det på är politiskt. Med det menas att Michael Laudrup säger vad han säger i syfte att sätta politisk press på Swanseas styrelse. Det kan syfta till två saker. Dels att tvinga dem till att spendera betydligt mer än vad de har för avsikt att göra, genom att implicit hota med möjligheten att han annars lämnar klubben. Dels kan ställandet av ett omöjligt krav vara ett sätt att förbereda en exit ur klubben, om Laudrup själv exempelvis fått nys om att större uppdrag skulle vara tillgängliga för honom.

Ett tredje sätt vi kan förstå det på är ideologiskt. Det skiljer sig från det politiska perspektivet i det att uttalandet inte syfter till att sätta press på någon, utan på att lyfta fram en vision om klubben och laget några år in i framtiden. Kort sagt, ett försök att skapa kollektivt engagemang runt en mycket ambitiös framtidsvision.

:::

Inte mycket talar dock för det tredje alternativet. När Michael Laudrups egna representanter gör gällande att han är besviken på styrelsens agerande så är det inte längre fråga om konstruktiva visioner. Inte heller är det rimligt att anta att Laudrup är så finansiellt naiv att vi bör förstå honom bokstavligt i det här avseendet.

Alltså måste vi kanske ändå betrakta det som politiskt. Den fråga som i så fall återstår är huruvida Michael Laudrup i första hand planerar en exit, eller om han genom maktspel försöker tvinga Swanseas styrelse att spendera mer än vad de inledningsvis ansett sig ha möjlighet att göra.

Om vi utgår från att det är det senare, trots allt har vi inga som helst konkreta indicier på att Michael Laudrup skulle vara aktuell för någon större klubb såsom exempelvis Real Madrid, så står i så fall striden mellan två olika filosofier om hur en fotbollsklubb ska skötas såväl operativt som finansiellt.

Swanseas styrelse vill agera och spendera långsiktigt, framför allt inte spendera mer än vad klubben årligt tjänar in. Michael Laudrup föreslår istället att klubben ska spendera baserat på förväntningar om framtida intäkter. Han vill slå mynt av klubbens Premier League-status, höjda TV-avtal och så vidare, och spendera nu för pengar som kommer att komma in senare.

Det luriga är att det går att förstå Laudrup. Swansea ska nästa säsong spela i Europa League, vid sidan av den inhemska fotbollen. Vilka problem det kan medföra illustrerades den här säsongen med Newcastle, en parallell som borde oroa Swansea, som därtill har en i ursprungsläget betydligt tunnare trupp än Newcastle.

Swansea behöver kort och gott värva spelare. De måste försöka bredda sin spelartrupp.

Risken med Michael Laudrups föreslagna väg är dock att det osvikligen innebär att man lånar på sin framtid. Och har en klubb väl dragit på sig kostnader så är det svårt att snabbt bli av med dem, snarare har de en tendens att vilja öka. Det är alltså en väg som i många fall tidigare har lett till förluster, skuldsättning och i vissa fall stora ekonomiska problem.

Swansea står inför ett vägskäl i sommar.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Utvärdering av Swansea 2012-13

Betyg: +++++

Styrelsen. Potentiellt stod ju Swanseas styrelse i samband med Brendan Rodgers frånfälle under förra sommaren inför en myriad av olika alternativ som skulle leda laget och klubben rakt in i svårigheter. Men klubben agerade snabbt och träffsäkert i och med tillsättningen av Michael Laudrup, en av de mest spännande rekryteringarna. På så vis gav de Swansea bästa möjliga förutsättningar att lyckas under sin andra säsong i Premier League.

Michael Laudrup. Rimligtvis måste man ha uppfattningen att Laudrup är en av den här säsongens stora managersuccér. Han har dels tagit över Swansea och i alla fall i min mening utvecklat deras spel åt det mer offensiva hållet. Han har etablerat laget i Premier League och landade till sist på dess övre halva, samt naturligtvis vunnit klubbens första stora titel. Hans facit på transfermarknaden imponerar också, där han med tämligen små medel ändå lyckades svara för ett antal av säsongens bästa värvningar.

Styrka. Swansea har etablerat sig i Premier League med en genomtänkt och sammanhängande spelfilosofi baserat på ett konstruktivt bollinnehav som en såväl offensiv som defensiv taktik. Det Laudrup framför allt har förbättrat med Swansea sedan han tog över laget är lagets presspel på motståndarna och att fler spelare nu följer med upp i anfallet och attackerar motståndarmålet. Det är tack vare denna utveckling som Swansea på sätt och vis har brutit sig igenom det glastak som nykomlingar ofta ställs inför i Premier League.

Svaghet. Om vi ska hitta någon uppenbar svaghet i Swansea så är det i så fall anfallet. Detta trots att Michu alltså gjort sådan succé den här säsongen. Men Michu är i grund och botten en mittfältare, och det är kanske i sig lite talande för vilken impact övriga anfallare har gjort. Ingen av dem har gjort mer än tio matcher den här säsongen. Något ineffektiva är Swansea, även med Michu i laget, och det var rätt tydligt att Swansea fick problem i helhet när Michu gick ner i en svacka.

:::

Att göra:

(1) Förstärk anfallet. Swansea sålde Danny Graham till Sunderland, och efter det så finns det i princip inga anfallare i spelartruppen bakom Michu, utom möjligen Luke Moore som dock inte fått överdrivet med speltid. Swansea skulle behöva hitta en riktig striker för att verkligen förstärka laget.

(2) Bredda spelartruppen. Det är lite anmärkningsvärt att Swansea alltså har gått runt den här säsongen på i huvudsak 14 spelare, som vardera har gjort över tio matcher den här säsongen. Nästa säsong kommer att ställa betydligt större krav på Swansea i det här avseendet, spel i Europa League garanterar detta. Så Swansea behöver bredda.

(3) Hård fysisk träning. Det kommer bli en lång säsong för Swansea, som måste ha energin att kunna bibehålla prestationsnivån även mot slutet av säsongen när ligaspel, cupspel och Europa League samtliga sitter i spelarnas ben. Mycket förberedelse är nödvändigt.

:::

!

Michu. Tveklöst den här säsongens stora utropstecken för Swansea, värvad för småpengar av Michael Laudrup. Utmanade länge i skytteligatoppen och var Swanseas absolut största hot framåt.

?

Ben Davies. Har gjort stor succé för Swansea den här säsongen efter att han tvingats ersätta Neil Taylor som försvann tidigt på säsongen på grund av skada. Davies blev till en vital del av Swanseas försvarsspel. Nu är Taylor dock rehabiliterad och det är inte självklart hur Laudrup betraktar de båda spelarnas inbördes rangordning.

:::

2012-13 som film: Breakfast at Tiffany’s (1961)

Blake Edwards mångtydiga komedi med den ikoniska Audrey Hepburn i huvudrollen som den vackra men mystiska Holly Golightly. Precis som Hollys livsstil förbryllar den karaktär med vilkas ögon vi själva ser henne, graciös och bekväm i sociala sammanhang men ett nervöst vrak i ensamhet, så är Swansea en märklig blandning av obesvärad stilfullhet och svårgripbar bräcklighet.

:::

Spelarbetyg:

Michel Vorm – (+++)
Gerhard Tremmel – (+++)

Ashley Williams – (++++)
Chico – (++++)
Garry Monk – (++)
Dwight Tiendalli – (+++)
Angel Rangel – (+++)
Ben Davies – (++++)

Leon Britton – (+++)
Pablo Hernandez – (++++)
Ki Sung-Yueng – (++)
Nathan Dyer – (+++)
Wayne Routledge – (++++)

Michu – (+++++)

Snitt: 3,36

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Missbruk av Wayne Rooney beivras

Vi har en sommar framför oss som kommer att ha fler löpande transfersagor än på väldigt länge. Och det gäller inte vilka spelare som helst. Spelare som Gareth Bale, Luis Suarez, Leighton Baines, Edin Dzeko, Carlos Tevez, Marouane Fellaini, Bacary Sagna med flera kommer alla i någon utsträckning ryktas vara på väg bort från sina respektive klubbar.

Men den största transfersagan av dem alla är onekligen, och ser ut att så kunna förbli, Wayne Rooneys vara eller icke vara i Man Utd. Fullt naturligt, det gäller ju en av ligans absoluta profilspelare som råkar spela för ligans största klubb och regerande mästare. I och med att han är engelsman så finns det ju även en landslagsaspekt på det hela.

Det har i de flesta sammanhang lyfts fram som något utav det första som David Moyes måste ta tag i, huruvida Wayne Rooney ska bli kvar i klubben eller om han ska säljas. Tidigare har jag bloggat om hur jag ser Wayne Rooneys agerande i slutat av den här säsongen som först och främst ett power play, en förhandlingsteknik.

I dagarna valde så Rooney att göra ett uttalande som gick ut på att han först och främst såg sig som anfallare, inte någon mittfältare. Ett uttalande som kan sägas gå rätt i hjärtat av det som förmodligen ligger och gror i relationen mellan honom själv och klubben.

:::

I huvudsak måste vi så klart se detta först och främst som ett direkt budskap till David Moyes: ”Jag vill spela anfallare!” Kortfattat så handlar det naturligtvis om att han vill att Moyes ska förtydliga att det är den rollen i vilken han ser Wayne Rooney i Man Utd.

Vad som dock sägs mellan raderna i ett sådant uttalande är att Wayne Rooney vill vara kvar i Man Utd. Att hans första alternativ är att spela anfallare i Man Utd. Marken är alltså odlad för fruktsamma samtal mellan Rooney och David Moyes, åtminstone sett till vad Rooney själv tycker och tänker.

Ett perspektiv här skulle ju kunna vara att bli upprörd på en spelare som kan uppfattas som att han ställer villkor för sitt deltagande i laget. Men så har jag lite svårt att se på det hela. Jag kan bara känna respekt för en spelare som trots allt funderar på den roll han själv spelar, och som tydligt kommunicerar sina önskemål.

Detta särskilt som jag menar att Alex Ferguson till och från har missbrukat Wayne Rooney en hel del under en period av närmare sex år. Många är de tillfällen som Rooney under stora delar av en säsong har fått spela på någon kant, har getts defensiva uppgifter eller, som den här säsongen, har börjats experimentera med i form av någon sorts central mittfältare.

De som beskyller honom för illojalitet nu glömmer bort att han har tagit på sig de här, för honom i grunden oönskade, rollerna utan knot. När han väl har gett sig ut på planen så har han varit en lojal lagspelare.

:::

Wayne Rooneys allra bästa säsonger har kommit när han har spelat anfallare, en säsong när han spelade i princip ensam anfallare. Det är i den positionen han är en spelare i världsklass, och det kan därför inte ses som så underligt att det är i den positionen han vill spela.

David Moyes ska naturligtvis inte låta sig utpressas, men en bra manager lyssnar också på sina spelare.

Han har också goda skäl att göra det. Wayne Rooney är en viktig spelare för Man Utd. Det finns tvivel kring hans fysiska prestanda, men som personlighet är han väldigt viktig för laget. Att förlora honom vore på så vis mer behäftat med problem än när Cristiano Ronaldo lämnade laget.

Det talas om olika värvningar som Man Utd planerar att göra under sommaren. Jag menar att David Moyes först och främst bör se om sitt eget hus innan han börjar kasta pengar omkring sig.

:::

Be Champions!!

 

Peter Hyllman

Utvärdering av Reading 2012-13

Betyg: +

Styrelsen. När en klubb begår ett stort och ödesdigert misstag så förväntar man sig att andra klubbar ser och lär. När Wolves förra säsongen sparkade Mick McCarthy utan någon plan på vad som skulle ske därefter så trodde man inte att man skulle få se det igen, särskilt inte så snart. Men Reading gjorde i alla fall ett bra försök när de sparkade McDermott. Till sist blev det Nigel Adkins, och det bästa man kan säga om det är kanske att det var en rekrytering för framtiden, givet att klubbledningen då redan resignerat sig för nedflyttning.

Brian McDermott. Kanske var McDermotts stora succé med Reading att de faktiskt tog sig till Premier League genom att vinna The Championship förra säsongen. Någon större lycka den här säsongen hade McDermot emellertid inte, utan laget befann sig hela tiden under eller omkring nedflyttningsstrecket. Det såg ett tag i januari ut som om Reading var på väg att lyfta sig ur träsket, men i och med att den tillfälliga formtoppen försvann så beseglades till sist McDermotts öde.

Nigel Adkins. Det vore fel att säga att Adkins kom in och uppenbart förbättrade något. Reading låg näst sist när Adkins tog över laget och de slutade också näst sist i tabellen, efter att under en period ha legat allra sist. Det var på något vis psykologiskt uppenbart att Adkins inte skulle lyckas rädda Reading från nedflyttning, och att det heller inte var hans uppdrag, utan att han har anställts för att efter den här säsongen ta dem tillbaka till Premier League.

Styrka. Lagets båda målvakter har båda väckt beundran den här säsongen, Alex McCarthy har till och med som en följd fått prova på landslaget. Givet det antal chanser som skapas mot Reading så är det kanske inte så konstigt att målvakterna hamnar i förgrunden. I övrigt är det anfallet som varit Readings stora och kanske enda förlåtande egenskap. Närmare specifikt Adam Le Fondre. Laget skapar få chanser, men har var under säsongen varit väldigt effektiva i att ta dem tillvara.

Svaghet. Inget lag i Premier League släpper till så många chanser som Reading har gjort den här säsongen. Lagets problem är alltså inte i första hand en sviktande backlinje, tvärtom ligger laget i det avseendet nära ligans genomsnitt, utan ett lättdominerat mittfält. Något som också manifesteras i att Reading samtidigt skapar ungefär lika få chanser framåt som Stoke. Lagets i huvudsak 4-4-2-baserade taktik har helt enkelt inte funkat för dem i Premier League.

:::

Att göra:

(1) Treårsplan. Det var lite överraskande när Reading vann The Championship förra säsongen, och kanske var det egentligen inte dags för dem att gå upp i Premier League. Nu gäller det dock att göra det bästa av det år de ändå spelade där, och använda de fallskärmsbetalningar de därmed gjort sig berättigade till att lägga upp en treårsplan för att utveckla klubben och inte bara ta dem tillbaka till Premier League, utan rusta klubben och laget för att hålla dem kvar där.

(2) Förbättra det centrala mittfältet. Lagets stora svaghet den här säsongen och naturligtvis den del av laget som måste förstärkas och förbättras om Reading ska kunna hoppas på att hävda sig i Premier League framöver. I huvudsak var problemet taktiskt snarare än spelarmässigt, och med Nigel Adkins så finns goda möjligheter att detta är på väg att förändras.

(3) Konsolidera försvaret. Det har under säsongen använts närmare en ocean av olika försvarare. Ändå, eller kanske just därför, är det egentligen ingen av dem som direkt gjort något större väsen av sig. Reading behöver hitta en mer fast modell i sin backlinje, göra sig av med överflödet och satsa mer på kvalitet framför kvantitet.

:::

!

Adam Le Fondre. Måste rimligtvis gå under benämningen den här säsongens supersub. Svarade för många viktiga mål och avgörande insatser, trots att han startade endast hälften av de matcher som den närmast oduglige Pavel Progrebnyak fick göra.

?

Pavel Progrebnyak. Sommarens prestigevärvning för Reading, snodd framför näsan på Fulham. Men han uträttade ytterst lite. Man kan fråga sig, om Reading inte var ägt av ryske Anton Zingarevich och Progrebnyak själv råkade vara ryss, hade då Brian McDermott fortsatt spela honom istället för inte minst Adam Le Fondre?

:::

2012-13 som film: The Deer Hunter (1978)

Michael Ciminos mörka skildring av Vietnamkrigets mänskliga konsekvenser för tre män och en kvinna i en amerikansk industristad. Filmens påkrypande känsla av olust och obehag följer Readings säsong tämligen väl i spåren. Filmens mest kända scen är när de tre männen är tillfångatagna av Viet Cong och som en form av mental tortyr tvingas spela rysk roulette. Vilket väl är just precis vad Reading under det senaste året har gjort i Premier League. Och det slutade rätt illa.

:::

Spelarbetyg:

Alex McCarthy – (++++)
Adam Federici – (+++)

Chris Gunter – (++)
Nicky Shorey – (++)
Alex Pearce – (+++)
Adrian Mariappa – (++)
Sean Morrison – (+++)
Kaspars Gorkss – (++)
Ian Harte – (++)
Shaun Cummings – (++)
Stephen Kelly – (++)

Jem Karacan – (+++)
Mikele Leigertwood – (++)
Jimmy Kebe – (++++)
Jay Tabb – (++)
Danny Guthrie – (+++)
Jobi McAnuff – (+++)
Gareth McCleary – (++)
Hal Robson-Kanu – (++++)

Pavel Progrebnyak – (+)
Adam Le Fondre – (++++)
Noel Hunt – (++)

Snitt: 2,59

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Man City vinnare på Premier Leagues nya manager-marknad

Vi har lämnat Premier League bakom oss inför sommaren. Det enda vi än så länge vet är att när Premier League återkommer så kommer väldigt mycket att vara nytt eller förändrat.

Bara omsättningen av nya managers är rekordhög. Säsongen är slut sedan några få dagar men redan vet vi att åtminstone i sex klubbar kommer vi att se nya managers när den nya säsongen ska till att börja. Samtliga den här säsongens tre högst placerade klubbar, fyra av de sex högsta, har bytt eller kommer att byta manager.

Sex undrar ni, är det inte snarare fem? Jo, det kan man kanske säga, men Paolo Di Canio gjorde så få matcher i Sunderland den här säsongen att jag ändå i reell mening betraktar honom som ny.

Och då har sommaren knappt börjat. Huruvida det faktiskt blir fler managers som lämnar sina poster är oklart. Men helt säkert känns det ju av olika skäl inte att sådana som Martin Jol i Fulham, Michael Laudrup i Swansea och Alan Pardew i Newcastle blir kvar på sina jobb.

Men av de sex klubbarna som vi nu vet har bytt eller inom en snar framtid kommer att byta manager, har de dragit en vinstlott eller en nitlott? Vilka har lyckats bäst med att hitta en efterträdare, kommer så att säga klubbarna ut som vinnare eller förlorare ur den här karusellen?

Här går det att tala med absolut säkerhet i fyra fall. Vi vet att Paolo Di Canio, David Moyes, José Mourinho och Mark Hughes är nya managers i sina respektive klubbar. Jag bedömer dock röksignalerna som sådana att både Roberto Martinez och Manuel Pellegrini är i praktiken klara som managers för Everton och Man City.

Här är min bedömning.

:::

(6) Roberto Martinez, Everton. Nu börjar jag nästan känna mig som om jag mobbar den genomsnälle Roberto, men jag kommer inte ifrån att jag helt enkelt bara ser problem med den här rekryteringen. Everton har grundat så mycket på defensiven, som händelsevis råkar vara Martinez allmänna svaghet. Jag tror omställningen riskerar bli väldigt hög förEverton som dessutom har samma problem som Man Utd att det är svårt att gå vinnande ur ett försök att ersätta den manager som precis lämnat.

(5) Paolo Di Canio, Sunderland. The jury is out on this one. Med all sannolikhet kommer Di Canio ge sig iväg på en rejäl ombyggnation av en spelartrupp som han bedömer som otillräcklig och odisciplinerad. Det är svårt att säga vilken väg det här kommer att gå. Di Canio är definitivit kompetent nog och tvivelsutan tillräckligt engagerad för att lyckas väldigt väl. Samtidigt så känns han som person också både något känslomässig och framför allt lite väl konfliktsökande för att inte risken för misslyckande likaväl ska finnas där.

(4) David Moyes, Man Utd. Moyes är ingen dålig tillsättning av Man Utd, tvärtom så är det på flera sätt en beundransvärd tillsättning. Problemet är så klart att om det är Alex Ferguson man försöker sig på att ersätta så går det inte att komma ur det spelet som en vinnare. Spelet är alltså riggat och man får göra det bästa man kan av situationen. Det menar jag att Man Utd trots allt har gjort, de får i Moyes en manager med liknande värderingar som Ferguson, de får en potentiellt långsiktig lösning, och de får en god taktiker.

(3) Mark Hughes, Stoke. Jag är förvisso ingen stor supporter av Hughes managerskap. Men jag tror ändå att han och Stoke passar väldigt väl ihop. Dels söker Stoke efter en manager med den typen av egenskaper som Hughes dokumenterat har. Dels tror jag att Hughes personliga vilja till revansch kommer att gagna Stoke. I Stoke har Hughes också fått en klubb som påminner mycket om Blackburn, som är Hughes hittills största framgång. Stoke är därtill lite av en klubb med allt att vinna just nu.

(2) José Mourinho, Chelsea. Chelsea får alltså tillbaka sin egen lite specielle manager. Naturligtvis är Mourinho en alldeles utmärkt manager, en briljant matchcoach och en stor motivator. Främst tror jag dock effekten är psykologisk. Hans tillsättning galvaniserar en klubb som under flera år har sökt efter sin egen identitet. Det enar en splittrad klubb, spelare och supportrar varvar upp. Jag tror bara inte att det här är något som kommer att hålla i sig mer än några få år.

(1) Manuel Pellegrini, Man City. Jag tror Pellegrini kan bli en lysande rekrytering av Man City. De söker en manager som kan få laget att lyfta även i Champions League, och där har Pellegrini nått dokumenterad framgång vid flera tillfällen. Taktiskt är han också ytterst solid. Har ett ödmjukt och långsiktigt förhållningssätt som kommer tjäna Man City väl. Frågetecknet, likt för Moyes, är hur han klarar steget upp från en stor klubb till en av de allra största.

:::

Söte jesus en sådan bortatröja Liverpool visar upp inför den kommande säsongen.

:::

Idag börjar också U21-EM. England går in i action direkt ikväll mot Italien i den första gruppspelsmatchen. I gruppen spelar också Israel och Norge. Den andra gruppen, innehållandes Spanien, Tyskland och Holland utöver Ryssland, kan bli en svettig historia.

Englands trupp har ni här. Om lite drygt två veckor rullar dessutom U20-VM igång i Turkiet. Där ställs i gruppspelet England mot Chile, Egypten och Irak. En hel del fokus på unga talanger den här sommaren alltså.

:::

Be Champions!!

 

Peter Hyllman

Utvärdering av Everton 2012-13

Betyg: ++++

Styrelsen. I och med att David Moyes är så långvarig och har en så stark roll i klubben så är styrelsens uppgift snarast att försöka öka de resurser som klubben och Moyes har tillgång till. Att hitta en köpare till klubben och komma vidare i arenafrågan har hittills varit Bill Kenwright övermäktigt, men den här säsongen lyckades styrelsen i alla fall skaka fram lite mer pengar än vanligt med vilka det var möjligt att förstärka spelartruppen.

David Moyes. Lyckades med bedriften att för andra säsongen i rad sluta före Liverpool i tabellen, samtidigt som Everton länge och väl åtminstone nosade på Champions League-platserna. Med små resurser slutar Everton sexa. Moyes har utvecklat Everton taktiskt de senaste två-tre säsongerna, och laget är bland de bästa i ligan i termer av bollinnehav och passningsspel. Att Everton för första gången i mannaminne dessutom inledde en säsong starkt tyder på att han även justerat sina träningsmetoder.

Styrka. Everton är ytterst solida defensivt. Det är lagets kanske mest tydliga kännetecken, även om det möjligen inleddes lite skakigt den här säsongen. Men i defensiva termer är Everton väl på par med Premier Leagues samtliga topplag. De släpper inte till många chanser och försvaret är väl organiserat att hantera de chanser som ändå dyker upp. Offensivt är Everton en av de klubbar som skapar allra flest chanser. Sammantaget visar båda dessa aspekter på mittfältets styrka i Everton, föga förvånande med spelare som Marouane Fellaini, Leon Osman och Steven Pienaar i laget.

Svaghet. Evertons tydliga svaghet är anfallet, som varit en akilleshäl för Everton i många säsonger. Laget skapar många chanser, men ligger i termer av effektivitet i att utnyttja sina målchanser sämre till än ligagenomsnittet som helhet. Inte bra för ett lag som slutar sexa. Problemet kan vara kvalitativt. Att det saknas spets bland anfallarna. Problemet kan också vara taktiskt. Att Moyes överbefolkar mittfältet på anfallets bekostnad, och att balansen mellan de båda lagdelarna därför blir skev.

:::

Att göra:

(1) Definiera en spelidé. I och med att David Moyes nu lämnat klubben söker Everton efter en ny manager. Alla röksignaler tyder på att detta kommer bli Roberto Martinez. En manager som representerar en annorlunda spelidé än Moyes. Everton måste hitta en anpassning mellan en ny managers idéer och den aktuella spelartruppens realiteter.

(2) Förstärk anfallet. Uppenbarligen har Everton ett problem med sitt anfallsspel och behöver förstärka den lagdelen. Nikica Jelavic har inte gjort en lika bra andra säsong som debutsäsong. Om Everton hade haft en striker av hög kvalitet så hade de varit betydligt närmare Champions League än vad de till sist var.

(3) Säkra eller ersätt nyckelspelare. Om vi återvänder till David Moyes flytt så har den lett till att många menar att flera av lagets nyckelspelare, främst då Marouane Fellaini och Leighton Baines, också är på väg bort. Det kan vara så och likaså inte vara så. Det är hur som helst nödvändigt för Everton att under sommaren säkra spelartruppens kvalitet.

:::

!

Steven Pienaar. Känns lite grann som gnistan i det maskineri som utgör Evertons centrala mittfält. Marouane Fellaini och Leon Osman har gjort starka insatser men det känns som om det är Pienaar som, tillsammans med dessa, har gjort mittfältet spektakulärt. Han och Leighton Baines har också gjort vänsterkanten till ett fruktat vapen.

?

Nikica Jelavic. Jelavic hade en fantastisk debutvår i Everton 2011-12 där målen flödade och det såg ut som om Everton till sist hade hittat sin formidable striker, som klubben letat efter i många år. Men under den andra säsongen så har målen sinat för Jelavic, och frågan är om det var en olycklig omständighet eller början på ett mönster.

:::

2012-13 som film: Rocky (1976)

Jag tycker det är mycket med Everton som påminner om Sylvester Stallones arketypiske fighter. Rocky representerar den lilla människans hopp om storhet mot alla odds och genom sin obändlighet trotsar han boxningens stora. En hel del med Evertons fotboll påminner också om Rockys ringtaktik. Ta emot en väldigt massa smällar utan att låta dig knockas, samtidigt som du får slå väldigt många gånger för att betvinga din motståndare.

:::

Spelarbetyg:

Tim Howard – (+++)

Leighton Baines – (+++++)
John Heitinga – (++)
Phil Jagielka – (++++)
Sylvain Distin – (++++)
Seamus Coleman – (++++)

Darron Gibson – (+++)
Phil Neville – (+++)
Leon Osman – (++++)
Steven Pienaar – (++++)
Kevin Mirallas – (++++)
Marouane Fellaini – (+++++)

Nikica Jelavic – (++)
Steven Naismith – (++)
Victor Anichebe – (+++)

Snitt: 3,47

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

José Mourinho och den tunna gränsen mellan galenskap och genialitet

Det sägs att en definition av galenskap är att upprepa samma sak om och om igen och förvänta sig ett annat resultat. Så med det som utgångspunkt skulle det ju enligt skolboken vara en lätt uppgift vad Chelsea pysslar med nu när de för en andra gång har anställt José Mourinho som manager.

Vi kan i alla fall lätt konstatera att det har tagit Chelsea närmare sex år att återvända till sitt utgångsläge.

Däremot ska vi inte vara så säkra på vad som är galenskap. Genom sina studier av psykiatrin visade den franske filosofen Michel Foucault tydligt hur det vi kallar för galenskap är ett socialt konstruerat begrepp, med andra ord något som vi skapar själva och som är i högsta grad föränderligt.

Det vill säga, för Chelsea att återanställa José Mourinho måste inte nödvändigtvis vara galenskap. När du misslyckas om och om igen, pröva något… gammalt?

:::

Oavsett galenskap eller ej, så kan man så klart ändå fråga sig vad Chelsea och dess supportrar faktiskt kan förvänta sig.

Det råder så klart ingen tvekan om att Chelsea får tillbaka en ytterst kompetent manager. Utan någon större tvekan den bäste manager som Chelsea har haft under den tid som Roman Abramovich har ägt klubben.

Med José Mourinho vann Chelsea två ligatitlar på rad, och Mourinho är alltså den ende manager vid sidan av Alex Ferguson som har lyckats med att försvara en Premier League-titel. Chelseas 95 poäng säsongen 2004-05 är ett rekord i Premier League.

Att José Mourinho kommer tillbaka kan definitivt svetsa samman klubben, dess spelare, ledare och supportrar. Entusiasmen kan förväntas vara hög. Men vi ska också komma ihåg att Mourinho red in i ett mer öppet landskap i mitten av 2000-talet. Det är svårare terräng nu.

Som ett amen i kyrkan kom också suktande utsagor från Chelseas supportrar om hur José Mourinho älskar klubben. Jag tror säkert han har lite speciella känslor för Chelsea, men jag tror också Mourinho är en person som är mycket väl medveten om vad man bör säga för att hålla sig väl med fansen.

Vi ska heller inte glömma bort att de skäl som fick Chelsea och José Mourinho att gå skilda vägar 2007 fortfarande finns där. Mourinho vill ha kontroll, Roman Abramovich vill ha kontroll. Något måste ge vika, annars kommer det att spricka igen.

:::

Det lovar hur som helst att bli underhållande. För Chelseas fans. Och med all sannolikhet för alla oss andra som av någon anledning tycker om det här spektaklet vi kallar Premier League.

Föreställ er en liga med José Mourinho, Paolo Di Canio och Ian Holloway som managers. Vilka presskonferenser, vilka intervjuer!

Möjligen kan man se en baksida. För är det något som kommer att öka så är det ju just cirkusen runt fotbollen, och själva fotbollen hamnar snarare (mer) i bakvattnet. Och man kan ju tycka att just detta är något som inte är helt lyckat och produktivt för utvecklingen av Premier League.

Allra minst är i alla fall jag lite trött på det ständiga mediala fokuset på just de mer teatraliska aspekterna av den engelska fotbollen. En ständig diskussion av form snarare än substans.

Men naturligtvis ökar det intresset för Premier League. Det skapar en ny dynamik. Det är ett nytt kapitel i Premier Leagues historia helt enkelt.

:::

Hur kommer det att gå då?

Ja. Chelsea är naturligtvis en av förhandsfavoriterna inför nästa säsong, alldeles oavsett José Mourinho eller ej. Med Mourinho så blir de väl kanske lite större förhandsfavoriter än utan Mourinho. Eftersom det är Mourinho.

Jag är tveksam till återföreningen. Jag tror att Chelseas klubbledning och supportrar förväntar sig en väldig massa saker från den som inte nödvändigtvis kommer att infrias.

Det är en flirt med det förflutna när det Chelsea snarare borde göra är att med bestämda steg kliva in i framtiden. Något som syftar till att bevara snarare än att förnya.

Men. Jag tror också det finns en tämligen god chans att José Mourinho kan göra med Chelsea precis vad han gjorde med Chelsea första gången han var i klubben.

Det vill säga, under några år bygga upp ett formidabelt lag kapabelt att konkurrera på högsta nivå i såväl Premier League som Champions League. För att därefter gå vidare till nya äventyr.

En lösning icke att förakta.

:::

Be Champions!!

 

Peter Hyllman

Utvärdering av Southampton 2012-13

Betyg: ++++

Styrelsen. Southamptons styrelse fick mycket kritik i samband med att de valde att sparka Nigel Adkins och ersätta honom med Mauricio Pochettino. På ytan är det en kritik som går att förstå, för Adkins hade fått fart på Southampton och laget befann sig över nedflyttningsstrecket med vind i ryggen. Samtidigt måste man också respektera förmågan att fatta ett avgörande beslut också i medvind, vanligtvis är det något som snarare brukar fordra krisinsikt. Kanske låg en långsiktig vision bakom beslutet snarare än felaktiga förväntningar. Under sommaren agerade styrelsen dessutom starkt på spelarmarknaden.

Nigel Adkins. Det får antas vara få managers som får sparken bara några dagar efter att laget lyckats hämta upp 0-2 borta mot Chelsea. Men den olyckan drabbade Adkins. Kanske knäcktes halmstrået redan tidigare, i samband med Southamptons svajiga säsongsinledning, när laget läckte mål bakåt som det värsta durkslag. Kanske inte att man förlorade utan det sätt på vilket man förlorade. Adkins verkade ha en offensiv spelidé men hade undervärderat behovet av en motsvarande defensiv spelidé. Det fick han lära sig under säsongen.

Mauricio Pochettino. Det som framför allt har blivit bättre i Southampton med Pochettinos tillträde, om vi tittar på kalla statistiska data, är just defensiven. Offensivt producerar Southampton ungefär likadant i termer av mål och målchanser. Defensivt emellertid släpper Southampton till betydligt färre målchanser än under Adkins. Trenden att laget släppte till allt färre målchanser inleddes dock under Adkins. Slutsatsen är ändå att Pochettino har gjort Southampton till ett tätare spelande lag.

Styrka. Vad Southampton framför allt har blivit bättre på, och kan se som styrka, under Mauricio Pochettino är det egna bollinnehavet tillsammans med ett högre presspel. Därmed ger de motståndarna liten tid, och sig själva mer tid, i sitt uppbyggnadsspel. Detta har också en offensiv poäng naturligtvis, i och med att de oftare lyckas vinna bollen högre upp i planen mot ett oorganiserad och överrumplat motståndarförsvar. Något anmärkningsvärt har Southampton av det skälet haft det förhållandevis lätt mot ligans topplag under i alla fall andra halvan av säsongen.

Svaghet. Som vi redan har berört så var ett av de grundläggande skälen till att Southampton befann sig i riktiga problem under säsongens första halva den svaga defensiven. I synnerhet då ett alltför vidöppet mittfält. Detta förbättrades dock med tiden, men fortfarande är Southamptons backlinje för dåligt organiserad. Det krävs inte många chanser för att motståndarna ska kunna göra mål. Bristen på organisation kan ha visst samband med antalet målvakter som Southampton använt sig av under säsongen. Offensivt har Southampton allmänt sett haft svårt att bryta ned lågt liggande motståndare.

:::

Att göra:

(1) Förstärk mittförsvaret. Organisationen i Southamptons backlinje är för svag och misstagen är för många. Det blev bättre under säsongen men är fortfarande inte tillräckligt bra. På ytterbackspositionerna är Southampton ytterst väl beställda, men laget skulle utvecklas med ett större mått av ledarskap i mittförsvaret.

(2) Hitta den kreative spelfördelaren. Det defensiva mittfältet är väl beställt med Morgan Schneiderlin och bredvid honom Jack Cork. Anfallsmässigt är det framför allt fart och teknik i Adam Lallana och Jason Puncheon som varit Southamptons verktyg. Laget har samtidigt svårt att bryta ned lågt liggande motstånd, och här saknas nödvändig kreativitet. Gaston Ramirez kan vara den spelaren men har en tendens att hamna för långt fram i planen.

(3) Bestäm målvakt. Organisationen i försvarsspelet lär inte hjälpas av att Southampton mer eller mindre spelat med tre målvakter under lika långa perioder av säsongen. Artur Boruc är dokumenterat stark samtidigt som Paulo Gazzaniga imponerande i säsongsinledningen. Pochettino valde framför allt Boruc.

:::

!

Luke Shaw. Vilken säsong den unge vänsterbacken Shaw har gjort. I princip landslagsmässig redan skulle jag vilja säga. Det är absolut inte märkligt att flera engelska toppklubbar har visat intresse för Shaw. Precis lika lite märkligt är det att Southampton bestämt vill behålla honom.

?

Gaston Ramirez. En av förra sommarens stora skrällvärvningar, när Southampton lyckades knyta till sig den så talangfulle uruguayanen från Bologna. Han har väl absolut inte gjort något dåligt jobb i Southampton men det känns också som om man förväntade sig, och förväntar sig, mer.

:::

2012-13 som film: Le Trou (1960)

Jacques Beckers otroligt spänningsfyllda och stämningsfyllda drama om fyra fångar i fängelse som planerar en slug flykt. För att förverkliga sina idéer tvingas de dock inviga en annan fånge i sina planer, något som skapar oro och osäkerhet när de fyra gamla fångarna och den nye inte vet om de kan lita på varandra. Kanske stod Southampton i lite samma situation i syfte att fly från en hotande nedflyttning när en ny manager kom in i klubben.

:::

Spelarbetyg:

Kelvin Davis – (++)
Paulo Gazzaniga – (+++)
Artur Boruc – (+++)

Nathaniel Clyne – (++++)
Maya Yoshida – (++)
Jos Hooiveld – (++)
Jose Fonte – (++)
Danny Fox – (++)
Luke Shaw – (+++++)

Morgan Schneiderlin – (++++)
Steven Davis – (++)
Jack Cork – (++++)
Guly – (++)
Gaston Ramirez – (+++)
Adam Lallana – (++++)
Jason Puncheon – (++++)

Rickie Lambert – (+++++)
Jay Rodriguez – (++++)

Snitt: 3,17

:::

Be Champions!!

 

 

Peter Hyllman

Tio skäl för Aston Villa att se ljust på framtiden

Det har varit en jobbig säsong för Aston Villa. Utslagna över två matcher ur Ligacupen av League Two-klubben Bradford. Utslagna ur FA-cupen av Millwall från The Championship. I ligan fick de kämpa länge och väl för att klara sig från hotet om nedflyttning från Premier League, utöver några riktiga stjärnsmällar längs vägen mot exempelvis Tottenham, Southampton och Chelsea.

Men säsongen fick till sist ändå ett lyckligt slut för Aston Villa, som klarade sig kvar i Premier League. De slapp gå in i till den sista matchen av säsongen, borta mot Wigan, och vara piskade att inte förlora. Paul Lambert kan bygga vidare med Aston Villa inför ännu en säsong i Premier League och inför vad som såhär i sommartider kanske kan kallas för den blomstertid nu kommer.

Och det finns goda skäl att både tro och hoppas att Aston Villa går en allt ljusare framtid till mötes. I sagans värld följdes sju goda år av sju dåliga år. För Aston Villa kan det tvärtom vara så att de tvingats genomgå ett par dåliga år för att därefter kunna se fram emot ett antal goda år. Jag har tidigare resonerat i övergripande drag varför jag tror Aston Villa har goda dagar framför sig.

Här är tio mer konkreta skäl för Aston Villa att slå sig till ro i sommarvärmen.

:::

Lagets ålderstruktur. Om vi väljer att bara titta på fasta spelare i Aston Villas startelva så hittar vi Matthew Lowton, Ciaran Clark, Nathan Baker, Barry Bannan, Ashley Westwood, Fabian Delph, Andreas Weimann och Christian Benteke. Detta är kärnan i laget och samtliga är 23 år eller yngre och med många år framför sig.

Brad Guzan. Lagets målvakt har haft en alldeles strålande säsong och imponerat i hög utsträckning. Samtidigt är han nyss 28 år fyllda och är alltså på väg in i en målvakts allra bästa ålder. Det är samtidigt inte helt sannolikt att någon större klubb kommer börja rycka i honom.

Christian Benteke. Lagets belgiske anfallssensation som med sina 19 ligamål, fler mål än vad någon i Man City, Chelsea, Arsenal och Everton mäktat med, och sitt spel räddade kvar Aston Villa i Premier League. Han har även rättfärdigat beslutet att peta Darren Bent. Även om han skulle säljas i sommar så kan Aston Villa göra mycket nytta med de pengarna.

Andreas Weimann. I skuggan av Benteke är det lätt att glömma bort Weimann, men han har varit en strålande och uppskattad spelare den här säsongen och väldigt värdefull för Aston Villa.

Fabian Delph. Inte minst glädjande är att Delph har börjat att så smått växa in i de skor som Aston Villa trodde han var god för när de en gång i tiden värvade honom från Leeds. Därmed kan Aston Villa få en spelare som kan ta tag i lagets mittfält.

Gabriel Agbonlahor. Under inledningen av säsongen undrade man lite till mans var Aston Villas mer erfarna spelare höll hus, en relevant fråga i ett i övrigt ungt lag. En av de mer erfarna spelare som började göra rätt för sig mot slutet av säsongen var just Agbonlahor, vilket var väldigt viktigt för laget.

Akademin. Klubbens ungdomsakademi är en av de allra mest produktiva inom engelsk fotboll. Som synes på lagets ålderstruktur så är klubben också duktiga på att ta tillvara dessa produkter. Kvaliteten är även genomgående hög, Aston Villa vann i år NextGen Series för just akademilag.

Ekonomin. Ett tungt vägande skäl för Aston Villas svåra år har varit att klubben tvingats dra åt svångremmen efter att ha överspenderat på löner under framför allt Martin O’Neills tid i klubben. Rapporter nu gör gällande att ekonomin är i långt bättre kontroll och att Aston Villa därför har mer svängrum ekonomiskt.

Paul Lambert. Likaväl som spelarna vinner i erfarenhet så gäller detta även Paul Lambert. Även han kommer att bli varmare i kläderna efter att ha slutfört sin första säsong i klubben. Han känner sina spelare bättre, hans idéer börjar få genomslag och så vidare.

Supporterbasen. Aston Villa är en klassisk engelsk storklubb, från en av landets största städer och med en stor supporterskara bakom sig. Det är naturligtvis värdefullt, både vad gäller atmosfären runt laget men också, även om det kan vara trist att prata om, som en finansiell trygghet. Genom storlek kommer styrka.

:::

Mest roligt under gårdagens match mellan Brasilien och England var att samtidigt via twitter följa de engelska journalisternas alltmer tilltagande häpnad när det visade sig att England ändå hade lite att sätta emot det förmodade världslaget Brasilien.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Utvärdering av Aston Villa 2012-13

Betyg: +++

Styrelsen. Med facit i hand är det självklart väldigt lätt att tänka positivt om Aston Villas styrelse. Trots att det stundtals såg riktigt illa ut för laget så valde de ändå att ha tålamod med Paul Lambert, vilket till sist fick sin belöning. Och det var så klart väldigt värdefullt. Invändningen är bara att det precis lika gärna hade kunnat gå illa för Aston Villa, och då hade vi suttit här och möjligen bannat styrelsen för att de inte var tillräckligt handlingskraftiga för att åtgärda läget. Men historien skrivs av segrarna, och med den logiken så har Aston Villas styrelse haft en bra säsong.

Paul Lambert. Ungefär samma resonemang kan tillämpas på Lambert som gjorde sin första säsong i klubben. Det som framför allt imponerar är Lamberts kyla att fortsätta använda sina unga spelare även i ett ytterst utsatt och trängt läge, utan att drabbas av panik och börja köpa spelare inför och mitt i säsongen. Det kan komma värdefullt igen i ett senare läge. Klubbstyrelsen visade förtroende för Lambert, och han återgäldade det förtroendet genom att visa detsamma för sina spelare.

Styrka. Det är genomgående lite svårt att prata om något som konkreta styrkor för Aston Villa. Under säsongen som helhet så har laget haft svårt att klicka i de allra flesta avseenden, men det som i slutänden räddade dem kvar i Premier League var anfallet. Med Christian Benteke och Gabriel Agbonlahor, tillsammans med ett snabbt kantspel, så har Aston Villa definitivt potentialen att producera framåt.

Svaghet. Den absoluta svagheten är den rakt motsatta. Aston Villa tappade många ledningar den här säsongen och ett skäl till det är att laget har varit alltför vekt centralt i banan. Det centrala mittfältet har alldeles för ofta dominerats av även medelmåttigt motstånd i Premier League, och backlinjen har saknat den organisation och den disciplin som är nödvändig för att freda det egna målet.

:::

Att göra:

(1) Förstärk det centrala mittfältet. Det är huvudsakligen mittfältet som varit Aston Villas stora problem den här säsongen och det är uppenbart att flera spelare där helt enkelt inte håller måttet, utöver att där inte finns någon mängd spelare att tillgå. Framför allt här bör Aston Villa ge sig ut på marknaden i sommar och hitta en stabil central tvåvägsspelare.

(2) Förstärk mittförsvaret. Framför allt Ron Vlaar har gjort ett bra jobb under säsongen men Aston Villas försvar har också varit väldigt misstagsbenäget och stundtals spelat med huvudet i armhålan. Ett visst fokus bör därför vara att hitta en stabil mittbackspartner till Vlaar, gärna någon som kan uppvisa lite ledaregenskaper i försvarsspelet.

(3) Hitta en anfallare. Christian Benteke har varit en sensation under sin första säsong i klubben, och ett stort jobb ligger så klart i att hålla fast i honom. I övrigt beror det mycket på vad Darren Bent får eller kan ta för roll i laget. Den här säsongen har varit närmast katastrofal ur hans perspektiv. Om Aston Villa dumpar honom så bör de hitta en ersättare.

:::

!

Christian Benteke. Säsongens värvning i de allra flesta avseenden utom möjligen utifrån ett rent fyndperspektiv. Producerade mål under hela säsongen men framför allt under slutet av säsongen var Benteke det stora skälet till att Aston Villa lyckades hålla sig kvar i Premier League.

?

Darren Bent. Det har under säsongen pratats mycket om Bents brist på speltid och uppenbara petning från laget. Tack vare att Christian Benteke gjort sådan succé så har det kanske ändå talats relativt tyst om det. Men Bents status är ändå oklar och måste rimligtvis klaras ut under sommaren.

:::

2012-13 som film: Jaws (1975)

Steven Spielberg visste att det mest skräckinjagande monster är det som vi inte kan se, det som befinner sig under ytan som när som helst kan slå till. I det avseendet har Spielbergs mördarhaj stora likheter med nedflyttningsspöket. Till sist lyckades dock Aston Villa i sista sekunden och i desperation undkomma faran med ett ”smile you son of a bitch!”. Aston Villa får dock hoppas att det inte blir någon uppföljare, för de blev inte riktigt lika bra.

:::

Spelarbetyg:

Brad Guzan – (++++)

Ron Vlaar – (++++)
Ciaran Clark – (+++)
Ashley Westwood – (++)
Joe Bennett – (++)
Eric Lichaj – (++)
Chris Herd – (++)
Nathan Baker – (+++)
Matthew Lowton – (++++)

Stephen Ireland – (++)
Karim El Ahmadi – (++)
Charles N’Zogbia – (++)
Brett Holman – (++)
Fabian Delph – (++)
Barry Bannan – (+++)

Darren Bent – (+)
Gabriel Agbonlahor – (++++)
Christian Benteke – (+++++)
Andreas Weimann – (++++)

Snitt: 2,79

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Hur bör Tottenham och Gareth Bale tänka i sommar?

Real Madrid har startat stora maskinen när det gäller sina försök att värva Gareth Bale från Tottenham. Klubbens president levererar ödesmättade uttalanden i media om hur Bale är född att spela i Madrid, troligtvis första gången någon säger det om en kille född i Cardiff. Real Madrid har till och med rullat fram Zinedine Zidane att säga att Gareth Bale minsann är bra nog att spela för klubben.

Med smicker kan man komma långt med stora egon.

Men i och med detta intresse, och i och med Gareth Bales uppenbara intresse för möjligheten, så öppnar det också upp sig en sådan här för fotbollen så klassisk svikardiskussion. En diskussion som naturligtvis berör den mer moraliska frågan om huruvida han ”borde” stanna kvar i klubben eller om det på något vis är okej att han lämnar.

Tottenham är en klubb som kommer att känna av den här diskussionen i sommar. Det finns två andra redan nu uppenbara fall i Luis Suarez och Wayne Rooney. Jag anser dock att Gareth Bale till skillnad från dessa båda är oförtjänt av den diskussionen. Han tillhör inte redan ett Champions League-spelande, och han har heller inte tvingat Tottenham att ställa upp så mycket för honom på grund av sin egen bristande disciplin.

Det går att se på det från klubbens perspektiv och från supportrarnas perspektiv. I båda dessa fall är det naturligtvis inte önskvärt att se lagets bästa spelare försvinna, det vill egentligen ingen se. Men om vi då istället väljer att se det helt utifrån spelarens perspektiv, vad kommer vi fram till då?

Bör Gareth Bale stanna kvar i Tottenham eller bör han flytta under sommaren till en klubb som spelar i Champions League?

:::

Om Tottenham hade klarat av att kvalificera sig för Champions League-spel så hade det inte varit något snack om saken. Då borde Gareth Bale ha stannat i klubben och då hade han med intill visshet gränsande sannolikhet också gjort det.

Men nu gjorde ju inte Tottenham det. Samtidigt så är det ställt bortom allt tvivel att Gareth Bale är en ”Champions League-spelare”. Det vill säga en spelare av den kalibern att han ”ska” spela i Champions League. Han är samtidigt snart 24 år gammal, det är dags att ta det steget uppåt för att göra det mesta av sin potential och sin karriär.

Nu finns de som invänder att Gareth Bale tar en risk om han lämnar Tottenham. Att om han lämnar Tottenham för en förmodat större klubb så finns det ju inga garantier för att han blir en lika stor stjärna där, eller ens lyckad. Bland andra nämns Luka Modric som exempel på just detta, som förra sommaren flyttade från just Tottenham till just Real Madrid.

Vad ska man säga om det? Tja, först och främst, utan risk kommer heller ingen avkastning. Resonemanget att Gareth Bale ska stanna kvar i Tottenham därför att han kan misslyckas i sin nya klubb är bisarrt. Utgångspunkten för en spelare kan inte vara att han kommer att misslyckas. I så fall vore han ingen stor spelare.

I alla sammanhang i livet är det nödvändigt att ta kalkylerade risker för att uppnå vad som är betydelsefullt. Märk väl, att en sådan ”risk” mycket väl också kan vara att stanna kvar i Tottenham.

Andra skulle kanske hävda att Gareth Bale utav lojalitetsskäl bör stanna kvar i Tottenham. Jag har något svårt att ta till mig det resonemanget. För det första, han har fått god ersättning från Tottenham, men han har också hållit sin del av avtalet i form av lysande spel och arbetsinsatser. Det har varit ett ärligt utbyte av arbete mot kapital.

För det andra, Gareth Bale har gjort sin vad jag skulle kalla för tjänstgöring i Tottenham. Han har varit i klubben sedan 2007, han har levererat flera säsonger i rad av spel i världsklass och gjort allt som stått i hans makt för att ta Tottenham till Champions League. Han har inte lämnat ”i förtid”, han gäldar inte på så vis i skuld till Tottenham.

Frågan som kanske snarare bör ställas är: Vad finns det för rationella skäl för Gareth Bale att stanna kvar i Tottenham?

Att sedan kanske Real Madrid är fel klubb för Gareth Bale att gå till är en annan fråga. Själv är jag exempelvis tveksam till det kloka att värva Bale till en klubb i vilken Cristiano Ronaldo redan spelar.

:::

Jag anser att Tottenham bör göra allt som står i klubbens makt att behålla Gareth Bale, om än inte till en sådan utsträckning att klubben gör sig osams med spelaren själv över det.

En tankeskola är så klart att de bör ta tillfället i akt och casha in och med pengarna bygga ut laget på fler positioner. Jag tror den moralhöjande effekten av att kunna behålla Bale är för hög för ett sådant sätt att tänka. Utöver att det inte utesluter viss lagutbyggnad, om än ej i samma utsträckning.

Några faktorer skulle kunna tala för att Gareth Bale ändå kan bli kvar i Tottenham.

Inledningsvis hans goda relation med Andre Villas-Boas där det framstår som om manager och spelare verkligen har funnit och känner genuint förtroende för varandra. Kanske kan Villas-Boas övertyga Bale om att ge Tottenham en säsong till.

Ska detta lyckas måste dock Tottenham visa på att de menar allvar med sin satsning under sommaren. Det måste investeras handlingskraftigt i några spelare av hög kvalitet, i synnerhet i anfallet. Bedömningen måste kunna göras att det är mer sannolikt att Tottenham når Champions League nästa säsong än vad det var den här säsongen.

Jag tror det bästa för Tottenham vore att lyckas behålla Gareth Bale. Dock betvivlar jag heller inte klubbens förmåga att fortsätta sin satsning även om de väljer att sälja honom, med hjälp av de pengar som försäljningen då inbringar.

Det bygger dock på en viss förutsättning. Nämligen att om de ska sälja honom, så är det bättre om de bestämmer sig för detta för snarare än senare. För att på så vis ha hela sommaren på sig.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Utvärdering av Man Utd 2012-13

Betyg: ++++

Styrelsen. Det finns egentligen inte särskilt mycket att säga om styrelsen i Man Utd. De gör ett bra jobb med att sköta sina uppgifter att få klubben att växa kommersiellt och överlåter det fotbollsmässiga till managern. Alex Ferguson framhäver ofta att han alltid får de investeringar han ber om och det finns inga skäl att betvivla den utsagan. Klubbens sätt att hantera först David Gills avgång och därefter Alex Fergusons har varit exemplariskt.

Alex Ferguson. Det går inte längre att hitta några superlativer som gör Ferguson rättvisa. Den stora bedriften den här säsongen var att så snabbt efter förra säsongens bittra nederlag motivera sina spelare för en ny säsong och därtill agera extremt handlingskraftigt under sommaren. Den stora svaghet som ledde till förra säsongens nederlag, en för passiv och försiktig taktik, var borta och ersatt med en mer positiv approach. I slutänden något som fällde avgörandet.

Styrka. Lagets allra främsta styrka återfinns i de båda ändarna av planen. Det är kanske något magstarkt, efter Man Utds dystra höst, att hävda att försvaret är en styrka, men laget visade också från och med vinter- och vårsäsongen att när säsongen går in i skarpt läge så höjer sig också försvaret. Michael Carrick med sitt positionsspel är oerhört viktig i just det avseendet. Offensivt var laget ligans allra mest effektiva den här säsongen, och samtliga anfallare gjorde sitt jobb och mer därtill när de fick speltid. Naturligtvis med Robin van Persie som sylten i just den blåbärsmuffinsen.

Svaghet. Vi återvänder till samma gamla litania som varit i bruk i åtminstone fem säsonger känns det som. Mittfältet. Vad som var delvis nytt den här säsongen var att det nu inte bara var det centrala mittfältet som stundtals klickade, även kantspelet var ibland för svagt. Framför allt saknas styrka i kombination med offensivt spelfördelande på Man Utds mittfält. När Man Utd förlorar matcher gör de det oftast därför att de inte lyckas kontrollera boll och matchbild på mittfältet. Offensivt är Man Utd det av Premier Leagues topplag som skapar lägst antal chanser, en tydlig indikation på dessa problem, och potentiellt kostsamt sett till anfallets effektivitet.

:::

Att göra:

(1) Lös mittfältet. Kanske har David Moyes lättare för att åtgärda Man Utds gordiska knut i form av det centrala mittfältet, utifrån och med ett nytt perspektiv som han ändå kommer. Jag vill se två spelartyper komma in, båda två bollvinnare, en dock mer defensivt lagd och den andre med mer offensiva egenskaper. Paul Scholes har lagt av och det är väl i farans riktning att Anderson har fått sina chanser.

(2) En ung spelare till varje lagdel. Det börjar bli viktigt att signalera till alla spelare i klubbens ungdomslag att avancemang till a-laget fortfarande är i högsta grad en realistisk möjlighet. Dessutom börjar jag tröttna på att höra om spelare som lämnar klubben för speltid. Ett projekt i sommar bör vara att hitta i alla fall en spelare per lagdel som fasas in i a-laget både träningsmässigt och framför allt matchmässigt. Moyes måste hitta sina boys.

(3) Agera i Wayne Rooney-frågan. Det stora frågetecknet som för tillfället hänger över Man Utd är Wayne Rooney. Vad vill han och vad har han för alternativ? Helst skulle jag se att Man Utd behåller Rooney, en i sina stunder gudabenådad spelare och inspiration för sina lagkamrater på planen. I det avseendet kan en ny manager vara en fördel. Oavsett vad som händer dock så bör frågan lösas omgående.

:::

!

Rafael Da Silva. Rafael har alltid betraktats som en lovande högerback. Men det har också länge funnits en misstanke att han var vek och misstagsbenägen för att bli riktigt bra. Den här säsongen har han dock skingrat alla tvivel, bland annat genom att klart och tydligt ha byggt på muskelmassan. Defensiv disciplin tillsammans med offensiv fart och teknik har gjort honom till en formidabel ytterback, en av ligans allra bästa.

?

Tom Cleverley. Irriterande oförutsägbar i sina prestationer. Har en hög potential och spelintelligens, en kvick passningsspelare som betyder mycket för både fart och finess i Man Utds anfallsspel. Har dock ibland svårt att rent fysiskt hålla kontrollen på mittfältet. Utvecklades mycket inför och under förra säsongen men har haft en mer tyst säsong den här gången. Kan han utvecklas under David Moyes?

:::

2012-13 som film: Persona (1966)

Ingmar Bergmans existentialistiska drama om en ung sköterska som tar hand om en tigande skådespelerska och vars personlighet alltmer smälter samman med sin patient kan sägas på gott och på ont spegla den symbiotiska relation som växt fram mellan Alex Ferguson och Man Utd. Alex Ferguson själv får nu under sin pension sätta sig och titta på en annan gammal Bergmanklassiker, Smultronstället.

:::

Spelarbetyg:

David De Gea – (++++)
Anders Lindegaard – (++)

Rafael Da Silva – (+++++)
Patrice Evra – (++++)
Phil Jones – (+++)
Rio Ferdinand – (++++)
Jonny Evans – (++++)
Nemanja Vidic – (+++)
Alexander Büttner – (+++)
Chris Smalling – (++)

Anderson – (++)
Ryan Giggs – (+++)
Michael Carrick – (+++++)
Paul Scholes – (+++)
Tom Cleverley – (++)
Antonio Valencia – (++)
Ashley Young – (+++)
Shinji Kagawa (++++)
Luis Nani – (++)

Wayne Rooney – (++++)
Javier Hernandez – (++++)
Danny Welbeck (++)
Robin van Persie – (+++++)

Snitt: 3,26

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Stoke och Mark Hughes kan vara en produkt av mer realistiska ambitioner

Mark Hughes tar över Stoke och han tar därmed över det dyrast sammansatta laget i Premier League utanför Champions League-platserna, tillika den klubb som netto spenderar tredje mest i hela Premier League. Vilket minst sagt är något anmärkningsvärt för en så pass liten klubb som samtidigt slutar på en 13:e plats i ligan och med lite kvar av säsongen flirtade farligt med nedflyttningsstrecket.

Det är fullt förståeligt om Stokes klubbledning inte ser det som en särskilt realistisk position för Stoke att befinna sig i. Klubbens ägare och ordförande Peter Coates talar öppet om att klubben måste börja bli mer självförsörjande, och man anar ett utbrett missnöje med hur Tony Pulis valde att göra affärer på spelarmarknaden, särskilt i kombination med att resultaten på planen inte förbättrades.

Valet av Mark Hughes som ny manager framstår ändå som något märkligt. Inte det uppenbara alternativet efter dennes misslyckande senast i QPR. Om vi skulle gå på Hughes prestationer i Man City och QPR, till vlss del även i Fulham, särskilt om vi ser till hur han lämnade klubben, så borde det ha varit betydligt svårare än så här för Hughes att få ett nytt jobb i Premier League. Det framstår som ett antingen korkat eller modigt beslut av Stoke.

Som uppenbarligen måste chansa på att den Mark Hughes de nu anställer är samme Hughes som innan han hoppade på det pengastinna Man City-projektet var en hyllad manager i Blackburn.

:::

Mark Hughes själv säger sig inte vilja bli dömd utifrån vad han uträttade, snarare inte uträttade, under sin tid i QPR utan säger sig vara glad att nu komma till en klubb där inte kaos råder.

Naturligtvis kan det vara orättvist att döma en manager utifrån en enda punkt på dennes CV. Samtidigt måste det vara en managers uppgift och förbannade skyldighet att göra det bästa av situationen, även om den är kaotisk, och det kan man inte säga att Hughes gjorde. Snarare var han medskyldig till det kaos han nämner genom att göra en mängd ytterst märkliga värvningar.

Något som då möjligen kan tala för Mark Hughes är att han kanske söker revansch och personlig upprättelse. Han har trots allt på bara cirka fem år gått från att vara en av Premier Leagues mest respekterade managers till närmast ett åtlöje.

:::

Kanske har Mark Hughes också lidit lite av att ha blivit något för stor för sina skor, en något orealistisk syn på sina egna styrkor och svagheter.

Det kan ju vara lätt hänt efter att ha blivit anställd av Man City, vid den tiden Premier Leagues mest offensivt storsatsande klubb. Något märker man väl också av det i uttalanden från Mark Hughes själv om att han ansåg sig vara aktuell för ”större klubbar” än exempelvis Fulham och QPR. Kanske var det agenten som viskade i hans öron och då handlade det förmodligen inte om några visdomsord i stil med ”kom ihåg att du är dödlig!”

Intrycket hittills, om vi betraktar Mark Hughes managergärning som helhet, är snarare att han trivs och frodas i något mindre klubbar utan större inblandning från styrelsen och klubbledningen vad gäller spelarvärvningar. Där han ges tid att bygga ett lag i sin avbild.

Det hade han i Blackburn som han kontinuerligt fick att placera sig runt tabellens mitt och övre halva. I Blackburn gjorde han sig också ett gott namn i termer av att värva spelare där han gjorde ett antal fynd såsom Christopher Samba, Ryan Nelsen och Roque Santa Cruz.

När han lustigt nog försökte upprepa samma trick i Man City, och värvade Roque Santa Cruz dit, så möttes det med skepsis och sågs snarare som bevis för att Hughes nog inte riktigt förstod på vilken nivå i storleksordningen som Man City ville ligga.

En bild av Mark Hughes som ”small time” växte fram och ledde till att han utan vidare ceremonier ersattes av Roberto Mancini.

:::

Men om det var en profil som passade Mark Hughes ytterst illa i Man City, och en profil som kanske inte gick så väl ihop med ett QPR drabbat av någon form av transfertourette, så passar den desto bättre ihop med Stoke som klubb och dess nuvarande ambitioner.

Timing är viktigt i livet. En lösning kan vara katastrof vid en tidpunkt för att vara perfekt en annan. Det kan mycket väl vara så att Stoke och Mark Hughes helt enkelt ligger helt rätt i tiden.

Och om Mark Hughes nu dessutom plockas in för att göra Stoke lite offensivare och mer målfarliga, så finns så klart alltid den inte helt befängda möjligheten att värva Roque Santa Cruz till klubben i sommar.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman