Följer

Populära lag

Populära spelare

Populära ligor

Om den engelska fotbollens kalla krig

Peter Hyllman

Ett uttalande som den engelske U21-förbundskaptenen Stuart Pearce gjorde i samband med onsdagens förlustmatch mot Italien, att det är ett stort problem att klubbarna inte släpper sina spelare till ungdomslandslagen, ådrog sig en icke föraktlig mängd häckel från engelsk fotbollsmedia.

Kontentan i häcklet var att det problem som Pearce beskrev inte är särskilt stort utan snarare en bifråga, och att han genom att fokusera på den frågan förbisåg det större problemet att engelska unga spelare saknar de nödvändiga tekniska färdigheterna på den nivån. Problemet menar de mediala kritikerna är inte klubbarna utan kulturen, närmare bestämt tränarkulturen.

Alldeles långsökt är det ju inte att Stuart Pearce själv är en underförstådd måltavla för den problemformuleringen, han förkroppsligar väl i någon mening, åtminstone uppfattas han nog så, ska vi säga det brittiska idealet om kraft och vilja framför taktik och teknik.

Annons

Nu är ju inte jag någon stor anhängare av Stuart Pearce för all del. Men det känns ändå som om kritiken mot honom här är lite orättvis. Jag skulle ju tvärtom säga att det faktiskt är ett problem att klubbarna är så ovilliga att släppa sina spelare, och att detta om något är just en kulturfråga. Inte heller ser jag att engelsk fotboll nödvändigtvis bara lider av ett enda stort problem.

:::

Under många långa år ägde ett kallt krig rum mellan å ena sidan väst och å andra sidan öst, med USA och Sovjetunionen som de två huvudsakliga kombatanterna. Enligt politisk teori var det doktrinen om terrorbalans, alltså den genom kärnvapen garanterade ömsesidiga förgörelsen, som framgångsrikt bevarade kriget kallt och förhindrade det att någonsin bli hett. Om bara båda parter agerade rationellt så skulle kriget på så vis undvikas.

Annons

Så här i efterhand framstår det inte som någon tillfällighet att doktrinen förkortades MAD, för ”mutually assured destruction”.

Man kan så klart hävda att det var en lyckad doktrin. Något kärnvapenkrig blev det aldrig, även om det var bra nära. Huruvida något är lyckat som leder till att världen lever på randen till krig och kärnvapenkatastrof i rätt precis fyra långa decennier går att diskutera. Samtidigt som två länder, och med dem hela världen, får lägga mer tid på att rusta ihjäl varandra snarare än att öka det allmänna och kollektiva välståndet.

Därefter har ju framsteg inom spelteori förkastat delar av detta. Grundtanken i John Nash nobelprisbelönade teori illustrerades lysande enkelt i filmen A Beautiful Mind, med Russell Crowe i huvudrollen. I korthet visar han att rationella aktörer vinner mer på samarbete och ömsesidiga avtal än vad de gör på konkurrens och hot om förstörelse.

Annons

Den engelska fotbollen har sitt alldeles egna pågående kalla krig, som i sin tur har pågått i snart 20 år. Det vill säga hittills bara hälften av den tid som det riktiga kalla kriget ägde rum, men det uppvisar heller inga tecken på att upphöra någon gång snart. Det är ett kallt krig mellan vad som i engelska media brukar beskrivas som ”club and country”, det vill säga mellan klubbarna och landslaget.

Den järnridå som Winston Churchill en gång pratade om som sänktes mellan öst och väst, är inom engelsk fotboll fast förankrad mellan å ena sidan Premier League och dess medlemmar och å andra sidan FA och dess intressen gällande de engelska landslagen.

:::

Den engelska fotbollens kalla krig har onekligen sina teatraliska aspekter. Den cirkus som uppstår i samband med varenda landslagsuttagning och uppehåll för landskamper, när spelare mer eller mindre snubblar över varandra för att komma med förklaringar för varför de inte kan vara med. Skador uppstår som ur ingenstans för att därefter läkas mystiskt fort när uppehållen lider mot sina slut.

Annons

Det har bildats en hel vetenskap runt denna cirkus. Statistiska modeller byggs exempelvis upp för att kunna påvisa fullständigt godtyckligt definierade så kallade ”red fatigue zones” som används som politiska argument för varför en spelare inte kan vara med i det ena landslagsuppdraget efter det andra. Andra använder kanske inte just denna modell, men resonemanget är i grund och botten ändå detsamma.

På sätt och vis måste man så klart också förstå klubbarna. De skyddar bara sina intressen och agerar i så måtto ”rationellt”, precis som den politiska doktrinen föreskriver men som Nash avskriver. Men i och med att landslagen inte bär någon ekonomisk risk, eller ens någon meningsfull sportslig risk, för att använda sig av spelarna så minskar deras moraliska auktoritet därefter.

Samtidigt går heller inte de högst verkliga konsekvenserna av denna teatralism att förneka. Engelsk fotboll förlorar på cirkusen. Kriget må vara kallt men effekterna är fortfarande negativa och kännbara. Någon egentlig kultur för landslagsspel finns egentligen inte längre i England, landslaget blir mer som något av ett gästspel, därtill ett ångestladdat gästspel, och på så vis når man heller inga framgångar.

Annons

Spelare fostras i föreställningen att landslaget är något mindre viktigt, i värsta fall något nödvändigt ont. Sammanhållningen och samspeltheten blir lidande, något som förstärks och förvärras av att spelarna i England kommer från relativt sett fler klubbar.

:::

Det som kanske skiljer den engelska fotbollens kalla krig från dess motsvarighet i verkligheten är att det i det här fallet bara är den ena parten, klubbarna, som faktiskt sitter på atombomben. Det är alltså inte frågan om något hot om ömsesidig förstörelse, utan snarare en form av förtryck där den andra parten tvingas dansa efter råttfångarens pipa.

Det som fick terrorbalansen att till sist, om än stegvis, att skifta över till ett hot om ensidig förstörelse var klubbarnas maktspel och utbrott ur The Football League och bildandet av Premier League. Därmed förlorade FA en stor del av sitt inflytande och det blev i grund och botten klubbarna som kontrollerade alla resurser inom den engelska fotbollen.

Annons

Om det alltså ska finnas någon realistisk förhoppning om att återställa terrorbalansen, nåja – låt oss kalla det för maktbalansen, inom engelsk fotboll, det vill säga mellan klubbar och landslag, så måste det alltså hittas ett sätt att beväpna landslaget med atombomben. Gå från ett hot om ensidig förstörelse till ömsesidig förstörelse.

Men vad skulle i så fall kunna utgöra en sådan atombomb?

Follow the money brukar ju vara ett känt tips i sådana här sammanhang. Ett vapen måste alltså ge landslaget i form av FA en viss grad av makt och kontroll över klubbarnas resurser. Kanske borde FA ges i mandat att utforma en engelsk variant av elitlicens som varje klubb måste ha för att få spela på elitnivå, det vill säga Premier League, inom det engelska ligasystemet.

För att få en sådan hypotetisk elitlicens måste engelska klubbar uppfylla minst två grundläggande skyldigheter gentemot FA: Att uppfylla vissa grundläggande krav på finansiell hållbarhet, samt att göra samtliga sina spelare generellt tillgängliga för alla former av landslagsspel. En klubb som inte uppfyller dessa grundläggande skyldigheter förlorar sin elitlicens och därmed också sin plats i Premier League.

Annons

En idé. Det finns säkert flera.

:::

Detta är dock inget som Stuart Pearce behöver tänka på ikväll. Han behöver bara tänka på att England ikväll måste vinna mot Norge. Han skulle också kunna tänka lite på att använda sina spelare i de positioner de normalt sett är vana att spela på.

:::

Be Champions!!

Publicerad 2013-06-08 06:00

Kommentarer

Visa kommentarer

Senaste tweets

Arkiv

Annons
ANNONS
next recommended article
Nästa
ANNONS
fotbollskanalen

Skapa ett gratis konto eller logga in för att få en anpassad nyhets- och matchupplevelse av Fotbollskanalen. Följ dina favoriter:

Spelare
Lag
Ligor & turneringar
Bloggar & poddar
Samma konto på Fotbollskanalen, C More och TV4 Play.
Skapa konto