Många menar att Premier League är den bästa och mest spännande ligan i världen. Sådant kan ju alltid diskuteras. Men utan tvekan är det den mest följda ligan i världen sett till antal tittare och supportrar. Ingen liga likt Premier League lyckas fånga lika många människors, från så många olika delar av världen, uppmärksamhet.
Allting talar för att det kommer så förbli. Intresset är redan enormt inför den kommande säsongen och ett skäl till det är naturligtvis att så många förändringar är på gång. Det är mycket nytt vi kommer att få se. Förändringen i sig bidrar till spänningen, vi vet inte på samma sätt hur framtiden kommer att arta sig.
Man Utd, Man City, Chelsea, Everton, Sunderland och Stoke, samtliga går in i säsongen med nya managers. Liverpool och Tottenham befinner sig båda i det ofta avgörande andra året i sina respektive lagbyggen med Brendan Rodgers respektive Andre Villas-Boas som managers. Arsenal vädrar morgonluft på ett sätt som de inte gjort på många år.
Det är en politisk så kallad sanning att alla är för förändring i allmänhet men ingen är för förändring som påverkar en själv. Det ligger en hel del i det även inom fotbollen. På någon form av allmänt plan har den här förändringen livat upp oss, samtidigt tror jag de flesta känner någon form av osäkerhet över den förändring som skett i den egna klubben.
:::
Den mest intressanta förändringen av dem alla har troligtvis inträffat på Old Trafford. Alex Ferguson är inte längre manager för Man Utd. Bara en sådan sak. Så har inte varit fallet sedan mitten av 1980-talet.
David Moyes har fått det prestigefyllda men inte särskilt tacksamma uppdraget att ta över, och har inlett sitt jobb med att rensa ut i ledarstaben och tillsätta sin egen personal.
Hans första jobb är att använda sommarens transferfönster till att förstärka en redan stark spelartrupp. Utmaningen här är för honom att ställa om till ett delvis nytt tänk än vad han är van vid från Everton. Man Utd opererar på en annan nivå och Moyes måste visa att han kan dra nytta av detta.
Därefter kommer en betydligt tuffare utmaning för David Moyes. Nämligen att kunna hantera de stratosfäriskt mycket högre kraven i Man Utd. Det vanliga positiva omdömet om honom från hans tid i Everton, nämligen att han ”överpresterade”, kommer inte längre att vara tillämpbart.
Rimligtvis kommer Moyes att ha ett visst tålamod att arbeta med, från såväl supportrar som klubbledning. Men det får naturligtvis heller inte gå alltför illa, och med ett tufft spelschema under inledningen av säsongen så kan trycket bli hårt redan från början.
Inte minst krångligt för David Moyes är att det inte räcker med att bara vinna, det måste spelas rätt bra fotboll också.
:::
I en annan del av Manchester råder också förändringens tid. Man City var en stor besvikelse förra säsongen efter lagets dramatiska ligavinst säsongen innan det, och Roberto Mancini blev föga förvånande schmidtcanned.
Det hade kanske på sitt sätt varit tryggt att behålla Mancini, det var ändå han som ledde klubben till sin första ligatitel på 44 år. Vinnarvana har han också, men samtidigt är hans europeiska track record alldeles för svagt.
Det motsatta måste man säga om Manuel Pellegrini, som tagit två spanska småklubbar långt i Champions League. Pellegrini har inte samma titelfacit som Mancini, men spelar en fotboll som borde vara mer tilltalande för de som föredrar ett offensivt tänk.
Det är en fotboll som fungerat alldeles utmärkt i La Liga. Det är osäkert, men ska bli intressant att se, i vilken utsträckning detta kan översättas till Premier League.
Ett annat frågetecken med Manuel Pellegrini gäller hans förmåga att kontrollera ett omklädningsrum med högavlönade stjärnor. Han lyckades inte riktigt i Real Madrid, och det blir inte nödvändigtvis så mycket lättare i Man City.
Känslan måste ändå vara att detta är ett rejält uppköp för Man City.
:::
Om det är nytt i Manchester så är det nygammalt i Chelsea. Med José Mourinho så känns det lite som om en gammal bekant har kommit tillbaka till Premier League.
Engelsmän har alltid gillat José Mourinho. Jag tror det beror på att engelsmän väldigt gärna trycker till någon som är för kaxig, men bara om det är en annan engelsman. När någon annan, exempelvis en fransman eller portugis, är kaxig så är de rätt förtjusta i det, kanske för att de gärna skulle våga vara så själva.
Det måste naturligtvis göras med glimten i ögat.
Nu var i och för sig Mourinho betydligt mer lågmäld den här gången än vad han var när han först introducerades i engelsk fotboll. Och det finns en del som talar för att vi inte ska förvänta oss att se samma Chelsea och samma José Mourinho som vi såg förra gången.
Men, på det stora hela, så känns det naturligtvis rent psykologiskt som att Chelsea har gått vinnande ur den här förändringen. Det är rätt naturligt, minnena består.
:::
Lägg till detta Liverpool som redan har gjort några spännande värvningar, och som oavsett om Luis Suarez spelar i klubben eller ej den här säsongen kommer att vara såväl intressanta som underhållande.
Tottenham jobbar vidare med sitt projekt och Andre Villas-Boas arbetar för att implementera sitt tänkande taktiskt och på spelartruppen. Arsenal å sin sida siktar på att biffa upp med spetskvalitet.
Och bakom dessa klubbar rustar också övriga Premier League, därtill behjälpta av ett sweet nytt TV-avtal.
:::
Be Champions!!