Det är en sak som är rätt lustig med så kallade ”transfer requests”. Ibland vill man spetsa till det hela ännu lite mer genom att kalla dem för ”official transfer request”. Och med lustig menar jag i det här fallet kanske snarare märklig än rolig. Eller möjligen lite både och.
Det slängs ju nämligen ofta fram, i media och i den ständigt pågående diskussionen, som något fruktansvärt hot. Närmast något som vaksamma mödrar skrämmer sina små barn med: ”Om ni inte är riktigt snälla och äter alla era grönsaker så kommer Jultomten lämna in en transfer request!”
Men i själva verket är det ju en helt meningslös åtgärd. Den påverkar absolut ingenting i maktbalansen mellan klubb och spelare, i och med att den inte förändrar de rent kontraktsliga förutsättningarna. Läget förblir detsamma, om klubben inte vill sälja, så gör en transfer request den vare sig mer eller mindre tvingade att sälja.
Det kan ju vara värt att tänka på nu i dessa dagar, när det pratas vitt och brett om transfer requests från såväl Luis Suarez som Wayne Rooney. Gareth Bale har inte riktigt tagit sig till den nivån ännu.
:::
Om Luis Suarez har jag ju på senare tid skrivit så mycket att jag skulle ha hunnit bli hjärtligt trött på den spelaren, om inte den gränsen redan långt innan den här sommaren hade varit passerad.
Det har ju gjorts en stor grej av klausuler i spelarens kontrakt, och om vad dessa egentligen innehåller och betyder. Detta har så klart även debatterats in absurdum också på denna blogg.
Igår kväll bekräftade alltså Gordon Taylor, spelarfackets boss, att klausulen inte tvingar Liverpool att sälja, utan enbart att informera spelaren och inleda förhandlingar i så kallad ”good faith”.
Något annat var självklart inte väntat.
:::
Medans andra ägnar sig åt perspektivseende i frågan om Luis Suarez så tänkte jag försöka reda ut vad som steg för steg ”faktiskt har hänt”med Luis Suarez, Liverpool och Arsenal.
För rätt precis ett år sedan skrev Luis Suarez på ett nytt kontrakt med Liverpool, ett kontrakt han var nöjd med då det gav honom en rejäl löneökning.
I och med att det viktigaste, det vill säga lönen, var ordnat så bekymrade sig inte Suarez så mycket om olika försäljningsklausuler, men det gjorde däremot Liverpool som likt alla klubbar vill skydda sina viktigaste tillgångar.
Liverpool misslyckas under säsongen med att kvalificera sig till Champions League, och Luis Suarez inser att Champions League är en rolig turnering att spela i.
Luis Suarez som både vill ha kakan och äta upp den diktar ihop en historia om att han inte vill lämna Liverpool egentligen, men engelsk fotboll eftersom det är engelsk medias fel att han själv biter och kränker spelare på planen.
Till Suarez stora förtrytelse visar det sig att anmärkningsvärt få stora klubbar visar något konkret intresse för honom, och att den enda klubben som faktiskt är intresserad råkar vara Arsenal.
Luis Suarez inser efter noggranna studier av Premier League-tabellen att Arsenal spelar i Champions League, och ser till att läcka innehållet i en kontraktsklausul till Arsenal, trots att kommunikation mellan spelare och annan klubb är otillåten.
Arsenal lägger som utav en gudnådelig tillfällighet ett bud om £40,000,001, som med ett ynka punds marginal aktiverar den kontraktsklausul som Luis Suarez inte ägnade så mycket uppmärksamhet under förhandlingen av sitt avtal.
Liverpool citerar klausulen innantill som att den förpliktigar klubben att informera Luis Suarez om att ett bud på honom har inkommit samt att ingå så kallade ”good faith negotiations”, och uppmuntrar därefter Arsenal starkt att se upp med vad de röker.
Luis Suarez inser snart att det där med ”good faith negotiations” var precis så intetsägande och till intet förpliktigande som Liverpool hela tiden avsett, och kommer till den för många fotbollsspelare så hårda insikten att kontrakt faktiskt betyder något.
Luis Suarez ringer upp The Guardian och börjar istället prata om muntliga löften, hotar med rättsliga åtgärder som aldrig sker, vikten av ärlighet och lojalitet. Och änglarna i himlen gråter och skrattar om vartannat.
:::
Marcus Christenson gjorde under gårdagen en intressant sammanställning över vilka klubbar som skulle kunna vara aktuella för Luis Suarez. Han avslutar stycket om de båda Manchesterklubbarna med att angående en försäljning till Man Utd konstatera: ”…it is unthinkable that Liverpool would sell to their most bitter rivals.”
Nu menar jag vare sig att jag tror eller för den delen vill att Man Utd skulle ens försöka och än mindre faktiskt värva Luis Suarez, men det slog mig ändå att det var något som inte var helt och hållet självklart med den slutsatsen, av skäl som rationellt sett är lätt insedda.
Jag lämnar därför frågan vidare till våra lokala Liverpoolsupportrar: Vilken klubb skulle ni helst sälja Luis Suarez till och varför, Arsenal eller Man Utd?
:::
Naturligtvis är det så att man måste fundera över vilka löften Brendan Rodgers eventuellt gav Luis Suarez förra sommaren, angående att sälja honom vidare ifall Liverpool inte nådde Champions League.
Det är inte svårt att föreställa sig att Rodgers och Liverpool var beredda att lova tämligen brett för att behålla Suarez i klubben. Och om sådana löften faktiskt gavs så sitter förvisso Rodgers och Liverpool i ett moraliskt bekymmersamt läge.
Nu har dock Rodgers kategoriskt förnekat att några sådana löften har avgivits, och Luis Suarez har inte precis utmärkt sig för att ha en alltför intim relation med sanningen.
:::
Transferkollen
Adel Taarabt – Fulham, lån. Det skadar inte Fulham att få in en kreativ kraft till i sitt offensiva spel. Om Martin Jol lyckas få ordning på Taarabt så är det en bra om än tillfällig värvning, men Taarabt har aldrig imponerat i den engelska högstadivisionen. Godkänd (++)
:::
Be Champions!!