Man Utd har så här långt haft en jobbig säsongsinledning. Det är naturligtvis inte svårt att se detta som en konsekvens av att Alex Ferguson lämnade klubben i slutet av förra säsongen, och den förändring och osäkerhet som detta oundvikligen skapat inom och utanför klubben. Det handlar inte nödvändigtvis om att det blivit sämre, men det har blivit annorlunda.
När media bevakar Man Utd och utvärderar deras framgångar och möjligheter så görs det oftast utifrån lagets agerande på transfermarknaden. Prestation ses endast som en produkt av att kunna värva världens största spelare. Den mer eller mindre uttalade ståndpunkten är att en klubb måste tillämpa samma strategi som Chelsea, Man City och Real Madrid för att vara framgångsrik. En något märklig slutsats i sammanhanget när Man Utd aldrig riktigt haft exakt den strategin, men ändå har varit mer framgångsrika än alla.
Peter McNamara, Simon Peck och Amir Sasson erbjuder ett alternativt synsätt och en möjlig förståelse för en klubbs utveckling i deras artikel ”Competing Business Models, Value Creation and Appropriation in English Football” i tidskriften Long Range Planning. Vad de kommer fram till är att flera så kallade affärsmodeller kan existera tillsammans, alla olika men samtliga på sitt sätt framgångsrika. Det framstår som ett mer produktivt synsätt.
Vad McNamara med flera också lyckas med att visa är hur förändringar inom och mellan sådana affärsmodeller kan leda till försämrade resultat, som kan visa sig vara tillfälliga. Och därmed kan man misstänka att resonemanget kan få viss tillämpbarhet för Man Utd.
:::
McNamara med flera fokuserar på fotboll som en talangbaserad industri, det vill säga ett perspektiv där talang är en begränsad resurs och att de största talangerna är väldigt svåra att rekrytera. De citerar en berömd studie av konsultfirman McKinsey som menar att:
”A players’ – the best 20 percent or so – raise operational productivity, profits, and sales revenues much more than average performers do. Companies scoring in the top quintile of talent management practices outperform their industry’s mean return to shareholders by a remarkable 22 percentage points.”
Utgångspunkten är alltså att framgång i en talangbaserad industri handlar om att värva den största talangen. Men en annan dimension handlar också om att integrera denna talang i den egna organisationen och på så vis skapa specifik kunskap inom den egna organisationen, där varje individuell deltagare är bekant med andra och varandras styrkor och svagheter.
Ett lags framgång på planen i en så uppenbart talangbaserad industri som fotboll formas alltså längs två dimensioner: (i) Lagets uppsättning och kombination av talang, samt (ii) Lagets samlade kollektiva erfarenhet av att jobba tillsammans. Utifrån dessa två dimensioner presenterar McNamara med flera således fyra så kallade ”affärsmodeller”:
![]()
:::
Modell 1
Ett alternativ för engelska fotbollsklubbar kan vara att delta endast med måtta på spelarmarknaden, och på så vis konkurrera om vad som kanske lite brutalt kan kallas för B-talang. I realiteten är detta så klart det enda tillgängliga alternativet för majoriteten av klubbarna.
Flera klubbar som tillämpar denna modell har dock inte gjort något val att bygga långsiktigt i termer av kollektiv erfarenhet. Istället finns där en hög omsättning både på spelare och på managers. Det är inte svårt att här se klubbar som Crystal Palace, Sunderland, Norwich och Fulham som exempel på den här modellen.
Kanske inte så förvånande så är det sällan vi ser den här typen av klubbar högre upp i Premier League-tabellen. Betydligt oftare befinner sig dessa klubbar indragna i nedflyttningsstriden och allt som oftast är det också dessa klubbar som åker ur Premier League. Queens Park Rangers är ett tydligt och sentida exempel.
:::
Modell 2
Något högre upp i tabellen befinner sig dock motsvarande klubbar, som kanske inte har råd att konkurrera om den allra främsta talangen men som satsar målmedvetet och långsiktigt på att bygga sin kollektiva erfarenhet.
Stoke, Everton och Swansea är tydliga klubbar som under senare år presterat på förhållandevis hög nivå med den här modellen. Southampton har nu slagit in på samma bana med snabba framgångar som följd.
Vad man kan förvänta sig av den här typen av klubbar är att de ska kunna konkurrera på övre halvan av Premier League, vara aktuella för någon av de europeiska cupplatserna, samt i någon realistisk mening ha möjlighet att vinna någon av de inhemska cuperna.
:::
Modell 3
Den tredje modellen är den som media genomgående har valt att se som någon form av facit. Vi talar här om klubbar med resurser att investera i den allra främsta talangen, som något slarvigt kan kallas för A-talang. I England handlar detta i huvudsak om de sex stora klubbarna: Arsenal, Chelsea, Liverpool, Man City, Man Utd och Tottenham.
Även här kan fokus vara olika i termer av hur mycket vikt som läggs på den kollektiva erfarenheten. Ju större ekonomiska resurser desto mindre kan incitamenten antas vara att satsa på kollektiv erfarenhet som strategi. Chelsea är så klart den här tredje modellens främsta representant inom engelsk fotboll, där har man i stort sett gjort kortsiktigheten till en dygd.
Även Man City tillämpar den här modellen. Ambitionen verkar här finnas att skapa en kollektiv erfarenhet, eller ett holistiskt synsätt som de själva kanske skulle uttrycka det, men det är en process som i så fall sker över tid. Vi kan förvänta oss att sådana här klubbar alltid är livsfarliga toppkonkurrenter och titelkandidater men också att de kan falla igenom från säsong till säsong.
:::
Modell 4
Arsenal, Liverpool, Man Utd och Tottenham är samtliga mer inkörda på den fjärde modellen. De värvar samtliga så kallad A-talang men de besitter antingen inte de ekonomiska resurserna eller den ekonomiska viljan att gå head-to-head med exempelvis Chelsea och Man City om de absolut största spelarnamnen.
Den alternativa strategin har således blivit att kombinera en något mildare variant av A-talanginköp med en målmedveten satsning på långsiktighet och kollektiv erfarenhet. Vissa av dessa klubbar befinner sig kanske i slutet av eller till och med efter en sådan cykel. Andra befinner sig möjligen snarare i början av en motsvarande cykel.
Den realistiska förväntningen på sådana här klubbar är att när planeterna står i linje med varandra så har de all potential i världen att utmana om ligatiteln, stundtals kanske till och med vara favorit till den. Allra minst kommer de ha en stabil närvaro i toppen av tabellen.
:::
Det jag tycker McNamaras med flera analysmodell faktiskt bidrar med är ett konceptuellt verktyg för att förstå varför olika klubbar presterar som de gör i ligaspelet, och som nyanserar den extremt förenklade mediala bilden. Det handlar inte bara om hur mycket pengar som spenderar, utan hur man spenderar dessa pengar och hur bra man faktiskt är på att samordna de resurser och de spelare man har.
Mest intressant är kanske analysmodellens inbyggda tanke om förändringens betydelse. Att vad som kan förklara förändringar i prestation i ligaspelet är en klubbs ekonomiska eller organisatoriska förutsättningar förändras. Liverpools resultat i ligaspelet verkar exempelvis ha vunnit rejält på en under senare år mer målmedveten satsning på kollektiv erfarenhet, de kan sägas ha rört sig från modell 3 till modell 4.
Omvänt går det alltså med det här som utgångspunkt att förstå Man Utds nuvarande läge. De har under många år befunnit sig stabilt i den fjärde modellen, och vunnit ligatitlar i massor i konkurrens med mer resursstarka konkurrenter som en följd. De har kunnat värva talang av högsta kvalitet samtidigt som deras kollektiva erfarenhet har varit oslagbra.
Alex Fergusons avgång har förändrat den här ekvationen. Resurserna finns fortfarande att värva talang av hög kvalitet, men den kollektiva erfarenheten har sjunkit, i alla fall tillfälligtvis. En rörelse bort från modell 4 i riktning mot modell 3 har, precis som analysmodellen antyder, resulterat i att en hög poängskörd omvandlats till en mer moderat sådan.
Betydelsen av förändring leder oss dock fram till en viktig slutsats, som alltför många förbiser. Att ingen utveckling är evig eller linjär. Ingen klubb i världen kan bli bara bättre hela tiden, lika lite som någon klubb kan bli bara sämre hela tiden. Alla bra saker har ett slut likaväl som alla dåliga saker också måste ha en ände.
:::
Be Champions!!