En sak som ofta diskuteras är vilka spelare som är bäst. Det kan vara i form av veckans elvor, när någon form av topplista ska diskuteras, eller så är det bara en del utav det vanliga tuppfäktandet mellan supportrar till olika lag som av mer eller mindre färgblinda skäl anser att just deras spelare är bäst.
En liknande diskussion förs ofta på lagnivå. Så sent igår så hamnade jag till exempel i en diskussion som gick ut på att Sunderland ligger sist i tabellen eftersom de skulle ha sämre spelare än övriga lag. Sunderlands tabellposition både kan ha och har ett antal andra förklaringar än enbart lagets spelare och deras kvalitet, men det ingick liksom inte i förklaringsmodellen.
Det är naturligtvis inget ovanligt synsätt. Påfallande ofta diskuteras lags titelchanser med individuella faktorer samtidigt som mer institutionella faktorer glöms bort. Samtidigt ser vi inte minst den här säsongen att klubbar med samma manager som förra säsongen genomgående presterar bättre än övriga klubbar.
Gränsen mellan det individuella och det kollektiva i sådana här diskussioner är hårfin. Personligen fastnar jag ofta för den inte helt självklara frågan om det är spelarna som gör laget bra, eller om och i så sådana fall i vilken utsträckning som det snarare är laget som gör spelarna bra.
:::
Det nyanserade svaret på alla sådana öppna frågor är nästan alltid både och. Ett lag utan spelare av hög kvalitet kommer naturligtvis alltid vara begränsat, samtidigt som förmodligen ingen spelare i världen, hur bra han än är, kan prestera till sin fulla kapacitet utan en kollektiv struktur som underlättar och förstärker hans egna insats.
Föreställ er Man City. Det är ett lag vars hela utgångspunkt kan sägas vara idén att bra spelare skapar ett riktigt starkt lag. Och det går med facit i hand inte att bestrida logiken i det. Man Citys nästa steg dock, för att verkligen etablera sig i både England och i Europa, måste vara att hitta den kollektiva struktur som finns i t ex både Barcelona och Bayern.
Föreställ er istället Arsenal. Det finns få klubbar med ett mer uttalat kollektivt tänkesätt. Hade en spelare som Aaron Ramsey haft samma utvecklingskurva i en annan klubb än Arsenal? Det är inte helt sannolikt. Skulle Ramsey nu vara lika bra i till exempel Man City som han är i Arsenal? Också oklart. Samtidigt har Arsenals uppgång på senare år sammanfallit med fler köp av extern kvalitet.
Man Utd är ett annat talande exempel. Påfallande många har genom åren haft nedsättande saker att säga om kvaliteten på lagets spelare. Ändå har laget vunnit ligatitel efter ligatitel. Naturligtvis kan uppfattningen om lagets spelare vara vinklad, men självfallet kan det också vara så att flera av lagets spelare genom åren har höjts av den struktur och de institutioner som alltid funnits i Man Utd som klubb som fotbollslag.
:::
Exemplen syftar till att visa på att olika klubbar tämligen medvetet kan välja att positionera sig lite olika på en skala mellan individualism och kollektivism, och att det faktiskt kan vara ett sätt att skaffa sig konkurrensfördelar. Men kanske visar det också att de riktigt stora lagen måste uppnå en konstruktiv balans mellan det individuella och det kollektiva.
Klubben måste köpa eller utveckla spelare av hög kvalitet. Men laget måste också vara organiserat på ett sätt som maximerar dessa spelares output. I den gamla fotbollsvärlden var båda dessa uppgifter managerns ansvar. I den mer moderna fotbollsvärlden är den första uppgiften fotbollsdirektörens och den andra uppgiften managerns.
Det krävs dock ingen dumskalle för att inse att de båda uppgifterna är mycket nära sammanhängande. Så att det sparkas fler managers idag än vad det gjordes förr kan naturligtvis ses som en produkt just av att arbetet har delats upp på fler personer och funktioner. Med andra ord, en manager idag har samma ansvar men inte alls samma befogenheter.
:::
Dagens matcher: Everton vs Southampton (14:30), Newcastle vs Arsenal (14:30), Chelsea vs Liverpool (17:00), samt Tottenham vs Stoke (17:00).
Visst är det en ruggig söndag vi har framför oss med fyra matcher med mycket hög kaliber. På pappret har Tottenham den kanske mest överkomliga uppgiften men de har å andra sidan visat upp en förmåga att göra det svårt för sig själva hemma på White Hart Lane. Newcastle vs Arsenal och Chelsea vs Liverpool är naturligtvis två högintressanta matcher med konsekvenser för tabelltoppen, men rent fotbollsmässigt måste jag säga att Everton vs Southampton nog intresserar mig mest.
:::
Be Champions!!