Man City är Blackburn 2.0

Hade shejk Mansour också en dröm? För några år sedan köpte Mansour Man City med den tydliga ambitionen att göra den tidigare så olycksaliga klubben till en av Englands och Europas största klubbar. Det var väldiga planer som iscensattes och hiskeliga summor har investerats i klubben och i laget, och delvis måste man säga att dessa drömmar också har realiserats.

Dessa båda klubbar, Blackburn och Man City, möts ikväll. Det är omspel i FA-cupens tredje omgång. Det första mötet på Ewood Park slutade oavgjort och nu mötas de båda igen på Etihad. Man City är fortfarande kvar i samtliga fyra turneringar och laget har en inte helt föraktlig chans att faktikst vinna fyra titlar den här säsongen.

Blackburn Rovers å andra sidan dansade en sommar efter Premier League-titeln 1995, men lyckades aldrig upprepa bedriften. Olika är dessa båda klubbars öden. Man City befinner sig i toppen av Premier League och i Champions Leagues slutspel. Blackburn Rovers å andra sidan härjar i The Championship, där de för tillfället ligger strax under playoff-platserna.

:::

Det finns gemensamma nämnare mellan Blackburn Rovers och Man City. I båda fallen handlar det om klubbar som med hjälp av stora externa kapitalinsatser strävar efter att nå omedelbar framgång. Och i någon mening så var det också en strävan som i båda fallen lyckats.

Men där finns också viktiga skillnader. Det vore kanske fel att påstå att Man City på något sätt skulle ha lärt sig av Blackburn Rovers, det gick trots allt över 15 år mellan Blackburns framgångar och Man Citys uppköp, och jag tvivlar på att arabiska affärsmän benchmarkar engelska fotbollsklubbar från 1990-talet i någon större utsträckning, men Man City är definitivt en uppgraderad version av Blackburn.

Blackburn Rovers var på gott och ont en produkt av en äldre engelsk fotbollstradition. Det var i Premier Leagues begynnelse, innan insikten om det kommersiellas betydelse slagit rot. Blackburn skapade ett starkt lag men byggde ingen klubb. Därmed saknades de institutionella förutsättningarna för Blackburn att fortsätta vara ett framgångsrikt lag också på längre sikt.

Med tiden har den engelska fotbollen förändrats och anpassat sig till den globala fotbollens villkor. Blackburn Rovers vann slaget mot Man Utd 1995 men förlorade kriget eftersom Blackburn till skillnad från Man Utd inte var kloka nog att jobba långsiktigt.

:::

Man City har betydligt större chanser att stanna kvar i toppen av engelsk och europeisk fotboll. Att inte bara dansa en sommar utan bli en kvarvarande kraft inom den globala fotbollen. Skälen till detta är flera.

För det första handlar det om betydligt större kapitalinsatser idag än vad det gjorde för 20 år sedan. Jack Walker satsade stora summor för sin tid men i dagens sammanhang motsvarar detta jordnötter. Det betyder att barriärerna för inträde är betydligt högre för de klubbar som möjligen skulle tänka sig att vilja putta ned de nuvarande storklubbarna från täppan.

Klubbar som Man City, Chelsea, Arsenal och Man Utd med flera kan alltså sägas ha investerat sig till en stabil topplats i Premier League. Detta är en utveckling som så klart förstärks i och med införandet av financial fair play, som i alla fall försvårar för nya klubbar att göra motsvarande investeringar, i alla fall på samma sätt som före dem Man City och Chelsea.

Men Man City har också medvetet ansträngt sig för att skapa de institutionella förutsättningar för långsiktig framgång och tillväxt som Blackburn skapade. De har investerat i träningsanläggningar, och har investerat stora summor i unga talanger och klubbens tidigare så produktiva ungdomsakademi. Man City har kort och gott inte bara skapat ett väldigt starkt fotbollslag, de bygger också en fotbollsklubb.

:::

Blackburn Rovers är också en klubb som visar på faran med klubbar som bygger sin verksamhet på externa kapitalinflöden utan att samtidigt bygga en klubb med förmåga till långsiktig självförsörjning. Det öppnade i slutänden upp Blackburn till att bli uppköpta av Venkys, ett katastrofalt ägarskap som lett till att Blackburn relegerades till The Championship.

Jack Walker hade alltså en dröm, och när Jack Walker stolt vandrade sitt ärevarv runt Ewood Park den där tidiga majkvällen 1995 med Premier League-pokalen i famnen så var hans dröm uppfylld. Men som det kinesiska uttrycket också säger, det gäller att vara försiktig med vad man önskar sig, för det kan faktiskt slå in.

Blackburn drömmer rimligtvis nu om att kunna återvända till Premier League, så långt har klubben fallit. Man Citys drömmar är större, men tack vare ett medvetet arbete med att bygga en fotbollsklubb så är risken betydligt mindre att Man City faller lika tungt som eller tyngre än Blackburn. Riskfritt är kanske ett mer passande ord.

På något sätt, och det här är så klart väldigt subjektivt, så framstod ändå Jack Walkers dröm som om inte mer sympatisk så i alla fall mer romantisk. Kanske berodde detta på hans lokala förankring till klubben. Kanske berodde det istället på att där faktiskt fanns en risk, det hela var helt enkelt lite mer äventyrligt på den tiden. Inbyggt i Blackburns uppgång var vetskapen om att fallet kunde bli lika högt det.

Det fanns något modigt i Blackburns satsning. Men något kan inte vara modigt om det inte samtidigt föreligger någon form av fara. Det är min kanske främsta invändning mot den nya tidens så kallade fotbollsprojekt, de är så omgärdade av olika skyddsnät att all fara är mer eller mindre bortplockad ur ekvationen. I det läget har fotbollen förvandlats från idrott till affär.

Något att tänka på ikväll. Både Blackburn och Man City har vunnit varsin Premier League-titel. Båda klubbarna har ungefär samma antal år i Premier League bakom sig. Ikväll springer dock Blackburn ut på Etihad för att möta en annan klubb som ställer ut backup-spelare på planen som var och en säkert kostar i närheten av Blackburns totala spelartrupp.

Nya tider.

:::

Be Champions!!