Säkert som ett brev på Posten. Jag kan inte bestämma mig för om det uttrycket ska uttrycka en oerhört hög grad av säkerhet eller om det, i dessa moderna tider efter DDR-Sveriges fall när Posten framstår som allt annat än felfria, möjligen för att vi fått så mycket mer att jämföra med, snarare är att se som ett ironiskt påstående. Säkert som amen i kyrkan är kanske ett bättre uttryck med en högre grad av garanti.
Så säkert är det hur som helst att det varje säsong är ett antal managers i Premier League som får sparken. Eller som det så vackert brukar heta, att klubben och managern gemensamt har kommit fram till att det är bäst att gå skilda vägar. Eller något liknande. En manager som får sparken är så klart alltid ett ämne för diskussion, och ofta kan en sparkning framstå som tämligen orättmätig, inte minst sett till hur laget presterar därefter.
Likaväl kan man ibland bli förbluffad över hur svagt andra managers kan prestera utan att de får sparken. I några lägen är det kanske till och med så att man misstänker att en klubb hade tjänat på att faktiskt separera från sin manager. Det är egentligen en motsvarande felkälla hos en klubbledning, men en felkälla som inte alls kritiseras i samma utsträckning.
Enkelt uttryckt. Det finns helt klart en alltför stor benägenhet hos många klubbar att ge en manager sparken, men det finns också en inte lika väl dokumenterad tröghet hos andra klubbar som leder till att de irrationellt länge håller fast vid en sittande manager. Det här är min sammanställning över sådana fel som begåtts i Premier League under säsongen.
:::
Tre managers som inte borde fått sparken
(3) Steve Clarke, West Brom. Det finns skäl att vara kritisk till West Broms utveckling under Clarkes managerskap, laget presterade väldigt bra under hans första tid i klubben men har därefter fallit tillbaka. Katastrofalt har det däremot aldrig varit och man kan sannerligen inte påstå att det blivit bättre utan honom. Sparkningen av Clarke är ett skolboksexempel på en sparkning som är dålig inte minst för att det inte finns någon tydlig handlingsplan om vad man ska hitta på därnäst.
(2) Andre Villas-Boas, Tottenham. Det är en sak att prata om att vara långsiktig men en helt annan sak att faktiskt vara långsiktig i såväl tanke som handling. En sanning som Tottenham och Daniel Levy ännu inte verkar ha insett. Att ge Villas-Boas sparken kändes som en ryggmärgsreflex efter några svaga resultat och att istället anställa Tim Sherwood gav kanske en kortvarig effekt men har uppenbarligen skapat värre problem på längre sikt. Med många nya spelare i klubben är det oklokt att samtidigt byta namn på managerposten.
(1) Malky Mackay, Cardiff. Om andra namn på den här listan har fått sparken av till synes fotbollsmässiga skäl så måste Mackay vara det närmaste vi kan komma ett politiskt offer. Den konflikt som uppstod mellan klubbens ägare och dess managerstab ger mest intryck av att handla om personlig prestige och kontroll. Vincent Tan menar att det köptes spelare utan hans godkännande, vilket givet att det är han som håller i pengarna är ett tämligen bisarrt påstående. Cardiff har därefter ramlat ihop som ett korthus i tabellen.
:::
Tre managers som borde fått sparken
(3) Gus Poyet, Sunderland. Det är kanske lite hårt att mena att en manager bör få sparken när han kommer in efter säsongsstart, får ta över en helt nyligen sammansatt spelartrupp utan några större chanser att sälja av eller ta in nya spelare. Samtidigt har Sunderland underpresterat även sett till dessa förutsättningar, Poyets taktik verkar inte alltid anpassad efter spelarmaterialet och han har misslyckats med att motivera och kommunicera med flera av lagets nyckelspelare.
(2) David Moyes, Man Utd. Vi kan vara rätt övertygade om att ifall det rört sig om nästan vilken som helst annan klubb så hade Moyes inte längre varit manager i den klubben. Rent objektivt har det gått så dåligt för Man Utd den här säsongen, särskilt sett till lagets utgångspunkt. Huruvida man anser att Moyes borde få sparken beror helt och hållet på om man väljer att se på saken endast utifrån detta mer sakligt baserade perspektiv, eller om man lägger an ett mer subjektivt perspektiv på frågan om hur man vill att en stor fotbollsklubb faktiskt bör agera.
(1) Alan Pardew, Newcastle. Newcastles positiva inledning på säsongen, där det ett tag såg ut som om de skulle kunna upprepa sin prestation från två säsonger sedan, maskerar en hel del skönhetsfläckar. Säsongen har förvisso komplicerats av det märkliga beslutet att först anställa och därefter sparka Joe Kinnear som fotbollschef, men Newcastles prestationer under framför allt säsongens andra halva har stundtals varit så utstuderat viljelösa att det närmast väcker anstöt att titta på. Få saker talar för att Pardew längre är rätt manager att få Newcastle upp på banan igen.
:::
Be Champions!!