Det blev aldrig ens lite spännande. Det blev med andra ord just precis så som vi inför dagens matcher hade förväntat oss att det skulle bli. Förvisso fick det nederlagstippade bortalaget in ett ledningsmål, men det var på fel arena, alltså på Anfield. Liverpool vände och vann den matchen. Man City å andra sidan behövde aldrig ta till några sådana trollkonster.
Man City är alltså ligamästare igen. Mästare säsongen 2013-14.
Det har inte skett lika dramatiskt och spektakulärt som kanske var fallet för två säsonger sedan, även om det finns vissa yttre likheter. Då kändes det emellertid som en naturlagstadgad nödvändighet. Nu har det under säsongen länge känts som om Man City mest puttrat på sparlåga, endast vid ett fåtal tillfällen uppnåendes lagets fulla potential. Samtidigt har laget ändå gett mer stabilt intryck.
På något vis var kanske dagens seger mot West Ham en illustration av just detta. Aldrig något krångel, ingen panik, men heller inga överdrivna finesser. 1-0 före halvtidsvilan, och 2-0 efter halvtidsvilan. Som en elegant tvåstegsfint eller en effektiv slagkombination i boxningsringen. En elegant avslutning av en värdig ligavinnare.
Utan att förekomma den lagvisa postsäsongsanalys som är oundviklig på den här bloggen, så tycker jag ändå spontant att det går att urskilja ett antal skäl till Man Citys ligaseger den här säsongen:
:::
Mer erfarenhet och större lugn
Man City har haft sina kollapser under säsongen, inte minst på bortaplan, vilket förvisso var ett mer vanligt förekommande fenomen under den första halvan av säsongen.
Men när det verkligen har bränt till i säsongens avgörande lägen, dess vägskäl, så har Man City ändå levererat. Det har inte alla gånger varit med den mest spektakulära marginalen, men jobbet har ändå blivit gjort.
Liverpool och Chelsea har samtidigt båda två missat upplagda lägen i motsvarande situationer. I Liverpools fall fick man inte minst intrycket av att de fick det svårt att hantera pressen som kom när ligatiteln började se allt större ut vid horisonten.
Bäst balanserad spelartrupp
Nu ska det inte förnekas att Man City själva har svarat för sin beskärda del av individuella misstag den här säsongen. Inte minst i matchen på Anfield där det såg ut som om ett sådant skulle kosta dem ligatiteln.
Men av de tre topplagen den här säsongen så är det Man City som ändå är bäst balanserad såväl taktiskt som psykologiskt.
Taktiskt har Man City en jämngod kvalitet mellan lagets samtliga delar, där det inte finns någon uppenbar svaghet i någon lagdel, även om försvaret både kan och bör förstärkas. Men där Liverpools försvar liksom Chelseas anfall lider tydliga brister, så är Man Citys svagaste länk ändå starkare.
Psykologiskt befinner sig också Man City på en annan planhalva. De har en vinnarvana i laget utan att för den sakens skull vara söndersegrade. Där Liverpool saknar erfarenheten och Chelsea har en något splittrad åldersstruktur i sitt lag, så ligger Man City i rätt läge.
Och när det behövdes som mest, så förbyttes de individuella misstagen till avgörande och vinnande insatser. Som exempelvis på Goodison Park förra helgen.
Flest stora karaktärer, och minst små
Många vill så väldigt gärna falla tillbaka på statistik när de ska bedöma en spelares betydelse och insats. Exempelvis i fråga om antal mål, assists, eller prestationer i övrigt.
För ett ligavinnande lag är det dock inte bara viktigt att göra de här avgörande insatserna, utan också att göra dem vid rätt tidpunkt. Att ha spelare med den förmågan är bokstavligt talat guld värt.
De här spelarna finns i Liverpool och i Chelsea. Men inte i samma omfattning.
Man City kan på planen ställa ut spelare som Joe Hart, Pablo Zabaleta, Vincent Kompany, Yaya Touré, David Silva, Sergio Agüero och Edin Dzeko. Samtliga karaktärsspelare, spelare som inte bara vinner matcher utan titlar.
Samtidigt finns det i Man City förhållandevis få spelare, om egentligen någon, av den motsatta börden, de som viker ned sig när läget blir som mest skarpt.
Manuel Pellegrinis ledarskap
Vi ska heller inte bortse från betydelsen av Pellegrinis ledarskap, som har skapat ett lugn i klubben och i laget som tidigare till stor del har saknats.
En dylik stabilitet saknades under Roberto Mancinis ledarskap. Där var det istället alltid en fråga om sturm und drang. Även när det gick bra så fick man intrycket av att nästa sekund kunde bryta samman. Gräl, konflikter och maktspel blev till vardag som till sist manifesterades på planen.
Man Citys fans har all anledning att komma ihåg Mancini med värme, men även om en partiledare är mäkta populär och framgångsrik inledningsvis så kan det till sist ändå uppstå en situation där det blir bäst att gå skilda vägar.
Attityder är till stor del en reflektion av ledarskap, och Man Citys lugn och självförtroende på fotbollsplanen är i den meningen helt säkert en funktion av Pellegrinis trygghet.
:::
Be Champions!!