Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Englands största framgång i modern tid var en ren tillfällighet

Englands VM är som bekant över. De slogs ut i det som på förhand kallades för Dödens grupp, också innehållandes Italien, Uruguay och Costa Rica. Uruguay slogs ut redan i åttondelsfinal och Costa Rica är det enda laget som tagit sig fram till kvartsfinalerna.

Så mycket för Dödens grupp med andra ord.

England har naturligtvis inte gått längre än till kvartsfinal sedan 1990. Vilket inte är någon tillfällighet, England har bara passerat kvartsfinalstadiet i VM två gånger under landets hela historia. 1966 på hemmaplan när England vann VM-guld och så då 1990.

Därför är det så klart desto märkligare att just detta VM 1990 har blivit till någon form av de höga förväntningarnas förbannelse för Englands landslag genom åren. När undantaget så att säga blir normen.  Det var ju där det började, de orimliga förväntningarna på det engelska landslaget, den förvridna självbilden som skulle vara i två decennier.

Det finns så klart en annan aspekt av VM 1990, detta så succébetonade VM för England, som någon mailade mig om. Nämligen att det var en så förhållandevis oväntad framgång. Förhoppningarna var rätt låga inför mästerskapet, desto mer i och med att England under fem långa år varit utestängda från europeiskt cupspel efter Heyselkatastrofen.

Så hur kommer det sig då egentligen att England gör ett av sina två absolut bästa VM med just dessa förutsättningar? – är frågeställningen som därmed dyker upp.

:::

Det är en fråga som tål att funderas på. Personligen har jag landat i några olika förklaringsmodeller:

Tillfälligheter

VM är en cupturnering och som sådan är det mycket tillfälligheter som styr. Vi behöver bara tänka på Brasilien den här turneringen, som var ett skott i ribban från att vara utslagna nu.

Man kan hävda att dessa tillfälligheter genom åren har varit till Englands nackdel. Konstiga utvisningar, fuskmål och bortdömda mål, och så naturligtvis inte minst straffsparksläggningar.

Men kanske var 1990 ett VM när tillfälligheterna grovt räknat gick Englands väg. Mycket talar för det. Man knegade sig förbi gruppspelet i ett VM-format när det nästan var svårare att inte gå vidare från gruppen.

I åttondelsfinalen mot Belgien avgjorde man med ett mycket sent mål, lite från ingenstans. I kvartsfinalen mot Kamerun var England länge det sämre laget men vann mycket på grund av kamerunsk naivitet.

Englands europeiska exil

Frågeställningen utgår ju från att Englands europeiska exil borde ha legat England i fatet under VM 1990. Men kanske är det så att det faktiskt också kan ha varit till hjälp.

När engelska klubblag inte fick delta i europeiskt cupspel så blev det mer vanligt förekommande för Englands bättre spelare att söka sig till utländska klubbar.

I VM-truppen fanns exempelvis både Gary Lineker och Chris Waddle med flera års erfarenhet från Barcelona och Olympique Marseille. Gary Stevens spelade för Rangers, förvisso inte någon större kulturell resa.

I den engelska ligan fanns också andra spelare med erfarenhet av fotboll utomlands. Mark Hughes var exempelvis tillbaka i Man Utd efter några år i Barcelona och Bayern München.

Kanske ledde Englands europeiska exil till att spelarna själva faktiskt fick ett något mer internationellt perspektiv på sin fotboll, och således var något mer bekanta med den delvis annorlunda fotbollen i ett VM.

Alldeles för få engelska spelare överväger att spela utomlands nu för tiden. Till stor del så klart eftersom pengarna finns inom den engelska fotbollen. Men det är också en produkt av kulturell isolationism.

Det är till Englands nackdel.

Nu tror jag i och för sig vad gäller VM 1990 mer på tillfällighetsförklaringen, det vill säga i själva verket avsaknaden av någon tydlig kausal förklaring, men det säger sig själv att engelsk fotboll skulle vinna på att inte bara ta in spelare utan även skicka ut spelare.

:::

Löjligt men helt förutsägbart klagande på vätskepauserna, eller dessa så kallade ”cooling breaks”, i VM.

Visst, det ger TV möjlighet att sälja mer reklam under pausen. Absolut, det ger lagen möjlighet till en taktisk paus. Men, det är också ett sätt att faktiskt ta vara på spelarnas hälsa i den jobbiga värmen, att låta dem vila och dricka.

Man måste förstå att det kan vara både och, allt är inte antingen eller. Och spelarnas hälsa är helt enkelt något som måste prioriteras och värdesättas högre än mer eller mindre rimliga principer mot reklam i rutan eller taktiska pauser.

Och jag ger mig tusan på att många av de som gnäller på dessa cooling breaks är precis samma personer som gnäller på beslutet att lägga VM i Qatar 2022, till stor del med hänvisning till spelarnas hälsa som argument.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Spelarköp är Prozac för folket

Jag har vid några tillfällen under mitt bloggande kommenterat att fotbollsfans är manodepressiva till sin karaktär. Det mesta i livet är himmel eller helvete, några mellanlägen finns knappast. Ett känslomässigt tillstånd som inverkar menligt på emotionell balans såväl som förmåga till intellektuell nyansering.

I den riktiga världen utanför fotbollen så är manodepressivitet så klart ett medicinskt tillstånd, och ofta ett allvarligt sådant. Något som brukar behöva behandlas av läkare och psykologer som rätt ofta, åtminstone inom västerländsk medicin, brukar ta hjälp av piller av olika slag.

Fotbollens metaforiska manodepressivitet måste behandlas på ett likvärdigt sätt. Och en observation som slagit mig på senare tid är att fotbollens metaforiska piller helt enkelt är värvningar, eller spelarköp. Få saker kan som ett spelarköp lugna ned den mest obalanserade supporter, ofta svängandes blixtsnabbt från djup depression till maniskt glädjetillstånd.

Självklart är det ingen tillfällighet att observationen har slagit mig på senare tid, särskilt inte så här dagarna efter Man Utds dubbelvärvning av först Ander Herrera och sedan Luke Shaw. Två bra värvningar naturligtvis. Inget tal om den saken.

De har ju också haft en påtaglig effekt. Flertalet Man Utd-fans, som närmast vältrat sig i cynism och negativism efter den katastrofala säsongen som gått, möjligen som ett sätt att kompensera för två decenniers permanent lyckorus, börjar plötsligt se positivt på tillvaron igen, som om någon liksom tryckt på en magisk knapp.

Den kritik som tidigare inte varit nådig mot Ed Woodward, Man Utds VD, i synnerhet inte efter dennes insatser förra sommaren, har nu bytts ut mot beundran. Tidigare misstag är ursäktade. Allt som förut var tecken på Man Utds oundvikliga undergång är nu istället frid och fröjd. Och med Louis van Gaal är en frälsare nu kommen.

Men, naturligtvis finns det också en inte obetydlig risk att spelarköp av det här slaget motverkar symptomen utan att egentligen bota det underliggande problemet, precis som ofta visat sig vara fallet med användandet av piller inom den psykologiska medicinen.

För när allt kommer till kritan så är det ju egentligen inte särskilt mycket som har förändrats i och med Man Utd. De gamla problemen återstår. En ny manager ska fortfarande framgångsrikt ta över efter Alex Ferguson. Det är i huvudsak samma grupp av spelare som återstår, även om ett antal äldre spelare nu lämnar.

Spelarköpen i sig förändrar inte denna grundläggande omständighet. Louis van Gaal har fortfarande ett mäktigt och svårt jobb framför sig och hans insats kommer vara helt avgörande för hur framtiden utvecklar sig för Man Utd. Så var det innan spelarköpen och så är det fortfarande.

Men. Inom läkarvetenskapen så är också den så kallade placeboeffekten både känd och erkänd. Det vill säga, även medicin som i själva verket inte är medicin kan fungera, bara vi tror att det är medicin. Mycket sitter alltså i huvudet, om vi tror att vi kommer bli friska så ökar också sannolikheten att vi faktiskt blir friska.

Vi ser det också inom fotbollen. Mycket av supportrarnas glädje och optimism följer av spelarköp och de flesta lag har ofta lättare att prestera bra resultat när det råder en god stämning bland de egna supportrarna. På så vis uppstår en god cirkel. Negativism skapar å andra sidan press och resulterar i en motsvarande ond cirkel.

Så kanske finns det en rationell poäng med silly seasons Prozacknaprande trots allt.

Men det finns också en mer än marginell chans att vi ett tag in på den kommande säsongen kommer att vakna kallsvettiga och upptäcka att gamla problem och demoner kvarstår. Varmed vi sakta men säkert glider tillbaka ned i depression igen.

Fram till nästa silly sesaon det vill säga.

:::

VM-KOLLEN:

(1) Brasilien var en hårsmån från att snubbla ut ur turneringen i förtid. Rimligtvis måste de höja sig i fortsättningen, om de vill nå “himmelriket” som Luis Felipe Scolari beskrev det, det vill säga vinna VM. Men samma mönster återkommer, alldeles för mycket ska gå genom Neymar utan att övriga spelare bidrar i någon vettig utsträckning.

(2) Nerverna utanpå tröjorna när straffläggningen skulle genomföras. Det var ett antal riktigt dåliga straffar som lades från båda håll, men det genomgående mönstret under hela straffläggningen var ändå alltid att det var fördel Brasilien. Chile fick kämpa i motlut.

(3) Uruguays fans valde inför matchen mot Colombia att betrakta Luis Suarez som någon form av frihetskämpe. “Yo soy Suarez” var tydligen budskapet på läktarna, i sann klassisk “I am Spartacus!”-anda. Det hjälpte nu föga, utspelade som de blev av ett av VM:s mest spännande lag, och ett av VM:s ocharmigaste lag får packa och lämna VM.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Rangordning av de 16 lagen som är kvar i VM

Ett VM består av 64 matcher. Vilket känns som rätt mycket när man betänker att man faktiskt lägger fyra års väntan mellan varje VM. Därför kan det kännas snopet att betänka att även om man nu säger att halva VM är färdigspelat så är i själva verket tre fjärdedelar av VM färdigspelat. 48 matcher är spelade och 16 matcher återstår.

Halva VM är dock kvar om man tänker på att det VM som från början bestod av 32 lag nu är reducerat till 16 återstående lag. Dessa 16 lag möts alltså med början ikväll i åttondelsfinaler baserat på deras lottning och placering i gruppspelet.

Nu är jag knappast den förste som gör det här, och förmodligen inte heller den siste, och den här typen av tips och gissningslekar brukar ju i slutänden visa sig ha rätt lite med verkligheten att göra, men det kan ändå vara lite spännande att fundera över hur starka dessa respektive 16 lag faktiskt är.

Här är således min rangordning över de 16 återstående åttondelsfinallagen i VM.

:::

(16) Grekland. I mina ögon det svagaste återstående laget i VM, som får sägas ha haft en god portion tur att de alls tog sig vidare från gruppspelet. Vilket snarare kan krediteras vekt motstånd snarare än egen kompetens. Har dock fått en allt annat än omöjlig åttondelsfinal på sin lott.

(15) Schweiz. Likt Grekland ett lag som har tagit sig vidare från gruppspelet till största delen tack vare en gynnsam grupplottning. Honduras och Equador har kanske varit detta VM:s två svagaste lag, och mot Frankrike blev Schweiz förnedrat. En gyllene generation möjligen, men i VM har inte Schweiz glänst.

(14) Nigeria. Ett av två återstående afrikanska lag, och kanske är det passande att det också är de regerande afrikanska mästarna. De imponerade mot Argentina där de stod upp bra, men frågan är hur kompetent Nigeria är när de ställs mot ett något mindre givmilt försvar. Åttondelsfinalen lär avslöja det.

(13) Costa Rica. Det lilla centralamerikanska landet har onekligen charmat VM hittills, och ligger bakom utslagningen av två europeiska storheter i form av England och Italien. Har visat upp ett bra spel, men frågan är om det inte snart tar stopp. Har dock i form av Grekland en överkomlig åttondelsfinal.

(12) Algeriet. Det krävdes, om vi ska tro Fabio Capello, en laserstråle för att Algeriet skulle ta sig till slutspel på Rysslands bekostnad. Men Algeriet visade redan mot Belgien, och inte minst därefter mot Sydkorea, att de är ett högst kompetent fotbollslag. Kan ställa till besvär för Tyskland.

(11) USA. Det råder fotbollsfeber i USA för tillfället och det verkar onekligen som om sporten till sist har fått fotfäste också i Nordamerika. USA är inte på något vis spektakulärt men är ett överraskande välorganiserat och hårt kämpande lag. Belgien kommer få slita ont i åttondelsfinalen.

(10) Mexiko. Ett enda mål har Mexiko släppt in hittills under VM och det var ett tröstmål mot Kroatien. Naturligtvis imponerande. Laget är inte helt oävet offensivt heller, även om det är defensiven som Holland kommer få kämpa med, och det kan vara så att jag underskattar Mexiko trots att jag håller dem rätt högt.

(9) Uruguay. Odisciplinerat har Uruguay varit under nästan hela VM, det såg vi redan i öppningsmatchen. Uruguay är naturligtvis ett väsentligt svagare lag utan Luis Suarez och jag misstänker att lagets fokus knappast kan ha påverkats positivt av den kontroversen. Ändå ett högst kompetent fotbollslag.

(8) Chile. Visade under gruppspelet hur bra laget faktiskt är. Dock har de haft rejäl otur som redan i åttondelsfinalen stöter på Brasilien, ett land som de aldrig har besegrat på bortaplan i en tävlingsmatch. Något korta i rocken och jag undrar om förlusten mot Holland möjligen kan ha fått dem ur gängorna.

(7) Colombia. Har varit ett av de lag som faktiskt övertygat allra mest i gruppspelet, och det är inte omöjligt att de kanske bör vara bättre placerade på en sådan här lista. Det är emellertid inga svaga nationer kvar och Colombia har definitivt potential att hota alla lag på den här listan. Tuff match mot Uruguay.

(6) Frankrike. Ett av fem lag som gått rent i gruppspelet. Verkar ha hittat harmoni i laget igen och då är Frankrike naturligtvis farliga, för de har ju naturligtvis oodles av riktigt duktiga fotbollsspelare. En eventuell kvartsfinal mot Tyskland får det verkligen att vattnas i munnen.

(5) Holland. Ruggigt väl genomfört gruppspel och Holland ser i sina bästa stunder riktigt starka ut och framstår som en av VM-favoriterna. Holland har dock en tendens att börja bättre än de fortsätter och frågan är om resultaten i gruppspelen möjligen smickrar dem. Seger mot ett håglöst Spanien, problem mot Australien, sen seger i halvmatchen mot Chile. Mexiko blir en tuff nöt.

(4) Argentina. Har sett sega ut i gruppspelet. Ingen storvinst mot Bosnien och rätt fantasilösa mot Iran. Vann en shootout med Nigeria. Tveksamma defensivt och möjligen för låsta vid att allt ska gå genom Leo Messi offensivt. Men det finns en väldig potential i Argentina.

(3) Belgien. Belgien vann samtliga sina tre matcher i gruppspelet, även om det i samtliga fall var fråga om sena segrar. Har dock visat när laget går på full fart vilket kompetent fotbollslag det är. Har kvaliteten att faktiskt gå hela vägen, det är bristen på rutin som kanske främst talar emot dem. Får jobba mot USA.

(2) Brasilien. Fantastiskt fotbollslag när spelet flödar, men hittills under VM så har det stundtals hackat. Neymar har varit otrolig men lite för mycket går just nu genom honom. Fler behöver kliva fram i anfallet. Pressen på de brasilianska spelarna är enorm, vilket kan krånga till det om Brasilien hamnar i underläge.

(1) Tyskland. Var i mina ögon det lag som i gruppspelet visade upp det största helhetliga spelet, och det är nog också den spelartrupp i VM som tillsammans med Brasiliens är mest komplett och mångsidig. Verkar ha ett flertal spelare i god form. Där finns både rutin men samtidigt möjlighet att spela utan någon större press. Dags för Tyskland i år?

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Invändningarna mot FIFA:s beslut gällande Luis Suarez är ihåliga

Fotbollsvärlden fick nästan skrämselhicka under torsdagseftermiddagen när det från FIFA-håll meddelades att Luis Suarez dömts till nio matchers avstängning i landslaget och till fyra månaders avstängning från all form av fotboll, efter att ha bitit Giorgio Chiellini i axeln under Uruguays match mot Italien.

Det är tredje gången som Luis Suarez hamnar i blåsväder för att ha bitit en motspelare, och det är oklart vilken gång i en lång rad av olika kontroverser som har omgett den uruguayanske fotbollsspelaren, som under säsongen vuxit fram som en av världens bästa spelare.

Från Uruguays landslagsläger kommer cyniska uttalanden om hur den starkes rättvisa styr fotbollen, hur mäktiga FIFA kör över lilla svaga Uruguay, tillsammans med konspirationsteorier om hur brittisk media på något sätt skulle kontrollera FIFA:s agenda.

På något sätt hamnar många i ett läge där man försöker försvara det oförsvarbara. Luis Suarez biter motståndare på fotbollsplanen, det kan inte på något sätt vara okej. Han gör det om och om igen, utan något som helst tecken på verklig ånger. Någon gång måste foten sättas ned.

Invändningarna mot FIFA:s beslut är dock många till antalet och varierade till innehållet. En genomgång av dessa invändningar kan vara på sin plats i sammanhanget.

:::

“FIFA:s beslut och fördömandet av Luis Suarez är kulturrasism”

Argumentet här är att de normer som ligger till grund för bestraffningen är nordeuropeiska, där hårda och brutala tacklingar på något vis är mer okej än filmningar, att bita någon eller att spotta på någon. En kulturell värdering hålls som överordnad andra kulturella värderingar.

Motargumentet bör vara att något annat resulterar i moralrelativism. Det måste vara möjligt att vara överens om att specifika beteenden helt enkelt inte är acceptabla, eller civiliserade om vi så vill, även om de kanske ses på ett något annorlunda sätt på något annat ställe i världen.

Invändningen är dessutom i sig själv perspektivlös. Vi talar om att bita andra människor här, inte om att förbjuda träskor eller idka strukturell diskriminering mot surströmming. Sedan är Luis Suarez tendens att bita motståndare knappast något som han har gemensamt med övriga spelare från Uruguay eller från fattiga förhållanden.

Det finns en benägenhet, kanske en politiskt korrekt vilja, att betrakta det som ett kulturellt beteende. Det är i själva verket ett högst personligt beteende.

“Det är fel att straffa Liverpool för vad Luis Suarez gör i landslaget”

Jag kan på flera sätt hålla med om detta. Det är riktigt synd om Liverpool som drabbas för vad Luis Suarez personligen gör. I synnerhet när han begår felet med en annan tröja på kroppen än Liverpools.

Frågan är bara vad som egentligen är alternativet. Att bara stänga av Luis Suarez från landslagsspel riskerar bli till ett inte tillräckligt kännbart straff för spelaren, vars ekonomiska incitament naturligtvis är kopplade till klubblaget snarare än landslaget.

Det måste rimligtvis också vara klubbens ansvar att betona för sina spelare att deras ansvar gentemot klubben inte gör uppehåll i landslaget. En spelare är intimt förknippad med sitt klubblag hela tiden och måste hela tiden tänka på sitt ansvar i detta avseende.

Något kan man också tycka att Liverpool till viss del, inte bara klubben men också klubbens supportrar, har gjort sig medskyldiga till Luis Suarez upprepade beteende. Hans tidigare felsteg har sällan fördömts i den utsträckning man skulle kunna önska, tvärtom har man kanske varit alltför förlåtande.

Kanske är det inte så märkligt att han då inte heller förändrar sitt beteende.

“Att bita någon är inte värre än karriärhotande tacklingar”

Det går naturligtvis inte att argumentera emot detta påstående. Självklart är det farligare med en riktigt ful tackling än att bita någon på planen. Prat om saliv och smittorisker etc är naturligtvis bara trams att klassiska ”nålen i höstacken”-argument.

Men det är inte förseelser som ligger på samma skala. Tacklingar etc anses tillhöra spelet och är en biprodukt av detta. Avsikten är också oklar och situationen svårkontrollerad. Att bita någon, eller spotta någon, kan inte på något vis anses vara en del av spelet, det finns inget man kan vinna spelmässigt på det. Det är också ett beteende som går att styra över helt på egen hand.

Där farliga tacklingar och dylikt snarare faller inom ramen för ”vårdslöst” beteende så faller bett och spottloskor alltså istället inom ramen för ”osportsligt” beteende. Ett sådant beteende som helt enkelt ger sporten ett dåligt rykte.

Frank Rijkaard stängdes av i tre matcher efter att under VM 1990 ha spottat Rudi Völler i huvudet. Detta för en förseelse. Jag säger detta eftersom många gärna vill göra jämförelsen med denna incident. Men anta att Rijkaard gör om samma sak en annan gång, och därefter upprepar det en tredje gång. Hur många matcher hade han blivit avstängd då?

Upprepade förseelser måste rimligtvis bestraffas hårdare. Man måste också säga att Luis Suarez fullständiga ovilja att ta ansvar för eller ens se något fel i sitt eget beteende, att ens acceptera att något felaktigt har hänt, är tämligen talande för dennes probleminsikt.

Dessutom, jag motsätter mig knappast att man tar en titt på så kallade karriärhotande tacklingar och i de fall där man kan fastställa att vårdslösheten var av en viss specifik art också delar ut saftiga avstängningar i efterhand. Det vore verkligen på sin plats.

Så jag kan hålla med om att det råder en obalans i straffskalorna mellan så kallat vårdslöst beteende och osportsligt beteende. Men jag menar att detta balanseras genom höjda straff för vårdslöst beteende, inte reducerade straff för osportsligt beteende.

“FIFA är hycklare som saknar moralisk rätt att döma någon”

Återigen ett argument som det självklart är svårt att säga något om. FIFA är naturligtvis en samling fotbollsinavlade kålhuvuden som representerar det allra värsta av den organiserade fotbollen. Deras moraliska auktoritet är rimligtvis någonstans runt fryspunkten.

Men återigen, vad är egentligen alternativet? Att säga att FIFA helt enkelt inte ska kunna bestraffa spelare för felaktigt beteende skulle i praktiken resultera i anarki på och vid sidan av fotbollsplanen. Som om ett samhälles rättssystem skulle läggas på is bara för att det förekommer oegentligheter på myndighetsnivå.

:::

Jag sa redan innan FIFA:s beslut idag att Luis Suarez hade ett straff någonstans mellan 10 och 24 matchers avstängning att vänta. Straffet måste vara högre än det straff han fick för sin andra förseelse, när han bet Chelseas Branislav Ivanovic, men kan naturligtvis inte vara högre än FIFA:s maxstraff.

Så jag är inte särskilt överraskad över Luis Suarez straff. I praktiken kommer han alltså inte att kunna spela fotboll förrän i november, vilket betyder att han den här säsongen har ett straff som pågår två månader längre in på den kommande säsongen än vad som var fallet denna säsong.

Jag menar att straffet absolut inte är orimligt. Det utesluter emellertid inte att straffet också har en politisk innebörd. Att FIFA helt enkelt av PR-skäl såg det som nödvändigt att sätta ned foten. För att inte förstöra den noga putsade fasaden av fair play och goodwill.

Politiska organisationer såsom FIFA hatar kontroverser mer än något annat, eftersom det urholkar deras legitimitet, och när det inte är de själva som står för kontroversen utan någon annan och utomstående, så kan de naturligtvis agera både snabbt och brutalt för att ta itu med boven.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

VM-sommarens tio främsta mästerskapsvärvningar

Karel Poborsky, Denilson, Kleberson, Patrick Berger, Andrei Arshavin, Henri Camara, och den kanske främste av dem alla, Elhadji Diouf. Exemplen är många på så kallade mästerskapsvärvningar, det vill säga köp av spelare som ser fantastiska ut under ett mästerskap en sommar och som därför blir hett villebråd bland framför allt Europas mest köpstarka klubbar.

Det är värvningar som ofta ser väldigt bra ut på pappret men som i själva verket oftast är otroligt dåligt researchade. Vem som helst kan prestera bra under kort tid en sommar, men det är en helt annan sak att prestera regelbundet i ett annat lag under en hel säsong. Ofta görs sådana värvningar utan att först känna till personen bakom spelaren.

Kanske är det inte så konstigt. Beslut fattas sällan så rationellt som vi vill tro, ofta är det istället konformitet, moden, enkla tumregler, kort och gott gamla hederliga psykologiska fällor, som styr vårt beslutsfattande. Detta gäller självklart även i fotbollsklubbar.

Det är hur som helst något som klubbarna den här sommaren löper större risk än vanligt för. Det är ju VM och vi matas dagligen med bilder och kommentarer från sommarens främsta VM-prestationer. Och inte minst den här gången, när de europeiska landslagen, med alla deras huvudsakligen redan kända spelare, har så stora problem, så lär nya namn dyka upp på shortlists lite överallt.

Här är mina främsta så kallade ”mästerskapsvärvningar” den här sommaren, det vill säga värvningar som kanske kan verka som en lysande idé här och nu men som jag tror skulle komma att visa sig som en dålig idé med eftertankens kranka blekhet.

:::

(10) Memphis Depay, Holland. Holländska yttrar brukar sälja som smör i solsken på den europeiska fotbollsmarknaden, alltid i tron på att man ska hitta en ny Arjen Robben, Marc Overmars eller Aron Winter. Med Depay tror jag snarare man hittar en ny Boudewijn Zenden.

(9) Charles Aranguiz, Chile. Svårt att placera honom på den här listan egentligen. Det är en skicklig spelare som för tillfället tillhör Udinese, dock utlånad till Internacional. Mycket fotboll i honom men frågan är om han har den mentala tuffheten att verkligen lyckas i det europeiska proffslivet.

(8) Aron Johannsson, USA. Fotbollshistorien har om inte drällt så åtminstone varit strösslad av amerikanska anfallare som tippas få framgångar på internationell nivå. Johannsson är en spelare det talas mycket om, och han har visat framfötterna under VM, men riskerar bli föga mer än en ny Cobi Jones.

(7) Ahmed Musa, Nigeria. En av de största vilda korten från detta VM. Kan få en riktigt hög profil genom sina båda mål mot Argentina, det tenderar bli så när man gör mål mot stjärnstarkt motstånd. Men sällan om någonsin är det någon vettig indikation på att han kommer lyckas.

(6) Enner Valencia, Ecuador. Har gjort mängder med mål i sitt klubblag och definitivt visat sig på styva linan i landslaget under VM. Något säger mig att detta mycket väl kan landa honom i en engelsk klubb på mittennivå i Premier League där han kommer göra en tämligen anonym figur.

(5) Yacine Brahimi, Algeriet. Kvick och teknisk. Algeriet är i mina ögon ett lag som kan skrälla till det lite under turneringen, och Brahimi kan mycket väl bli förgrundsgestalten i detta. Teknisk och sevärd, men beslutsförmågan är inte alla gånger den bästa. Vi har hört det förr.

(4) Aleksandr Kokorin, Ryssland. Anfallare står alltid högt i kurs på marknaden och Kokorin lär inte utgöra något undantag. Nu tenderar ryska spelare faktiskt stanna kvar i Ryssland, vilket faktiskt inte bara har med pengar att göra. Det verkar som om de faktiskt fungerar bättre hemma i välbekant rysk miljö.

(3) Celso Borges, Costa Rica. AIK-spelaren har imponerat stort på Costa Ricas mittfält detta VM. Costa Rica är naturligtvis detta VM:s absolut största knall och det kommer knappast passera obemärkt. Klubbar kommer helt säkert nosa runt Borges hälar, och AIK kommer kunna casha in. Mer än så blir det nog inte.

(2) Asamoah Gyan, Ghana. En så uppenbar mästerskapsvärvning att han riskerar bli det en andra gång. Gjorde ett starkt VM redan 2010 vilket fick upp storklubbarnas ögon. Hans tid i Sunderland visade dock att han är svår att ha i möblerade rum. Nu gör han dock ett starkt VM igen och klubbars minnen är bra men korta.

(1) Guillermo Ochoa, Mexiko. Allas nya målvaktsdarling nummer ett efter hans fenomenala insats mot Brasilien och starka prestationer överlag. Samtidigt ett varningens tecken. Målvakter är strukturellt lite galna till att börja med, och det kan vara värt att påpeka att Ochoa som 29-åring fortfarande spelar i ett franskt bottenlag. Förmodligen inte helt utan anledning.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Another one bites the dust

Uruguay besegrade och slog ut Italien ur VM. Allt borde så klart vara frid och fröjd för Uruguay men är det knappast. Skälet är så klart att Luis Suarez, den självutnämnde mest synd om i hela världen-människan, ännu en gång har betett sig hårresande illa på en fotbollsplan.

Det var den 79:e matchminuten när Luis Suarez går in i en duell med Giorgio Chiellini inne i straffområdet. Ställningen var 0-0 och Uruguay jagade således ett mål. Det ser ut som om Suarez försöker skalla Chiellini men bitmärkena i Chiellinis axel är minst sagt tydliga.

Det är inte första gången Luis Suarez biter en spelare på fotbollsplanen. Det är inte ens den andra gången. Det är, såvitt vi vet och kan berätta, den tredje gången det händer. Vilket så klart gör att det snart börjar kännas som något av en vana, för att inte säga ful ovana.

Naturligtvis inser Luis Suarez rätt snabbt vilket otroligt misstag han har gjort. Tankeverksamheten rullar igång på en gång. Så till den milda grad att han direkt efter händelsen slänger sig på marken och tar sig åt tänderna. Det gäller att vara på hugget.

“Ursäkta, men herrns axel befinner sig inne i min mun!”

För att göra en absurd situation komplett så kunde så klart domaren ha visat Chiellini rött kort för att ha tandtacklat Luis Suarez. De italienska spelarna hade säkert inte sett det som något avsteg från tidigare beslutsfattande, när han tämligen svårförståeligt valde att visa ut Claudio Marchisio. Något som grovt förändrade matchbilden.

Italien känner nog att det inte var första gången de drabbats av något liknande i VM.

:::

Efterspelet lär så klart fortsätta vad gäller den här incidenten. FIFA måste naturligtvis ta disciplinära åtgärder.

I och med att det är tredje gången Luis Suarez gör sig skyldig till något liknande så måste straffet reflektera detta. Suarez stängdes av i tio matcher mot slutet av säsongen 2012-13 för att ha bitit Chelseas Branislav Ivanovic. Något som fördömdes inom engelsk fotboll.

Den oberoende FA-panelen som då dömde Luis Suarez kritiserade spelaren för att till synes inte förstå allvaret i vad han hade gjort. Vilket naturligtvis den här upprepade bedriften indikerar att han faktiskt inte alls förstod alls.

Det är ju ett återkommande mönster med Luis Suarez. Han beter sig illa, men tar aldrig ansvaret för det. Tvärtom tar han illa vid sig när han kritiseras för sitt beteende. Det var bland annat vad hela hans efterspel till matchen mot England handlade om, hur han hade “visat dem” som kritiserat honom i England.

FIFA kan stänga av en spelare i 24 matcher som mest, rimligtvis kommer ett straff således ligga mellan 10-24 matcher. FIFA måste rimligtvis markera och straffet för en tredje förseelse kan knappast bli mindre än straffet för den andra.

:::

Frågan, för Uruguay, är rimligtvis bara när straffet kommer träda i kraft. Det är osannolikt att det hinner ske under VM. Så snabbt maler sällan fotbollsrättvisans kvarnar.

Frågan, för Liverpool, är kanske mer konkret huruvida en FIFA-bestraffning kommer att påverka hur Luis Suarez kan spela också för sitt klubblag. Här finns inga tydliga prejudikat när det gäller FIFA. Spelare har bestraffats under FIFA-mandat och det har gällt också i klubblagen, och spelare har bestraffats utan att det har gällt.

Mer indirekt väcker det här så klart också till liv gamla kontroverser gällande Luis Suarez inom engelsk fotboll. Och med tanke på att Luis Suarez redan har börjat placera pjäserna för att kunna lämna klubben under sommaren så lär det här knappast förbättra den situationen för Liverpool. Alternativt så gör det honom svårare att sälja.

Det är hur som helst en situation som något liknar motsvarande situation för Liverpool sommaren 2009. Man hade nyss slutat tvåa i Premier League och såg fram emot att bygga vidare, bara för att tappa sin bäste spelare och momentum i sin egen uppbyggnad.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

England får sikta in sig på att göra "en Spanien" mot Costa Rica

I kölvattnet av att England åkt ur VM och det således inte finns något särskilt intressant att skriva om vad gäller Englands fotboll, så väcks istället ett antal mer absurda diskussioner.

Inte minst har tidigare förbundskaptener eller kandidater till jobbet fått för sig att det här var ett bra tillfälle för dem att ta bladet ur munnen. Sven-Göran Eriksson menade att en utländsk manager hade fått sparken efter ett sådant här resultat i VM. Svennis menade att när han var förbundskapten så var ansågs inte kvartsfinal bra nog. Roy Hodgson avslutade denna icke-diskussion genom att säga att han var tacksam för det förtroende som Greg Dyke och FA visade för honom.

Harry Redknapp väckte i så fall en både större och mer absurd diskussion genom att hävda att det fanns spelare under hans tid i Tottenham som kom till honom och bad att få slippa spela i landslaget. ”They don’t need the aggro” som Redknapp så elokvent uttryckte det hela.

Det är så klart ett avslöjande som inte förvånar för någon som följt engelsk fotboll med ett minimum av allmänintresse under de senaste tio åren. Men det var ändock ett påstående som väckte Roy Hodgsons och Steven Gerrards ilska och irritation. De uppmanade genast Harry Redknapp att precisera vilka spelare detta faktiskt handlade om, vilket så klart är en rätt tramsig begäran.

Hodgsons och Gerrards ilska påminner inte så lite om Kapten Renaults spelade ilska i Casablanca när han utbrister ”I’m shocked, shocked to find that gambling is going on in here!” Visst finns det en viss ironi att Steven Gerrard ger uttryck för oförståelse i frågan givet att han själv vid ett antal tillfällen under åren har varit misstänkt frånvarande från landslagsuppdrag.

Gerrards svarsformulering var ju också politiskt vägd på guldvåg. ”Det finns ingen spelare i det här laget som gjort så” menar Gerrard, vilket så klart mycket väl kan stämma. Men det var ju inte det som åsyftades av Redknapp som ju pratade om tidigare spelare, något som Gerrard således kommenterade utan att faktiskt kommentera det.

Samtidigt är det ju oklart vad Redknapp vill uppnå med att påpeka det självklara. Det krävs för det första ingen större tankeinsats för att lista ut vilka spelare det kan handla om. För det andra så undrar man om han menar att Englands resultat i VM beror på bristande vilja eller intresse från spelarnas sida. Vilket vore lite märkligt. Man kan kritisera England för en hel del den här gången, men inte bristande vilja.

Det känns som ett billigt sätt att göra retoriska poäng på folkets fördomar om bortskämda fotbollsspelare.

:::

Viljan har måhända inte brustit för England hittills under VM, men det kan nog mycket väl vara så att viljan och motivationen inte är den allra bästa ikväll när laget ska spela av den för dem helt betydelselösa matchen mot Costa Rica. Det är inte lätt att spela under sådana förutsättningar.

Diskussionen inför matchen gäller mest om England ska köra vidare med ordinarie manskap eller göra omfattande byten i startelvan. Roy Hodgson har emellertid signalerat, inför kvällens match, att han gärna ser att alla som ingått i VM-truppen ges speltid under detta VM.

Det där är ju en inte helt lätt avvägning.

Å ena sidan har man ett ansvar mot övriga gruppdeltagare och mot publiken att ställa upp ett någorlunda ordinarie lag. Man vill inte hamna i en situation där man uppenbart inte bemöter matchen med den respekt den ändå förtjänar. Det kan också finnas en poäng att ge de spelarna som kämpat mot Italien och Uruguay chansen att återupprätta sig själva lite i turneringens sista match.

Å andra sidan kan det naturligtvis vara väldigt svårt att motivera de spelare som har deltagit. Det kan däremot finnas en betydligt mer naturlig hunger hos de spelare som ännu inte fått pröva på den brasilianska hetluften. Det finns också ett värde i att ge så många spelare som möjligt erfarenhet av att spela VM inför kommande mästerskap.

Det talas emellertid om fem förändringar inför kvällens match mot Costa Rica, bland annat ska Frank Lampard tydligen få säga adjö till England genom ett sista framträdande i landslagströjan.

Det finns däremot ett antal spelare jag särskilt vill se ikväll som förtjänar att få chansen. Luke Shaw på vänsterkanten utan tvekan. Phil Jones anser jag bör ges chansen, han borde kanske ha varit en tydligare kandidat redan tidigare. Ben Foster kan få dra på sig målvaktströjan. Adam Lallana anser jag bör få chansen redan från start att påverka en matchbild. Jack Wilshere som central mittfältare, bredvid Frank Lampard i så fall.

Rickie Lambert kommer naturligtvis inte göra något mer mästerskap, men jag anser ändå att han förtjänar mer speltid än vad han har fått hittills under detta VM.

Mycket av det här verkar också slå in om man ska utgå från vad som rapporteras vara Roy Hodgsons faktiska startelva. Han väljer dock att även spela Chris Smalling, och James Milner samt Ross Barkley tar plats på mittfältet. Längst fram behåller Daniel Sturridge platsen i anfallet framför Rickie Lambert, i vad som riskerar bli ett för Lambert tämligen välbekant scenario framöver.

:::

VM-KOLLEN:

Tre avbytare gör tre mål när Spanien avslutar VM med något som i alla fall liknar heder. Nu var det en betydelselös match i slutänden, men lite stryker det ändå under det som har varit huvudpoängen inför och under VM, att Spanien hade behövt förnya och förändra mer systematiskt till detta VM.

Mustaschen har gjort en comeback detta VM. Den har ju annars legat i träda sedan 1970-talet.

Brasilien befann sig under någon minut i situationen att de riskerade att komma tvåa i gruppen och därmed tvingas möta Holland redan i åttondelsfinalen. Luis Felipe Scolari som kallat Louis van Gaal för ”dum åsna” såg förmodligen inte fram emot detta och blev nog rätt nöjd när Fernandinho punkterade föreställningen.

Mexiko imponerade storligen i måstematchen mot Kroatien, samtidigt var Kroatien själva väldigt bleka. Frågan är vad den där straffen i premiärmatchen egentligen fick för betydelse för kroaternas mästerskap, samtidigt är det så klart något man måste kunna släppa och gå vidare.

Två åttondelsfinaler är således klara. Brasilien vs Chile och Holland vs Mexiko, båda två ser på förhand ut som högintressanta matcher. Holland går absolut inte säkert mot Mexiko, som bara har släppt in ett enda tröstmål hittills under turneringen.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

VM:s främsta överraskningar och besvikelser inför grupploppet

Det har varit ett sett till helheten mycket bra VM så här långt. Några enstaka tråkiga matcher men överlag ett stort antal fantastiskt roliga matcher att titta på, med öppet spel och många mål. På något sätt känns det som om det har förpliktigat till sådant spel med VM just i Brasilien igen.

För egen del är det förmodligen, åtminstone hittills, bland de tre VM som jag håller högst. Det ena är 1986, möjligen för att det var det första men mina minnen från det mästerskapet är väldigt positiva. Det andra är 1994, och där är jag helt öppen för att själva den svenska upplevelsen av det mästerskapet gör det speciellt i sig.

Övriga VM har jag varit antingen besviken på eller mer neutralt inställd till.

Men även detta VM har så klart haft både sina särskilda överraskningar men även sina besvikelser. Det hör ju så att säga till. Domarkompetensen är så klart en sak som ständigt irriterar med VM. En konsekvens av att uttagningen av domare i VM inte är någon meritokrati utan snarare en fråga om kvotering och regionalpolitik.

Målkameratekniken och frisparkssprayen fungerar dock alldeles utmärkt och har onekligen inneburit ett lyft för VM. Men i den här bloggen tänkte jag ändå fokusera på de deltagande fotbollslagen. Och då är det dessa som först och främst har överraskat positivt på mig respektive varit något av en besvikelse detta VM.

:::

ÖVERRASKNINGAR

(3) Colombia

Kanske inte någon väldig överraskning i termer av att det var ett lag som kunde gå hyfsat långt i VM. Men spelet har varit betydligt mer imponerande än vad jag förväntat mig och spelare som Juan Cuadrado och James Rodriguez har imponerat stort på mig. Jag trodde laget skulle sakna Radamel Falcao mer än vad det hittills har gjort.

(2) Ghana

VM:s kanske hittills bästa match spelades mellan Ghana och Tyskland och Ghana var absolut en konstruktiv del i den matchen. Det var stundtals briljant fotboll som visades upp och att klara 2-2 mot Tyskland var ett klart starkt resultat. Nu ser det måhända ändå tufft ut att gå till slutspel för Ghana, men de är alls inte chanslösa mot Portugal.

(1) Costa Rica

En hel del har kallat det för VM-historiens största skräll att Costa Rica tar sig vidare från Grupp D, efter att ha besegrat både Uruguay och Italien. Jag är om inte benägen att hålla med så i alla fall inte heller benägen att påstå att det är fel. Det var inga slumpsegrar heller som Costa Rica stod för, utan ett spel som kan bära ända till kvartsfinal.

:::

BESVIKELSER

(3) Honduras

Det bästa Honduras kommer ha att säga om den här turneringen är att de i alla fall lyckades göra ett mål. Det saknas inte talangfulla fotbollsspelare i Honduras, men det har vi inte fått se mycket av den här turneringen. Istället fick vi se negativ och stundtals brutal fotboll, därtill ett genomgående korkat beteende på fotbollsplanen.

(2) Schweiz

Det här ska alltså vara Schweiz motsvarighet till en gyllene generation som ställer upp i detta mästerskap. Samma lag har alltså hittills med nöd och näppe lyckats besegra ett naivt Ecuador för att därefter få stryk efter noter mot ett Frankrike som bubblar under listan ovan. Att Schweiz ändå har bra chans att gå vidare från gruppen ska de tacka en väldigt svag grupp för.

(1) Spanien

Det går inte att komma ifrån att Spanien är detta VM:s största besvikelse och att de så lär förbli. Att de skulle vinna VM var det kanske inte alla som trodde men ingen kunde nog föreställa sig att de skulle kapitulera så här fullständigt, och att lag bestående av så många erfarna vinnare skulle rasa ihop på detta sätt så fort de hamnade i underläge.

:::

VM-KOLLEN:

(1) Belgien visar när de verkligen lägger manken till att de är ett ruggigt bra fotbollslag. Men av någon oförklarlig anledning, med tanke på att det är detta lags första mästerskap, så kopplar de ur under stora delar av matcherna. Nu har de hunnit åtgärda det i slutet mot både Algeriet och Ryssland, men det där kan komma att straffa sig när de möter bättre motstånd.

(2) Algeriet visade att det inte var någon tillfällighet att de gav Belgien problem genom att göra processen förhållandevis kort med Sydkorea. Tuff situation ändå för Algeriet som trots detta ändå inte får förlora mot Ryssland i sista omgången om de ska gå vidare.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Roy Hodgsons ansvar för Englands VM-misslyckande

Det är naturligtvis ett lika oundvikligt som obestridligt faktum i och med Englands nesliga sorti ur VM redan i gruppspelet, för första gången på 56 år, att det börjar diskuteras kring Roy Hodgson, och huruvida han kan, ska eller bör sitta kvar som förbundskapten efter detta VM.

Förväntningarna var inte höga på England inför detta VM. Besvikelsen kan alltså inte härledas till någon allmänt uppfattad engelsk brist på realism kring det egna landslagets förmåga, som vi i Sverige så gärna vill tillskriva dem. Men när dessa lågt ställda förväntningar faktiskt motsvaras, kanske i någon mening även underträffas, så uppstår en förståelig frustration.

Man vill gärna bli positivt överraskad i ett VM, man vill att det egna landslaget ska prestera lite bättre än vad som kanske är sannolikt. Och när så inte sker så blir vi besvikna, något vi i Sverige känner till bättre än de flesta andra. England lyckades inte överraska. Besvikelsen blir desto större när prestationen ges en så tydlig kontrast i Costa Rica, på förhand utsedda till gruppens slagpåse men som lyckades med det som England misslyckades med, besegra både Uruguay och Italien.

Roy Hodgson har åstadkommit en bra sak med det engelska landslaget, han har påbörjat och kommit tämligen långt i en rejäl föryngringsprocess och han har visat ett visst mod i att inte bara ta ut unga spelare som symboler utan faktiskt forma laget runt dem. Det är en process som England kommer ha nytta av i framtida kval och mästerskap.

Men räcker detta för att Roy Hodgson ska vara kvar som Englands förbundskapten även efter VM?

:::

Om vi ska tro Roy Hodgson själv och vad FA säger så kommer Roy Hodgson sitta kvar som förbundskapten. Det finns inga planer på att sparka honom. Samtidigt fungerar fotbollen så att sådana där utfästelser kan förändras på ett ögonblick, de är inte värda särskilt mycket. Inga mer seriösa utfästelser kan heller väntas innan VM faktiskt är färdigspelat för Englands del.

Det är svårt att skaka av sig känslan att om Roy Hodgson lyckas förbli Englands förbundskapten efter VM så gör han det huvudsakligen tack vare bristen på kvalificerade kandidater. Om någon seriös konkurrent hade nafsat honom i hälarna så hade han haft rejäla problem i nuläget. Hodgsons ansvar för Englands VM-misslyckande är nämligen inte obefintligt.

Roy Hodgson lyckades till viss del med att revitalisera det engelska anfallet, men han lyckades aldrig få ihop en samspelt engelsk defensiv. Det var nervöst och oorganiserat mellan Englands försvarare och defensiva mittfält, något som England rimligtvis hade tillräckligt med tid på sig att hinna åtgärda.

Roy Hodgson har inte riktigt lyckats föryngra det engelska försvaret. Det är naturligtvis mer riskfyllt att introducera yngre spelare i defensiva positioner, i och med att misstag i dessa lagdelar ofta bestraffas hårdare. Men där vi nu kan hävda att Englands anfallare har tjänat på sin erfarenhet från detta VM, så kan vi inte säga detsamma om Englands försvarare.

Min främsta invändning mot Roy Hodgson är emellertid att han under VM inte lyckades med sitt egentligen enda uppdrag under match, att påverka matchbilden till Englands fördel. Vid sidan av halvtidspratet är det med byten som en manager kan påverka matchbilden, men Hodgsons byten var i grunden utan effekt och därtill förutsebara, utan koppling till någon direkt problemanalys.

Det beror inte på att där saknades alternativ, vare sig på bänken under VM eller utanför VM-truppen. Men det kändes som om Roy Hodgson hade bestämt sig redan på förhand dels vilka som skulle spela matchen från start, dels exakt vilka byten han skulle göra, oavsett matchbild eller läge. Fantasilöst och fyrkantigt.

Det är alltid klokt att ha en matchplan. Men om man befinner sig i en situation där matchplanen uppenbarligen inte fungerar så måste man ha förmågan att upptäcka detta och anpassa sitt beteende och sina beslut därefter. Alternativet är att göra sig själv till den egna matchplanens gisslan.

:::

Kritiken att Roy Hodgson inte tog ut de bästa försvararna klingar ihåligt. John Terry och Ashley Cole deltog båda två i VM i Sydafrika för fyra år sedan. De defensiva misstagen då, inte minst mot Tyskland, var precis lika dyrbara och förnedrande. Därtill mer självåsamkade  av försvararna själva än vad som var fallet den här gången.

Man bör samtidigt komma ihåg förväntningarna inför VM. Alla trodde egentligen att England skulle få det svårt i gruppen mot Italien och Uruguay, alla såg risken att åka ur gruppspelet. De allra flesta ville att England skulle ta ut yngre spelare till VM och se det som ett mästerskap för framtiden, där lärande snarare än resultat skulle prioriteras.

Man kan ha förståelse för åsikten att det är ju just precis vad som faktiskt också har skett.

Bristen på alternativ till Roy Hodgson är dessutom ett bekymmer. Harry Redknapp känns som den enda trovärdiga kandidaten, men det vore ett alltför markant steg tillbaka. En del nämner Gary Neville, men det känns för tidigt för ett sådant byte. Eller så är det bara ett utslag för feghet. Naturligtvis finns utländska kandidater, men detta har också varit alternativet förut med blandad framgång.

England har genomgående, under flera decennier, saknat den kontinuitet i sin landslagsledning som vi har kunnat se i exempelvis Spanien och Tyskland, eller för all del Chile. För att nämna några framstående exempel.

Ett relativt nytt steg att ta vore kanske därför att hålla fast vid Roy Hodgson efter detta till synes misslyckade VM. Låt honom fortsätta sin föryngringsprocess med det engelska landslaget och sikta vidare mot EM 2016, för att därefter låta Gary Neville ta över som Englands förbundskapten. Ett alternativ, men det bygger på en personkännedom jag inte besitter, är att lämna över till Gary Neville redan nu.

Institutionell kontinuitet snarare än personkontinuitet således. Men med insikten att vad som uppnåddes i detta VM helt enkelt inte var bra nog. Den insikten, snarare än formellt ansvarsutkrävande, kan vara den viktigaste exporten från detta VM.

Men nu har jag tjafsat nog om Englands VM-misslyckande, och orsakerna och konsekvenserna av det. Nu kommer det att börja tittas framåt, mot VM som fortsätter och inte minst mot den kommande säsongen.

:::

VM-KOLLEN:

Oui, la France ser onekligen imponerande ut. Samtidigt bör man komma ihåg att de ännu inte mött någon riktigt tuff motståndare. Men de ser pigga ut inför slutspelet.

Skräpmatch mellan Ecuador och Honduras, men det tillhör kanske VM:s charm med sådana matcher också.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Börjar Steven Gerrard närma sig karriärens slutstation?

Det måste ha varit en på flera sätt tung säsong för Steven Gerrard. En säsong som på samma gång såg ut att kunna lova så mycket. Men just att säsongen lovade så mycket utan att infria något av det får den så klart att kännas desto tyngre.

Liverpool såg under långa delar av vårsäsongen ut att vara på väg mot klubbens första ligaguld på 24 år. Detta i en klubb som till stor del har byggt upp sin identitet runt sin egen framgång. Ligatitlar är med andra ord inte någon småsak i sammanhanget.

Det hade samtidigt varit Steven Gerrards första ligatitel, en stor sak för honom personligen naturligtvis. Inte minst när ligatiteln i så fall kommer med den klubb han är kapten för, och med den klubb i vilken han är fostrad som fotbollsspelare. Liverpool är en del av Steven Gerrard på samma sätt som Gerrard är en del av Liverpool.

Men det föll samman på det mest smärtsamma av sätt. Liverpool behövde oavgjort hemma mot Chelsea, men ett grovt misstag av Steven Gerrard själv gav Chelsea ledningen och övertaget i matchen. Ett övertag som José Mourinho vet hur man utnyttjar till full effekt.

Gerrard, som sagt åt sina lagkamrater att de inte har råd med några misstag, fick bära hundhuvudet när Liverpool föll samman under titelstridens mördande press.

Kanske hade inte Steven Gerrard riktigt kommit över den upplevelsen till VM, för i VM var den engelska lagkaptenen blek. En godkänd men inte mer insats mot Italien följdes upp av en miserabel insats i den avgörande matchen mot Uruguay, där två grova misstag båda resulterade i baklängesmål.

Steven Gerrard hade även här, enligt uppgift, tillsammans med Frank Lampard, talat med det egna laget om hur viktig matchen var och om hur man var tvungen att vara koncentrerad och undvika misstag. Ännu ett tal till folket som följs upp av att sjäv begå just sådana misstag man varnar andra för att göra.

Det var självklart inte bara misstagen i sig. Som lagkapten förmådde Steven Gerrard helt enkelt inte lyfta sitt lag. De engelska spelarna var påtagligt nervösa under matchen mot Uruguay, laget var oroat utan att Gerrard förmådde ingjuta lugn på planen. Han själv såg plågad ut snarare än positiv.

Det här måste vara en tuff personlig situation för den kanske störste engelske spelaren i historien som aldrig har vunnit ett ligaguld. Som aldrig inför hysteriskt glada fans har fått lyfta Premier League-bucklan. Det är ovärdigt och det är oförtjänt, han förtjänar så mycket bättre.

Steven Gerrards engelska landslagskarriär är självklart över, det var den med all sannolikhet redan innan VM. Men själv hade jag inte blivit helt förvånad om Steven Gerrard under sommaren meddelar att hans karriär har nått sin slutstation, att han slutar med fotbollen helt och hållet.

:::

Det är självklart ett tråkigt perspektiv för Liverpools supportrar, för vilka Steven Gerrard med rätta är en hjälte. En lokal grabb, som varit lojal med klubben genom hela sin karriär, i medgång och i motgång, och som under många långa år har burit upp klubben på sina egna axlar. Därtill en spelare som med sina prestationer på planen inspirerar inte bara sitt lag utan alla som följer det.

Men kanske vore det mänskligt förståeligt. Det börjar framstå som alltmer osannolikt att Steven Gerrard någonsin vinner något ligaguld. Liverpool kommer förmodligen aldrig, i alla fall inte under Gerrards ekonomiska livslängd, ha en bättre chans att vinna Premier League än vad de faktiskt hade under just den här säsongen. Den personliga motgången måste vara smärtsam.

Nu finns dock sådant som talar för att Steven Gerrard ändå väljer att spela vidare. Liverpool håller på att bygga ett nytt lag, och nya spelare håller på att växa fram i detta lag. Gerrard kan mycket väl se som sin roll att så länge som kroppen trots allt förmår hjälpa dem tillrätta, och ge en ny Liverpoolgeneration bästa möjliga förutsättningar.

Oavsett vilket så kommer det alltmer leda till att Steven Gerrards roll i laget blir mindre av nyckelspelare och mer av truppspelare. Inte nödvändigtvis oviktig för den sakens skull, vilket inte minst betydelsen av spelare som Paul Scholes och Ryan Giggs i Man Utd bevisade under många år, men ändock innebär det en förändrad roll.

En ny roll som både Liverpool som klubb och Steven Gerrard som spelare behöver förbereda sig för.

:::

VM-KOLLEN:

Vilken fantastisk bedrift av Costa Rica. Ingen pratade om dem inför turneringen men efter två omgångar är de alltså som enda lag klara för slutspel. Därtill helt och hållet rättvist sett till spelet. En av VM-historiens största, och roligaste, skrällar.

Men vilket jättemöte i sista omgången mellan Italien och Uruguay.

Krigstrummorna mullrar i England. Förväntningarna inför VM var inte höga men missnöjet är ändå stort. Många är besvikna, och kritiska inte minst till Roy Hodgsons insats som förbundskapten. Således diskuteras hans position. I den frågan har jag själv ännu inte landat, men ni kanske har några synpunkter på egen hand? En blogg för en annan dag.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

England ville mycket men kunde mindre

1-2 mot Italien och 1-2 mot Uruguay.

England har alltså förlorat sina båda första matcher i detta VM med 1-2 och möter i sista gruppspelsmatchen, med en marginell chans att ta sig vidare till slutspel, Costa Rica. Det känns på något sätt skrämmande välbekant.

Italien måste slå Costa Rica och därefter Uruguay. England måste slå Costa Rica med två mål. Kan ju låta överkomligt så klart. Men för det första har det aldrig hänt att ett lag går vidare som förlorat sina två första matcher. Och för det andra så vinner aldrig Italien mot Uruguay i sista matchen om oavgjort räcker för att ta båda de lagen vidare.

Spelmässigt finns absolut inget att orda om. Italien var ett bättre lag än England och Uruguay gjorde en bättre match än England. Inte minst gjorde Luis Suarez en bättre match än England.

Den stora skillnaden är defensiv. Både Italien och Uruguay har gett England smärtsamma lektioner i hur man försvarar sig som ett lag. För England var det dock för sent att hinna lära sig något av det. Englands defensiv skickar hem dem från turneringen.

Offensivt såg det bättre ut, men inte heller här ska vi lura oss själva. England brister tekniskt. Varje enskild spelmoment tenderar att ta någon sekund eller några bolltouch för mycket, och det avgör väldigt mycket på den här nivån. Allt tar lite för lång tid för England.

Motvapnet mot detta, i alla fall det enda som står England till buds, är att kompensera teknisk brist med fart och intensitet. Något som England endast glimtvis lyckades producera på fotbollsplanen.

Anfallsspelet var helt enkelt lite valpigt. Och det är kanske inte så konstigt givet att nu England och Roy Hodgson valde att satsa på de yngre spelarna i lagets offensiva delar den här gången. Flertalet spelare, bland dem Danny Welbeck och Raheem Sterling, delvis också Daniel Sturridge, visade sig vara inte riktigt fullmogna på den här nivån.

Dock var det i första hand de äldre och mer rutinerade spelarna, i de övriga lagdelarna, som svek England den här gången.

:::

Wayne Rooney missade en tung målchans mot Italien och sumpade en hörna tämligen spektakulärt. I övrigt var han fullt godkänd och en av de mer initiativrika engelska spelarna mot Italien, särskilt som Roy Hodgson då placerat honom på kanten.

Kritiken mot Rooney efter matchen är inte direkt nådig, vare sig från media eller supportrar. Prat om att peta honom dyker upp igen och han ges i stort skulden för förlusten.

När så Steven Gerrard gör två ödesdigra misstag mot Uruguay, som båda leder fram till mål, och han i övrigt är en minst sagt slätstruken figur, så är media i efterhand minst sagt förlåtande eller åtminstone överslätande. Man försöker föreställa sig kritiken om Rooney gjort dessa båda misstag.

Poängen är inte att det är den enes eller den andres fel. Poängen är att kritik som kommer efter match är obalanserad och tenderar att fokusera på helt fel saker. Det finns en ständig vilja att leta efter syndabockar, och vilka som utses till syndabockar bestäms genom någon form av politisk process.

Vilken spelare är tryggast och mest bekväm att attackera? – är drevets logik. Jag har för mig att det finns ett ord för det i andra sammanhang, och det är väl vuxenmobbning jag i så fall kommer att tänka på.

:::

Leighton Baines och Glen Johnson, båda Englands ytterbackar, har haft ett riktigt svagt VM. De höjde sig något i andra halvlek mot Uruguay men det var för lite och för sent. De kom sällan framåt och deras bollfördelning höll en betydligt lägre nivå än vad vi är vana vid från Premier League.

Samtidigt var Gary Cahill och Phil Jagielka påtagligt nervösa och tagna av stundens allvar, nerver som spred sig vidare i hela laget. Kort efter Englands kvittering mot Uruguay såg man hur snabbt det blev stirrigt i Englands försvar, oceaner av yta lämnade fria.

Ett mål för Uruguay hängde liksom i luften.

Tony Adams menade innan VM att Englands försvar var otillräckligt och att Roy Hodgson gjort ett misstag som inte tog med John Terry och Ashley Cole i VM-truppen. Att döma av VM-facit så hade Adams helt rätt, åtminstone rent spelarmässigt. Truppmässigt är en annan historia.

Själv reagerar jag mer över att Roy Hodgsons matchplan framstod som så hjärtligt förutsägbar. Samma startelva i båda matcherna, mer eller mindre exakt samma byten som inte på något vis kan förväntas förändra en matchbild som glider England ur händerna.

Roy Hodgsons byten hade noll effekt detta VM. Han förmådde inte göra det som är hans främsta jobb under match, påverka matchbilden. Det var också ett misslyckande.

:::

Förväntningarna på England inför detta VM var inte höga. Många misstänkte nog, antingen trodde eller kanske till och med hoppades, att England skulle få det svårt mot Italien och Uruguay och åka ut redan i gruppspelet. Så i det avseendet är det här så klart inte förvånande eller kanske inte ens någon större besvikelse.

Men sättet det skedde på måste vara en besvikelse, för England hade verkligen chansen i båda de här matcherna, men lät den glida dem ur händerna. Man tog inte tillvara de möjligheter som faktiskt fanns och man blev sin egen värste fiende.

Det riktigt tråkiga är så klart att den positiva känsla som ändå fanns efter den första förlusten mot Italien är helt bortspelad nu. Insatsen mot Uruguay, i en match som var ännu mer avgörande, var flera nivåer sämre och inte alls godkänd för England.

Samtidigt ska man komma ihåg utgångspunkten. Det var ett ungt och delvis experimentellt lag som England tog med till detta VM. I någon utsträckning var de faktiskt i Brasilien för att se och lära. Då måste man rimligtvis också utvärdera dem efter dessa målsättningar.

Och hoppas att de tar med sig något positivt till framtida mästerskap. Vem som nu är förbundskapten när dessa går av stapeln.

:::

Glad midsommar!

Peter Hyllman

Englands tre punkter inför ödesmatchen mot Uruguay

Brasilien vann VM 1970 men gjorde ett svagt VM fyra år senare. Västtyskland fick svårt att upprepa sin bedrift 1978. Argentina vann VM 1978 men föll igenom 1982. Italien gjorde fiasko 1986 efter att ha vunnit 1982. Tyskland hade inget bra VM 1994 som regerande världsmästare. Frankrike gjorde inte ett mål 2002. Italien som vann 2006 hade ett mycket svagt VM i Sydafrika, och nu har de regerande världsmästarna Spanien alltså gjort ett historiskt fiasko i detta VM 2014.

Det är alltså ett återkommande mönster att världsmästarnationer misslyckas i därpå följande VM. Undantagen från den regeln verkar heta Brasilien och Diego Maradona. Spanien är emellertid inget undantag. Men vad beror då detta mönster på?

Det går säkert att hitta ett flertal olika små förklaringar. Men den största och mest betydelsefulla tror jag helt enkelt är den mentala och intellektuella svårigheten att förändra och förnya ett vinnande lag. När ett lag har framgång så är det väldigt lätt att bli blind för det, och hålla fast alldeles för länge vid det som skapade framgången.

Men det är i själva verket omöjligt att hålla fast vid det som en gång har varit. Det är inte samma lag eller samma spelare fyra till sex år senare. Tiden, åldern, motivationen, verkligheten hinner till sist ikapp. Till det kommer konkurrenter som inget annat vill än att knuffa ned mästarna från pallen. Spanien har fått erfara allt detta under den här sommaren.

Lite kan något liknande ha drabbat Uruguay. De individuella spelarna kan så klart ha skördat både framgångar och utveckling under de här senaste fyra åren, men som lag betraktat var Uruguay måhända som allra bäst för tre-fyra år sedan. Därefter har inte hänt så värst mycket nytt. Var det begynnelse till likstelhet vi såg mot Costa Rica?

:::

Nu är förvisso Uruguay trots detta fortfarande ett rasande skickligt fotbollslag i sina bästa stunder. Och om det var en ödesmatch vi bevittnade igår mellan Spanien och Chile, så kommer vi att bevittna exakt detsamma ikväll mellan Uruguay och England, två lag som båda förlorade sina första matcher i gruppspelet.

För England är framför allt tre frågor aktuella:

(1) Wayne Rooneys position. På kanten eller i mitten? Centralt eller längst fram? Synpunkterna var många efter Englands match mot Italien där Rooney spenderade en halvlek på respektive kant. En allmän uppfattning är att Rooney inte kommer till sin rätt på en kant, utan ska spela centralt. Till stor del beror säkert det där på hur Roy Hodgson ser på Rooneys uppgift på planen och hur han värderar övriga spelares förmåga att ta defensivt ansvar på sin kant. Sant är emellertid att om England ska få ut maximalt av Wayne Rooney så måste hans uppgifter på planen vara i första hand offensiva, inte defensiva. Det är skon klämmer, inte exakt var på planen Rooney utgår från.

(2) Ett mer intensivt presspel. Det var en återkommande bild under Englands match mot Italien att de italienska spelfördelarna gavs all tid i världen med bollen. Andrea Pirlo och Marco Verratti kunde ta emot bollen, vända om och titta upp och hade fortfarande all tid i världen att prickslå en passning framåt i planen. Båda de italienska målen kommer till som en produkt av dessa ytor. Till viss del kan det ha varit en effekt av klimatet i Manaus, men det är hur som helst inget som tål att upprepas mot Uruguay, då det osvikligen är något som kommer att straffa sig under matchen. England måste sätta tidigare och mer intensiv press på motståndarnas bollhållare, annars kommer distributionen till Edinson Cavani och Luis Suarez till sist bli för farlig.

(3) Samarbetet med ytterbackarna. En av de engelska akilleshälarna är ytterbackarna. Glen Johnson hade det besvärligt rent allmänt mot Italien och Leighton Baines hade en riktigt dålig dag. Italiens andra mål kommer till efter att yta lämnats på Englands vänsterkant. Mot Uruguay kommer det vara otroligt viktigt att den engelska lagorganisationen fungerar, att samarbetet mellan respektive ytterback och mittback håller ihop, samt att yttermittfältaren ger ytterbacken nödvändigt understöd. Uruguay kommer försöka utnyttja kanterna för sitt anfallsspel och Cavani och Suarez med flera kommer försöka utnytta korridorerna mellan mittback och ytterback för att skära hål i Englands försvar. Dessa områden måste England förstärka.

I övrigt så känns det som om England mest får ta ett djupt andetag och fortsätta jobbet de faktiskt gjorde offensivt mot Italien. För England var absolut inte dåliga i det avseendet.

En av matchens nyckelfrågor är så klart för det första om Luis Suarez spelar samt, om han gör det, för det andra i vilken matchform han i sådana fall kommer befinna sig i.

Laget som förlorar är i praktiken utslaget ur VM. Blir det oavgjort så ser det tufft ut för båda lagen, även om England i så fall med all sannolikhet fortfarande har allt i sina egna händer. För Costa Rica lär inte rimligtvis vinna mot Italien.

:::

VM-KOLLEN:

(1) Spaniens modell är kraschad. Laget har gått på en rejäl mina den här turneringen. Som redan utvecklats är det kanske inte så märkligt. Två saker är dock frapperande. Dels att Spanien har framstått som så otroligt håglösa när de hamnat i underläge, motsatsen till de vinnarskallar man höll dem som. Dels hur Vicente del Bosque framträder som den ”taktiktaliban” han själv påstod sig inte vara inför turneringen, fullständigt fantasilösa byten när hans lag jagar mål och nya idéer på planen.

(2) Australien har verkligen fallit med flaggan i topp den här turneringen. Jämnt skägg med Chile och nu gav de också Holland riktiga problem, som nog inte hade förväntat sig sådana besvär efter storsegern mot Spanien. Ett fantastiskt mål av Tim Cahill.

(3) Kroatien avfärdade förhållandevis enkelt Kamerun och har nu krattat scenen för en i mina ögon fantastiskt intressant avgörande gruppmatch i sista omgången mot Mexiko. Kamerun har varit precis så svaga i detta VM som jag misstänkte att de skulle vara.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Mario Balotelli vore en fantastisk värvning för Arsenal

Jag är inte så värst mycket för rykten, allra minst fotbollsrykten, om möjligt ännu mindre transferrykten, men just nu cirkulerar det faktiskt ett alldeles vansinnigt spännande rykte där ute i universum.

Mario Balotelli till Arsenal.

Nu brukar jag dela ut plus i den här bloggen, inga getingar. Men om jag hade delat ut getingar så hade det naturligtvis varit en värvning som betingade sex getingar. Hysénklass. Eller möjligen Brolinklass. Tomas, inte Anna. Eller kanske Anna, inte Tomas. Jag vet inte.

Anyway, I digress. Arsenal är i behov av en renodlad anfallare av högsta internationella kvalitet. Det var de redan förra sommaren, egentligen ända sedan Robin van Persie lämnade klubben, innan de fastnade i en löjlig budgivning för Luis Suarez och till sist löste biffen genom att värva en offensiv mittfältare istället.

Och Mario Balotelli är en renodlad anfallare av högsta internationella kvalitet, om det råder absolut ingen som helst tvekan. Han är därtill ung och har många år kvar på sin karriär. Vilket antingen skulle betyda lång tjänstgöring för Arsenal eller en trevlig realisationsvinst vid framtida försäljning.

Men det finns naturligtvis många andra skäl av olika slag som talar för att det här vore en kanonvärvning för Arsenal.

:::

Mario Balotelli är för det första anfallare. Arsenal skulle vinna mycket på att ha en mer direkt och naturlig avslutare som anfallare. Olivier Giroud är en kompetent spelare men har inte riktigt just de egenskaperna, och har svårt att axla det ansvaret på egen hand.

Om Arsenal hade haft en sådan anfallare under den gångna säsongen så hade de kunnat vinna Premier League. Plain and simple.

För det andra så är Mario Balotelli också rätt typ av anfallare och spelare. Han är på samma gång regissör och producent, han kan både skapa målchanser och avsluta dem. Det är en kombination som är svår att finna. Och Balotelli besitter också en hälsosam dos av genialitet i sitt spel.

En särskilt imponerande aspekt med Mario Balotelli är att han kan avsluta på många olika sätt, små tekniska nummer, med huvudet, hårda skott utifrån och så vidare. En viktig och väldigt värdefull egenskap.

Mario Balotelli är också en stor karaktär, som person och som spelare. Han är en vinnare med ett stort mått av självförtroende. Han kan i kraft av sin personlighet lyfta sitt lag och hitta möjligheter där andra bara ser hinder. En sådan spelare som alla tänkta mästarlag behöver.

Som värvning betraktat skulle Mario Balotelli också ha stort symbolvärde. Det är en världsspelare som Arsenal i så fall köper, en tydlig signal om att klubben faktiskt vill något på riktigt och inte bara i reklambroschyren. Han kan ge samma typ av lyft, förmodligen större, som Mesut Özil gav förra sommaren.

Lagtaktiskt passar han också in väldigt bra. Han skulle ge laget en utgångspunkt mot vilket dess mittfält hela tiden skulle kunna arbeta och sikta in sig på. Nu känns det stundtals som om laget kan snurra omkring i ingenstans, i alla fall när de mest uppenbara vägarna inte är öppna.

:::

Helt oproblematisk vore naturligtvis inte en värvning av Mario Balotelli. Det finns en del negativa aspekter med den också, eller kanske är det mer korrekt att tala om risker.

Det händer alltid något runt Mario Balotelli. På gott och på ont. ”Why Always Me?” är mest en retorisk fråga. Det måste inte alltid spela någon roll men det kan bli ett störningsmoment i truppen. Balotelli är en explosiv karaktär, som ofta kommer på kollisionskurs med andra karaktärer.

Jag är inte alldeles övertygad om att Arsene Wenger skulle kunna hantera en sådan spelare. Å andra sidan tror jag säkert att Wenger är en av få managers vars auktoritet Mario Balotelli skulle kunna respektera.

Men kanske som en produkt av detta så är också Mario Balotelli en tämligen nomadisk karaktär. Det är kanske inte så konstigt att han redan i unga år har varit i tre stora europeiska klubbar. Det skulle kunna tala för att Balotelli efter några år i Arsenal skulle börja känna sig rastlös och söka efter något annat.

Därefter återstår så klart frågan om Arsenal faktiskt kan köpa Mario Balotelli, till vilken jag förhåller mig lätt skeptisk. Får de möjligheten bör de dock slå till, Balotelli är en spelare man betalar nästan vad som helst för, i alla fall så länge köpesumman inte börjar gå norr om £50m.

Sedan ska han naturligtvis ha lön också. Och det är ju där det brukar börja bli ”svårt” för Arsenal.

Men man ska aldrig säga aldrig. Men jag tror i så fall, som någon också var inne på i kommentarsfältet, att det förutsätter att alla andra europeiska storklubbar säger nej tack till Balotelli, och på så vis lämnar fältet helt öppet för Arsenal att svepa in.

Hur sannolikt nu detta är, inte minst efter VM.

:::

VM-KOLLEN:

(1) Brasilien fortsätter att inte riktigt imponera. Samtidigt var Mexiko rätt bra och Brasilien har erkänt svårt för just Mexiko av någon anledning. En bra match för att vara 0-0 men ändå ironiskt nog alltså bara den andra matchen hittills i VM som slutat oavgjort.

(2) Belgien såg ut att gå på en rejäl mina redan i öppningsmatchen men anförda av Marouane Fellaini, som troligtvis gjorde sin bästa match på hela säsongen, så vände Belgien i slutet av matchen. Men de måste höja sig om de ska gå långt i den här turneringen.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Englandsbloggens VM-tips

En av de intressanta frågorna så här i början av VM är så klart hur det kommer att gå, vilka som faktiskt kommer att vinna VM. Det kan ju vara en rolig övning att spekulera i olika utfall i gruppspelet och utifrån detta få fram olika scenarios för slutspelet.

Nu har jag så klart fuskat till det lite genom att vänta några dagar in på VM att göra detta VM-tips, eftersom jag ville gå genom grupperna först. Det ger mig så klart en liten fördel gentemot de som presenterade sina tips innan VM började, en fördel jag i och för sig inte tror är särskilt betydelsefull.

Jag har redan i de gruppvisa VM-bloggarna redogjort för min förmodade slutställning i varje grupp. Rent logiskt bör alltså åttondelsfinalerna följa dessa slutställningar. Men nu sitter jag alltså med en tredjedels facit på hand, den enda gruppen som inte har spelat sina första matcher är Grupp H, som spelar ikväll. Detta facit på hand förändrar så klart en del.

Nu blir i och för sig inte skillnaderna så stora. Det är mest i Grupp B och i Grupp som det finns skäl att ändra sig. Jag tror i Grupp B att Holland vinner gruppen och att Chile kommer tvåa. Och i Grupp C tror jag Colombia går segrande ur gruppen och att Elfenbenskusten kommer tvåa. Baserat efter den första gruppspelsomgången.

Det leder fram till följande åttondelsfinaler:

:::

ÅTTONDELSFINALER

Brasilien vs Chile. Nervig match för Brasilien som blir stressade av Chiles höga press. Brasiliens svårigheter att få med anfallarna i spelet håller i sig och laget är förhållandevis ineffektivt framåt. Chile har chansen men till slut så fäller det sydamerikanska lillebrorskomplexet avgörandet och Brasilien vinner med som mest två måls marginal.  – Brasilien

Colombia vs England. I en på förhand väldigt oviss match på Maracana så ställs Sydamerika mot England. Colombia skördar stora framgångar på kanterna där Juan Cuadrado gör livet enormt besvärligt för Leighton Baines. Englands fart i anfallet skär dock igenom Colombias försvar, som inte håller samma mått som Italiens. England vinner med 3-2.  – England

Frankrike vs Bosnien. Frankrike har gått igenom gruppspelet utan några större svårigheter på vägen. Bosnien återhämtade sig efter en hyfsat hedersam förlust mot Argentina. Bosnien ger Frankrike rejäl skrämselhicka i den här matchen innan deras orutin i sådana här turneringar avslöjar sig. Frankrike vinner med 2-1.  – Frankrike

Tyskland vs Ryssland. Fabio Capello fick se sig slaktad av tyskt motstånd i förra VM och proceduren upprepar sig detta VM. Det tyska lagmaskineriet bryter ned ryssarnas kampvilja och matchen är över någon gång runt halvtid. Tyskland enkelt vidare till kvartsfinal. – Tyskland

Holland vs Kroatien. Hollands perfekta start på turneringen följs upp av en enkel seger mot Australien och därefter en arbetsseger mot Chile. Kroatien lyckas inte i åttondelsfinalen stänga av Hollands anfallsvägar och får se sig själva upprullade gång om annan. Holland marscherar vidare.  – Holland

Italien vs Elfenbenskusten. Två av världens bästa centrala mittfältare ställs mot varandra i åttondelsfinalen. Italien har dock ett väsentligt bättre försvar och kreativa spelare på lagets samtliga positioner. Och framåt är Mario Balotelli i storform, en spelare som avgör matcher på egen hand. Italien vinner enkelt med 3-0.  – Italien

Argentina vs Schweiz. Ett Schweiz med sina största styrkor i offensiven kommer inte våga gå framåt tillräckligt mycket för att kunna dra nytta av detta. Argentina kommer få kämpa för att bryta ned det schweiziska försvaret, men till slut mäktar de inte med att hålla mot. Argentina vinner med två mål, 2-0 eller 3-1.  – Argentina

Belgien vs Portugal. Åttondelsfinalernas kanske mest ovissa match. Belgien kommer kontrollera stora delar av spelet, men de får det märkligt svårt att hitta vägar genom Portugals disciplinerade defensiv. Portugal hotar bara sporadiskt i offensiven, men när matchen börjar närma sig slutet så rinner Cristiano Ronaldo igenom. – Portugal

:::

KVARTSFINALER

Brasilien vs England. En spelmässigt ensidig men målmässigt jämn match. Det är Brasilien som kommer att föra spelet och Neymar ger engelsmännen skrämselhicka med jämna mellanrum. England å sin sida har svårt att hitta något flyt i sitt spel men hittar stora ytor på kanterna. Matchen slutar 2-2 och går till förlängning där Oscar avgör med några minuter kvar till straffar. – Brasilien

Frankrike vs Tyskland. En förvånansvärt jämn match som framför allt får karaktären av ett ställningskrig på mittfältet. Frankrike håller jämna steg med Tyskland i målchanser, men tyskarna visar upp en högre effektivitet och vinner med uddamålet.  – Tyskland

Holland vs Italien. Holland får det genomgående svårt att hitta vägar igenom ett välorganiserat holländskt försvarsspel, samtidigt som Italien gör ett bra jobb med att dominera bollinnehavet. Italien spelar samtidigt lite för avvaktande och har svårt att producera målchanser. Matchen avgörs med mindre än en kvart kvar efter en individuell prestation av Mario Balotelli.  – Italien

Argentina vs Portugal. Leo Messi mot Cristiano Ronaldo. Det som från början såg ut att bli en öppen match blir till en chansmässigt steril affär. Individuellt skickliga argentinska anfallare har svårt att hitta vägar igenom ett samlat portugisiskt försvar. Argentina leder länge med 1-0 innan Portugal kvitterar i slutet av matchen. Förlängningen spelas av och Argentina vinner till sist med 4-3 på straffar.  – Argentina

:::

SEMIFINALER

Brasilien vs Tyskland. En jättematch i Belo Horizonte. En nations förväntningar vilar på de brasilianska spelarnas axlar. Allt ser också bra ut från början när Brasilien genom Neymar stormar fram till en tvåmålsledning i halvlek. Men Brasilien blir för naiva i andra halvlek och tyskarna utnyttjar de öppningar som erbjuds. Matchen vänder dramatiskt och slutar 2-2, vilket blir 3-3 efter förlängning i en av VM-historiens bästa matcher. Tyskarna sätter alla sina straffar i straffläggningen innan Neymar bränner den avgörande. En nation gråter. – Tyskland

Italien vs Argentina. En repris på semifinalen från 1990 där Argentina förpassade hemmanationen ur turneringen på straffar. Här gör dock Italien processen kort med Argentina efter en mästerlig uppvisning av Pirlo som friställer medspelare mest hela tiden. Målen sprids mellan Marchisio, Immobile och Balotelli. Italien vinner med 3-0.  – Italien

:::

FINAL

Tyskland vs Italien. En europeisk final på Maracana. Tyskland dominerar matchbilden fullständigt inledningsvis utan att lyckas få hål på det italienska försvaret. Vad matchen lider så lyckas den italienska regissörsduon på mittfältet i form av Andrea Pirlo och Marco Verratti få alltmer kontroll över matchen. Under en sekvens om sex minuter mitt i andra halvlek så hemsöker det italienska spöket ännu en gång Tyskland i form av Balotelli, två kanonmål av den formstarke anfallare. Tyskland lyckas få in en reducering innan matchen är slut men det slutar där. Tyskland gråter ännu en gång och Italien badar i nationell eufori. – Italien

:::

VM-KOLLEN:

(1) Mäktig uppvisning av Tyskland, som dock brukar ha för vana att inleda så här starkt. Det är i senare skeden av turneringen som de brukar stöta på problem. Men en rejäl styrkedemonstration av tyskarna.

(2) Portugal har dock mycket att arbeta med. Cristiano Ronaldo såg vilsen ut på planen, förvisso svårt att vara något annat med flera måls underläge och en spelare mindre på planen. Pepes disciplinära problem är en fara för laget i den här turneringen.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

VM 2014, Grupp H: Belgien favoriter i svårtippad grupp

I VM:s sista grupp hittar vi ett av de på förhand mest populära lagen i form av Belgien. Det brukar ju alltid vara ett lag utanför de etablerade som inför ett VM brukar pratas upp lite extra, och den här gången är det Belgien. Till stor del eftersom laget består av ett flertal unga spelare som etablerat sig som stjärnor i stora europeiska klubbar.

Mot detta unga och kosmopolitiska Belgien ställs huvudsakligen ett väldigt hemvävt Ryssland, i vilket samtliga spelare spelar fotboll i den egna inhemska ligan. Ryssland är möjligen inte lika kraftfulla som Belgien, men spelar ändå en snabb, teknisk och fartfylld fotboll som har alla möjligheter i världen att ställa till problem för Belgien.

Efter dessa båda lag återstår Sydkorea och Algeriet, som även de har rätt spännande lagbyggen på gång och med flera individuellt skickliga spelare. Inget av lagen går att underskatta utan är fullt kapabla att prestera resultat och poäng i den här gruppen, som vid närmare granskning framstår som en av VM:s mest svårtippade.

Kampen står om slutspelsplatserna. Men väl i slutspelet så har inte den här gruppen någon helt önskvärd situation. Ettan och tvåan ställs med all sannolikhet mot Tyskland eller Portugal i åttondelsfinalen, vilket oavsett motstånd är en väldigt tuff uppgift. För gruppettan väntar i en eventuell kvartsfinal Argentina. Beroende på hur man värderar chanserna mot Tyskland respektive Portugal så kan andraplatsen i den här gruppen visa sig vara mer framkomlig.

:::

Min slutställning:

1.       Belgien
2.       Ryssland
3.       Sydkorea
4.       Algeriet

:::

ALGERIET

Belgien (17/6), Sydkorea (22/6) och Ryssland (26/6)

Algeriets starkaste lagdel är utan tvekan mittfältet. Där finns lagets storstjärna Sofiane Feghouli och det är också där på en kant som vi hittar Yacine Brahimi, som mycket väl kan bli en av den här turneringens stora överraskningar. Inför VM har Algeriet också förstärkts av Tottenhams Nabil Bentaleb, som valde att spela för Algeriet snarare än Frankrike strax innan turneringen.

Det är fjärde gången Algeriet deltar i VM och förhoppningen är att nu för första gången ta sig förbi gruppspelet. De bör ha en hyfsad chans till det i en av VM:s mer lätthanterliga grupper. Vare sig Ryssland eller Sydkorea borde vara omöjliga uppgifter för ett Algeriet som är fysiskt starkt i defensiven och tekniskt skickligt i offensiven.

Algeriet fick under sitt första VM i Spanien 1982 utstå en av VM:s större orättvisor när Västtyskland och Österrike spelade på resultat. Flera skulle dock hävda orättvisa att de nu alls deltar i VM den här gången, efter att Madjid Bougherra i playoff-spelet mot Burkina Faso först svarat för en direkt livsfarlig tvåfotstackling på Charles Kaboré för att därefter skjuta Algeriet till VM med matchens enda mål.

Realistiskt mål: Slutspel
Nyckelspelare: Sofiane Feghouli
Joker: Yacine Brahimi
Betyg: ++

:::

BELGIEN

Algeriet (17/6), Ryssland (22/6) och Sydkorea (26/6)

Belgien är VM:s stora outsider-lag om man ska tro rådande stämning. Laget är baserat runt sin gyllene 1987-generation och en produkt av den belgiska ungdomsrevolutionen. Belgien har spelare av väldigt hög klass på nästan alla positioner och tippas av många gå mycket långt i den här turneringen. Även om det nu är första gången som just detta Belgien deltar i ett mästerskap.

Laget har mängder med alternativ i offensiven, även om Marc Wilmots planer helt säkert har störts av att hans ordinarie anfallare Christian Benteke är skadad och missar VM. Benteke hade lyckats skapa ett framgångsrikt samarbete med Eden Hazard och Kevin de Bruyne. Vem som ersätter Benteke är oklart, Wilmots har både Romelu Lukaku och Kevin Mirallas att tillgå.

Belgien har en stark centrallinje med mittbackarna Vincent Kompany och troligtvis Thomas Vermaelen, med Daniel van Buyten som mittback. Framför dem huserar Axel Witsel och Marouane Fellaini eller möjligen Mousa Dembele på det centrala mittfältet. Belgiens svaga positioner är ytterbacksplatserna som besätts av de naturliga mittbackarna Jan Vertonghen och Toby Alderweireld från Atlético Madrid.

Belgien tar sig säkert vidare från gruppen. Väl i slutspelet blir dock uppgiften betydligt tuffare. Redan i åttondelsfinalen ställs man med hög sannolikhet mot antingen Tyskland eller Portugal och skulle man vinna den matchen så väntar i kvartsfinalen Argentina. Det blir till att bekänna färg för ett i sammanhanget tämligen oerfaret Belgien.

Realistiskt mål: Kvartsfinal
Nyckelspelare: Eden Hazard
Joker: Axel Witsel
Betyg: ++++

:::

RYSSLAND

Sydkorea (17/6), Belgien (22/6) och Algeriet (26/6)

Det moderna ryska landslaget är modellerat runt en holländsk fotbollsidé sedan Guus Hiddinks och därefter Dick Advocaats perioder som förbundskapten i Ryssland. När Ryssland anställde Fabio Capello som ny förbundskapten inför VM-kvalet var det nog många som förväntade sig en återgång mot ett mer konservativt sätt att spela fotboll. Men Capello har hållit fast vid 4-3-3-taktiken och lagets offensiv.

Ryssland arbetar hårt för att pressa sina motståndare högt upp i planen och vinna tillbaka bollen i framskjutna positioner. Det är en taktik som har visat sig effektiv mot kvalificerat motstånd, såsom Portugal i VM-kvalet, men även sårbar mot lägre liggande motstånd. Det är också en taktik som är fysiskt väldigt krävande, vilket kan visa sig bli ett problem i den sydamerikanska hettan och luftfuktigheten.

En av Rysslands stora styrkor är ett väldigt samspelat landslag. VM-truppen är unik i den meningen att den består enbart av spelare från den egna inhemska ligan. Laget består av en kärna av självklara nyckelspelare såsom Igor Akinfeev, Sergej Ignashevitch, Roman Shirokov och Aleksander Kershakov. Där finns både rutin och ungdomlighet.

Realistiskt mål: Slutspel
Nyckelspelare: Igor Denisov
Joker: Aleksander Kokorin
Betyg: +++

:::

SYDKOREA

Ryssland (17/6), Algeriet (22/6) och Belgien (26/6)

Tolv år efter Sydkoreas fantastiska VM på hemmaplan så kommer Sydkorea försöka sig på att återupprepa det då framgångsrika taktiska receptet. Sydkorea fick kämpa sig genom ett problemfyllt kval till VM, efter vilket den nuvarande förbundskaptenen Hong Myung-Bo anställdes för rätt precis ett år sedan.

Hong, som var lagkapten i Sydkoreas VM-lag från 2002, sade sig vilja återvända till de av en holländare formulerade koreanska grundvärderingarna, vilket betyder ett fartbaserat kontringsspel som borde ligga helt rätt i tiden i den här turneringen. Det är en väsentlig skillnad mot den långbollstaktik som hans företrädare använde under VM-kvalet.

Vad Sydkorea kan producera offensivt är hyfsat välkänt, dock har de en hel del defensiva problem. I VM-kvalet släppte Sydkorea in fler mål på fasta situationer än något annat lag vilket tyder på bristfällig defensiv organisation. Ytterbackarna är svaga positioner vilket gör att mittbackarna ofta hamnar i besvärliga lägen och motståndarna ges alldeles för stora ytor.

Lagets storstjärna i anfallet är Park Chu-Young, vilket är rätt anmärkningsvärt sett till att han under sina tre säsonger i Arsenal knappt har fått spela en enda match. I Arsenal har sydkoreanen så här långt inte räckt till, men i det sydkoreanska landslaget betraktas han som en nyckelspelare.

Realistiskt mål: Slutspel
Nyckelspelare: Lee Chung-Yong
Joker: Park Chu-Young
Betyg: ++

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Orange is the new black

Louis van Gaal är alltså Man Utds nye manager. Det blev ju klart redan innan VM att den holländske stortränaren blir den som tar över efter David Moyes misslyckade regim.

Man får anta att det var rätt många Man Utd-supportrar som mös lite extra av att se Hollands demolering av Spanien i allmänhet, och Robin van Persies insats i synnerhet. Det bådade gott om man säger så.

Det är ju så där ibland att saker och ting går i vågor. Premier League har haft sin franska våg, sin italienska våg, sin spanska våg och nu på slutet får man kanske säga att det har varit lite av en tysk våg. Det vill säga ett ställe därifrån klubbar väljer att hämta sina influenser.

Någon holländsk våg har det dock aldrig riktigt varit fråga om. Även om det holländska fotbollsarvet har kommit in bakvägen, genom dess betydelse för spansk fotboll. Det är lite märkligt, med tanke på Hollands tradition av systemfotboll och framgångsrika ungdomsakademier.

Holländska managers har dock till största delen icke gjort sig besvär. Det finns så klart vissa enstaka och tillfälliga undantag. Men ofta kan det ju räcka med ett stort namn för att få bollen i rullning.

Och nu ser det ut som om bollen kanske har börjat rulla. För nu verkar det klart att Southamptons nya manager blir en holländsk klassisk brödraduo, nämligen Ronald och Erwin Koeman. Ronald som manager och Erwin som assisterande.

Ronald med förflutet som manager i Barcelona, Ajax, Benfica och Valencia, riktigt fina meriter. Och Erwin vars största meriter inkluderar förbundskapten för Ungern samt manager för PSV Eindhoven.

:::

Det finns sådant som talar både för och mot valet av just Ronald Koeman som ny manager, efter den till Tottenham flyktade Mauricio Pochettino.

För talar att Koeman är väl bevandrad med den huvudsakligen spanska fotbollsskola som Pochettino företräder. Han var som spelare en del av den reformevolution som Johan Cruyff genomförde i Barcelona under 1990-talet, det är alltså inget paradigmskifte på väg i Southampton.

Mot talar kanske Ronald Koeman själv, eller rättare sagt hans track record som manager. För även om meritlistan inkluderar väldigt imponerande klubbar så har han varit föga lyckad egentligen i något av managerjobben han har tagit sig för.

Han har inte vid något tillfälle direkt förbättrat någon klubb han har varit i, tvärtom så har deras prestation sjunkit. Framför allt har Koeman själv aldrig blivit långvarig i någon av sina klubbar, ofta självmant avslutandes sitt uppdrag av olika skäl.

Om man har rekrytering som huvuduppgift så skulle detta få vissa alarmklockor att ringa. Man skulle fundera lite extra över om det kan vara så att Koeman har samarbetssvårigheter eller helt enkelt bara en trubbelmakare.

Vad som däremot ofta har framkommit är att Ronald Koeman är en utmärkt tränare och utvecklare, det vill säga en ledare som får ut det bästa av varje individuell spelare. Men en manager måste också kunna hantera den taktiska och administrativa sidan av arbetet.

Ingen är enbart vad förteckningen över tidigare meriter visar, men om vi tittar på den så finns det en risk att Southampton har gjort ett val som de kommer få skäl att utvärdera igen förr snarare än senare.

Den inställningen har emellertid inte lokaltidningens bloggare i Southampton som istället menar att anställningen av Ronald Koeman visar att klubben menar allvar och har höga ambitioner. Han menar vidare att anställningen signalerar en förändrad policy från anställningen av de relativt okända Nigel Adkins och Mauricio Pochettino, och lyckas på något vis få det till något positivt.

Jakten på stora namn före riktig substans i meritförteckningen är förvisso inte på något vis unikt för Southampton. Ronald Koeman är onekligen ett profilstarkt namn. Men man ska också vara lite försiktig med vad man önskar sig.

:::

På temat överraskande manageranställningar så har West Brom meddelat att Alan Irvine blir ny manager, eller ”head coach” som de kallar det.

Det är Irvines första uppdrag som Premier League-manager, vilket kanske är anmärkningsvärt i sig. Vad är då detta för ung ny brittisk demontränare frågar sig då vän av ordning?!

Mja, Irvine är 55 år gammal. De senaste tre åren har han varit chef för Evertons ungdomsakademi, förvisso en framgångsrik sådan. Dessförinnan var han, innan han fick sparken, manager för Sheffield Wednesday och således ansvarig när klubben flyttades ned från The Championship till League One.

Som sagt, överraskande.

:::

VM-KOLLEN:

(1) Schweiz står för en viktig vändning mot Ecuador och intressant nog har hittills inte en enda match i detta VM slutat oavgjort. Vilket om jag har förstått det rätt är någon form av rekord.

(2) Honduras grävde likt Uruguay sin egen grav i matchen mot Frankrike. Tråkigt att se dessa syd- och centralamerikanska lag vara så dåligt disciplinerade som de varit i matcherna mot Costa Rica och Frankrike.

(3) Men det har verkligen varit ett fantastiskt bra VM så här långt. Absolut ingenting att klaga på rent spelmässigt.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

VM 2014, Grupp G: Tyskland och Portugal är stora favoriter

Många hoppas nog på Ghana den här gången. Till stor del så klart på grund av Ghanas tragiska sorti från förra VM, där de föll på en kombination av gammal hederlig sydamerikansk furbo och svajiga straffnerver. Ghana var så nära att som första afrikanska land ta sig ända fram till semifinal, i ett VM på åtminstone kontinental hemmaplan, men snubblade bokstavligen talat på mållinjen.

Förhoppningarna att Ghana ska kunna upprepa och överträffa bedriften är nu stora i Ghana. I sådan utsträckning att de framstår som fullständigt orealistiska. Det räknas med avancemang från en i själva verket otroligt tuff grupp, där både Tyskland och Portugal måste betraktas som klara favoriter, samtidigt som en av landets fotbollsskribenter menar att inget lag innan Ghana når en semifinal ”kan sägas vara bättre än Black Stars”.

Naivt så klart. Ghana är knappast fyra år bättre än i förra VM, utan snarare fyra år äldre. Tyskland och Portugal är enorma favoriter i den här gruppen och Ghana får vara otroligt nöjda om de över huvud taget tar sig till slutspel, något jag betraktar som en mindre skräll. Ghana kan placera sig före USA, mest för att jag tror att Klinsmann helt enkelt har låtit sitt ego löpa iväg med honom själv i val av taktik och spelare.

Kampen i gruppen står om förstaplatsen, men väl i slutspelet kommer både Tyskland och Portugal ha förhållandevis bra matcher fram till de tänkta kvartsfinalerna.

:::

Min slutställning:

1.       Tyskland
2.       Portugal
3.       Ghana
4.       USA

:::

GHANA

USA (16/6), Tyskland (21/6) och Portugal (26/6)

Ghana spelade en flödande och offensiv fotboll i VM-kvalet, ungefär som om de hade något att bevisa sedan den förra VM-turneringen. Kwesi Appiah, Ghanas förbundskapten, valde under kvalet en mer offensiv uppställning för Ghana, mer mot 4-4-2 där den obestridlige anfallaren Asamoah Gyan gavs understöd av den Sverigebekante Waris Majeed.

Om Ghana vågar spela riktigt lika offensivt i VM återstår att se. De möter betydligt bättre lag i VM och framför allt möter de lag med betydligt bättre offensiv än i det afrikanska VM-kvalet. Att Ghana då återgår till en mer försiktig uppställning är inte helt osannolikt utan kanske till och med troligt.

Det kan nog till och med anses nödvändigt givet Ghanas dokumenterade problem i försvaret. Fyra eller fem olika mittbackar konkurrerar om de båda platserna och ingen av dem har egentligen övertygat. Ytterbackspositionerna är en rejäl huvudvärk för Appiah där exempelvis vänsterbacken Harrison Afful i själva verket är högerback. De defensiva mittfältarna framför backlinjen, Michael Essien och Sulley Muntari har sett sina bästa dagar.

Ghanas framgång i detta VM beror till stor del på hur effektiva laget kan vara i sin offensiv. Ett problem med detta är att lagets stjärnanfallare, Gyan, till vardags spelar fotboll i Förenade Arabemiraten, och således inte riktigt har vanan inne mot internationellt toppmotstånd.

Realistiskt mål: Slutspel
Nyckelspelare: Asamoah Gyan
Joker: Kevin Prince Boateng
Betyg: ++

:::

PORTUGAL

Tyskland (16/6), USA (22/6) och Ghana (26/6)

Portugal hade ett strålande EM för två år sedan, där ett ungt men oerhört talangfullt lag tog sig ända till semifinal, där Spanien till sist blev för svåra efter en dramatisk straffläggning. Portugal ser ännu bättre ut inför detta VM, ett mer rutinerat men fortfarande förhållandevis ungt lag, och där de flesta spelarna har fortsatt utvecklas. Ett lag sina bästa år.

Laget håller högsta klass i samtliga lagdelar. Rui Patricio har övertygat som målvakt och i backlinjen huserar spelare som Pepe, Bruno Alves, Joao Pereira och Fabio Coentrao. På det centrala mittfältet dominerar inte minst Joao Moutinho, som haft en bra säsong i Monaco, och framför dem finns världens kanske just nu bäste spelare i Cristiano Ronaldo.

Ett stående dilemma för Portugal är, och har så varit så länge i alla fall jag kan minnas, att laget är förhållandevis svaga på den rena anfallspositionen. Helder Postiga kommer troligtvis spela där och är en kapabel spelare, men har haft en svag säsong och kan plockas bort från matcherna. Något som riskerar göra Portugal mindre offensivt farliga.

Vad Portugal så klart vill undvika är att låta motståndarna kunna fokusera helt och hållet på Ronaldo i sitt försvarsspel, då det i så fall kommer att kväva honom på planen. Övriga spelare måste bidra till att både ge Ronaldo ytor och själva skapa möjligheter. Ronaldo tog mer eller mindre ensamt Portugal till VM, han kan knappast ensamt vinna VM åt dem.

Europeiska lag har det traditionellt tufft i Sydamerika. Nu tror jag detta är mindre betydelsefullt i vår moderna värld än vad det en gång i tiden var. Men Portugal har också bättre möjligheter än övriga europeiska länder att ändå lyckas i Brasilien, ett land under deras tidigare kolonialstyre, och därför med ytterst likartat språk och kultur.

Realistiskt mål: Semifinal
Nyckelspelare: Cristiano Ronaldo
Joker: Luis Nani
Betyg: ++++

:::

TYSKLAND

Portugal (16/6), Ghana (21/6) och USA (26/6)

Spelare i världsklass på de allra flesta positioner. En av världens bästa målvakter ges understöd av en samspelt backlinje bestående av spelare av hög individuell kvalitet. Jerome Boateng och Per Mertesacker framstår som det troliga mittbacksparet, men bakom dem utgör Mats Hummels ett riktigt starkt alternativ. Om där finns en svaghet så är det på vänsterbacken där Marcel Schmelzer kan gå bort sig defensivt.

Tyskland är till stor del präglat av Bayern München. Åtminstone sju spelare från den dominanta tyska storklubben kommer att ha nyckelroller i den tyska startelvan, och det kan bli fler. Tyskland har fördelen som Spanien har haft att kunna basera sitt landslag på i huvudsak två klubblagsblock, i form av just Bayern samt Dortmund.

Men Tyskland är även spelmässigt baserat på Bayern Münchens idéer. I båda fallen handlar spelet mycket om att pressa högt och därefter ställa om snabbt, och att låta de egna spelarna utnyttja de ytor som motståndarna lämnar, att alltid utmana motståndarnas backlinje. Mycket fokus ligger på mittfältet, det är därifrån spelet och målen ska komma, och det är kanske ingen tillfällighet att Joachim Löw vid sidan av Miroslav Klose inte har tagit med en enda renodlad anfallare.

Tyskland kommer gå långt i den här turneringen. Frågan är egentligen bara hur långt. Laget är en uppenbar guldkandidat samtidigt som det som historiskt har präglat Tyskland genom VM-historien, lagets vinnarinstinkt och kyla i de avgörande lägena, inte riktigt har varit verklighet under det moderna Tysklands mästerskap.

Realistiskt mål: Guld
Nyckelspelare: Mesut Özil
Joker: Mario Götze
Betyg: +++++

:::

USA

Ghana (16/6), Portugal (22/6) och Tyskland (26/6)

Jürgen Klinsmann, USA:s förbundskapten, som på ett så dynamiskt sett ledde ett offensivt och spelglatt Tyskland i VM på hemmaplan 2006, har något ironiskt valt att bli betydligt mer defensiv med USA:s landslag. Inte så märkligt kanske, USA har inte tillgång till samma spelarmaterial och möter i relativa termer så klart bättre lag. Inte minst inför detta VM kan det vara klokt sett till vilka offensiva hot som Tyskland och Portugal utgör.

USA:s förberedelser inför VM har varit rumphuggna, delvis av att spelarna i Nordamerika har en annan säsong än de amerikaner som spelar i Europa. Det har gjort det svårt för Klinsmann att spela samman sitt landslag och hitta en tydlig taktisk linje.

Jürgen Klinsmann verkar vara en personlighet som gillar att göra saker på sitt sätt, vilket så klart kan tänkas förklara varför han har valt att bli USA:s förbundskapten till att börja med. Att han utgår från sina kunskaper om tysk fotboll märks rätt tydligt i hans uttagning av VM-truppen, där fyra spelare har plockats från tysk fotboll trots att bättre alternativ möjligen fanns.

Han har också visat sig hårdför. Form och kvalitet går före rykte. En sund inställning i sig naturligtvis, men det går också att passera en gräns där sådana resonemang görs för sakens egen skull och mer blir en ”grej” än helt och hållet sakligt motiverat. Klinsmanns beslut att peta Landon Donovan, USA:s främste spelare genom tiderna som sköt landet till VM, framstår alltmer som ett sådant.

USA hade förmodligen behövt en spelare med Donovans kvaliteter och rutin i den här gruppen. Allra helst som laget är offensivt tämligen svagt, och där det under VM-kvalet stundtals skämtades om att Klinsmanns offensiva taktik såg ut att vara att bollen skulle studsa på en av lagets defensiva mittfältare in i motståndarnas mål.

Realistiskt mål: Slutspel
Nyckelspelare: Matt Besler
Joker: Graham Suzi
Betyg: ++

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

VM:s hårdaste spelarnamn

Förhoppningen inför matchen var att England skulle visa upp ett spel fullt av glädje men utan den rädsla som har präglat landslaget under egentligen alla VM-turneringar sedan 1990.

Och i det avseendet infriades faktiskt förhoppningen. England förlorade förvisso matchen, men visade en hel del goda indikationer som vi inte har sett röken av under tidigare VM.

Nu ska det hela så klart inte sopas under mattan. England visade upp en del påtagliga defensiva brister. Framför allt i en oförmåga att sätta tillräcklig press på Italiens bollhållare. Framför allt Andrea Pirlo fick agera alldeles för ostört, men även Marco Verratti tilläts jobba fritt.

Båda Italiens mål kommer till på det viset. Engelska spelare som ger sina italienska motsvarigheter för mycket utrymme. Italiens bollinnehav är också det som i slutänden gör att England rent fysiskt får svårt att orka med hela matchen under andra halvlek.

Annars bekräftar matchen det intryck man tidigare hade. England har ett kreativt och fartfyllt lag men lider defensiva brister. Och till sist var det defensiven som utgjorde skillnaden mellan England och Italien, vars försvar i andra halvlek höll världsklass.

Att inte få med sig något efter en genomgående bra insats kan kännas tungt, men nu gäller det att ladda om för nästa match mot Uruguay, som troligtvis kommer vara helt avgörande för Englands chanser att ta sig till slutspel.

Vi kan ladda om här och nu med lite lättsam söndagsläsning. En rolig sak med VM är ju att det är en väldig samling av både kända och okända spelare, med namn som ibland liksom rullar av tungan som honung. Andra gånger utstrålar namnen hårdhet. Inte sällan ger de uttryck för sådana kulturella särdrag som gör VM så speciellt.

Jag fastnade för det där med hårda spelarnamn, vilket så klart är lätt att blanda ihop med hårda spelare. Att betrakta namnet skiljt från spelaren är en utmaning. Giorgio Chiellini är exempelvis lätt att uppfatta som stenhårt, men i huvudsak på grund av vad vi vet om Chiellini som spelare.

Det här är enligt mig de tio hårdaste spelarnamnen i VM:

:::

(10) Dante

Dante är den självrefererande karaktären som vandrar på en rundresa genom helvetets nio cirklar. Synderna han stöter på blir bara värre och värre, och straffen alltmer hiskeliga. En bildad anfallare gör förmodligen i brallan vid Dantes åsyn.

(9) Joel Veltman

Holländare är omvittnat lite elaka karaktärer, något med den trotsiga nationella karaktären skulle jag tro. Det finns ju också några omvittnat hårda holländska namn som Stam, Blind och Koeman. Den som kommer närmast och kanske ett steg längre i dagens Holland är Veltman.

(8) Ezequiel Garay

“The path of the righteous man is beset on all sides by the inequities of the selfish and the tyranny of evil men.” Ezekiel 25:17. Klassiskt bibelcitat från en klassisk film, och Garay är en försvarare av den där typen man faktiskt kan föreställa sig leverera en sådan replik.

(7) Eden Hazard

Det blir på något sätt poetisk stringens när en otroligt kreativ och farlig offensiv spelare inte bara är farlig utan faktiskt också heter farlig. Det finns något rätt härligt avfärdande i det. Inget dölja sig där i fårakläder, utan sticka ut hakan bara och vara lite elakt kaxig.

(6) Marco Verratti

Det finns ju några klassiska italienska hårdingnamn som Bruno Conti och Enrico Chiesa, men en rätt god konkurrent till dem är dagens Verratti. Överflödet av konsonanter ger ett något kantigt intryck samtidigt som namnet för tankarna till en känd italiensk sportbil för medelålderskrisande män.

(5) Granit Xhaka

Ordvitsen är så förutsägbar att man nästan får skämmas för den, men det här namnet är naturligtvis hårt som granit. Men som om inte förnamnet vore nog så är efternamnet i princip minst lika hårt det. Det måste vara X:et som gör det, eller att han är döpt efter en gammal indianhövding.

(4) Keisuke Honda

Japanska hästkrafter i kubik. Om man tycker att Eden Hazard har ett tämligen beskrivande namn så får man säga detsamma om Honda, den japanske mittfältsmotorn. På något sätt andas också namnet det där coola Japan som framträder i typ Kill Bill-filmerna.

(3) Vladimir Granat

Ett namn så hårt att det exploderar. Man skulle nästan kunna förvänta sig att han ackompanjeras av ljudeffekter när han spelar fotboll. Det ashäftiga efternamnet får någon form av skön kontrast i och med att det flankeras av den ryska förnamnsmotsvarigheten till typ Sven.

(2) Darjo Srna

Korta efternamn som innehåller en hög koncentration av konsonanter är alltid hårda. Under 1980-talet fanns det en tjeckoslovakisk hockeyspelare som hette Vlk, vilket så klart är stenhårt. Srna är rätt precis lika östeuropeiskt hårt det, kompromisslöst på något vis.

(1) Julian Draxler

”No Mr Bond, I expect you to die!” Det hårdaste namnet av dem alla tycker jag tillhör Draxler, som mest framstår som ett hopkokat namn till en superskurk i en gammaldags James Bond-film. Världsherravälde känns dessutom som något man borde fundera på om man heter just Draxler.

:::

VM-KOLLEN:

(1) Otroligt imponerande VM-premiär av Colombia som är skadedrabbat men fortfarande har tillgång till några av VM:s häftigaste offensiva spelare. Inte minst Juan Cuadrado hade rejäl lekstuga mot Grekland, som var precis så svagt som man misstänkte.

(2) Superskräll när Costa Rica välförtjänt besegrade Uruguay med 3-1. Från matchen drar vi två slutsatser: Costa Rica var rejält underskattat och Uruguay var överskattat. Uruguay var en överraskning i förra VM, i detta VM är de inte längre någon överraskning.

(3) Fart är det nya svarta.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Ilska och glädje, glädje utan rädsla!

Jag har stundtals varit skeptisk till Roy Hodgson, som ibland kan framstå som lite för försiktig för min smak.

Men man måste i alla fall tillstå att han har verkligen lyckats skapa ett lag med en positiv gruppkänsla av det här unga och spännande engelska landslaget. En hög trivselfaktor med andra ord.

Laget före jaget har varit Roy Hodgsons melodi, och det syns i att han valt bort uttagningar av exempelvis John Terry och Ashley  Cole, två spelare som skulle kunna störa denna lagharmoni. Vilket har hänt förr.

Tony Adams har ju varit väldigt kritisk till just den uttagningen. Han menar att med Chelseaförsvaret intakt i VM, det vill säga Terry och Cole bredvid Gary Cahill, så hade försvaret hållit hela vägen i den här turneringen.

Det är inte omöjligt att Adams faktiskt har rätt i det, även om liknande resonemang inte har fört England längre i VM-turneringar förut. Men Hodgson har gjort ett annat val.

Han har betonat lagets trivsel och värderingar framför individuella spelare.

:::

Med trivsel och trygghet följer ett större kollektivt självförtroende.

Ett självförtroende som klart och tydligt märks i Roy Hodgsons laguttagning. Danny Welbeck, Daniel Sturridge och Raheem Sterling spelar alla tre bredvid Wayne Rooney.

Hodgson fäster således sin tilltro till de unga spelarna, han väljer att utmana Italien taktiskt med fart, han tänker framåt. Personligen hade jag velat se Rickie Lambert på planen, men man måste beundra modet.

Attityder reflekterar ledarskap. Och om Englands attityd på fotbollsplanen reflekterar Roy Hodgsons ledarskap så kommer Italien få jobba ikväll.

:::

Wayne Rooneys attityd verkar helt klart ha påverkats av Roy Hodgsons lugna och trivselskapande ledarskap.

Han har ju stundtals tjurat i klubblaget när han blivit placerad på en kant. Till stor del för att det signalerat ett mindre förtroende från managern. Men i England säger han sig villig, och jag tror det är uppriktigt, att ta det jobbet.

Nu går han in i VM och säger att han tänker se till att njuta av stunden, att ta vara på det roliga. Och lyckas han med det så kommer Wayne Rooney ha ett bra VM.

I någon mening måste Rooney spela med ilska på fotbollsplanen, det är något som driver honom. Men det är en ilska som måste kombineras med glädje och spellust.

En sådan glädje är svår att känna när man bara spelar under press och med världen på sina axlar. Vilket har varit fallet i de tre senaste mästerskapen, inte bara för Wayne Rooney utan för alla engelska landslagsspelare.

Med press följer rädsla. England har spelat med sådan rädsla egentligen ända sedan 1990, det VM som formulerade de helt orimliga förväntningarna på Englands landslag.

Roy Hodgson stora bidrag som förbundskapten kan vara att ha fått England att spela med glädje utan rädsla.

Om det är något som håller i sig också efter det att avspark i kvällens match mot Italien är genomförd återstår att se. Det är naturligtvis inte på något sätt en självklarhet.

Men det ser bättre ut än vad det har gjort på mer än 20 år.

:::

Dödens grupp – som Englands grupp snabbt döptes till – har för övrigt precis blivit ännu lite mer dödlig, i och med Costa Ricas överraskande seger mot Uruguay.

Överraskande i och för sig, men att Uruguay skulle kunna få problem i detta VM förvånar mig inte helt och hållet. Som lagkollektiv var de bäst för fyra år sedan. Den här gången överraskar de ingen.

Och de saknar fart. Vad VM har visat hittills är att fart snarare än teknik, eller rättare sagt teknik med fart, är ett avgörande vapen.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

VM 2014, Grupp F: Anfall bästa försvar i löjligt offensiv grupp

Grupp F är förmodligen VM:s mest offensivt lagda grupp. Argentina såväl som Bosnien och Nigeria är alla tre lag med en rejält offensiv framtoning, men tonvikt på ett snabbt och flödande anfallsspel. Det faller sig naturligt att lagen väljer att anfalla då defensiven på samma gång är det stora frågetecknet för samtliga lag i gruppen.

Öppet spel och många mål är således något vi borde kunna se fram emot i Grupp F. Om än kanske inte alla gånger den högsta fotbollskvaliteten. Att Argentina ska vinna den här gruppen framstår som självklart. Deras anfall håller högsta världsklass och även om försvaret möjligen är lite skakigt så saknar övriga lag i den här gruppen riktigt förmågan att sätta det på allvarliga prov.

Frågan är då vilket av övriga tre lag som följer med Argentina till slutspel. Då tror jag huvudsakligen på Bosnien som har en uppsjö av skickliga offensiva spelare samtidigt som Bosnien känns som ett lag i medvind. Mycket kommer att hänga på i vilket psykologiskt skick Bosnien befinner sig i efter öppningsmatchen mot Argentina. Lag från Balkan brukar kunna bestå av humörspelare.

Både Iran och Nigeria känns dock förhållandevis svaga. Det finns förvisso kvaliteter i framför allt Nigeria, men mitt intryck är att lagsammanhållningen och lagbalansen där saknas. Nigeria för mig framstår som ett av de lag som är mest sannolikt att göra ett riktigt fiasko i den här turneringen.

:::

Min slutställning:

1.       Argentina
2.       Bosnien
3.       Iran
4.       Nigeria

:::

ARGENTINA

Bosnien (15/6), Iran (21/6) och Nigeria (25/6)

Argentina har tveklöst ett av turneringens på pappret bästa och mest spännande lag. Men det här är inte det första VM där så är fallet, och under flertalet tidigare turneringar så har Argentina visat upp ett liknande dilemma som exempelvis England, en oförmåga att få alla dessa spelare att fungera tillsammans som ett vinnande lag.

En central komponent i Argentinas besvär har varit Leo Messi, som naturligtvis har varit fantastisk i Barcelona men inte alls nått samma höjder i Argentina. En förklaring till det är tveklöst att Argentina har saknat de bolldistributörer som Messi har haft tillgång till i Barcelona. Argentina har helt enkelt inga Xavi eller Andres Iniesta.

Alejandro Sabella, Argentinas förbundskapten, har försökt anpassa lagets taktik därefter. Istället för passningsteknisk briljans baserar istället Argentina sitt spel på väldig fart och snabba spelomställningar. När de anfaller så gör de det med i praktiken fyra anfallare i form av Gonzalo Higuain och Sergio Agüero bredvid en ofta lite djupare liggande Messi, med Angel Di Maria som komplementerande kraft från kanten. Den som ska iscensätta dessa attacker är Fernando Gago från sin djupa position på det centrala mittfältet.

Men Argentinas fundamentala problem är som vanligt defensiven. De har ett förhållandevis oprövat mittbackspar i Ezequiel Garay och Federico Fernandez och bakom dem Sergio Romero som målvakt som dock fått sitta på bänken under stora delar av säsongen. Det är emellertid längs kanterna som Argentina framför allt har visat sig sårbara under VM-kvalet. Lagets defensiva organisation är ännu en gång dess akilleshäl.

Realistiskt mål: Guld
Nyckelspelare: Leo Messi
Joker: Angel Di Maria
Betyg: +++++

:::

BOSNIEN

Argentina (15/6), Nigeria (21/6) och Iran (25/6)

Det är svårt att inte känna den allra djupaste sympati för Bosnien, det enda landet i den här turneringen som gör sitt allra första VM. Ett litet land härjat av krig i sin moderna historia där fotbollen förblir en enande kraft i landet som under sådana förutsättningar har lyckats samla ihop en väldigt lovande grupp av fotbollsspelare.

Bosnien spelar också en väldigt positiv och kreativ fotboll. Därtill har nöden kanske ingen lag. Det flödar över av offensiva spelare i truppen, men det finns heller inte väldigt många spelare i Bosnien med den tillräckliga kvaliteten för ett landslag, av fullt naturliga skäl. Förbundskapten Safet Susic har alltså varit tvungna att laga efter läge, vilket gett laget en rejäl offensiv balans. Det saknas defensiva spelare av hög kvalitet.

För spelarna har det till viss del inneburit att de tvingats anpassa sig till för dem ovana positioner. Till deras fördel ska sägas att de har gjort detta mycket bra, till stor del vittnandes om en stark lagsammanhållning. Farhågan är så klart att Bosnien i sin entusiasm över att till sist vara i VM lämnar väldiga ytor bakom sina offensiva spelare som motståndarna kan utnyttja. Inte minst öppningsmatchen mot Argentina riskerar bli rejält brutal.

Realistiskt mål: Kvartsfinal
Nyckelspelare: Miralem Pjanic
Joker: Asmir Begovic
Betyg: +++

:::

IRAN

Nigeria (16/6), Argentina (21/6) och Bosnien (25/6)

Iran deltar i sitt fjärde VM och hoppas att för första gången kunna ta sig vidare från gruppspelet. För det ändamålet har man anställt Carlos Queiroz som förbundskapten i förhoppningen att han ska kunna tillföra taktisk disciplin till ett tekniskt kompetent fotbollslag. Något Queiroz har lyckats med, delvis på bekostnad av offensiven.

Irans förberedelser inför VM har varit allt annat än idealiska. Laget har, till synes av ekonomiska skäl, genomfört få träningsmatcher inför VM och då mot svagt motstånd. På motsvarande vis har laget inte haft någon större möjlighet att samlas på gemensamma träningsläger inför VM. Inte minst har flera av Irans nyckelspelare uteblivit från de läger som har hållits.

Konflikter har också uppstått mellan Queiroz och några av Irans mer färgstarka spelare. Ali Karimi, Hadi Aghili och Payam Sadeghian tillsammans med målvakten Mehdi Rahmati har förklarats icke önskvärda av Queiroz, efter gräl som antingen riskerar sänka lagets kvalitet eller möjligen ökar lagets sammanhållning och Queiroz auktoritet.

Irans styrkor är först och främst det defensiva mittfältet med rutinerade spelare som Javad Nekounam och Andranik Teymourian. Offensivt bidrar framför allt Ashkan Dejagah och Reza Ghoochannejhad med kvalitet. Irans svaghet ser vi framför allt i försvaret och på ytterbackspositionerna, där Iran saknar spelare av hög kvalitet. Queiroz har också dribblat med målvaktsvalet vilket skapat osäkerhet på den positionen.

Realistiskt mål: Slutspel
Nyckelspelare: Javad Nekounam
Joker: Reza Ghoochannejhad
Betyg: +

(Tack till Pezhman Pars för research, bakgrund och detaljerad analys.)

:::

NIGERIA

Iran (16/6), Bosnien (21/6) och Argentina (25/6)

Nigeria bubblade upp på VM-scenen för 20 år sedan i samband med VM 1994 i USA. Laget hade då en generation av löjligt talangfulla spelare som efter VM skulle få framgångsrika karriärer i Europa. Den nuvarande förbundskaptenen Stephen Keshi var kapten för det laget och har strävat efter att återskapa samma typ av fotboll som var så framgångsrik då.

Nigerias fotbollsarv har holländska rötter. Laget från 1994 stod under Clemens Westerhofs ledning och var alltså baserat runt ett snabbt och tekniskt 4-3-3-spel enligt känd holländsk fotbollsskola. Nigerias anfallsspel utgår mycket från deras snabba offensiva spelare som Peter Odemwingie, Emmanuel Emenike och Ahmed Musa.

Precis som för övriga lag i den här gruppen så är defensiven i Nigeria det som utgör det stora frågetecknet. Målvakten Vincent Eneyama gör förvisso sin tredje VM-turnering och hade en minnesvärd insats mot Argentina i förra VM, men framför honom spelar en oprövad backlinje med Godfrey Oboabona och Kenneth Omeruo som mittbackar. Backlinjens dilemma är dock att den inte ges ett fullgott av lagets defensiva mittfält där Ogenyi Onazi sannolikt inte kommer räcka till.

Realistiskt mål: Slutspel
Nyckelspelare: John Obi Mikel
Joker: Peter Odemwingie
Betyg: +++

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

England och Italien gör upp långt in i djungeln

Idag öppnar sig alltså VM-turneringen för England som ska springa ut någonstans mitt inne i djungeln, på en arena som efter VM kanske aldrig mer kommer att användas, på en fotbollsplan som av optimistiska arrangörer beskrivs som ”spelbar”, i en viktig och tuff öppningsmatch mot Italien.

Det har så här under turneringens inledning inte precis varit någon höjdare för FIFA. Det är en turnering för de bästa länderna och spelarna, men för domarna är det någon form av särskild utbildningsinsats. Och så en match i en stad som fått arrangera VM i huvudsak av regionalpolitiska skäl, till väldiga kostnader och till förfång för kvaliteten.

Matchen ikväll kunde alltså spelas under bättre förutsättningar. Då känns det så klart inte särskilt trösterikt att planen i Manaus beräknas vara i optimalt skick till matchen den 22 juni. Man hade kunnat tycka att med så lång framförhållning inför ett VM så hade det minsta man kan begära varit att ha planen färdig till VM:s början.

Nu är det ju förvisso lika för båda lagen, och det finns ingen uppenbar fördel för något av lagen. Och är det en sak som är glädjande så är det att England helt enkelt har valt att gilla läget. För ska man vinna fotbollsmatcher så går det liksom inte att lägga energi på yttre omständigheter som man ändå inte har någon möjlighet att vare sig påverka eller kontrollera.

Det är positiva känslor i England för tillfället. Och det är kanske det, den positiva känslan, som allra mest talar för England inför kvällens match mot Italien.

:::

England är absolut inte överspelade på förhand i den här matchen, men jag betraktar ändå Italien som favoriter.

Det slår liksom aldrig fel. England brukar mycket väl kunna spela lite vilda västern-fotboll i början av turneringarna, men brukar falla samman i de avgörande lägena. Italien å andra sidan brukar kanske börja lite trevande men tenderar istället att stå starka i motsvarande avgörande lägen.

Det finns en mästerskapskultur i Italien som helt enkelt saknas i England.

Men, som sagt, Italien brukar kunna öppna lite småsvajigt. Och därtill är det en öppningsmatch i vilken båda lagen kan tänkas börja lite trevande, någon match i stil med den mellan Spanien och Holland kommer vi inte få se. Båda lagen kan dessutom vara någorlunda nöjda med oavgjort. England definitivt, men troligtvis också Italien.

Oavgjort är ett bra resultat att bygga vidare på. Så det är kanske inte helt osannolikt att det är där det slutar. Särskilt som kanske inget av lagen är helt intresserade av att ta ut sig redan i första matchen i hög hetta och luftfuktighet.

:::

Owen Gibson i The Guardian tycker jag gör en bra och intressant poäng. För att det ska kunna bli ett lyckat VM för England så måste någon spelare få sitt stora genombrott i den här turneringen. Och runt den poängen gör jag två reflektioner i form av en fråga och ett påstående.

Vem blir den spelaren?

England har flera spelare som kan få sitt stora genombrott under den här turneringen!

:::

Jag, Birro och Hussfelt ska tydligen vara med i någon ”hangout” under kvällen, inför matchen. Typiskt starkt italienskt försvar, två mot en underlättar en effektiv press med understöd-taktik.

:::

Roligt från för mig okänd källa på internätet:

Italien vs England

England vs Italien
Solglasögon: 0-13
Långt hår: 0-8
Kostymer från 1980-talet: 25-0
Förmåga att organisera en fotografering: 1-0
Förmåga att se bra ut under en fotografering: 0-1
Saknar mamma: 0-19

:::

VM-KOLLEN

(1) Holland stod för en dundersmäll när de fullständigt pulvriserade Spanien med 5-1. Daley Blind var smått fenomenal och Robin van Persie och Arjen Robben strålande.

(2) Farhågan att Spanien var för gammalt och förstelnat visade sig stämma med oroande klarhet. Matchen om fyra dagar mot Chile är helt avgörande, och Vincente del Bosque måste nog lyfta fram truppens yngre spelare som en ren nödåtgärd.

(3) Något av ett fattigdomsbevis för Spanien när de byter ut Diego Costa och byter in Fernando Torres. Visar både på att återväxten har varit otillräcklig för Spanien bakom den fantastiska mästargenerationen.

(4) Mexiko och Chile svarade båda för stundtals imponerande styrkebesked i sina VM-premiärer. Men Chile visade också nerver, kanske inte så underligt givet landets ringa VM-rutin. Australien däremot visade upp en beundransvärd kampmoral.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

VM 2014, Grupp E: Unga lag på uppgång siktar på slutspel

Frankrike är ett landslag som under många år har varit behäftat med tämligen allvarliga interna problem. Risken fanns även inför det här mästerskapet så klart, men då fattade Didier Deschamps till sist ändå det modiga men förmodligen nödvändiga beslutet att peta Samir Nasri från VM-truppen. Laget före individerna således och det är ett beslut som bådar gott för fransmännen inför turneringen.

Frankrike bör kunna få en tämligen behaglig resa genom det här gruppspelet, de besitter ett av turneringens bästa centrala mittfält och laget har en offensiv slagstyrka som bör vålla övriga gruppmotståndare stora problem. I övrigt handlar gruppen främst om vilket av tre övriga lag som ska göra Frankrike sällskap till slutspel, och med all sannolikhet få den tveksamma äran att möta Argentina i åttondelsfinal.

Schweiz har sina defensiva svagheter, men både Honduras och Ecuador saknar förmodligen de offensiva kvaliteterna för att verkligen utnyttja detta. Schweiz själva däremot har i spelare som Granit Xhaka och Josip Drmic de offensiva kvaliteter som räcker till mot inte alltför tufft motstånd. Schweiz har ett väldigt talangfullt lag som bör kunna visa sig mogna uppgiften i VM.

:::

Min slutställning:

1.       Frankrike
2.       Schweiz
3.       Honduras
4.       Ecuador

:::

ECUADOR

Schweiz (15/6), Honduras (20/6) och Frankrike (25/6)

Ecuador kommer till VM som ett lag i sorg. Det var inte mer än ett år sedan som lagets anfallare Christian Benitez, tidigare i Birmingham för övrigt, gick bort efter att hans hjärta helt enkelt gav upp. Ett hårt slag för Ecuador fotbollsmässigt men inte minst känslomässigt. Ecuador som fotbollslag visade dock ett hjärta som inte gav upp genom att kvalificera sig till VM ändå.

Det finns ett tungt vägande skäl till att Ecuador tar sig till VM. Man är nämligen ett av världens bästa hemmalag. Detta beror på rent fysiska förhållanden i och med att Ecuador spelar sina hemmamatcher i Quito på mycket hög höjd, där motståndarna helt enkelt inte är förberedda för att kunna spela. Ecuador tog 22 av 24 poäng i kvalet på hemmaplan. På hemmaplan förlorade man inte en match, på bortaplan vann man inte en match.

Det blir alltså svårare för Ecuador i VM. Det som framför allt talar mot laget är deras försvar som förvisso höll måttet i VM-kvalet, på 16 matcher släpptes bara 16 mål in, men som är skadedrabbat och där förbundskapten Reinaldo Rueda samtidigt under VM-kvalet har använt hela åtta spelare bara till de båda mittbacksplatserna.

Realistiskt mål: Slutspel
Nyckelspelare: Antonio Valencia
Joker: Enner Valencia
Betyg: ++

:::

FRANKRIKE

Honduras (15/6), Schweiz (20/6) och Ecuador (25/6)

Frankrike under Didier Deschamps som förbundskapten har under ett antal år experimenterat med olika taktiska uppställningar. De har gått på några rejäla minor längs vägen, bland annat förluster mot Japan och Brasilien, och hade problem att hantera Spanien i sin VM-kvalgrupp. Men under playoff-spelet mot Ukraina verkade Frankrike hitta sin taktiska form, och det är den 4-3-3-uppställningen som Frankrike kommer utgå från under VM.

Lagets absoluta styrka är mittfältet, en trio bestående av Yohan Cabaye, Paul Pogba och Blaise Matsuidi. På det mittfältet finns egentligen allt ett fotbollslag kan önska sig i form av teknik, fysik, positionsförmåga, passningsspel och en balans mellan defensivt och offensivt. Som mittfältstrio betraktat måste det ses som en av VM:s bästa.

Bakom denna trio ser det dock något svagare ut. Raphael Varane bör vara given bland mittbackarna och bredvid honom lär antingen Laurent Koscielny eller Mamadou Sakho spela. Det är emellertid på ytterbacksplatserna som Frankrikes svaghet står att finna. Både Patrice Evra och Mathieu Debuchy bidrar med mycket offensivt men kan vara risker i defensiven.

Vi ser ett liknande mönster i lagets offensiva områden, där Karim Benzema är en formstark och vass anfallare., så länge som han håller sig längst fram utan att sjunka ned i planen. Men på ytterpositionerna, framför allt sedan Franck Ribery tvingats dra sig ur på grund av skada, är Frankrike mer osäkra. Och i grunden är detta Frankrikes risk under VM, att laget blir alltför centrerat utan att kunna hitta någon bredd i spelet.

Realistiskt mål: Semifinal
Nyckelspelare: Paul Pogba
Joker: Mathieu Valbuena
Betyg: ++++

:::

HONDURAS

Frankrike (15/6), Ecuador (20/6) och Schweiz (25/6)

Honduras var med redan i förra VM och imponerade där med sin täta defensiva organisation. Däremot lyckades inte laget med att göra ett enda mål, vilket till slut garanterade att laget inte tog sig vidare till slutspel. Den här gången tror sig Honduras och Luis Fernando Suarez ha lärt sig läxan genom att ha satsat på ett mer dynamiskt och kreativt anfallsspel.

Honduras har samtidigt tvingats genomgå en rejäl generationsväxling. De spelare som låg till grund för VM i Sydafrika, främst bland dem Amado Guevara, David Suazo, Carlos Pavón och Danilo Turcios, har lämnat landslaget och ersatts av yngre och kanske mer hungriga spelare. Generationsväxlingen har till stor del baserats på Honduras framgångsrika OS i London, där laget tog sig ända fram till kvartsfinal.

Honduras baserar sitt spel i huvudsak på ett snabbt kantspel. Laget spelar med en fyrbackslinje och framför denna placerar sig två defensiva mittfältare. Vad Honduras vill är att lägga snabba passningar ut till någon av Oscar Garcia och Andy Najar, som kan byta kant mitt under matchen. Denna duo ska sedan tillsammans med Jerry Bengtson och Carlo Costly i anfallet utgöra Honduras offensiva hot.

Honduras kommer knappast visa sig vara VM:s mest spektakulära lag, men det är ändå en effektiv lagmaskin som absolut inte ska underskattas. Slutspel är en fullt realistisk målsättning för Honduras den här gången, särskilt i en relativt svag grupp.

Realistiskt mål: Slutspel
Nyckelspelare: Jerry Bengtson
Joker: Andy Najar
Betyg: ++

:::

SCHWEIZ

Ecuador (15/6), Frankrike (20/6) och Honduras (25/6)

Schweiz med Ottmar Hitzfeld som förbundskapten har sitt kanske mest lovande fotbollslag någonsin på plats i VM. Men det är samtidigt ett lag som lider av sina problem sett till skador under säsongen. När Hitzfeld skulle ta ut sin VM-trupp så drogs flera av lagets nyckelspelare som Diego Benaglio, Xherdan Shaqiri, Fabian Schär, Philippe Senderos och Tranquillo Barnetta med skador eller långa speluppehåll.

Schweiz huvudsakliga huvudvärk under VM-kvalet var oförmågan att göra mål. Delvis beror detta kanske på Hitzfelds defensiva inställning, men det grundade sig också i avsaknaden av vettiga anfallare. Haris Seferovic och Eren Derdiyok lyckades inte alls. Mario Gavranovic hade också problem och i VM sätts därför stort hopp till unga stjärnskottet Josip Drmic, som fått sitt genombrott under säsongen.

Men ska Drmic kunna producera mål i VM så måste han ha hjälp av spelarna bakom sig, och där är det framför allt på Granit Xhakas axlar som ansvaret vilar. Xhaka har etablerat sig i Bundesliga under säsongen och visar upp en väl utvecklad spelförståelse och står för ett starkt passningsspel. Bakom honom tätar Napoliduon Gökhan Inler och Valon Behrami upp defensivt.

Mittbackspositionerna är det som kanske främst oroar i Schweiz defensiva uppställning. Fabian Schär och Steve von Bergen har haft uppenbara problem i tidigare matcher, och bakom dem så känns knappast Philippe Senderos som den mest pålitlige ersättaren.

Realistiskt mål: Slutspel
Nyckelspelare: Granit Xhaka
Joker: Josip Drmic
Betyg: +++

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Cesc Fabregas visar Arsenal långfingret när han går till Chelsea

Så blev det alltså klart igår vad det har pratats om i några veckor eller så, Cesc Fabregas plitar på för Chelsea för i krokarna runt £30m som går till Barcelona och förmodligen ett rätt häftigt lönekuvert för egen del.

Det är självklart en kanonvärvning för Chelsea som för en någorlunda rimlig penning värvar en av världens bästa och mest mångsidiga mittfältare, och som kan ta många olika roller på planen. Det ger också Chelsea fler alternativ och ett bättre förhandlingsläge gentemot trubbelmakare i de egna leden såsom Eden Hazard.

Det är naturligtvis också en fantastisk ersättning för Frank Lampard, en spelare av ett liknande snitt men troligtvis med en ännu högre nivå. Värvningen av Cesc Fabregas, tillsammans med exempelvis en värvning av Diego Costa till anfallet, och Chelsea har rustat riktigt starkt inför kommande säsong. Rustat i sådan utsträckning att de börjar framstå som favoriter till ligatiteln.

Sedan ska man inte sticka under stolen med att det är en rejäl styrkemarkering, en form av symbolvärvning. Man värvar en spelare av högsta världsklass och på samma gång ger man en av ligakonkurrenterna en rätt rejäl käftsmäll. För det kan inte kännas kul för Arsenal att se Cesc Fabregas dra på sig en Chelseatröja, blott några år efter att han lämnade klubben för sitt eget drömlag.

Det vore bara dumt att tro att det faktiskt låg bakom köpet, men man kan vara rätt säker på att det är en bonus som José Mourinho minst sagt lär uppskatta rätt mycket.

:::

Det är samtidigt ett tämligen rejält underkännande av Arsenal som ett konkurrenskraftigt fotbollsprojekt. Fabregas egen motivering till varför han nu väljer Chelsea är alltså klubbens hunger och ambition att vinna titlar, något han alltså inte ansåg sig kunna finna i Arsenal.

Det var naturligtvis den analysen som en gång drev honom bort från Arsenal till Barcelona, hur mycket det än pratades om hans pojkklubb. Det är i grund och botten samma analys som nu får honom att välja Chelsea. Vilket är tämligen naturligt, men det är inte alltid så det framställs.

Fabregas beslut att spela för Chelsea rimmar rätt illa med tidigare gjorda uttalanden om att han aldrig kunde tänka sig att spela för någon annan engelsk klubb än Arsenal. Det är fullt förståeligt att situationen inte fungerar för honom i Barcelona, men kanske var det möjligt att hitta en annan klubb i en annan liga om han sökte efter en ny utmaning.

Nja, Fabregas ville naturligtvis tillbaka till Premier League. Det är världens största och förmodligen bästa liga, det är ligan med överlägset störst prestige. När inte Barcelona och La Liga är ett alternativ så väljer han självklart det som han anser vara bäst för sin egen karriär, och det är Premier League och det är Chelsea.

Alldeles oavsett vad han har sagt angående Arsenal förut.

:::

Arsenals supportrar har ju viss rätt att känna sig lurade. Inte minst de som tog honom på allvar när han påstod att han aldrig ville spela fotboll för någon annan engelsk klubb än Arsenal. De har ju så klart blivit slagna med fel i denna självsäkra tilltro.

Men Arsenals supportrar är märkligt förlåtande sett som kollektiv. Möjligen eller troligen för att de inte riktigt gillar vad alternativet säger om Arsenal som klubb och dess konkurrenskraft. Att Arsenal var en plattform för Fabregas och att Arsenal saknar resurs och ambition att konkurrera med en klubb som Chelsea om de största spelarna.

Standardförsvaret den här gången är att Arsenal tackade nej, de ville inte värva Fabregas. Men för det första förändrar ju inte det sakläget att Fabregas trots allt satt dem i situationen att behöva fatta det beslutet. För det andra är jag mer än benägen att kalla det för ren och skär bullshit.

Det försvaret lutar sig på är att Arsenal har haft en klausul om första option på Fabregas. Men det ger dem ingen automatisk rätt att köpa tillbaka Fabregas till vilket som helst pris. Det ger dem bara möjligheten att matcha i det här fallet Chelseas bud för att därefter komma överens med Fabregas om dennes personliga villkor.

Naturligtvis vill Arsenal värva en spelare som Cesc Fabregas för en summa runt £30m. Varför skulle de inte vilja det? Man tackar inte nej till en spelare av Fabregas kaliber för den summan, han är bättre än i princip allt annat Arsenal har på den positionen och det vore en enorm symbolvärvning. Att Arsenal är beredd att värva spelare för den summan visade förra sommaren med köpet av Mesut Özil och budet på Luis Suarez.

Som en någorlunda kritiskt och förnuftigt tänkande supporter hyllar man inte ena stunden värvningen av Mesut Özil som en väldig symbolvärvning för att i nästa stund snusförnuftigt, och krampaktigt klamrandes vid partilinjen, mena att en värvning av Cesc Fabregas för £30m vill man minsann inte göra. Då tappar man i all trovärdighet.

Det kan finnas moraliska skäl att inte vilja värva tillbaka Fabregas, efter att denne lämnade klubben till att börja med, men det är en helt annan historia, och knappast en dimension som jag tror att Arsenals klubbledning arbetar utifrån. Än mindre bör de arbeta utifrån den.

Men för att Arsenal ska kunna värva Fabregas så måste de också anse sig kunna komma överens med spelaren. Det vill säga mer konkret betala honom den lön han anser sig förtjäna. De måste också kunna övertyga Fabregas om lagets trovärdighet som titelkandidater. Båda dessa sakerna hänger naturligtvis intimt samman.

Och i just det viktiga avseendet har inte Arsenal kunnat konkurrera med Chelsea. Vilket har absolut ingenting att göra med att de inte vill. Om man inte betraktar Arsenals självpåtvingade lönetak som ett uttryck för bristande vilja så klart, men det är ju knappast vad som avses.

:::

Det borde vara en återkommande mardröm för Arsene Wenger och Arsenals supportrar att tvingas se Cesc Fabregas lyfta Chelsea till lagets kommande framgångar. Tanken var ju att han skulle lyfta Arsenal fram till just dessa framgångar.

Det känns onödigt att det skulle behöva bli på det viset. Förvisso är det utifrån ett rent personligt perspektiv fullständigt förståeligt att Fabregas själv fattar det beslutet. Man skulle bara önska att det hycklades lite mindre i samband med den här typen av övergångar. Både vad avser övergången från Arsenal till Barcelona och denna övergång till Chelsea.

Det spelar i sak mindre roll att Fabregas tog omvägen några år via Barcelona innan han kom till Chelsea. Övergången säger lika mycket om Arsenals position som klubbens tidigare tapp av spelare till Manchester, eller som när Chelsea senast norpade en Arsenalspelare i form av Ashley Cole. En påminnelse om vad klubben har tappat.

Att säga att man inte ville värva Fabregas gör egentligen bara saken värre, då det på alla sätt understryker den fundamentala brist på ambition som har präglat Arsenals lagbygge i snart ett decennium. Hellre i så fall spänna bågen men se strängen brista.

Då hade man kanske dessutom tvingat fram ett ärligt ställningstagande från Fabregas för en gångs skull. Inte bara sett till att skapa både sig själva och honom själv en bekväm utväg i form av plausible deniability (”vi ville inte ha honom” / ”de ville inte ha mig”).

:::

VM-KOLLEN

(1) Brasilien vann med 3-1 mot Kroatien men imponerade föga och visade sig mer sårbara defensivt än väntat, i synnerhet bakom lagets ytterbackar, där både Kroatiens mål kom ifrån tillsammans med ett flertal andra svettiga målchanser.

(2) Brasiliens spel var omständigt och laget hade markant svårt att få med sina båda anfallare, Fred och Hulk, i spelet. Neymar och Oscar dock duktiga på det offensiva mittfältet.

(3) Kroatien spelade riktigt bra och förtjänade mer, lurade på konfekten av ett riktigt dåligt domslut till hemmalagets fördel. Men Luka Modric en säkerhetsrisk som defensiv mittfältare när motståndet lyckas sätta honom under press och ta bollen av honom.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

VM 2014, Grupp D: Momentum talar till Englands och Italiens fördel

Det här är en av grupperna i VM som rätt snabbt benämndes som en av dödsgrupperna. Naturligtvis, med tre förhållandevis stora fotbollsländer i en och samma grupp, Uruguay, Italien och England. Kanske finns det värre grupper i detta VM men Grupp D är utan tvekan ändå en grupp i vilken ett stort land kommer att försvinna direkt ur gruppspelet.

En intressant aspekt med gruppen är att den i någon mening också består av tre stora fotbollsländer lite på dekis. Både England och Italien har tappat en hel del av forna dagars glans, de båda lagen är inte längre lika stjärnstrålande och strålkastarna riktas i huvudsak mot andra länder. Inget av lagen är egentligen favorittippade. Uruguay har förvisso högt renommé men var obestridligen som bäst för fyra år sedan utan att därefter ha förnyat sig särskilt mycket.

Ändå finns det en väsentlig skillnad i var de tre lagen befinner sig på sina respektive kurvor. Både England och Italien kan sägas ha passerat sina respektive lågpunkter och befinner sig nu på något som liknar uppgång igen. Uruguay å andra sidan har ännu inte nått den punkten och kan sägas vara på nedgång.

Momentum talar således för England och Italien. Den här gruppens centrala frågeställning är om England och Italien har lyckats komma tillräckligt högt upp på sin utvecklingskurva för att fortfarande vara högre än Uruguays punkt på sin fallande utvecklingskurva. Costa Rica är ett defensivt stabilt lag men kan räknas bort från alla slutspelschanser.

:::

Min slutställning:

1.       Italien
2.       England
3.       Uruguay
4.       Costa Rica

:::

COSTA RICA

Uruguay (14/6), Italien (20/6) och England (24/6)

Oftast när ett lag tillämpar en fembackslinje så brukar det betyda att de båda ytterbackarna är tämligen offensiva. Så är dock inte fallet med Costa Rica, där förbundskapten Jorge Luis Pinto har tillämpat en konservativ spelidé som dock var väldigt framgångsrik för Costa Rica i kvalspelet. Och i en VM-grupp där Costa Rica är så tydligt nederlagstippade så kan det vara en nödvändig taktik.

Framför backlinjen brukar Costa Rica ha två i huvudsak defensiva mittfältare, som utgör den första försvarslinjen. Costa Rica bygger alltså mycket av sitt offensiva spel runt tre spelare på planen, en central anfallare och två offensiva yttermittfältare. En sådan taktik bygger mycket på den centrale anfallarens förmågor, så Costa Rica hoppas naturligtvis mycket på Bryan Ruiz.

Målsättningen för Costa Rica måste vara att överraska och ta sig förbi gruppspelet till slutspel. Ska de lyckas med det så måste dock lagets defensiva disciplin vara felfri. Om de uppnår detta så kommer både England och Italien men även Uruguay få det svårt att hitta vettiga målchanser.

Realistiskt mål: Slutspelschans
Nyckelspelare: Bryan Ruiz
Joker: Cristian Gamboa
Betyg: ++

:::

ENGLAND

Italien (14/6), Uruguay (19/6) och Costa Rica (24/6)

England går för första gången på mycket länge in i en VM-turneringen utan egentligen några krav och förväntningar på dem. Det kan så klart tala till lagets fördel då England besitter många spelare av hög kvalitet, men där England som lag betraktat ständigt har misslyckats med att prestera i VM, till stor del på grund av negativ press.

För första gången på länge så ser England oförskämt starka ut offensivt, med inte bara många spelare i god form utan också många olika alternativ som går att tillämpa. Den offensiva mångfalden är naturligtvis en styrka, men komplicerar också de beslut som Roy Hodgson måste fatta gällande vilka spelare som ska spela och på vilken position i planen.

Defensivt ser det emellertid mera skakigt ut för England. Det ordinarie mittbackarna Phil Jagielka och Gary Cahill är duktiga men samtidigt oprövade på den här nivån. Ytterbackspositionen, inte minst högerbacken, är lagets kanske svagaste punkt. Framför backlinjen finns ingen renodlat defensiv mittfältare som exempelvis Owen Hargreaves, Gareth Barry eller Michael Carrick.

Framgången för England i detta VM kommer kanske att baseras på hur Roy Hodgson väljer att balansera laget. Kommer han våga spela på lagets styrkor och vara offensivt inriktad, något som kanske bättre passar in på lagets relativa ungdomlighet? Eller tillämpar han en mer försiktig strategi och förhåller sig mer defensiv samtidigt som detta är lagets kanske svagaste position? Hodgson måste naturligtvis spela på lagets styrka snarare än svaghet.

Realistiskt mål: Kvartsfinal
Nyckelspelare: Steven Gerrard
Joker: Raheem Sterling
Betyg: +++

:::

ITALIEN

England (14/6), Costa Rica (20/6) och Uruguay (24/6)

Italien är som alltid lite svåra att sätta fingret på. Deras genrep inför VM har varit svaga men det är av det otroligt svårt att dra några vettiga slutsatser. I ett VM är Italien alltid svårslaget även om påståendet att de alltid höjer sig när det handlar om mästerskap är ett falsarium.

Men det är kanske inte den enda vanföreställningen om Italien. En annan sådan är om det defensiva Italien. Men Italien under Cesare Prandelli är ett på många sätt annorlunda Italien som har försökt att anpassa sig till ett mer modernt fotbollstänkande, inriktat på eget bollinnehav och hög press. Italien är nu för tiden ett spännande fotbollslag.

En personlighet som gör Italien mer spännande är naturligtvis Mario Balotelli, som kommer att utgöra Italiens främsta offensiva hot i den här turneringen. Om han hittar formen på samma sätt som han gjorde i EM senast så har Italien chans att skaka om alla länder i den här turneringen. Bredvid Balotelli finns förvisso alternativ men inga uttalade konkurrenter.

Samtidigt har Riccardo Montolivos olyckliga skada ställt Prandelli inför svåra ställningstaganden. Laget har till stor del varit byggt runt Andrea Pirlos genialitet som en djupt liggande mittfältare och med Montolivo framför honom. Ett alternativ som nu står honom till buds är att flytta fram Pirlo i planen, och använda Daniele De Rossi som central mittfältare, men det riskerar också rubba lagets balans.

Även i backlinjen står Prandelli inför ett flertal olika alternativ. Här finns kanske inte de ikoniska försvarsgestalterna som förr i tiden, men där finns stabila spelare som tillsammans skapar ett formidabelt defensivt kollektiv. Och bakom dem finns
världens bäste målvakt.

Realistiskt mål: Semifinal
Nyckelspelare: Andrea Pirlo
Joker: Mario Balotelli
Betyg: ++++

:::

URUGUAY

Costa Rica (14/6), England (19/6) och Italien (24/6)

Uruguay är kanske det lag i VM som har gynnats mest av stabilitet och kontinuitet, förbundskaptenen Oscar Tabarez tillsattes redan 2007 och han har sedan dess förlitat sig på en given kärna av spelare. De stora framgångarna i förra VM bidrog naturligtvis till att ytterligare befästa denna modell, och många både hoppas och tror att detta kan upprepas även denna gång.

De som pratar om Uruguay kan sällan sluta prata om lagets anfallare. Och där är det ju ren och skär världsklass rakt igenom. Luis Suarez och Edinson Cavani, fantastiska spelare båda två. Och tillsammans med dem Diego Forlan, som förvisso är fyra år äldre men fortfarande en rutinerad anfallare av hög klass. Men Uruguay är ju i huvudsak ett defensivt lag.

Uruguay har en väldigt stabil backlinje, definitivt en av VM:s bästa och mest samspelade, och framför dem har man placerat ett centralt mittfält som i huvudsak är defensivt inriktat. Uruguays anfallstaktik har normalt sett utgått från snabba omställningar och då i första hand via kanterna, därefter utnyttjandes anfallarnas höga kvalitet och kreativitet.

Det är ett väldigt effektivt spelsystem men samtidigt ett spelsystem som är förhållandevis lättläst för motståndarna. Så om England och Italien lyckas skära av distributionen till Suarez och Cavani så kommer Uruguay få det svårt att hitta några motvapen, särskilt inriktade på eget bollinnehav är de inte. Uruguay var en överraskning i förra VM, men det kommer de inte kunna vara i detta VM.

Realistiskt mål: Kvartsfinal
Nyckelspelare: Luis Suarez
Joker: Nicolas Lodeiro
Betyg: ++++

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

FIFA For Dummies

Vi är alla så klart väldigt glada över att VM är tillbaka, efter fyra års lång väntan.

Det kan emellertid också vara på sin plats att fundera över VM:s smutsiga baksida, och vilken skit som faktiskt döljer sig bakom den glättiga fasaden på världens största kringresande cirkusföreställning. FIFA, och den politiska och ekonomiska korruption som följer i den organisationens fotspår, tillsammans med den mänskliga misär detta producerar.

Sepp Blatter, FIFA:s generalsekreterare, framställs ju ofta som en fotbollens Mr Chance, den vettlöse trädgårdsmästaren i Peter Sellers kultfilm från 1970-talet som genom sina yttringar av nonsens förs hela vägen till den politiska toppen. Men Blatter är så klart allt annat än vettlös, han är en slug och driven maktspelare i en av världens största organisationer. En jämförelse med Mr Chance är alldeles för vänlig.

Sportjournalister, och inte minst svenska sportjournalister, har ju inför VM tävlat i politiskt korrekta yttranden mot korruption och VM:s politiska kostnader i Brasilien. Som om de därmed har tagit sitt ansvar genom att i en bisats påpeka dessa problem, innan de ger sig in i en 100-sidig VM-bilaga som hyllar VM.

Problemet här är så klart det klassiska. Fotbollen som sådan är älskad av supportrar över hela världen, och en organisation av parasiter har valt att profitera på denna kärlek. Det visar sig näst intill omöjligt att bli av med dessa parasiter utan att åsamka skada på värdkroppen, det vill säga fotbollen. Men det är samtidigt helt nödvändigt.

Ekonomisk krigsföring är en nyckelstrategi i bekämpande av alla terrororganisationer, maffia- eller gangsterorganisationer och politiska välden, och detta är ju i själva verket vad FIFA har utvecklats till att bli. Follow the Money, slå undan de ekonomiska benen, omöjliggör för organisationen att försörja sig och vidmakthålla det som håller dess maktstruktur vid liv, så tvingar man fram reform.

VM är FIFA:s ekonomiska motor, det är således mot VM man måste slå.

Stora ord kommer inte att räcka, vare sig från journalister, från politiker eller från europeiska fotbollsledare. FIFA styr sig självt och håller själva fotbollen som gisslan, de har råd att skita fullständigt i vad folk tycker om dem. De är ingen politisk demokrati, de utses inte i val. De är inget företag, de är inte styrda av marknadens opinion.

Men de likt alla andra kontrolleras av ekonomiska realiteter. Och VM:s värde består i att de bästa länderna och de bästa spelarna deltar. Europas bästa länder och nationsförbund bör således sluta prata och säga “Nej, vi vägrar att delta i VM i Qatar 2022, och vi vägrar att delta i fortsatt VM-spel innan Sepp Blatter avgår och FIFA genomgår nödvändiga reformer!”

Det kommer att kosta, det kommer att göra ont, men det gör alla strider som är värda att ta.

Komikern John Oliver har gjort ett inslag inriktat mot just FIFA och VM som är både lysande i sitt upplägg och instruktivt i sitt innehåll. En alternativ rubrik för inslaget vore kanske FIFA For Dummies, men just den infallsvinkeln lyckas också visa på kejsarens nakenhet.

:::

[youtubeplay id=”DlJEt2KU33I” size=”large”]

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

England kommer kunna gå riktigt långt i VM

Idag börjar alltså VM. Premiär mellan Brasilien och Kroatien ikväll. Följt av ett antal fler matcher under morgondagen. Det ska så klart bli en härlig fotbollsfest. Själv kommer jag naturligtvis, inom ramen för den här bloggen, ha mest koll på England.

Det är kanske i dessa dagar inte någon helt avundsvärd uppgift, att hålla koll på just England av alla lag. De har ju, dels tack vare förväntningarna på laget men också på lagets oförmåga att infria dessa förväntningar, blivit något utav ett föredraget mobbningsoffer under senare år. Till stor del beror det så klart också på Premier Leagues framtoning.

Och den inte helt uppenbara logiken går ju något i stil med att eftersom jag skriver om engelsk fotboll på en Englandsblogg så måste jag så klart ta det personligt både när England förlorar och när någon säger något elakt om England. En logik som brukar uppmuntra så där intelligenta kommentarer.

Det har alltså gått sport i att håna England. Det är det pris man får betala för att ha en så hög profil inom fotbollsvärlden. Men det har också gått sport i det i en sådan utsträckning att det gått till överdrift.

Till viss del har hånet tjänat ett syfte att dekonstruera mytbilden runt det engelska landslaget, men nu har det också gått så långt att det riskerar dölja snarare än belysa de faktiska kvaliteter som finns i Englands landslag. England består inte av dåliga fotbollsspelare, det är värt att komma ihåg det.

Att säga att man tror på England har blivit lite som att svära i kyrkan. Det gör man bara inte. Inte bara för att man då går emot rådande fotbollsdogmer, utan också för att man därmed oavsiktligt stärker den här allmänna mytbilden att ”England tror alltid att de kommer att vinna VM!” Detta trots att jag så klart inte kommer från England.

Ändå sitter jag här nu, på dagen för VM-premiären, och upptäcker att jag faktiskt för första gången sedan 2004, alltså för första gången på rätt exakt tio år, faktiskt tror lite grann på England. Att jag tror att de ska vinna VM är kanske att ta i, men jag börjar alltmer tro att de kan gå riktigt långt i den här turneringen.

När fan blir gammal blir han religiös – som uttrycket säger.

:::

Jag är inte dummare än att jag inser att jag mycket väl kan få äta upp den trosbekännelsen. Verbet ”att tro” är ju ett tvetydigt begrepp, med lika förgrening in i vetenskapen som in i religionen. Det säger kanske något om den blandning av förnuft och känsla som motiverar min uppfattning.

Men dels tycker jag att Roy Hodgson verkar så äckligt klok, så lugn och tämligen harmonisk. Och dels tycker jag också att Englands spelartrupp framstår som både harmonisk och trygg i sig själv. Det har vi sällan om någonsin tidigare sett i ett VM, då har det varit betydligt mer hysteri med i bilden. Det finns ett lugn och ro som bådar gott.

Kanske är det på grund av en avsaknad av stora egon och oroande moment. Å ena sidan framstår Roy Hodgson själv som en tämligen prestigelös manager, till rätt stor skillnad från några av hans företrädare för övrigt. Å andra sidan så har också spelare som John Terry och Rio Ferdinand försvunnit, och ersatts av en något mer kollektivistisk Steven Gerrard som ledargestalt.

Till stor del handlar det också om avsaknad av press. För första gången på väldigt länge så kan England faktiskt spela utan press, ingen förväntar sig egentligen någonting av dem i den här turneringen. Kanske är det en befrielse, i alla fall så länge som de inte bevisar omgivningen rätt. De kan spela med glädje och känslan av att kunna vinna, snarare än att bågna under de orimligt ställda kraven.

Sedan är det ju det här enkla förhållandet att det faktiskt känns både som att England har riktigt bra spelare, framför allt i offensiven, och som att dessa spelare nu har hittat formen och samspelet lagom till den här turneringen. Det känns som att det sprakar lite när man ser England spela fotboll, och det var det länge sedan man såg.

På många sätt tror jag det är bra att Roy Hodgson har vågat sig på en föryngring inför det här mästerskapet. Flera äldre spelare har försvunnit ur spelartruppen och nya, hungriga spelare har tillkommit. Spelare som inte är belastade vare sig av historiska misslyckanden eller ingrodda relationer inom den engelska landslagstruppen. Spelare som kan växa tillsammans under turneringen.

Roy Hodgson är en klok manager med en god förmåga att skapa en bra atmosfär i sina respektive lag. Han har den bevisade förmågan att få sina spelare att sluta sig samman, arbeta för varandra och som lag betraktat prestera bättre än vad de enskilda delarna möjligen antyder. Han har visat det både på klubblagsnivå och på landslagsnivå.

Så här sitter jag alltså på premiärdagen. Och tror på England i det VM som precis ska börja. Och jag är dessutom så in i helvetes korkad så att jag yttrar detta högt. Gränsen är hårfin mellan genialitet och galenskap, precis som mellan mod och dumhet.

Det ska i alla fall bli kul med VM.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

VM 2014, Grupp C: Taktikens triumf över medelmåttigheten

En av VM:s svagaste grupper är förmodligen också en av de allra mest ovissa på förhand, bestående av fyra lag som vart och ett säkert anser sig ha haft tur med lottningen och som ser goda möjligheter att ta sig vidare till slutspel. Ändock så ska två vidare och två ska åka ur.

Det är inte omöjligt att Grekland lyckas med att försvara sig vidare från den här gruppen. Något annat mäktar inte laget med. Samtidigt är det svårt att tänka sig att övriga lag inte är beredda på den taktiken. Samtliga tre lag i övrigt har förvisso bristande försvarsspel men också mer av ett eget kreativt anfallsspel.

De bästa spelarna hittar vi i Elfenbenskusten. Men det är också där vi hittar det största glappet i kvalitet mellan offensiv och defensiv. Lite ställer jag mig också frågande till motivation och hunger i laget. Det fungerar inte att gå in i ett VM med något annat än en helt hundraprocentig inställning, och jag är i det avseendet inte övertygad om Elfenbenskusten.

I slutänden tror jag det blir de två mest taktiskt genomtänkta landslagen som tar sig vidare från den här gruppen. José Pékerman är taktiskt slug och kommer kunna använda det för att navigera den här gruppen. Alberto Zaccheroni har skapat ett spännande landslag med Japan som jag tror kan bli en av den här turneringens positiva överraskningar, likaväl som att de åker direkt ut ur gruppspelet.

Frågan är emellertid om det är en fördel att sluta etta eller tvåa i den här gruppen. Det kan verka bäst att komma etta, men det laget kommer med all sannolikhet att stöta på Brasilien i en eventuell kvartsfinal. Laget som slutar tvåa, som inte kommer vara kvalitativt sämre än gruppettan, har å andra sidan en tämligen överkomlig väg ända fram till semifinal.

:::

Min slutställning:

1.       Colombia
2.       Japan
3.       Elfenbenskusten
4.       Grekland

:::

COLOMBIA

Grekland (14/6), Elfenbenskusten (19/6) och Japan (24/6)

Colombia har tvingats genomgå en smärtsam förändringsprocess. Under deras så kallade gyllene generation så kvalificerade sig Colombia till tre raka VM under 1990-talet, i Italien och därefter USA och Frankrike. Spelet då var i huvudsak baserat på det egna bollinnehavet och ett metodiskt försvarsspel, en ständigt återkommande huvudvärk var dock anfallet där Colombia ofta hamnade i trubbel.

Därefter har Colombia haft det svårare att kvalificera sig till VM och har missat att kvalificera sig till tre raka VM. Inför detta VM har dock Colombia sökt sig utanför landets gränser och i argentinaren José Pékerman funnit lösningen på landets kvalfyllda problem. Pékerman valde istället att bygga upp sitt lag kring Colombias nu stora antal anfallare av högsta kvalitet – Radamel Falcao, Jackson Martinez, Carlos Bacca med flera.

Att Radamel Falcao är skadad och alltså missar VM är naturligtvis ett stort avbräck för Colombia. Man kan naturligtvis fråga sig varför Pékerman valde att ens ta med honom i VM-truppen, något som andas desperation. Men kanske var ändå bäst som skedde, att Falcao inte kunde komma med. Nu får andra anfallare tid att förbereda sig, och Colombia behöver inte ödsla energi på en anfallare som bara kan vara en skugga av sitt riktiga jag.

Colombias stora problem för närvarande är dock defensiven, och då i synnerhet backlinjen. Rakt genom VM-kvalet har backlinjen varit en svaghet, och målvakten David Ospina har tvingats till avgörande insatser. Något sådant kommer inte att fungera i ett VM.

Realistiskt mål: Kvartsfinal
Nyckelspelare: James Rodriguez
Joker: Jackson Martinez
Betyg: +++

:::

ELFENBENSKUSTEN

Japan (14/6), Colombia (19/6) och Grekland (24/6)

Afrikanska lag i allmänhet, och kanske Elfenbenskusten i synnerhet, har under många år varit ett tydligt talande exempel på att ett landslag kan bestå av många individuella spelare av högsta kvalitet, men att detta inte alls behöver betyda att laget som helhet fungerar särskilt bra.

Elfenbenskusten saknar definitivt inte spelare av både hög klass och världsklass. Yaya Touré, Gervinho, Cheick Tioté, Wilfried Bony, Salomon Kalou och Didier Drogba andas klass. Det här är Elfenbenskustens tredje raka VM. I de två tidigare mästerskapen har Elfenbenkusten drabbats av väldigt tuffa lottningar, men den här gången har de haft bättre lycka med lotten. Kanske är det här landets bästa möjlighet att gå riktigt långt i en turnering, kanske bli det första afrikanska landet att ta sig till semifinal.

Som vanligt, och som framgår av uppräkningen ovan, som har en klar tonvikt mot offensiva spelare, så är det i huvudsak försvarsspelet som är det främsta dilemmat. Det finns i Kolo Touré och Didier Zokora mängder med rutin, men mittbacksparet är knappast det mest fräscha eller flyfotade. Ytterbackarna känns inte helt förtroendeingivande. Serge Aurier på högerbacken är förvisso lovande, men orutinerad i dessa sammanhang.

Bristen på rutin märks också hos förbundskaptenen. Sabri Lamouchi har ingen erfarenhet alls från den här nivån, och hans bidrag måste bestå i att motivera sina spelare och få lagets etablerade världsstjärnor att utöva ett gediget ledarskap på planen.

Realistiskt mål: Kvartsfinal
Nyckelspelare: Yaya Touré
Joker: Didier Drogba
Betyg: +++

:::

GREKLAND

Colombia (14/6), Japan (19/6) och Elfenbenskusten (24/6)

Grekland lever vidare på det taktiska arv som tog dem ända fram till EM-guldet för tio år sedan. Laget är oerhört defensivt disciplinerat. Kvalet bestod av fem 1-0-segrar och under kvalet som helhet släppte Grekland in endast fyra mål på totalt tio matcher. Laget mäktade samtidigt bara med att göra tio mål. Hela 20 mål färre än Bosnien som vann kvalgruppen.

Den som inte ser någon större skönhet i raka linjer och hårt kollektivt defensivt arbete kommer hitta lite charm i Grekland. Laget har i grund och botten offrat sitt offensiva spel med både försvarsspelare och centrala mittfältare som knappt alls deltar i offensiven. Syftet är att försvåra inspel mellan lagets defensiva linjer. Klokt att inse det egna lagets begränsningar skulle några säga. Fegt skulle kanske andra säga.

Känslan av Grekland är också av ett lag som står splittrat med det ena benet i det förgångna samtidigt som kroppen närmast mot sin vilja rör sig allt längre in i nuet. Den osannolika framgången från 2004 lever kvar, och flera av spelarna från det mästerskapet finns fortfarande kvar. Att ersätta hjältar kan vara svårt, särskilt när laget fortsätter kvalificera sig till mästerskap. Men hittills har det heller aldrig gått längre än så.

Realistiskt mål: Slutspel
Nyckelspelare: Sokratis Papastathopoulos
Joker: Kostas Mitroglou
Betyg: +

:::

JAPAN

Elfenbenskusten (14/6), Grekland (19/6) och Colombia (24/6)

När Japan tog sig till slutspel i förra VM, där de förlorade i åttondelsfinal på straffar mot Paraguay, så var det med en mycket defensiv utgångspunkt. Laget spelade med två defensiva mittfältare och utan en riktig anfallare. Det visade sig vara framgångsrikt i ett VM-gruppspel, men det var inte en filosofi som Alberto Zaccheroni, Japans nye förbundskapten efter VM i Sydafrika, valde att arbeta vidare med.

Zaccheroni har försökt skapa ett offensivt spelande lag, med utgångspunkt i lagets spelfördelare Keisuke Honda, som i landslaget har växt ut till en riktig ledargestalt. Zaccheronis föredragna spelmodell med Japan har varit 4-2-3-1, där laget spelat en snabb fotboll baserad på hög press och med bollvinnande mittfältare.

Laget har haft framgångar med den här modellen. 2011 vann Japan Asian Cup och laget har presterat bra mot framför allt bättre motstånd. När laget emellertid blir mer spelförande på egen hand, mot lågt liggande motstånd, så har Japan fått vissa uppenbara problem.

Annars är det, inte helt oväntat kanske, defensiven som är det stora problemet för Japan. De blev tämligen brutalt avslöjade under förra sommarens Confederations Cup, och Japans och Zaccheronis förhoppning är att de har lärt sig läxan till den här sommaren. Lagets mittbackar har dock inte haft några lysande säsonger bakom sig.

Realistiskt mål: Kvartsfinal
Nyckelspelare: Keisuke Honda
Joker: Hotaru Yamaguchi
Betyg: +++

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Mina tio bästa och sämsta VM-minnen

VM för mig är ju mycket nostalgi. En chans att drömma sig tillbaka. Det borde ha framgått för de flesta att landslagsfotboll är jag inte övermåttans förtjust i, eller, rättare sagt, det är inte alls min grej. Men VM har ändå alltid varit VM, ett avgränsat mästerskap som utspelas under den bästa och varmaste av svenska somrar.

Om klubblagsfotbollen är en konstant känslomässig upplevelse så är VM å sin sida alltså minnen. Inte sådant man lever i och med hela tiden utan sådant man en regnig dag kan plocka fram ur hjärnbarken och komma ihåg. Det är ögonblick och händelser som på ett eller annat sätt framträder i det klara och blir odödliga i sin egen tid.

Sådana minnen kan naturligtvis både vara bra och dåliga. Oavsett vilket så definierar de ändå det VM av vilket de är en del. Poängen är kanske att de är starka minnen och att det är dessa minnen man har med sig i bagaget när vi nu ska sätta oss och börja titta på ett nytt VM, det 20:e i ordningen.

Det här är mina personliga bästa och sämsta minnen, och inte nödvändigtvis i någon direkt rangordning.

:::

(10) Neapel håller på Diego Maradona

Stämningen runt det italienska laget hade varit euforisk under hela turneringen, och de blåa hade utan några större problem navigerat sig fram till semifinalen. Efter att hela tiden ha spelat i Rom skulle de nu förflytta sig söderu till Neapel för semifinalen. Fortfarande Italien så klart men problemet var att de nu skulle möta Argentina och i Argentina spelade Diego Maradona, Neapels adopterade son. Atmosfären var minst sagt tvetydig under matchen som Italien förlorade på straffar. Just att de egna supportrarna inte ställde sig bakom laget sågs i Italien som skäl till förlusten.

(9) David Beckham blir utvisad mot Argentina

Beckhams VM var lite speciellt, inte minst för mig. Han var en ung spelare som spelade för Man Utd som presterat bra i kvalet men som Glenn Hoddle höll tillbaka på grund av någon konstgjord anledning som att han inte var ”koncentrerad” på uppgiften. Bänkad mot Tunisien och Rumänien så gick han in och avgjorde måstematchen mot Colombia.

Han började bra också mot Argentina i åttondelsfinalen men sedan skedde det olyckliga. Han blir nedgjord och markerar naivt och onödigt lite lätt mot Diego Simeone, som faller ihop som ett korthus. Domaren Kim Milton Nielsen visar rött kort, England förlorar matchen och supportrarna på hemmaplan hänger Beckhamdockor från lyktstolparna.

Ett fånigt misstag, en manipulativ reaktion av Simeone och det argentinska laget, ett groteskt vansinnigt beslut av domaren och en fullständigt absurd supporterreaktion. Om det var någon gång jag möjligen ledsnade till lite på fotbollen så var det väl här.

(8) Sovjet

Sovjet var ett både mäktigt och mystiskt land inte allt för långt från vårt eget lilla hemvävda Sverige. Vår egen mer påtagliga erfarenhet av dem hade nog mest att göra med militärmarscher på TV, i perfekta kolonner, en allmän rysskräck samt en och annan strandad u-båt. Dessutom spöade de med jämna mellanrum skiten ur oss i ishockey.

Fotboll var ju däremot en annan grej. Där kände man inte till dem, i alla fall framstod de inte som så omänskligt överlägsna. Där fanns ju andra storheter som Brasilien, England, Italien och Tyskland. Ändå drar jag mig till minnes 1986 där Sovjetunionen var ett av de mest överlägsna lagen i gruppspelet, där de bokstavligt gjorde kanonfoder av både Ungern och Kanada. De gjorde många mål och det var liksom inte bara mål, det var Tajfoonmissiler rätt upp i våra västerländska imperialistrumpor.

Jag satt där på campingen och var helt övertygad om att Sovjet skulle vinna VM-guld i fotboll. Sedan blev de nesligen bortdömda i åttondelsfinalen mot Belgien, av den svenske Erik Fredriksson no less. Fyra år senare skulle de på ett liknande sätt dömas bort mot Argentina. Vad man mest sörjer nu är att något Sovjet kommer vi aldrig mer få se i ett VM, de är ett minne blott.

(7) Scheisse! Scheisse!

Tyskland, eller Västtyskland, var ju lite grann som Sovjet i hockey. Nej förresten, det var de inte alls det. Överlägsna förvisso, men inte i närheten så sympatiska på grund av sin egen briljans som ryssarna var i hockey. Dem kunde man trots allt beundra, tyskarna var bara organiserade och effektiva, eller äckligt disciplinerade som senare skulle bli ett svenskt hockeybegrepp.

Tyskland var hur som helst en stormakt, som allra minst tog sig till VM-final, detta var min VM-ungdom i ett nötskal. De tog silver 1982, de tog silver 1986 och de vann 1990. Sällan vackert, men ett fotbollslag som väldigt sällan förlorade, trots att de bråkade ständigt och jämt.

Så när Tyskland går på pumpen i VM-kvartsfinalen 1994 mot Bulgarien så är det inte precis någon liten grej som inträffar. Åtminstone inte i mitt fotbollspsyke just där och just då. Och tydligen inte heller för den inte alltför gamle tysk som brölande rätt in i TV-kameran fäller sitt återkommande omdöme: Skit! Scheisse! Skit!

(6) Zidanes skallning

Le head but. Frankrike var ju egentligen slut, över, fin. Laget hade presterat enormt svagt i både VM 2002 och EM 2004 och såg knappast ut att vilja göra någon lycklig i inledningen av VM 2006 heller. Men turneringen skulle utveckla sig till Zinedine Zidanes avskedsfest, den turnering där han gjorde sitt sista stora avtryck på den internationella fotbollsscenen.

Ända fram till VM-final bar det för Frankrike, som kanske mer än något annat lag sedan Argentina på 1980-talet bars fram på denne ende mans axlar. Han svarade för en otroligt kylig straff fram till 1-0 i finalen, innan Italien kvitterade och matchen gick till förlängning. Sedan brast något för Zidane. Jag vet inte om det är helt klarlagt vad Marco Materazzi egentligen sa till honom, men det fick i alla fall Zidane att tappa besinningen.

Eller? Kanske är det så att vi bara utgår från att Zidane tappade besinningen. He lost it helt enkelt. Men kan det inte bara vara så att han kan ha tänkt, ”Nej tamigf-n, det här tänker jag inte tolerera!”. Vi kan erinra oss en annan fransman som drygt tio år tidigare hade ”tappat besinningen” på ett liknande sätt där det kanske i själva verket var så att det var en nödvändig mänsklig markering.

Om det var så att Zidane tappade besinningen, inte klarade av att behärska sig, så var det en personlig förlust för honom själv och en skugga på en i övrigt makalös turnering, Om det istället var så att Zidane var helt medveten om konsekvenserna men beslutade sig för att ändå markera skarpt och principfast mot fotbollens mer smutsiga sida, så är det kanske snarare att betrakta som en personlig och moralisk seger.

Jag kan bara inte bestämma mig för vad som är vad.

(5) Straffarna i solen

Svensk som man är så är det här naturligtvis ett av de allra främsta VM-minnena. Kvartsfinalen mot Rumänien, det bländande spelet, det så onödiga underläget, frälsningen från ovan och, till sist, den utdragna dramatiken i straffläggningen.

Till upplevelsen hör så klart också sammanhanget. Det var en strålande sommar i Sverige. Om sedan vädret förgyllde VM eller om det var VM som förgyllde vädret är inte så viktigt i efterhand. Matcherna gick dessutom mitt i natten. Inför matcherna kunde man ladda upp med Matlock och 1-Adam-12, amerikanska dumburksserier av bästa snitt. Sedan dök Bosse Hanssons raspiga röst, eller Sven-Göran Erikssons inte alltför TV-geniala småmuttranden, upp i rutan.

Själv var man ju ensam uppe vid den här tiden. I övrigt var det mörkt och tyst runt omkring, något större fotbollsintresse än så fanns inte bredvid mig. Så samtidigt med dramatiken så fick man ju inte göra för mycket väsen av sig. Men när Ravelli räddar den där sista straffen, då är det inte längre frågan om att hålla fast vid någon omtänksam tystnad.

(4) Sydkoreas hemmaplansfördelar

Jag brukar kunna störa mig något enormt när det pratas om fusk och att vissa lag har fördelar. Ofta handlar det så klart mest om sura supportrar som har lite svårt att ta en torsk. Därför irriterar det mig också desto mer när det faktiskt sker sådant som ger konspirationsteoretikerna vatten på kvarn.

VM 2002 var ju en stor grej. Det var det första världsmästerskapet som skulle avgöras i Asien. Sydkorea var således hemmalag men inte bara det, de var på något sätt ambassadörer för hela den asiatiska fotbollen, och kanske var det viktigt att lagets prestation i VM på något vis skulle rationalisera i efterhand att mästerskapet förlagts just i Asien.

För det skulle bära ända fram till semifinal för Sydkorea, vilket absolut ingen hade kunnat föreställa sig på förhand. Men på vägen dit hade de minst sagt en hel del god hjälp. Mot Italien i åttondelsfinalen får Italien fullt godkända mål bortdömda samt Francesco Totti oerhört tufft utvisad. Mot Spanien i kvartsfinalen fortsätter parodin där Spanien i slutänden får tre regelrätta mål bortdömda innan Sydkorea till sist vinner på straffar.

VM i Sydkorea och Japan präglades av glädje och just glädjen var påtaglig bland de sydkoreanska fansen på läktarna. Det var på flera sätt en välförtjänt glädje, vilket gör det desto tråkigare att den egna glädjen över en sådan prestation solkas ned av den här typen av frågetecken.

(3) Guds hand

Vi kan nog alla ena oss om att för att bli professionell idrottsman av något slag så måste man verkligen vilja vinna. Det kan inte finnas någon tvekan där för i så fall blir man troligtvis inte professionell idrottsman, åtminstone inte särskilt länge. Är man därtill uppfostrad i en totalitär kultur präglad av korruption, eller i ett samhälle med väldigt svaga institutioner, så blir det naturligt, ja kanske till och med berömligt, att försöka ”lura till sig” fördelar.

Det är naturligtvis i det här ljuset man måste betrakta Diego Maradonas första mål, med handen, mot England i VM 1986. Han kommer in i en situation med Peter Shilton, Englands målvakt, och förmodligen helt och hållet instinktivt så sätter han dit handen, han fattar nog att han inte kommer kunna nicka in den men han vill verkligen få in bollen i mål.

Den här enskilda händelsen har alltså fått väldigt många att helt och hållet avfärda Diego Maradona som en fuskare, övriga aspekter av såväl spelare som människa helt bortglömda. Det är naturligtvis lätt att hävda att instinkten är svår att göra något åt, men när Diego Maradona fattar vad som har hänt så skulle han ju kunna erkänna vad som faktiskt skedde. Där sker ju trots allt ett medvetet val.

Så sant. Men låt oss nu pröva ett tankeexperiment. Du som läsare spelar precis en otroligt intensiv VM-kvartsfinal, ”allt” står på spel. Du möter en inte särskilt omtyckt rivalnation. Instinkten driver dig till att använda handen, egentligen bara att ”få in bollen i mål”. Du upptäcker därefter till din förvåning att ingen har sett att du använde handen, målet godkänns. Ditt lag leder matchen. Hur många av er går nu i det här läget fram till domaren och säger att ni slog in bollen med handen?

Jag vågar påstå att ytterst få av er, uppväxta i Sverige eller i trygga Europa som de allra flesta av er troligtvis är, faktiskt säger något i det här läget. Det går att önsketänka bäst man vill om sig själv på internet, men i skarpt läge när mycket står på spel så tar vi de fördelar vi trots allt kan få. Det är normalt mänskligt beteende, och kanske är det elakt att belasta Diego Maradona alltför mycket för att ha betett sig som vi nog själva skulle kunna ha gjort.

Vi har en liknande situation med Luis Suarez under VM 2010. Han räddar instinktivt med handen på mållinjen. Naturligtvis! Vem f-n skulle inte ha gjort det i motsvarande läge?! En sådan spelare skulle i alla fall inte jag vilja ha i mitt lag. Han får sitt straff och han tar sitt straff, Ghana får chansen från straffpunkten men bränner den. Det egentliga skälet för de som i efterhand gnäller på Luis Suarez är att de ville att Ghana skulle vinna. Inget annat.

Guds händer är hur som helst ett minne från VM-historien. Och från och med 2010 därtill ett återkommande minne.

(2) Zico, Roberto Baggio, Roberto Donadoni, Chris Waddle, Socrates, David Batty, Luigi Di Biagio, David Trezeguet, Dragan Stojkovic, Håkan Mild

Det brukar sägas att det oftast är de stora spelarna som missar när det kommer till straffar. Kanske för att den blytunga pressen som finns på spelarnas axlar i dessa lägen ligger desto tyngre på just de stora spelarna, de som förväntas ta det stora ansvaret. Kanske för att det är när just dessa spelare missar som det lever kvar i historiens långa minne.

VM-historien är i alla fall full av stora spelare som missar straffar i helt avgörande lägen. Zico under förlängningen i kvartsfinalen mot Frankrike 1986, bara några minuter efter att han kommit in på planen. Roberto Donadoni som missar Italiens straff 1990, Chris Waddle som bränner sin i den andra semifinalen. Luigi Di Biagio som bränner sin straff och ger Italien deras tredje raka VM-uttåg på straffar.

(1) Målen

Men sedan har vi så klart de fantastiska målen också, utan vilka VM-historien naturligtvis vore desto fattigare. Sovjetunionen från 1986 är naturligtvis en enda lång uppvisning i fantastiskt distansskytte. Från samma VM hämtar vi Diego Maradonas båda solouppvisningar mot först England och därefter Belgien, som definierade ett helt mästerskap.

Roberto Baggio fick sitt genombrott på hemmaplan 1990 där han gjorde ett mål som till stor del erinrade om Maradona. VM 1994 var inte minst präglat av ett antal lysande frisparksmål, bland annat Eric Wynalda för USA mot Schweiz och naturligtvis Tomas Brolins variant mot Rumänien. Sveriges alla mål i detta VM är för övrigt väldigt skickliga och vackra fotbollsmål, inte precis många strumprullare och slumpmål där.

VM-historien är en lång kavalkad med fantastiska mål från Diego Maradona, Dennis Bergkamp, Michael och Brian Laudrup, Manuel Negrete, Ronaldo och Ronaldinho, Georghe Hagi, Hristo Stoitchkov, Romario och Bebeto, Miroslav Klose, Philip Lahm, Rivaldo, Michel Platini, Jürgen Klinsmann, Sergej Aleinikov och Pavlo Yakovenko.

Förhoppningsvis kommer vi få några fler sådana mål att lägga till den kavalkaden under den här sommaren.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

VM 2014, Grupp B: Ungt och gammalt i kamp om förstaplatsen

I ett VM där det saknas en enda klar och tydlig så kallad dödens grupp, så är det här onekligen en av flera kandidater. Australien kan rimligtvis räknas bort redan från början, endast ett fotbollsmirakel utav enorma proportioner skulle kunna se dem blanda sig i slutspelsstriden. Men övriga tre länder både ser hyfsat jämnstarka ut och alla tre med chans att gå långt i den här turneringen.

Ungt och gammalt känns annars som ett tema som är återkommande i just den här VM-gruppen. Mot Hollands och framför allt Spaniens något ålderstigna och beprövade lag ska ett mer ungdomligt och nytt Chile pröva sina krafter. Mot Chile talar så klart rutinen. Mot Spanien och Holland talar att båda finalisterna från förra VM i någon mening har misslyckats med att förnya och föryngra sig på viktiga positioner.

Samtidigt har Australien blivit tvungna att förnya sig tämligen tätt inpå VM i och med att gamla trotjänare som Mark Schwarzer och Brett Holman efter kvalet tackade för sig i landslaget. Om hunger och fräschhet är vad som talar för Chile i den här gruppen så talar Australiens förnyelse snarare till deras nackdel, de får ses som den här gruppens slagpåsar.

Det här är ju en speciell grupp med tre starka lag i gruppen, där alltså minst ett lag kommer att avsluta turneringen redan efter gruppspelet. Samtidigt är det också en grupp där alla lag med all sannolikhet kommer att vilja undvika andraplatsen, som med intill visshet gränsande sannolikhet skulle innebära Brasilien i en åttondelsfinal. Kamp om förstaplatsen med andra ord.

:::

Min slutställning:

1.       Spanien
2.       Chile
3.       Holland
4.       Australien

:::

AUSTRALIEN

Chile (13/6), Holland (18/6) och Spanien (23/6)

Inte mycket är sig likt i Australien från kvalet. Förbundskaptenen i kvalet var Holger Osieck som förvisso tog Australien till VM men gjorde så med en väldigt defensiv inställning och som byggde laget kring en åldrande grupp av spelare. Inför VM har Osieck ersatts av Ange Postecoglou som har ändrat i lagets taktik och bytt ut stora delar av spelartruppen.

Där Osieck var mer fokuserad på inlägg och spel inne i boxen så har Postecoglou snarare fokuserat på ett snabbt och direkt spel genom planen. Båda utgår fortfarande från Tim Cahill och Josh Kennedy som anfallare, men spelarna bakom dem är andra typer.

Taktiskt kan det vara en klok förändring av Australien. De möter i VM Spanien, Holland och Chile i en riktigt tuff grupp, och det är också motståndare som i hög utsträckning kommer hålla i bollen själva. Australiens små chanser kommer till största delen gå ut på att kontra och ligga på omställning. Ett sådant spel passar bättre än eget bollinnehav och inlägg som är hyfsat lätta att försvara sig mot.

Men samtidigt har Australien gått miste om värdefull erfarenhet, framför allt i lagets defensiva delar. I samband med Postecoglous tillsättning så meddelade den enormt rutinerade målvakten Mark Schwarzer tillsammans med mittbacken Brett Holman att de slutade med landslagsfotboll. Postecoglou har heller inte till VM tagit ut spelare som Lucas Neill och Sasa Ognenovski.

Det är cirka 250 landslagsmatcher som förvunnit ut ur Australiens VM-trupp. För ett lag som inte toppar tabellen i termer av spelarkvalitet så kan ett sådant erfarenhetstapp visa sig helt ödesdigert. Postecoglou menar att han vill skapa ett lag som ingen vill möta, men i VM har jag en känsla av att precis alla skulle vilja möta Australien.

Realistiskt mål: Inget alls, vinna en match
Nyckelspelare: Mile Jedinak
Joker: Mathew Ryan
Betyg: +

:::

CHILE

Australien (13/6), Spanien (18/6) och Holland (23/6)

Det har pratats mycket om Spanien och Holland inför VM, men Chile är inte ett lag som på något vis ska underskattas. Laget har under Jorge Sampaoli fortsatt den tradition som Marcelo Bielsa införde med ett väldigt offensivt spel baserat på en hög och intensiv press på motståndarna. Om Chile alltså får spelet att stämma så kan de göra livet mycket obekvämt för både Spanien och Holland.

Kanske hade Chile ändå lite otur som hamnade i en så pass svår grupp som de nu gjort, för de sitter just nu på det bästa lag de kanske haft under ett VM och har potential att gå riktigt långt i turneringen. Att de ska riskera åka ut redan i gruppspelet känns lite tråkigt. Om de å andra sidan tar sig till slutspel så har de bevisat att de är inte bara underhållande utan även effektiva.

Offensivt kryllar Chile av skickliga och konstruktiva spelare, och på mittfältet har Chile spelare i världsklass i form av Arturo Vidal, Jorge Valdivia och Alexis Sanchez. Om vi ska hitta någon svaghet i Chile så är det i försvaret där laget inte står så starkt, eller rättare sagt långt. Att Gary Medel, som spelar defensiv mittfältare i Cardiff, används som mittback oroar.

Det gör naturligtvis Chile känsliga defensivt men kan också bidra till att Chile drar slutsatsen att anfall är bästa försvar.

Realistiskt mål: Kvartsfinal
Nyckelspelare: Arturo Vidal
Joker: Fabian Orellana
Betyg: ++++

:::

HOLLAND

Spanien (13/6), Australien (18/6) och Chile (23/6)

Förra VM i Sydafrika ställde Holland inför något av en identitetskris. Å ena sidan tog sig laget ända fram till final men gjorde det på ett sådant sätt att det fanns människor i landet som inte ville kännas vid sitt eget landslag. Holland har sedan dess återvänt till sin mer traditionellt offensiva inställning, men det verkar som om Louis van Gaal inför VM har börjat gå i mer defensiva tankar.

Skadan på Kevin Strootman har tvingat honom att tänka om, och snarare röra sig mot ett 5-3-2-system snarare än Hollands klassiska 4-3-3. Tre centrala försvarare som backas upp av två defensiva mittfältare, som alltså tillsammans ska göra det jobb som Strootman förut klarade själv. Offensiven ska här gå genom ytterbackarna Daley Blind på vänsterkanten och Daryl Janmaat på högerbacken, och kanaliseras genom Wesley Sneijder som offensiv spelfördelare.

Mycket av Hollands framgångar under VM kommer bero på hur effektiva lagets båda anfallare är, Robin van Persie och Arjen Robben. Van Persie har förvisso öst in mål under VM-kvalet, men det är skillnad i ett VM. Arjen Robben är i sina bättre stunder en mycket svårstoppad spelare, men är i Bayern München uppbackad av ett helt annat kollektiv än i landslaget.

Holland har föryngrat och förnyat tämligen mycket i sin backlinje, men verkar inte ha lyckats riktigt lika bra med det i lagets offensiva delar. Där består Holland till stor del av spelare som har passerat sin topp, vilket brukar kunna vara en nackdel i sådana här sammanhang. Samtidigt saknar backlinjen den rutinerade ledare som brukar komma väl till pass.

Realistiskt mål: Kvartsfinal
Nyckelspelare: Arjen Robben
Joker: Daryl Janmaat
Betyg: +++

:::

SPANIEN

Holland (13/6), Chile (18/6) och Australien (23/6)

När vi talar om Spanien och spansk fotbolls framgångar under de senaste sex åren så är det ofta det offensiva som betonas. Det pratas om falska nior och om lagets förmåga att pressa högt och bestämma matchens bild och rytm med ett närmast kvävande effektivt passningsspel. Men hemligheten är kanske snarare defensiv med ett Spanien som på tio raka slutspelsmatcher under två EM och ett VM inte har släppt in ett enda mål.

Spanien har varit makalöst framgångsrika under de senaste tre mästerskapen, men till stor del känns det också som om Vincente del Bosque, Spaniens förbundskapten, inte har rott i land det som kan vara det svåraste med ett så framgångsrikt lag, att förnya och föryngra det, vilket innebär att i någon utsträckning välja bort de spelare som har bidragit till framgången förut. Man håller fast vid vad som har fungerat snarare än att titta framåt.

Känslan inför det här mästerskapet är att Spanien har blivit lästa av sina motståndare, som har hunnit vänja sig vid ett otroligt effektivt spelsystem och hitta motmedel. När Spaniens offensiv inte längre är lika självskriven, med svagare anfallare och en spelfördelare i Xavi som inte längre står på topp, så sätts en högre press på Spaniens försvar och egna bollinnehav, motståndarna ges möjlighet att sätta tuffare och tidigare press på spanska försvarare.

Att vinna tre mästerskap i rad är så klart en enorm bedrift och tyder på att det i Spanien finns en hel hög med mentalt starka vinnarskallar. Men Spaniens utmaning under det här mästerskapet består i att visa att de kan prestera ett taktiskt alternativ till den framgångsrika spelidé som har vunnit dem tre mästerskap men som näppeligen kommer räcka till att vinna ett fjärde.

Realistiskt mål: Semifinal
Nyckelspelare: Andres Iniesta
Joker: Pedro Rodriguez
Betyg: ++++

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Englands hårresande VM-historia

Keegan 1982

Kevin Keegan från 1982. En engelsk föregångare som får Rudi Völler att framstå som närmast smakfull. Det sjuka är att den här typen av frisyrer faktiskt var lite tufft under den här tidsperioden.

:::

Beardsley 1986

Peter Beardsley från 1986. Mammas pojke. Ska bubben åka till VM, då måste bubben klippa sig. Kom och sätt dig här nu så ska mamma göra dig prydlig och fin!

:::

Gary Lineker 1986

Gary Lineker från 1986. Jag såg Scrubs första gången för cirka tio år sedan. Alltså har jag i snart ett decennium funderat över vem i hela helvete J.D. påminner mig så otroligt om. Och så plötsligt händer det…

:::

Chris Waddle 1990-1

Chris Waddle från 1990. Idrottshistoriens värsta hockeyfrilla, det här är ju faktiskt helt hemskt. Det sjuka så klart är att den här bilden ändå bara är ett genomsnittligt exempel, det finns värre. Det sägs att den brasilianske domaren som dömde VM-semifinalen mellan England och Tyskland inte kommer ihåg Waddle till namnet utan bara ”den där engelsmannen med den konstiga frisyren.”

:::

Beckham 2002

David Beckham från 200-någonting. Beckham och frisyrer har ju alltid varit en grej. En gång gick han omkring med en beanie i flera dagar bara för att han skulle lansera en ny frisyr ett visst datum. Ofta har det väl sett rätt bra ut, men här känns det som om Beckham har fastnat för en grej som inte riktigt är han hur mycket han än vill det.

:::

Exakt hur pressad är Sepp Blatter när han gör ett utspel om rasistisk brittisk media som granskar hans korrupta välde? Hans förhoppning är så klart att flytta diskussionen från honom själv och FIFA till huruvida brittisk media är rasistisk eller ej.

:::

Har precis inhandlat Sportbladets eminenta VM-bilaga. Men fan vet om jag inte ska ut och fiska i Wennmans krönika under någon av dagarna här. Riktigt rolig läsning stundtals.

:::

Pang!!! Stoke värvar Steve Sidwell. Riktigt bra värvning för Stoke tror jag som ju menar att laget behöver få in lite mer spelskickliga defensiva mittfältare. Lurt att inget annat lag (Arsenal!) var intresserade av honom.

:::

För övrigt anser jag att Rickie Lambert ska starta mot Italien.

:::

Så här ska det se ut:

Butcher 1

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

VM 2014, Grupp A: En stor stygg varg och tre små grisar

Värdnationens grupp. Brasilien har fått en bra lottning i det att de inte ställs inför några större utmaningar redan i gruppspelet utan får en god chans att så att säga värma upp och komma in i turneringen. Gruppens centrala fråga är snarast vilket av de tre övriga lagen som följer med Brasilien till slutspel.

Gemensamt för Kroatien, Mexiko och Kamerun är att samtliga tre har haft minst sagt svaga VM-kval. Kamerun kom med närmast som en tillfällighet efter att Togo använt en otillåten spelare, Mexiko tvingades från sin enkla CONCACAF-region till playoff mot Nya Zeeland och Kroatien kom bara tvåa i sin grupp och var tvungna att spela playoff mot Island.

Kamerun kan tänkas ha fördelen att absolut ingen väntar sig något av dem och de därför kan spela utan press, men i slutänden så framstår de ändå som gruppens klart svagaste lag. Mycket står således mellan Kroatien och Mexiko i gruppspelets sista omgång, där jag tror att Kroatiens spelskicklighet kommer att fälla avgörandet.

Men Brasilien är den här gruppens stora stygga varg, som kommer att huffa och puffa på de tre andra små grisarna till dess att deras mer eller mindre välbyggda hus faller samman.

:::

Min slutställning:

1.       Brasilien
2.       Kroatien
3.       Mexiko
4.       Kamerun

:::

BRASILIEN

Kroatien (12/6), Mexiko (17/6) och Kamerun (23/6)

Spaniens framgångar under senare år är till stor del baserade på Barcelonas effektiva spelmodell. Brasilien och Luiz Felipe Scolari har å andra sidan valt att basera sitt spel på Bayern Münchens idéer om motpress, som erövrat världen efter Barcelonas dominans. Det har varit framgångsrikt, Brasilien har bara förlorat två av 20 matcher under Scolaris ledning.

Brasiliens stora styrka är lagets centrallinje. På mittfältet styr Paulinho och Luiz Gustavo tillsammans. Paulinhos offensiva löpningar kommer vara ett av Brasiliens viktigaste vapen under turneringen, samtidigt som Gustavo rensar upp bakom honom och skyddar Thiago Silva och David Luis, Brasiliens båda mittbackar. Inget annat lag i turneringen matchar den fyrkanten.

Offensivt kretsar mycket kring Neymar. Kanske för mycket. Brasilien presterade väldigt bra under Confederations Cup, men då kompletterades Neymar av Fred som anfallare, som hade en mycket bra turnering då. Freds säsong har dock blivit förstörd av skador och risken är att alltför mycket ansvar och fokus landar på Neymars axlar, som knappast har haft den mest övertygande säsongen i Barcelona.

Dante och Dani Alves kommer att ta offensiva initiativ, något som ingår i Scolaris matchplan. Här kommer ytor att skapas bakom Brasiliens backlinje som motståndarna kan ges möjlighet att utnyttja. Brasilien är inte ett lag utan svagheter men förblir ändå turneringens huvudsakliga favoriter, även om pressen från hemmaplan kan bli för tung.

Realistiskt mål: Guld
Nyckelspelare: Neymar
Joker: Hulk
Betyg: +++++

:::

KAMERUN

Mexiko (13/6), Kroatien (18/6) och Brasilien (23/6)

Som vanligt så bråkas det i Kameruns landslag i samband med ett VM. Nu är det spelarstrejk över utlovade bonusar som dragit igång bråket. Kamerun ska å andra sidan vara rätt tacksamma att de alls befinner sig i VM, efter en turlig playoff-seger mot ett försvagat Tunisien. Ett playoff de bara kom till i och med att Togo använt sig av en otillåten spelare, vilket resulterade i sex bonuspoäng.

Kameruns stora problem är kontinuiteten. Förbundskapten Volker Finke har normalt sett använt sig av ett 4-3-3-system, men har sällan haft någon möjlighet att använda samma spelare. Laget kan alltså inte förvänta sig att vara särskilt samspelt när VM drar igång. Det ställer större krav på lagets tre nyckelspelare, målvakten Charles Itandje, bollvinnaren Stephane Mbia och målskytten Samuel Eto’o.

Kameruns stora svagheter hittar vi i defensiven. I nuläget ser det ut som om mittbackarna blir Nicolas N’Koulou och Aurelien Chedjou, som båda två har haft tämligen mediokra säsonger i sina klubblag. Med sitt 4-3-3-system präglas Kamerun också av en viss defensiv naivitet, inte alldeles ovanligt för afrikanska lag, som kommer ligga dem till last under turneringen.

Realistiskt mål: Slutspel
Nyckelspelare: Stephane Mbia
Joker: Samuel Eto’o
Betyg: ++

:::

KROATIEN

Brasilien (12/6), Kamerun (18/6) och Mexiko (23/6)

Efter ett minst sagt turbulent kvalspel, där Niko Kovac inför playoff-spelet fick gå in och ersätta den taktiskt misslyckade Igor Stimac, så tog sig Kroatien ändå till VM. Detta via ett playoff mot Island, efter att i gruppspelet ha förlorat två matcher mot Skottland.

Där Stimac föredrog att experimentera med olika taktiska uppställningar så är Kovac något mer förutsägbar i sin 4-2-3-1-uppställning, som vid behov kan göras mer offensiv. Kroatien har ett skickligt bollspelande mittfält vilket kommer vara en tillgång för dem under VM, men är inte lika starka i kantspelet och de riskerar således bli lite för smala på planen.

Under kvalet användes ofta Ivan Rakitic på ena kanten, en position som inte passar honom alls. Kanske är det en position på planen som är bättre lämpad för det unga superlöftet Mateo Kovacic, kanske framför den mycket rutinerade högerbacken Darjo Srna. Offensivt bör dock inte Kroatien ha några större problem, i så fall skapar defensiven mer huvudvärk.

Det förmodade mittbacksparet med Vedran Corluka och Dejan Lovren känns inte ramstarkt. Lovren har förvisso haft en bra säsong i Southampton, men Kroatien ligger normalt sett med en djupare backlinje än Southampton, vilket troligtvis passar Lovren sämre, som har haft svårt att imponera i landslaget.

Framför dem saknas också ett fysiskt skydd på det centrala mittfältet, där Kroatien i huvudsak ställer upp med kreativitet och teknik. Ett osäkert försvar riskerar således utsättas för hårda påfrestningar. Men så länge Kroatien håller i bollen och styr spelet så blir de svårslagna. Till lagets fördel talar också att flera av dess spelare kommer från väldigt bra säsonger i sina klubblag.

Realistiskt mål: Slutspel
Nyckelspelare: Luka Modric
Joker: Mateo Kovacic
Betyg: +++

:::

MEXIKO

Kamerun (13/6), Brasilien (17/6) och Kroatien (23/6)

Miguel Herrera, Mexikos förbundskapten, har valt att basera en stor del av sin spelartrupp på spelare som är aktiva i Mexiko. Det är lite speciellt men kan visa sig klokt. Dels bör det fostra lagkänsla och sammanhållning. Dels borde det innebära att spelarna är motiverade att visa upp sina färdigheter under ett VM där många klubbar kommer hålla ögonen öppna efter nya talanger.

Lagets ledare och backlinjens sista utpost är Rafa Marquez, som gör sitt fjärde VM-slutspel. Han agerar sweeper i vad som normalt sett är en 5-3-2-uppställning under Miguel Herrera. Bredvid Marquez spelar Diego Reyes och Hector Moreno och framför dem är det tänkt att Carlos Peña ska utgöra ett skydd som defensiv mittfältare.

Mexiko borde ha den fördelen under gruppspelet att de, till skillnad från Kroatien och Kamerun, är vana vid klimatet, värmen och luftfuktigheten. Inte minst eftersom gruppspelet företrädesvis håller till i norra Brasilien. Den första matchen mot Kamerun är en absolut nyckelmatch för Mexiko, som måste vinna den om de ska ha en realistisk chans att ta sig vidare.

Realistiskt mål: Slutspel
Nyckelspelare: Carlos Peña
Joker: Javier Hernandez
Betyg: ++

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

The Linhem Football League Awards

Det finns prisutdelningar med röda mattor och dyra klänningar där ofta en välrespekterad jury av proffs väljer vinnare efter noga övervägande. Det finns också prisutdelningar med kaksmulor i sängen och öl som passar särskilt bra till de kakorna (Bishops Finger till chokladflarn/chocolate chip rekommenderas) där en mestadels orespekterad yngling hittar på esoteriskt-namngivna priser för att det underlättar någon form av summering av säsongen.

I vilken kategori denna bör placeras är tillsynes övertydligt men då ska ni veta att Steve Evans alltid bär “den” bäst.

Här hittar ni vinnarna från de riktiga/seriösa Football League Awards, där bedömningen är skev på grund av att de har krav på sig.

BIG WEST SAM HAM 2011-12-PRISET
(Underpresterande superdyr-trupp som ändå krånglade sig tillbaka till Premier League via playoff):

QPRedknapp

Det lättaste sättet att påpeka hur ofantligt dyr och svullen QPRs trupp blivit är det att man enligt deras senaste årsredovisning hade högre löner än nyliga CL-finalister Atletico Madrid och Borussia Dortmund. Vilket är ganska jättekul och det spär även på den eviga kopplingen mellan Redknapp och överspenderande.

Men trots deras ekonomiska överkompetens krävdes det också likt för West Ham och Newcastle tidigare att man faktiskt presterade och tog sig tillbaka till PL för att slippa medverka i Lyxfällan. Tror också att inför nästa säsong inte bör underskatta QPR då Redknapp faktiskt är en bevisat bra manager och han gjorde ett par imponerande. Såsom att övertala Joey Barton att stanna och få en lysande säsong ur honom, värva Ravel Morrison och Charlie Austin, och att han fortsätta övertyga Clint Hill att han är en högklassig vänsterback istället för den malplacerade mittbacken han borde vara.

Inte ens nära: Blackburn, Bolton

MAYNARD & MCGUGAN-PRISET
(För säsongens snyggaste mål):

Joe Garners “Keepie Uppie-Van Basten” mot Rotherham i playoffspelet

Bubblare: Paddy McCourts stökiga slalomdribblingsmål, Ian Hendersons skoplobb, Prestons passningsekvensen á Brasilien -82 där alla utespelare nuddade bollen innan lillgrabben Josh Brownhill avslutade med att placera den i krysset,

MATTHEW LE TISSIER-PRISET
(För flera, avancerade, och distinkt olika snygga mål under samma säsong):

Franck Moussa, Coventry

Två stycken olika mål-pris denna säsongen för att Franck Moussa gjorde så många snygga mål men Joe Garner gjorde det allra snyggaste efter att Moussas säsong tagit slut.

Franck Moussas moussé-chip mot Leyton Orient (framröstad till FLs snyggaste), Franck Moussas vänster-moussare mot Preston, Franck Moussas högerkanon från långt håll mot Port Vale,

För fler briljanta Franck Moussa mål finns alla hans 2013-mål uppe på Youtube.

PURPLE WEDDING-PRISET
(När något är så väntat att det nästan är förvånande när det faktiskt händer):

Barnsley

Barnsley hör rent historiskt hemma i The Championship där man spenderat nästan 80 säsonger men under en längre tid har varit ett av minsta lagen i divisionen om man räknar storlek efter intäkter och lönebudget. Därför har det varit imponerande hur de hållit sig kvar i flera säsonger och gett stöd för devisen att bottenlag är bäst lämpade för att överleva bottenstrider. Barnsley har varit Vietcong i sin bottenjungel och lag som Wolverhampton, Sheffield United, och Bristol City har involverat sig i “landskrig” i Asien. Det otroliga är också att Barnsley inte lever upp till normen för vad en smart liten klubb kan göra för att överleva då de ständigt sparkade managers trots att klarade att hålla laget kvar.

Men denna säsongen hände det till slut att Barnsley åkte ur vilket alla alltid tippar.

Utmanare: Blackpool som bottenlag, mästar-Leicester

LINCOLN CITY 2010-11-PRISET
(För otroligt tabellras som ledde till nerflyttning):

Bristol Rovers

Visst för att Bristol Rovers haft en miserabel tid sedan de åkte ner i League Two men jag förmodade nästan att det värsta som skulle hända var i stil med hur Bradford bosatte sig på nedre halvan av tabellen.

Istället kan nu Bristol Rovers tack vare inkompetent styre inkluderas bland Luton, Oxford, Cambridge, Grimsby, och andra “ligalag” som åkte ner i Non-league.

Utmanare: Tranmere, Stevenage, Blackpool

SIR ALEX FERGUSON-PRISET
(Säsongens managers):

The Championship: Sean Dyche, Burnley.

Det är överdrivet att säga att Burnley var något i stil med “nedflyttningstippade” inför denna säsongen. Visst lär någon ha sagt det men det är ganska oärligt att försöka etablera det som sanning och missa allt det intressanta som är verklighetsförankrat.

Burnley har i flera säsonger försökt hitta sitt nya jag efter man åkte ur PL post-Coyle(tus) och man har lyckats på ett konstigt sätt genom en föryngring som inte är särskilt ung eller egen producerad. Man tog in Eddie Howe som föryngrade för mycket på kort tid men som gav Burnley förgrundfigurer som målvakten Heaton, Englands Bästa Högerback-Kieran Trippier, den osjälviska Ben Mee, och skyttekungen Danny Ings.

Det låter som att Howe egentligen är säsongens manager(och han är trots allt utmanare) men alla dessa spelare har varit ännu bättre under Dyche, de har under Dyche varit ett mer moget, kompakt, och harmoniskt lag, och han har också tillfört med ett helt gäng viktiga spelare samtidigt som Dyche varken hade Jay Rodriquez eller Charlie Austin.

Småkul trivia ni kan minnas tills ni ser Burnley i PL och vill briljera lite – Vokes och Ings på topp är båda ifrån staden Southampton olikt alla spelare i laget Southampton men Southampton har Jay-Rod från Burnley medan Burnley inte har någon egen spelare från Burnley. Och Burnley har dessutom två Man City-produkter i Trippier och Mee.

Utmanare: Eddie Howe (Bournemouth), Uwe Rösler (Wigan).

League 1: Russell Slade, Leyton Orient

Det är sant att man rent praktiskt skulle kunna säga att Steve Evans borde ha priset då han faktiskt slog Slade(och Grayson) men olikt verkligheten eller tidigare/pågående säsonger av Game Of Thrones vinner alltid Russell Slade (som faktiskt är slående lik Varys) i dueller mot stora groteska bestar. Slade är ett ovanligt fenomen i den moderna fotbollen då han lyckats behålla jobbet trots att han misslyckats ett par säsonger. Det förhöjer bara anomalin när man konstaterar att han misslyckades efter initiala framgångar men Slaydeton Orient har varit oerhört resilienta.

2011-12 slutade man nämligen 20:a efter en säsongsinledning som var så usel att bara en osparkbar manager kunde ha överlevt den. Förra säsongen slutade man sjua(likt man gjorde 10/11) men denna säsongen slutade man 3a och borde verkligen i en fin, rättvis, och beboelig slutat med uppflyttning.

Utmanare: Nigel Clough (Sheffield United), Simon Grayson (Preston), Steve Evans (Rotherham)

League 2: Russ Wilcox, Scunthorpe United.

Wilcox succé i Scunthorpe är något i stil med ifall Tord Grip skulle tagit över efter Svennis i någon klubb och leda dem till stora framgångar och fått alla att ifrågasätta vad Svennis åstadkommit fast i detta scenariot är det Brian Laws som tappat allt sitt anseende sedan hans eviga Nr 2 varit “Mr Invincible” denna säsongen. 30 matcher med blott en förlust har Wilcox inlett sin managerkarriär med i Scunthorpe.

En av mina speciella tankelekar (ibland för att känna av hur full/pigg man är) är att försöka nämna så många gamla/nuvarande Scunthorpe-anfallare jag kan och denna säsongen har jag fått en ny bekantskap i Sam Winnall som kom från Wolves och vann skytteligan i League Two med 23 mål. Och i Terry Hawkridge har man en spelare lika intressant som sitt namn och Hakeeb Adelakun imponerade efter han blev Scunnys yngsta spelare någonsin.

Utmanare: Paul Cook (Chesterfield), Nigel Worthington (York), Keith Hill (Rochdale)

JOHN STILL-PRISET
(För en managerprestation lik någon av John Stills managerprestationer):

Keith Hill, Rochdale

Hill var för några säsonger sedan ansvarig för Rochdales första uppflyttning sedan dronten dog ut och efter en kort period i Barnsley är han tillbaka i Rochdale och tog dem tillbaka till League One. Spelare som Ian Henderson och kometkarriären Scott Hogan gjorde att man alltid vakna till när de kom till Rochdales match under The Football League Show.

Utmanare: Wayne Burnett (Dag & Red), Nigel Pearson (Leicester), John Still (Luton)

DWIGHT GAYLE-PRISET
(Från ingenstans/non-league till skyttekung):

Callum Wilson, Coventry

Hade inför förra säsongen gjort ett enda mål för Coventry och inte heller varit särskilt framgångsrik på lån Kettering och Tamworth. Coventry är dock en klubb med rejäla problem utanför planen vilket tvingat dem till en lovande ungdomssatsning. Höll sig kvar trots tio minuspoäng mycket tack vare Callum Wilsons 21 ligamål.

Utmanare: Scott Hogan (Rochdale), Nouha Dicko (Wolverhampton)

VINNY TAN-PRISET
(Tilldelas den mest kontroversiella/galna/udda klädda/superskurkiga ägaren):

Massimo Cellino, Leeds.

En underskattad komponent i att vara en intressant ägare är faktiskt omgivningen. Vinny Tan hade antagligen blivit mer kortlivad om han inte valt Cardiff som har en historia av superskurk-ägare (Sam Hammam) och inkompetens styre (Peter Ridsdale), en fanskara desperat efter åtskilliga playoff-förluster och att “lillebror” Swansea hoppade bock över dem till Premier League samtidigt som man alltid varit Championships främsta antagonister.

Väldigt liknande är det för Cellino. Han är dock inte superskurk-typen utan snarare bara högst kontroversiell på ett väldigt sydeuropeiskt (Zampari/Jesus Gil) sätt där det förstås är så att man kan styra en ganska framgångsrik klubb men minst lika viktigt är det att leverera sköna citat och sparka managers.

Utmanare: Roland Duchâtelet (Charlton), Oystons m.fl (Blackpool), Carson Yeung (Birmingham)

VAN BASTEN-PRISET
(För imponerande målskytte trots rejäla skadeproblem):

Danny Ings, Burnley.

Det är svårt att bedöma hur Ings skadeproblem kommer påverka hans framtid som spelare då det gjorts stora medicinska framsteg men det lilla jag vet om skador är att knäskador inte är de mest lindriga och Ings skadade båda sina knän ganska rejält med bara en säsongs mellanrum.

Men trots knäna har Ings fått ett rejält genombrott med 26 mål denna säsongen och vann faktiskt priset som säsongens spelare i The Championship. Vilket inte är oförtjänt delvis med tanke på skadeproblemen.

LUIS HERNÁNDEZ-PRISET
(För vem jag tycker är säsongens spelare i alla divisioner):

Craig Bryson, Derby.

Jag gillade Clough Jrs Derby men McClarens var en uppgradering och Brysons box-to-box-dominans har varit ett lysande resultat av deras totalfotboll. Will Hughes lär bli den bättre spelaren men Bryson var fullständigt otrolig överallt denna säsongen. 16 mål och 11 assist samt alla dundertacklingar och brytningar. All-fucking-action mittfältare.

Utmanare: Kieran Trippier (Burnley), Adam Forshaw (Brentford), Ben Pringle (Rotherham), Anton Sarcevic (Fleetwood), Gareth Roberts (Chesterfield)

HANK SCORPIO-PRISET
(Boss som trots kriminella aktiviteter lyckas motivera sina anställda till stora framgångar):

Steve Evans, Rotherham United.

Jag, och många andra, är ofta hårda mot Steve Evans. Det är ganska rimligt då han är en composit av flera andra mindre omtyckta managers. Han har Big Sam Allardyce’s arrogant-och-elak-tjockis utstrålning, Paul Jewell och Mike Newells kvinnosyn, Ron Atkinsons politiska korrekthet, Neil Warnock och Alan Pardews sidlinje-beteende, Tony Pulis “alleged” nakenhet, och Harry Redknapps moraliska kompass. Han är nog det närmasta vi får en “Drunk Uncle“.

Men trots detta får man ändå belysa och sammanbitet gratulera Steve Evans till två raka uppflyttningar. Ett nyrikt Rotherham lockade honom från Crawley och Evans sägs ha lovat dem spel i Championship inom tre säsonger om han bara fick värva rätt (dyra) spelare redan i League Two och nu två säsonger senare är han i The Championship.

Inte ens nära: Gary Johnson (Yeovil)

::::

Det kommer aldrig va över för mig

Detta blogginlägget blev ganska försenat av att jag fick sommarjobb på Ullevi för att förberedda stället för Håkan Hellström och hans rekordpublik och flera av oss jobbade drygt 80 timmar under veckan inför det så tiden för annat var väldigt knapp. Men konserten var väldigt bra och jag har ölpengar tills studiemedlen återvänder.

Jag vet inte om det är intressant att meddela att jag lär fortsätta skriva här på detta sättet så här även i fortsättningen, antagligen. Var annars hittar ni någon som fortfarande talar skit om Nathan Ellington och spenderar tankekraft på huruvida Paul Tisdale (Exeter) fortfarande är FLs bäst klädda manager trots Keith Hills räv-jägaroutfits?

Nästa säsong vill jag se Fulhams unga spännande spelare, kanske coachade av Magath, ge klubben hopp för framtiden och Barnsleys eccentriska spelartrupp få ut sina fulla härlighet under en skön manager. Och hur Vinny Tan och hans röda drakar hanterar återkomsten.

:::

/Peter A Linhem

Peter Hyllman

Min engelska VM-drömelva

Igår blev det ju så att jag publicerade min personliga VM-drömelva, baserad på mina egna minnen och erfarenheter efter att ha följt varenda VM sedan 1982 och framåt.

En framträdande egenskap med den drömelvan var så klart dess relativa avsaknad av engelska spelare. Gary Lineker är väl den spelare som jag tycker kommer närmast en sådan diskussion, han vann trots allt skytteligan 1986 och var därtill bra även 1990 när England gick till semifinal. Men i övrigt så speglar detta naturligtvis Englands impotens i de här sammanhangen.

Men nu är ju det här trots allt en Englandsblogg och bör väl kanske vara lite mer inriktad på England än övriga nationer, så då kan det ju finnas goda skäl att göra en alternativ VM-drömelva, det vill säga en drömelva baserad på engelska spelare som deltagit i de VM jag har kunnat följa.

Eftersom det är England så måste det så klart bli 4-4-2, något annat känns ju som kulturmord. I alla fall så kommer den här drömelvan helt säkert att kunna ses som rejält offensivt överbelastad, i alla fall skulle den ju vara ett taktiskt självmord i ett riktigt VM. Men den här typen av drömelvor har knappast med sådant att göra.

Min engelska VM-drömelva således:

:::

England World Cup X1

:::

Några bubblare:

David Seaman, Arsenal
Peter Beardsley – Newcastle och Liverpool
Frank Lampard, Chelsea
Chris Waddle – Tottenham och Marseille
Owen Hargreaves – Bayern München
Paul Gacoigne – Tottenham

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Min VM-drömelva

Ett nytt VM står för dörren. Det 20:e i ordningen. För mig personligen så är det VM nummer nio ordningen som jag följer, även om jag ska medge att jag bara har väldigt suddiga minnen från VM 1982 i Spanien, och att det nog då snarast var något som jag kommer ihåg stod på i bakgrunden.

1986 var det första mästerskapet jag följde helt medvetet och slaviskt. Inte en match missade jag. Samtidigt hade föräldrarna den dåliga smaken att tycka att sommaren skulle spenderas på någon jävla camping mitt i Östergötland någonstans, så där satt jag, häckandes framför en flimrande svartvit TV där man var tvungen att regelbundet snurra på antennen för att inte mottagningen skulle kajka.

Det var så klart Diego Maradonas VM. Ett mål gjort av Guds hand och ett annat med gudomliga fötter. Sedan upprepades bedriften i semifinalen, för att därefter i finalen lägga passningen fram till det matchavgörande målet i finalen. En spelare har nog aldrig varit så överlägsen i ett VM som Maradona var den sommaren.

VM är fyllt av minnen, många goda och andra inte så goda. VM i Italien 1990 var en besvikelse. Inte bara för hur det gick för Sverige, men det var en på alla sätt dålig turnering. VM i övrigt har varit en kavalkad av underbara matcher, dåliga matcher, stor dramatik och vansinniga domarmisstag. En karneval som regelbundet återkommer vart fjärde år.

Mest av allt minns man kanske ändå spelarna. Det är ju de som på något vis definierar ett VM, inte alls lagen på samma sätt som blir fallet när det är fråga om klubblag. VM är en cirkus, ett sprudlande skyltfönster och teaterscen där legender föds och stjärnor dör. Med utgångspunkt i dessa personliga minnen kan jag så klart försöka mig på att göra en drömelva:

:::

World Cup X1

:::

Några bubblare:

Sócrates, Brasilien
Roberto Carlos, Brasilien
Laurent Blanc, Frankrike
Gary Lineker, England
Michael Laudrup, Danmark
Andreas Brehme, Tyskland
Roberto Baggio, Italien
Rinat Dasaev, Sovjetunionen

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

2013-14: Crystal Palace (+++++)

Från anarki till organisation i defensiven. Ett disciplinerat och inspirerat försvarsspel höll mot alla odds Crystal Palace kvar i Premier League, där Tony Pulis inträde som manager var säsongens vattendelare, efter att Ian Holloway självmant kastat in handduken en tredjedel in på säsongen.

Tony Pulis var manager för Crystal Palace under totalt 26 omgångar i Premier League. Under dessa 26 omgångar samlade Crystal Palace på sig 38 poäng, ett poängsnitt som inte bara hade hållt Crystal Palace kvar i Premier League utan under fyra av de fem senaste säsongerna så hade det gett Crystal Palace en plats bland de åtta bästa.

Det är kanske inte så konstigt att det runt Selhurst talas om tiden före och efter Tony Pulis. För innan Pulis tog över laget så såg Crystal Palace ut att vara helt och hållet garanterade nedflyttning. Efter tolv ligamatcher hade Crystal Palace vunnit en enda, mot bottenkollegorna Sunderland, och förlorat åtta av dessa matcher.

Vad som förändrades hade inte så mycket med offensiven att göra. Crystal Palace gjorde fler mål med Pulis som manager men inte många fler mål. Det var defensiven som blev oändligt mycket bättre. Innan Tony Pulis släppte Crystal Palace in i snitt två mål per match. Med honom släppte Crystal Palace in i snitt ett mål per match. Dubbelt så bra med andra ord.

Att Crystal Palace hade defensiva problem var uppenbart inför säsongen. Ändå ihärdade Ian Holloway med att värva främst offensiva spelare. Laget fick en markant offensiv balans. Det var ett dåligt sätt att förbereda Crystal Palace för Premier League på. Kanske ville Ian Holloway för egen del överraska Premier League igen som han gjort en gång tidigare med Blackpool.

:::

Crystal Palace, 2013-14

Grafen illustrerar hur det kommer sig att Crystal Palace hänger kvar i Premier League. Laget har ett förhållandevis svagt offensivt facit men befinner sig en bra bit över ligans genomsnitt defensivt. Något som klart illustrerar det enkla förhållandet att vad som i första hand är nödvändigt för att hålla sig kvar i Premier League är ett bra försvar.

Ändå lyckas motståndarna skapa förhållandevis många chanser mot Crystal Palace, till stor del eftersom Crystal Palace inte är särskilt orienterade mot eget bollinnehav. Men Crystal Palace är det lag som står för flest brytningar i hela Premier League med 18,3 per match samtidigt som bara Liverpool tacklar mer än Crystal Palaces 22,2 tacklingar per match.

Crystal Palaces offensiva taktik är hyfsat uppenbar. De ligger lågt för att därefter kontra snabbt, i huvudsak användandes sina snabba kantspelare. Den absoluta majoriteten av lagets mål har också gjorts inifrån motståndarnas straffområde.

:::

Säsongens spelare: Mile Jedinak. Det finns skäl att hylla målvakten Julian Speroni som varit lysande under nästan hela säsongen, eller Jason Puncheon som har gjort många väldigt viktiga mål för Crystal Palace, bland annat mot Aston Villa, Cardiff och Hull. Men Jedinak var det defensiva nav på lagets mittfält runt vilken Tony Pulis kunde bygga sin defensiva organisation, och han har gjort ett strålande jobb under säsongen.

:::

Sommarfokus:

(1) Förstärk det centrala anfallet. Även om det var defensiven som räddade kvar Crystal Palace i Premier League den här säsongen så behöver laget förstärka sitt anfall då det förmodligen kommer krävas fler mål nästa säsong. Dwight Gayle är ett lovande alternativ men i övrigt ser det tunt ut, så här behöver Crystal Palace hitta ett alternativ.

(2) Bredda försvaret. Redan tidigt nu på sommaren har Crystal Palace meddelat att de släpper försvarstrion Danny Gabbidon, Dean Moxey och Jonathan Parr. Det gör Crystal Palace oroväckande tunnsådda defensivt, men man kan å andra sidan räkna med att Tony Pulis här har en medveten plan. Försvaret kommer att förstärkas under sommaren.

(3) Målmedvetenhet. Förra sommaren var ett skämt. Crystal Palace värvade då med Ian Holloway som manager 14 nya spelare, av vilka två inte ens togs ut i Premier League-truppen, tre av dem släpptes vidare redan i januari och ytterligare tre lånades ut under säsongen. Crystal Palace har inte råd med sådant resursslöseri. Den här sommaren måste de vara mer kirurgiska i sitt arbete.

Crystal Palace behövde Tony Pulis defensiva know-how. Det som emellertid med tiden blev Pulis akilleshäl i Stoke var att han aldrig i tillräcklig utsträckning värderade det centrala offensiva mittfältet. En position som Crystal Palace också i nuläget saknar spelare för. Det går samtidigt inte att lita på att det är en position som Pulis prioriterar.

:::

Betyg: Berömlig (+++++)

Få lag var så nedflyttningstippade inför säsongen som just Crystal Palace, och om någon hade frågat supportrarna inför säsongen vad de hade varit nöjda med så hade 17:e plats fått dem att jubla. Att sluta betydligt högre än så och på det sätt laget gjorde det, med fem raka segrar under mars och april som säkrade deras Premier League-status, och på vägen besegra både Chelsea och Everton, var bortom alla drömmar.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Taktiska slutsatser från Premier League 2013-14

Säsongen som gått är i stora drag avslutad. Senare under dagen kommer den sista av bloggens lagsummeringar, varmed samtliga 20 deltagande lag har gåtts igenom. Därefter tittar vi dels framåt mot en ny säsong och dels men inte minst det strax stundande världsmästerskapet i Brasilien.

Varje säsong är dock sällan den förra lik. Visst finns det mönster som återkommer och förändring sker ofta stegvis över säsonger. Men under varje säsong kan man också se nyheter och nya trender växa fram i Premier League, ett nytt tänk som utmanar det etablerade.

En teknisk sådan förändring har varit införandet av målkameror i Premier League, en förändring som förhoppningsvis snart följs av domarspray vid frisparkar etc. En organisatorisk förändring som börjar få alltmer genomslag i Premier League är framväxten av så kallade directors of football.

Men så har det också skett en del taktiska förändringar under säsongen som har gått. Detta kan man naturligtvis prata om i stort och i smått tills man blir blå i ansiktet, men här är i alla fall de mest övergripande tendenserna jag har tyckt mig se.

:::

Två däruppe och tre därnere

Några saker har varit hugget i sten under de senaste säsongerna i anfallarna. Dels har det varit en väldigt tydlig tendens mot att ha en anfallare. Dels har fyrbacksklinjen varit i det närmast orubbligt helig.

Bakom enmannaanfallet ligger så klart teorin att det taktiskt viktigaste är att ha många spelare på mittfältet. Men den här säsongen har vi sett alltfler lag börja använda sig av olika varianter med två anfallare. Anfallsparet har alltså fått en renässans inom engelsk fotboll.

Samtidigt har vi sett flera lag experimentera mer eller mindre ihärdigt med en trebackslinje. Liverpool och Hull är de kanske mest tydliga exemplen. Nu vet vi så klart att en trebackslinje i praktiken enkelt betyder en fembackslinje, i alla fall när det egna laget inte har bollen.

Man kan fundera på vad det beror på. En teori är att det hänger ihop med återgången mot två anfallare, att tre centrala försvarare behövs för att hantera två anfallare, alltid vara i numerärt överläge.

En mer cynisk teori är att det blir kompromissen för att kunna köra två anfallare men fortfarande dominera numerärt på mittfältet.

Hög och intensiv press

En tidigare taktisk trend i Premier League har varit att lagen sjunker väldigt lågt, väntar ut motståndarna för att därefter ställa om blixtsnabbt. Att parkera bussen blev till ett begrepp.

Barcelona har tillämpat en modell som förändrat detta perspektiv och som nu börjar vinna alltmer mark i Premier League. Nämligen att snarare pressa väldigt högt med det egna laget för att stressa motståndarna och snabbt vinna tillbaka bollen.

Ett effektivt sätt att försvara och anfalla samtidigt.

Lag som har tillämpat detta med stor framgång under säsongen är Liverpool, Chelsea, Stoke och Man City, men det är kanske Southampton som har gjort det mest tydligt, öppet och konsekvent.

Anfall i toppen och försvar i botten

En statistisk genomgång över vad alla lag i Premier League är förhållandevis bra på och över vad de också är förhållandevis mindre bra på, målar upp en tämligen entydig bild.

Nämligen att vad som fordras för att vara framgångsrik i toppen av tabellen, det vill säga vinna ligan eller där omkring, i huvudsak är en vass offensiv. Den komparativa fördelen i titelstriden är anfallet, inte försvaret.

Det betyder inte att defensiven är oviktig, men det som särskiljer mästarna från de närmaste konkurrenterna är i första hand offensiven.

Mönstret är det spegelvända i botten av tabellen, det vill säga runt nedflyttningsstrecket. Ofta fästs vikt vid vilka anfallare etc som bottenlag värvar när det är defensiven som är den avgörande konkurrensfaktorn för att undvika nedflyttning.

Det utesluter inte heller att ett bra anfall är mycket värt för ett lag i botten, men den komparativa fördelen, det som skiljer lagen som åker ur Premier League från de som klarar sig kvar, är lagets defensiv.

:::

PREMIER LEAGUES BETYGSTABELL 2013-14:

Under 20 kvällar har jag nu summerat säsongen för varje lag i Premier League. En del av dessa summeringar har varit att jag betygsatt varje lags säsong, ett betyg som naturligtvis speglar hur väl laget har presterat under säsongen utifrån de förväntningar och förutsättningar som laget gick in i säsongen med. De betygen ger oss följande alternativa Premier League-tabell:

1)      Liverpool
2)      Crystal Palace
3)      Man City
4)      Everton

5)      Hull

6)      Southampton
7)      Stoke
8)      Chelsea
9)      Arsenal
10)   West Ham

11)   Sunderland
12)   Newcastle
13)   Swansea
14)   Tottenham
15)   Aston Villa
16)   West Brom
17)   Norwich

18)   Cardiff
19)   Man Utd
20)   Fulham

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

2013-14: Norwich (+)

Bristande anfallsspel och en vek ryggrad. Norwich tittade framåt efter en stark fjolårssäsong och några profilstarka värvningar, men mot slutet av säsongen var de tvingade att stirra i backspegeln när nedflyttningsstrecket körde om dem på insidan. Ett spektakulärt misslyckande av lagets anfallare seglade lagets öde.

Norwich drömde stort förra sommaren. De hade nyss slutat på en finfin elfte plats i ligan och köp av spelare under sommaren som Martin Olsson, Gary Hooper, Leroy Fer, Nathan Redmond och Ricky van Wolfswinkel fick supportrarna att hoppas på ännu bättre dagar framför dem. Det skulle dock ta en ände med förskräckelse.

Säsongen började inte särskilt bra för Norwich. Och när de for till Etihad för en erkänt tuff bortamatch mot Man City bara för att förlora med hiskeliga 0-7 så började det alltmer framgå att Norwich saknade både motståndskraft och mental styrka. De visade sig oförmögna att ta sig tillbaka in i matcherna på samma sätt som de visade sig oförmögna att ta sig tillbaka in i säsongen som helhet.

Kanske var det Chris Hughtons försiktiga attityd, både som personlighet och rent taktiskt på fotbollsplanen, som inte riktigt gick ihop med de offensiva värvningar som gjordes. Anfallsspelet hade i alla fall svårt att klicka. Ricky van Wolfswinkel gjorde i och för sig mål i ligadebuten men gick därefter 26 matcher utan att göra ett enda mål. Men om Hughton var problemet så väntade Norwichs klubbstyrelse alldeles för länge med att göra något åt saken.

Mycket av Norwichs något oväntade problem den här säsongen får kanske ses som personalproblem. Laget tappade i karaktär. Grant Holt lämnade klubben inför säsongen vilket var en förlust. Spelare som van Wolfswinkel, Gary Hooper, Johan Elmander med flera var kanske erkända namn, men visade sig helt sakna den personlighet som erfordras på den här nivån. Norwich som lag betraktat tappade identitet och blev formlöst.

Nu ska Norwich gå vidare i The Championship under sin nye manager, Neil Adams. Laget de har är tillräckligt bra för att komma direkt tillbaka till Premier League, men då måste den här säsongens relativa själlöshet ersättas med mer stål och kampmoral.

:::

Norwich, 2013-14

Bara ett lag i ligan mäktade med fler 0-0-matcher än Norwich, och inget lag var ens riktigt i närheten av att göra färre mål än Norwich med sina 28 mål över hela ligasäsongen. Ricky van Wolfswinkel gör ett mål under hela säsongen, på dess första dag. Den bistra sanningen under säsongen är att Norwich släpper in dubbelt så många mål per match som de själva lyckas göra.

Grafen visar på detta hemska förhållande, där Norwich ligger mil ifrån något annat lag i termer av offensiv effektivitet. Norwich behöver således över 20 procent mer öppna målchanser för att få bollen i mål än vad ligans näst minst effektiva lag behöver. En stark defensiv är viktig för att hålla sig kvar i Premier League, men offensiven måste fortfarande hålla en dräglig nivå. Och detta fällde Norwich den här säsongen.

Problemet var inte att Norwich skapade för få chanser. I det avseendet var inte laget sämre än något annat lag i botten av tabellen. Norwichs problem återfinns således i anfallet.

:::

Säsongens spelare: Robert Snodgrass. Leroy Fer gjorde en bra säsong och Nathan Redmond fick sitt riktiga genombrott den här säsongen. Men den spelare som under säsongen ändå var genomgående bäst måste sägas vara Snodgrass, som stod för väldigt mycket av Norwichs kreativitet framåt från sin högerkant. Ett lingon mitt i blåbärssnåret.

:::

Sommarfokus:

(1) Förstärk anfallet. Norwichs anfallsuppsättning har inte fungerat och den kommer fungera än mindre i The Championship. Norwich behöver sälja av Ricky van Wolfswinkel och Johan Elmander. Håll fast vid Gary Hooper som är en spelare mer för Norwichs framtid, och försök hitta ett komplement till denne. Möjligen finns denne redan i truppen i form av Luciano Becchio. Ett anfall för framtiden måste formas.

(2) Behåll spelare. En nedflyttning medför alltid en risk att etablerade spelare väljer att lämna klubben. Det är viktigt för Norwich att, åtminstone under den här första säsongen, försöka behålla spelare som Leroy Fer, Nathan Redmond, Alexander Tettey, Robert Snodgrass, Sebastien Bassong och Michael Turner. Det är spelare som kan ta Norwich direkt tillbaka till Premier League.

(3) Bevaka managerläget. Norwich har efter säsongens slut valt att göra Neil Adams till permanent manager. Det kan nog vara ett klokt beslut. Samtidigt är Adams en inte helt erfaren manager och faller in i ett mönster där engelska klubbar anställer gamla spelare etc som i ett senare läge visar sig omogna för uppgiften. Norwich har också anställt Joe Royle till ledarstaben och det är viktigt att klubben håller ett aktivt öga på hur jobbet går för Adams.

Ekonomi kommer naturligtvis visa sig vara en faktor för Norwich. De köpte många spelare, av tänkt Premier League-nivå, inför den här säsongen. Det har med all sannolikhet trissat upp Norwichs lönekostnader till en nivå som klubben på sikt inte kommer kunna bära utan tillgång till Premier Leagues TV-intäkter. I någon utsträckning kommer det alltså vara nödvändigt för Norwich att rationalisera sina lönekostnader.

:::

Betyg: Underkänd (+)

Norwich åkte ur Premier League den här säsongen, och det var naturligtvis en rejäl missräkning. Samtidigt måste man komma ihåg att Norwich fortfarande var en av ligans minsta klubbar, och fullständigt uteslutet kunde det knappast vara att en nedflyttning skulle bli en realitet, så säsongen kan knappast ses som under all kritik. Norwich såg länge ut att kunna klara sig kvar, men avslutningen på säsongen, med avslutande matcher mot Arsenal, Liverpool, Chelsea och Man Utd ställde till det för dem.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

England kan lära sig av de svenska bronshjältarna

Under lunchen igår så snubblade jag över den nya och lysande SVT-dokumentären ”Bronshjältarna – sommaren vi aldrig glömmer”. Riktigt bra TV faktiskt och djupsinnig på ett sätt man önskar att fler fotbollsdokumentärer faktiskt var.

Ungefär halvvägs in i den första delen så anländer dokumentären till ett spännande parti där Tomas Brolins plats på planen diskuteras. Tommy Svensson och Tord Grip, Sveriges förbundskapten och assistent, vill ha Brolin på högerkanten, och på så vis få plats i anfallet för Kennet Andersson som visar högform.

Aldrig i livet säger Tomas Brolin, som ser sig som en offensiv spelare och inte vill springa och jaga upp och ned längs en kant. En minst sagt tydlig markering för att vara en svensk spelare kan man tycka. Tommy Svensson lyckas dock övertyga Brolin med att det ska vara en helt fri roll och att Roland Nilsson kommer ta det defensiva ansvaret längs kanten.

Resten är historia. Tomas Brolin spelar in sig i världslaget och han mer än någon annan ligger bakom Sveriges fantastiska VM-sommar, i en position och roll på planen som var något helt nytt för ett svenskt landslag. Flera bra och formstarka spelare ställde krav på ett sådant nytänkande.

Det slutade med semifinal och en bragdbetonad bronsmedalj.

:::

Nu finns det så klart ett skäl till att jag tar upp den här historien, utöver att det råkar vara Sveriges nationaldag och att det därför kan finnas vissa nostalgiska skäl att minnas denna svenska sommar från 1994 som var fantastisk på alla dess sätt och vis.

Nämligen att England står lite inför ett liknande dilemma den här sommaren 20 år senare.

Det vimlar av offensiva formstarka spelare i England. Rickie Lambert börjar alltmer kännas som given som spetsanfallare i laget, det känns som om han befinner sig i helt rätt sinnesstämning för uppgiften. I hålet, eller på det offensiva mittfältet, trängs kreativa och skickliga spelare som Ross Barkley, Adam Lallana och Alex Oxlade-Chamberlain.

Men mitt in i detta getingbo ska man då släppa loss en stor fet humla i form av Wayne Rooney – som naturligtvis är väl så skicklig att han helt enkelt inte går att ställa åt sidan. Det är bara med en Rooney i form som England faktiskt kan gå långt i den här turneringen. Mycket annat måste också klaffa, men det är ett helt nödvändigt villkor.

Wayne Rooney ser så klart sig själv som anfallare. Han har vid ett flertal tillfällen använts ute på kanten i sitt klubblag och uttryckt sitt bistra missnöje över detta förhållande. Defensivt ansvar går ut över hans offensiv. Likt Tomas Brolin är han benägen att säga aldrig i livet, även om han troligtvis är en mer lojal lagspelare än vad Brolin någonsin har varit.

England och dess lagledning, med Roy Hodgson i förarsätet, måste således jämka samman två aspekter. Dels att ge utrymme för lagets alla bra och formstarka spelare. Dels att få Wayne Rooney att känna sig fri och lycklig på planen och kreativ i tanken.

Ett sätt att åstadkomma det är så klart att dra en lärdom ur Tommy Svenssons playbook. Roy Hodgson har ju dessutom en stark koppling till Sverige. Att låta Wayne Rooney utgå från vänsterkanten, men ge honom en helt och hållet fri roll på planen.

Det ger Rickie Lambert anfallsplatsen. Och det lämnar den centrala offensiva mittfältsplatsen ledig till spelare som Adam Lallana, Ross Barkley eller Alex Oxlade-Chamberlain. Det ger Leighton Baines ett ansvar på vänsterkanten som han inte är ovan vid att axla i Everton.

Det ger inte England några jättechanser att vinna VM. Men om vi betänker att Sverige på förhand knappast gavs några jättechanser att vinna VM i USA heller, så är det ju knappast en ren orimlighet att, om England kan få ut av Rooney vad Sverige fick av Brolin, att England faktiskt tar sig ända fram till semifinal och medalj.

Större under har skett.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

2013-14: Everton (++++)

Glädje och självförtroende. Två egenskaper som har präglat Everton under klubbens första säsong med Roberto Martinez som manager. Det bar nästan hela vägen till Champions League. Everton har på ett framstående sätt kombinerat en förbättrad offensiv med bibehållen defensiv, samtidigt som nya spelare har växt fram i laget.

”Vår målsättning är att ta oss till Champions League” sa Roberto Martinez inför säsongen och väldigt få betraktade detta som något annat än en klassiskt optimistisk kommentar från en ny manager. Nu misslyckades Everton till sist att nå det målet, men under en väldigt stor del av säsongen så överraskade Everton väldigt många med att inte bara ha målet i klart sikte utan dessutom en god chans att nå det.

Taktiskt har Everton förändrats under säsongen. Roberto Martinez har uppmuntrat en offensiv och framåtinriktad fotboll, med två väldigt offensiva ytterbackar i Leighton Baines och Seamus Coleman. Everton har gjort fler mål än vad de mäktat med på 20 år, samtidigt som Everton också uppvisar den bästa defensiva statistiken sett till insläppta mål under hela Premier League-eran.

Men det är framför allt attityden och självförtroendet som Roberto Martinez har förändrat med Everton. Laget spelar nu med tron att de både kan och bör vinna, även mot motståndare som Arsenal, Man Utd, Chelsea, Man City och Liverpool. Det här har fått spelarna att växa, naturligtvis är det roligare att spela fotboll om man siktar på att vinna.

Att få spelare att växa har Roberto Martinez också visat på andra sätt. Flera unga spelare har blommat ut i Everton under Martinez första säsong, bland dem Ross Barkley, Seamus Coleman, James McCarthy och John Stones. Detta har kompletterats med väldigt smarta lån i form av Gareth Barry och Romelu Lukaku, två spelare som varit otroligt värdefulla för Everton under säsongen.

:::

Everton, 2013-14

Grafen bekräftar Evertons offensiva och defensiva meriter. Laget är ett av de defensivt absolut bästa i ligan. Detta beror både på en samspelad och stark backlinje, utan likaväl på att Evertons centrala mittfält, med Gareth Barry och James McCarthy, har gjort ett förhållandevis bra jobb med att städa upp och täcka upp framför den egna backlinjen. Motståndarna tillåts inte skapa alltför många chanser.

Offensivt är Everton också väsentligt bättre än ligans genomsnitt, vilket tyder på ett bra anfall. Samtidigt visar också grafen på en tydligen sanning, nämligen att om Everton vill komma närmare lagen i toppen av tabellen och göra mer än bara utmana om fjärdeplatsen så måste de förbättra den offensiva effektiviteten, särskilt i termer av att börja skapa mer och bättre chanser. Vad säsongen har visat är att Everton är duktiga på att ta tillvara de chanser de faktiskt får.

:::

Säsongens spelare: Ross Barkley. Det är inte omöjligt att andra spelare kanske har varit i absoluta tal bättre än Barkley under säsongen, men om det är någon spelare som så att säga har definierat Evertons glädjefyllda första säsong med Roberto Martinez som manager så är det Barkley och det genombrott han fått den här säsongen.

:::

Sommarfokus:

(1) Förstärk offensivt mittfält. Ross Barkley har varit en ljuspunkt under säsongen men i övrigt har det varit förhållandevis tunt i Everton med dominerande spelare på det offensiva mittfältet. Ska Everton se sig om efter en spelartyp under sommaren så bör det vara en offensiv mittfältare och central spelfördelare.

(2) Bredda och förstärk anfallet. Arouna Koné har haft en tung säsong fylld av skador, och hans plats i laget får anses vara något osäker om inte annat så på grund av det skälet. Mycket av Evertons anfall den här säsongen har baserats runt Romelu Lukaku som dock var ett lån som är osäkert om det upprepas. Everton har en grannlaga uppgift framför sig att ordna anfallet inför nästa säsong.

(3) Köpa, inte låna. Det finns ett strategiskt vägval som Everton har skäl att bekymra sig en del över. Det är att viktiga positioner i laget innehas av spelare som klubben inte äger utan blott lånar. Lån är tillfälliga lösningar. Lån är huvudsakligen ett flöde som går från större klubbar till mindre klubbar. En klubb som siktar på att utmana i toppen av tabellen ger sig själva ett handikapp genom att basera sitt lagbygge på lån, då det inte genererar den långsiktiga stabilitet som ofta fordras för att lyckas på sikt. Everton behöver alltså fundera på att lägga om sin strategi på transfermarknaden, röra sig mer mot köp och mindre mot lån.

Glädje och självfötroende är faktorer som kan bära långt, och det har det gjort för Everton under säsongen. Men det här är också färskvaror, det är något som är svårt att hålla vid liv över tid, särskilt när ett visst sätt att tänka och spela blir normalt snarare än något nytt. Det är alltså inte säkert att Everton kommer ha samma utdelning av detta under kommande säsonger som de har haft under den här säsongen.

:::

Betyg: Med beröm godkänd (++++)

En riktigt bra säsong av Everton och en säsong en bra bit över förväntan måste man säga. Det borde dock gräma Everton och Roberto Martinez att de inte bättre tog tillvara chansen till Champions League-spel de hade efter att under slutet av säsongen ha besegrat Arsenal hemma på Goodison Park. Cupspelet är också en faktor där Everton i efterhand kan känna att de skulle kunna ha gjort bättre ifrån sig.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Tre taktiska punkter för England

Vi har så klart den populära svenska myten att England alltid tror att de själva kommer vinna VM, alldeles oavsett hur usla de än är och hur dåligt det än går för dem.

Fram till och med 2006 fanns det kanske ett korn av sanning i detta, även om det var rätt överdrivet, men därefter så är det en ren nidbild. Det finns ingen överdriven tilltro till Englands landslag, mer än möjligen förhoppningar som finns i alla länder, likaså Sverige för övrigt. Snarare råder det en väl så överdriven negativism runt landslaget.

Den här negativismen tar sig ofta ett mer konkret uttryck i att det skapas ett drev mot en spelare som man bestämmer sig för att rikta in sig mot. Den här gången har lotten fallit på Wayne Rooney. Vilket känns som ett något irrationellt beteende, både för att det har rätt lite med sakförhållanden att göra och för att det snarast riskerar skapa det man säger sig vara orolig för.

Den här typen av drev är inte unika för England utan är snarare att betrakta som en mediagrej. Vi har sett det i Sverige också. För Anders Svensson och mot Magnus Svensson 2002. Mot Anders Svensson och för Kim Källström under VM 2006.

England har nu spelat två träningsmatcher. Först 3-0 mot Peru hemma på Wembley och därefter 2-2 i Miami mot Ecuador igår kväll. Ecuador är naturligtvis ett tuffare motstånd, därtill ett annat lag som kommer att delta i VM, och det var också en betydligt bättre match än matchen mot Peru.

Glädjande från matchen är att mer eller mindre samtliga av Englands offensiva spelare lämnade positiva budskap. Wayne Rooney och Rickie Lambert var båda bra, båda gjorde mål och Lambert dessutom ett väldigt snyggt mål. Ross Barkley och Alex Oxlade-Chamberlain gjorde väldigt goda insatser. Förhoppningsvis är inte skadan på Oxlade-Chamberlain för allvarlig.

Defensivt finns mer huvudbry. De alternativa spelarna visade sig allt annat än från sin bästa sida, och det skapar naturligtvis oro om det under turneringen, antingen på grund av skada eller avstängning, visar sig att de ordinarie backarna inte kan komma till spel. Är det någon lagdel som känns särskilt svajig så är det just försvaret.

Några tankar efter de båda matcherna mot Peru och Ecuador:

:::

Englands grundproblem är försvaret. Nu var det i och för sig en minst sagt reservbetonad backuppställning, men det framstår ändå tydligt att Englands problem i det här mästerskapet knappast kommer vara anfallet utan snarare försvaret. Positionsspelet är diffust och kommunikationen mellan spelarna är bristfällig. Det är lite för lätt för motståndarna att ta sig in bakom försvaret via kanterna. Det här är knappast något som bättre motstånd i VM kommer misslyckas med att utnyttja.

Högerbacken är försvarets akilleshäl. Glen Johnson, som är ordinarie högerback, spelade inte igår. Även han är så klart en defensiv säkerhetsrisk, men James Milner som vikarierade på positionen igår framstod som ännu mer osäker i sin uppgift. Vilket betonar problemet och samtidigt förstärker att England helt enkelt saknar djup på den positionen. Bakom Johnson finns bara spelare som inte är naturliga högerbackar.

Wayne Rooney är självskriven i laguppställningen. Det bedrivs en märklig kampanj mot Rooney just nu, från flera håll, som i princip går ut på att han bör petas eller minst ifrågasätta hans roll i laget. Något märkligt kan man tycka med tanke på att han har haft en individuellt sett väldigt bra säsong samt är Englands ende anfallare av erkänt hög internationell kaliber, och med erfarenhet från mästerskap. Målet han gör igår är inte tekniskt märkvärdigt, men han gör trots allt målet vilket är positivt i sig.

:::

Intressant bild:

WC Penalties

Högt och till vänster. Högt och till vänster. High and to the left. Dags för Englands tänkta straffskyttar att börja rabbla det mantrat.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

2013-14: Swansea (++)

Swanseas säsong drabbades av Henri Delaunays förbannelse och svårigheten att kombinera engelsk och europeisk fotboll. Nya krav på klubben ledde till konflikt mellan ordförande och manager, vilket resulterade i ett påfrestande managerbyte. Swansea bygger vidare på sin taktik med bollinnehav och eget passningsspel.

Swanseas säsong präglades till stor del av den europeiska förbannelsen. För första gången vann ju klubben förra säsongen en stor cuptitel i England och belönades för det med spel i Europa League. Men likt Newcastle före dem så tvingades Swansea upptäcka svårigheterna i att kombinera spel i Europa League med spel i Premier League. Resultaten blev lidande som en följd.

Kanske hängde de tidiga samarbetsproblemen mellan Michael Laudrup och Swanseas klubbledning samman med detta. Det framstod emellertid tydligt att Laudrup ville se en betydligt mer omfattande satsning i spelartruppen än vad Swanseas klubbledning var villiga att medge. Redan där alltså under sommaren började det se ut som om klubb och manager skulle gå sina skilda vägar.

Relationen mellan Laudruo och Huw Jenkins, Swanseas ordförande, blev till sist ohållbar. Laudrup ansågs bland annat inte lägga tillräcklig energi på lagets träningar. Swansea lyckades hur som helst med det svåra stycket att inte överreagera på sitt eget beslut. De rekryterade en mer eller mindre tillfällig ersättare internt i Garry Monk, som vidmakthöll Swanseas sätt att spela fotboll.

Fotbollsmässigt var säsongen något av en besvikelse. Swanseas spelartrupp är utan tvekan lite för stark för att behöva slåss i nedflyttningsstriden, om än med lite luft under ribban. Särskilt för en klubb som säsongen innan slutade nia och vann Ligacupen. Men sett till vad som hände under säsongen får man ändå betrakta det som en godkänd mellansäsong för Swansea.

:::

Swansea, 2013-14

Trots att Swansea genomförde ett managerbyte under säsongen så ihärdade laget med sin taktiska idé baserad på bollinnehav och eget passningsspel. En fördel möjligen av att rekrytera internt. Endast Arsenal hade ett högre antal passningar per match än Swansea, som samtidigt kan stoltsera med ett av Premier Leagues högsta snitt av lyckade passningar.

Konsekvensen är att Swansea, för ett lag i sin del av tabellen, släpper till förhållandevis få målchanser. Logiken är enkel, om man själv har bollen så kan inte motståndarna göra något med den. Emellertid är Swansea inte riktigt lika framgångsrika i den egna backlinjen, där förhållandevis få målchanser mot sig leder till relativt många insläppta mål.

Offensivt ser det emellertid bättre ut. Dock minskade Swanseas produktivitet sett till antal skapade chanser under säsongen, i all synnerhet efter det att Michael Laudrup lämnade klubben. Dock stoltserar Swansea med ett hyfsat effektivt anfall, inte minst tack vare Wilfried Bony.

:::

Säsongens spelare: Wilfried Bony. En riktigt lyckad värvning för Swansea den här säsongen. Ett kraftpaket som på ett naturligt sätt kompletterade Swanseas befintliga taktik. Är något typiskt nog den spelare i Premier League som gjort flest mål med huvudet under säsongen. Och det var viktiga mål, utan vilka Swansea mycket väl hade kunnat se sig nedflyttade till The Championship tillsammans med sina walesiska grannar.

:::

Sommarfokus:

(1) Behåll spelare. Många av Swanseas viktigaste spelare lockades till klubben tack vare Michael Laudrups vida kontaktnät och goda renommé, möjligen hans mest bestående insats som Swanseas manager. När han har lämnat klubben kan det visa sig svårt att övertyga Michu, Jordi Amat, Chico Flores, Pablo Hernandez, Jonathan de Guzman, Wilfried Bony med flera att stanna kvar, vilket betyder att Swansea har ett gediget arbete framför sig att övertyga dem om klubbens förtjänster.

(2) Förstärk försvaret. En hög grad av Swanseas resultatmässiga instabilitet den här säsongen följer på brister i backlinjen. Swansea saknar här riktigt hög kvalitet, till skillnad från i övriga lagdelar, och det är till försvaret som Swansea framför allt måste hitta förstärkningar inför den kommande säsongen.

(3) Bestäm manager. Garry Monk blev alltså den tillfälliga lösningen för att hitta en ersättare till Michael Laudrup. Så sades det emellertid då, och Monk fick också sitta på posten säsongen ut. Och även om resultaten inte alltid talade till Monks fördel så tyder mycket på att han blir kvar som manager för klubben. En hel del ställer sig dock frågande till om Monk, som spelare själv, har tillräcklig distans till spelarna för att framgångsrikt klara av den uppgiften över tid.

Swanseas läge är ändå hyfsat gynnsamt. De har ett betydligt bättre lag än vad den här säsongens svaga tolfteplats egentligen motiverar, och nästa säsong har de inte europeiskt cupspel att bemöda sig själva med. Klubben har alla möjligheter att komma starka till nästa säsong och behöver inte göra några omfattande förändringar för att så ska bli fallet.

:::

Betyg: Godkänd (++)

Om någon hade frågat Swansea inför säsongen ifall de hade varit nöjda med dess utfall så hade de förmodligen svarat nej. Men om någon frågat dem samma sak i januari så hade kanske svaret blivit ett annat. Cupspelet imponerade inte överdrivet heller, även om Swansea säkert är nöjda med sin seger i FA-cupen på Old Trafford. Swansea kan emellertid betrakta detta som en mellansäsong och gå vidare i sin planering.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Sommarens eldprov för Southampton

I måndags, strax efter att det blivit klart att Liverpool köpt Rickie Lambert från Southampton, så meddelade Southamptons klubbstyrelse att de inte hade för avsikt att sälja någon mer spelare innan en ny manager hade blivit anställd i klubben.

För att vara ett lugnande besked riktat till Southamptons supportrar så var det ett tämligen upprörande innehåll. Naturligtvis uppskattar klubbens supportrar att man minsann tänker vänta till efter det att en ny manager anställts med att sälja fler spelare.

Thank heaven for small favours.

Samtidigt cirklar naturligtvis gamarna runt flera andra av Southamptons framgångsrika spelare. Liverpool rycker också i Adam Lallana, och Luke Shaw har dragit på sig intresse från flertalet av de engelska storklubbarna. Även kring andra spelare går det rykten.

Southampton själva befinner sig i en något tudelad situation. Å ena sidan sitter flertalet av deras spelare på kontrakt med klubben vilket rejält förbättrar Southamptons förhandlingsläge. Å andra sidan är klubben skuldsatt och är knappast i läge att säga nej till höga bud.

Eldprovet den här sommaren består i att undvika att paniksälja de egna spelarna, samtidigt som de efter bästa förmåga bör försöka utnyttja andra klubbars benägenhet att panikköpa spelare.

:::

Kalkylerna bör dock se lite olika ut för olika spelare.

Om exempelvis Southampton skulle få ett bud på närmare £30m för Luke Shaw så vore de förmodligtvis okloka om de inte agerade på det. Särskilt som klubben inte saknar andra spelare på den positionen.

Rickie Lambert var en av Southamptons främsta spelare, men han var samtidigt 32 år gammal och det är svårt att tänka sig att det existentiella faktumet inte låg till grund för Southamptons styrelses beslut att sälja honom.

Adam Lallana är dock av en annan kaliber. Som en egen produkt och därtill lagets kapten så ligger ett symboliskt värde i att sälja honom. Det vore ett tecken på svaghet och brist på ambition. Det går inte att sälja honom och samtidigt hävda att man gör vad som är bäst för laget.

När Adam Lallana skrev på sitt senaste kontrakt som knöt honom till Southampton fram till 2018 så sa han vad spelare i det läget brukar säga, att han ville stanna kvar i klubben under resten av sin karriär. Southampton bör överväga att hålla fast vid de orden.

Ofta när spelare i större klubbar söker sig till andra stora klubbar så brukar supportrar mena att det är viktigt att markera vem som bestämmer, att inte låta spelaren styra. Om den logiken gäller för de största klubbarna så bör den rimligtvis gälla lika för de lite mindre klubbarna.

Istället kommer folk dra fram de klassiska egocentrerade argumenten. Adam Lallana ”förtjänar” att få spela i Champions League till exempel. Eller så förtjänar han att få chansen att spela för en storklubb. Eller liknande typer av självgoda tankegångar.

Ett annat påstående vore att Adam Lallana har gjort lång tjänstgöring för Southampton och således förtjänar att få flytta. Vilket utgår från en märklig tankegång att Lallana inte samtidigt under denna tid fått ersättning av Southampton, i form av exempelvis lön och personlig utveckling.

Det är samtidigt svårt att föreställa sig någon säga något liknande om spelare i till exempel Arsenal, Liverpool eller Man Utd: ”Jack Wilshere har spelat så länge för Arsenal, han förtjänar en flytt till Liverpool!”

:::

Inga finansiella skäl är goda nog för Southampton att sälja Adam Lallana, och i och med att det är en av lagets nyckelspelare så ligger det knappast i lagets intresse att sälja honom.

Om Southampton beslutar sig för att sälja Adam Lallana så gör de det för att de viker sig för hans krav. Vilket så klart vore en form av så kallad panikförsäljning, de säljer för att de tror att de måste.

Eldprovet den här sommaren består alltså i att undvika panikförsäljningar, vilket i den här situationen betyder att hålla fast vid Adam Lallans fyraårskontrakt, ungefär som Liverpool förra sommaren gjorde med Luis Suarez.

Eller i alla fall, som Man Utd gjorde med Cristiano Ronaldo när denne 2008 ville släppas från sitt ”slavkontrakt” med klubben, säga till Adam Lallana att han får inte lämna klubben i år, men att samtalet kan återupptas sommaren därpå.

Det skulle betyda att Southampton får behålla sin bäste spelare, och det skulle visa att Southampton inte är svaga, att de har ambition, och att inga stora klubbar kommer kunna använda dem som sillysommarens transferpiñata.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

2013-14: Sunderland (++)

Sunderland hittade formen i absolut sista ögonblicket. Säsongen speglar Sunderlands förmåga att pricka både höga toppar och låga dalar i sitt spel, och lagets ojämnhet är dess stora svaghet. Laget brister i kreativitet och disciplin samtidigt som där finns en god kampmoral.

Det var den stora italienska revolutionen. Paolo Di Canio inledde säsongen som Sunderlands manager och iscensatte en sommar där flera spelare lämnade klubben, mängder av nya spelare köptes in, samtidigt som diverse konflikter utspelades i press och media. Efter att ha lyckats skrapa ihop en poäng på säsongens första åtta matcher så var det auf wiedersehen, goodbye! för Di Canio.

Gus Poyet var managern som fick i uppdrag att försöka rädda Sunderlands säsong, och han fick ett till synes tufft jobb. Sunderland låg sist i tabellen under julhelgen och från en sådan position har endast ett lag tidigare klarat sig kvar i Premier League, nämligen West Brom säsongen 2004-05.

Sunderland svarade den här säsongen för en ”great escape” väl i paritet med West Broms. Med sex omgångar kvar och sju poäng nedanför strecket så såg Sunderland ut att vara dömda till nedflyttning. Men två mål av Connor Wickham räddade oavgjort mot Man City, därpå följde seger borta mot Chelsea, vinst mot Cardiff, och seger borta mot Man Utd, innan kontraktet säkrades genom en vinst hemma mot West Brom.

Nu bör förvisso Sunderland som klubb kunna ha större ambitioner än att med andan i halsgropen klara sig kvar i Premier League säsong efter säsong, men det sätt på vilket laget redde ut sina problem motiverar ändå att betrakta säsongen som godkänd. Vad som nu fordras är lite lugn och ro, det har blivit alldeles för många massinköp av spelare under senare år i Sunderland.

En för Sunderland realistisk ambition var på väg att förverkligas den här säsongen. Mot alla odds tog sig Sunderland till final i Ligacupen, där Man City till sist blev för svåra på Wembley. Cupspelet tog ut sin rätt på ligaspelet, men det var helt säkert en moralhöjare under säsongen, och något som ändå ger en positiv bild från den här säsongen.

:::

Sunderland, 2013-14

Sunderland hade genomgående under säsongen svårt med målskyttet, något som deras position i grafen tydligt visar. De är i offensivt hänseende att betrakta som ett av ligans svagaste och minst effektiva lag, vilket till stor del kan sägas bero på att Sunderland har vissa problem att skapa öppna och tydliga målchanser.

Defensivt håller dock Sunderland måttet. Det är emellertid något som man kan tacka sitt väl organiserade försvar för, i och med att Sunderland släpper till väldigt många målchanser. Endast Fulham, Cardiff och West Ham släpper till fler än Sunderland. Den rimliga slutsatsen är alltså att Sunderland har haft svårt att dominera spelet på mittfältet.

Något kanske det också illustreras av Sunderlands disciplinära statistik, där Sunderland är det lag som dragit på sig allra flest röda kort. Delvis är detta ett tecken på ett lag som har lite svårt att hinna med på planen, och som lite för ofta blir överspelade.

:::

Säsongens spelare: Vito Mannone. Har fått ett rejält genombrott den här säsongen i Sunderland, som Simon Mignolets ersättare, efter att han aldrig riktigt lyckades slå igenom i Arsenal. Han har genomgående varit lagets kanske bäste och mest pålitlige spelare, och utan den målvaktsinsatsen han svarat för under säsongen är det alls inte sannolikt att Sunderland hade lyckats hålla sig kvar i Premier League.

:::

Sommarfokus:

(1) Centrala mittfältet. Det område på planen som Sunderland och Gus Poyet absolut och tveklöst måste förstärka. Sunderlands problem att skapa målchanser stammar härifrån liksom lagets problem att hålla motståndet borta från det egna målet. Laget saknar kreativa spelare och flera av lagets centrala mittfältare saknar spelförståelse och är ofta vårdslösa i avgörande lägen.

(2) Organisera anfallet. Sunderland har haft märkligt svårt att hitta rätt med sitt anfall under senare år. Det beror för tillfället inte på brist på anfallare, men kanske mer på att dessa råkar vara notoriskt ojämna. Steven Fletcher, Jozy Altidore och Fabio Borini finns i klubben. Men den som slog igenom med dunder och brak under säsongsslutet var Connor Wickham. Sunderland måste välja bland vraken.

(3) Ersätt högerbacken. Phil Bardsley var ingen oviktig kugge i Sunderland, men högerbacken har nu flyttat till Stoke. Viktigt för Sunderland att hitta en ersättare.

Få saker i Premier League kan vara mer frustrerande än att vara supporter till Sunderland. Klubben har så mycket potential men visar upp en sällan skådad oförmåga att utnyttja denna. En klubb som borde utmana om europeiskt cupspel får istället se sig indragen i nedflyttningsstrider. Förhoppningen står nu till att Gus Poyet kan få rätstycke på Sunderlands institutionella och kulturella problem.

:::

Betyg: Godkänd (++)

Cupspelet är en stor bonus som räddar den här säsongens betyg. Annars är det ett svagt godkänt som Sunderland får för säsongen, mestadels på grund av den tämligen imponerande säsongsavslutning som laget stod för. Att med ett sådant utgångsläge, och med ett sådant spelschema i de sista omgångarna, faktiskt plocka hem 13 poäng på de sex sista omgångarna var både svettigt och imponerande.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Rickie Lambert en tydlig bit i Liverpools transferpussel

Southamptons exodus har alltså tagit sin början. Först lämnar Mauricio Pochettino för managerjobbet i Tottenham och bara för någon dag eller två sedan blev det alltså klart att Rickie Lambert lämnar Southampton och drar på sig Liverpools röda tröja för måttliga £4,5m i transfersumma.

Journalister är ju i grund och botten historieberättare, så de kan så klart inte gärna undvika att förtälja historien om den i Liverpool födde och uppväxte Rickie Lambert, som ratades av sin favoritklubb i unga år, men som kämpat sig upp genom hela det engelska fotbollssystemet och som nu, efter att ha passerat trettiostrecket debuterar i Englands landslag och i VM, och som till sist återvänder till Liverpool.

De som är lagda åt det lite mindre sockersöta hållet diskuterar kanske istället värvningen som sådan. Många av dem tar sin utgångspunkt i Liverpools ödesdigra förlust mot Chelsea på Anfield och menar att om Liverpool i den matchen hade haft en så kallad ”Plan B”, ett alternativ att slänga in från bänken, så hade den matchen kunnat sluta helt annorlunda. Rickie Lambert ses då som en sådan alternativ B-plan.

Sådant där framstår ju lätt som astrologi. Om bara om hade varit så hade allt slutat helt annorlunda. Sanningen är så klart att vi inte har någon aning om hur det hade slutat, vare sig i matchen mot Chelsea eller under säsongen i stort om Rickie Lambert hade spelat i Liverpool också under den här nyss avslutade säsongen.

Man kan bara gissa.

:::

Nu finns det så klart också en hel del som ifrågasätter Liverpools värvning av Rickie Lambert. Till stor del beror nog detta på att det helt enkelt inte är en värvning som motsvarar den typ av spelare som man den här sommaren förväntade sig att Liverpool skulle värva.

En 32 år gammal engelsk anfallare, av någorlunda klassiskt brittiskt snitt, till ett lag som redan besitter anfallare såsom Luis Suarez och Daniel Sturridge, kan knappast sägas passa mallen. För honom är det så klart en chans, en stor klubb och ett stort kontrakt på hösten av sin karriär, och möjligheten till Champions League-fotboll.

Men framför allt verkar en hel del tänka att det var väldigt lite bang för Liverpools buck. Om Liverpool sökte spelaren som skulle kunna ta dem långt i Champions League, och som framför allt skulle kunna lyfta dem upp till förstaplats i Premier League, så inte tusan var den spelaren Rickie Lambert?!

Men jag tror det här bygger på ett fundamentalt missförstånd om vad Liverpools transferstrategi den här sommaren kommer att bygga på. Det vore ett misstag av Liverpool att nu under sommaren försöka gå in med perspektivet att göra de köpen som tar ligatiteln till Anfield.

Det vore så klart ett perspektiv som journalister och experter skulle uppskatta, betydligt mer spännande på det viset. Men det vore också ett kortsiktigt perspektiv. Det mer långsiktiga perspektivet, det som jag tror Liverpool väljer att tillämpa, är att i första hand förbereda laget för nästa säsongs dubbla utmaningar i England och i Europa.

Vi kommer med andra ord kunna bevittna en breddorientering i Liverpools transferstrategi den här sommaren. Bredd före spets således. Allt inom Liverpools finansiella ramar. Det utesluter inte någon spetsvärvningar, men en värvning i stil med den av Rickie Lambert framstår som betydligt mer naturlig inom ett sådant tänk.

Alternativet vore att begå såväl ett finansiellt som strategiskt misstag.

Rent finansiellt får Liverpool det svårt att göra de värvningar som klubben faktiskt behöver göra om de riktar in sig för mycket på spetsspelare, med de transfersummor dessa spelare betingar och lönekostnader de därefter fordrar. Liverpools ekonomi är stabil men knappast oansträngd.

Strategiskt vore det också oklokt därför att en sådan transferpolicy skulle sätta Liverpool i direkt kurs med andra engelska storheter som Chelsea och Man City, och det är sällan klokt att ge sig in i pistolstrid med någon som har ett oändligt lager av ammunition.

:::

Historien förtäljer att Rickie Lamberts föräldrar grät av lycka över nyheten att sonen återvänder till Liverpool.

Liverpools suppportrar har möjligen inte gråtit av lycka, men de har definitivt varit nöjda med värvningen. Och det har de för all del all rätt att vara, men jag menar att de är det av lite fel skäl när de väljer att betona Lamberts plan B-egenskaper som skälet till värvningen.

De borde emellertid vara jublande nöjda över att Liverpool till synes fortsätter den lugna, sansade och breddorienterade värvningspolitik som ligger till grund för Brendan Rodgers framgångsrika lagbygge. Inte hålla på och fantisera om häftiga värvningar hit och dit.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

2013-14: Chelsea (+++)

En mellansäsong men en riktigt bra mellansäsong för Chelsea som trots förnyelse fortfarande utmanar i högsta grad både i Premier League och i Champions League. Mästerliga mot topplagen men medelmåttiga mot de mindre lagen. Defensiv världsklass men lagets anfallsproblem stod Chelsea dyrt under säsongen.

När Chelsea och José Mourinho själva under sommaren slänger ett getöga på den gångna säsongens ligatabell så lär det vara med ångerfullda tankar om att de förmodligen hade kunnat uppnå något stort den här säsongen. Det var kanske inte uttalat att Chelsea tvunget skulle vinna ligan under Mourinhos första säsong tillbaka i klubben, men som säsongen utvecklade sig så hade de en väldigt god chans att göra det.

Det brukar pekas på de så kallade toppmötena i Premier League och menas att det lag som bäst klarar av dessa sannolikt vinner ligan. Så visade sig vara allt annat än fallet i år. Chelsea var det överlägset bästa i interna möten, men kom alldeles för många gånger till korta mot de mindre lagen, mot vad José Mourinho till sist i frustration skulle komma att kalla för 1800-talsfotboll. Lite ironiskt så klart.

Till stor del visar det på Chelseas återkommande dilemma den här säsongen i att få någon ordning på sitt anfallsspel. Om laget hade haft en produktiv anfallare, kort sagt en anfallare av Didier Drogbas kaliber, så hade Chelsea vunnit ligan i år, och kanske mer än så. Defensivt var laget Premier Leagues klart bästa.

Nu ska inte Chelsea vara alltför missnöjda. De befinner sig mitt i någon form av generationsväxling och ombygge under José Mourinho. Att mitt i en sådan process fortfarande i högsta grad utmana om ligatiteln samt ta sig till semifinal i Champions League vittnar fortfarande om rejäl styrka och lovar gott inför kommande säsonger. Att säsongen slutar utan en titel är måhända en trist omständighet men knappast något att hänga läpp för.

Varje säsong bör utvärderas utifrån vilka steg framåt ett lag tar i termer av allmän konkurrenskraft. Och i det avseendet är det inga tvivel om att Chelsea har blivit bättre, något som inte minst märks i den totala poängsumman. Bristerna går också att åtgärda. Chelsea kommer knappast att bli svagare med tiden.

:::

Chelsea, 2013-14

En otroligt tydlig bild av Chelseas styrkor och svagheter. Laget är Premier Leagues överlägset bästa lag i defensiva termer. Laget släpper in väldigt få mål och är dessutom tämligen bra på att hålla sina motståndare borta från öppna målchanser.

Chelsea förlorade emellertid ligatiteln på sin relativt svaga offensiv. Ett genomsnittligt bollinnehav om endast 55% visar på ett lag som hade svårt att dominera sina motståndare och som normalt sett föredrog att ligga på kontring, en framgångsrik taktik mot topplagen men en inte helt gångbar taktik mot lågt liggande motstånd.

Chelseas problem låg generellt inte i att skapa målchanser, i det avseendet var laget väl i paritet med både Liverpool och Man City. Men Chelsea gjorde 25% färre mål än sina båda toppkonkurrenter, något som i slutänden stod dem mycket dyrt i titelstriden. Ingen av Fernando Torres, Samuel Eto’o eller Demba Ba gjorde mer än tio mål under säsongen.

:::

Säsongens spelare: Eden Hazard. Det finns naturliga och goda skäl att ställa sig lite frågande till Hazards insatser i Champions Leagues semifinal, precis som om hans framtid i klubben, men under säsongen som helhet var det framför allt Hazard som bidrog med offensiv kreativitet på planen, den som kunde bryta mönstret när Chelsea alltför ofta började slira i gruset. Ett bra passningsspel och Chelseas främste målskytt under säsongen.

:::

Sommarfokus:

(1) Lös anfallet. Anfallet har varit ett problem som Chelsea har skapat åt sig själva i flera år. Det började förmodligen med det olycksaliga köpet av Fernando Torres. Istället för att ta ett helhetsgrepp på frågan har Chelsea försökt lösa det genom att köpa fler anfallare, men sällan bättre. Samtidigt har den potentiellt rätte spelaren lånats ut och ser nu ut att vara på väg att säljas. Det här är en fråga Chelsea måste lösa under sommaren.

(2) Hantera generationsväxlingen. Chelseas gamla garde är på väg bort från klubben, och även om det inte sker över en natt eller ens över en hel säsong så är det en process som måste hanteras, samtidigt som yngre spelare måste fylla på underifrån. Frank Lampard sägs vara på väg till New York. Att spela in yngre spelare har inte varit Chelseas stora styrka under tidigare säsonger, nu börjar det bli nödvändigt.

Det har ända sedan Roman Abramovich tog över klubben för drygt tio år sedan varit en följetong kring dennes korta tålamod och benägenhet att ge managers sparken som av än det ena och än det andra skälet inte har ansetts leva upp till krav och förväntningar. Tanken när han valde att återanställa José Mourinho var att han nu kommit till någon djupare form av insikt.

Detta bortser från att Abramovich har tröttnat på Mourinho en gång förut och i praktiken gett denne sparken. Huruvida Abramovich kommer att visa sig mer tålmodig med uteblivna resultat och en stundtals överdriven defensiv cynism återstår att se. Något säger mig att vare sig Abramovich eller Mourinho är några särskilt lyckade motgångsspelare, och att de nog kan börja tära på varandra om inte resultaten börjar komma.

:::

Betyg: Väl godkänd (+++)

Det kan knappast beskrivas som någon succésäsong för Chelsea, men heller inte något misslyckande. Chelsea befinner sig i en förnyelseprocess få om något lag kan mitt i en sådan process förvänta sig omedelbara framgångar. Att ändå utmana i titelstriden både i Premier League och Champions League visar på styrka och bibehållen konkurrenskraft. Det var från början att betrakta som en mellansäsong för Chelsea och som sådan var den mycket bra.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Fulham, Norwich och Cardiff måste balansera mellan realism och optimism

Premier League kan inte sluta lyckligt för alla. Tvärtom så ligger det i tävlingens natur att för vissa måste det sluta olyckligt, och de måste se sig själva nedflyttade till den fotbollens fundamentalistiska skärseld som går vid namnet The Championship.

Det är en sorg som hanteras på nästan identiska sätt oavsett vilken klubb det faktiskt handlar om. Man knyter nävarna, torkar tårarna med handkanten och med av undertryckt passion lätt dallrande röst så bedyrar man dyrt och heligt att vi, vi ska minsann omedelbart återvända till Premier League, landet fyllt av mjölk och honung.

Så och denna säsong. Ole-Gunnar Solskjaer pratade om vikten av karaktär för att Cardiff skulle ta sig omedelbart tillbaka. John Ruddy, Norwichs målvakt, såg fram emot att ta sig direkt tillbaka till Premier League. Och Fulham tillhör Premier League menade Martin Jol, så målet är att ta sig direkt tillbaka dit.

Stiff upper lip. Ja, men vad tusan ska man annars säga. Det enda rimliga ledarskapet i en situation när skiten så klart och tydligt har träffat fläkten är att försöka morska upp manskapet och hitta en målsättning att hänga upp sitt kommande arbete på. Annars kan man ju lika gärna lägga ner. Föreställ er en manager eller en spelare som skulle få för sig att säga något annat.

Jag misstänker att ungefär så där har nog egentligen alla från Premier League nedflyttade lag i historien sagt. Det ligger i sakens natur. Men uppenbarligen kan ju inte alla få rätt, tvärtom så får man ju intrycket av att det faktiskt är rätt svårt att ta sig tillbaka på rödaste rappet.

Guardian har gjort en genomgång av de senaste 28 säsongerna, händelsevis samma tidsperiod under vilken det har funnits playoff inom engelsk fotboll. De har kommit fram till några intressanta faktoider:

:::

(1) Av alla lag som har blivit nedflyttade från Premier League så har tre fjärdedelar, närmare bestämt 76,5%, inte blivit omedelbart uppflyttade igen säsongen därpå.

(2) Det är mer sannolikt att ett lag som flyttas ned från Premier League slutar på tabellens nedre halva i The Championship, än vad det är att de flyttas upp omedelbart under den första säsongen.

(3) Av alla lag som har blivit nedflyttade från Premier League, så har två tredjedelar, närmare bestämt 65,9%, inte blivit uppflyttade igen efter två säsonger i The Championship.

(4) Därefter blir uppgiften svårare och svårare, de lag som inte flyttas upp inom två säsonger tappar i genomsnitt 1,2 tabellplaceringar per säsong och den tredje säsongen är deras tabellplacering i genomsnitt 13,4, således är man bland de sämre lagen i The Championship.

(5) Tolv av lagen som åkt ut Premier League under de här 28 åren har vunnit The Championship inom tre år, samtidigt som elva av lagen har blivit nedflyttade en andra gång till League One. Ett lag är med andra ord lika sannolikt att vinna The Championship som att åka ur.

:::

Det här är fakta som egentligen talar emot den mer intuitiva förståelsen av hur det ligger till. Det känns på något sätt rimligt när lag i Premier League säger att de ska ta sig omedelbart tillbaka, även fast statistiken snarare menar att det är om inte orimliga så i alla fall något överoptimistiska uttalanden.

Man kan peka på flera faktorer som borde tala till dessa lags fördel. Rutinen av att ha spelat fotboll på en högre nivå. De finansiella fördelarna som kommer sig av att ha spelat i Premier League, fallskärmsbetalningar etc. Den rent sportsliga motivationen att ta sig tillbaka till Premier League.

Men kanske vägs detta upp av andra mer psykologiska faktorer. Ett lag som har åkt ur kan med viss rätt sägas vara ett lag på nedgång, en utveckling som rent mentalt inte alltid är lätt att vända. Samtidigt möter de i The Championship en kader av lag som kanske tvärtom är på uppgång, som jobbar i medvind snarare än motvind.

Ett lag som åker ur befinner sig ofta i en större grad av institutionell osäkerhet, där spelare försvinner och det är tämligen sannolikt att klubben byter manager samt börjar ägna sig åt kostnadsnedskärningar. Det är förutsättningar som var och en för sig kan påverka prestationen på fotbollsplanen.

Nu menar många att det här har förändrats över tid, att det har blivit allt lättare att ta sig tillbaka till Premier League. Spelet är ju riggat menar de, i och med fallskärmsbetalningar etc. Det låter troligt men stämmer inte riktigt överens med den statistiska verkligheten. Där är det tvärtom ett över åren tämligen konstant antal lag som klarar av att ta sig tillbaka direkt.

Norwich, Cardiff och Fulham gör helt rätt i att vara optimistiska i motgångens stund. Men den bistra sanningen är också att de har en mäktigt svår uppgift framför sig att ta sig tillbaka till Premier League. Ska jag våga mig på att säga något om detta så blir det som följer:

Fulham tror jag tar sig direkt tillbaka. Norwich kommer att greja en playoff-plats, väl där har jag ingen aning. Cardiff tror jag inte kommer att klara ens någon playoff-plats.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

2013-14: Tottenham (++)

Mycket kvalitet på planen men lite tålamod utanför planen. Något som väl sammanfattar Tottenhams säsong och återkommande dilemma. Nya spelare och bristen på taktisk kontinuitet mellan Villas-Boas och Sherwood ledde till brister i både offensiv och defensiv, och gjorde säsongen till ett mellanspel.

Paulinho, Nacer Chadli, Erik Lamela, Etienne Capoué, Vlad Chiriches, Roberto Soldado och Christian Eriksen. Sju spelare som köptes till den redan befintliga spelartruppen att ersätta den i augusti till Real Madrid sålde Gareth Bale. De pengar som Bale inbringade finansierade åtminstone till stor del dessa sju köp, en situation som är inte helt olik den när Tottenham 2008 sålde Dimitar Berbatov och tog ett antal nya spelare.

Då som nu resulterade situationen i att de många nya spelarna misslyckades med att omedelbart producera och passa in i laget. Då som nu var det managern som i slutänden fick bära hundhuvudet för detta förhållande. Först Juande Ramos och den här säsongen alltså Andre Villas-Boas. Men det lag som hade satts samman under Juande Ramos översyn skulle säsongen därpå för första och hittills enda gången föra Tottenham till Champions League.

Slutsatsen kunde således vara att Rom inte byggs på en enda dag, att det kan krävas tid och tålamod att bygga ett starkt fotbollslag. Det här är en lektion som Daniel Levy, Tottenhams verkställande ordförande, verkar ha märkligt svårt att ta till sig. Beslutet att ge Villas-Boas sparken och ersätta denne med Tim Sherwood definierade den gångna säsongen och riskerar förfölja Tottenham också framåt i tiden.

Det finns tvivelsutan kvalitet i Tottenhams spelartrupp. Vad som emellertid är mer osäkert är om Tottenham har den organisation och institutionella trygghet som fordras för att uppnå klubbens mål att ta sig till Champions League. Den gångna säsongen var ett övertygande exempel på motsatsen, under en säsong när chanserna kanske var bättre än någonsin att slå sig in bland de fyra topplagen.

:::

Tottenham, 2013-14

Grafen ger en indikation på Tottenhams problem under säsongen. Laget har varit defensivt alldeles för labilt och på samma gång inte fått igång sitt offensiva maskineri. Roberto Soldado värvades för att få fart på lagets målskytte men han har i någon mening varit ett misslyckande så här långt under sin Tottenhamkarriär.

Offensivt är Tottenham också det minst effektiva av samtliga tänkta topplag i Premier League-tabellen. Även Chelsea, med sina dokumenterade anfallsproblem den här säsongen, har varit mer produktiva än Tottenham. Detta beror till viss del på att Tottenham inte producerar mängder av målchanser, men de har fortfarande producerat fler än exempelvis Man Utd, Everton och Arsenal.

De riktiga problemen är emellertid defensiva, där Tottenham uppvisar inte bara det sämsta resultatet av Premier Leagues topplag, utan i termer av effektivitet bland det sämsta i hela ligan. Bara Aston Villa och Fulham uppvisar sämre effektivitet i det här avseendet. Tottenham släpper inte till uppseendeväckande många målchanser men läcker in mål i ohemul utsträckning vilket antyder att Tottenham har haft problem med sin defensiva organisation under säsongen.

:::

Säsongens spelare: Christian Eriksen. Har varit en glädjande nyhet under en i övrigt tämligen dyster säsong. Tottenham måste så klart ha funderat på hur de skulle kunna hitta någon som kunde motsvara Gareth Bales betydelse för lagets offensiv, något som i alla fall lite överraskande visade sig vara Eriksen. Svarade för ett antal strålande insatser under vårsäsongen.

:::

Sommarfokus:

(1) Skynda långsamt. Ett av Tottenhams problem under den gångna säsongen har varit att de misslyckats med att integrera sju nya spelare i truppen och i lagets taktik. Det finns en risk att dessa problem accentueras om en ny omgång nya spelare anländer under sommaren. Tottenham har en bra spelartrupp och mest viktigt kan vara att låta denna sätta sig och komma till ro.

(2) Förstärk försvaret. Försvaret har varit en av Tottenhams akilleshälar under säsongen. Tottenham saknar inte individuellt skickliga spelare i försvaret men organisationen har stundtals varit bristfällig. Någon spelare kan säkert förstärka Tottenhams försvar, men det viktiga lär vara att ägna sommaren åt att få till defensiven, särskilt som Mauricio Pochettinos taktiska idé ställer vissa krav på det gemensamma försvarsspelet.

(3) Vem är anfallare? Roberto Soldado hade knappast någon lysande första säsong i Tottenhamtröjan. Han är å andra sidan en skicklig spelare som mycket väl kan göra bättre från sig. Emmanuel Adebayor har man lite svårt att se att han ska prestera under längre tid och med den defensiva disciplin som Pochettino fordrar. Det här är så klart en liten tankenöt som bygger på vem Pochettino själv ser som sitt huvudalternativ.

Den stora frågan inför och under den kommande säsongen är så klart i vilken utsträckning Daniel Levy faktiskt kommer förmå sig att visa något tålamod med Tottenhams lagbygge, eller kommer han att börja fingra på avtryckarknappen så fort Tottenham börjar uppvisa några svagare resultat? På något sätt känns det som att om de inte tar sig tiden nu så kommer de aldrig att göra det, i alla fall inte med det här lagbygget.

Vad Levy skulle kunna ägna sommaren åt, naturligtvis i samråd med Mauricio Pochettino, är att avlasta från klubben de spelare som inte bedöms vara centrala delar av Pochettinos planer. Tottenhams olika värvningscirkusar har lett till en rätt spretig samling spelare, som inte alldeles nödvändigtvis kommer passa så bra in i Pochettinos taktiska pussel.

:::

Betyg: Godkänd (++)

Det är en på alla sätt svårbedömd säsong för Tottenham. På något sätt är det så klart en misslyckad säsong för dem, de inte bara misslyckades med att uppnå något av de mål som laget föresatte sig, de fann sig i själva verket längre från dem än tidigare. Inte minst lagets sammanbrott i cupspelet under Tim Sherwood gnager själen. Det var samtidigt en säsong med vissa uppenbara svårigheter för Tottenham, som behövde anpassa sin taktik efter Gareth Bales frånvaro samtidigt som sju nya spelare togs in. Det finns dock en stark grund för framtiden och i det avseendet finns det en möjlighet att betrakta den här säsongen som föga mer än ett mellanspel.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Inget stök och bök under sommaren för Stoke

Inför den här säsongen var det flera klubbar som stod inför något utav ett epokskifte. Vissa klarade av det med varierande framgång. Man Utd kan sägas ha misslyckats kapital så här långt. Everton å sin sida har varit desto mer lyckosamma.

Också Stoke stod inför ett epokskifte när Tony Pulis gjorde klart att han efter tio år i klubben, varav fem i Premier League inkluderandes en FA-cupfinal och spel i Europa League, ansåg sitt arbete i klubben slutfört. Han ansåg att både han själv och kanske också klubben skulle må bra av nya utmaningar.

Det går inte att ta ifrån Pulis det jobb han uträttade i Stoke, även om det sätt han åstadkom det på har fått både sin beskärda mängd kritik och mer därtill. Han tog klubben en lång väg under sina tio år. Men man kan också med viss emfas hävda att han lyckades ta klubben precis så långt som han själv förmådde.

Frågan var då vem som skulle ersätta Pulis som manager i Stoke. Valet av ersättare föll på Mark Hughes. Ett beslut som inledningsvis väckte både ilska och glädje bland Stokes supportrar, tillsammans med många som kanske var att betrakta som neutrala men som ändå valde ”stand by your man” som ledmotiv.

Dilemmat var så klart vilken Mark Hughes som tog jobbet. Var det den Hughes som efter sitt jobb i Man City mest sökte hävda sig själv? Eller var det den Hughes som innan sitt jobb i Man City lyckades göra Blackburn till ett imponerande fotbollslag igen, och som möjligen kände precis rätt grad av revanschlusta?

Det skulle visa sig bli det senare.

:::

Det som till sist fick supportrarna i Stoke att åtminstone i viss utsträckning vända sig mot Tony Pulis var dennes funktionalism. Fotbollen var sällan estetiskt särskilt tilltalande.

Under flera år var supportrarna ändå benägna att acceptera den här funktionalismen, i viss mening så fann de säkert någon form av stolthet och identitet i den. Klassiskt ”vi mot världen”. Eftersom den ju gav resultat. Stoke inte bara tog sig upp till Premier League, de stannade kvar där.

Det har blivit mode på senare tid av olika fotbollstyckare att efterfråga ”en egen idé” i varje lags spel. Vilket mer ofta än sällan, tråkigt nog, brukar betyda att de menar att varje lag borde kopiera något för stunden särskilt framgångsrikt lags idé.

Stoke blev måhända kritiserade för den, men de hade onekligen en egen fotbollsidé. Den var framgångsrikt initialt men allt mindre med tiden. Det svåra med sådana här idéer är så klart att de efter ett tag blir lästa. Om inte ett lag som Barcelona är immuna mot en sådan utveckling så är naturligtvis inte Stoke det heller.

Idéer måste utvecklas och följa med i tiden. För Stoke handlade det om att komplettera sin stabila defensiv med ett eget mer kreativt spel. De behövde framför allt skapa fler målchanser på egen del, och kunna göra det på fler sätt än de som redan behärskades.

:::

Det vore fel att påstå att Stoke under den här säsongen har blivit något skönspelande lag, men de har ändå lyckats över förväntan med att förändra sitt spel mot ett mer kreativt spelsätt, utan att för den sakens skull kompromissa alltför givmilt med sin defensiv.

En sund värvningspolitik ligger till grund för den här utvecklingen.

Mark Hughes gjorde två spelarköp under sommaren som båda har haft stor framgång med klubben. Erik Pieters på vänsterbacken, som gav Stoke en mycket nödvändig bredd i anfallsspelet. Samt Marko Arnautovic vars teknik och bollskicklighet tillförde en ny dimension till Stokes anfallsspel.

Hans schackdrag under januarifönstret gränsade till retfull slughet när han i en swap deal med Cardiff gjorde en rockad med Kenwyne Jones ut och Peter Odemwingie in. Cardiff fick det gamla Stoke, utan att bli särskilt lyckade för den sakens skull, och Stoke kunde fortsätta sin förnyelse med Odemwingie.

Mark Hughes har således fokuserat mycket på Stokes offensiva utveckling under sin första säsong i klubben. Och han har kunnat göra det helhjärtat då han har haft mycket god hjälp med det defensiva från sina spelare.

I Asmir Begovic har Stoke en av Premier Leagues bästa målvakter. Och Ryan Shawcross har varit helt lysande som ledare och mittback, detta samtidigt som hans mittbackskollega Robert Huth har varit skadad under stora delar av säsongen.

Stoke har redan börjat planera inför kommande säsong. Phil Bardsley har köpts in till högerbacken från Sunderland, vilket är en förstärkning. I övrigt sägs det att Stoke tittar på anfallare, bland dem Mame Biram Diouf och Monacos Emmanuel Riviere.

Stoke har en viktig fördel i sin säsongsplanering. De har gjort en bra säsong, men inte så bra att deras nyckelspelare är hett villebråd för större klubbar, de kommer alltså kunna bygga vidare i relativ lugn och ro. Begovic och Arnautovic är naturligtvis kända, men det är svårt att tänka sig att de skulle vara prioriterade måltavlor för någon av de större klubbarna.

Det bådar alltså gott inför nästa säsong för Stoke.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman