I måndags, strax efter att det blivit klart att Liverpool köpt Rickie Lambert från Southampton, så meddelade Southamptons klubbstyrelse att de inte hade för avsikt att sälja någon mer spelare innan en ny manager hade blivit anställd i klubben.
För att vara ett lugnande besked riktat till Southamptons supportrar så var det ett tämligen upprörande innehåll. Naturligtvis uppskattar klubbens supportrar att man minsann tänker vänta till efter det att en ny manager anställts med att sälja fler spelare.
Thank heaven for small favours.
Samtidigt cirklar naturligtvis gamarna runt flera andra av Southamptons framgångsrika spelare. Liverpool rycker också i Adam Lallana, och Luke Shaw har dragit på sig intresse från flertalet av de engelska storklubbarna. Även kring andra spelare går det rykten.
Southampton själva befinner sig i en något tudelad situation. Å ena sidan sitter flertalet av deras spelare på kontrakt med klubben vilket rejält förbättrar Southamptons förhandlingsläge. Å andra sidan är klubben skuldsatt och är knappast i läge att säga nej till höga bud.
Eldprovet den här sommaren består i att undvika att paniksälja de egna spelarna, samtidigt som de efter bästa förmåga bör försöka utnyttja andra klubbars benägenhet att panikköpa spelare.
:::
Kalkylerna bör dock se lite olika ut för olika spelare.
Om exempelvis Southampton skulle få ett bud på närmare £30m för Luke Shaw så vore de förmodligtvis okloka om de inte agerade på det. Särskilt som klubben inte saknar andra spelare på den positionen.
Rickie Lambert var en av Southamptons främsta spelare, men han var samtidigt 32 år gammal och det är svårt att tänka sig att det existentiella faktumet inte låg till grund för Southamptons styrelses beslut att sälja honom.
Adam Lallana är dock av en annan kaliber. Som en egen produkt och därtill lagets kapten så ligger ett symboliskt värde i att sälja honom. Det vore ett tecken på svaghet och brist på ambition. Det går inte att sälja honom och samtidigt hävda att man gör vad som är bäst för laget.
När Adam Lallana skrev på sitt senaste kontrakt som knöt honom till Southampton fram till 2018 så sa han vad spelare i det läget brukar säga, att han ville stanna kvar i klubben under resten av sin karriär. Southampton bör överväga att hålla fast vid de orden.
Ofta när spelare i större klubbar söker sig till andra stora klubbar så brukar supportrar mena att det är viktigt att markera vem som bestämmer, att inte låta spelaren styra. Om den logiken gäller för de största klubbarna så bör den rimligtvis gälla lika för de lite mindre klubbarna.
Istället kommer folk dra fram de klassiska egocentrerade argumenten. Adam Lallana ”förtjänar” att få spela i Champions League till exempel. Eller så förtjänar han att få chansen att spela för en storklubb. Eller liknande typer av självgoda tankegångar.
Ett annat påstående vore att Adam Lallana har gjort lång tjänstgöring för Southampton och således förtjänar att få flytta. Vilket utgår från en märklig tankegång att Lallana inte samtidigt under denna tid fått ersättning av Southampton, i form av exempelvis lön och personlig utveckling.
Det är samtidigt svårt att föreställa sig någon säga något liknande om spelare i till exempel Arsenal, Liverpool eller Man Utd: ”Jack Wilshere har spelat så länge för Arsenal, han förtjänar en flytt till Liverpool!”
:::
Inga finansiella skäl är goda nog för Southampton att sälja Adam Lallana, och i och med att det är en av lagets nyckelspelare så ligger det knappast i lagets intresse att sälja honom.
Om Southampton beslutar sig för att sälja Adam Lallana så gör de det för att de viker sig för hans krav. Vilket så klart vore en form av så kallad panikförsäljning, de säljer för att de tror att de måste.
Eldprovet den här sommaren består alltså i att undvika panikförsäljningar, vilket i den här situationen betyder att hålla fast vid Adam Lallans fyraårskontrakt, ungefär som Liverpool förra sommaren gjorde med Luis Suarez.
Eller i alla fall, som Man Utd gjorde med Cristiano Ronaldo när denne 2008 ville släppas från sitt ”slavkontrakt” med klubben, säga till Adam Lallana att han får inte lämna klubben i år, men att samtalet kan återupptas sommaren därpå.
Det skulle betyda att Southampton får behålla sin bäste spelare, och det skulle visa att Southampton inte är svaga, att de har ambition, och att inga stora klubbar kommer kunna använda dem som sillysommarens transferpiñata.
:::
Be Champions!!