Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

West Bromwich, 2014-15

Många frågetecken kring Alan Irvine som ny head coach vilket är ett orosmoment inför säsongen. Värvningarna av Craig Gardner och Joleon Lescott höjer laget, i vilket framför allt försvaret har förstärkts. West Brom har att se fram emot ännu en påfrestande nedflyttningsstrid.

Klubbledningens rekryteringsbeslut i West Brom var en märklig aspekt redan förra säsongen och ser ut att vara fortsatt märklig denna säsong. Beslutet då var att sparka Steve Clarke och istället anställa Pepe Mel, i vad som framstod som en både besynnerlig och illa researchad anställning. Den här säsongen har West Brom valt att anställa den oerfarne och inte särskilt meriterade Alan Irvine som head coach.

Irvines meritlista kan sammanfattas med att han varit manager för två klubbar, Preston och Sheffield Wednesday, och fått sparken från båda. Sedan han fick sparken av Sheffield Wednesday för tre år sedan har han inte haft något jobb som manager eller head coach. Det är en anställning som skapat oro i de egna leden bland framför allt supportrar som anser att den visar på en oroväckande brist på ambition.

Det är ingen särskilt bra utgångspunkt för West Brom, särskilt sett till hur lagets utvecklingskurva ser ut. Förra säsongen inleddes tämligen bra men West Brom föll samman under säsongen och klarade sig till sist kvar i Premier League med ett nödrop. Om säsongen varit bara några matcher längre så hade West Brom med all säkerhet spelat i The Championship denna säsong. Vad West Brom behöver är en nytändning men denna har inte kommit med Alan Irvine.

Istället har West Brom föresatt sig att reformera sitt försvar. Joleon Lescott är den mest uppenbara värvningen, en ledargestalt i backlinjen som bättre kan organisera lagets försvarsspel. Chris Baird är en annan rutinerad värvning. Annars är det på ytterbacksplatserna som West Brom verkligen har förstärkt. På vänsterbacken har Sebastien Pocognoli köpts in och på högerbacken har West Brom lånat Andre Wisdom från Liverpool. Men viktigast är kanske att målvakten Ben Foster förnyat sitt kontrakt med klubben.

Två andra värvningar sticker dock ut, av lite olika skäl. Köpet av Craig Gardner från Sunderland är väldigt bra. En energisk och effektiv spelfördelare på det centrala mittfältet som också är bra på fasta situationer. En spelare som kan bli otroligt betydelsefull för West Brom. Den i sammanhanget okände Brown Ideye, köpt för £10m från Dynamo Kiev, är mer tveksam, allra helst som Alan Irvine påstått att han aldrig sett honom spela innan köpet gick igenom.

Sammantaget får man säga att det har varit en bra sommar för West Brom så här långt. Laget var i behov av en central spelfördelare likaväl som en ledargestalt i backlinjen, och med Craig Gardner och Joleon Lescott kan man säga att detta är just vad West Brom också har ordnat. Det betyder inte att West Brom nödvändigtvis håller sig kvar i Premier League, men det betyder att de åtminstone har en vettig chans.

:::

Nyckelspelare:

Ben Foster. I ett försvar dit många nya spelare har värvats men flertalet gamla spelare fortfarande finns kvar, så får Foster en viktig roll som ledare och organisatör i det egna straffområdet. Foster har imponerat i West Brom, en otroligt skicklig målvakt med kapacitet att vinna matcher åt laget.

Craig Gardner. Skicklig spelfördelare som värvats fritt från Sunderland inför den här säsongen. Kan bidra till att göra West Brom mindre förutsägbara i sitt anfallsspel och länka ihop mittfält och anfall. Kan vara skillnaden mellan nytt kontrakt och nedflyttning.

Brown Ideye. Något av en chansning för West Brom. För £10m måste laget hoppas att de fått en riktigt skicklig anfallare med förmåga att avgöra matcher, annars är det för mycket pengar för dem. Om inte Ideye levererar, så får West Brom förlita sig på Victor Anichebe och Saido Berahino.

:::

De fem första matcherna:

Sunderland (h)
Southampton (a)
Swansea (a)
Everton (h)
Tottenham (a)

West Brom kommer få bekänna färg redan i säsongsinledningen. Den första hemmamatchen mot Sunderland är en match som verkligen kan vinnas. Även de två därpå följande bortamatcherna, mot Southampton och Swansea, är matcher där West Brom kan visa vad de går för, precis som Everton hemma. Om West Brom kommer från dessa fem matcher med åtta poäng eller mer så är det ett styrkebesked. Lyckas de inte få ihop fem poäng på dessa fem matcher så har laget visat redan i säsongsinledningen att de kommer få problem den här säsongen.

:::

Prognos: Botten

West Brom har förstärkt sin spelartrupp inför den här säsongen. Problemet är bara att det har även motståndarna gjort. West Brom har kapacitet att klara sig kvar i Premier League men inte riktigt kapacitet att göra det utan mer eller mindre stora bekymmer, och en nervpåfrestande nedflyttningsstid. Det som oroar mest är kompetensen på managerposten och den oro detta genererar, både i termer av oro på läktarna men också den risk för ännu ett uppslitande managerbyte under säsongen.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Loic Remy utgör ett tydligt dilemma för QPR och Harry Redknapp

Trots att Liverpool redan har Daniel Sturridge i truppen, och trots att Liverpool redan har värvat Rickie Lambert från Southampton inför den här säsongen, så är klubben ändå på jakt efter en ny anfallare sedan Luis Suarez flyttat till Barcelona.

Liverpool var också mycket långt gångna i att värva från Loic Remy från QPR för en rund summa om cirka £8m. Remy, som var på lån till Newcastle, gjorde förra säsongen 14 mål på 31 ligamatcher och fick med det anses som Newcastles främsta anfallsvapen.

Därför var det desto märkligare när Liverpool efter många om och men meddelade att de avbröt värvningen av Loic Remy sedan denne, enligt Liverpool, misslyckats med sin medicinska undersökning. Någon mer specifik anledning vad detta misslyckande berodde på har ännu inte meddelats.

Lite tudelad är man kanske kring detta besked. Å ena sidan känns det som rätt onödigt att lägga tid och energi på att ta ett spelarköp så långt för att i sista sekunden bara dra sig ur. Å andra sidan så syftar ju den medicinska undersökningen just till att avslöja om där finns några problem, en form av besiktning av varan helt enkelt.

Harry Redknapp, QPR:s manager, gick naturligvis i taket. Han menade rätt kvickt att Liverpool måste ha haft någon annan anledning att dra sig ur affären, att Loic Remy utan problem passerat medicinska undersökningar för Marseille, QPR och Newcastle, såväl som för franska landslaget.

Därefter konstaterade han att det hela var till QPR:s fördel, eftersom det betydde att ”en av Premier Leagues bästa anfallare” stannade kvar i klubben, och att Remy kunde betyda 20 mål för QPR under den kommande säsongen.

Vad Liverpool skulle ha att vinna på den här situationen, som Harry Redknapp lite antyder, är oklart. Om de faktiskt bara hann ändra sig om Loic Remy så är det naturligtvis märkligt agerat, men det är svårt att tänka sig att de skulle dra affären så långt om de inte verkligen var intresserade. Och £8m för en hyfsat bevisad anfallare i Premier League är heller inga enorma pengar.

Däremot är det desto mer uppenbart vad QPR och Harry Redknapp har att vinna på dennes uttalanden. För om Liverpools situation är lite knepig så är QPR:s situation betydligt mer besvärlig. De sitter fast med en spelare som på samma gång vill lämna klubben och dessutom är i det närmaste osäljbar efter en misslyckad medicinsk undersökning.

Vilken klubb skulle inte bli betydligt mer skeptisk till att köpa Loic Remy efter att Liverpool på grund av medicinska skäl avbrutit sitt köp? Ingen klubb gillar den typen av risk, verklig eller inbillad. Allra minst är det ett scenario som skulle kraftigt reducera Remys pris på transfermarknaden, vilket betyder mindre pengar för QPR.

Harry Redknapp har alltså sina mycket tydliga politiska skäl att dels rikta misstankar mot Liverpools egentliga motiv för att dra sig ur affären, samt att dels lyfta fram vilken fördel det är för QPR att kunna behålla ”en av Premier Leagues bästa anfallare”. Därmed inte sagt att han med nödvändighet måste ha fel.

Men man undrar så klart, om det nu är så till QPR:s stora fördel att få behålla Loic Remy, varför de inte gjorde några större ansträngningar att behålla honom innan Liverpool drog sig ur affären.

Det får hur som helst beskrivas som en av de märkligare händelserna på transfermarknaden i Premier League den här sommaren. Och kanske är det en fadäs som visar på att det möjligen vore klokare att ha den medicinska undersökningen som utgångspunkt för fortsatta förhandlingar, snarare än att ha dem som sista steg innan kontraktssigneringen.

Det hade i alla fall sparat en hel del tid och energi för både Liverpool och QPR den här sommaren. På samma sång som det hade rätat ut ett och annat frågetecken som nu har uppstått.

Liverpool kan emellertid gå vidare och behöver bara svära lite över förslösad tid. No big deal kan tyckas. För QPR återstår dock större problem. Kommer de att framgångsrikt kunna göra Loic Remy till en produktiv anfallare i laget, i sådana fall betydligt mer värt för klubben än £8m?! Eller, om inte, kommer de att hitta någon annan villig köpare som är beredd att betala mer än brödsmulor för spelaren?

QPR och Harry Redknapp har ett besvärligt dilemma att hantera med några veckor kvar till ligapremiären.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Leicester, 2014-15

Överlägsna seriesegrare i The Championship och en klubbledning som talar om europeiskt cupspel inom fem år. Leicester har stora planer samtidigt som Nigel Pearson sin idé om hur laget ska etableras genom att skynda långsamt. Laget är starkt både offensivt och defensivt men saknar de riktiga profilspelarna för att den här säsongen kunna sikta så mycket högre än att hålla sig kvar.

Nigel Pearson låg förra säsongen bakom en av de mer imponerande bedrifterna när han såg till att Leicester vann The Championship med tämligen bred marginal, 31 vinster på 46 matcher och sammanlagt 102 poäng, vilket är ett klubbrekord för Leicester på den här nivån. Leicester spelade som ett lag och spelade utifrån sina egna styrkor.

Det är en sak att göra det i The Championship. Men mycket av Leicesters lycka i Premier League kommer bero på deras förmåga att göra detsamma i just Premier League. Pressen är där en helt annan, kvaliteten på motståndet likaså, och fler än en klubbledning har känt att det kliat i avtryckarfingret när resultaten börjar gå emot.

Men det är heller ingen tillfällighet att Leicester vann The Championship så förhållandevis bekvämt. Och på pappret ser de också ut som den nykomling som står bäst rustat för Premier League. Laget är produktivt framåt men också stabilt bakåt. Deras 83 mål förra säsongen var bäst i ligan och deras 43 insläppta mål betyder att bara Burnley släppte in färre mål än dem.

Klubbens ägare, thailändska King Power, har också finansiella resurser att kunna etablera klubben i Premier League. Klubbens målsättning är dock högre och man säger att Leicester inom fem år kommer sikta på att kvalificera sig för europeiskt cupspel. Förutsättningarna finns där även om det självklart finns många andra klubbar som vill ha ett ord med i laget.

Hittills den här sommaren har Nigel Pearson värvat bra men också billigt. Både Matthew Upson och Marc Albrighton har värvats in på fri transfer, vilket förstärker Leicesters försvar samtidigt som det kompletterar lagets offensiva hot från kanterna. Det är också från kanterna som många av Leicesters målchanser skapas, där inte minst Anthony Knockaert var framstående under förra säsongen.

Med två och en halv vecka kvar till ligapremiären är känslan ändå att Leicester behöver förstärka i första hand på det centrala mittfältet, som i nuläget ser oroväckande tunt ut. Daniel Drinkwater imponerade stort på det centrala mittfältet förra säsongen, och valdes bland annat ut till årets lag i The Championship, men vid sidan av honom saknas spetskvalitet.

:::

Nyckelspelare:

Kasper Schmeichel. Sådan far, sådan son. Var en fantom i målet under förra säsongen och allt talar för att han kommer bli en väldigt viktig spelare också den här säsongen. Har utvecklat ett bra samarbete med Leicesters backlinje, inte minst lagkaptenen och mittbacken Wes Morgan.

Anthony Knockaert. [Nockäär]. Flyfotad yttermittfältare, kapabel att spela på båda kanterna, som är Leicesters kanske mest kreativa spelare. Skapar många målchanser för det egna laget och var en bidragande nyckelspelare bakom Leicesters serieseger förra säsongen.

David Nugent. Rutin och erfarenhet är otroligt viktigt för en nykomling i Premier League och Nugent besitter detta i massor. Också otroligt viktig som målskytt och för en nykomling eller ett lag inblandat i bottenstriden, ofta är det samma sak, är det livsviktigt med anfallare som vet att utnyttja de chanser som skapas.

:::

De fem första matcherna:

Everton (h)
Chelsea (a)
Arsenal (h)
Stoke (a)
Man Utd (h)

Hiskelig inledning på säsongen för Leicester som möter fyra toppkonkurrenter redan i de fem första matcherna, tre av dem visserligen på hemmaplan. Därtill en bortamatch mot Stoke. Premiärmatchen mot Everton blir betydelsefull, en vinst mot Everton gör att laget går in med gott håg till de återstående matcherna. Annars är allt över tre poäng på de fem första matcherna en stor bonus för Leicester, som måste jobba på att oavsett resultat komma från dessa fem matcher med rätt mental inställning i behåll.

:::

Prognos: Nedre mitten

Leicester var av de tre nykomlingarna det överlägsna laget i The Championship, men det säger inte alltid vilket lag som kommer att därefter prestera bäst i Premier League. Leicester har onekligen potentialen att hänga kvar i Premier League, men mycket talar för att åtminstone den första säsongen kommer innebära en strid på kniven för att faktiskt lyckas.

Avsaknaden av profilspelare i laget är det som allra mest talar för detta. Å ena sidan är Leicesters kollektiva spel ett av lagets styrkor och Nigel Pearson gör klokt som arbetar vidare med detta snarare än att jaga nya spelare som ett form av självändamål. Men på kort sikt kan detta också vara begränsande, och målsättningarna och förväntningarna måste sättas därefter.

Det är inte helt självklart att detta leder till harmoni mellan Pearson och klubbstyrelsen. Vi har sett flera exempel på det förut. En manager kan visa sig prestera väldigt bra i lägre divisioner för att därefter ha svårt att verkligen lyfta också i Premier League, samtidigt som en klubbstyrelse kan vara benägen att utnyttja denne managers kompetens för att ta sig till Premier League för att väl där leta rätt på ett nytt och större namn.

Det där är omöjligt att förutse innan säsongen har startat, men det är en faktor som på något sätt kommer att påverka Leicesters säsong, även om det är ogörligt att på förhand säga exakt hur. Det kan gå som för QPR likaväl som det kan gå som för Southampton.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Att köpa Romelu Lukaku skulle visa på Evertons framsteg

Everton hade en fantastisk fjolårssäsong. De slutade femma i ligan men ett kort tag såg det faktiskt ut som om de skulle kunna klämma sig förbi Arsenal upp på fjärdeplats. Att sluta före storklubbar som Tottenham och Man Utd, men ändå missa Champions League, är så klart något bittersött men på det stora hela är det ändå en säsong som Everton måste vara väldigt nöjda med.

Everton står den här säsongen inför samma typ av utmaning som deras närmaste grannar Liverpool. Att följa upp en väldigt bra säsong och visa att denna säsong inte var något undantag, helst att kanske till och med höja nivån och prestera lite bättre. Vilket aldrig är lätt och inte heller kommer vara lätt, vare sig för Everton eller Liverpool.

Roberto Martinez ansvarade för ett mycket intressant fotbollslag förra säsongen. Han lyckades behålla den defensiva organisation som Everton byggt upp med David Moyes som manager men kompletterade denna både med ett betydligt mer kreativt och kraftfullt mittfältsspel, och en mer positiv och optimistisk spelidé.

Problemområdet var anfallet, som ofta varit fallet för Everton. En spelare som kunde lösa en del problem var Victor Anichebe, men han har sedan dess sålts till West Brom. Mycket av Evertons anfallsproduktion gick via Romelu Lukaku, men han var bara på lån från Chelsea och Everton kan alltså inte räkna med att ha tillgång till honom även denna säsong.

Så när Roberto Martinez pratar om att han vill förstärka Evertons anfall så är det rimligtvis anfallet han då pratar om. Mittfältet och mittförsvaret har redan förstärkts och stadgats upp i och med värvningarna av Gareth Barry och Muhamed Besic. I anfallet är det dock tunt med endast Steve Naismith och framtidshoppet Hallam Hoe att tillgå.

Nu verkar Everton vilja göra med Romelu Lukaku som de redan har gjort med Gareth Barry, det vill säga permanent köpa den spelare som de under förra säsongen lånade. Det vore självklart en mycket bra värvning av Everton men den intressanta frågan är om de faktiskt kommer kunna köpa Lukaku från Chelsea.

Chelsea är förmodligen inte bromsklossen i det avseendet. De köpte Lukaku från Anderlecht 2011 men har fått mycket få chanser under sina tre säsonger i klubben, detta trots att han gjort stor succé i båda de klubbar han varit utlånad till, West Brom respektive Everton. Inte heller José Mourinho verkar särskilt intresserad av Lukaku, vilket köpen av Diego Costa och Didier Drogba också indikerar.

Men andra klubbar kan vara ett hinder. Romelu Lukaku är bara 21 år och en av Europas allra mest lovande anfallsspelare. Ett flertal spanska och andra europeiska klubbar har visat sitt intresse för Lukaku, och i flera av dessa fall så kan de också erbjuda Champions League-spel. Detta tillsammans med hög lön kan locka Lukaku mer än Everton.

Men Roberto Martinez yttrade sig väldigt självsäkert om Evertons chanser att värva Romelu Lukaku: ”Of course we’ll get him.” Den typen av kategoriska uttalanden gör sällan en manager eller egentligen någon beslutsfattare om de inte känner sig väldigt säkra på sin sak. Då kan man så klart fråga sig på vad denna självsäkerhet grundar sig.

Rimligtvis måste Martinez veta efter samtal med Lukaku och dennes företrädare att spelaren verkligen vill till Everton. Ian Atkins, Evertons chef för spelarrekrytering, antyder också just detta och menar att Lukaku är inställd på att han vill till Everton. Nu är en spelares inställning förvisso något som kan förändras från dag till dag, beroende på vilka erbjudanden som står till buds.

Frågan är dock vilka erbjudanden som faktiskt står till buds. VM är ett skyltfönster, på gott och på ont, och Romelu Lukaku övertygade över huvud taget inte i VM, vilket säkert avskräcker en del klubbar. På samma sätt lär de större klubbarna säkert undra hur det egentligen kommer sig att Chelsea inte har besvärat sig med att faktiskt ge Lukaku någon speltid att tala om.

Att Romelu Lukaku vill till Everton är kanske inte så konstigt. Han har spelat i klubben under en säsong och känner således till både klubben, spelarna och staden. Fortsatt spel i Premier League lockar säkert också. Everton å sin sida kan bortse från ovan nämnda yttre frågetecken då de redan fått pröva spelaren under en säsong med lyckat resultat. Sådant väcker förtroende.

Ekonomin är självklart en fråga. Everton har haft sina finansiella bekymmer och begränsningar under senare år. Väldigt lite har förändrats för Everton i fråga om klubbens arena, lika lite som Evertons kommersiella intäkter egentligen har stigit i någon meningsfull utsträckning. Men Everton likt alla företag räknar också hem framtida intäkter, och där har Premier Leagues nya TV-avtal ökat även Evertons ekonomiska styrka.

Everton kan alltså mycket väl ha råd med Romelu Lukaku och kanske finns goda skäl för Roberto Martinez tvärsäkerhet. Everton kan helt enkelt smida medans marknaden för Lukaku inte är särskilt het. Det är en spelare vars pris i nuläget är nedsatt men vars materiella värde på planen och vars finansiella värde i framtiden kan visa sig väldigt stort.

I det avseendet ett lysande köp för Everton, som därmed skulle ta ett stort steg mot att kunna bygga vidare på den förra väldigt framgångsrika säsongen. Även om värvningarna så här långt mest går ut på att se till att laget kan behålla spelare de ändå hade tillgång till förra säsongen.

:::

TRANSFERKOLLEN:

Dejan Lovren (CB), Southampton till Liverpool, £20m. Bra försvarsspelare som visade sig vara ett bra köp för Southampton. Liverpool behöver förstärka i sitt mittförsvar. Lovren hyllades ofta under förra säsongen men i min mening något överdrivet. Kan dock bli bra i Liverpool som har ett liknande spel som Southampton. Dock stora pengar. Väl godkänd (+++)

Callum Chambers (RB), Southampton till Arsenal, £12m. Talangfull spelare och Arsenal har onekligen skapat full besättning på högerbacken den här sommaren. Chambers gjorde 21 matcher för Southampton förra säsongen och har alltså rutin från ligaspel. Men hur mycket spel blir det i Arsenal? Väl godkänd (+++)

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Burnley, 2014-15

Ett gediget men på samma gång otillräckligt lagbygge för Premier League. En kombination av några väldigt lovande unga spelare, taktisk organisation och god arbetsmoral. Lagets kollektiva styrka får dock svårt mot den individuella skickligheten i Premier League.

Det fanns ett visst missnöje runt Burnley inför förra säsongen när Sean Dyche då beslutade sig för att sälja lagets främste målskytt Charlie Austin för £4m till QPR. Få trodde då att Burnley skulle kunna utmana i toppen av The Championship, särskilt som Dyche valde att inte investera i någon direkt ersättare till den flyktade Austin.

Burnleys andraplats och automatiska uppflyttning till Premier League, dit de återvänder efter fyra säsonger i The Championship sedan klubbens senaste besök i den högsta divisionen. Nu hoppas Burnley på en mer långvarig närvaro i Premier League, vilket klubben tack vare Dyches starka lagbygge har goda skäl att i alla fall hoppas på.

Försäljningen av Charlie Austin ledde till att Dyche tvingades sätta sin tilltro till en ny anfallsduo i form av Danny Ings och Sam Vokes. Tillsammans gjorde dessa båda spelare 41 mål under förra säsongen, och Ings utsågs till årets spelare i The Championship. Jackpot för Dyche således, men också en belöning för ett modigt beslut.

Men Burnley tog sig inte till Premier League enbart på grund av Ings och Vokes bravader. Laget visade upp ett gott kollektiv och inte minst ett framgångsrikt försvarsspel. Burnley släppte in lägst antal mål i serien, målvakten Tom Heaton höll 14 nollor under säsongen och var tillsammans med försvararna Jason Shackell och Kieran Trippier otroligt betydelsefulla för Burnleys uppflyttning.

Burnley ser således väl rustade ut i planens båda ändar. Och under sommaren har Sean Dyche också förstärkt sitt mittfält, bland andra med Michael Kightly från Stoke och Matt Taylor från West Ham. Men värvningarna av dessa båda yttermittfältare visar också på vad som riskerar bli Burnleys taktiska akilleshäl under den kommande säsongen, det centrala mittfältet.

Men Burnley med Sean Dyche som manager är åtminstone inte något lag som kommer att vika ned sig mentalt under säsongen. Det är ett lag med en god grund att stå på, ett taktiskt sammansvetsat lag och en väl inpräntad arbetsmoral. Huruvida detta räcker till i Premier League återstår att se.

:::

Nyckelspelare:

Kieran Trippier. Blott 23 år gammal redan två gånger i rad utsedd till The Championships bästa högerback. Stark defensiv men samtidigt produktiv offensivt, han svarade bland annat för flest assists i The Championship förra säsongen.

Michael Kightly. Befinner sig nu i Burnley permanent sedan han varit i klubben på lån under ett år. Kreativ yttermittfältare som kommer vara mycket viktig för Burnleys skapande av målchanser, oftast det område som nykomlingar i Premier League har svårast med.

Danny Ings. En effektiv anfallare är alltid betydelsefull för alla lag och mycket av Burnleys framgång den här säsongen kommer bero på Ings förmåga att prestera lika bra i Premier League som han gjorde i The Championship. Ett tufft uppdrag.

:::

De fem första matcherna:

Chelsea (h)
Swansea (a)
Man Utd (h)
Crystal Palace (a)
Sunderland (h)

Absolut ingen lätt inledning för Burnley som löper en förhållandevis stor risk att stå på noll poäng efter de tre första spelade matcherna. Allt över fem poäng från dessa första fem ligamatcher får anses som en väldigt god skörd för Burnley, och det viktiga för Sean Dyche är att inpränta att ligan inte avgörs under de fem första omgångarna.

:::

Prognos: Botten

Förra gången Burnley var i Premier League så ansågs de vara ett givet bottenlag. Den här gången ser lagets chanser bättre ut utan att för den sakens skull framstå som helt lysande. Laget har bra spelare på de flesta positioner men saknar den riktiga tyngden för att verkligen kunna hävda sig på allvar i den högsta divisionen, och lagets spelare saknar den nödvändiga erfarenheten från Premier League. Ska Burnley hålla sig kvar så måste det bygga på lagets kollektiva styrka, men den individuella skickligheten i Premier League riskerar bli dem övermäktig.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Hur vinner man Premier League?

Vi befinner oss i en rätt härlig period i Premier League. Varje säsong känns på något vis bättre och mer spännande och dramatisk än den förra, och det är ett mönster som åtminstone verkar kunna upprepas denna säsong. Premier League har mellan sex och sju lag som samtliga kan komma precis var som helst på någon av de översta platserna.

Sommaren ägnas åt att de olika klubbarna förbereder sig inför den säsong som komma skall. Rimligtvis utgår dessa förberedelser från en tanke och denna tanke bör kanske vara vad som egentligen saknas och således krävs för att de ska kunna vinna Premier League kommande säsong.

Vinner ligan gör den klubb som samlar på sig flest poäng under säsongen, men med hyfsat enkel statistik kan denna truism brytas ned till mer meningsfulla nyckeltal. Sådan statistik utgår lämpligtvis från de 22 tidigare vinnarna av Premier League och hur de har presterat i termer av vinster, förluster, poäng, gjorda och insläppta mål.

Av dessa 22 ligavinnare är Chelsea från 2004-05 den bästa. Deras 95 poäng från den säsongen är ligarekord, de förlorade bara en ligamatch under hela säsongen och släppte dessutom bara in 0,4 mål per match. Den svagaste ligavinnaren är å andra sidan Man Utd från 1996-97 som bara vann 55% av sina matcher, släppte in tre gånger så många mål per match som Chelsea och därtill hade fräckheten att förlora hela fem matcher.

Dessa är de båda ytterligheterna och genomsnittet över de 22 ligasäsongerna hamnar rätt precis mittemellan dem. Från denna statistik av genomsnittet kan vi dra några enkla slutsatser:

(1) Om ett lag ska vinna Premier League så behöver laget vinna 67,5% av sina matcher,

(2) Det lag som vinner ligan släpper in i genomsnitt 0,84 mål per match, och endast vid tre tillfällen under Premier League har ett lag släppt in mer än ett mål per match och ändå vunnit ligan, samt

(3) Om ett lag ska vinna Premier League så har laget inte råd att förlora mer än fem-sex matcher under säsongen, vilket givet antal toppmöten på bortaplan inte är överdrivet mycket.

Med detta som utgångspunkt så blir det rätt lätt att räkna på vad klubbarna bakom Man City behöver förbättra för att kunna ta ligatiteln från dem. Bland annat räknar vi snabbt ut att Liverpool skulle behöva släppa in 13 färre mål den här säsongen för att nå upp till så kallad mästarnivå.

Arsenal å sin sida behöver släppa in fyra mål färre men behöver också skära ned sitt antal förluster med åtminstone en match. Man Utd å andra sidan skulle behöva vinna sju fler matcher under 2014-15 än vad de mäktade med under förra säsongen om de ska kunna anses ha någon möjlighet att vinna ligan.

Chelsea behöver i själva verket rent statistiskt inte förbättra så särskilt mycket utifrån dessa nyckeltal för att kunna vinna ligan. De ligger hyfsat bra i fas och José Mourinho har ju onekligen förstärkt sin spelartrupp under sommaren.

Nu är så klart dessa resonemang lite vanskliga. Fotboll är inte höjdhopp där man lyckas bara man tar sig över ribban utan att den faller. Ribban är alltså rörlig. Ett lag kan med andra ord prestera mästerligt enligt dessa nyckeltal, men om något annat lag presterar ännu bättre under just den säsongen, så vinner man ändå inte ligan.

Det är heller ingen tillfällighet att de statistiska rekorden för Premier League-vinnare sattes under mitten av 00-talet. Det ställdes inte samma krav på perfektion under exempelvis 1990-talet för att vinna ligan. Exempelvis pratades det ju då vitt och brett om Man Utds vårspurter, vilket så klart underförstått antyder att det gick att slöa lite på hösten och ändå vinna ligan.

Nyckeltalens genomsnitt har således konsekvent ökat. I och med att Premier League blir alltmer jämn som liga, inte minst i toppen av tabellen, så är det däremot rimligt att förvänta sig att nyckeltalen sjunker igen. Mästare kommer inte vinna riktigt lika många matcher, de kommer förmodligen släppa in några fler mål och de löper större risk att förlora matcher.

Det betyder däremot inte att det har blivit lättare att vinna Premier League. Tvärtom. Det finns förmodligen ingen liga i världen som är svårare att vinna än Premier League.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Queens Park Rangers, 2014-15

Nykomlingar men ändå gamla bekanta i Premier League. QPR:s chanser i Premier League ser goda ut efter att ha förstärkt sitt mittförsvar men anfallet väcker fortfarande frågor. Harry Redknapp är ett namn som talar för trygghet på managerposten och en mer stabil sejour i Premier League för QPR den här gången.

QPR återvänder till Premier League endast ett år efter att de åkt ur ligan med en snyftning. Det var dock en knölig väg tillbaka. QPR slutade fyra i The Championship och tvingades till playoff. Väl där var de i långa stunder utspelade av Derby på Wembley men lyckades ändå vinna tack vare ett sent mål från Bobby Zamora.

Överlag presterade QPR ändå bra förra säsongen. 60 mål på 46 ligamatcher är förvisso inte något imponerande facit, men QPR:s mittfält bestående av spelare som Joey Barton, Jermaine Jenas och Ravel Morrison måste förmodligen betraktas som The Championships bästa mittfält under 2013-14. Det är ett mittfält som skapar målchanser och QPR måste bara bli bättre på att ta tillvara dessa målchanser.

QPR:s huvudsakliga problem under förra säsongen var försvaret, som saknade bredd och spetskvalitet. Richard Dunne och Clint Hill spelade majoriteten av matcherna i mittförsvaret. Det är emellertid ett problemområde som Harry Redknapp har adresserat under sommaren genom värvningarna av Rio Ferdinand och Steven Caulker, potentiellt ett av Premier Leagues mer framstående mittbackspar.

Harry Redknapp som manager är också något som gör QPR mer stabila denna säsong än förra gången klubben befann sig i Premier League. Då undergrävde klubbledningen sitt eget lag genom att först värva in horder av nya spelare och därefter inleda den närmast obligatoriska managerkarusellen. Redknapp är ett tillräckligt stort namn i sig själv för att motivera stabilitet, samtidigt som han efter sina två år i klubben har getts tid att bygga upp sitt eget lag.

Med knappt tre veckor kvar till ligapremiären så är det huvudsakligen anfallet som Redknapp måste bygga vidare på för att verkligen göra QPR konkurrenskraftiga under kommande säsong. Charlie Austin presterade bra i The Championship och gjorde 17 mål men måste nu visa att han håller också i Premier League. Loic Remy lämnar med all sannolikhet klubben. Behöver QPR värva en etablerad anfallare?

:::

Nyckelspelare:

Rio Ferdinand. Gammal spelare men en ledare i backlinjen och en spelare som inte minst Steven Caulker kan lära mycket av. Mängder med erfarenhet och förmodligen motiverad av att återförenas med Harry Redknapp.

Joey Barton. Kontroversiell spelare på QPR:s mittfält som dock visade både sitt kunnande och sitt värde i The Championship. Kan fylla flera olika roller på mittfältet och är en spelare vars kvalitet ofta underskattas på grund av sin personlighet.

Charlie Austin. Omhuldad anfallare som har haft några riktigt bra säsonger i The Championship men som nu är den målskytt som QPR så här långt vilar sina förhoppningar på i Premier League. Viktigt att Austin visar att han är mogen att hoppa upp detta steg.

:::

De fem första matcherna:

Hull (h)
Tottenham (a)
Sunderland (h)
Man Utd (a)
Stoke (h)

En överkomlig säsongsinledning för QPR som förvisso inte kan räkna med några poäng på bortaplan men som på sina tre hemmamatcher både kan och behöver se till att de har en godkänd poängskörd att arbeta vidare med. Om de efter fem omgångar har mellan 7-9 poäng så måste QPR betrakta sin inledning på säsongen som mycket lyckad.

:::

Prognos: Mitten av tabellen

Premier League är en så jämn liga nu för tiden att det är minst sagt svårt att innan säsongen väl har börjat kunna säga hur lagen kommer att placera sig inbördes. QPR är förvisso nykomling men är ändå ett lag och en klubb som besitter färsk erfarenhet av Premier League. Laget består samtidigt av skickliga spelare och om Redknapp kan realisera deras potential så ska QPR kunna sikta på tabellens mitt och ett förnyat Premier League-kontrakt.

Avgörande för QPR den här säsongen blir lagets förmåga att stänga matcher och spela på resultat. När QPR spelade i Premier League för två säsonger sedan tappade de många poäng i slutet av matcherna när motståndarna tilläts antingen kvittera eller avgöra matchen. En måttstock på QPR:s framgång är i vilken utsträckning Redknapp har lyckats utveckla lagets taktiska disciplin och uthållighet.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov

Television cash

Premier League får ofta kritik för att vara girigt, pengahungrigt och en liga där kapitalet tillåts styra i alldeles för hög utsträckning. Premier League är samtidigt den liga som förmodligen kommit längst vad avser en kollektiv och i grova drag jämlik fördelning av sina TV-intäkter. Två omständigheter som är rätt svåra att få ihop.

Sporting Intelligence har sammanställt TV-siffror och TV-intäkter från den gångna säsongen 2013-14. De kommer bland annat fram till att Liverpool och Man Utd är de två mest populära klubbarna bland brittiska TV-tittare, med i genomsnitt 1,31 respektive 1,4 miljoner tittare per match.

Baserat på dessa tittarsiffror drar Sporting Intelligence den inte helt ologiska slutsatsen att olika klubbar är olika intressanta för TV-tittarna. Så naturligtvis väljer de stora TV-kanalerna, Sky Sports och BT Sports, att i huvudsak också visa de så kallade stora klubbarna. Det är dessa klubbar som genererar det stora tittarantalet.

Om TV-intäkterna alltså skulle fördelas utifrån respektive klubbs prestation i termer av hur många tittare som klubben lockar så skulle vi således få se en helt annan intäktsfördelning. Inte som nu när den klubb som tjänar mest (Liverpool) bara tjänar 1,57x så mycket som den klubb som tjänar minst (Cardiff).

Om vi jämför med de andra stora ligorna i Europa så är denna kvot där väsentligt högre. Bundesliga har kvoten 2-1, Ligue 1 kvoten 3,2-1, Serie A har kvoten 4,2-1 och La Liga har smått otroliga 11,3-1.

Grafen i bilden längst upp visar skillnaden mellan en dylik teoretisk fördelning och den fördelning Premier League faktiskt har i nuläget. Här ser vi att de sex så kallade stora klubbarna norpas på totalt närmare £320m som istället fördelas ut på övriga 14 klubbar. ”Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov”, hör man nästan hur Premier League verkar tänka.

De två mest ”givmilda” klubbarna i detta avseende är alltså Liverpool och Man Utd, som enligt den alternativa teoretiska fördelningen således skulle ha tilldelats ytterligare £74m respektive £70m. Det är verkligen inga småpengar, inte ens för dessa stora klubbar.

Nu förlorar emellertid som jag ser det inte de stora klubbarna på detta. Premier Leagues kollektiva fördelning av TV-intäkter är en faktor som gör ligan som helhet jämnare och mer konkurrenskraftig. Premier League som produkt blir således mer attraktiv vilket i sin tur leder fram till allt högre TV-intäkter totalt sett. Alla får alltså hyfsat jämnstora bitar av en större kaka till skillnad från några få som får stora bitar av en betydligt mindre kaka.

Men lite kan den här genomgången få oss att fundera på den möjliga skillnaden mellan de båda begreppen jämlikhet och rättvisa. Många vill se dem som synonyma när de i själva verket inte alls behöver vara det. För vad är egentligen det mest ”rättvisa” – att alla får ”nästan lika mycket” eller att varje klubb får ”vad de förtjänar”?

Den kollektiva och jämlika fördelningen av TV-intäkter i Premier League anser jag vara en av ligans absolut största styrkor, och det är absolut inte något jag vill se förändras. Men jag tycker också det kan vara på sin plats att tänka på de principer som ligger bakom denna fördelning, och inte bara prata om hur girigt och svinigt Premier League är.

Allra helst inte när man betänker att Premier League vid sidan av denna kollektiva TV-intäktsfördelning också betalar ut stora pengar i fallskärmar till nedflyttade klubbar och i investeringar i gräsrotsfotbollen. Naturligtvis värnar Premier League om sig självt, likt alla organisationer, men det är heller inte fråga om det nollsummespel som kritikerna vill framställa det som.

:::

TRANSFERKOLLEN:

Patrick van Aanholt (LB), Chelsea till Sunderland, okänt. Har inte fått särskilt många chanser i Chelseatröjan men det betyder inte att van Aanholt är någon dålig spelare. Kommer få goda chanser till utveckling i Sunderland och kan bli en väldigt bra vänsterback. Väl godkänd (+++)

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Olyckan har aldrig kommit ensam för Andy Carroll

Det klagas ibland högljutt över hur bortskämda och hur bra professionella fotbollsspelare är idag. En spelare som emellertid inte har särskilt mycket att vara lycklig för är Andy Carroll, som i dagarna fick veta att han ännu en gång är skadad och behöver opereras, en åtgärd som innebär att han missar de fyra första månaderna av den här säsongen.

Andy Carrolls fotbollskarriär började ju så bra. Han var en local lad i Newcastle och fick uppleva pojkdrömmen att som anfallare skjuta laget tillbaka till Premier League med 17 mål på 39 matcher. Han fortsatte vara framgångsrik i Premier League där han under höstsäsongen gjorde elva mål på 19 matcher för Newcastle.

Han var en stjärna på Tyneside och det började pratas om Andy Carroll både i landslaget och bland de större klubbarna. Och det är också vid den här tidpunkten som Andy Carrolls karriär kolliderar med det isberg som ska få denna karriär att sjunka lika långsamt men obevekligt som Titanic.

Regissörerna till Andy Carrolls olycka var Chelsea och Liverpool. Chelsea försökte desperat vända tillbaka titelstriden till sin fördel och köpte således Fernando Torres från Liverpool för en obscen summa pengar. Liverpool vill ersätta sin anfallsstjärna med en ny talisman och riktar in sig på Carroll, det nya engelska stjärnskottet.

Väl medvetna om att de kan kräva Liverpool, eller i själva verket Chelsea, på vilka pengar som helst så säljer Newcastle Carroll till dem för osannolika £35m, en summa som ska komma att hänga likt en albatross runt halsen på Andy Carroll.

Summan är självklart en ren marknadskonstruktion och har ingenting med Carrolls kvalitet som fotbollsspelare att göra. Han själv är naturligtvis helt oskyldig till summan. Ändå leder summan till att han värderas utifrån en omöjlig måttstock, en psykologisk börda som blir en drygt 20-årig spelare övermäktig.

Carroll hjälps självfallet inte heller av att komma till ett Liverpool i ett sent stadie av institutionellt förfall, fortfarande levandes i skuggan av ett tidigare katastrofalt ägarskap. Fansen drömmer om framgångar i det förgångna och inte minst Carroll får symbolisera lagets misslyckanden att motsvara dessa i nutid.

Hans tid på Anfield blir ett enda långt mörker. Han har svårt att prestera, han passar inte in taktiskt i laget samtidigt som hans speltid är begränsad i en för fotbollen tämligen klassisk ond cirkel. Målproduktionen börjar sina. Det är också vid den här tidpunkten som hans skadeproblem börjar ge sig tillkänna.

West Ham erbjuder en väg ut ur eländet. De lånar Andy Carroll inför säsongen 2012-13, en säsong där Carroll spelar 24 ligamatcher och gör sju mål. Inte någon fantastisk säsong men ändå tillräckligt för att övertyga West Ham om att där fortfarande finns potential. Ett år senare köper West Ham Carroll från Liverpool för £15m.

Men den andra säsongen börjar illa för Andy Carroll. En skada håller honom borta hela höstsäsongen och han ligadebuterar först i januari. Totalt hinner han göra 15 ligamatcher under våren, på vilka han gör två mål. En mager skörd som nu alltså följs upp av beskedet att han missar också den första halvan av denna säsong.

Man kan föreställa sig att livet i det här läget känns rätt tungt för Andy Carroll, och inte ska det bli bättre. För då beslutar sig David Sullivan, en av West Hams ägare, för att sparka på den som redan ligger ner genom att säga att West Ham gjorde ett misstag som värvade Carroll, och att de köpte honom på inrådan från en läkare som utav en händelse inte längre arbetar kvar i klubben. Hint, hint.

Det talas ofta om fotbollsspelares klubblojalitet, eller kanske snarare om bristen på sådan. Men det sätts kanske i ett annat ljus när klubbarna själva visar upp dylika prov på bristande spelarlojalitet. Sakligt sett kan Sullivan ha rätt, men det är självklart helt fel sätt att framföra det på och kan bara leda till att skuldbelägga spelaren ytterligare.

Helt utan skuld är kanske (!) inte Andy Carroll. Bakgrunden till hans långvariga problem är skador, men skador blir också mer sannolika om grundträningen inte sköts tillräckligt bra. Man kan spekulera i om motgångarna i Liverpool ledde till att Andy Carroll började missköta sin grundträning. Samtidigt kan man se det mänskliga i detta, åtminstone om man försöker.

Andy Carrolls karriär befinner sig alltså i vad som alltmer börjar likna en återvändsgränd. Delvis är det en påminnelse om hur också väldigt lovande fotbollskarriärer kan förvandlas till dess raka motsats enbart utifrån ett enda beslut.

Delvis kan det också vara en påminnelse om hur unga fotbollsspelares öden till stor del är beroende av råd och nycker från agenter, klubbägare, managers och dylika aktörer. I vissa fall talar vi nu om mänskliga gamar som ser till sig själva och skiter fullständigt i vad som i övrigt händer med dessa spelare.

Det positiva för Andy Carroll är att han fortfarande är förhållandevis ung. Han har fortfarande möjligheten att rädda sin karriär från denna återvändsgränd, frågan är om kraften och energin finns kvar att ta denna möjlighet tillvara.

:::

TRANSFERKOLLEN:

Frazier Campbell (ST), Cardiff till Crystal Palace, £1m. Inte så dum värvning av Crystal Palace som värvar en hyfsat erfaren och kraftfull anfallare för en billig penning, om än kanske inte någon anfallare som lyfter laget till några högre nivåer. Väl godkänd (+++)

Didier Drogba (ST), till Chelsea, fri. Nu ska vi inte tro att en 36-årig Didier Drogba kommer att göra några underverk i Chelsea, och skulle han tvingas till det så vore det ju ett rejält underkännande av övriga anfallsalternativ som står Chelsea till buds. Men det är en feelgood-värvning. Godkänd (++)

David Ospina (GK), Nice till Arsenal, £4m. Arsenal värvar en bra målvakt, om det råder inga tvivel. Mina tvivel gäller mer att Arsenal redan har en etablerad förstamålvakt i Wojciech Szczesny, och målvaktspositionen brukar inte må särskilt bra av otydlighet där, vilket inte minst Arsenal borde känna till rätt bra vid det här laget. Väl godkänd (+++)

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Varför värvar fotbollsklubbar spelare?

Det är ju den tiden på året. Silly season. Transferfönstret är öppet vilket betyder att det snurrar rykten om spelare på väg till alla möjliga klubbar, det ena ryktet värre och mer långsökt än det andra. Klubbar spenderar väldiga summor pengar på att köpa spelare och fans sitter som klistrade vid internet för minsta nys om vilka spelare som kan tänkas vara på väg till just deras klubb.

Det är en hektisk tidpunkt, så uppfylld av köphets att väldigt få stannar upp för att fundera över en i själva verket tämligen existentiell fråga: Varför värvar klubbar fotbollsspelare? Det kan verka som en bedrägligt enkel fråga, vilket det på sitt sätt är, men det är också en fråga med ett flertal olika möjliga svar som alla äger sin giltighet.

(a) Man värvar för att förbättra laget. Det första svaret är det mest uppenbara och även det svar som närmast följer den rationella modellen. Klubbar värvar för att förstärka sitt lag. Det går knappast att ifrågasätta i sig självt. Två saker kan däremot ifrågasättas. Dels hur mycket analys och research som ligger bakom dessa värvningar. Dels hur spelarköp som metod prioriteras framför mer långsiktig spelarutveckling. Att kasta pengar på problem framstår som mycket enkelt.

(b) Man värvar för att förnya och tillföra energi. En annan rationell tanke är att nya spelare också värvas inte nödvändigtvis för att de måste vara bättre än befintliga spelare, men för att ändra på gruppdynamiken och få in ny energi och motivation i spelartruppen. Ofta är detta ett grepp för storlag som har vunnit mycket att försöka undvika en så kallad mättnadskänsla som annars lätt uppstår. En teori är att ett framgångsrikt fotbollslag är satt under konstant förändring.

(c) Man värvar för att stärka klubbens varumärke. Det har klagats mycket bland traditionella fans att fotbollen har blivit alltmer av affärsverksamhet, och spelarköp är en del av detta. Det har blivit närmast som en teater under somrarna där man stundtals kan se det som att klubbar värvar spelare till största delen för att väcka uppmärksamhet och generera intresse, något som ska öka klubbens kommersiella potential, TV-intäkter och försäljning av säsongsbiljetter.

(d) Man värvar för att visa att man kan värva. Alla människor är utsatta för grupptryck, så också managers och klubbledare. Fotbollsklubbar förväntas värva, de klubbar som inte värvar under en sommar eller värvar lite brukar av media och fans beskrivas som ”förlorare” under sommaren, vilket kan vara en psykologiskt jobbigt etikett när säsongen väl drar igång. I större klubbar kan den interna kritiken bli våldsam om inga värvningar görs, så att värva spelare blir ett sätt att köpa sig handlingsutrymme.

(e) Man värvar för att motståndarna värvar. Denna förklaring är besläktad med den föregående. Men fotbollsindustrin är till största delen befolkad av män så vi ska kanske inte låta oss förvånas över att transfermarknaden ofta blir till en arena där den ena stora klubben ska mäta snopp med någon annan stor klubb. Real Madrid värvar exempelvis Cristiano Ronaldo och då värvar Barcelona Zlatan Ibrahimovic. Eller så byter vi ut dessa mot Luis Suarez och James Rodriguez.

(f) Man värvar för att dominera sina rivaler. En maktpolitisk och strategisk aspekt av spelarköp är att köpa spelare som samtidigt stärker det ena laget och faktiskt eller psykologiskt, eller båda delarna, försvagar det andra laget, ett sätt att markera sitt revir som alfaklubb helt enkelt. Fernando Torres till Chelsea, Robin van Persie till Man Utd, Arsenals försök att köpa Luis Suarez från Liverpool precis som Chelseas försök att köpa Wayne Rooney från Man Utd, Cesc Fabregas till Chelsea och Man Citys tidigare köpraider i Arsenal är allt exempel på detta.

Dessa svar är inte ömsesidigt uteslutande, inte heller är det nödvändigtvis en uttömmande lista. En och samma värvning kan med andra ord motiveras av både ett eller flera av dessa ovan nämnda svar, vilket inte är så svårt att inse om vi exempelvis skulle gå igenom några av de värvningar som faktiskt gjorts denna sommar eller tidigare somrar, exempelvis Mesut Özil, Alexis Sanchez, Luke Shaw, Juan Mata, Fernando Torres, Robin van Persie med flera.

Vi kan så klart också förundras över några inbyggda motsättningar. Att inte minst media utnämner klubbar till ”förlorare” för att de inte spenderar stora summor på transfermarknaden blir naturligtvis till ett slags moment 22 för klubbarna som samtidigt kritiseras av samma mediaexperter för att trissa upp priser och löner, för att spendera alldeles för mycket, och för att vara alldeles för kortsiktiga i sitt arbete. Men de som bara kommenterar måste självklart inte vara konsekventa och varje dag är en ny dag.

Alla sex svaren på varför klubbar köper spelare är naturligtvis rationella i någon mening. Men de först nämnda svaren är i högre utsträckning mer traditionellt rationella. Det är dessa svar som skulle stå i en hypotetisk kursbok om spelarköp i fotbollsklubbar. Men även de senare svaren har sin plats i vår förståelse över varför klubbar köper spelare, och dessa senare svar kommer också bli alltmer aktuella ju närmare transferfönstrets stängande vi kommer.

Så mitt tips skulle vara för de intresserade att fundera över de värvningar som görs under de närmaste fem veckorna, och vilka motiv som egentligen ligger bakom just dessa värvningar.

:::

TRANSFERKOLLEN:

Muhamed Besic (DM), Ferencvaros till Everton, £4m. Evertons andra värvning den här sommaren och det handlar om ännu en defensiv mittfältare. Roberto Martinez arbetar alltså huvudsakligen med att bredda Evertons spelartrupp. Begåvad mittfältare som spelade med Bosnien i VM. Väl godkänd (+++)

Jefferson Montero (LW), Morelia till Swansea, okänt. Kan spela på båda kanterna men spelade huvudsakligen på vänsterkanten för Ecuador i VM. Är först och främst snabb och passar på så vis rätt väl in i Swanseas sätt att spela fotboll. Väl godkänd (+++)

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Plånboken är inte lösningen på Tottenhams anfallsproblem

Tottenham fick precis rumpan ur under detta transferfönster när det under gårdagen blev klart att klubben värvar både Michel Vorm och Ben Davies från Swansea. Samtidigt återvänder Gylfi Sigurdsson till Swansea i Mauricio Pochettinos första rockad på transfermarknaden under sommaren.

Ett av Tottenhams återkommande dilemman har varit lagets svårighet att hitta en given och etablerad anfallare. Man har istället dribblat runt med lite olika alternativ utan att vid något tillfälle egentligen hittat riktigt rätt. Detta är enligt mig en stor anledning till att tappet av Gareth Bale blev så dyrbart under den gångna säsongen, om laget haft en etablerad anfallare hade tappet blivit mindre kännbart.

Många skulle alltså förvänta sig att Mauricio Pochettino skulle bege sig ut på transfermarknaden igen, men denna gång med fokus på en ny anfallare. Något som bidrar till detta är att Roberto Soldado, förra sommarens stora anfallsvärvning, helt enkelt inte har haft någon lyckad första säsong i Tottenham.

Så må vara fallet. Men det är inte nödvändigtvis ett argument för att Mauricio Pochettino måste ge sig ut på transfermarknaden. Alla problem behöver inte lösas genom att ge sig iväg till snabbköpet. Det går faktiskt att också åtgärda problem internt. Både genom att jobba med taktisk anpassning och genom att jobba med utveckling av spelaren.

Mot slutet av förra säsongen var det huvudsakligen Emmanuel Adebayor vid sidan av Christian Eriksen som var Tottenhams mest produktive anfallare. Vad Adebayor dock har demonstrerat under tidigare år är att han brukar kunna glänsa under en begränsad tid men har svårt att upprätthålla någon högre nivå under längre tid.

Det skulle således inte förvåna mig om Mauricio Pochettino återvänder till Roberto Soldado och försöker fundera hur Tottenham bäst kan dra nytta av den tekniskt skicklige anfallaren.

Roberto Soldados främsta styrka är att han i första hand är en målgörare, hans huvudsakliga arbetsområde är straffområdet. Detta är emellertid också hans begränsning. Han är som mest effektiv inom straffområdet, vilket betyder att han är i behov av spelare som producerar målchanser åt honom. Hans styrka är inte att likt exempelvis Luis Suarez skapa målchanser på egen hand.

Tottenham misslyckades konsekvent med att hitta detta komplement till Roberto Soldado under förra säsongen. Avsaknaden av normalt ytterspel under Andre Villas-Boas betydde att inläggen mot Soldado blev få till antalet, detta samtidigt som någon tydlig och regelbunden offensiv mittfältare bakom Soldado aldrig utsågs.

När Tim Sherwood tog över Tottenham blev det rätt tydligt att han försökte skaka om laget med ett tämligen lättförståeligt fokus på anfallet. Adebayor tog chansen och efter det var det aldrig aktuellt för Sherwood att ändra på det som trots allt fungerade. Till slut valde Sherwood stundtals att spela med Adebayor som ensam anfallare.

Till sammanhanget hör självklart även att Roberto Soldado under sin första säsong i Tottenham hade att brottas med tämligen orimliga förväntningar att han skulle ”ersätta” Gareth Bale. Därtill hade han personliga problem när hans fru drabbades av missfall. Dessa problem lär inte finnas i samma utsträckning från och med hans andra säsong i klubben.

Mycket annat talar också för att Roberto Soldado kan bli en effektiv anfallare för Tottenham. Mauricio Pochettinos föredragna taktik med högt presspel lär gynna honom då Tottenham kommer vinna boll högre upp i planen i högre utsträckning. Tottenham har också ett stort antal offensiva mittfältare som komplement till Soldado.

Framför allt tyder Christian Eriksens sensationella form för Tottenham under vårsäsongen på att Roberto Soldado i honom kan hitta det samarbete med en offensiv mittfältare som han aldrig hann med att finna med Andre Villas-Boas som manager. Mauricio Pochettino har självklart format ett motsvarande anfallssamarbete förut, i Adam Lallana och Rickie Lambert i Southampton.

Det passar säkerligen Roberto Soldado bra. Han är i huvudsak en teknisk anfallare, inte någon centertank. Han föredrar bollen inspelad till honom på fötterna och för att kunna komma till sin rätt med de egenskaperna så behöver han omges av kreativa och passningsskickliga mittfältare. Tottenham lider ingen brist på sådana.

Tottenhams anfallsproblem behöver alltså inte lösas med plånboken. De kan precis lika lätt lösas på träningsplanen. Ett underskattat alternativ i den moderna fotbollen.

:::

TRANSFERKOLLEN:

Michel Vorm (GK), Swansea till Tottenham, £4m. I mina ögon en något märklig värvning med tanke på att Hugo Lloris är en så pass etablerad förstamålvakt i klubben. Men Tottenham kommer spela många matcher samtidigt som det kan vara en indikation på att Lloris kanske inte blir kvar i evighet. Godkänd (++)

Ben Davies (LB), Swansea till Tottenham, sdfsdf. Ung vänsterback som kanske på grund av andra unga vänsterbackar i Premier League inte riktigt fått den uppmärksamhet han förtjänar. Stor framtidspotential dock och en utmärkt värvning av Tottenham. Med beröm godkänd (++++)

Gylfi Sigurdsson (AM), Tottenham till Swansea, £10m. Flyttar andra vägen i en kombinerad bytesdeal med Ben Davies. Sigurdsson är skicklig och hade en strålande sejour i Swansea för några år sedan. Är bekant med klubben och kan mycket väl bli en mycket bra värvning, men jag är av naturen lite tveksam till att upprepa vad som varit. Väl godkänd (+++)

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Chelsea framstår som tidiga favoriter inför 2014-15

Det har varit en underhållande sommar på fler sätt än ett. Dels med ett VM som innebar mycket i termer av underhållning. Dels i form av ett transferfönster som så här långt, och med en dryg månad kvar innan det stänger, har sett ett rätt stort antal väldigt spännande spelare skriva på för Premier League.

Roligast så här långt har det i min mening varit för Chelsea. Laget var länge med i titelstriden redan förra säsongen, och har så här långt under sommaren förstärkt på exakt rätt sätt för att i min mening i nuläget framträda som de mest uppenbara titelfavoriterna.

Det som slår mig mest är att José Mourinho med några enkla svep har genomfört flertalet viktiga steg i lagets generationsväxling samtidigt som han faktiskt har lyckats att förstärka sitt lag. Ashley Cole har lämnat Chelsea för Roma, Chelsea har värvat Filipe Luis. Frank Lampard har lämnat Chelsea och ersatts av Cesc Fabregas. På målvaktsposten ser det ut som om Thibaut Cortouis kommer att ta över från Peter Cech.

Ashley Cole, Frank Lampard och Peter Cech är naturligtvis alla tre ikoner i Chelseatröjan, men det är ändå helt rätt tillfälle att släppa dem vidare. I Frank Lampards fall skulle jag dessutom bli förvånad ifall han inte i någon kapacitet återvänder till klubben inom en inte alltför avlägsen framtid. Men på ett framtida Chelseamittfält så är Cesc Fabregas en bättre spelare.

Diego Costa är en imponerande värvning. Costa har haft en alldeles utmärkt säsong i Atlético Madrid och har ett sätt att spela som anfallare som känns som klippt och skuret för ett lag med José Mourinho som manager. Chelseas omvittnade anfallsproblem har här fått en fullt möjlig lösning.

Defensivt har Chelsea redan spelare som Ramires, John Obi Mikel och Nemanja Matic, och de ryktas vara på väg att köpa Sami Khedira från Real Madrid. Offensivt har Chelsea spelare som Eden Hazard, Oscar och Willian, och de ryktas vara på väg att köpa Hulk, en ytterst mångsidig spelare.

Chelsea hade redan förra säsongen en av Premier Leauges mest konkurrenskraftiga spelartrupper. Hittills under transferfönstret har Chelsea kompletterat och väsentligt förbättrat denna spelartrupp, och Chelsea kan förväntas bli än mer konkurrenskraftiga under 2014-15.

Chelseas spelartrupp har inte bara förbättrats spelare för spelare. Både åldersstrukturen och konkurrenssituationen i Chelseas spelartrupp ser betydligt mer hälsosam ut. Hittills under transferfönstret är det Chelsea som har agerat bäst och som just i nuläget framstår som titelfavoriter inför 2014-15, därtill med god chans att konkurrera på allvar i Champions League.

Fördel Chelsea således.

:::

TRANSFERKOLLEN:

Bojan Krkic (ST), Barcelona till Stoke, okänt. Att döma av de senaste åren så har Bojan Krkic ett större namn än han är fotbollsspelare. Det går dock inte att tvivla på potentialen i Krkic som anfallare, men kärnfrågan är om denna potential kommer förverkligas i Stoke. Det finns skäl att tvivla men ändå hoppas. Godkänd (++)

Steven Caulker (CB), Cardiff till QPR, £8m. Strålande försvarsvärvning av QPR som med Caulker värvar en mittback av etablerad Premier League-kaliber och som kan bilda ett väldigt bra mittbackspar med Rio Ferdinand. Med beröm godkänd (++++)

Leonardo Ulloa (ST), Brighton till Leicester, £8m. Intressant värvning av en anfallare som producerat mycket bra i Brighton och som till synes har en kapacitet som mycket väl kan hålla bra också i Premier League. Nykomlingar brukar ofta brottas med målproduktionen, Ulloa kan vara en lösning på detta. Med beröm godkänd (++++)

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Fem spännande talanger i Premier League 2014-15

Det vimlar naturligtvis av unga talanger i Premier Leagues största klubbar som kanske eller kanske inte kommer att få sina definitiva genombrott antingen den här eller kommande säsonger. Dessa talanger är minst sagt välkända och diskuteras ju i oändlighet av alla med ett intresse i dessa klubbar.

Men det finns självklart också fler talanger lite mer i skymundan som inte tillhör de allra största klubbarna, och som det därför inte pratas lika mycket om, men som kan komma att spela en tämligen stor roll i Premier League under den kommande säsongen.

Det vore med en sådan utgångspunkt inte meningsfullt att prata om största talanger eller något annat dylikt trivialt, däremot är det kanske mer meningsfullt att tala om spännande talanger, de där som kan ha en del att bidra med utan att det för den sakens skull var väntat på samma sätt.

Här är fem talanger som jag tror vi kommer få anledning att hålla ögonen på under säsongen som kommer:

:::

(5) Diego Poyet (CM), 19 år, West Ham

West Ham värvade alldeles nyligen Poyet från Charlton, där han debuterade i januari och gjorde succé under våren. Hittills har han kanske varit mest känd för att vara son till Gus Poyet, men med ett flertal bra prestationer på mittfältet i The Championship i så ung ålder så har flera större klubbar i Premier League lärt känna honom. I och med att Matt Taylor har lämnat West Ham inför den här säsongen så är det inte omöjligt att Sam Allardyce väljer att låta Poyet bilda mittfältspar med Mark Noble, om Allardyce vågar satsa på en så ung spelare i en sådan roll.

(4) Max Clark (LB), 18 år, Hull

En väldigt spännande spelare som kommit fram från Hulls akademi som kan spela både vänsterback och mittback. Hittills har inte Clark gjort någon match med Hulls a-lag men hans framsteg under förra säsongen i Hulls reservlag och i Englands ungdomslandslag gör att Steve Bruce nästan garanterat kommer ge Clark speltid den här säsongen. Hittills saknar han möjligen lite av fysiken för att kunna vara en dominant spelare i Premier League, men med tiden kan Clark bli en av Premier Leagues bästa backar.

(3) Anthony Knockaert (RW), 22 år, Leicester

De flesta kommer möjligen ihåg Knockaert främst för att ha missat en avgörande straff i playoff-semifinalen i The Championship 2012-13, men under den gångna säsongen har Knockaert minst sagt kompenserat för detta med ett strålande och kreativt spel från sin högerkant, en säsong under vilken han svarade för ett antal matchavgörande insatser och hjälpte Leicester både vinna The Championship och flyttas upp till Premier League. En nyckelspelare för Leicester och räkna med att flera försvarare i Premier League kommer få det svettigt under kommande säsong.

(2) Liam Moore (CB), 21 år, Leicester

Moore gjorde mer än 30 matcher som mittback för Leicester, vilket är tämligen imponerande för en 21-åring i en så fysisk liga som The Championship. Inte minst i ett topplag som dessutom baserade så mycket av sin taktiska framgång på ett starkt försvar. Moore är en egen produkt i Leicester och spås allmänt sett en lysande framtid, och har vunnit mycket på att få spela mittback tillsammans med den mycket rutinerade Wes Morgan. Moore besitter viktiga egenskaper som både god spelförståelse och fysisk förmåga och kommer få mycket speltid i Premier League.

(1)    Danny Ings (ST), 22 år, Burnley

Utsågs med rätta till årets spelare i The Championship efter att ha spottat in 26 mål på 45 matcher för Burnley, och var således en bidragande orsak till Burnleys något överraskande andraplats och uppflyttning. Flertalet andra klubbar har under en tid varit och nosat på Ings men Burnleys uppflyttning till Premier League gör sannolikt att klubben lyckas behålla honom åtminstone en halv säsong till. Ings är en av de främsta unga anfallarna i England och baserar sitt spel framför allt på snabbhet och modet att utmana motståndarnas försvarare. Hur han klarar av det i Premier League ska bli väldigt spännande att se.

:::

TRANSFERKOLLEN:

Brown Ideye, Dynamo Kiev till West Brom, £10m. En värvning jag gillar. West Brom behöver förstärka sitt anfall och Ideye har ett bra målfacit i sina tidigare klubbar och besitter viktiga egenskaper som snabbhet och styrka, egenskaper som passar West Broms taktik väl. Med beröm godkänd (++++)

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Trubbel i Blackpool med tre veckor kvar till ligapremiären

Ett av de mest bisarra tweeten som producerats inom engelsk fotboll dök upp igår när Blackpool skulle presentera sin laguppställning inför träningsmatchen mot Penrith: ”TEAM: Trialist, Waddington, Trialist, Perkins, McMahon (C), Dunne, Zenjov, Trialist, Trialist, Grant, Trialist.”

Nu skulle man kanske kunna tro att Blackpool har lyckats värva fem italienska syskon på lite olika positioner i laget. Men icke. Situationen är alltså sådan att med blott tre veckor kvar till säsongspremiären så har Blackpool endast kontrakt med åtta spelare, varav inte en enda av dem är målvakt.

Som en konsekvens av detta har Blackpool också ställt in sin planerade försäsongsturné i La Manga för att istället fokusera på spelarrekrytering. Vilket låter som en förhållandevis klok idé. Att spela träningsmatcher är en god idé, att lyckas få ihop ett fullt lag är en ännu bättre idé.

Det är ju en rätt dramatisk utveckling för Blackpool som för bara tre-fyra år sedan ansågs vara en frisk fläkt i Premier League, men som i nuläget och med goda skäl ses som på förhand mer eller mindre givna nedflyttningskandidater i The Championship.

Blackpools ordförande Karl Oyston har beskrivit situationen som en ”möjlighet” snarare än ett skäl att oroa sig, men detta kan man bara beskriva som sådan för chefer så typisk doublespeak.

Managersituationen är något oklar i Blackpool. Paul Ince fick sparken i januari och därefter fram till slutet av säsongen innan Blackpool tillsatte José Riga. På de snart två månader som Riga haft jobbet har han inte vid ett enda tillfälle haft någon kommunikation med vare sig media eller supportrar.

En sådan omständighet skulle i sammanhanget kunna leda till att man betvivlar Rigas åtagande till Blackpool. Särskilt som Rigas två assistenter inte heller de har fått någon formell anställning i klubben ännu. Rykten går också om en konflikt mellan Riga och Oyston gällande tillgängliga transfermedel.

Flertalet spelare som lämnat klubben, bland dem Matt Gilks och Alex Baptiste, har också uttryckt sin oro för klubben. Inte så märkligt kanske sett till hur många av Blackpools tidigare spelare som klubben har släppt iväg den här sommaren, sällan något bra tecken.

Blackpool slutade på 20:e plats i The Championship förra säsongen, blott två poäng ovanför nedflyttningsstrecket. Detta trots en imponerande inledning på säsongen. Wolves, Brentford och Rotherham, de tre klubbar som flyttats upp från League One, ser även starkare ut än lagen som flyttats ned från The Championship, Doncaster, Barnsley och Yeovil.

Mycket talar alltså för att Blackpool blir ännu en av dessa klubbar som åker ur Premier League, bara för att några år senare åka ur också The Championship. Blackpools problem, till skillnad från exempelvis Leeds, Sheffield Wednesday och Southampton, är att de saknar infrastrukturen och supporterbasen att vända på situationen.

Frustrationen bland supportrarna är stor. Mot Karl Oyston för dennes svaga ledning av klubben. Och mot José Riga för dennes ovilja att kommunicera med supportrarna, vilket uppfattas som respektlöst. Farhågan är självklart att Blackpool faller tillbaka i det engelska seriesystemet.

Vilket paradoxalt nog kanske är bäst för supportrarna vad avser deras vilja att få en ökad kontroll över klubben, enligt samma modell som varit fallet i exempelvis Swansea och Portsmouth.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Tio procent av Europas största klubbar spelar i The Championship

Premier League är självklart en otroligt populär liga över hela världen. Men det som kanske är mest fascinerande med engelsk fotboll är att även divisionerna under Premier League väcker ett sådant brett och allmängiltigt engagemang. Jag skulle påstå att inte i något annat land i världen väcker andra och tredje divisionerna, ja till och med fjärde och femte divisionen, ett så stort intresse som i England.

En rätt fascinerande siffra i det sammanhanget är att The Championship, alltså Englands andra division, är den sjätte största ligan i Europa sett till det genomsnittliga åskådarantalet. Kort sagt, vid sidan av de fyra-fem största ligorna i världen så är The Championship således den mest populära.

Två faktorer förklarar detta. Dels att engelsk fotboll har varit bra på att marknadsföra sig självt och att de engelska klubbarna är kända namn och gångbara varumärken runtom i världen. Det finns en historisk relation till flera av de engelska klubbarna i de lägre divisionerna som inte finns till klubbar i andra länder. Dels den hyfsat väl utvecklade infrastrukturen inom engelsk fotboll där också mindre klubbar har bra och någorlunda stora arenor.

I en rankning av de 100 största klubbarna i Europa baserat på genomsnittligt publikantal så visade det sig att 27 av dessa 100 klubbar var engelska, alltså över en fjärdedel. 23 av klubbarna var tyska, vilket alltså betyder att exakt hälften av de största klubbarna i Europa, enligt detta sätt att mäta, är antingen engelska eller tyska.

Men av dessa 27 engelska klubbar så är nio (9) av dem klubbar som under kommande säsong spelar i The Championship. Alltså närmare 10 procent av Europas största klubbar sett till åskådarantalet spelar i The Championship, vilket egentligen är en rätt anmärkningsvärd siffra. Burnley och QPR är de enda klubbarna i Premier League som inte kvalificerar sig för denna lista.

Att det finns ett förhållandevis stort intresse att investera i engelska klubbar även nedanför Premier League är således inte så märkligt. Med sina nio klubbar på denna lista så är The Championship i det avseendet representerad i nästan samma utsträckning som La Liga och Serie A, och The Championship har fler klubbar på listan än både Ligue 1 och Eredivisie.

:::

Det här ger så klart en lite annorlunda bild från den bild som förmedlas som säger att den engelska fotbolls- och läktarkulturen är på väg att dö ut. Ofta hänvisas ju då till publiksiffror också i dessa sammanhang, men vad som då normalt sett tittas på är publiksiffrorna för de olika ländernas allra största klubbar.

Och om vi exempelvis begränsar oss till topp tio på den refererade listan så är detta en bild som bekräftas. Bara två engelska klubbar tar sig in där, Man Utd och Arsenal. Två av klubbarna är spanska, och ingen får några smartpoäng av att gissa vilka dessa två klubbar är. Nästa spanska klubb, som är Atlético Madrid, återfinner vi på 18:e plats och därefter är det Valencia på 37:e plats.

Tyskland dominerar högst upp i listan. Sex av de tio klubbarna på listan är tyska, och Dortmund är ohotad etta. Bayern finner vi på femte plats men även klubbar som Schalke, Borussia Mönchengladbach, Hertha Berlin och Hamburg solar sig häruppe. Stuttgart, Eintracht Frankfurt, Köln och Hannover ligger inte långt därefter.

Många ser detta som en produkt av den tyska supportervänliga fotbollskulturen vilket helt säkert är en del i förklaringen. Men en sak jag tänkt under en längre tid är också att där finns en annan minst lika betydelsefull men kanske betydligt enklare förklaring till det hela också – att den tyska fotbollens höga åskådarsiffror i mycket beror på att de faktiskt har stora och moderna arenor som kan ta in så här mycket folk.

Det där ska inte underskattas och betydelsen kanske enklast kan förklaras med Tottenham som exempel. De har precis fått godkänt att bygga en ny arena som beräknas ta 58,000 åskådare, att jämföra med White Hart Lanes nuvarande kapacitet om närmare 36,000 åskådare. En ombyggnad som skulle föra Tottenham från 39:e plats på den här listan upp till åttonde plats.

Liknande resonemang skulle kunna föras för Man City, Liverpool, Everton, Chelsea och West Ham som samtliga befinner sig i olika faser i ett arbete att utöka sin nuvarande publikkapacitet. West Ham har exempelvis redan fått godkänt att flytta till Londons OS-arena inom några år. Men arenafrågan har samtidigt visat sig förhållandevis komplicerad i England. Vilket självklart begränsar de stora engelska fotbollsklubbarna.

Moderniseringen av de engelska fotbollsarenorna är onekligen en viktig aspekt i den engelska fotbollsutvecklingen.

:::

Listan:

http://www.footballeconomy.com/content/top-100-european-football-clubs-ranked-average-attendance-2014

:::

TRANSFERKOLLEN:

Rio Ferdinand (CB), Man Utd till QPR, fri. Ferndinand återförenas med Harry Redknapp som en gång tog fram honom i West Ham. Inte någon dum värvning av QPR som får en våldsamt rutinerad mittback med stor ledarerfarenhet, vars enda frågetecken är hur väl kroppen håller. Med beröm godkänd (++++)

Emmanuel Riviere (ST), Monaco till Newcastle, £6m. En anfallsvärvning av Newcastle som utan tvekan behöver se över sin anfallssituation. Riviere har ett antal säsonger i Ligue 1 i bakfickan och har presterat medelmåttigt i Monaco, tveksamt om han är rätt spelare för Premier League. Godkänd (++)

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Ugglorna är inte vad de verkar vara

Optimismen bland Sheffield Wednesdays supportrar var stor tidigare i sommar när det meddelades att den azerbadjanske affärsmannen Hafiz Mammadov köpte klubben från den förre ägaren Milan Mandaric. Sheffield Wednesday är en klassisk engelsk klubb som länge spelat i Premier League, och som hoppades att genom Mammadovs ägarskap kunna återvända dit.

Det är naturligtvis en stor vändning för Sheffield Wednesday som för bara lite drygt tre år sedan var nära sin undergång. Milan Mandaric köpte då klubben och har därefter fått den på rätt köl. Att sälja klubben vidare var det sista steget i hans affärsplan, som verkar vara att köpa engelska renoveringsobjekt och piffa upp dem för försäljning.

Hafiz Mammadov är ingen novis inom fotbollen. Han har suttit i Azerbadjans fotbollsförbund, han äger andelar i såväl Porto som Atlético Madrid, och han äger också Lens i franska Ligue 2. Jämförelsen med Lens är kanske mest relevant för Sheffield Wednesday. Mammadov hade där som mål att ta klubben till Ligue 1, vilket Lens också lyckades med under den gångna säsongen.

Det är alltså inte det minsta förvånande att Sheffiels Wednesdays fans kände rätt stor optimism vid beskedet att Hafiz Mammadov var klubbens nye ägare.

Alltså är det naturligtvis desto mer oroväckande när Lens, som Jonas Hansson skriver om på sin blogg, blivit nekade uppflyttning till Ligue 1 av det franska fotbollsförbundet då klubben inte har kunnat ge de ekonomiska garantier som krävs för spel i den högsta divisionen. Närmare £8m, vilket motsvarar 20% av klubbens budget, saknas på kontot. Ett belopp som Hafiz Mammadov skulle ha betalat in utan att faktiskt göra det.

Det har framförts förklaringar. Först att betalningen inte inkommit i tid på grund av en azerbadjansk helgdag. Sedan att betalningen inte inkommit eftersom det blivit fel i en siffra i överföringen. Andra har menat att det bara handlar om rent slarv och dålig framförhållning, Mammadov sägs vara något ostrukturerad i sin planering.

Vad som sker härnäst är emellertid att Lens kommer att överklaga detta beslut, och anser sig säkra på att ändå få spela i Ligue 1. De menar att Mammadov kommer att betala in den nödvändiga summan pengar. Vilket äger en viss prägel av sannolikhet då Mammadov under det senaste året investerat runt £15-20m i Lens, och rimligtvis vill han inte se dem fullständigt kastade i sjön.

Men om inte, vad betyder i så fall detta för Sheffield Wednesday? Rykten cirkulerar att Hafiz Mammadov helt enkelt har fått slut på pengar, vilket kanske inte är så konstigt när pengar inte betalas in. Om kassan har sinat för Mammadov så kan Sheffield Wednesday helt säkert inte förvänta sig några större investeringar i klubben.

Nu känns i och för sig detta inte helt sannolikt. Grunden för Mammadovs förmögenhet är Baghlan Group, ett företag inom olje- och gasindustrin för vilket de belopp som nämns naturligtvis är småpotatis. Att Mammadov bara för någon månad sedan slutförde köpet av Sheffield Wednesday för £40m, mer än det dubbla vad han totalt investerat i Lens, talar inte heller för att han har slut på pengar.

Men även om det är precis som Lens och dess vicepresident Gervais Martel säger att pengarna kommer att dyka upp och Lens få spela i Ligue 1 så är det ändå inte helt uppmuntrande nyheter för Sheffield Wednesday. En ägare som är så strulig att han lyckas försätta sin klubb i en sådan situation är självklart ett rejält orosmoment och källa till osäkerhet.

Men nu är det så klart inte Hafiz Mammadov som personligen ska driva Sheffield Wednesday. Milan Mandaric sitter kvar som styrelseordförande, och kan alltså sägas gå från en ägarroll till mer av en renodlad verkställande ledningsroll. En fördel helt klart samtidigt som Mandaric icke desto mindre kommer att vara beroende av att Mammadov sköter sina åtaganden gentemot klubben.

Nu finns det också ett alternativt sätt att förstå det minst sagt motsägelsefulla i Mammadovs köp av Sheffield Wednesday och samtidiga pengastrul med Lens. Den teori som lyfts fram är att Mammadov har brist på pengar och att Sheffield Wednesdays fans förhoppningar alltså inte har med verkligheten att göra. Så behöver inte vara fallet.

En annan teori är att Mammadov i och med köpet av Sheffield Wednesday inte längre, som han tidigare sagt, ser Lens som sin högsta prioritet. Kanske ser han större sportslig och ekonomisk potential i Sheffield Wednesday än han gör i Lens, möjligen inte utan anledning. Hans motiv för att investera i fotbollsklubbar är ju att göra reklam för Azerbadjan, och engelsk fotboll har en bredare global appeal än den franska ligan.

Orimligt är det självklart inte. De förväntade intäktsströmmarna om Sheffield Wednesday lyckas nå Premier League är naturligtvis ett väldigt incitament som Ligue 1 inte är i närheten att kunna konkurrera med. För att nå detta mål förväntas dock Mammadov, enligt uträkningar av forskare vid Sheffield Hallam University, behöva investera över £25m i Sheffield Wednesday.

Det är heller inte säkert att detta räcker till. Det finns begränsningar i hur mycket som kan investeras årligen i The Football Leagues financial fair play-regleringar, samtidigt som The Championship består av flera klubbar med fallskärmsintäkter från Premier League. Konkurrensen i The Championship är således mördande och framgång absolut inte given.

Leicester är självklart ett exempel på detta, som under flera år har spenderat stora pengar men först till den här säsongen faktiskt lyckades nå sitt uttalade mål att ta sig till Premier League.

Dock kvarstår poängen att vad som nu sker i Lens inte alls behöver ha något med Sheffield Wednesday att göra, även om många självklart vill göra kopplingen. Ugglorna är helt enkelt inte vad de verkar vara.

:::

TRANSFERKOLLEN:

Enner Valencia (ST), Pachuca till West Ham, okänt. Klart intressant värvning av West Ham, som värvar en av de mer spännande men samtidigt förhållandevis lågt profilerade anfallarna från VM. Har gjort många mål i Mexiko och spelade bra i VM, men håller han för Premier League? Väl godkänd (+++)

Daryl Janmaat (RB), Feyenoord till Newcastle, £5m. Smart agerat av Newcastle som hittar en klart värdig och direkt ersättare för den till Arsenal flyktade Mathieu Debuchy. Offensiv och kraftfull högerback, hade ett riktigt bra VM med Holland, passar utmärkt i Premier League. Med beröm godkänd (++++)

Mathieu Debuchy (RB), Newcastle till Arsenal, £12m. Riktigt bra om än något lynnig högerback, och Arsenal köper en etablerad spelare på positionen, vilket nog var nödvändigt sedan Bacary Sagna packat kappsäcken och flyttat norröver. Visst frågetecken kring mentaliteten. Med beröm godkänd (++++)

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Blir Louis van Gaal Man Utds furste eller hovnarr?

Det måste ha varit ett av reportagen under VM, med all sannolikhet i samband med att Holland skulle spela match. Louis van Gaal var ämnet för dagen, hans personlighet den mer konkreta infallsvinkeln, och jag fastnade för ett citat från dennes nuvarande hustru:

”Louis is extremely warm-hearted, but he doesn’t get the idea of being nice to people he doesn’t think are nice. He’s also very honest and naive. Almost no one is as honest as him. It makes life difficult, but Louis has this complete belief in himself and his methods.”

Det är självklart ingen hemlighet att Louis van Gaal har haft ett stundtals stormigt förhållande till sina respektive klubbar, vilket har resulterat i konflikt med både spelare och klubbledningar. Även om, det ska också sägas, det inte har uteslutit att van Gaal har lyckats uppnå både stor framgång och goda relationer med många spelare genom åren.

Truus van Gaals citat ovan kan alltså läsas som en ursäkt eller förklaring. En insikt i Louis van Gaals psyke. Icke desto mindre är det svårt att undkomma känslan att det är samma typ av ursäkt som konfliktbenägna dokusåpestjärnor brukar häva ur sig i bikten: ”Jag säger ju bara som det är!”

Det kanske är så, det kanske inte är så, det gör dem oavsett vilket inte mer socialt begåvade för den sakens skull. Förmågan till social inlevelse, och hur man säger något, är ofta minst lika värdefull som vad som faktiskt sägs. Inte minst kanske i en politisk miljö som ett företag eller en fotbollsklubb ofta är.

Man Utd, likt flertalet stora europeiska klubbar, är ju inte bara en fotbollsklubb utan också ett storföretag. Klubben ägs av Glazerfamiljens företag och leds av den av dem tillsatte VD:n Ed Woodward, som själv relativt ny på sin post och således kan tänkas ha viss bevakning på sin egen position.

En sådan miljö är inte helt utan sina egna unika sociala regler, och ska man på ett framgångsrikt sätt navigera i denna miljö så går det inte alltid att bortse från dessa regler. ”Truth to power” är inte alla gånger den mest framkomliga vägen om man vill överleva i en sådan miljö.

Ett spännande moment blir således att se hur Glazers och Woodward hanterar Louis van Gaals beryktade ärlighet, om nu van Gaal faktiskt ihärdar med att vara just så kompromisslöst ärlig som hans fru beskriver honom. Dessa människor är inte nödvändigtvis helt vana vid att man är ärlig med dem.

Alex Ferguson, vars skugga Louis van Gaal onekligen måste vandra i, var förvisso helt säkert en i grund och botten ärlig person som inte tvekade en sekund på att driva igenom sin egen vilja, annars hade han vare sig blivit lika framgångsrik eller långlivad som han bevisligen blev.

Men en viktig skillnad är att Alex Ferguson redan hade byggt upp en väldig maktbas i Manchester långt innan Glazers köpte klubben. Han hade alltså den nödvändiga auktoriteten att kraftfullt hävda sin egen agenda utan att detta utgjorde en alltför stor risk för honom. Louis van Gaal har inte riktigt samma utgångsläge.

Men, och detta har vi sett otaliga exempel på genom åren, precis som det exempelvis framgår av hans egen självbiografi, Alex Ferguson var även han en väldigt skicklig pragmatiker och maktspelare, han visste mycket väl vilka strider som kunde vinnas och vilka strider som var värda att ta. Han var allt annat än naiv och kunde konsten att hålla inne med sin uppfattning.

Det gjorde inte nödvändigtvis Alex Ferguson mindre ärlig, men förmodligen mindre öppen och mer socialt taktisk än vad Louis van Gaal allmänt sett anses vara. Ferguson förstod värdet i att bevara och utöka sitt eget organisatoriska handlingsutrymme. Louis van Gaal har å andra sidan vid ett antal tillfällen fått se sitt eget handlingsutrymme eliminerat.

Få saker påverkar dock en managers handlingsutrymme lika mycket som lagets resultat. Om Man Utd presterar bra resultat så kommer Louis van Gaals ärlighet förmodligen inte medföra några problem. Precis som grunden för Alex Fergusons auktoritet i klubben var hans lags enorma framgång.

Men om resultaten för Man Utd inte blir särskilt bra, eller för den sakens skull inte överstiger vad som förväntas, så är Louis van Gaals påstådda ärlighet helt klart någon som kan orsaka både konflikt och turbulens i klubben. Det brukar bli så när ansvar ska utkrävas.

Louis van Gaal är tveklöst en värdig arvtagare till Alex Ferguson som manager. En stor fråga är emellertid om han är en lika god arvtagare som maktspelare och organisationsbyggare.

I den ena änden av spektrat hittar vi Machiavellis furste, som Alex Ferguson helt säkert liknar i stor utsträckning. I spektrats andra ände finner vi hovnarren, vars uppgift var att förvisso underhålla men även genom humor framställa obekväma sanningar som andra inte vågade framföra till de som styrde riket. Sådana blev ofta avsatta eller i värsta fall avrättade.

Var längs den skalan placerar sig Louis van Gaal?

:::

TRANSFERKOLLEN:

Filipe Luis (LB), Atlético Madrid till Chelsea, £20m. Man får kalla det en värvning rätt ur textboken. Med Luis får Chelsea en direkt ersättare på vänsterbacken för Ashley Cole av högsta klass, Luis var en viktig del av Atléticos strålande backlinje förra säsongen. Berömlig (+++++)

Mario Pasalic (CM), Hajduk Split till Chelsea, okänt. Målfarlig mittfältare i 19-årsåldern. Det är väl rätt osannolikt att Pasalic får någon speltid i Chelsea den kommande säsongen, men om utvecklingen går rätt så är det onekligen en spelare för framtiden. Godkänd (++)

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Fulham siktar på att spela i Premier League igen 2015-16

Fulham åkte något överraskande ur Premier League den gångna säsongen och förbereder sig nu som bäst för den kommande säsongen i The Championship, och ett försök att ta sig omedelbart tillbaka till Premier League.

Det är så klart något typiskt att Fulham åker ur redan första säsongen efter att klubben sålts till Shahid Khan, den amerikanske affärsmannen som köpte klubben av Mohamed Al-Fayed. Det ingick knappast i Khans affärsidé att Fulham skulle åka ur Premier League, vilket så klart är ett allvarligt slag mot klubbens intäkter.

Det är således föga förvånande att Fulham satsar rätt hårt på att ta sig omedelbart tillbaka till Premier League. Värvningen av Ross McCormack, anfallare i skotska landslaget och Leeds lagkapten, för saftiga £7m, som genom olika klausuler kan stiga till £11m, talar sitt tydliga språk.

Det är självklart också en del i förnyelsen av Fulhams spelartrupp. En annan sådan del är att göra sig av med de spelare som ses som ansvariga för förra säsongens fiasko. Utan pardon har exempelvis Fulham dumpat bland andra Brede Hangeland, vars relation med nye managern Felix Magath knappast var den bästa.

Fulham verkar således beredda att ta vissa finansiella risker för att ta sig tillbaka till Premier League. På det viset fungerar ju den engelska fotbollens pyramidspel. Nu minskas naturligtvis den omedelbara risken i och med fallskärmsbetalningen från Premier League som finns kvar i några år.

Samtidigt arbetar Fulham medvetet med att skära i sina kostnader. Över 30 tjänster i personalen har plockats bort. Samtidigt har flera spelare lämnat Craven Cottage för andra klubbar i Premier League vilket självklart ökar flexibiliteten i Fulhams lönestruktur.

Fulham gör också sitt bästa att bli av med Kostas Mitroglou som skrev på i januari för en förhållandevis hög lön. En produkt av Fulhams managerstrul under den gångna säsongen, en faktor som onekligen bidrog till lagets nedflyttning.

Det verkar som om Felix Magath stannar i klubben. Uppfattningen om dennes ledarstil varierar beroende på vem man frågar, men det är hur som helst en meriterad manager som måste jobba med att vända Fulhams negativa trend under förra säsongen om klubben ska lyckas ta sig tillbaka till Premier League.

Just denna aspekt är troligtvis en av de mer komplicerade för ett nyligen nedflyttat lag till The Championship. Att kunna ställa om från att vara ett förlorande lag till att bli ett vinnande lag. Svårt trots att man går ned en division, lagpsykologin är svår att vända.

Onekligen är detta en faktor som ligger bakom att många klubbar som åker ur Premier League har svårt att ta sig till tillbaka direkt. För rent spelarmässigt är de näppeligen sämre än konkurrenterna i The Championship, och de jobbar samtidigt med ett finansiellt försprång.

Det känns ändå som om Fulham har rätt goda förutsättningar att klara av denna omställning. Just för att klubben verkar ha gjort den utrensning av spelare som var en del av den negativa lagpsykologi som präglade förra säsongen.

Spelar Fulham Premier League igen 2015-16?

:::

TRANSFERKOLLEN:

Lazar Markovic (AM/F), Benfica till Liverpool, £20m. Frågan är om det här så att säga var ”ersättaren” till Luis Suarez. Bra spelare med hög potential men som kan behöva växa in i Premier League under någon eller några säsonger. Vilket han mycket väl kan göra. Väl godkänd (+++)

Lukas Jutkiewicz (ST), Middlesbrough till Burnley, okänt. Lite typisk värvning för en mindre nykomling i Premier League. Jutkiewics gjorde ett bra jobb i Bolton under våren och Bolton försökte också värva honom. Jag har svårt att se Jutkiewics göra särskilt många mål i Premier League. Godkänd (++)

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Tottenham simmar lugnt så här långt under sommaren

Det har, på grund av VM kanske något i skymundan, ändå varit en hyfsad händelserik sommar. Arsenal har värvat Alexis Sanchez och ser ut att vara på mycket god väg att också göra klart med Mathieu Debuchy. Man City har värvat Bacary Sagna och har någon till på gång.

Man Utd har plockat in Luke Shaw och Ander Herrera samtidigt som Chelsea har gjort klart både med Cesc Fabregas och Diego Costa. Liverpool har köpt halva Southampton men samtidigt sålt Luis Suarez. Newcastle har visat att de vill vara med och leka och har värvat fyra spelare hittills. Till och med Everton har agerat genom att köpa Gareth Barry från Man City.

Men med Tottenham har det hittills inte hänt det minsta lilla. Fullständig stiltje verkar råda.

Inte nödvändigtvis jättekonstigt kan tyckas. Mauricio Pochettino är ju ny manager i klubben och det behövdes så klart ordnas först. Samtidigt så har ju exempelvis Man Utd inte vilat på hanen trots att även de har behövt tillsätta en ny manager. Och till skillnad från Louis van Gaal så har ju inte Pochettino haft något VM-uppdrag.

Den mest positiva nyheten som så här långt har kommit från Tottenham är att de har fått bygglov för en ny arena, som ska stå klar till säsongen 2016-17 och som beräknas ta in cirka 58,000 åskådare, närmare 20,000 fler än vad White Hart Lane tar in i nuläget. Viktiga nyheter för Tottenham naturligtvis som därmed ges en möjlighet att rejält öka sin intäktsbas.

Med Tottenham finns heller inte de farhågor som finns runt exempelvis West Ham att en större arena ska leda till tomma platser. Tottenham säger sig ha runt 30,000 supportrar på en kölista.

Framtiden ser med andra ord tämligen ljus ut för Tottenham. Men här och nu behöver Tottenham snarare börja planera för nutiden. Inte heller de hade någon över hövan lyckad säsong förra säsongen, så där finns mycket att arbeta med. Tottenham vill självklart slå sig in bland de fyra bästa, men riskerar att hamna på efterkälken i den kampen.

Å andra sidan är kanske inte Tottenhams första problem att de saknar spelare. Många nya spelare har tvärtom kommit till klubben de senaste åren, och Pochettinos fokus ligger kanske snarare i hur dessa ska sammanfogas till en fungerande helhet.

:::

£750m för 10 år. Ett tubthumpande nytt avtal med Adidas för Man Utd. Inte så illa för ett mittenlag.

:::

Tottenhams nya arena. Man Utds nya enorma tröjavtal med både Chevrolet och Adidas. Premier Leagues nya TV-avtal.

Intäkterna bara stiger i Premier League. Vi såg effekterna av det redan förra sommaren i ett tämligen påtagligt flöde av talanger från andra ligor till Premier League, även nedanför de största klubbarna.

Vi kan räkna med att det är en utveckling som kommer att fortsätta. Newcastle, Southampton och Swansea är bara några av exemplen på detta. Nivån och konkurrenskraften i Premier League håller på att stiga rejält.

Vilket är kul. Ligan blir bara bättre och bättre. Vilket självklart inte betyder att landslaget blir bättre för den sakens skull.

:::

TRANSFERKOLLEN:

Rémy Cabella (AM), Montpellier till Newcastle, okänt. Newcastle fortsätter att förstärka på det offensiva mittfältet. Förmodligen klokt, ett uppenbart problemområde under vårsäsongen sedan Yohan Cabaye lämnade klubben. Väl godkänd (+++)

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Mitt VM-lag från VM 2014

VM är över för den här gången. Tyskland är världsmästare. Argentina kom tvåa. Världens bästa landslag vann VM. Världens bäste spelare de senaste fem åren fick inte vinna VM. Som sig bör kanske, fotboll är ju ett lagspel och då är det så klart naturligt att lag snarare än spelare vinner.

Men det finns så klart ändå utrymme för att lyfta fram enskilda spelare. FIFA gör exempelvis det genom att rösta fram spelare till det så kallade världslaget, en övning som naturligtvis replikeras av egentligen samtliga större mediahus och fotbollsjournalister.

Jag ska väl inte vara sämre jag, så varför då inte avsluta VM för den här gången, för att därefter börja rikta blickarna framåt mot den kommande klubbsäsongen, genom att prestera mitt VM-lag för den nyss avslutade turneringen. De spelare jag ser som bäst under VM med andra ord.

Självklart är detta bara en uppfattning och det finns ingen sanning jadda jadda jadda…

:::

World Cup X1

:::

Några bubblare:

Leo Messi, Argentina
Paul Aguilar, Mexiko
Thiago Silva, Brasilien
Phillip Lahm, Tyskland
Keylor Navas, Costa Rica
Alexis Sanchez, Chile
Karim Benzema, Frankrike
Mario Yepes, Colombia
Sokratis Papastathopoulus, Grekland
Daryl Janmaat, Holland
Fabian Johnson, USA
Blaise Matsuidi, Frankrike

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Hjärtat säger 1986 men hjärnan säger 1990

Argentina mot Tyskland i VM-final. Detta VM har av många lyfts fram som ett mycket bra VM. Men med den finaluppställningen så får man också säga att detta VM gör sitt allra bästa för att påminna om de VM-slutspel som ägde rum under min egen barndom. En liten nostalgikick helt enkelt.

Det var ju nämligen två VM-finaler på rad där, första gången 1986 och därefter 1990, som just Argentina och Tyskland möttes. Första gången vann Argentina med 3-2 och i den andra finalen vann Tyskland, eller egentligen Västtyskland, med 1-0.

Det var två helt olika matcher. Den första VM-finalen var en riktigt bra, dramatisk och inte minst svängig match. Den andra VM-finalen är en het kandidat till VM-historiens sämsta final. Den avgjordes på straff i 84:e minuten, en felaktigt dömd sådan dessutom, av Andreas Brehme sedan Argentina fått Pedro Monzon utvisad i 65:e minuten.

Det var en match som präglades av ett Argentina som inte alls var särskilt intresserat av att anfalla, och ett Tyskland som inte var skickliga nog att kunna skapa några vettiga målchanser. En matchbild som onekligen ligger väldigt nära till hands också för kvällens VM-final.

Förhoppningen är i och för sig att vi får se en VM-final mer i stil med den från Mexiko 1986. Det var Diego Maradonas VM, vilket tyskarna naturligtvis hade insett och valde att dubbelpunktmarkera honom. Vilket gav ytor till övriga spelare i Argentina som Jorge Valdana och dennes namne Burruchaga. 2-0 hann det bli till Argentina innan Tyskland svarade för en otroligt imponerande upphämtning. 2-2 med bara minuter kvar av matchen innan Maradona skickar iväg en öppnande och helt avgörande målpassning.

Den gången var det Argentina som var de stora favoriterna och Tyskland som förväntades behöva försvara sig. Argentinas båda mål öppnade å andra sidan upp matchen, tyskarna tvingades framåt. Om något liknande ska ske den här gången så är det istället Tyskland som måste ta ledningen och på så vis tvinga Argentina framåt.

Det vore dock en livsfarlig matchbild för Argentina i och med att det ger Tyskland möjlighet att spela på kontring, vilket de visade upp en fasansfull skicklighet i mot Brasilien. Risken är så klart att en sådan matchbild tämligen snabbt skulle kunna döda matchen, om Tyskland lyckas göra ett andra och ett tredje mål.

När jag var grabb höll jag på Argentina i dessa VM. Det blev så, Diego Maradona var ju fantastisk 1986 och det hade jag så klart inte glömt bort fyra år senare. Tyskland var ju också ett rätt ocharmigt landslag, välorganiserade naturligtvis men tråkiga på något vis.

Återigen så är situationen möjligen annorlunda den här gången. Argentina har förvisso också den här gången en individuell superstjärna i form av Leo Messi, men han är å andra sidan inte lika dominerande fenomenal som Maradona var på sin höjdpunkt. Ändå vill man på något vis att en sådan megastjärna ska få vinna VM en gång i sin karriär. Tyskland å sin sida har blivit ett betydligt mer charmigt landslag, även om man så klart ibland vill kräkas på hypen.

Jag tror dock jag håller fast vid min grabbiga sida. Ikväll håller jag på Argentina. Det vore helt enkelt roligare om de vann.

:::

Nu ska i och för sig inte det förstås som att Argentina, även om de vinner ikväll, är ett bättre fotbollslag än Tyskland. Tyskland har i min mening visat att varit detta VM:s i särklass bästa fotbollslag, med betoning på just lag.

En indikation på det är så klart att det är så svårt att plocka ut en enskild tysk spelare som varit tongivande under VM, där finns så många. I de övriga lag som befann sig i semifinal så är detta dock inte alls svårt. Brasilien hade Neymar, Holland hade Arjen Robben och Argentina har Leo Messi. Framstående individer mot Tysklands kollektiv.

Detta betyder å andra sidan inte att Tyskland med nödvändighet kommer vinna den enskilda fotbollsmatch som kvällens VM-final trots allt utgör.

Det finns en klar att Tyskland övervärderas något av deras 7-1-vinst mot Brasilien. Segern var naturligtvis stor för Tyskland, som spelade en strålande fotboll, men själva resultatet i sig riskerar leda både till felaktiga slutsatser i omgivningen om exakt hur fantastiskt Tyskland är, och till farliga tankar i de tyska spelarnas huvuden.

Pressen på de tyska spelarna blir så klart enorm. Att vinna VM är inte längre en förhoppningsfull dröm utan något Tyskland nu bara ska ”spela hem”, allt annat vore en väldig missräkning. De tyska spelarna är helt säkert inte ovana vid favoritskap men situationen är helt klart speciell. Att de argentinska spelarna i intervjuer har försökt späda på detta favoritskap är självklart inte någon tillfällighet.

Tyskland var väldigt bra i semifinalen men Brasilien var också fullständigt urusla, oavsett anledning. De gjorde inte ett rätt under hela matchen, och i det avseendet är det alltså inte ett rättvisande resultat. Tyskland var enormt skickliga på att utnyttja de chanser som uppstod, men de behövde aldrig anstränga sig särskilt hårt för att faktiskt skapa dessa chanser.

Förmågan att utnyttja sina chanser är naturligtvis beundransvärd, men mot ett Argentina som betydligt bättre än Brasilien förmår minimera dessa chanser så uppstår en helt annan matchbild. Frågan är om Argentina, med Leo Messi, förmår att utgöra ett tillräckligt hot offensivt.

:::

TRANSFERKOLLEN:

Sebastien Pocognoli (LB), Hannover till West Brom, okänt. Ännu en belgisk spelare på väg till Premier League. West Brom får en skicklig vänsterback och klubben fortsätter alltså att bredda och förstärka sin backlinje, vilket är klokt tänkt. Väl godkänd (+++)

Kieran Richardson (LB), Fulham till Aston Villa, fri. Spelare fortsätter att försvinna från Fulham, vilket är naturligt. Aston Villa får med Richardson kanske inte någon stjärnförstärkning men det är tveklöst en injektion av lite välbehövlig rutin i backlinjen. Godkänd (++)

Graziano Pelle (ST), Feyenoord till Southampton, £8m. Knappast den förste målsprutan från holländska ligan som prövar sin lycka i Premier League. Men Pelle har ett väldigt imponerande målfacit i Feyenoord och har därtill levererat på samma nivå nivå två år i rad. Med beröm godkänd (++++)

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Matchen som Brasilien och Holland helst skulle slippa spela

Matcher om tredje pris är egentligen ett satans ofog. Det kan ju låta som en god idé, att bestämma vilka som blir trea respektive fyra, men det är ingen tillfällighet att både Luis Felipe Scolari och Louis van Gaal efter semifinalerna har uttryckt sitt missnöje över fenomenet.

Det är ju väldigt sällan om någonsin som man i den här typen av match har två lag som verkligen bryr sig, vilket brukar vara en grundförutsättning för att skapa en vettig fotbollsmatch. Och de lag som precis har förlorat en semifinal brukar normalt sett ha lite svårt att ladda om för att spela om tröstpriset. Två ointresserade lag är alltså den uppenbara risken.

En annan möjlighet är annars ett ointresserat lag och ett väldigt motiverat lag, som exempel när Sverige skulle försöka vinna bronset 1994 eller när Kroatien hade stått för en liknande framgång fyra år senare. Bronsmedaljerna betyder något för ena laget men inte så värst mycket för det andra, vilket fortfarande gör matchen förhållandevis ointressant för andra än de närmast berörda.

Det utesluter för den sakens skull inte att matchen om tredje pris faktiskt kan vara underhållande. Vissa elaka tungor har hävdat att förra VM:s match om tredje pris mellan Tyskland och Uruguay var den turneringens bästa match, även om jag inte är böjd att hålla med. Men underhållning är en sak, faktisk spänning och dramatik är en annan.

:::

Inför kvällens match är det naturligtvis lätt att konstatera att både Brasilien och Holland har rejäla demoner att brottas med.

För Brasilien måste det naturligtvis framstå som ett rent mardrömstillstånd att bara dagar efter den fullständiga kollektiva förnedringen i semifinalen mot Tyskland tvingas ut på planen ännu en gång och spela av en fotbollsmatch som omöjligtvis kan ha något som helst intresse för dem.

De flesta brasilianska spelare vill nog helst av allt bara gömma sig någonstans där det är mörkt och solen aldrig skiner. Det finns inget resultat i kvällens match som kan väga upp vad som skedde i tisdags. En bronsmedalj är värd ungefär lika mycket som en fjärt i världsrymden.

Scolari har ju också ett tämligen intressant dilemma vad gäller laguttagningen framför sig. Ett alternativ är så klart att låta de spelare som varit ordinarie under hela turneringen och i semifinalen också spela den här matchen. Att se det som ett sätt att åtminstone till någon del gå ut och spela för den egna hedern.

Ett annat alternativ är å andra sidan att välja de spelare som inte varit ordinarie och som alltså inte spelade semifinalen. Givet Scolaris tidigare fasta policy att rotera mycket lite så kan så klart dessa spelare med viss rätt känna att det är ett taskigt läge att bli uttagna, som om de som inte tidigare var betrodda nu får gå ut och ta på sig den kollektiva skiten.

Hur stor glädje skulle dessa spelare känna över den uppgiften? Och kanske ska de ordinarie spelarna inte bara få chansen att spela för sin egen heder, utan kanske är det också deras förbannade skyldighet att spela den här matchen för att på så vis ta sitt ansvar!

Exakt hur tankarna går vet vi i och för sig inte förrän ikväll.

:::

Holland har även de sina bestyr. Deras semifinal mot Argentina fick av lätt insedda skäl inte samma goda omdöme som Tysklands redan historiska semifinal mot Brasilien. Ändå menar jag att det var Holland som till största delen försökte få till en konstruktiv fotboll.

Men den nesliga strafförlusten mot Argentina ligger dem ändå i fatet. Inte minst eftersom Louis van Gaal själv så snabbt efter matchen gick och ut och idiotförklarade hela idén med en match om tredje pris. Sådant är knappast motiverande i ett redan svårmotiverat läge.

Psykspelet runt straffläggningen lär också väga tungt. Det var uppenbart i efterhand att Ron Vlaar inte var van Gaals önskade förste straffskytt, och att två spelare vägrat att slå den första straffen. Vilket bär sannolikhetens prägel då Robin van Persie, som slog den första straffen mot Costa Rica, den här gången var utbytt.

Spelare som vägrar ta på sig uppgifter är spelare som flyr undan det kollektiva ansvaret. Sådant främjar sällan god lagmoral. Den harmoni som präglade Holland i turneringens tidigare skede har jag alltså lite svårt att se att den fortfarande finns kvar.

Målvaktsfrågan lär också väga tungt i Holland. Louis van Gaal valde ju att byta in Tim Krul inför straffläggningen mot Costa Rica. Den möjligheten var bokstavligt talat bortbytt inför straffarna mot Argentina. Kruls framgång var så klart betydelsefull i kvartsfinalen men måste rimligtvis också ha satt en närmast orimlig press på Cillessen inför straffarna i semifinalen.

Att som målvakt bli utbytt inför en straffläggning är knappast någon större förtroendeförklaring. Tvärtom. Det kan knappast ha ingjutit Cillessen med något större självförtroende inför dennes straffläggning. Målvakter brukar sällan behöva känna press under straffläggningar, men här visste Cillessen mycket väl att ett fiasko oundvikligen skulle kunna kontrasteras direkt och brutalt med Tim Kruls succé.

Den som gräver en grop åt andra faller själv lätt däri.

:::

Det är som jag ser det omöjligt att sia om hur kvällens match faktiskt kommer att sluta.

Tillfälligheternas spel och betydelsen av matchbilden skulle jag säga. Det lag som vill vinna matchen mest kommer förmodligen vinna den, och jag skulle tro att det till stor del kommer sammanfalla med det lag som också tar ledningen. Jag har svårt att se något av lagen vända ett resultat i den här matchen. Man vill så klart tro att hemmalaget bör ha en fördel i en sådan här match.

En sak känner jag mig dock säker på, det här kommer inte att bli VM:s mest underhållande match.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

De fem bästa VM-slutspelen och VM:s fem bästa spelare

Tre dagar kvar, två matcher. Den ena fullständigt betydelselös och den andra kan inte bli mer betydelsefull. Det är vad som återstår av detta VM som enligt mitt sätt att se på det har varit ett av de bästa VM jag har haft förmånen att få följa från 1982 och framåt.

Någon större supporter av landslagsfotboll har jag aldrig varit. Nu har jag skrivit en hel del positivt om detta VM, vilket fått en del att tro att jag har ändrat uppfattning om landslagsfotboll. Det har jag inte. Men jag gillar VM. Dels för att det är VM. Dels för att det landslagsfotboll så som jag gillar det, en avgränsad turnering som ligger under sommaren när det inte på något sätt stör klubblagsfotbollen.

Men vilka har egentligen varit de bästa VM-slutspelen? Om detta finns självklart olika uppfattningar och det är ju också en fråga som är rätt tätt kopplad till personliga minnen. Den frågan ställer jag mig i alla fall i den här bloggen, tillsammans med frågan vilka som har varit detta VM:s bästa spelare.

:::

DE FEM BÄSTA VM-SLUTSPELEN

(5) VM 2006 i Tyskland

Bäst av resten som jag ser det. Vid sidan av de fyra VM jag rangordnar högre så flyter övriga VM egentligen ihop som tämligen ointressanta och intetsägande. Många håller 1998 i Frankrike högt men för mig gav inte det så mycket. 1990 och 2010 var två VM som båda gör bäst i att glömmas och 2002 i Sydkorea kändes exotiskt och lite spännande men samtidigt också en turnering där de stora lagen och de stora spelarna på något märkligt sätt aldrig lyckades komma till sin rätt.

2006 hade en del saker som talade för mästerskapet. Dels var det en otrolig folkfest för alla europeiska fans som vallfärdade i massor till Tyskland. Det närmaste ett VM på hemmaplan som jag har kommit. Det var dessutom fest i Tyskland bland tyskarna, som av nationalhistoriska skäl hade haft lite svårt med den saken de senaste 60 åren. Det var Italiens svansång, Tysklands pånyttfödelse och Zinedine Zidanes stora avsked.

(4) VM 1994 i USA

Det är många som pratar ned detta mästerskap som tråkigt och defensivt cyniskt. Jag undrar om inte många av dem då egentligen bedömer VM-finalen snarare än mästerskapet som helhet. Jag kommer ihåg det som ett VM med flera strålande matcher – t ex Argentina vs Rumänien, Brasilien vs Holland och Bulgarien vs Tyskland – och som var ett definitivt steg uppåt jämfört med VM fyra år tidigare.

Naturligtvis kan det vara så att man som svensk kommer ihåg just detta VM med mer rosenröda ögon än vad man annars hade gjort. Men vid sidan av spelet så var det också folkfesten som turneringen i USA innebar, och för oss som svenskar naturligtvis också känsla av att sitta uppe under sommarnätterna och kolla på fotboll.

(3) VM 2014 i Brasilien

Kanske var det omöjligt att ett VM i Brasilien skulle kunna bli något annat än riktigt ruggigt bra. På förhand talades med oro om Brasiliens klimat och sociala oroligheter. Oroligheterna har vi inte sett överdrivet mycket av, först lugnade av Brasiliens framfart och därefter bedövade av chocken i semifinalen. Klimatet har inte haft någon allvarligare effekt, även om man kan ifrågasätta det rimliga i att ha avspark mitt på dagen brasiliansk tid.

Men känslan har varit att det hela tiden har hänt något under detta VM. Det har varit en offensiv och fartfylld fotboll. De allra flesta matcherna har hållit hög kvalitet eller åtminstone varit rejält spännande. Vi har fått se några rejäla överraskningar under VM och lag som Chile, Colombia och Costa Rica har charmat alla som tittat. På något vis känns det också som om lägstanivån detta VM har varit väldigt hög.

(2) VM 1986 i Mexiko

Diego Maradonas VM. Att se honom spela fotboll på sin absoluta höjdpunkt var en förmån bara det. Redan i gruppspelet är han helt dominant på planen men det är från kvartsfinalen och framåt som han verkligen var sitt blixtrande och bedövande bästa jag. Fotbollsporr på högsta nivå.

Men det var så mycket mer med detta VM som var fantastiskt. De otroligt exotiska namnen på städerna. De enorma och fullständigt fyrkantiga målnäten som var något annat än de tradiga svenska målburarna hemma i Allsvenskan. Nu för tiden, när alla mål ser i princip likadana ut, så är det svårt att se charmen i detta antar jag. De många häftiga lagen som förhöjde detta VM – Brasilien, Belgien, Sovjet, Danmark, Spanien, Mexiko, Frankrike och England.

(1) VM 1982 i Spanien

Mina minnen från detta VM är knappast fullständiga. Men det fanns där i bakgrunden och vad inte minnet reproducerar av sig självt har otaliga tillbakablickar fyllt i. Det som framför allt förbluffar med detta VM är den genomgående höga spelkvaliteten, och det är verkligen ett VM där flertalet stora lag verkligen står på höjden av sin förmåga, och flera matcher i detta mästerskap blev också klassiker med tiden.

Brasilien, ett fantastiskt spelande lag till bredden fyllt med enormt skickliga spelare och stora karaktärer, kanske det sista brasilianska landslaget som verkligen levde upp till den brasseromantik som inte minst vi i Sverige håller så varmt fast vid. Frankrike, med spelare som Michel Platini, Jean Tigana och Alain Giresse i toppform. Italien, ett utskällt fotbollslag spelandes i skuggan av sin egen nationella skam, likt sagans fula ankunge. Tyskland, med Rummenigge och Schumacher.

Flertalet matcher från detta VM är ikoniska. Brasilien mot Italien naturligtvis, där Brasilien två gånger lyckas replikera på Paolo Rossis mål men går bet den tredje. Den fantastiska semifinalen mellan Frankrike och Tyskland, välspelad men också VM-historiens första match som går till straffar. Finalen mellan Italien och Tyskland, Italiens stora seger men Tysklands första i en svit om tre raka VM-finaler. Marco Tardellis vansinnesglädje.

:::

VM:S FEM BÄSTA SPELARE

(5) Alexis Sanchez, Chile

Chile gjorde en väldigt bra turnering även om historieboken kommer att säga att de åkte ut redan i åttondelsfinal. De var emellertid ett ribbskott från att slå ut Brasilien. Flera spelare bidrog till Chiles spel men främst i mina ögon var Sanchez som hela tiden var i centrum för Chiles höga press och offensiva spel, och svarade för en genomgående imponerande turnering.

(4) Manuel Neuer, Tyskland

Det finns ett rätt starkt case för att det egentligen är svårt att peka ut enskilda individer i Tyskland, som är ett så starkt kollektiv där alla spelare på något sätt hittar sätt att sticka ut. Jag fastnar dock ändå för Neuer, som uppvisat en otrolig trygghet och som är så otroligt bra just för att han så sällan behöver ta till det spektakulära. Rätt okej vinnarskalle att ha längst bak dessutom.

(3) James Rodriguez, Colombia

Hela turneringens gullpojke. Visade upp en otroligt hög nivå under hela den här VM-turneringen i vilken han gjorde mål i samtliga Colombias matcher. Han höll en otroligt hög nivå under hela gruppspelet, och var helt lysande i matchen mot Uruguay. Teknisk och finurlig, spelintelligent och modig. Brasiliens respekt för Rodriguez framgick av deras behandling av honom på planen.

(2) Arjen Robben, Holland

Har varit bra under egentligen hela turneringen. Var en stor faktor bakom Hollands demolering av de regerande världsmästarna i lagets öppningsmatch, och fortsatte excellera därefter. Ett ständigt orosmoment för motståndarna, snabb och teknisk och lyckas alltid skapa ett antal chanser i varje match. Också mot Argentina var Robben den spelare som mest lyckades störa ett lågt liggande Argentina.

(1) Neymar, Brasilien

Två saker riskerar så klart färga minnen av Neymars VM. Dels hans skada som avslutade hans VM. Dels Brasiliens fiasko i semifinalen utan honom. Men fram till dess så var Neymar detta VM:s allra mest sprudlande spelare, som trots ett vansinnigt tryck på sina egna axlar aldrig föll ihop utan spelade med entusiasm och fantasi i samtliga fem matcher. Förkroppsligade Brasiliens inspiration och självförtroende.

:::

TRANSFERKOLLEN:

Alexis Sanchez, Barcelona till Arsenal, £30m. Det är inte fullständigt självklart att Sanchez kommer att lyckas i Premier League, ligans fysiska karaktär passar honom inte helt, men det är utan tvekan nästa pusselbit i ett Arsenal som snarare värvar spetskvalitet. Teknisk och målfarlig. Berömlig (+++++)

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Luis Suarez flytt till Barcelona ger Liverpool något att bita i

Det ryktas tungt inom engelsk fotboll att Arsenal inom ett-två dygn kommer att bränna iväg £67m på totalt fyra spelare. En riktigt rejäl satsning i så fall. Man får anta att den ene i så fall är högerbacken Mathieu Debuchy från Newcastle, och den andre verkar alltmer säkert bli Alexis Sanchez från Barcelona för saftiga £32m.

Det vore självklart en väldigt bra värning för Arsenal. Sanchez är en spelare av väldigt hög kvalitet, om än det återstår att se hur han klarar övergången till Premier League. Om Arsenal dessutom förstärker med fyra spelare för den nämnda summan så är det också en viss markering vad avser lagets ambitioner för kommande säsong.

För mig är dock Alexis Sanchez-värvningen särskilt intressant av ett helt annat skäl. Nämligen att om Arsenal värvar honom så betyder det att Liverpool inte värvar honom. Vilket självklart är en seger i sig själv för Arsenal men som också betyder att Liverpool inte kommer kunna ersätta den till Barcelona flyktade Luis Suarez med den spelare de hade för avsikt att ersätta honom med.

Slutsatsen är enkel. Liverpool kommer vara tvingade att ersätta Luis Suarez med Någon Annan. Om vem denna Någon Annan blir kommer förmodligen visa sig bli en av den här sillysommarens mer intressanta frågeställning fram till dess att fönstret stänger om en månad och en halv.

Fyra kandidater nämns i tidningarna lite oftare än övriga, och om vi utgår från tanken att ingen rök uppstår utan någon form av eld så skulle jag se så här på dessa kandidaters fördelar respektive nackdelar:

:::

(4) Divock Origi, Lille

En spelare som Liverpool sägs vara väldigt intresserade av, men en spelare jag så här långt inte är överdrivet imponerad av. En sak som talar för Origi är att han är en renodlad anfallare vilket kan vara en fördel om Liverpool ska försöka kompensera för Suarez produktionsbortfall i målkolumnen. Origi är dock en spelare som också saknar erfarenhet av spel i Champions League och i en tuffare liga som Premier League. Origi petade möjligen Romelu Lukaku i landslaget i VM, men jag skulle se Lukaku som en smartare måltavla för Liverpool.

(3) Lazar Markovic, Benfica

Den 20 år gamle serben har haft en strålande med Benfica och var med och förde klubben till ligatiteln i Portugal samt till final i Europa League. Markovic är helt klart en spelare med en väldigt spännande potential, men han är kanske också något mer ensidig som spelare än Luis Suarez och gillar företrädesvis att spela till höger i ett tremannaanfall. Likt Origi kan man hävda att Markovic saknar erfarenhet och kan behöva växa på sig. En förväntad prislapp runt £25m kan vara lite väl häftig för en sådan spelare.

(2) Antoine Griezmann, Real Sociedad

Griezmann har haft en imponerande säsong i La Liga där han har producerat 16 mål under förra säsongen. Han visade sig också vara framgångsrik och produktiv i landslaget när Frankrike gick till kvartsfinal i VM. Griezmann utgår normalt sett från vänsterkanten men kan spela på olika positioner i anfallet. Han är bra med boll och passar utmärkt in i Liverpools taktiska upplägg. Han kan fungera väldigt bra tillsammans med Daniel Sturridge. Frågan är om han klarar av att upprätthålla Liverpools anfall på egen hand utan en spelare som Sturridge som utgångspunkt, vilket stundtals kan visa sig nödvändigt under en säsong.

(1) Xherdan Shaqiri, Bayern München

Väldigt intressant spelare, som likt Luis Suarez faktiskt kan spela på egentligen vilken som helst position längst fram i planen. Är en väldigt stor talang vilket självklart är varför Bayern München köpte honom för ett tag sedan, men är också villig att lämna den tyska klubben för mer speltid. Liverpool är då ett klart intressant alternativ. Hans attityd sägs vara ett av skälen till att han inte fått chansen i Bayern, men Brendan Rodgers har ju med framgång hanterat truliga anfallare förut.

:::

TRANSFERKOLLEN:

Gareth Barry, Man City till Everton, fri. Barry hade en strålande säsong med Everton 2013-14 och var en av de främsta anledningarna bakom Evertons framskjutna tabellplacering. Everton vill naturligtvis bygga vidare på detta och att köpa Barry känns som en naturlig första åtgärd. Med beröm godkänd (++++)

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Holland och Leo Messi hoppas göra sällskap med de riktigt stora

Holland och Argentina har till skillnad från Brasilien och Tyskland faktiskt stött på varandra ett antal gånger under VM-historien. Men precis som Brasilien och Tyskland så har också Argentina och Holland mötts i en VM-final, nämligen 1978 när Argentina på hemmaplan besegrade Holland med 3-1 efter förlängning. Mario Kempes var då stor hjälte.

Holland var faktiskt bara ett stolpskott från att vinna VM den gången, och krossa de argentinska spelarnas hjärtan. Med bara någon minut kvar av ordinarie tid så får Rob Rensenbrink iväg ett skott som räddas av stolpen, osannolik dramatik i en VM-final.

Det var ju annars ett VM som präglades av en hel del fuffens och misstankar om mygel i och med att det spelades i militärjuntans Argentina, som naturligtvis såg VM som en möjlighet att legitimera sitt styre och hålla folket lugna och glada. Bröd och skådespel. Fotboll som opium åt folket.

Det var således viktigt för Argentina att vinna, Argentina som vid det tillfället aldrig hade vunnit VM. Argentina var nära att inte ens få spela finalen, i den sista gruppspelsmatchen var de piskade att vinna mot Peru med fyra mål för att sluta före Brasilien i gruppen. Argentina vann med 6-0 sedan Peru kollapsat tämligen anmärkningsvärt.

Det var emellertid inte bara resultatet som var anmärkningsvärt. Argentina lyckades få sin match fördröjd så att dess avspark skedde efter att Brasiliens match var färdigspelad, så de hade alltså ett resultat att spela på. Peru fick också efter VM ett märkligt förmånligt handelsavtal med Argentina, vilket självklart spädde på misstankarna i efterhand.

Väl i finalen så fortsatte de märkliga turerna. Argentina kom in sent till matchen och ägnade sig åt diverse lustigheter i syfte att försöka få Holland ur balans. Under matchen så avstod domaren lite väl många gånger från att blåsa för tämligen solklara offsides, likaväl som flertalet tydliga hands ignorerades. Efter matchen vägrade Holland att delta i prisceremonierna.

Nu är självklart transparensen betydligt större i dagens VM än vad som var fallet då. Men det är värt att påminna sig att Brasilien befinner sig i en situation som inte är helt olik Argentinas för 36 år sedan. En vinst i VM kan också nu användas för politiska syften vilket naturligtvis skapar incitament för påtryckningar.

:::

VM-finalen 1978 är annars en av tre VM-finaler som Holland har spelat i, händelsevis lika många som Argentina har deltagit i. Den stora skillnaden är dock att Argentina har vunnit två av tre finaler samtidigt som Holland har förlorat samtliga tre. Om Holland vinner mot Argentina ikväll så får de alltså en fjärde chans att sälla sig till en tämligen unik samling nationer.

Argentinas triumf 1978 är annars lite speciell eftersom den inte inkluderade det då 17-åriga underbarnet Diego Maradona. Maradona är än i dessa dagar bitter över den petningen och menar att förbundskapten César Luis Menotti förnekade honom möjligheten att likt Pelé vinna VM redan som 17-åring. Han skulle få sin revansch åtta år senare.

Kopplingen till Diego Maradona är inte irrelevant för Argentina. Dels har Diego Maradonas spöke svävat över Argentinas landslag ända sedan det tidiga 1990-talet, den spelare mot vilken alla Argentinas spelare och landslag mäts och jämförs. Dels är detta VM kanske Leo Messis stora chans att faktiskt nå upp på samma nivå som sin omåttligt populäre föregångare.

Leo Messi har haft det besvärligt under tidigare VM-turneringar. Kanske har han inte varit fantastisk under detta VM heller, men det har ändå klart och tydligt varit han som varit motorn i det argentinska laget och som definitivt ligger bakom deras segrar. Om Argentina faktiskt vinner VM i år så måste man definitivt se Leo Messi som den store nyckelspelaren.

Nu har fotbollen utvecklats på ett sådant sätt under de senaste 20-30 åren att det inte längre är meningsfullt eller egentligen ens möjligt för en enda spelare att vinna ett VM. Fotbollen är mer taktisk, mer organiserad, mer fysisk och mer utvecklad. Leo Messi kan inte vinna VM åt Argentina på egen hand på samma sätt som man kan hävda att Diego Maradona gjorde det 1986.

Men det är ändå Leo Messis chans att vinna folkets hjärtan i Argentina som han har gjort i Barcelona. Messi har självklart vunnit precis allt som går att vinna på klubblagsnivå, ligatitlar och Champions League-titlar, men saknar en riktigt stor titel på landslagsnivå.

Och när man kommer från något av de stora och klassiska fotbollsländerna så är en VM-titel förmodligen helt nödvändig om man vill vara en del i samtalet om världens genom tidernas bäste spelare. Det är ett samtal som Leo Messi onekligen förtjänar att vara en del i. Om Argentina vinner mot Holland ikväll så har Messi alltså en chans att sälla sig till en tämligen unik samling spelare.

:::

TRANSFERKOLLEN:

Willy Caballero (GK), Malaga till Man City, okänt. Om vi ska tro Caballero själv så tänker han konkurrera med Joe Hart om målvaktströjan i Man City. Om det blir verklighet återstår att se, frågan är om Man City inte snarare ser det som en ren backup.värvning, men konkurrens är aldrig fel. Godkänd (++)

Tom Ince (AM), Blackpool till Hull, fri. Kanske är det ett tecken i tiden att Ince väljer att skriva på för Hull när den italienska storklubben Inter samtidigt var intresserad av honom. Bra och spännande värvning av Hull å andra sidan som värvar en mycket lovande spelare. Väl godkänd (+++)

Diego Poyet (CM), Charlton till West Ham, fri. Riktigt spännande ung mittfältare som förra säsongen röstades fram till säsongens spelare i Charlton, vilket är rätt imponerande för en 19-åring. Kan visa sig bli ett intressant tillskott på West Hams mittfält, om Allardyce vågar ge honom chansen. Godkänd (++)

Dusan Tadic (AM), Twente till Southampton, £8m. Ronald Koemans holländska känselspröt ligger säkert till grund för den här värvningen av den intelligente spelfördelaren från Twente. Serben blandar ungdom och rutin, passningsspel och målskytte, rätt typ av värvning för Southampton. Med beröm godkänd (++++)

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Tysk cynism mot brasilianska känslor

Herrejävlar vilken semifinal vi har framför oss ikväll. Brasilien mot Tyskland, de två länder som kanske imponerat mest konsekvent under VM-historien som helhet. Märkligt nog är detta blott den andra gången dessa giganter möts i ett VM. Förra gången var i VM-finalen 2002.

Den gången vann Brasilien, mot ett Tyskland som fortfarande var i början av sin förnyelseprocess men som av ren hävd och ohejdad vana ändå tog sig hela vägen fram till final. En hel del talar för att Brasilien vinner också den här gången. Inte minst den enkla omständigheten att Brasilien inte har förlorat en tävlingsmatch på hemmaplan sedan 1975.

Det är 39 år sedan.

Det finns naturligtvis de som i sådana här stunder gärna vill vara mer cyniska än så, som kanske menar att en sak som talar för att Brasilien ska vinna semifinalen helt enkelt är att FIFA vill att de ska vinna den. Det har onekligen varit en del märkliga domslut till Brasiliens fördel innan semifinalen, inte minst i kvartsfinalen mot Colombia.

Men samtidigt så är det nu semifinaler. Och jag tror att i den utsträckning som det möjligen finns en politisk vilja att värdnationen ska gå långt i turneringen så sträcker den sig nog som mest fram till semifinal. Mervärdet är inte enormt av att ta det hela längre än så.

:::

Matchen i Belo Horizonte, den vackra horisonten, kommer att dömas av den mexikanske domaren Marco Rodriguez. Naturligtvis kan man ha en uppfattning om att en latinamerikansk domare ska döma Brasilien i semifinalen, å andra sidan så har Brasilien i slutspelet dömts av i tur och ordning en engelsman och en spanjor.

Det taktiska psyksnacket för att försöka påverka domaren, som vi känner så väl igen från Premier League, har varit väldigt framträdande. Exempelvis svarade Tyskland för en samordnad propagandainsats på sin presskonferens när samtliga, bland dem Bastian Schweinsteiger, Jerome Boateng och Joachim Löw, påpekade att ”domaren måste skydda spelarna” och poängterade Brasiliens fula spel mot Colombia.

Bockfoten är självklart uppenbar. Tyskland vill försvåra för Brasilien att använda samma knep mot dem som mot Colombia. Och försöka vända på domarens hemmaplanspsykologi till deras egen fördel.

Brasilien å sin sida, något kulturellt stereotypt måhända, särskilt i kontrast med Tyskland, kör en mer känslomässig approach till matchen. Neymars skada är så klart ett hårt slag för dem, men de gör i alla fall sitt bästa för att vända det inträffade till sin egen fördel. Bland annat genom att fördöma Zunigas tackling som en ”fegis tackling”.

Det handlar så klart om att ena spelarna och supportrarna, att så att säga få draken att lyfta i motvind. Andra kommentarer som att ”Neymars hjärta finns med oss på planen” syftar självklart i samma riktning. Vi mot dem, gammal hederlig siegementalitet.

Uttryckt annorlunda, tysk cynism mot brasiliansk känslostorm!

:::

Det brasilianska spelet har ju varit lite till och från under detta VM, det har ju stundtals märkts att de spelar under stor press från hemmasupportrarna och framför allt anfallet har ju knarrat, där väldigt mycket ansvar har hamnat på Neymars axlar, som inte längre finns där.

Brasilien har dock ändå tagit sig vidare. Och mot Colombia såg vi för första gången detta VM verkligen prov på ett Brasilien som släppte på handbromsen och blåste på för full fart i en riktig shoot-out. Det var ett Brasilien som spelade med känsla och passion och som såg möjligheterna snarare än riskerna. Det var ett Brasilien som var väldigt svåra att stå emot.

Om vi ser ett liknande Brasilien ikväll mot Tyskland så vet vi med säkerhet tre saker:

1)      Vi kommer få se en jäkligt bra match,
2)      Tyskland kommer få det rejält svettigt i dubbel bemärkelse, samt
3)      Brasilien riskerar gå bort sig mot tysk effektivitet.

:::

TRANSFERKOLLEN:

Chris Baird (CB), Burnley till West Brom, fri. En väldigt mångsidig försvarsspelare som kan spela på samtliga positioner i backlinjen. Erfaren från Premier League och en klok värvning när West Brom försöker stärka sin position i ligan. Väl godkänd (+++)

Steven Reid (CB), West Brom till Burnley, fri. Den 33-årige Reid beger sig i rakt motsatt riktning och skriver på ett ettårskontrakt. Har mycket erfarenhet från Premier League och det är i huvudsak det som Burnley söker efter och får med honom. Godkänd (++)

Matt Gilks (GK), Blackpool till Burnley, fri. Blackpool ville förlänga kontraktet med Gilks men han valde istället att skriva på för Burnley. Tom Heaton är Burnleys ordinarie målvakt men Gilks hoppas säkerligen kunna konkurrera med honom en förstatröjan. Godkänd (++)

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

De fem häftigaste besluten under VM 2014

Kvartsfinalerna är till ända i VM. Målproduktionen har sjunkit något när vi kommit längre i turneringen, men det går onekligen inte att klaga på spänningen i någon av matcherna. Inte heller går det att klaga på den återstående kvartetten i semifinalerna: Brasilien, Tyskland, Argentina och Holland.

Fyra matcher återstår av VM. Det har varit en strålande VM-turnering, kanske den bästa jag har upplevt, även om det naturligtvis alltid kommer finnas en större nostalgi runt de VM man upplevde som grabb. Men till skillnad från VM i Sydafrika för fyra år sedan så skulle jag säga att jag den här gången kommer känna viss saknad efter det att VM-finalen är avslutad.

Historien påverkas av beslut. Detta gäller också fotbolls-VM. Detta VM har påverkats av de beslut som har fattats på alla håll och kanter. Av FIFA, av domare, av spelare naturligtvis, av supportrar på plats på VM:s arenor, av politiker och mediafigurer i de deltagande länderna, och kanske inte minst av VM:s alla förbundskaptener.

Det är ett VM som kommer kommas ihåg till stor del på grund av FIFA:s beslut att stänga av Luis Suarez. Naturligtvis kommer några av domarinsatserna att diskuteras i efterhand. Men självklart är det ett VM som i första hand kommer att kommas ihåg för kvaliteten på fotbollen, och underhållningsvärdet i dess matcher.

VM kommer kanske också kommas ihåg för några av de större besluten som fattats av förbundskaptenerna inför och under detta VM. Det är ju dessa som fattar de avgörande taktiska besluten och kanske är det därför de mer än några andra som påverkar vad som faktiskt sker både ute på fotbollsplanen och hur vi därefter uppfattar detta.

Följande fem förbundskaptensbeslut menar jag är de som påverkat och karaktäriserat detta VM så här långt:

:::

(5) Den europeiska taktiska försiktigheten

The best games ever. Det är lätt att ryckas med i sådana tankar under varje VM, särskilt som de bara arrangeras vart fjärde år. Men det finns mycket med detta VM som faktiskt talar för att det kan vara bland de bästa VM som spelats. Det har varit en sprudlande anfallsfotboll, många mål och i grund och botten offensiva lag.

Kanske ligger det i mästerskapets natur då det arrangeras i Brasilien. Om på grund av kultur eller det klimat som råder i landet, som möjligen leder till ett mer öppet spel, så blir man på något sätt inte förvånad över att fotbollen blir på det viset när VM arrangeras just i Brasilien.

Vad som framgått är att de sydamerikanska och centralamerikanska länderna inte har haft några problem att förhålla sig till detta. För de flesta europeiska länderna har det dock varit en svår omställning, och i flera fall har de också åkt ur VM just för att de alldeles för länge har prioriterat att vara taktiskt organiserade fram till dess att det varit för sent att ändra sig.

Bara i kvartsfinalerna känns det som att Frankrike och Belgien led ett sådant öde. Och i gruppspelet skördades offren på rad i form av England, Italien, Portugal och Ryssland. Utan tvekan kan man säga att det har präglat utgången i detta VM.

(4) Alejandro Sabella om Leo Messi och 4-3-3

Inte något enormt beslut måhända men det krävs ändå lite cojones att ändra sitt taktiska tänkande mitt under en VM-turnering. Eller möjligen att släppa på den personliga prestige som det innebär att ändra ett taktiskt upplägg baserat på en spelares önskemål.

Sabella var dock inte blyg att göra detta. Det var efter Argentinas första match mot Bosnien som det framkom synpunkter på Argentinas taktiska uppställning, Leo Messi ville spela ett 4-3-3-spel likt det han är van vid från Barcelona och fick också sin vilja igenom.

Det vore kanske fel att säga att det har blivit en sprudlande succé, Argentina har fortfarande haft det svårt att offensivt dominera sina motståndare, men laget har sett mer samlat ut och visar upp tämligen god potential. Segrarna sitter möjligen långt inne men har heller hittills aldrig sett ut att vara riktigt hotade.

Argentina har naturligtvis goda erfarenheter från VM vad gäller att forma sin taktik runt en storstjärna. Skillnaden är möjligen att Diego Maradona var en bättre och mer mångsidig spelare än Leo Messi, men i slutänden kan det leda till samma resultat. Det vill säga att Argentina vinner VM-guld.

(3) Jürgen Klinsmann petar Landon Donovan

Vi har naturligtvis sett prov på andra och mer spektakulära beslut att ställa stjärnspelare utanför VM-truppen. Inte minst Frankrike och Didier Deschamps satte ju ned foten när beslutet meddelades att Samir Nasri inte skulle få följa med Frankrike till VM.

Det var emellertid på förhand mer givet och lättförståeligt. Jürgen Klinsmanns beslut att peta Landon Donovan var desto mer oförutsägbart, särskilt som Donovan varit en väldigt viktig spelare för USA i VM-kvalet och även särskilt som USA till skillnad från Frankrike inte precis samlar stjärnspelare på hög i övrigt.

Gränsen mellan genialitet och galenskap är hårfin och det är lätt att sitta i efterhand och konstruera en sanning. Men Klinsmanns beslut framstår som det rätta med facit på hand. USA tog sig till åttondelsfinal, blev hjältar på hemmaplan och gjorde fotbollen till folklig på ett sätt som vi aldrig tidigare sett i USA.

Det här åstadkoms med ett lag bestående av till stor del tämligen anonyma fotbollsarbetare, inga stjärnspelare. Frågan är om USA hade kunnat uppnå detta med en spelare som Landon Donovan i laget, då hade fokus kanske snarare varit på individer än på laget.

USA uppnådde kanske inget Miracle On Grass under detta VM, åtminstone inte rent sportsligt, men likheterna med det amerikanska OS-laget 1980 är ändå slående. En samling anonyma och djupt nederlagstippade grabbar som ger världsstjärnorna på käften.

(2) Louis van Gaal byter in Tim Krul

När SVT går över till sin studio inför straffläggningen mellan Holland och Costa Rica så drar programledaren den mycket vågade slutsatsen att Louis van Gaal bytt in Tim Krul i 120:e minuten just med tanke på straffläggningen. Varför han annars skulle byta in honom är en fråga som aldrig besvaras.

Det är självklart ett rätt kaxigt beslut. För det första är det ju minst sagt ovanligt att det görs och det känns ju inte helt intuitivt att det blir bättre att ta in en målvakt som hittills under lagets fem matcher i turneringen inte har stått en minut och alltså inte ens känt på bollen. För det andra så bygger det ju på att han väljer att inte tidigare under matchen använda ett av sina tre byten.

Man kan naturligtvis spekulera i att det beror på att Cillesen helt enkelt är dålig på straffar, men exakt hur dålig måste han då vara för att van Gaal ska känna sig tvingad till ett dylikt beslut? En möjlighet är att man på detta vis fick mer tillfälle att mentalt och taktiskt förbereda Tim Krul på straffar vid sidan av planen.

En del menar att det var ren egoism från Louis van Gaals sida, ett sätt att framhäva sig själv. ”Titta vad cool jag är som byter målvakt innan straffarna!”, typ. Visst är det ett beslut som lika gärna kan gå åt helvete som det kan bli succé, i alla fall som det känns, det är definitivt ett beslut som kommer utvärderas enbart utifrån om Holland vinner eller förlorar straffläggningen. Inget annat.

Men straffläggningar är till väldigt stor del ett psykologiskt spel. Och det är rimligtvis där man hittar den mest troliga förklaringen. Genom att byta målvakt så sätter man möjligen lite griller i Costa Rica-spelarnas huvuden, ”Oj, varför byter de in honom? Han måste vara bra på att ta straffar”. Man ändrar på en variabel och skapar på så vis osäkerhet.

Och givet att straffläggningar faktiskt är ett psykologiskt spel så har jag lite svårt att uppröras över Tim Kruls beteende vid straffsparkarna. Jag tycker det ingår i spelet och det är definitivt straffskyttarnas uppgift att kunna hantera dylika saker. Grejar man inte lite trashtalk så bör man hitta andra uppgifter här i livet.

Men jag upplever det här vara en diskussion som uppstått mest för att Holland mötte just Costa Rica. Jag har svårt att tänka mig att upprördheten varit lika stor om Krul agerat på detta vis mot exempelvis Tyskland, Frankrike, Italien eller Brasilien. Eller någon annan av VM:s större nationer.

(1) Luis Felipe Scolaris taktik mot Colombia

Det var verkligen stor fotbollsunderhållning att titta på kvartsfinalen mellan Brasilien och Colombia. Mitt intryck är möjligen att matchen var fotbollskvalitet på samma sätt som en Arnold Schwarzenegger-rulle är att betrakta som filmkvalitet. Action och underhållning, men knappast någon match som vinner några kritikerpriser.

Själv tycker jag Luis Felipe Scolari, denne buttra och argsinta karaktär, fattar två modiga beslut inför kvartsfinalen mot Colombia, ett som skulle visa sig lyckat och ett som skulle visa sig ödesdigert. Det första beslutet var att gå med på att göra matchen till en shoot-out med Colombia, till fullo i insikten att Colombia hade häftiga skjutvapen men Brasilien ännu fler och ännu bättre. Ändå modigt då många i en kvartsfinal skulle prioritera säkerhet.

Lika modigt, på sätt och vis, är i så fall det betydligt mer cyniska beslutet att flirta med det tillåtnas gräns och tillämpa ett mycket fysiskt och minst sagt småfult spel på Colombias offensiva spelare. Det är möjligt att Scolari visste att Colombias spelare gick att få ur balans på det viset. Det är också möjligt att Scolari kände till FIFA:s riktlinjer till domarna att så långt som möjligt hålla inne med de gula korten.

Smart naturligtvis, men också dyrbart. För den spanske domaren släppte verkligen allt, i en sådan utsträckning att jag bedömer hans insats till hemmalagets fördel som betydligt mer bestickande än den japanske domarens misstag i öppningsmatchen mot Kroatien. Brasilien tilläts således spela småfult och brutalt mot Colombia, och vann till stor del matchen på detta.

Men den spanske domaren tappade också fullständigt matchen. Och självklart blev Colombias spelare väldigt frustrerade av detta. Frågan är om Juan Zuñiga utan denna frustration, och om domaren tidigare stävjat det fula spelet på planen, hade gjort den knätackling i ryggen på Neymar som skadade honom tämligen allvarligt och håller honom borta från resten av VM. Tveksamt.

En väldigt stor del av Brasiliens offensiva spel den här turneringen har gått genom Neymar, som har visat sig kapabel att hantera den enorma press under vilken Brasilien spelar i detta VM. Nu tvingas Brasilien klara sig utan både Neymar och Thiago Silva mot Tyskland i semifinalen, och även utan Neymar i en högst eventuell final.

Scolaris beslut att spela fysiskt småfult mot Colombia vann dem kvartsfinalen, men kan ha förlorat dem turneringen.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Cirkusen fortsätter i Leeds

Massimo Cellino är en vidskeplig man. Så vidskeplig att han har beordrat Leeds nye head coach David Hockaday att utse en annan målvakt än Paddy Kenny som råkar vara född den 17 maj, enbart för att siffran 17 enligt Cellino är drabbat av otur. Man får anta att det inte kommer att värvas så många norrmän till Leeds framöver.

Cellino är Leeds nye ägare. Och i en klubb som under det senaste årtiondet har flirtat med pantomim så är den här typen av clownerier kanske den logiska konsekvensen.

Cellinos vidskepligheter är dock bara en bland flera konstiga infall som skett i Leeds sedan han tog över klubben i april. Ett av hans första projekt var att lansera ett program för kostnadsnedskärningar. Några av detta programs mer bisarra effekter sägs vara att klubbens lunchservering stängts så att spelarna får ha med sig egen lunch, samt att spelarna hädanefter får betala för att få sina matchtröjor tvättade.

Brian McDermott fick tämligen omedelbart sparken efter att Massimo Cellino tog över klubben. Delvis för att Cellino säkert ville ha sin egen man på jobbet. Delvis för att Cellino vill gå ifrån den mer typiska engelska managermodellen och satsa mer på en europeisk head coach-modell, med begränsat inflytande för personen ifråga.

Spelarna har naturligtvis börjat reagera. Leeds lagkapten, anfallaren Ross McCormack, har lämnat in en transferbegäran, Fulham sägs vara villiga att köpa honom, och var olovligt frånvarande när Leeds bara för någon dag sedan skulle bege sig på försäsongsträning till Italien. Disciplinära åtgärder sägs vara att vänta.

:::

Mer förbluffande är i så fall Massimo Cellinos beslut att tillsätta den relativt okände David Hockaday som Leeds nye manager, eller head coach. Frågan man ställer sig är naturligtvis om denna tillsättning motiverats av någon vision eller endast en vilja att hitta ett billigt alternativ.

I två separata undersökningar ansåg mellan 85-91% av Leeds supportrar att David Hockaday inte var rätt man för jobbet. Det kan i och för sig betyda både det ena och det andra, men är säkert en indikation på att Hockadays enda erfarenhet så här långt är från sin tid i Forest Green, som flyttades ned från The Conference och hamnade långt ned i The Conference South under Hockadays tid i klubben.

Att med endast den erfarenheten i ryggsäcken ta över en av Englands största klubbar, med ett intensivt fokus från både media och fans, känns naturligtvis som ett mycket stort steg.

Hockaday har en hyfsat gedigen yrkesbakgrund som coach. Det vill säga han kan utveckla spelare. Bland annat hade han ett par framgångsrika år i den rollen i Watford mellan 2000 och 2007, innan några olika perioder i klubbar som MK Dons, Southampton och Cheltenham.

Men även om Massimo Cellino ser en mer begränsad head coach-roll framför sig så innebär den större uppgifter än så. Oavsett vilket så kommer Hockaday vara Leeds frontfigur utåt och vara den som hålls ansvarig för laguttagning, taktik och träning. En betydligt mer omfattande arbetsbeskrivning än vad Hockaday varit van vid.

:::

Som vi har sett i andra engelska klubbar under det senaste året så är en manageranställning också en viktig signal till spelare och supportrar gällande klubbens ambition och inte minst managerns trovärdighet. Om inte spelare och supportrar övertygas så urholkar detta managerns allmänna auktoritet och riskerar göra hans jobb ohållbart.

Bevisligen har Hockaday en brant uppförsbacke för att lyckas övertyga Leeds supportrar. Att döma av Ross McCormacks minst sagt bestämda önskan att flytta från klubben så är inte Hockadays uppförsbacke mindre brant vad avser spelarna.

Räkna med att cirkusen i Leeds fortsätter. Leeds främsta klubbmotto är som bekant ”Marching on together!”. Massimo Cellinos marsch verkar så här långt mest inspirerad av Federico Fellinis absurda cirkusparader, ett återkommande tema i den italienske regissörens filmer.

:::

TRANSFERKOLLEN:

Matt Taylor, West Ham till Burnley, fri. Kompetent kantspelare som byter från ett lag i claret-blått till ett annat. Burnley värvar en kompetent men på intet sätt spektakulär spelare med Premier League-erfarenhet. Godkänd (++)

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Newcastle börjar om på ny kula med Siem De Jong

Säsongen 2013-14 var minst sagt något splittrad för Newcastle. Laget svarade för en riktigt stark höstsäsong där man länge var uppe och slogs om de europeiska cupplatserna. Men från januari fram till maj så plockade Newcastle bara hem 16 av 57 möjliga poäng och lyckades till sist med knapp marginal hålla fast vid en plats på den övre halvan.

En medioker vårsäsong således, och när detta sammanföll med en hel del märkliga turer vid sidan av planen, till vilka inte minst Alan Pardew gjorde sig skyldig, så föranledde det tämligen arga miner bland hemmafansen, som under en match till och med organiserade en walk-out från St James’ Park i den 69:e matchminuten.

Mycket av Newcastles problem uppstod med försäljningen av Yohan Cabaye till PSG. Cabaye var Newcastles kreativa kraft på mittfältet och när han försvann från laget så reducerades Newcastle till stor del till ett långbollande och tämligen fantasilöst fotbollslag. Effekten var minst sagt påtaglig, i en ren vårtabell slutar Newcastle på 19:e plats. Nedflyttning således.

Rop på förändring har rullat runt St James’ Park. Om en sådan förändring inte kommer i form av en förändring i styrelserummet eller managerposten så vill Newcastles supportrar åtminstone se en förändring på fotbollsplanen och i spelartruppen.

Så här långt har Newcastle värvat tre spelare. Anfallaren Ayoze Perez värvades från spanska Tenerife. Att Newcastles reservlagstränare Peter Beardsley fotograferades tillsammans med honom vid kontraktssigneringen säger förvisso en hel del om hans tänkta roll i klubben under den kommande säsongen, minst sagt begränsad.

Jack Colback värvades som en fri transfer från lokalrivalen Sunderland. En bra värvning rent spelarmässigt men en värvning som inte gjorde fansen nöjda. Att Colback spelat för Sunderland hela sin professionella karaktärer uppskattas inte på Tyneside, lika lite som Colbacks något överdrivna målfirande på Stadium of Light i februari.

Fansens reaktion påstås också ha fått Colback att ångra flytten i efterhand, och istället försöka få igenom en flytt till West Ham. Om det stämmer så behöver det i och för sig inte vara något ihållande problem, utan kan självklart gå över med tiden. Colback är en mångsidig spelare och en produktiv mittfältare, vilket Newcastle kommer ha stor användning av.

Men det är ändå värvningen av Siem De Jong från Ajax som är den första värvningen som fått Newcastle att andas optimism igen. 25 år gammal och kapten i Ajax, De Jong har de egenskaper som krävs för att bli en av Newcastles ledande karaktärer på planen.

De Jong är en offensiv mittfältare och kommer således att ta den roll på planen som Yohan Cabaye lämnade. Newcastle har således ersatt Cabaye med ett av de mer spännande namnen på den positionen inom europeisk fotboll. Han är något mer teknisk än Cabaye och besitter inte ett lika bra skott från distans, men är en intressant blivande spelfördelare för Newcastle.

Det är också en värvning som övertygar om att Newcastle menar allvar i sin ambition att rekonstruera sitt lag igen. Fler spelare kan lämna klubben. Hatem Ben Arfa tappade i förtroende förra säsongen och lär inte bli kvar. Större klubbar cirklar runt högerbacken Mathieu Debuchy. Men fortsätter Newcastle värva spelare av Siem De Jongs klass så ser framtiden ändå hoppfull ut.

Det är också ett bevis på att den här typen av spelare faktiskt är intresserade av att gå till Newcastle. Om det är så som Siem De Jong påstod i en intervju, att han ”drömt om att få arbeta med Alan Pardew”, är kanske tveksamt, men Newcastle är ändå en stor engelsk klubb som är ett attraktivt karriärsval för spelare från Europas om inte allra största så i alla fall stora klubbar.

Vilket förmodligen är just precis den marknadsposition som Newcastle har strävat efter.

:::

TRANSFERKOLLEN:

Aaron Cresswell (LB), Ipswich till West Ham, okänt. Intressant värvning på vänsterbackspositionen av West Ham, Cresswell har gjort det bra under sin tid i Ipswich. Sam Allardyce fortsätter att förstärka försvaret inför den kommande säsongen. Väl godkänd (+++)

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

The bombs bursting in air

USA åkte ju ur VM i tisdags efter en väldigt bra åttondelsfinal mot Belgien, en heroisk målvaktsinsats av Tim Howard, och ett i övrigt väldigt väl genomfört gruppspel. USA är kanske ingen stormakt inom fotbollen ännu, men att de är ett landslag på tillväxt råder det inga tvivel om.

Fotbollen har länge försökt få fotfäste i USA utan att egentligen lyckas. Försök har gjorts i olika omgångar. Under 1970-talet gjordes en satsning med en proffsliga där inte minst New York Cosmos, med bland andra Pelé och Franz Beckenbauer, var ett av affischnamnen. VM 1994 var en annan satsning i den riktningen som kanske inte fick helt den önskade effekten, även om detta VM har historiens högsta publiksiffror.

För de engelska storklubbarna, som drar hem stora intäkter på sponsringsavtal och kommersiella intäkter, så har USA länge varit en otroligt attraktiv marknad men samtidigt en svår marknad att etablera sig på. Här finns redan etablerade sporter som football, baseball, basket och ishockey. Fotboll har länge setts på med misstänksamhet.

Men i samband med detta VM känns det faktiskt som om något har förändrats i USA. Fotbollen har blivit närmast folklig i landet och när USA spelade match så stannade hela landet upp på ett sätt som knappast varit aktuellt under tidigare år och VM. På så vis har VM varit en stor framgång för fotbollen i USA.

Kul tänker säkert de allra flesta. Utom då möjligen Ann Coulter, ett av den amerikanska politikens mest ökända högerspöken. Den 26 juni, samma dag som USA skulle spela sin sista gruppspelsmatch mot Tyskland, så skriver hon en krönika om hur det ökade fotbollsintresset i USA är ett tecken på nationens moraliska förfall.

Jag är frestad att tro att hon helt enkelt behagar skämta. Samtidigt är det med tanke på hennes tidigare politiska utsvävningar omöjligt att avgöra vad som i så fall är skämt och vad som vore allvar. Och känslan är ändå att även om hon möjligen använder överdrifter som humor så är syftet ändå att göra narr av det ökade fotbollsintresset.

Jag går och fiskar.

:::

“Individual achievement is not a big factor in soccer. In a real sport, players fumble passes, throw bricks and drop fly balls — all in front of a crowd. When baseball players strike out, they’re standing alone at the plate. But there’s also individual glory in home runs, touchdowns and slam-dunks.”

Fotboll är helt klart en lagsport, precis som amerikansk fotboll, baseball, basket och ishockey också är lagsporter. Baseball går möjligen att diskutera huruvida det egentligen är en individuell sport maskerad som ett lagspel. Så långt har Ann Coulter fattat rätt.

Men att påstå att individuella prestationer inte är en stor faktor i fotboll avslöjar en fullständig brist på insikt i det man kommenterar. Säg det till Pelé, Diego Maradona, Zinedine Zidane, Thierry Henry eller andra av den moderna fotbollens husgudar. Försök förklara det för David Beckham, Zico, Roberto Baggio eller Roland Nilsson, som samtliga har fått bära ett individuellt hundhuvud.

”They don’t even have MVP’s” ylar Coulter. Som uppenbarligen inte besvärade sig med att undersöka sådant här som matchens spelare, världslag, guldbollar, årets spelare bland spelare respektive journalister, och fan och hans moster. Ta aldrig med hjälp av fakta död på en bra story!

“Liberal moms like soccer because it’s a sport in which athletic talent finds so little expression that girls can play with boys. No serious sport is co-ed, even at the kindergarten level.”

Jag känner inte till den politiska demografin bland USA:s fotbollsmammor, huruvida merparten av dem är demokrater eller republikaner. Fotboll har så klart likt allt annat här i världen en politisk dimension, men att den skulle vara partipolitiskt definierad på det viset har jag väldigt svårt att tänka mig. Jag misstänker att rätt många fotbollsmammor runt omkring i USA faktiskt röstar republikanskt.

Coulter har tydligen lite problem att skilja på lek och sport. För jag förmodar att varje sport går att leka så att både flickor och pojkar kan vara med. Nu är förvisso fotbollen allt annat än co-ed när det kommer till själva utövandet, även om det säkert finns individuella undantag med väldigt talangfulla flickor som tränar med pojkar. Men återigen är det oklart vilken verklighet Coulter har valt att titta på.

Coulters rätt tragiska perspektiv verkar dock vara att idrottslig talang inte är något som flickor eller kvinnor kan ha. Ett alternativ är så klart att hon ser något omoraliskt i att flickor och pojkar umgås med varandra, hon kanske är rädd att de ska börja tänka syndfulla tankar och att nästa steg i den slippriga liberala rutschbanan är att börja dela ut kondomer på fotbollsplanen.

För övrigt, om nu definitionen av seriös sport är att flickor och pojkar inte på någon nivå kan träna och spela mot varandra, så är det rätt många sporter som måste bedömas som oseriösa. Bland dem hyfsat stora amerikanska sporter som tennis, golf och för all del basket.

“No other “sport” ends in as many scoreless ties as soccer. /…/ Even in football, by which I mean football, there are very few scoreless ties — and it’s a lot harder to score when a half-dozen 300-pound bruisers are trying to crush you.”

En av de vanligare invändningarna mot fotboll är så klart att det är trist när det görs så få mål och så vidare. Det är ju en rätt gammal och trött invändning och jag skulle säga att risken för tillknäppta matcher med få mål nu för tiden är betydligt högre inom ishockey, inte minst inom NHL för övrigt.

Sedan är det här normalt sett invändningar från de som väldigt sällan tittar på fotboll och som har rätt litet intresse för sporten. Vi har bland annat haft ett par 0-0-matcher i detta VM:s åttondelsfinaler, inte minst Belgien mot USA, som trots detta var otroligt spännande. Det förutsätter så klart en förmåga att kunna observera något mer av vad som sker på en fotbollsplan än enbart målen.

Det är så klart färre mållösa matcher i amerikansk fotboll. Huruvida det är svårare att göra mål mot försvarare inom football eller fotboll är oklart. Men man får utgå från att det är betydligt lättare att göra mål i football med ”mål” som är cirka 50 meter breda. Jag skulle förmoda att med sådana målburar också i fotboll så skulle det bli bli betydligt fler mål, inte en enda match skulle längre sluta mållös.

“Baseball and basketball present a constant threat of personal disgrace. In hockey, there are three or four fights a game — and it’s not a stroll on beach to be on ice with a puck flying around at 100 miles per hour. After a football game, ambulances carry off the wounded. After a soccer game, every player gets a ribbon and a juice box.”

Som sagt, Ann Coulters tankar om risken för individuell skam har vi redan gått igenom. Den finns också inom fotbollen. Vad avser den fysiska risken i sporten så sker det naturligtvis en hel del rätt otäcka skador också inom fotbollen, det är knappast något som är unikt för ishockey eller football. Det är dock sant att fysik är en större del i dessa sporter och att fotbollen betonar tekniken i relativt sett större utsträckning.

I övrigt så undrar man ju lite vilka pojkmatcher i ishockey eller football som Ann Coulter faktiskt besöker, där puckar flyger omkring i 160 kilometer i timmen och där ambulanser kommer och bär iväg de sårade efter matchen. Det måste vara fasansfullt. För uppenbarligen måste det ju vara barnidrott hon pratar om där barnen får medalj och en juice efter matchen.

“It’s foreign. In fact, that’s the precise reason the Times is constantly hectoring Americans to love soccer.”

Fotboll är tydligen något utländskt, vilket i Ann Coulters värld självklart är fasansfullt. Låt vara att det alldeles klart och tydligt är en sport som också spelas i rätt stor utsträckning också inom USA, men det är självklart inte riktiga amerikaner som gör detta! Minsann.

Någon större idrottshistoriker är förmodligen inte Ann Coulter, som helt klart inte har tagit sig tiden att fundera över varifrån klassiska amerikanska sporter som football och baseball en gång i tiden kom. Att även dessa sporter har kommit någonstans utifrån USA till att börja med, för att därefter få fotfäste i landet.

“Soccer is not “catching on.” Headlines this week proclaimed “Record U.S. ratings for World Cup,” and we had to hear — again about the “growing popularity of soccer in the United States.” /…/ The USA-Portugal game was the blockbuster match, garnering 18.2 million viewers on ESPN. /…/ Run-of-the-mill, regular-season Sunday Night Football games average more than 20 million viewers; NFL playoff games get 30 to 40 million viewers; and this year’s Super Bowl had 111.5 million viewers.”

Det är svårt med procenten. Ann Coulter var tydligen inte idrottshistoriker, och inte heller verkar hon vara någon större matematiker. Vad rubrikerna hon ojar sig över konstaterar är självklart inte att fotball är lika stort nu som football i USA, utan möjligen att gapet faktiskt minskar. Varmed man naturligtvis måste jämföra med tidigare siffror för VM eller fotbollsmatcher i allmänhet.

Coulter går vidare i sitt raseri över att media trumpetar ut att fotboll är så bra och spännande och ironiserar över att ingen annan sport behöver lägga så mycket energi på att förklara att den är populär. Vilket får mig att tro att Coulter nog inte har räknat med alla de miljarder som varje år läggs på att sälja in bara Super Bowl som ett fantastiskt arrangemang.

“No American whose great-grandfather was born here is watching soccer. One can only hope that, in addition to learning English, these new Americans will drop their soccer fetish with time.”

Det är skillnad på folk och folk. Det är naturligtvis dit som Ann Coulter hela tiden vill komma. Det är skillnad på amerikaner och nya amerikaner. Coulter och Jimmie Åkesson skulle säkert ha mycket att prata om.

När den demokratiske vice president-kandidaten John Edwards 2004 pratade om ”two Americas” så häcklades han vildsint av den republikanska partiapparaten, och Ann Coulter var bland dem som stod främst i det ledet, som menade att det bara fanns ett USA. Minsann! Allt annat var opatriotiskt tjafs.

Nu är det uppenbart så att Ann Coulter har kommit fram till att det finns två Amerika. Dels det Amerika som håller med henne, även om det är oklart hur hon har kommit fram till att ingen amerikan vars gammelfarfar är född i landet tittar på fotboll (hur vet hon det?). Dels det Amerika som inte håller med henne, det ”nya Amerika”, det inte riktigt lika amerikanska Amerika.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Bara ekonomi skiljer Luis Suarez från Barcelona

Det är frestande att utgå från att saker och ting hör ihop. När nu Barcelona cirklar runt Luis Suarez som katten kring het gröt så vill man väldigt gärna tro att det på något vis har att göra med Suarez bitincident under VM, att det har skapat intresset från Barcelona alternativt gjort Liverpool mer benägna att sälja än tidigare.

Men förmodligen är det inte så, utan det här är bara en logisk fortsättning på en process som Luis Suarez iscensatte redan förra sommaren. Liverpool har hela tiden varit en station på vägen för honom, det är i själva verket någon av de spanska storklubbarna han vill till.

Det här demonstrerade han så klart redan förra sommaren. Då valde till sist Real Madrid att istället lägga sina pengar på Gareth Bale, vilket fick Luis Suarez att tämligen skamlöst erbjuda sina tjänster till Arsenal. När inte det greppet gick hem så löstes besväret åtminstone tillfälligt med att Suarez skrev på ett nytt kontrakt med Liverpool till en väsentligt högre lön.

Helt osannolikt är det nog inte att Brendan Rodgers och Liverpools klubbledning gav Luis Suarez samma löfte som Alex Ferguson och Man Utd en gång gav till Cristiano Ronaldo: ”Nej, vi kommer inte att sälja dig den här sommaren, men ge oss en säsong till så får du lämna klubben om ett år!” Om så är fallet så har Suarez onekligen levererat sin del i avtalet.

Det kan måhända störa en del Liverpoolfans att tvingas se på sin egen klubb som blott en mellanlandning på väg till någon av de största europeiska klubbarna. Men det är knappast värt att ta personligt, inte när det är en spelare med sydamerikanska rötter tillhörandes den spanska kultursfären. Sådana spelare drömmer inte om engelska klubbar när de är barn.

Liverpools fans bör kanske vara glada att Suarez lämnar klubben, åtminstone för en stor summa pengar. Ja, det är en spelare som hjälpt klubben tillbaka till Champions League, men det är också en spelare som dragit klubbens goda namn rätt ned i smutsen vid upprepade tillfällen. En konsekvens av detta beteende var bland annat att Kenny Dalglish fick sparken.

Det är också en spelare som klart och tydligt demonstrerar, denna sommar likaväl som förra sommaren, att han inte bryr sig något om Liverpool som fotbollsklubb, åtminstone i den utsträckningen att han är beredd att kompromissa med sina egna personliga intressen. Han är tvärtom beredd att ljuga och bedra för att ta tillvara dessa intressen på Liverpools bekostnad.

I slutänden är det så klart en rent ekonomisk fråga. Om Liverpool erbjuds en viss summa pengar som de anser är värd mer än att hålla fast vid en spelare som uppenbarligen vill lämna klubben, så kommer det bli en försäljning. För Barcelona handlar det bara om att skaka fram de nödvändiga medlen.

Det har pratats om att Alexis Sanches skulle vara en del av den affären, och alltså gå den motsatta vägen. Det utgår förvisso från att Sanchez själv är intresserad av att flytta till Anfield, ett inte självklart steg. Rapporter från samtalen mellan Barcelona och Liverpool antyder dock att det är två av varandra oberoende affärer som diskuteras, gällande Luis Suarez respektive Alexis Sanchez.

Saker och ting hör inte alltid ihop.

:::

TRANSFERKOLLEN:

Siem De Jong (ST), Ajax till Newcastle, . Bra värvning på en position där Newcastle behöver förstärka. De Jong har varit en framstående spelare i Ajax och säger sig ha drömt om att få arbeta med Alan Pardew, som tydligen är större i Holland än jag anade. Med beröm godkänd (++++)

Marvin Emnes (RW), Middlesbrough till Swansea, okänt. Emnes har varit utlånad till Swansea förut, senast så sent som i våras. Nu har Swansea löst honom på ett permanent kontrakt. Emnes har varit ojämn under sin tid i Middlesbrough, oklart hur mycket han tillför. Godkänd (++)

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Betyg på sommarens Premier League-värvningar

Transferfönstret är återigen öppnat och då kan det börja bli läge att betygsätta redan genomförda värvningar igen, enligt känd modell. De värvningar som dyker upp under sommaren kommer hädanefter att betygsättas dag för dag, snarare än i klump så här.

Chelsea, Man Utd och Liverpool är de tre klubbar som hittills har spenderat mest detta transferfönster. Alla tre klubbarna har också gjort tämligen bra business vilket möjligen indikerar en sanning i uppfattningen att det är smart att göra sina affärer snabbt och tidigt.

Arsenal, Everton och Tottenham har å andra sidan så här långt varit betydligt mer avvaktande, för att inte säga inaktiva.

Det kan naturligtvis vara på sin plats att återigen påminna om att det inte är spelare som betygsätts, utan värvningar. Det är inte samma sak, även om spelarkvalitet självklart är en dimension i värvningen. Värvningen betygsätts också utifrån hur jag tror dess effekt blir på den kommande säsongen, jag har alltså inga ambitioner att skåda fem år framåt i tiden.

Många tenderar också att haka upp sig på transfersummor när de pratar om en värvning som antingen bra eller dålig. Ofta dock på ett sätt som avslöjar att de antingen förväxlar verkligheten med Football Manager, eller att de har rätt liten insikt i företagsekonomiska realiteter.

Transfersummor är för det första inte ett direkt mått på spelarkvalitet utan en produkt av relativ förhandlingsstyrka mellan köpare och säljare. En sådan summa måste också slås ut över den tid som spelaren förväntas vara kvar i klubben och således tillföra ett värde till laget. Likaväl måste transfersumman sättas i relation till den köpande klubbens totala resuser, det vill säga summans alternativkostnad. Ett visst belopp är inte lika värt för samtliga klubbar. En tusenlapp är värd mer för en arbetslös än för en miljonär.

Jag gör mig dock inga illusioner att detta förtydligande kommer ha någon som helst effekt på sommarens transferdiskussioner.

:::

Berömlig (+++++)

Cesc Fabregas (AM), Barcelona till Chelsea, £30m. Strålande prestigevärvning av Chelsea som får en spelare som både kompletterar laget taktiskt och höjer lagets spetskvalitet. En viktig kugge när Chelsea bygger ett nytt lag som ska konkurrera både i Premier League och i Champions League.

Ander Herrera (CM), Athletic Bilbao till Man Utd, £29m. En spelartyp som Man Utd har varit i behov av i många år. En mycket framstående spelare i La Liga och har precis den mångsidighet på mittfältet som Man Utd har saknat. En central del i Man Utds förnyelse.

Diego Costa (ST), Atlético Madrid till Chelsea, £32m. Värvningen som gjordes klart idag. Ja, Chelsea har haft väldokumenterade problem med sitt anfall och har slängt pengar på det problemet förut. Men i Costa har kanske Mourinho hittat sin motsvarighet till Didier Drogba, och det vore guld värt.

:::

Med beröm godkänd (++++)

Craig Gardner (CM), Sunderland till West Brom, fri. Jag är rätt förtjust i den här värvningen. Gardner är hyfsat mångsidig på det centrala mittfältet, vilket han stundtals visade i Sunderland, och det är exakt vad West Brom har lidit brist på. Förstärker laget.

Luke Shaw (LB), Southampton till Man Utd, £27m. På sätt och vis en värvning med prestige då Shaw har varit jagat villebråd av fler klubbar. Man Utd förstärker med Englands mest spännande talang på en position där laget är i behov av att förstärka. Inget att orda om där.

Robert Snodgrass (RW), Norwich till Hull, £7m. Det var inte lätt att hitta positiva saker med Norwich förra säsongen men Snodgrass var en av dem. Hull får spendera lite pengar men det kan det visa sig vara värt. Ännu en lyckad insats på transfermarknaden av Steve Bruce.

Steve Sidwell (DM), Fulham till Stoke, fri. Fulham åkte ur Premier League förra säsongen men det  var knappast på grund av Sidwell, som var riktigt bra. Stoke behöver förstärka sitt centrala mittfält och har i Sidwell hittat precis den spelartyp laget behöver. Dessutom gratis. Snudd på femma.

Lukasz Fabianski (GK), Arsenal till Swansea, fri. Fabianski har haft svårt att ta någon fast plats i Arsenal trots stora förhoppningar. Det förblir dock en klart kompetent målvakt som jag tror kommer att förstärka Swansea på en position där laget tidigare möjligen har varit något överskattat.

Fernando (DM), Porto till Man City, £12m. En riktigt bra spelare så klart, men lite undrar jag över Man Citys behov på just den här positionen. Men för en förhållandevis billig peng så utgör det inga egentliga hinder för Man City att ta in Fernando.

Emre Can (DM), Bayer Leverkusen till Liverpool, £10m. Mycket spännande värvning av Liverpool, en av Bundesligas mer intressanta talanger, även om han råkar vara defensivt lagd. Men det är en del i en väsentlig förnyelse för Liverpool på det defensiva mittfältet. Kan bli riktigt bra.

Adam Lallana (AM), Southampton till Liverpool, £25m. Liverpool har varit på jakt efter Lallana en längre tid, men först idag blev det helt klart. Lallana är naturligtvis en utmärkt spelare även om det kanske inte är i första hand offensivt mittfält som Liverpool måste förstärka med dylika summor.

:::

Väl godkänd (+++)

Jordi Gomez (CM), Wigan till Sunderland, fri. Gus Poyet jobbar vidare med en latinisering av Sunderlands mittfält. Craig Gardner ut och Gomez in. Absolut ingen dålig värvning för Sunderland, Gomez har gjort ett bra jobb på Wigans mittfält. Dessutom billig värvning.

Billy Jones (RB), West Brom till Sunderland, fri. Kompetent högerback värvad från West Brom. En position som Sunderland naturligtvis behövde förstärka efter att Phil Bardsley inte längre önskade eller önskades vara kvar. Ingen höjdarvärvning även om det är bra att gapet är fyllt.

Bafetimbi Gomis (ST), kontraktslös till Swansea, fri. Intressant om än något osäker värvning av Swansea, dock ett försök så vettigt som något att fylla det hål som Michu med intill visshet gränsande sannolikhet kommer lämna. Gomis har gjort det riktigt bra i Ligue 1.

Phil Bardsley (RB), Sunderland till Stoke, fri. Bardsley kommer i alla fall inte ha några problem att känna igen sig på högerbacksplatsen i ett rödvitrandigt fotbollslag. Bra om än ej spektakulär värvning av Stoke som behövde förstärka just på högerbacken.

Jack Colback (CM), Sunderland till Newcastle, fri. En av sommarens mer kontroversiella övergångar så här långt. Colback var inte intresserad av något nytt kontrakt med Sunderland och valde istället att skriva på för de värsta rivalerna. Newcastle får en mycket duktig spelare till sitt centrala mittfält.

Rickie Lambert (ST), Southampton till Liverpool, £4m. Naturligtvis en bra anfallare som kan komma att vara nyttig för Liverpool. Men med Luis Suarez och Daniel Sturridge i klubben naturligtvis aldrig mer än en marginalspelare, och knappast någon ersättare om Suarez lämnar.

Joleon Lescott (CB), Man City till West Brom, fri. Ett av West Broms problem under flera säsonger har varit ett något oorganiserat försvarsspel. Lescott kan vara en åtminstone tillfällig lösning på det problemet, och som fri transfer onekligen värd en chansning.

Marc Albrighton (RW), Aston Villa till Leicester, fri. Det var inte så värst många säsonger sedan som Albrighton var en av Premier Leagues mer spännande spelare, ofta nyttig i Aston Villas offensiv. Paul Lambert har dock inte visat honom något större förtroende. Kan Leicester dra nytta av det?

Bacary Sagna (RB), Arsenal till Man City, fri. Självklart en högst kompetent högerback, men här ställer jag mig onekligen frågande till vad Man City egentligen behöver honom, de har redan ligans arguably bästa högerback i Pablo Zabaleta. Dock en minst sagt högkvalitativ breddvärvning.

Mauro Zárate (ST), Velez Sarsfield till West Ham, okänt. Zárate har varit i England förut, då i Birmingham, utan att lämna något större avtryck. Men han har visat utanför England att han är en högst kompetent anfallare. West Ham har dessutom goda minnen av att värva lite lynniga argentinska anfallare.

:::

Godkänd (++)

Joe Cole (AM), West Ham till Aston Villa, fri. En värvning som inte känns sådär värst inspirerad av Aston Villa. Cole kom tillbaka till West Ham men utan att riktigt förmå åstadkomma något och mycket lite talar för att han kan göra bättre ifrån sig i Villa. Kan dock glänsa sporadiskt.

Jake Livermore (CM), Tottenham till Hull, £8m. Ett kraftfullt argument för det ekonomiska värdet i att först låna ut en spelare till en klubb innan man säljer honom. Det slutar nästan alltid i att man får ut mer pengar än vad man annars hade fått. Bra spelare för Hull, bra pengar för Tottenham.

Michael Kightly (RW), Stoke till Burnley, £1,5m. En av Premier Leagues nykomlingar förstärker med den långväga yttermittfältare från Stoke och tidigare Wolves. Knappast någon spelare som kommer lyfta Burnley uppåt i tabellen men en kompetent spelare med Premier League-erfarenhet.

Costel Pantilimon (GK), Man City till Sunderland, fri. Definitivt inte någon spelare som kommer kunna göra något större avtryck i Sunderland, som redan har Vito Mannone i målburen. Men Pantilimon har i och för sig vant sig vid att spela andrafiol i Man City och lär inte gnälla över att göra det i Sunderland.

Ben Hamer (GK), Charlton till Leicester, fri. Sade sig gå till Leicester för chansen att få spela i Premier League. Så värst många chanser till det lär han kanske inte få med tanke på att i Leicesters mål står Kasper Schmeichel, men hoppet är det sista som överger människan.

Matthew Upson (CB), Brighton till Leicester, fri. Daniel Sturridge och Wayne Rooney gjorde Englands mål i VM i somras. Den senaste VM-målskytten innan det råkar vara just Upson. Från VM bar det på fyra år till The Championship, men nu plockar Leicester tillbaka mittbacken till Premier League.

Philippe Senderos (CB), Valencia till Aston Villa, fri. Jag har aldrig varit något större fan av Senderos kvaliteter som back, och jag tvivlar på att han kommer visa sig vara någon mer pålitlig lösning på Aston Villas försvarsproblem. Kan bidra med rutin och erfarenhet.

Ayoze Pérez (ST), Tenerife till Newcastle, £1,6m. 20-årig spansk anfallare som har gjort det bra i den spanska ligan. Newcastle har en del huvudbry att reda ut i sitt anfall och frågan är väl om Pérez egentligen har något att bidra med där, dock inte någon spelare som ska underskattas.

Mame Biram Diouf (ST), Hannover till Stoke, fri. Inte en fullständigt oäven värvning av Stoke men känslan är ändå att om Diouf i förra rundan i engelsk fotboll inte visade sig ha vad som krävdes så är det trots allt osannolikt att han skulle visa sig ha det vid andra försöket.

Cheikhou Kouyaté (DM), Anderlecht till West Ham, £7m. En värvning som bara kan betyda att Mohamed Diamé kommer att lämna klubben. Annars har jag lite svårt att förstå att West Ham bränner iväg £7m på en förhållandevis oprövad defensiv mittfältare. Men en spelare i Sam Allardyces smak.

:::

Okänd (+)

Tom Leggett (RB), Southampton till Aston Villa, fri. 18-årig högerback från Southamptons akademi. Ytterst tveksamt om han får någon som helst speltid i Premier League kommande säsong.

Isaac Nehemie (LW), Southampton till Aston Villa, fri. Aston Villa fortsatte sin shoppingrunda i Southamptons akademi. Nehemie har imponerat på många och kan göra ett avtryck i Aston Villa under kommande säsong.

Jack Barmby (AM/F), Man Utd till Leicester, fri. Knappast någon spelare som Leicester kommer kunna bygga sitt lag runt, men definitivt en ung och hungrig spelare som kan öka konkurrensen underifrån.

Chris Kettings (GK), Blackpool till Crystal Palace, fri. Utfyllnad på målvaktspositionen för Crystal Palace som dock redan har Julian Speroni i målet. En värvning för framtiden.

Vanja Milinkovic (GK), Vojovodina till Man Utd, okänt. En värvning för framtiden också detta. Ren akademivärvning av Man Utd, utan betydelse för kommande säsong.

Stephen Kingsley (LB), Falkirk till Swansea, £850k. I mina ögon lite märkligt att lägga iväg nästan en miljon på en ung vänsterback från skotska ligan. Swansea saknar heller inte spelare på vänsterbacken.

Dionatan Teixeira (CB), Dukla Banska till Stoke, £400k. Stoke menade sig ha scoutat den brasseslovakiske mittbacken under flera år. Då får man hoppas att de har goda skäl att betala närmare en halv miljon för honom.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Gästblogg: "Kan Luis Suarez botas?"

Luis Suarez har ju varit föremål för stor diskussion de senaste dagarna. Viktor Isero, jurist på Idrottsjuristerna (www.idrottsjuristerna.se), har tagit det juridiska greppet på frågan om Luis Suarez straff och spelarens möjligheter att överklaga.

Trevlig läsning, Peter

:::

BAKGRUND

Luis Suarez blev efter att ha bitit Giorgio Chiellini i VM-matchen mellan Uruguay och Italien den 24 juni 2014 med omedelbar verkan avstängd nio matcher samt fyra månader från alla fotbollsrelaterade aktiviteter.

VAD ÄR FAKTA?

Det är definitivt att Suarez är avstängd så länge inte CAS (Court of Arbitration for Sport), idrottens skiljedomstol, beslutar att straffet ska skjutas upp i väntan på att avgöra frågan. Den drabbade parten, Uruguay och Suarez, måste först överklaga till FIFA:s egen Appeal Committee. FIFA:s Appeal Committee har varken makt eller intresse av att skjuta upp det utdömda straffet vilket innebär att avstängningen kommer kvarstå så länge frågan ligger hos FIFA. Först när Appeal Committee har avgjort frågan kan den överklagas till CAS. Då har CAS alltså möjlighet att låta Suarez temporärt spela igen genom att skjuta upp straffet.

Alltså:
*Steg 1, överklaga till nästa instans hos FIFA.
*Steg 2, överklaga till CAS.

VARFÖR FICK HAN STRAFFET?

FIFA kommer släppa en längre motivering, men i dagsläget vet vi endast vilka artiklar i FIFA:s Disciplinary Code (FDC som är det regelverk som gäller för alla matcher och tävlingar som arrangeras av FIFA) som legat till grund för beslutet. FIFA menar att Suarez brutit mot artikel 48 och 57 i FDC.

Av artikel 48 framgår hur många matchers avstängning en spelare kan få beroende på vilket regelbrott hen gjort sig skyldig till.

Bild 1

Suarez ska ha brutit mot artikel 48.d som stadgar att spelaren stängs av minst två matcher för att ha ”assaulting an opponent”, vilket i detta sammanhang lämpligast översätts till att ha överfallit en motståndare. I artikeln listas exempel på överfall: armbågar, slag och sparkar som följs av ett ”etc”, vilket innebär att listan inte är uttömmande. Även andra typer av överfall kan alltså omfattas av definitionen för överfall. FIFA menar uppenbarligen att agerandet att bita någon med uppsåt faller in under ”etc” i art. 48.d.

Om FIFA kommit fram till att Suarez bara hade brutit mot denna regel så hade straffet endast kunnat bli avstängning i minst två matcher samt böter. Eftersom FIFA dock menar att Suarez även brutit mot artikel 57 avseende kränkande beteende och fair play så finns möjligheten att även förbjuda Suarez att ta del av samtliga fotbollsrelaterade aktiviteter under en viss tid.

Artikel 57 handlar om fair play och tar sikte på att straffa den som inte respekterar fair play, som är en fundamental del av fotbollen. Begreppet är inte tydligt definierat, men FIFA menar att fair play “represents the positive benefits of playing by the rules, using common sense and respecting fellow players, referees, opponents and fans”.

Artikel 57 ger uppenbarligen FIFA ett stort spelrum att göra subjektiva bedömningar för att straffa någon som inte anses respektera fair play.

Bild 2

PÅ VILKA GRUNDER KAN SUAREZ ÖVERKLAGA?

Suarez har i princip två alternativ och det ena behöver inte utesluta det andra. För det första kan han hävda att han är oskyldig och därför inte ska straffas. Givetvis är detta ytterst problematiskt för Suarez eftersom alla som har sett tv-bilderna har sett samma sak. Suarez böjde ner huvudet mot Chiellinis axel och Chiellini föll ihop. Däremot är det rimligt att ställa sig frågan om det hade varit så solklart vad som egentligen hänt om inte Chiellini efter incidenten hade visat upp sina bitmärken i huden.

En sammanställning av de bevis som finns att tillgå är:

a) bilderna på Suarez som böjer huvudet mot Chiellinis axel varpå italienaren faller ihop, och
b) de tydliga bitmärkena i huden.

Att Suarez bitit Chiellini står alltså klart. Var det meningen och spelar det i så fall någon roll? Varför jag ställer denna fråga är för att Suarez hävdat att han snubblade och på så sätt hamnade hans tänder i Chiellinis axel. Om detta är Suarez försvar i överklagandet kan jag garantera att straffet kommer kvarstå då det knappast är någon rimlig förklaring. Samma utgångspunkt som tidigare kommer då att gälla, d.v.s. att han har bitit en motståndare och ska bli straffad till följd av detta.

Suarez andra möjlighet är att hävda att straffet är för hårt i relation till regelöverträdelsen. Här kan påminnas om att det är tredje gången Suarez blir straffad för att ha bitit en motståndare (första gången 7 matcher och den andra 10 matcher) och att han dessutom en gång har blivit straffad för rasistiska smädelser (8 matcher).

Alla situationer ska dock bedömas var för sig och det är absolut möjligt att det finns mer eller mindre allvarliga överträdelser som vid en första anblick verkar likvärdiga. Även det som föregick incidenten skulle kunna vara relevant, t.ex. om angriparen blev provocerad eller kanske t.o.m. själv angripen. Det är dessutom möjligt att det finns omständigheter vi inte känner till som skulle kunna föranleda en sänkning av straffet. På tv-bilderna ser det onekligen ut som att Suarez helt oprovocerat attackerar Chiellini men ett möjligt försvar skulle kunna vara att situationen föregicks av upprepade kränkningar eller liknande från Chiellinis sida. Jag påstår här alltså inte att några sådana ägt rum utan spekulerar bara i möjliga argument.

Något som definitivt bör ifrågasättas är vidare om straffet verkligen är proportionerligt. Att bli avstängd nio matcher är en sak, men att hindras från att delta i all fotbollsrelaterad aktivitet i fyra månader är en annan. Suarez kommer alltså inte ens få träna med någon fotbollsklubb under den perioden. Enligt artikel 40 så kan straffet bli hårdare om en förseelse är upprepad. Det är förmodligen något FIFA stött sig på i detta fall eftersom själva förseelsen inte tycks vara allvarligare än i något av de tidigare fallen.

Här skulle en jämförelse kunna göras med fallet Josip Simunic som stängdes av i tio matcher för diskriminerande beteende (http://idrottsjuristerna.se/cas-ger-fifa-ratt-i-kampen-mot-rasism/). Det fallet handlade om ett oönskat problembeteende där FIFA ville statuera exempel eftersom rasism länge varit ett problem inom fotbollen och något både FIFA och UEFA kämpat hårt emot. I ett sådant fall är det fullt rimligt med ett hårt straff i och med att problemet är globalt och större än att det bara är en person som ägnar sig åt beteendet.

Om man ska jämföra med Suarez-fallet är bitning av motspelare inget stort problem då det i princip bara är Luis Suarez som biter motståndare. Alltså är det knappast en särskilt viktig fråga för FIFA, tvärtom mot vad som gäller för problemet med rasism. Därmed skulle det kanske vara möjligt att inte statuera exempel och istället försöka finna en mer individanpassad lösning.

En jämförelse kan göras med det samhälleliga straffsystemet där olika typer av vård figurerar. Bl.a. finns det brottsförebyggande vård som har som främsta syfte att hindra återfall i brott. FIFA har idag inte möjlighet att tvinga någon till att genomgå någon form av program för att avvänja sig vid ett oönskat beteende, men kanske skulle man kunna erbjuda Suarez att frivilligt acceptera detta för att på så sätt få ett lindrigare straff.

I Sverige finns något som kallas kontraktsvård som kan erbjudas till missbrukare i vissa fall vilket innebär att man istället för att sitta i fängelse kan få vård för sina problem. En förutsättning kunna få kontraktsvård är man inser sina problem och är villig att genomgå behandling för att förändra sitt beteende. I mina ögon skulle en sådan lösning kunna vara lämplig att testa eftersom Suarez som sagt redan blivit straffad två gånger tidigare för samma sak och nu alltså upprepar samma förseelse en tredje gång. Uppenbarligen är inte strängare straff en lösning om man vill få Suarez att upphöra med beteendet.

De flesta straffsystemen syftar idag till att verka preventiva d.v.s. att förebygga att personer ska överträda reglerna istället för att vara repressiva och innebära en sorts vedergällning för en begången överträdelse. Det innebär att FIFA knappast kan vara nöjda med att bara straffa Suarez hårdare gång efter gång utan någon önskad effekt d.v.s. att förhindra återfall. Därför är en individanpassad lösning motiverad i detta fall. Det är värt för FIFA att fundera på.

/Viktor Isero, Idrottsjuristerna
viktor.isero@idrottsjuristerna.se

Peter Hyllman

Frankrike och Tyskland i existentiell kvartsfinal

Existential Comics har sin version klar av den kommande kvartsfinalen mellan Frankrike och Tyskland:

worldcup1

worldcup2

worldcup3

worldcup4

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman