Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Hörnan #3: Arsenal behöver en anfallare

Veckans lag

:::

Bubblare:

Dean Marney, Burnley
Gylfi Sigurdsson, Swansea
Graziano Pelle, Southampton
Ron Vlaar, Aston Villa
Gabriel Agbonlahor, Aston Villa

:::

Tankar och slutsatser:

Liverpool skördade en taktisk triumf på White Hart Lane när Raheem Sterling slet Tottenhams defensiv i småstycken. Om tanken var att Mario Balotelli skulle komplettera Daniel Sturridge så visade det sig här att Balotelli och Sturridge gav helt nya ytor åt Sterling. En tydlig markör för Liverpool i toppstriden, och en smocka i solar plexus för Tottenham.

Arsenal behöver värva en anfallare. Det framstår som smärtsamt uppenbart sedan Arsenal bara mäktat med 1-1 mot Leicester, och med Olivier Giroud långtidsskadad. ”Sign a f-cking striker” regnade ned från läktarna under dagens match, och det är väl inte omöjligt att det lär kunna hända ett och annat under morgondagen.

Ibland smäller det. Och gårdagens målfest på Goodison Park var onekligen en blinkande neonreklampelare för varför Premier League är världens bästa och mest underhållande liga. Även om det nu var smått bisarrt att se två av ligans egentligen bästa försvar uppträda som om de smakat lite för mycket på en fruktpunch utan att riktigt känna till innehållet.

Fortsatt jobbigt för Man Utd som sitter på futtiga två poäng efter tre på pappret minst sagt överkomliga matcher. Sällan har ett landslagsuppehåll kommit så lägligt och sällan har ett deadlinedag i transferfönstret framstått som så panikartat som nu kanske är fallet. Försvaret är i desperat behov av förstärkning. Ryan Shawcross gjorde ju bra ifrån sig i helgen…

Swansea fortsätter vinna. Och Garry Monk som jag trodde skulle få det kämpigt den här säsongen har minst sagt fått en drömstart. Likaså Ronald Koeman har öppnat starkt med Southampton.

:::

TRANSFERKOLLEN:

Alexander Song, Barcelona till West Ham, lån. Intressant värvning av West Ham som har varit på jakt efter centrala mittfältare. De värvar nu Song på ett säsonglångt lån, inte omöjligtvis med en tanke om att kunna köpa honom därefter. Spelskicklig för att vara defensiv mittfältare. Väl godkänd (+++)

Loic Remy, QPR till Chelsea, £10,5m. Som backupvärvning betraktat är det en riktigt bra värvning. En spelare som kan gå in och täcka upp framgångsrikt om Diego Costa blir skadad, har god Premier League-erfarenhet, samtidigt som han i en klubb som Chelsea knappast lär gnälla för mycket över att sitta på bänken. Med beröm godkänd (++++)

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Tänk om Mario Balotellis beteende motsvarar våra förväntningar?

Om Mario Balotelli har det sagts många saker, men en sak man måste kunna säga om Balotelli är att han alltid har haft sitt glada barnasinne i behåll. En annan sak man bör kunna påstå är att han trots att han bara är 24 år gammal har haft en förhållandevis lång karriär, men att denna karriär har bestått av till synes aldrig upphörande problem och utmaningar.

En av de största invändningarna mot Mario Balotelli är att han trots att han bara är 24 år gammal redan har spelat för fyra klubbar. En arbetsgivare som intervjuar en jobbsökande och ser ett liknande mönster skulle ha vissa farhågor om den personens förmåga att finna sig till rätta på en arbetsplats, och sådana tankar har också funnits om Balotelli.

Som tonåring i Inter drabbades han till en början av mer eller mindre allvarliga egoproblem. Hans relation med José Mourinho och därefter Javier Zanetti, de två stora ledargestalterna i Inter vid den tiden, blev till slut kyligare. I Man City fick han svårt att känna sig hemma, dels i en ovan kultur och dels med en minst sagt sensationalistisk tabloidpress som tog varenda chans att rapportera om Balotellis olika uppsåt, på ett sätt som man undrar ifall de gjort om det varit en vit spelare.

Mer påtagliga problem med rasism mötte Mario Balotelli när han återvände till Italien, den här gången till Milan. Det kastade en skugga över hans tid i klubben och i landet trots att hans prestation för Milan faktiskt var av hög klass, där han bland annat gjorde 30 mål på totalt 54 matcher. Nu återvänder han alltså till England och Premier League, den här gången Liverpool.

En någorlunda uppenbar slutsats man kan dra av att ha observerat Mario Balotellis karriär så här långt är att det är en spelare som har stora problem med auktoriteter. Vilket kanske är fullt naturligt och förståeligt för en person som under hela sin uppväxt har fått tampas med olika allvarliga och mindre allvarliga former av diskriminering och påhopp från sådana som uppfattas vara i auktoritetsposition.

Hans problem i Inter och Man City kan åtminstone delvis förstås utifrån detta perspektiv. Både med José Mourinho och Roberto Mancini upprättades en relation som mer liknade ett mästare och lärling-förhållande, stundtals kanske till och med ett far och son-förhållande. För en spelare som har svårt för auktoritet så innebär detta att upproret är föga mer än en tidsfråga.

Mario Balotelli må säkert ha sitt glada barnasinne kvar, det finns inget ont i detta, tvärtom, men han likt de flesta andra som passerat en viss ålder vill nog framför allt betraktas och behandlas som en vuxen människa kapabel att fatta sina egna beslut och gå sin egen väg. Den vanliga frågan nu är om Balotelli har mognat som spelare. Den egentliga frågan är kanske om omvärlden har mognat tillräckligt i sin syn på Balotelli att betrakta och behandla honom på det viset.

Inom organisationsforskningen talas det lite lättvindigt om Teori X och Teori Y, som i grova drag handlar om människosyn och hur människor anpassar sig efter förväntningar. Teori X utgår från att människor är barn och ständigt behöver kontrolleras och uppmanas, med följden att de anställda också börjar bete sig som just barn. Teori Y utgår från det motsatta, människor är duktiga, pålitliga, kapabla till självständighet, och de anställda motsvarar då dessa förväntningar. Teorierna blir självuppfyllande profetior.

Här ligger förmodligen utmaningen för Liverpool och Brendan Rodgers, att strunta i rådande förväntningar på Mario Balotelli, och istället behandla honom som vilken annan spelare eller vuxen människa som helst. Liverpool är arbetsgivare och Balotelli är en anställd spelare som ska motsvara samma krav som övriga spelare. Kort sagt, utgå från att han är mottaglig för samma frihet under ansvar som alla andra. Teori Y.

Med 26 mål på 43 matcher så har Mario Balotelli precis haft den bästa säsongen under sin karriär. Vad han mäktar med som fotbollsspelare fick inte minst England uppleva under VM i somras. För att uttrycka det hela enkelt så är det lätt att fastna i en alltför endimensionell bild av Balotelli, därtill präglad av en förutsägbar medierapportering.

Idag finns det goda chanser att Balotelli gör debut för Liverpool på White Hart Lane. Han blir kanske matchvinnare, kanske blir han inte matchvinnare, men på något sätt känns det ändå som om Liverpool har fått en spelare i Balotelli runt vilken det alltid kommer att hända saker. Ibland på ont, men allra oftast på gott.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Det kommer smälla när Everton möter Chelsea på Goodison Park

Everton möter Chelsea på Goodison Park ikväll i vad som är lagets andra stentuffa hemmamatch på två veckor, och mitt i fokus hittar vi en anfallare som numer spelar för Everton men som bara för några veckor sedan tillhörde just Chelsea, och som kom till Chelsea för ett par år sedan som en ung och lovande spelare med potential att med tiden ersätta Didier Drogba.

Det spekulerades i samband med Romelu Lukakus flytt till Everton att han skulle sakna rätt motivation och inställning för att lyckas i Everton, nu när han inte längre hade något incitament att försöka imponera på Chelsea och José Mourinho. Ett i mina ögon rätt inskränkt argument vars utgångspunkt är att Chelsea, eller möjligen storklubbar likt Chelsea, är de enda med något egentligt värde inom fotbollen.

En del spelare är emellertid sådana att de föredrar att vara sitt lags ledande stjärna, snarare än att behöva konkurrera om en plats. Romelu Lukaku verkar vara en sådan spelare, och det var just precis också vad José Mourinho själv gav uttryck för i samband med försäljningen. Om detta kan man tycka precis vad man vill så klart, men vissa spelare behöver känna förtroende och rimligtvis kan inte alla spelare vara likadana.

Det betyder inte att Lukaku nödvändigtvis borde ha fått anfallsplatsen i Chelsea bara för att han ville ha den. Men det kan betyda att Lukaku helt enkelt var fel spelare i fel klubb vid fel tidpunkt, utan att detta för den sakens skull ska ses som någon direkt kritik av vare sig Lukaku eller Chelsea. Det ligger också något i vad Roberto Martinez säger inför kvällens match att Chelsea, kanske för att de måste, lägger större fokus vid etablerade spelare än unga talanger.

£28m var naturligtvis en väldigt stor summa pengar för Everton. Men med den summan så har de också fått en otroligt skicklig anfallare, som både kan lyfta laget till en ny nivå samtidigt som han kan inbringa ett väldigt större försäljningsvärde om några år, ifall det skulle bli aktuellt. Både ekonomiskt och sportsligt är det alltså en affär som går att räkna hem.

Romelu Lukaku har presterat bra i Evertons båda första två matcher, först mot Leicester och därefter mot Arsenal. Mot Arsenal var han dominant på planen och gav inte Arsenals backlinje en lugn stund, vilket gav mycket utrymme till övriga anfallare. Hans byte på grund av skada med ungefär 20 minuter kvar av matchen var förmodligen den vändpunkt i matchbilden som föranledde Arsenals reducering och påföljande kvittering.

Det är få spelare förunnat att kunna ta en så dominant roll på fotbollsplanen, inte minst i Premier League och inte minst när motståndet är ett lag av den allra högsta kalibern. Ikväll ställs Everton och Romelu Lukaku mot ett ännu tuffare motstånd i form av Chelsea. Lukaku själv lär vara minst sagt motiverad att visa sin gamla klubb och förre manager vad han kan. Om han nu kommer till spel.

Frågan är om Everton den här gången lyckas kontrollera matchen i hela dess 90 minuter. Mycket av det lär bero på om Romelu Lukaku faktiskt kan spela och hur stor del av matchen han i så fall klarar av att spela. Och möjligen vad en annan gammal Chelseaanfallare kan lyckas hitta på under matchen, nämligen Samuel Eto’o.

Everton och Chelsea känns som liknande lagbyggen. Ett starkt och väl organiserat försvar, ett disciplinerat men samtidigt kreativt och intensivt mittfältsspel, samt ett anfallsspel orienterat runt en kraftfull anfallare med snabba spelare på respektive sida. Roberto Martinez må vara mer fokuserad på taktik jämfört med José Mourinhos taktik, och Chelsea är definitivt ett lag med högre individuell spetskvalitet, men likheterna är många.

Två lag av lite samma skrot och korn. Helt konstigt är det kanske därför inte att det är två klubbar som verkar ha upprättat ett gott samarbete. Det är ingen tillfällighet att Everton köpte Romelu Lukaku, efter att ha först lånat honom under en säsong. Everton har den här säsongen också lånat Christian Atsu därifrån. Samtidigt är ett ihärdigt rykte i England att Chelsea har någon form av köpoption på Ross Barkley.

Men ikväll lär det bli krig om poängen.

:::

TRANSFERKOLLEN:

Esteban Cambiasso, Inter till Leicester, fri. Släppt av Inter under sommaren och 34 år gammal. Fortfarande naturligtvis en otroligt rutinerad och positionssäker defensiv mittfältare som Leicester kan ha stor användning av. Vi har dock sett misslyckade ”gammelvärvningar” från Serie A till mindre Premier League-klubbar förut. Väl godkänd (+++)

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Rimligtvis blir det fyra engelska lag i slutspel i år igen

Fyra spanska lag, fyra engelska lag och fyra tyska lag. De tre stora ligorna i Europa bistår med lite knappt hälften av lagen som deltar i den här säsongens upplaga av Champions League. Utöver dessa tolv klubbar så deltar två lag från Italien, dock inget av dem i den första seedningspotten, tre lag från Portugal, två lag från Frankrike, från Ryssland, samt ett lag vardera från Turkiet, Ukraina, Schweiz, Grekland, Holland, Belgien, Cypern, Vitryssland, Bulgarien, Slovenien och Sverige.

Förra upplagan av Champions League gick i La Ligas tecken i och med att båda finallagen kom därifrån. Barcelona slogs dessutom ut av just ett av dem, Atlético Madrid. Något i skymundan så gjorde emellertid också Premier League en godkänd uppvisning. Samtliga fyra deltagande klubbar tog sig till slutspel, där emellertid både Arsenal och Man City fick respass direkt i åttondelsfinal mot Bayern München respektive Barcelona.

Jag är emellertid av uppfattningen, som jag har utvecklat i en tidigare blogg i samband med ligapremiären, att Premier League är på rejäl uppgång igen efter att ha haft några halvtunga år bakom sig. Big Four har blivit till Sky Six och detta har börjat sätta sig. Premier League dominerade rejält under andra halvan av 00-talet och är på väg in i en liknande period igen.

Uppställningen den här säsongen känns starkare än på länge. I alla fall två av klubbarna bedömer jag vara bland favoriterna att vinna turneringen. Samtidigt som de båda andra lagen är mer än kapabla att överraska och gå hela vägen eller i alla fall väldigt långt. Väldigt få lag om något därute i Europa skulle lottas mot antingen Arsenal eller Liverpool och betrakta det som någon särskilt bekväm eller önskvärd lottning. Få lag om något därute i Europa kan lottas mot antingen Chelsea eller Man City och betrakta sig som favoriter.

Så här blev grupperna, och så här tror jag:

:::

Arsenal – Grupp D (Dortmund, Galatasaray, Anderlecht)

Väldigt överkomlig grupp för Arsenal, som måste vara mer än nöjda med den lottningen. Dortmund är naturligtvis en formidabel motståndare, även om Arsenal redan förra säsongen visade att de inte hade någon anledning att rädas det tyska andralaget. Men både Galatasaray och Anderlecht är för veka över ett gruppspel för att kunna hota Arsenals avancemang till slutspelet. En grupp som kan ge Arsenal chans att lufta och vila viktiga delar av spelartruppen.

Prognos, vinna gruppen: 60%
Prognos, gå till slutspel: 90%
Prognos, vinna Champions League: 10%

:::

Chelsea – Grupp G (Schalke, Sporting, Maribor)

Chelsea får sin vana trogen en tämligen lätt grupp som de bör mer eller mindre promenera igenom. De har mött Schalke förut och knappt behövt slå på väckarklockan för att vinna bekvämt. Sporting och Maribor ska inte kunna ställa till några problem för Chelsea alls. Ska Chelsea inte vinna gruppen så beror det på ett i så fall förståeligt koncentrationsglapp. Väl i slutspelet så är Chelsea en av huvudfavoriterna att vinna hela turneringen.

Prognos, vinna gruppen: 90%
Prognos, gå till slutspel: 95%
Prognos, vinna Champions League: 20%

:::

Liverpool – Grupp B (Real Madrid, Basel, Ludogorets)

Liverpool har en stolt europatradition även om laget har befunnit sig utanför Champions League i några år. Nu fick de ett riktigt supermöte i gruppen med Real Madrid, som jag fortfarande tror är i alla fall ett nummer för stora för ett Liverpool som kan behöva ytterligare något att återacklimatisera sig. Basel har ställt till problem för engelska lag förut, och Liverpool måste vara försiktiga när de möter dem, men Liverpool ska ändå kunna betrakta sig själva som favoriter till avancemang.

Prognos, vinna gruppen: 20%
Prognos, gå till slutspel: 60%
Prognos, vinna Champions League: 5%

:::

Man City – Grupp E (Bayern München, CSKA Moskva, Roma)

Man City mot Bayern i gruppspelet börjar bli något av en europeisk följetong. Nu tror jag att Man City står bättre rustade än förut både för egen del men också för att jag inte är helt säker på var Bayern står för tillfället när Pep Guardiolas lagbygge ska gå in i andra andningen. Bayern är favoriter till att vinna gruppen, men inte stora favoriter. Både CSKA Moskva och Roma är luriga motståndare som jag tror kan både utmana och störa om slutspelsplatserna, framför allt kan de ställa till det både för Bayern och Man City, och på så vis påverka placeringarna i gruppen.

Prognos, vinna gruppen: 40%
Prognos, gå till slutspel: 75%
Prognos, vinna Champions League: 25%

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Neil Warnock var knappast ett val utan en brist på alternativ

”He is the right appointment. He did a great job when he was here before and he understands the club.” Det var vad Crystal Palaces ägare Steve Parish hade att säga om Neil Warnock, som alltså under gårdagen anställdes som ny manager i Crystal Palace.

Det är på något vis ett rätt fantastiskt uttalande. Steve Parish är en av fyra ägare, eller så kallade supersupportrar, som tagit över Crystal Palace sedan klubben genomlidit två jobbiga tvångsförvaltningar och som fått klubben på fötter igen med en sparsam finanspolitik.

Crystal Palaces senaste tvångsförvaltning ägde rum 2010 och ledde i praktiken till att klubben gick från att kämpa om uppflyttning till Premier League till att slåss för att hålla sig kvar i The Championship. Laget drabbades också av ett tiopoängsavdrag i samband med detta.

Manager i Crystal Palace mellan 2007 och 2010 var Neil Warnock, som dock när den finansiella verkligheten kom ifatt både honom och klubben valde att lämna för ett jobb med till synes större framtidsutsikter i QPR. Man kan i och för sig tänka sig att Warnock förstår Crystal Palace, men man skulle också kunna tänka sig att just Steve Parish sökte efter en annan typ av förståelse.

Neil Warnock är en brittisk manager av den lite för traditionella skolan. Han kan komma in och göra ett jobb, men det kräver ofta väldigt mycket resurser av de klubbar han arbetar för eftersom han är lite för förtjust i att wheela och deala på transfermarknaden. Hans transferpolicy i QPR efter att de vann The Championship var förmodligen ett tungt vägande skäl till att klubben åkte ut två år senare.

Desto märkligare framstår en sådan anställning när Steve Parish till synes valde att låta Tony Pulis gå från klubben just på grund av Pulis krav och förväntningar på värvningar till klubben. Det blir lite som att först tacka adjö till Humle för att bara några veckor senare säga varmt välkommen till Dumle.

Nu var kanske Crystal Palaces alternativ begränsade. Det framstår som relativt uppenbart att klubbens första alternativ som ny manager var Malky Mackay, men han diskvalificerade sig själv både från Crystal Palace-jobbet och från fortsatta jobb inom engelsk fotboll i alla fall fram till nästa istid. Tiden gick och Crystal Palace fick ta vad som fanns.

Vad som är märkligt är att en manager som David Moyes inte verkade vara aktuell för Crystal Palace. En match mer eller mindre gjord i himlen. Ett betydligt bättre val av Crystal Palace än Neil Warnock, som jag knappast betraktar som rätt man att hålla laget kvar i Premier League. Den enda rimliga slutsatsen är att Moyes helt enkelt inte var intresserad.

Dumt nog i så fall, han skulle behöva komma in i jobbet igen.

:::

Räkna med en Champions League-blogg ikväll i direkt anslutning till lottningen av gruppspelet.

Starkt gjort av Arsenal att klara biffen mot ett inte alls oävet Besiktas. Och vilken bedrift av Malmö FF som gjorde wienerwurst av Red Bull Salzburg.

Senare ikväll går Tottenham och Hull in i sista kvalspelet i Europa League. Tottenham har en till synes lätt uppgift framför sig efter ha vunnit 2-1 borta mot Limassol.

Hull har en betydligt mer besvärlig uppgift framför sig efter att ha förlorat med 0-1 borta mot Lokeren. De behöver vinna och samtidigt undvika att släppa in mål.

I gruppspelet står redan Everton och väntar på dem.

:::

TRANSFERKOLLEN:

Federico Fazio, Sevilla till Tottenham, £8m. Mycket meriterad mittback i Sevilla som Tottenham sägs ha betalat utköpsklausulen för. Tillför kvalitet och kompetens i mittförsvaret sedan Tottenham sålt Michael Dawson till Hull. En spelare i Mauricio Pochettinos tycke och smak. Med beröm godkänd (++++)

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Man Utds panikköp av Angel Di Maria är ett taktiskt kärnvapen

Fernando Torres värvades för £50m i januari av Chelsea från Liverpool i vad många då betraktade som ett fullständigt panikköp av en klubb som såg ligatiteln glida ur deras händer. Det var ett tämligen överlägset brittiskt transferrekord och fortsatte vara det i tre och ett halvt år, möjligen till Torres egna förtret.

När nu Man Utd spränger det transferrekordet till småbitar genom att värva Angel Di Maria från Real Madrid för grundbeloppet £60m så framstår det inte på något sätt mindre som ett panikköp. Kanske är det också vad som motiverar en sådan summa, och som möjliggör den med tanke både på att Real Madrid ville sälja spelaren men Man Utd samtidigt var den enda köparen.

Det är ett förhandlingsläge som borde ha gynnat Man Utd, men det hade förutsatt att de hade haft is i magen och kunnat på ett trovärdigt sätt ha framstått som villiga att strunta i affären. Men Man Utd befinner sig inte riktigt i en sådan position för tillfället, och det visste Real Madrid. Således ett panikköp.

Men ett köp kan förvisso vara ett panikköp men ändå vara ett bra köp. Det vet inte minst både Arsenal och Liverpool, klubbar där flera av deras bästa spelare under de senaste åren är spelare som de köpt mer eller mindre för att de varit tvungna att köpa dem. Man Utd lider knappast någon brist på pengar, så den relevanta frågan vad gäller dem är så klart om Angel Di Maria är en bra värvning rent fotbollsmässigt.

Många hyllar Di Marias mångsidighet och förmåga att spela på olika positioner i ett lags anfall. Och det är helt säkert ett stort skäl varför Louis van Gaal vill ha Di Maria i klubben, förmågan att spela både till vänster i en 3-5-2-uppställning som på någon kant i de mera klassiska 4-4-2- eller 4-3-3-uppställningarna. Han ger Man Utd alternativ.

Han ger också Man Utd ett rejält skrämselvapen från kanterna som laget till stor del har saknat sedan Ryan Giggs blivit för gammal och sedan Cristiano Ronaldo flyttade till just Real Madrid. Ashley Young värvades för några år sedan med detta i åtanke men har inte riktigt lyckats fylla ut de kläderna. Antonio Valencia är en kompetent spelare, men mer en vattenbärare och saknar fart och kreativitet.

Det är med all sannolikhet också dessa båda spelare som precis fick se konkurrensen om speltid väsentligt intensifierad och, sett till Di Marias minst sagt imposanta transfersumma, sina respektive chanser till speltid halverade. I och med att Di Maria kan utgå både från vänster- och högerkanten så är det svårt att säga vem av Young och Valencia som drabbas hårdast. Young har förvisso imponerat mer hittills under säsongen, samtidigt som Valencia också kan spela högerback.

Di Maria kan göra det fullständigt oväntade, vilket vi inte minst såg prov på i Champions League-finalen nu senast, där det var just Di Maria som låg bakom matchens avgörande mål och moment. Di Maria har bevisat vid ett flertal tillfällen att han är en matchvinnare, och Man Utd är i en i det närmaste desperat jakt på just matchvinnare.

Nu skulle många med rätta hävda att Man Utd inte bara behöver matchvinnare där framme utan en mängd andra saker, såsom exempelvis en riktigt dynamisk central mittfältare och definitivt i alla fall en mittback av hög internationell klass. Och detta stämmer naturligtvis. Men att Man Utd behöver andra typer av spelare också, gör inte behovet av en spelare som Di Maria mindre.

Andra ser monstervärvningen av Di Maria som ett tragiskt steg bort från en klubbfilosofi i vilken unga spelare ur de egna leden huvudsakligen premieras, och där Di Maria blir till en symbol för en ny tid där Man Utd, precis som ”alla andra” klubbar, istället använder plånboken för att lösa sina problem.

Förvisso har Man Utd spenderat dyra pengar på spelarköp förut, det är knappast någon blyg klubb i det avseendet, men med en sådan här typ av galactico-värvning så har Man Utd onekligen gett sig in på samma typ av arena som före dem Barcelona, Bayern München, Real Madrid, PSG, Milan, Man City och Chelsea.

Det är nya tider. Men Man Utd anställde Louis van Gaal just med uppgiften att anpassa Man Utd till dessa nya tider. Och har man gett honom detta uppdrag så måste man också ge honom de nödvändiga verktygen för att genomföra uppdraget, och det måste i så fall också tillåtas att kosta, och ses lika mycket som en investering.

I en tid av kapprustning på spelarmarknaden av ett fåtal europeiska storklubbar så har Man Utd under lång tid klarat sig märkligt bra med en förhållandevis stor arsenal av tämligen konventionella vapen. Men där en ny terrorbalans har börjat växa fram mellan storklubbarna så fordras nya vapen. I en sådan analogi är Angel Di Maria att betrakta som ett taktiskt kärnvapen.

Men fotbollen är inte alltid enkel. Den är framför allt inte lika självklar som man kan ges anledning att tro om man stirrar sig blind på FM:s attributes och gröna självlysande prickar. Som spelare är Di Maria naturligtvis av högsta klass, men det är mycket i övrigt som ska fungera också. Han ska fungera rent taktiskt, han ska kunna hantera pressen i klubben och som Premier Leagues dyraste spelare.

Det är inte alltid lätt. Fråga Fernando Torres.

:::

TRANSFERKOLLEN:

Angel Di Maria, Real Madrid till Man Utd, £60m. Det är stora pengar, men Di Maria är en spelare av högsta världsklass och Man Utd behöver sådana spelare betydligt mer än de behöver pengar. Tillför väldigt välbehövlig kreativitet bakom Man Utds i övrigt högklassiga anfall. Berömlig (+++++)

Samuel Eto’o, Chelsea till Everton, fri. Den gamle håller än, det visade han inte minst förra säsongen i Chelsea. Nu har Everton signat honom på två år och vad de får är en mycket erfaren och målfarlig anfallare, utmärkt just som backup till bland andra Romelu Lukaku. Väl godkänd (+++)

Michael Dawson, Tottenham till Hull, okänt. Dawson är utan tvekan en högst kompetent mittback. Han kanske inte tillför våldsamt mycket i spetskompetens jämfört med James Chester, Alex Bruce och Curtis Davies, men han tillför för Hull värdefull breddkompetens. Väl godkänd (+++)

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Man City snuvar Liverpool på poängen, Liverpool snuvar Man City på Mario Balotelli

Man City visade upp sig från sin mästerliga sida, inte minst under andra halvlek, genom att i måndagskvällens stormaktsmöte besegra Liverpool på hemmaplan med 3-1. Två mål av Stevan Jovetic, som onekligen gör sitt bästa under den tidiga säsongen för att skaka av sig en inte särskilt minnesvärd första säsong i Manchester.

Ändå så var Liverpool mer än väl med i matchen under framför allt första halvlek. Att säga att de dominerade matchen vore att ta i, men de hade i alla fall ett stadigt tag om den. Men det finns mängder av individuell kvalitet i Man City, och Liverpool verkar vara något mer benägna till misstag. Sådant kan avgöra matcher på den här nivån.

Jobbigt resultat för Liverpool. Samtidigt desto jobbigare när motståndet och den kanske huvudsakliga ligatitelkonkurrenten är ett lag från Manchester. Det måste kännas lite typiskt för Liverpool, som verkar vara på väg in i något som i alla fall liknar en bra period igen samtidigt som deras mest förhatliga konkurrent har stagnerat, att då nästa klubb från Manchester bestämmer sig för att stå i vägen.

Men utanför planen får man ändå lov att säga att Liverpool har lyckats med en liten kupp mot Man City. En fräckis får man lov att säga. Igår blev det nämligen klart att Liverpool värvar Mario Balotelli, som ju tidigare spelat i just Man City, från Milan för £16m. Balotelli är en av världens mest spännande spelare, vilket kan tolkas precis hur som helst, och en otroligt intressant värvning.

Det är ju också en okej payback för Man City-fans som under sommaren har roat sig med att fnissa åt synen av Frank Lampard i en Citytröja, att nu tvingas se sin tidigare kultspelare dra på sig en Liverpooltröja. Inte på ålderns höst som fallet är med Lampard, utan snart på gränsen till Balotellis karriärmässiga höjdpunkt.

Mario Balotellis tid i Man City var minst sagt något kaotisk. Bråk var en ständigt förekommande aspekt av Balotellis tid i England, precis som mer eller mindre absurda händelser utanför fotbollsplanen. Men det var också en spelare som tillförde något till Man City, en explosivitet och en oförutsägbarhet som låg bakom flera av det lagets absoluta höjdpunkter.

Jämförelsen med Luis Suarez är på sitt sätt självklar och så uppenbar att den knappast behöver utvecklas här. En ömsesidig fördel för både Liverpool och Mario Balotelli är så klart, om man vill försöka se lite humor i det hela, att både klubb och spelare har en viss vana i att använda t-shirts som kommunikation med omvärlden. Balotellis vana är kanske mindre av en ovana än Liverpools.

Lorenzo Medici tycker jag skriver väldigt bra om de skäl som talar för att Mario Balotelli kan lyckas i Liverpool. Framför allt fastnar jag för att Balotelli nu faktiskt är äldre och med all sannolikhet mer mogen att hantera den press och uppmärksamhet som oundvikligen följer på att spela i Premier League. Det är lätt att peka på strulet från tiden i Man City och bara påstå att det kommer bli samma sak igen. Det är inte med nödvändighet sant.

Tiden i Serie A har på ett sätt säkert varit bra för Mario Balotelli. När han lämnade Man City behövde han förmodligen komma bort från England och Premier League, där han redan var inplacerad i ett tryggt och svårfrånkomligt strulputtefack. Med Milan fick han en möjlighet att landa igen, både som människa och som fotbollsspelare.

Det ekonomiska perspektivet säger å andra sidan annorlunda. Man City köpte Mario Balotelli för £24m inför säsongen 2010-11, alltså för fyra år sedan. Två år senare säljer Man City honom till Milan för £17m. Ytterligare två år senare så köper alltså Liverpool honom för £16m. Detta trots att spelarpriserna stadigt ökat under dessa år. En minst sagt dyster värdeutveckling, för vad som ansetts som en av världens mest lovande spelare.

Nu speglar förvisso spelarpriset en mängd andra faktorer. Inte minst kanske att det finns betydligt mindre pengar i Serie A än i Premier League nu för tiden, och att Milan är en klubb som har det kämpigt, som inte spelar i Champions League, och som kan behöva se över sin lönestruktur.

Liverpool tror jag har mycket att vinna på att ha Mario Balotelli i sin spelartrupp. Laget behöver star power i anfallet och de behöver ännu en helt renodlad anfallare. Laget behöver dessutom, tror jag, ännu en spelare som både kan konkurrera med Daniel Sturridge och etablera ett givande samspel med honom.

Det finns alltid ett element med risk när Mario Balotelli är en del av ekvationen. Men det är i Liverpools fall med bred marginal en risk som är väl värd att ta. Att inte ta den vore snudd på idioti.

:::

TRANSFERKOLLEN:

Mario Balotelli, Milan till Liverpool, £16m. Stort namn och en stor spelare för en minst sagt rimlig peng. Det kommer finnas många åsikter om en spelare som Balotelli, och olyckskorparna vill nog gärna kraxa, men Balotelli är helt enkelt en sådan här typ av chansning som man måste göra om man är en klubb som Liverpool. Berömlig (+++++)

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Hörnan #2: Moralisk seger för Arsenal på Goodison Park

Veckans lag

:::

Bubblare:

Thibaut Courtois, Chelsea
Olivier Giroud, Arsenal
Winston Reid, West Ham
Mauro Zarate, West Ham
Eric Dier, Tottenham

:::

Tankar och slutsatser:

Man kan tala om att förlora poäng och man kan tala om att vinna poäng. Arsenal vann helt klart en poäng borta mot Everton, efter att ha hämtat upp 0-2 i slutminuterna. Bara oavgjort så klart men en upphämtning som höjer moralen inför fortsättningen av säsongen. I ett i övrigt rätt blekt Arsenal så gjorde Olivier Giroud en mäktig insats.

QPR blev kanske inte någon särskilt bra värdemätare, men Tottenham imponerar stort efter två matcher av säsongen. En fundering var om Mauricio Pochettino skulle kunna få styrsel på dem, och att döma av inledningen på säsongen så är så utan tvivel fallet.

Chelsea tog vad man får beskriva som en rutinmässig arbetsseger hemma på Stamford Bridge mot Leicester. Aldrig i någon riktig fara men för den delen heller inte med mer luft ned till ribban än vad nöden krävde. Den där typen av segrar som är nödvändig under en lång säsong.

West Ham hämtade sig väl från pungsparken i premiären mot Tottenham och var dominanta hemma på Upton Park mot Crystal Palace. Tre poäng till West Ham där flera av spelarna verkar ha hittat sina roller tämligen bra. Crystal Palace å sin sida följde upp sin pungspark med en rätt blek prestation, och får sägas ha rätt stora problem för tillfället.

Två trista 0-0-matcher på Villa Park och St Marys. Och en i allmän mening lika trist 1-1-match på Stadium of Light, där vare sig Sunderland eller Man Utd direkt svarade för några inspirerande prestationer.

:::

Återstår gör naturligtvis en riktigt härlig stormatch mellan de två lag som gjorde upp om ligatiteln förra säsongen.

Man City mot Liverpool på Etihad. Just för tillfället är det ju svårt att föreställa sig en häftigare engelsk ligamatch. Nu tror ju jag att Chelsea kommer ha ett rätt starkt ord med i laget men visst är det en match mellan två förväntade titelkandidater vi nu får se redan i andra omgången.

I och med att det är så tidigt på säsongen så infinner sig en del frågor som annars kanske inte hade varit så aktuella.

Spontant känns det som om det borde vara en fördel att få spela en sådan här bortamatch tidigt på säsongen. Det kan vara lite ringrostigt i början av säsongen vilket gör det relativt svårare att bryta ned motståndet. Att det är just början på säsongen betyder att matchen inte upplevs som lika avgörande, vilket kanske sänker energinivån på hemmalaget en aning.

Det är alltså kanske en fördel att möta toppkonkurrenter på bortaplan tidigt under säsongen. Många tittar ju på spelschemat och ser hur tuff inledningen är. Men sett över en hel säsong kan det alltså snarare vara önskvärt att beta av de här matcherna tidigt.

Frågan kan formuleras rätt enkelt: Möter man helst Man City på Etihad i augusti eller i april?

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Fiendens fiende-logiken ger en missriktad bild av Man Utds bekymmer

”Mer dåliga nyheter för Manchester United!”. ”Manchester United får klara sig i fem år till med Glazernomics”. ”Glazers thrive while United flounder”. Bara ett utdrag av mediarubrikerna som följde på Glazers besked under veckan att de inte hade för avsikt att sälja Man Utd åtminstone under de närmaste fem åren.

Nå, vad är det då som är så dåligt med detta? Om vi ser till det sportsliga sedan Glazers köpte Man Utd 2005, då för övrigt Man Utd befann sig mitt inne i en svacka inte helt olik den klubben nu upplever, så har Man Utd vunnit Champions League en gång och gått till final ytterligare två gånger, vunnit ligan fem av nio säsonger, samt vunnit ett antal övriga titlar längs vägen. Ett minst sagt rätt okej facit.

Rent ekonomiskt på spelarmarknaden, som ju är den måttstock som i själva verket intresserar journalister och supportrar, så har Man Utd värvat spelare precis som förut. Ingen tydlig skillnad existerar över huvud taget. Det värvas unga lovande spelare uppblandat med enstaka värvningar runt £30m-strecket. Före Glazers köpte klubben precis som efter Glazers köpte klubben.

Många vill självklart peka på den skuldsättning som Glazers belastade klubben med i samband med deras köp av den. Samtidigt vet den med ett minimum av ekonomisk allmänbildning att skulder i sig inte är någon kostnad. Räntor etc är däremot en kostnad men befinner sig på en fullt hanterlig nivå. Med Glazers har också kommit kraftigt ökade intäkter, en aspekt som väldigt gärna glöms bort av såväl journalister och supportrar.

Det här är inte media och respekterade journalister som försöker förmedla en smart och upplysande analys av vad som faktiskt sker. Det här är media och respekterade journalister som helt enkelt har bestämt sig för en uppfattning som de vet att supportrarna vill höra.

Allra helst den sista rubriken, som hör till en artikel skriven av den notoriske Glazerkritiserande David Conn på The Guardian, är minst sagt tendentiös då den antyder en direkt kausal koppling mellan att Glazers tjänar på sitt ägarskap och att det går dåligt för Man Utd på fotbollsplanen. I själva verket ser ju Glazers affärsmodell rakt motsatt ut, den bygger på framgång på planen.

Man kan fråga sig om det finns andra faktorer än just Glazers som ägare som kan förklara varför det går dåligt för Man Utd på fotbollsplanen. En rätt stor sådan faktor är självklart att Alex Ferguson har slutat som manager, och detta kräver sin tämligen omfattande förändringsprocess i klubben och i laget. Den har tagit ut sin rätt.

Telegraph kör i övrigt en rätt intressant artikel med rubriken ”United’s transfer strategy has been an abject failure”, spännande nog samtidigt som där finns dessa artiklar som hänvisar till Glazers misslyckande. Men kanske är just Man Utds virriga velande på transfermarknaden under denna och förra sommaren även det en stor förklaring till att det hackar rejält i Man Utds maskineri.

Men i så fall faller ju inte ansvaret på Glazers som ägare. I så fall faller ansvaret på Man Utds verkställande klubbledning, med Ed Woodward som högsts ansvarig, naturligtvis tillsammans med klubbens fotbollsmässiga ledning som självklart har haft sina problem. David Moyes fick aldrig något riktigt fotfäste i klubben och Louis van Gaal har ägnat halva sommaren åt VM.

Negativismen mot Glazers ägande av Man Utd är missriktad. Den grundar sig både i okunskap och i supportergruppers egna maktambitioner. Den har sitt fotfäste och grogrund i en omständighet som alltid kommer att störa just supportrar; Glazers ägande av Man Utd är strikt affärsmässigt, de är inte ägare för att de ”älskar” klubben.

Det ligger ett uppenbart fiendens fiende-tänkande bakom symbiosen mellan journalisters och supportrars kritik av Glazers. En uppfattad gemensam fiende placerar dem båda i samma ringhörna, där analysen förlorar i objektivitet och saklighet och de båda grupperna reproducerar, bekräftar och förstärker varandras redan på förhand bestämda ståndpunkter.

Men det hela är också ett logiskt felslut. Kritiken utgår från att alternativet till Glazers som ägare är ett vackert, rätt och riktigt ägande av Man Utd, med en utgångspunkt i supporterbaserat ägande och ledning. Men även om man skulle betrakta detta som ett önskvärt alternativ, vilket jag inte gör, så är detta inte vad som realistiskt skulle ske om Glazers skulle bestämma sig för att sälja klubben. Då kommer istället en annan institutionell och affärsmässigt driven ägare ta över klubben.

Och då tänker jag lite att ”Better the devil I know”.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Newcastle kan känna optimism trots förlust i första matchen

Sett till det yttre så skulle man kunna tro att saker och ting är ungefär som de var förra säsongen för Newcastle. Ligapremiären hemma på St James’ Park mot Man City förlorades med 0-2, precis som Newcastle förlorade även förra hemmamatchen mot Man City med 0-2 i en rätt surmulen affär där Newcastle kände sig bestulna på poängen av en inte helt lyckad domarinsats.

I Newcastles sista hemmamatch förra säsongen, mot Cardiff, så var stämningen som mest negativ. Fansen planerade en kollektiv utmarsch från arenan i den 69:e minuten, och varje gång Alan Pardew lämnade sin plats på bänken och rörde sig ut i det tekniska området så genljöd burop och busvisslingar från läktarna.

Så lät det emellertid inte i söndags. Med nio nya spelare inköpta lagom till den här säsongen så har optimismen återvänt till Newcastles läktare. Remy Cabella, Daryl Janmaat, Jack Colback och Emmanuel Riviere debuterade samtliga för Newcastle och alla fyra gjorde starka första matcher i Newcastles tröja.

Siem De Jong och Cheick Tioté var båda två skadade, vilket betyder att Newcastle inte kunde ställa upp med sitt allra starkaste lag mot Man City. En match där de fick lida för att de inte lyckades göra det första målet. Tolv skott utan att ett enda av dem faktiskt träffade mål antyder att Newcastle behöver fortsätta stärka upp sitt anfall.

Vad man undrar över när De Jong och Tioté återvänder till laget är hur det kommer att påverka Moussa Sissoko, som under större delen av sin tid i Newcastle har slösats bort på en högerkant. Men mot Man City placerades han centralt på mittfältet och var med viss marginal Newcastles bäste spelare.

Förlusten mot Man City till trots så gav den matchen betydligt mer upphov till optimism gällande Newcastles chanser under säsongen än vad motsvarande förlust mot Man City förra säsongen gjorde. Så stora var inte marginalerna mellan lagen, men Man City har de individuellt skickligare spelarna och det avgjorde den här gången.

Mot Aston Villa i dagens tidiga match, ett annat lag som imponerade i ligapremiären, så råder inte samma åtskillnad i individuell spetskvalitet mellan de båda lagen. Så trots att Aston Villa fick tre poäng från sin ligapremiär, och Newcastle står kvar på noll, så bör Newcastle kunna bege sig till Villa Park med förhoppningen att kunna vinna.

:::

Om den tidiga matchen idag ska bli intressant att följa så är kvällens match mellan Everton och Arsenal på Goodison Park en riktig godbit. En match mellan två lag som förra säsongen sluggades om Champions League-platsen och som båda den här säsongen förväntas kriga uppe i toppen av tabellen igen.

Arsenal hade svårt för Everton förra säsongen. Matchen på Emirates slutade 1-1 och på Goodison Park i april så gjorde Everton mos av Arsenal i en match som de vann med 3-0. Ett i dåläget väldigt starkt resultat för Everton som med den segern faktiskt för en stund gick förbi Arsenal i tabellen, även om de därefter skulle tappa detta försprång.

Everton är en farlig hybrid av offensivlusta, teknisk fotboll och fysisk råstyrka, ett amalgam av det Everton som David Moyes skapade, med sin defensiva disciplin, och den mer offensivt inriktade fotbollsidé som Roberto Martinez har tillfört laget.

Arsenal har alltid haft svårt för den här typen av tuffare fotboll under Arsene Wengers tid i klubben. Så till den grad att det har blivit en uttalad metod för att besegra dem. Detta har varit fallet ända sedan Arsene Wenger inte längre hade tillgång till den backlinje som han själv fick ärva från George Grahams lagbygge, eventuellt engelsk fotbolls bästa backlinje någonsin. Även om Arsenal med tiden nu faktiskt har blivit bättre på detta, i alla fall mindre känsliga.

I det avseendet är kanske Arsene Wenger och Roberto Martinez samma andas barn. Båda är offensivt lagda i sitt sätt att spela fotboll. Båda har emellertid chansen att under sin första tid i sina respektive klubbar basera denna offensiv på en redan befintlig samspelad och ytterst välorganiserad defensiv.

Men när denna defensiv med tiden försvinner så riskerar laget få en offensiv obalans. Så inträffade för Arsene Wenger. Tiden får utvisa om så också blir fallet för Roberto Martinez.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Crystal Palace tvingades ducka en moralpolitisk skitstorm

Man ska inte kasta sten om man sitter i ett glashus! Nu vet jag inte om kristall är att betrakta som glas och att samma sak i så fall ska gälla för Crystal Palace, som tagit sitt namn från den världsberömda byggnaden i London från världsutställningen 1851.

Å andra sidan… Det är ju svårt att kanske reagera på något annat vis än det sätt som Crystal Palace reagerade på när de tämligen tvärt drog sig ur vad som rapporterades som långt gångna förhandlingar med Malky Mackay att ta över som manager i klubben sedan Tony Pulis lämnade klubben.

Nyheten slog ju nämligen ned som en bomb i England häromdagen att Malky Mackay i en serie av SMS till Iain Moody, som tidigare fått sparken från Mackays förra klubb Cardiff och som nu befann sig i Crystal Palace, uttryckt sig rasistiskt, antisemitiskt, könsdiskriminerande och homofobiskt. Kort sagt helt jävla korkat.

En tragikomisk bisats i den här historien är att Glenn Hoddle ungefär samtidigt sade sig inte vara intresserad av uppdraget. Alltså samme Hoddle som 1998 fick sparken som Englands förbundskapten efter att ha uttryckt sig kränkande om handikappade.

Crystal Palace befann sig alltså oförvetandes i en moralpolitisk skitstorm av sällan skådat slag. Man tar nämligen rätt hårt på sådant där i England och i Premier League, betydligt hårdare än i exempelvis La Liga och Serie A skulle jag säga. Delvis beror det så klart på andra samhällsvärderingar i stort.

Delvis är det helt säkert också så att Premier League är mer besvärade av att framstå som rumsrena och legitima på marknaden och i opinionen. Skandaler och kontroverser är något som de absolut inte vill vara delaktiga i. Ibland kan detta gå för långt men här får man ändå säga att man förstår dem.

Man får också som sagt förstå Crystal Palace som gör snabb reträtt. Även om det så klart sätter dem i en ännu mer besvärlig dager. Dels tar det ännu längre tid att få tag i någon ersättare. Dels kommer den som nu blir ersättare att rätt klart och tydligt framstå som allt annat än det första alternativet.

Men det här är ju också särskilt intressant med tanke på att det kastar lite ytterligare ljus över de märkliga skeenden som hände under förra säsongen i Cardiff. Där ju först Iain Moody och därefter Malky Mackay fick sparken av den inte alla gånger helt sympatiske ägaren Vincent Tan.

En källa till konflikt mellan dessa var att Tan ansåg att Moody och Mackay betalat betydligt mer än marknadsvärdet för spelarna som kom till klubben under förra sommaren. Men det har nu också framkommit att dessa smutsiga SMS var kända för Cardiffs ledning och för Vincent Tan tämligen tidigt under förra säsongen.

Vincent Tan hade alltså minst sagt goda incitament att gå skilda vägar från Mackay under säsongen. Hade han inte gjort det så hade han ju själv, och Cardiff, suttit i just den moralpolitiska skitstorm som Crystal Palace nu befann sig i utkanten av.

Att sedan Tan själv tämligen Bondskurkaktigt både till lyte och beteende ändå väljer att läcka den där SMS-filen, för så sägs ju nu vara fallet, adderar ju bara en extra dimension till hela soppan.

Om det sedan var ett sätt att hämnas på Malky Mackay är svårt att säga. Eller om det var ett sätt att jävlas med Crystal Palace lite extra, sedan dessa båda klubbar ju varit inblandade i ett ”spioneribråk” sedan förra säsongen, där Cardiff anklagade Crystal Palace för att ha spionerat sig fram till deras laguppställning inför en match.

Eller så såg bara Vincent Tan chansen till två flugor i en smäll.

:::

TRANSFERKOLLEN:

Federico Fernandez (CB), Napoli till Swansea, £7m. Swansea förstärker sin backlinje och gör det med en riktigt intressant spelare, den argentinske landslagsbacken Fernandez. Backlinjen var en lagdel som Swansea behövde förstärka. Med beröm godkänd (++++)

Marcos Rojo (CB), Sporting till Man Utd, £16m. Det är för den sakens skull inte slut med argentinska backar som flyttar till Premier League. Man Utd slänger upp pengarna för en back och det var nog minst sagt på tiden. Fler behövs. Med beröm godkänd (++++)

Leroy Fer (CM), Norwich till QPR, £8m. I det tysta så gör QPR en av de mer intressanta transfersomrarna. Fer är en kompetent spelare som hade en klart bra säsong i Norwich förra säsongen. Tillför mycket krut till QPR:s mittfält. Med beröm godkänd (++++)

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Gästblogg: En fundering angående supporterkultur

Jag fick ett långt mail igår kväll från Simon som brakade iväg i en riktigt intressant och tänkvärd utläggning kring det här med supporterkultur, vad vi som supportrar vet, inte vet och påstår oss veta. Mailet var helt säkert inte tänkt som någon gästblogg, men funderingarna är både utmanande nog och inte minst aktuella så här mot slutet av transferfönstret. Så håll till godo!

Peter

:::

Tjenare! Är en frekvent läsare av dina blogginlägg på Fotbollskanalen. Uppskattar enormt dina djupare analyser av fotbollens alla sidor. Det som jag blir imponerad av i dina bedömningar är att du sällan ger orationellt kritik, och ständigt håller ett avstånd till hur svårt det faktiskt är att analysera fotbollen. I och med “avstånd” så menar jag helt enkelt att du har respekt för att fotbollens organisationer och mönster är så otroligt komplexa, vilket egentligen omöjliggör exakta bedömningar inom vissa områden. (Ifall man observerar utifrån, vilket majoriteten ju gör.)

Jag tycker att det är väldigt sällsynt bland människor som analyserar fotboll, särskilt ifall det handlar om analysförsök på sådant som vi inte direkt har något grepp om. Till exempel vad som sker bakom kulisserna när det gäller klubbledning, och dylikt. Det handlar ju om ämnen som vi “medelmåttor” (på en gradering i vilken insikt vi egentligen har en fotbollsklubb) absolut inte har större koll på egentligen. Den enda bild vi kan bygga upp är ju ett perspektiv utifrån. I det perspektivet bedömer vi konsekvenser väldigt blint, och det får oss att tro att vi förstår mer än vad vi egentligen gör om fotbollen.

Under min tid som fotbollssupporter, vilket egentligen inte sträcker sig mer än ett par år, så har jag alltid stört mig enormt på hur supporterkulturen yttrar sig i vissa tillfällen. Det finns många fantastiska aspekter som definierar fotbollen som idrott, absolut. Samtidigt så finns det mindre härliga delar. Till exempel den här jäkla envisheten att tro att fotbollen är svart och vit, att den är mindre komplex än vad den egentligen är.

Ett klassiskt scenario är ju när en person riktar helt obefogad kritik mot en utebliven värvning. Förmodligen så har våran uppfattning om den här eventuella värvningen snedvridits av media och förenklade slutsatser, vilket får den att framstå som mer trolig och kanske till och med mer nödvändig än den egentligen är. Det vi ser uppfattar vi som ett svaghetstecken hos vår klubb: vi kunde inte konkurrera om denna spelaren. Det kan mycket väl vara sanningen också, men tänk så handlar det om att spelaren i sin tur aldrig var motiverad till en flytt (komplext, kan handla om pengar, familj, karriär, vad som helst!), spelaren kanske inte hade flexibilitet för klubbens spelfilosofi, och  agenten ställde helt orimliga krav. Spelaren kanske till och med var ägd till 40% av någon extern aktör? Det finns miljarder olika situationer omöjliggör en övergång. Vissa aspekter lyfts fram bland supportrar, vissa glöms helt bort.

Var jag än vrider och vänder mig under försäsongen så ser jag supportrar som fullständigt dömer ut sina lag, med olika underlag som grunder. Uteblivna värvningar, nytillsatta tränare av “svag karaktär”, “snåla klubbledningar”… Vi hade ju kunnat fortsätta i all evighet egentligen. Det finns ingen gräns och ingen ödmjukhet inför vad vi inte vet om våra klubbar vi stöder. Den information vi tar in deformeras ju givetvis otroligt mycket av media i allmänhet, men jag börjar undra ifall vi faktiskt inser det själva? Att småkids/tonåringar som har FIFA14 som underlag för sin fotbollsvärld dömer ut klubbar till höger och vänster förstår man ju kanske. Det som är mer skrämmande är hur insatta, “meriterade” människor bedömer fotbollsvärlden. De kan tala i all oändlighet om hur oförutsägbar fotbollsvärlden är, men ändå så motsäger de sig själv direkt när de går ut med giftig kritik mot information som de egentligen bara har ett ytligt perspektiv på! Att påstå sig förstå en förenings (eller en viss individs) tankegångar genom tidningsuttdrag och resultatläsande är helt missvisande. Detsamma benägenhet att tro att varje bra beslut bör ge bra konsekvenser.

Har nyligen läst Nassim Nicholas Talebs bok “The Black Swan”, och började genast fundera på hur vissa av fenomenen i boken påverkar fotbollen. Boken handlar förövrigt om slump, rationalitet, beteendevetenskap… En salig blandning av det mesta som förklarar att människan inte är så rationell som vi vill tro. Kan vara att du redan läst den. Det rekommenderas starkt i alla fall! 🙂

Boken tar upp just det här med beslut och konsekvenser. Hur slumpen ständigt påverkar världen, och hur vi vägrar bemöta den och erkänna den. Håller därför med i slutsatsen om att beslut ska värderas utifrån beslutsprocessen, inte alltid utifrån resultatet, då slumpen har sin enorma påverkan på allt som inträffar.  Det känns som något vi åskådare bör ha i åtanke, just att ha respekt för framför allt slumpen och allt vi inte vet. Laguttagningar och spelarbyten under match är klassiska huggämnen, där har vi chansen att värdera ett besluts konsekvens i efterhand. Något som givetvis är omöjligt av tränaren i stunden där besluten tas.

I bägge fall spelar slumpen stor roll, och visst handlar det till stor del att minimera möjligheten av ett negativt utfall som tränare, i vad man än tar sig åt, dock så finns slumpen alltid där och kan “förstöra” en tankegång som är helt rationell, en tankegång som vi själva förmodligen hade ansett lämplig i stundens hetta. Sedan så spelar ju även okända faktorer roll, hur kan vi kritisera en laguttagning alltför hårt egentligen? Ett “team” sitter inne med enormt större infobank än vad vi gör (med ett perspektiv inifrån), och baserar förmodligen sina beslut på vad de anser har störst sannolikhet att lyckas med. Vad vet vi som inte de vet, just i stundens hetta? Vet vi något om att spelarens fysiska nivåer kanske har försämrats under de senaste veckorna, att han hamnat med konflikt med ledare och spelare, att han inte har greppat veckans taktikupplägg, eller har genomgått en personlig tragedi?

Återigen: miljontals faktorer, ett antal försvinner säkert i och med proffsfotbollens precisionsarbeten, men det handlar ändå om mänskliga faktorer som är svåra att åtgärda, vilken noggrannhet klubben än arbetar med.

Vad får oss att tro att vi vet mer än personerna som jobbar med ett perspektiv inifrån? Givetvis ska vi ifrågasätta, kanske t.o.m. använda drastiska metoder ifall det handlar om något som är moraliskt förkastligt, eller något som uppenbart skadar oss som supportrar. Men när det handlar om ekonomi, taktik och lagledning så måste vi hålla oss på ett ödmjukt avstånd. Det jag reagerar mest på är onödigt hård kritik från supporterhåll, men givetvis så måste vi även hålla vårt beröm inom ett tänk som faktiskt bemöter beslutsprocessen.

Detta blev måhända lite rörigt, men jag anser det vara ett stort problem i supporterkulturen. Tron att vi förstår mer än vad vi gör utifrån, och övertron på vad media säger oss. Trots att vi ser fotbollen som en komplex maskin behandlar vi inte den som en när vi gör våra bedömningar. Hur ska man komma runt det? Inse att det enda vi vet är att vi inte vet något alls?

Skriv gärna tillbaka ifall du har reflekterat över detta tidigare från ditt supporterperspektiv. Antar att du som United-supporter själv får hantera mycket dylikt då laget inte helt obekant har varit i gungning. Obalans brukar skapa den allra värsta övertron, ungefär som att man själv skulle klara av att styra upp Manchester United som klubb i Football Manager-stil. Kanske är helt ute och cyklar i mina påståenden, brukar spreta rejält när jag blir motiverad över en tankegång, tyvärr. Men det känns som att en viss substans går att utvinna.

/Simon

Peter Hyllman

Hörnan #1: Drömdebut för Eric Dier med Tottenham

Veckans lag

:::

Bubblare:

Hugo Lloris, Tottenham
Ashley Williams, Swansea
Leighton Baines, Everton
David Silva, Man City
Diego Costa, Chelsea

:::

Några nyheter:

  • Ny och mer offensiv uppställning
  • Inga avbytare, bara bubblare
  • Inom parantes antal uttagningar i veckans lag

:::

Tankar och slutsatser:

Cesc Fabregas var strålande för Chelsea och var precis den konstruktiva länk på mittfältet som José Mourinho förutspådde när han sa att Chelsea var helt säkra på att de ville värva honom och på hur de skulle använda honom. Kommer bli en tung faktor för Chelsea den här säsongen.

Hull är fortsatt starkt där mittbacksparet med James Chester och Curtis Davies är på väg att utvecklas till ett av ligans allra bästa. Där är nyckeln till Hulls fortsatta Premier League-status.

Man Utds premiär hemma mot Swansea var under all kritik. Men i allt ståhej med deras förlust så har det tappats bort lite grann att Swansea gjorde en lysande insats på bortaplan. Gylfi Sigurdsson var strålande som offensiv mittfältare och Ashley Williams lysande både som mittback och lagkapten. I målet höll Lukasz Fabianski hög klass.

Eric Diers ligadebut för Tottenham höll ren och skär Busterklass. En spelartyp som kan utgöra skillnaden mellan en lyckad och en misslyckad säsong, att kvalificera sig eller inte kvalificera sig till Champions League exempelvis.

Aston Villa inledde säsongen otroligt starkt. Fabian Delph verkar ha konserverat formen från slutet av förra säsongen. I övrigt är det tre värvningar under sommaren som till synes har lyft laget. Philippe Senderos och Aly Cissokho har förstärkt lagets backlinje betänkligt samtidigt som Roy Keane verkar ha fått en viktig roll vid sidan av planen.

Bara två lag i toppstriden gick ur premiäromgången tämligen obesvärat, nämligen de två tippade huvudkandidaterna till ligatiteln, Man City och Chelsea. Arsenal, Liverpool, Tottenham och Man Utd hade allihopa tydliga besvär i sina matcher. Ett omen inför den fortsatta säsongen måhända.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Arsenal är stora favoriter i Champions League-kvalet

Säsongens första Premier League-omgång avslutades i måndags kväll med att Chelsea tog en tämligen trygg och stabil 3-1-seger borta mot Burnley, med Cesc Fabregas och Diego Costa i imponerande form för Chelsea. Burnley tog förvisso en överraskande ledning efter en kvart men det tog inte många minuter för Chelsea att replikera, kvittera och avgöra matchen.

Säsongen knallar snabbt vidare och det är ikväll dags för den sista kvalrundan i Champions League. Närmast som utav en tradition så är detta ett dubbelmöte i vilket Arsenal deltar, den här gången mot Besiktas från Turkiet. Första matchen på bortaplan i Istanbul, vilket alltid är en komplicerad uppgift. Arsenal är emellertid stora favoriter, om inte i kvällens möte så i dubbelmötet.

Utöver ett jobbigt bortamöte så är det kanske huvudsakligen den gamle bekantingen Demba Ba som Arsenal behöver oroa sig för. Men rimligtvis ska inte han kunna ställa till några större problem för Arsenals försvar, och hemma på Emirates i returmötet så bör inte Arsenal ha några problem att vinna med ett par måls marginal.

Arsenal vill emellertid undvika att ta för lätt på matchen. Arsene Wenger har varnat sina spelare att de kommer stöta på tufft motstånd, särskilt som de kommer i början av säsongen och att det dessutom mellan de båda matcherna mot Besiktas är insprängd en väldigt tuff bortamatch mot Everton, följt av en bortamatch mot Leicester.

Men visst är Arsenal stora favoriter i Champions League-kvalet, och jag ser flera skäl till varför så är fallet:

Arsenal är starkare. Arsenal är helt enkelt ett betydligt starkare lag nu än vad de var för några år sedan. Farhågan att Arsenal skulle förlora kvalspelet i Champions League var måhända större för några år sedan. Arsenal var då ett lag i relativ gungning och framstod som sårbara. Men med tiden har Arsenal växt ifrån detta, har förstärkt med flera nya spelare samtidigt som andra spelare har utvecklats. Arsenal är helt enkelt i grund och botten ett bättre fotbollslag än något annat lag som kan delta i Champions League-kvalet.

Arsenal är vana vid Champions League-kval. Arsenal har spelat sex kval till Champions League under de senaste åtta åren och vunnit samtliga. De har kvalifiicerat sig till gruppspelet i Champions League under samtliga av de senaste 14 åren. De är således vana vid att spela kval till Champions League, precis som de är vana vid att spela avgörande europeiska cupmatcher vid den här tidpunkten på säsongen. Den rutinen är en faktor som talar till Arsenals fördel, de kommer knappast att drabbas av någon större osäkerhet.

Arsenal tjänar på kvalstrukturen. Ett av Michel Platinis stora reformprojekt sedan han tog över som UEFA:s ordförande var att försöka bredda den geografiska basen av deltagande lag i Champions League. Han ville också ha med mästarlag i större utsträckning. Konkret så förändrade han kvalet så att mästarlag kvalade mot mästarlag, och övriga kvalspelande lag fick kvala mot varandra. Arsenal, som naturligtvis aldrig kvalar som ligamästare, slipper alltså i kvalet möta mästarlag från andra ligor, vilket måste betraktas som en rätt stor fördel för dem.

Arsenal ser prestigen. Man kunde tänka sig att det vore rätt lätt, i alla fall en påtaglig risk, att ta lite lätt på den här typen av matcher. Det handlar inte om överdrivet svårt motstånd och det är i början på säsongen. Visst är det spel i Champions League i potten, men för en storklubb som Arsenal så är det ändå på något vis vardagsmat. Men för Arsenal är det inte riktigt vardagsmat, de har lyckat sätta en prestige i att ”alltid” spela i Champions League. En mer positiv spin på det där med ”fjärdeplatsen viktigare än en titel” måhända.

Arsenal är ett lag i medgång. Det är för tillfället lätt att vara Arsenal, att jämföra med hur det var för några år sedan. För bara några månader sedan gjorde laget slut på klubbens titeltorka genom att vinna FA-cupen. Vilket följdes upp med att för en dryg vecka sedan vinna Community Shield i överlägsen stil mot Man City. I den första ligaomgången avgjorde Arsenal i slutminuten på hemmaplan mot Crystal Palace, vilket alltid är ett lite extra skönt sätt att vinna på. Besiktas är också ett lag på uppgång, men Arsenal bör ha den där positiva känslan att de inte kan misslyckas.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Chelsea kan leda ligan från början till slut

Vi har väntat länge på att Premier League ska dra igång igen och man får väl kanske säga att det ligger en viss sanning i den gamla klyschan att den som väntar på något gott väntar aldrig för länge. För det var ju faktiskt en rätt härlig ligapremiär.

Man Utd blev ganska snabbt varse att det inte riktigt var så enkelt som att slänga ut en manager med gårdagens sopor och ersätta denne med en annan variant. Lagets problem går djupare än så, vilket även de som ägnade den större delen av förra säsongen åt att håna David Moyes nog egentligen förstod. Men desto större är Louis van Gaals utmaning.

Annars var självklart den bestående upplevelsen lördagens två sena avgöranden från Arsenal och Tottenham. Men där Arsenal nog drar en suck av lättnad efter 2-1 mot Crystal Palace så jublar nog Tottenham vilt efter en betydligt tuffare bortaseger mot West Ham. Och vilken drömdebut för Eric Dier i Tottenhamtröjan.

Hull och Aston Villa tog två minst sagt sköna tre poäng, på bortaplan i sina respektive ligapremiärer. För Hull att besegra QPR är säkert extra skönt, en potentiell konkurrent i en fullt möjlig nedflyttningsstrid. För Aston Villa var säkert tre poäng mot Stoke balsam för själen, men man ska komma ihåg att de inledde förra säsongen med att vinna borta mot Arsenal.

Av det där kan man kanske dra slutsatsen att den första omgången egentligen inte behöver betyda så mycket. Arsenal förlorade mot Aston Villa förra säsongen men gick vidare till sin bästa säsong på länge. Man Utd vann med 4-1 borta mot Swansea men hade sin sämsta säsong på ett kvarts sekel.

Men om man ändå ska bedöma vad vi såg från första omgången så är det att Man City ser starka ut. De kontrollerade matchen nästan oförskämt väl borta mot ett inte alls oävet Newcastle. Den 2-0-segern var ett rejält styrkebesked och Manuel Pellegrini måste ha purrat som en norsk skogskatt efteråt.

Nu är i och för sig inte säsongens första omgång slut. Ikväll möts Burnley och Chelsea på Turf Moor. På något vis känns det lite trist, och som att lura spelarna och fansen lite på konfekten, att ha en ligapremiär på en måndag. Jag tycker att i ligapremiären, precis som under ligaavslutningen, så ska alla matcher spelas samtidigt under en och samma dag.

Men nu är det som det är. Och kanske klagar inte Burnley. De får möta ett av Premier Leagues absolut största och bästa lag, de får göra det hemma på Turf Moor inför en fanatiskt entusiastisk hemmapublik, och de får göra det med hela världens strålkastare riktade mot just deras arena. Något de annars inte hade fått uppleva.

Jag tror det var 2003 inför den allsvenska starten, med Djurgårdens IF som regerande svenska mästare, som deras dåvarande tränare Zoran Lukic sa något väldigt osvenskt kaxigt som att Djurgården skulle leda serien från första ända fram till sista matchen. Något som jag inte tror riktigt uppfylldes, även om de faktiskt ledde serien efter första omgången samt vann Allsvenskan.

Men det slår mig att Chelsea faktiskt har en inte så taskig chans att klara av det den här säsongen. Om de vinner med tre mål mot Burnley, eller gör minst tre mål och vinner med två mål, så leder de Premier League efter första omgången och kan mycket väl fortsätta att göra det ända fram till och med maj.

Det vore en unik och i sig rätt stor prestation. Vid sidan av andra kuriösa och svåruppnåeliga men i själva verket rätt betydelselösa ligaprestationer, som till exempel att gå obesegrade under hela säsongen eller ha tagit flest poäng under en hel Premier League-säsong, så platsar den ju onekligen som en rätt beundransvärd prestation.

Det är få klubbar jag skulle tro det om egentligen, men om någon klubb ska klara av det så är det väl Chelsea med José Mourinho. I ärlighetens namn så är det väl till och med teoretiskt bara de och två andra klubbar som kan klara av det den här säsongen, Man City och Burnley.

Det ska bli väldigt intressant att se Diego Costa debutera i Premier League, precis som det ska bli intressant att se Cesc Fabregas debutera i en Chelseatröja. Men inte minst ska det bli intressant att se vad Danny Ings, Burnleys unga anfallslöfte, mäktar med mot bästa möjliga Premier League-motstånd, i en sådan här typ av match.

:::

TRANSFERKOLLEN:

Carlos Sanchez (DM), Elche till Aston Villa, £5m. Aston Villa behövde stadga upp sitt centrala mittfält, och gör det med en spännande värvning av den colombianske mittfältaren. Det är en spelartyp som Aston Villa inte lider överflöd av, så klokt värvat. Väl godkänd (+++)

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Ligapremiär för Liverpool som behöver värva en till anfallare

Under söndagen är det dags för Liverpool att gå in i sin ligapremiär när de hemma på Anfield ställs mot samma klubb från vilken de under sommaren har värvat mer eller mindre ett halvt fotbollslag, det vill säga Southampton. För spelare som Dejan Lovren och Rickie Lambert kan det naturligtvis bli ett kärt återseende.

Det är ett förändrat Liverpool vi ser den här säsongen. Klubben har sålt Luis Suarez för stora pengar, och en fråga som kan förväntas definiera säsongen för Liverpool är hur de ska klara sig utan honom. Liverpool har köpt flera spelare den här säsongen, men sett till mer renodlade anfallare så är det egentligen bara Rickie Lambert som har köpts in som teoretisk ersättare.

Liverpool har spenderat närmare £100m på transfermarknaden den här sommaren, men endast fyra procent av dessa utlägg har lagts på en renodlad anfallare som är tillgänglig den här säsongen. Divock Origi köptes från Lille, men lånades också omedelbart tillbaka till dem.

Rickie Lambert är förvisso en skicklig anfallare men är 32 år gammal och ska nog inte förväntas vara så mycket mer än ett ess i rockärmen. Att leda Liverpools anfallslinje under en hel säsong känns som en övermäktig uppgift. I Fabio Borini finns en annan möjlig anfallare, men det är heller ingen tillfällighet att Brendan Rodgers gärna vill sälja honom till Sunderland.

Det betyder att Liverpools hela anfallsuppgift faller på Daniels Sturridge, en förhållandevis ung spelare som förvisso har gjort ett par bra säsonger i Liverpool men som knappast har bevisat att han kan vara en dominant förgrundsgestalt i ett förväntat topplag tidigare. Både skador och ökade förväntningar kan göra livet jobbigt för Sturridge den här säsongen.

Slutsatsen borde bli att Liverpool lagom till ligapremiären fortfarande behöver värva en till anfallare. Att klubben anser sig behöva en till anfallare känns rätt uppenbart, i och med att de var väldigt nära att skriva på ett kontrakt med Loic Remy, en affär som dock avbröts sedan Liverpool påstod sig ha hittat någon oegentlighet under läkarundersökningen.

Ett alternativ är så klart att lita på Sturridge som enda anfallare under säsongen och förvänta sig att mittfältet bidrar med mycket offensiv kraft. Men att det är en riskabel strategi demonstrerades inte minst av Arsenal förra säsongen, som knappast heller de saknar offensiva mittfältare, men där Olivier Giroud blev alldeles för ensam och utsatt på anfallspositionen vad säsongen led.

Delvis handlar det också om att skapa konkurrens på alla positioner, vilket brukar vara viktigt bland toppklubbarna. En anfallare som vet att han alltid i alla lägen kommer att få spela, oavsett hur han presterar, riskerar medvetet eller omedvetet att sänka sin prestationsnivå då det inte finns något riktigt behov av att bevisa sig.

Det finns några möjliga värvningar som har ryktats vara på väg till Liverpool. Den mest uppenbare är Swanseas Wilfried Bony, men hans lönekrav sägs absurt nog stå i vägen för en flytt till Liverpool. Mario Balotelli är en annan anfallare som har pratats om att vara på väg till Liverpool, vilket vore en både genial som riskabel värvning.

Balotelli är utan tvekan en anfallare i världsklass, om än ojämn, och en otroligt spännande värvning av Liverpool. Det skulle omedelbart återge lite av den briljans och stjärnglans som Luis Suarez tillförde laget. Det skulle samtidigt riskera att även återföra både de konflikter och kontroverser som Suarez gav upphov till, samt en hel ny meny av galenskap som bara Balotelli kan producera.

Det är alltid klokt och att tänka framåt. Men ibland är det också viktigt att tänka nutid, inte minst när Liverpool står inför en väldigt tuff säsong både i Premier League och Champions League. Liverpool behöver, innan transferfönstret stänger, värva en till anfallare som kan göra en konkret och mätbar insats redan den här säsongen.

:::

TRANSFERKOLLEN:

Christian Atsu (LW), Chelsea till Everton, lån. Väldigt spännande kortsiktig värvning av en av Chelseas mer lovande talanger. Ger Everton ett lite annorlunda alternativ på vänsterkanten vilket kan vara mycket värt. Väl godkänd (+++)

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Engelsk fotboll och Sky Six står på tröskeln till ny framgångsera

Idag så öppnas dörrarna och ridåerna hissas för ännu en Premier League som på förhand ser ut att kunna bli precis lika spännande och minnesvärd som den förra. En säsong där konkurrensen i toppen av tabellen är stenhård och kampen om överlevnad i botten av tabellen är våldsamt oförutsägbar.

Det är upp till var och en och föredra den fotboll som spelas i olika ligor, smaken är som baken. Men det är just denna jämnhet, denna bredd, men fortfarande med den otroligt höga nivå, som gör att jag personligen håller Premier League som den absolut bästa ligan i världen. Naturligtvis behjälpt av att jag har följt ligan i rätt precis 30 år.

För ganska exakt tio år sedan så förändrades Premier Leagues landskap av att Roman Abramovich köpte Chelsea och med en stor dos av chockkapitalism bröt upp Arsenals och Man Utds duopol. Det var i själva verket startskottet på en dominans inom engelsk fotboll, och en engelsk dominans inom europeisk fotboll, som skulle gå under samlingsnamnet Big Four.

Arsenal, Man Utd och Chelsea tillsammans med Liverpool utgjorde under ett antal år ett i det närmaste ogenomträngligt fyrtal i Premier League, och utgjorde mellan åren 2004 och 2009 en formidabel styrka också i Champions League, där alla fyra engelska lagen regelbundet gick väldigt långt.

Allting går dock i cykler, så även inom fotbollen. Från 2010 och framåt har Big Fours ställning inom engelsk fotboll alltmer avtagit, precis som de engelska lagen har fått det alltmer svårt i Champions League. Man Citys chockkapitalism 2.0 har på samma sätt som en gång Chelsea brutit upp den engelska fotbollens maktstruktur och samtidigt har Tottenham växt fram som en alltmer allvarlig konkurrent.

Den europeiska fotbollens utveckling är en kedjereaktion av konkurrens och anpassning. De engelska lagens dominans inom europeisk fotboll under andra halvan av 2000-talet tvingade fram utvecklingen ibland annat Barcelona och Bayern München, på samma sätt som dessa båda klubbars dominans därefter har tvingat engelska klubbar att omgruppera och hitta nya vägar.

Min teori är att vi nu återigen står på tröskeln till ett nytt maktskifte inom engelsk och europeisk fotboll, tio år sedan det senaste. De engelska storklubbarna har under ett antal år omgrupperat och konsoliderat sina resurser, och gått igenom en nödvändig men också smärtsam förnyelse. Nu är de redo att återigen börja konkurrera på allvar i Europa.

Det är inte längre Big Four det är fråga om utan Sky Six, en inte helt missriktad benämning på de sex stora klubbarna i Premier League – Arsenal, Chelsea, Liverpool, Man City och Man Utd samt Tottenham. Dessa sex klubbar befinner sig nu i rätt precis samma läge som Big Four befann sig i för ett decennium sedan.

Sky Six känns dock som en mer permanent företeelse än det gamla Big Four, av ett flertal olika skäl. Dels inkluderar det alla sex klubbar med ett genuint globalt varumärke, vilket ger dem unika intäktsmöjligheter. Nya regler för så kallat financial fair play reglerar också kostnadsnivåerna i ligan och i Europa och omöjliggör liknande ägardrivna satsningar som vi tidigare har sett i Chelsea och Man City.

Det faktum att det faktiskt är sex klubbar som ingår i denna gruppering, till skillnad från de fyra i Big Four, är också givet de fyra befintliga Champions League-platserna en motor till utveckling och fortsatt förnyelse. Med sex klubbar som slåss om fyra platser så finns där ett ständigt moment av konkurrens med hot om uteslutning, vilket gör utrymmet för stagnation mycket litet.

Men det är framför allt svårt att se någon annan klubb på allvar slå sig in bland dessa sex klubbar. Everton kommer helt säkert att göra sina försök och kan säkert lyckas någon gång då och då, precis som Newcastle, West Ham, Aston Villa med flera har potentialen att göra detsamma. Men att ha en tabelltopp bestående av sex klubbar är ingen annan högkvalitativ liga förunnat.

Konkurrensen inom europeisk fotboll ser nu också annorlunda och mer utvecklad ut. För tio år sedan var italiensk fotboll i början av sin nedgång, samtidigt som vare sig spansk eller tysk ligafotboll hade nått den mognad vi nu kan se. Utöver storklubbarna i dessa tre länder så har också PSG växt fram som en maktfaktor inom den europeiska fotbollen.

Och det är väl ungefär där jag landar så här på dagen för ännu en ligapremiär i Premier League. Framtiden ser väldigt ljus ut. För engelsk fotboll, för europeisk fotboll, och för engelsk fotboll i Europa. Så det är bara att spänna fast säkerhetsbältena och göra sig redo för ännu en säsong.

Bara idag har vi ju ett flertal mycket spännande matcher att se fram emot. Man Utd som hemma på Old Trafford tar emot Swansea. Leicester mot Everton, Stoke mot Aston Villa och West Ham mot Tottenham. Arsenal som avslutar dagen hemma mot Crystal Palace. Andra ligor har spännande matcher, men ingen annan liga ger riktigt samma thrill som Premier League.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Man City, 2014-15

Balansen mellan Champions League och Premier League är en av Man Citys främsta utmaningar den här säsongen. Det finns dock stor potential för förbättring i det lag som ändå vann ligan förra säsongen. Pellegrini har skapat ett högkvalitativt och välbalanserat lag som tillsammans med Chelsea är den här säsongens favoriter.

Det är ingen hemlighet att Man Citys stora ambition är Champions League, den turnering i vilken de måste bevisa sig för att verkligen göra skäl för sitt epitet som en europeisk storklubb. Roberto Mancini fick sparken för att han misslyckades i Champions League, och Manuel Pellegrini anställdes till stor del på grund av sitt lyckade track record i den turneringen.

Förra gången Man City var regerande ligamästare och då sade sig vara beredda att ta nästa steg i Champions League så mäktade laget inte med att konkurrera på båda fronter. Koncentrationen låg kanske mer på Champions League än på Premier League, och när laget inte lyckades i Champions League så visade det sig svårt att hålla fortsatt fokus på Premier League.

Frågan är nu om Manuel Pellegrini lyckas balansera ligaspelet och det europeiska cupspelet på ett bättre sätt. Man City vann ligan förra säsongen men det var med försvinnande liten marginal, och man måste med all sannolikhet göra bättre ifrån sig den här säsongen om man vill försvara sin ligatitel.

Pellegrini har samtidigt förstärkt Man City klokt under sommaren. Bacary Sagna och Eliaquim Mangala är två väldigt bra förstärkningar till Man Citys backlinje. Sagna tillför bredd och backup till högerbacken, och Mangala tillför spetskvalitet i Man Citys mittförsvar. Värvningen av Fernando förstärker ytterligare ett redan otroligt starkt mittfält i Man City.

Anfallet är inte direkt svagare det, med fyra spelare av högsta klass. Ett orosmoln är skadebenägenheten på spelare som Sergio Agüero och Stevan Jovetic, men håller dessa sig friska så är det Englands och ett av Europas bästa anfall som Man City mönstrar.

Definitionen av ett mästarlag och en storklubb är inte bara att laget vinner utan att laget fortsätter att vinna. Endast två klubbar i Premier Leagues historia har försvarat en ligatitel och det är ingen tillfällighet. Manuel Pellegrini kan visa den här säsongen att hans Man City hör hemma i denna kategori av mästarklubbar.

:::

Nyckelspelare:

Yaya Touré. En stor del av förklaringen till att Man City spelar bra brukar vara hur bra Touré är. Hjärtat och navet på Man Citys mittfält styr mycket med sin inställning och det är otroligt viktigt för Man City att Touré är lika hungrig den här säsongen.

Stevan Jovetic. Känns på förhand som spelaren som kan göra störst skillnad för Man City den här säsongen jämfört med förra. Hade en marginell roll under förra säsongen men har sett pigg ut på försäsongen. Kan tillföra motivation och ny energi.

Sergio Agüero. Agüero är en väldigt viktig anfallare för Man City, inte bara för att han gör många och viktiga mål själv, utan också för att han arbetar och skapar ytor och målchanser för övriga anfallare. Inte minst Alvaro Negredo vinner på Agüeros närvaro.

:::

De fem första matcherna:

Newcastle (a)
Liverpool (h)
Stoke (h)
Arsenal (a)
Chelsea (h)

Ruggigt program under de fem första matcherna för Man City, som utöver en inledande bortamatch mot Newcastle ställs mot tre av toppkonkurrenterna redan i början. Fördelen för Man City är att två av matcherna spelas på hemmaplan, samtidigt som den här typen av matcher kan vara svårare att klara av i början på säsongen innan rosten riktigt har hunnit falla av. 10-12 poäng från de fem första matcherna vore att betrakta som en godkänd skörd, samtidigt som Man City då har spelat av tre väldigt tuffa matcher på ett tidigt stadium.

:::

Prognos: Titelstriden

Man City är utan tvekan en av de huvudsakliga titelfavoriterna den här säsongen. De vann ligan redan förra säsongen utan att egentligen vara riktigt i närheten av lagets max, de kan få ut mer av redan befintliga spelare i laget och de har förstärkt klokt under sommaren. Det stora frågetecknet gäller Man Citys förmåga att kombinera Champions League och Premier League, men laget besitter en större harmoni och färre explosiva karaktärer den här gången. Så fadäsen från 2012-13 är mindre sannolik.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Nedräkning till Premier League, Englandsbloggens ligatips 2014-15

Blott en dag kvar till dess att Premier League startar igen, och man känner ett stort mått av barnslig förtjusning över den tanken. Äntligen är det dags att sluta behöva gissa om hur saker och ting kommer att bli och istället får vi tillfälle att varje vecka, varje helg och varje dag faktiskt följa vad som sker.

Det har varit en återkommande tradition på Englandsbloggen att dagen innan ligapremiären tippa hur ligan faktiskt kommer att sluta. Det är en tradition som jag inte tycker ska brytas men också en tradition om vilken det kan vara värt att säga två saker.

För det första att det självklart är till stor del gissningslekar och utgår från att vi innan en enda boll har sparkats på säsongen sitter och försöker väga ihop både våra egna bedömningar av de olika lagens respektive styrkor och svagheter, och röra ihop dessa med alla de tusentals olika tillfälligheter och småsaker som hör en lång säsong till. Det landar självklart inte i någon vetenskaplig sanning.

För det andra så brukar ju traditionen leda till viss irritation och upprördhet hos de fans som anser att jag tippat just deras lag för långt ned i tabellen. Men om regel ett var det där med ingen vetenskaplig sanning så kan ju regel två vara att komma ihåg regel ett. Det här är naturligtvis min bedömning, och vad jag tycker har ingenting att göra med hur bra lagen faktiskt presterar på planen.

Siffrorna inom parantesen efter lagen är min förväntade spread, alltså de placeringar eller det intervall inom vilket jag tror det är sannolikt att laget ifråga kan röra sig.

:::

Sky Six:

(1) Chelsea (1-2)

(2) Man City (1-3)
(3) Man Utd (1-5)
(4) Arsenal (2-5)

(5) Liverpool (3-6)
(6) Tottenham (3-6)

Japp, jag tror på Chelsea den här säsongen. De hade redan ett väldigt bra lag och har förstärkt väldigt klokt under sommaren. Det finns mängder med rutin och erfarenhet både av att vinna ligan och av att balansera ligaspel med europeiskt cupspel.

De båda Manchesterklubbarna tror jag huvudsakligen kommer utmana Chelsea, med Man City som huvudutmanare. Pellegrini har byggt ett betydligt stabilare Man City än sin företrädare, och Louis van Gaal har återfört vinnarskallen till Man Utd. Dock stor spread på Man Utd.

Arsenal är klubben som ligger närmast bakom denna trio och som mycket väl kan slå sig in i den, men som jag tror bara är som mest ett långskott på att faktiskt utmana om ligatiteln. Till sist gör ändå Arsenals kvalitet och erfarenhet att de håller kvar vid Champions League-platsen.

Liverpool tror jag kommer lida av alltför offensiv balans utan Luis Suarez, av att behöva balansera Europa med Premier League, och inte minst av de ökade förväntningarna på laget. Kommer få det svårt att hänga med Chelsea och Man City, men kan mycket väl hamna på Champions League-plats.

Tottenham är lite dark horse i det här sammanhanget. Det är ett bra lag med bra spelare, men väldigt mycket hänger på hur framgångsrikt Mauricio Pochettino lyckas implementera sin spelidé. Lyckas han som i Southampton så är Tottenham en livsfarlig utmanare om Champions League-platserna.

:::

Mitten

(7) Stoke (7-10)
(8) Everton (6-8)
(9) West Ham (8-12)
(10) Newcastle (6-10)

(11) QPR (8-12)
(12) Leicester (11-13)
(13) Southampton (9-14)
(14) Sunderland (12-15)

Stoke är utan tvekan mitt överraskningslag den här säsongen. Mark Hughes hade en bra första säsong med Stoke och jag tror den utvecklingen håller i sig och att laget har blivit mer samspelt än tidigare. Lite bankar jag också på den högst osäkra idén att Bojan Krkic hittar sina fötter igen.

Everton är självklart klubben som rent rationellt borde ligga högst upp här, och som kanske till och med skulle kunna ses som en utmanare till de så kallade Sky Six. Så kan mycket väl visa sig bli fallet, men jag tror att Everton får det svårare den här säsongen än förra.

QPR och Leicester är två nykomlingar i Premier League som jag tror kommer imponera den här säsongen. QPR har gjort några riktigt spännande värvningar under sommaren och Leicester har ett väldigt starkt lagbygge på gång. Jag tror i alla fall inte att de kommer att åka ur.

Newcastle är ett lag som mycket väl kan hamna högre upp i tabellen än min gissade tiondeplats. Kvaliteten finns utan tvekan i laget men känslan är ändå att det är lite för mycket bråk och oreda i klubben för att denna ska komma till sin fulla rätt.

:::

Botten

(15) Hull (12-16)
(16) Crystal Palace (15-18)
(17) Aston Villa (16-20)

(18) Swansea (16-18)
(19) West Brom (16-20)
(20) Burnley (17-20)

Det är naturligtvis otroligt svårtippat i botten av tabellen och den här säsongens nedflyttningsstrid kan egentligen involvera samtliga lag på den nedre halvan. I slutänden tror jag att Burnley är för svaga för Premier League, jag tror att Swanseas nedåtgående trend håller i sig och att Garry Monk inte är rätt man att vända på den. West Brom har haft problem i ett par säsonger och visar inga större ambitioner att åtgärda dessa problem.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Crystal Palace synade Tony Pulis ultimatum

Med blott två dagar kvar till ligapremiären i Premier League så lämnar Tony Pulis jobbet som manager för Crystal Palace.

Standardformuleringen som används är att de båda parterna har ömsesidigt kommit överens om att gå skilda vägar, men i själva verket är det inget ömsesidigt med det. Tony Pulis har sagt upp sig eftersom han är missnöjd med hur Crystal Palace har agerat under sommarens transferfönster.

I grund och botten är det en konflikt över kontroll. Tony Pulis vill ha full kontroll över klubbens transferpolicy. Klubbens ordförande Steve Parish, som är en av fyra fans som äger varsin fjärdedel av klubben, vägrar dock att lämna över all kontroll till en manager, utan vill behålla kontrollen över transferpolicyn hos sig själv och klubbens tekniske direktör.

Det finns naturligtvis goda skäl till varför de vill det. Under Crystal Palaces två tidigare ägarregimer har en okontrollerad transferpolicy resulterat i att klubben vid två tillfällen hamnat under tvångsförvaltning. Det är dessa incidenter som lett fram till nuvarande ägarsituation med fyra supersupportrar som ägare.

Man kan samtidigt delvis förstå Tony Pulis, som förra säsongen gjorde ett jättejobb med att hålla Crystal Palace kvar i Premier League. Laget hade fyra poäng när han tog över klubben och Crystal Palace slutade elva. Självklart vill han förstärka laget inför den kommande säsongen.

Det sägs att Pulis är särskilt missnöjd med att ingen av hans tre huvudsakliga önskemål har infriats. Gylfi Sigurdsson gick till Swansea, Michu gick till Napoli och Steven Caulker till QPR. I alla fall vad avser Sigurdsson och Caulker borde Crystal Palace ha kunnat vara ett realistiskt alternativ.

Men kanske är det också så att Pulis vet vad han gör och i huvudsak sätter sig själv främst. Han vet att han förra säsongen gjorde ett jättejobb med Crystal Palace, men han vet också att det kommer att bli otroligt svårt att upprepa. Avgår han nu så gör han det med väldigt gott renommé på arbetsmarknaden, utan att riskera att den här säsongen mildrar entusiasmen.

Timingen är hur som helst mycket märklig och det känns inte alls som någon tillfällighet. Att som manager lämna klubben med bara två dagar kvar till säsongen börjar sätter klubben i en otroligt svår situation. Det närmaste vi har att jämföra med är Martin O’Neills avhopp från Aston Villa för fyra år sedan, med påföljande och fleråriga kaos som följde i den klubben.

Konflikten om kontroll över transferpolicyn bör ha varit känd av såväl Tony Pulis som Steve Parish sedan tidigare, så diskussionen borde ha tagits tidigare om konflikten var så allvarlig att den motiverar ett manageravhopp. Alternativt, om det bara vore en ren spelarfråga, så finns det fortfarande drygt två veckor kvar av transferfönstret att jobba på.

Tony Pulis valde medvetet att ställa Crystal Palaces ägare och styrelse inför ett ultimatum med två dagar kvar till ligapremiären, med tanken att de då skulle vika ned sig för att inte riskera att förlora en dokumenterat framgångsrik manager. Ett vågat spel, men också ett rätt fult spel.

Spelet gick emellertid inte hem, Steve Parish och Crystal Palaces styrelse föll inte för detta ultimatum. De valde att hellre behålla sin kontroll över transferpolicyn än att behålla Tony Pulis som manager, möjligen ett beslut som kan vara klokt på lång sikt givet Pulis agerande på transfermarknaden i Stoke, där ekonomin kanske inte alla gånger stod i främsta rummet.

Det är förvisso ett modigt och principfast beslut. Men det är också ett beslut som kan skicka Crystal Palace raka vägen ned i The Championship igen.

:::

TRANSFERKOLLEN:

Will Buckley (RW), Brighton till Sunderland, £2,5m. Gus Poyet hämtar en av sina favoritspelare från Brighton i yttern Buckley. En bra värvning, allra helst som den breddar Sunderland på en position där de inte har så väldigt många spelare. Oprövad i Premier League. Godkänd (++)

Shane Long (ST), Hull till Southampton, £12m. Southampton öppnar plånboken igen och köper Long från Hull. Jag gillar värvningen, Long är en underskattad men alltid effektiv anfallare, som har lite grann samma typ av patos på planen som Rickie Lambert. Med beröm godkänd (++++)

Florin Gardos (CB), Steaua Bukarest till Southampton, £6m. Spännande rumänsk mittback som är tänkt som en ersättare till den flyktade Dejan Lovren. Det finns mycket potential i Gardos även om det är osäkert hur han klarar av Premier League, mittback är en utsatt position. Väl godkänd (+++)

Martin Kelly (RB), Liverpool till Crystal Palace, okänt. När Liverpool värvar Javier Manquillo så kunde Kelly nog se skriften på väggen. Det är Crystal Palaces vinst som får en lovande högerback till klubben. Ett frågetecken är Kellys skadebenägenhet som håller honom borta från lite väl många matcher. Väl godkänd (+++)

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Liverpool, 2014-15

Ligatiteln är ett långskott för Liverpool den här säsongen, precis som var fallet förra säsongen. Laget är fortsatt mycket offensivt balanserat men den här gången utan Luis Suarez. Liverpool har förstärkt laget klokt och bra under sommaren och är redo att utmana både i Premier League och i Champions League.

Liverpools situation inför den här säsongen är egentligen rakt motsatt hur det såg ut inför förra säsongen. Då trodde egentligen ingen på dem och många menade nog att de skulle få det väldigt svårt att nå Champions League. Inför den här säsongen är förväntningarna desto större, inte bara ska Liverpool nå Champions League utan de förväntas även om inte vinna så i alla fall utmana på allvar om ligatiteln.

Bara den psykologiska skillnaden kan naturligtvis visa sig väldigt betydelsefull och påverka hur det går för Liverpool den här säsongen. Liverpool ska den här säsongen dessutom klara av att samtidigt framgångsrikt navigera Champions League, med dess krav på spelschemat och bredd på spelartruppen. Liverpool har dessutom förlorat sin bäste spelare från förra säsongen.

Nu har Liverpool å andra sidan förberett sig tämligen väl under sommaren. De har gjort många förstärkningar på för laget viktiga platser. Adam Lallana, Emre Can, Javier Manquillo, Dejan Lovren och Alberto Moreno är samtliga bra spelare som både breddar och tillför kvalitet till Liverpool. Rickie Lambert är ett väldigt bra komplement i anfallet.

Det var tämligen uppenbart förra säsongen att Liverpools stora styrka på planen var offensiven. Det ramlade in mål bakåt men det gjordes desto fler framåt. Liverpool charmade oss på ett sätt som kanske inget lag sedan Kevin Keegans Newcastle gjort. Det bar långt men det bar inte hela vägen fram, inte minst symboliserandes av 3-0-tappet mot Crystal Palace.

Defensiven var således Liverpools taktiska problem förra säsongen och ser ut att kunna bli det igen. Visst har Liverpool värvat spelare till backlinjen, men det är samtidigt bara några spelare och de kan knappast åstadkomma underverk på egen hand. En stor del av problemet återfinns också i det skydd som backlinjen får från Liverpools mittfält, ett skydd som var stundtals tveksamt förra säsongen.

Det där går naturligtvis att åtgärda. Spelarna att göra det finns i laget, i form av Steven Gerrard, Jordan Henderson, Emre Can med flera. Men det är samtidigt svårt att åstadkomma utan att på samma gång påverka balansen i laget, vilket kan inverka negativt på lagets offensiv. Det är en taktisk balansgång som Liverpool är tvingade att vandra den här säsongen.

Liverpool lyckades förra säsongen trotsa alla förväntningar på ett väldigt imponerande sätt. Men det är lätt att av det dra slutsatsen att det kommer gå lika bra eller bättre nästa säsong, när så inte alls behöver vara fallet. Fotboll är inte linjärt, omständigheterna förändras och konkurrenterna anpassar sig. Att Liverpool kan upprepa förra säsongens bedrift är självklart, men det är en lång resa dit.

:::

Nyckelspelare:

Dejan Lovren. Försvaret var en av Liverpools akilleshälar under färra säsongen och Lovren är spelaren som först och främst är tänkt att åtgärda detta. Om Lovren växer ut till den defensive ledargestalt som Liverpool hoppas så är mycket vunnet.

Steven Gerrard. Svårt att komma ifrån Gerrard som nyckelspelare även den här säsongen. Ledargestalt på mittfältet och i klubben. Viktig både för att skapa målchanser framåt men också för att täppa till på mittfältet. Gerrard måste balansera båda dessa uppgifter.

Philippe Coutinho. Luis Suarez gjorde och skapade väldigt många mål för Liverpool. Med Suarez borta så faller den uppgiften i första hand på Coutinho som visat upp strålande form under försäsongen. Coutinhos egna mål är viktiga precis som hans förmåga att skapa chanser åt framför allt Daniel Sturridge.

:::

De fem första matcherna:

Southampton (h)
Man City (a)
Tottenham (a)
Aston Villa (h)
West Ham (a)

Liverpool har en av de mer svettiga säsongsinledningarna av alla lag i ligan, med bortamatcher mot två av lagets absoluta toppkonkurrenter. Därtill en på förhand tuff bortamatch mot West Ham som i själva verket kan sluta precis hur som helst. Hemmamatcherna är således desto viktigare för Liverpool här, de behöver sex poäng mot Southampton och Aston Villa för att hoppas kunna skrapa ihop fyra poäng i de tre bortamatcherna. Det skulle betyda att Liverpool har tio poäng efter sina första fem matcher, vilket är att betrakta som godkänt i sammanhanget.

:::

Prognos: Champions League

Frågan är om Liverpool egentligen inom en överskådlig framtid får en bättre chans att vinna ligan än vad de hade förra säsongen. Sedan dess har de två huvudsakliga titelfavoriterna, Chelsea och Man City, förstärkts ytterligare, samtidigt som även Arsenal och Man Utd kan förväntas bli betydligt starkare den här säsongen. Inte heller Tottenham ska räknas bort. Liverpool har kvar samma offensiva balans som förra säsongen, men den här gången utan Luis Suarez briljans. Titelstriden är att betrakta som ett långskott för Liverpool, precis som förra säsongen, men laget är en av huvudkandidaterna till de återstående Champions League-platserna.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Nedräkning till Premier League, säsongens fem förväntade skyttekungar

Dan före dan före dopparedan. Nej, det är inte julafton å färde, men det känns nästan lite som så. Med bara två dagar kvar till ligapremiären och förhandssnacket inför säsongen och inför helgens matcher redan i full fart. Ett par månaders abstinens är på väg att ta slut.

Mål är det smörjmedel som driver Premier League-maskineriet framåt utan att hacka. Nu är det förvisso i slutänden lika viktigt att stoppa mål som att göra mål, men det är i huvudsak målen som drar till sig uppmärksamhet, som visas i highlightssekvenserna och som görs till den ständigt pågående storyns deus ex machina.

De mer försvarsinriktade spelarna är storyns Chewbacca, och vilken saga skulle klara sig utan en sådan lurvig best? Men när barnen springer omkring med sina ljussvärd så ger de sällan ifrån sig svårtolkade ylande och morrande, istället försöker de efterapa Luke Skywalker eller, där psyket kanske har tagit sig en annan utvecklingskurva, Darth Vader.

Luke Skywalker och Darth Vader är sagans målskyttar, och vilka som är de främsta målskyttarna, vilka som kämpar om att vinna skytteligan, är alltid en stor sidoshow under en Premier League-säsong. Här är de fem målskyttar jag tror kommer göra upp om saken:

(5) Olivier Giroud, Arsenal

Giroud får ta en hel del skit, inte minst från mig kanske. Men det är en kompetent anfallare och så värst få mål gör han faktiskt inte. Med spelare som Aaron Ramsey, Alexis Sanchez och Mesut Özil på planen så kommer alltid chanser att skapas för Giroud, inte minst mot de något svagare klubbarna, så han har goda möjligheter att slå sig in på en sådan här kortlista.

(4) Romelu Lukaku, Everton

Har gjort många mål två säsonger i rad på lån från Chelsea. Den här gången spelar han för den klubb som faktiskt äger honom, och det tror jag inte gör honom någon nackdel. Lukaku är stark, kraftfull och teknisk, bra med fötterna och bra med huvudet, helt enkelt en mardröm för ett försvar att möta. Och mål lär han göra.

(3) Edin Dzeko, Man City

Det saknas knappast målskyttar i Man City så flera av dem kan naturligtvis slå sig in på skytteligans topplista. Dzeko har under flera år varit en pålitlig målskytt och han gör dessutom många betydelsefulla mål. Med tanke på att Sergio Agüero, Stevan Jovetic och Alvaro Negredo samtliga är något benägna till skador, så kan det innebära mycket speltid för Dzeko. Och många mål.

(2) Diego Costa, Chelsea

Många verkar anse Costa vara överskattad som anfallare. Så lät det minst sagt inte under förra säsongen, men kanske devalverade VM hans värde hos de globala nättyckarna. Costa passar rent taktiskt perfekt in i Chelseas lag och det kommer knappast saknas målchanser som produceras för honom, han ligger längst fram i Premier Leagues förmodligen bästa distributionskedja.

(1) Wayne Rooney, Man Utd

Rooney gör sig bäst som anfallare, och det är till stor del i den rollen han kommer att få spela den här säsongen, allra helst om Louis van Gaal håller fast vid sin 3-5-2-formation. Rooney verkar både hungrig och revanschlysten den här säsongen och har visat upp en helt annan spelglädje under försäsongen. Kan bli Man Utds målmaskin den här säsongen.

:::

TRANSFERKOLLEN:

Alberto Moreno (LB), Sevilla till Liverpool, £12m. Moreno har kommit fram som en egen produkt i Sevilla och visat väldigt goda takter där. Liverpool förstärker som förväntat på vänsterbacken, en position i behov av förstärkning, och gör det bra. Med beröm godkänd (++++)

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Chelsea, 2014-15

Chelsea går in som en av de två stora favoriterna den här säsongen. Mourinho har byggt för framtiden och gjort det bra. Lagets förstärkningar under sommaren har varit högkvalitativa och genomtänkta. Taktiskt är Chelsea närmast komplett med förmåga att både kontrollera och dominera fotbollsmatcher.

Tongångarna var återigen positiva i Chelsea sedan deras på flera sätt specielle manager gjort sin andra nedkomst i klubben. Desto märkligare blev tonläget när Chelsea misslyckades med att vinna en enda titel under förra säsongen, allra helst som det följde på två säsonger där Chelsea vunnit både Europa League och Champions League.

Men det är naturligtvis en märklig och rätt tendentiös kritik. José Mourinho har påbörjat ett nytt lagbygge med Chelsea, bland annat innehållandes en rätt omfattande generationsväxling. Han gör alltså vad han kanske inte riktigt har behövt göra förut, han bygger för framtiden. Förra säsongen var alltså med rätta något av en mellansäsong för Chelsea, ändå konkurrerar laget i titelstriden hela säsongen och tar sig till semifinal i Champions League.

Chelsea gjorde klart sina värvningar tidigt den här sommaren, vilket antyder att Mourinho hade en väldigt klar plan över vilka han ville värva och varför. Och det är spelare som förstärker Chelsea och åtgärdar lagets problemområden. Cesc Fabregas, Diego Costa och Felipe Luis är samtliga väldigt bra spelare och värvningar.

Lagets stora dilemma under förra säsongen var anfallsspelet. Fernando Torres är ett enigma, kan höja sig ibland men svarar för märkligt bleka insatser i övrigt. En spelare som inte har lyckats anpassa sig till nya fysiska förutsättningar. Laget har saknat den starka gestalten i anfallet sedan Didier Drogba lämnade klubben, och det är den spelartypen som Diego Costa nu är tänkt att i första hand utgöra.

Viktigast för att sy ihop Chelseas offensiv är dock Cesc Fabregas, som med sitt passningsspel och spelförståelse kan sy ihop Chelseas tidigare tämligen spretiga offensiv med spelare som Eden Hazard, Oscar och Willian runt omkring sig. I och med att Fabregas själv dessutom är målfarlig, en egenskap han var bra på i Arsenal men därefter utvecklat ytterligare, så har Chelsea i Fabregas i själva verket en uppgraderad version av en yngre Frank Lampard.

Chelseas stora styrka är lagets taktiska mångsidighet. Där finns kompetensen att ligga lågt och kontrollera en match. Men där finns också kapaciteten att slå om på en femöring och spelmässigt börja dominera matchen. Med en taktiskt driven manager på sidlinjen som José Mourinho så är det en väldigt värdefull egenskap att ha.

:::

Nyckelspelare:

John Terry. Börjar bli till åren men fortsätter vara ledaren i Chelseas backlinje, mycket på grund av erfarenhet och auktoritet. Var en konsekvent del av Chelseas försvar under förra säsongen och det är viktigt att han kan fortsätta vara det under den här säsongen.

Nemanja Matic. Det fanns en rätt tydlig skillnad i Chelsea under vårsäsongen mellan de matcher som Matic spelade och de matcher han inte spelade. En otroligt kompetent defensiv mittfältsspelare som är väldigt viktig för att spelare som Eden Hazard och Cesc Fabregas ska kunna tänka mer offensivt.

Diego Costa. Anfallet var Chelseas sorgebarn förra säsongen, med en vass och formstark anfallare så hade laget förmodligen vunnit Premier League och tagit sig hela vägen till Champions League-final. Diego Costa är anfallaren som är tänkt att lösa problemet, viktigt att han lyckas.

:::

De fem första matcherna:

Burnley (a)
Leicester (h)
Everton (a)
Swansea (h)
Man City (a)

Om José Mourinhos plan att klara minst oavgjort i toppmatcherna på bortaplan och vinna övriga håller i sig så bör vi med det här spelschemat således räkna med elva poäng för Chelsea. Nu bör Chelsea förvisso kunna sikta på att vinna också mot Everton, och man är självklart inte utan vinstchans mot Man City heller, så tolv poäng på den här öppningen känns som en fullt godkänd slutprodukt. Småtufft bortamöte i ligapremiären, nykomlingar kan alltid vara jobbigare just i början, men Chelsea är förmodligen alldeles för tunga och taktiskt drillade.

:::

Prognos: Titelstriden

Med köpen av Cesc Fabregas och Diego Costa, och för all del Filipe Luis som ersättare till Ashley Cole på vänsterbacken, så har Chelsea förstärkt betänkligt under sommaren. Laget såg starkt ut redan under förra säsongen men föll då på sina anfallsproblem. Chelsea blev utan titlar förra säsongen och det är inte riktigt så José Mourinho vill ha det. Chelsea framstår som favoriter i titelstriden, tillsammans med Man City, och har även spelartruppen för att gå hela vägen i Champions League.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Nedräkning till Premier League, betyg på topplagens lagdelar

Ännu en dag närmare en efterlängtad ligapremiär och dagens uppgift blir att förekomma fredagens traditionella ligatippning något. Detta genom att gå igenom topplagens respektive lagdelar och betygsätta dessa på en skala från ett till fem.

Nu kan det så klart vara en frestande övning att bara lägga ihop plustecknen för respektive lag och utifrån detta baklänges konstruera en tänkt ligatabell. Men lagdelarna är bara delar av helheten, och för ett lag sett över en hel säsong så är ofta helheten större än summan av varje enskild del. Även om en sådan här övning helt säkert kan ge en god indikation.

Lite vanskligt är det naturligtvis också att betygsätta lagdelarna i nuläget i och med att det återstår två och en halv vecka av det här transferfönstret. Men man får ta det som det är och helt enkelt laga efter läge. Så här ser det ut just nu idag och om något hinner förändras efter det så får man ompröva sina slutsatser.

Fokus på toppen måhända. Men nu är det toppstriden som trots allt är den mest intressanta och det är de här lagen som trots allt genererar mest intresse inför ligapremiären. En helt oväsentlig avgränsning är det inte heller, med Sky Six som det nya Big Four.

:::

ARSENAL

Försvaret (++++)

Har förbättrats markant under det senaste året och en stor anledning till Arsenals förbättrade lycka förra säsongen. Laurent Koscielny och Per Mertesacker är ett stabilt mittbackspar, om än det är tunt där bakom. Kieran Gibbs har växt på vänsterbacken och på högerbacken är inte Mathieu Debuchy något sämre alternativ än Bacary Sagna.

Mittfältet (++++)

Arsenals utan tvekan bredaste lagdel med mängder av alternativ. Spelare som Mesut Özil, Aaron Ramsey och Alexis Sanchez kan alla diktera och dominera en matchbild. Frågetecknet ligger kring mittfältets defensiva kompetens där Arsenal har haft problem i stormöten, och där vare sig Mikel Arteta eller Mathieu Flamini ger ett helt stabilt intryck.

Anfallet (+++)

Det är med Arsenal alltid en gränsdragningsfråga vilka man räknar in i anfallet, vill man så kan så klart både Theo Walcott och Alexis Sanchez räknas in här. Men de renodlade anfallarna utgörs av Olivier Giroud och Yaya Sanogo, och det känns inte som något överdrivet starkt radarpar för ett lag som hoppas kunna utmana om ligatiteln.

Managern (++++)

Ingen slår Wenger på fingrarna när det kommer till erfarenhet och förmåga att väcka förtroende hos sina spelare. Wenger är en stor del bakom att Arsenal har befunnit sig i toppen av Premier League så länge. Men han är också envis och ibland lite för låst vid sina egna idéer, och saknar ibland nödvändig pragmatism för att vinna de viktiga matcherna.

:::

CHELSEA

Försvaret (++++)

Chelsea har inte gjort några stora förändringar i sitt försvar. Målvakten kommer hålla världsklass oavsett vem det än är. I mittförsvaret förlitar man sig fortfarande på Gary Cahill och John Terry, som naturligtvis är väldigt samspelta och vana vid Premier League. Möjligen känns det lite tunnare där bakom, men samtidigt kan Branislav Ivanovic gå in på den positionen. Ytterbacken med Cesar Azpilicueta och Felipe Luis känns mycket starka.

Mittfältet (+++++)

Det senaste årets värvningar av Nemanja Matic och Cesc Fabregas gör att Chelseas mittfält känns otroligt starkt. Särskilt om vi till dessa båda adderar befintliga spelare som Ramires, Oscar, Eden Hazard, Willian med flera. Ett mittfält som både är offensivt väldigt mångsidiga och ger en väldigt värdefull defensiv uppbackning till försvaret.

Anfallet (++++)

Det stora frågetecknet i Chelsea under tidigare säsonger och även inför den här säsongen. Den stora värvningen under sommaren är Diego Costa som mycket väl kan bli en rungande succé för Chelsea, men där vi ännu inte vet hur han lyckas anpassa sig till Premier League eller om han håller sig frisk. Fernando Torres och Didier Drogba är backups.

Managern (+++++)

Chelsea kan knappast ha en bättre manager än José Mourinho, inte minst med tanke på dennes historik i just Chelsea. Taktiskt otroligt begåvad och en manager som kan få sina spelare att gå igenom helveteseld och svavelsten för honom och laget.

:::

LIVERPOOL

Försvaret (+++)

En av Liverpools svagheter förra säsongen och det fortsätter förmodligen, trots värvningar att vara så. Dejan Lovren förstärker mittförsvaret samtidigt som Kolo Touré lämnar Liverpool och Daniel Agger sägs vara på väg bort. Liverpool behöver framför allt förstärka på ytterbackspositionerna, och där får vi se vad ett lån av exempelvis Javier Manquillo kan bidra med.

Mittfältet (++++)

En förhållandevis stark lagdel i Liverpool som under sommaren har förstärkts med Adam Lallana, samtidigt som inte minst Philippe Coutinho ser ut att kunna höja sig minst en nivå den här säsongen. Jordan Henderson är ett energiknippe på centralt mittfält och Steven Gerrard är lagets store ledare. Men det känns som att det kan svikta bakåt.

Anfallet (++++)

Liverpools anfall visade upp en dödlig effektivitet förra säsongen, men då spelade fortfarande Luis Suarez i klubben, som inte bara gjorde många mål utan också skapade många fler. Nu saknar inte Liverpool andra bra anfallare i laget men det är ändå en frågeställning om Liverpool kommer kunna visa upp ett lika bra anfall den här säsongen.

Managern (+++)

Brendan Rodgers har tack vare lagets oväntade framgångar förra säsongen, och det blotta faktum att Liverpool återigen spelar i Champions League, blivit en otroligt uppskattad figur på Anfield. Rodgers har också spelat på Liverpoolmyten smart under sin tid i klubben. Han är samtidigt förhållandevis oprövad i den absoluta hetluften.

:::

MAN CITY

Försvaret (+++++)

Pablo Zabaleta på högerbacken och Gael Clichy på vänsterbacken, med Bacary Sagna och Aleksandr Kolarov som backups. I mitten härjar Vincent Kompany och från och med nu Eliaquim Mangala. Matija Nastasic och Martin Demichelis som backups. Joe Hart i målet. Man City behövde värva en mittback i världsklass och har gjort det. Försvaret håller högsta klass.

Mittfältet (+++++)

Ännu en otroligt imponerande lagdel i Man City som bara osar styrka. Yaya Touré är i sina bästa stunder världens bäste mittfältare och han omges av spelare med högsta kvalitet som Fernandinho, Samir Nasri, David Silva och Jesus Navas. Fernando som värvats under sommaren håller även han hög kvalitet. Ett av ligans allra bästa mittfält.

Anfallet (+++++)

Anfallet är inte så värst mycket sämre det. Alvaro Negredo och Sergio Agüero bildade ett fruktat anfallspar förra säsongen innan Agüero började drabbas av skador vilket inverkade negativt också på Negredo. Edin Dzeko har sina belackare men har en förmåga att göra många viktiga mål. Stevan Jovetic ser ut att vara betydligt piggare den här säsongen än förra.

Managern (++++)

Manuel Pellegrini vann Premier League under sin första säsong i klubben, men är han en vinnare? I så fall måste han åstadkomma två saker. För det första försvara ligatiteln den här säsongen. För det andra se till att Man City kommer längre i Champions League än åttondelsfinal. Klarar Pellegrini av att jonglera på två fronter samtidigt?

:::

MAN UTD

Försvaret (+++)

Lagets för tillfället absolut svagaste del, inte minst sedan både Rio Ferdinand och Nemanja Vidic lämnat klubben under sommaren. Vingbackarna håller hög klass, och i mittförsvaret är både Jonny Evans och Phil Jones stabila spelare. Men i alla fall en mittback av riktigt hög kvalitet behöver köpas in för att Man Utds försvar ska hålla tillräcklig standard.

Mittfältet (++++)

Laget besitter en uppsjö av kompetenta offensiva mittfältare i form av Ander Herrera, Shinji Kagawa, Juan Mata, Adnan Januzaj med flera. Den stora frågan blir dock hur väl Michael Carrick och Darren Fletcher håller ihop på det defensiva mittfältet under säsongen. Samspelet mellan mittfält och försvar var en punkt som brast rejält förra säsongen.

Anfallet (+++++)

Laget har en löjligt starkt anfall och det har inte bara med kvaliteten på de enskilda spelarna att göra. Även om en anfallsbesättning bestående av Wayne Rooney, Robin van Persie, Javier Hernandez och Danny Welbeck borde göra alla utom möjligen Man City lite avundsjuka. Men den stora styrkan ligger i att Man Utd kan göra mål på så många olika sätt.

Managern (++++)

Louis van Gaal behöver knappast någon närmare introduktion och är självklart en otroligt rutinerad och meriterad manager. De auktoritetsproblem som förföljde David Moyes lär knappast drabba van Gaal. Emellertid är Premier League en speciell liga på flera sätt, och det är trots allt van Gaals första säsong i ligan.

:::

TOTTENHAM

Försvaret (++++)

Hade vissa problem förra säsongen men mycket av det berodde på Tim Sherwoods idéer. Hugo Lloris som målvakt och med spelare som Jan Vertonghen, Vlad Chiriches och Michael Dawson framför sig är ett bra centralförsvar. Även ytterbackspositionerna med Ben Davies och Kyle Walker känns bra.

Mittfältet (+++++)

Den lagdel som faktiskt håller mästarklass i Tottenham. Defensivt stark med spelare som Paulinho, Sandro och Moussa Dembele, och med mycket offensiv kreativitet genom spelare som Christian Eriksen, Erik Lamela, Nabil Bentaleb, Lewis Holtby med flera. Förbättras ytterligare om Mauricio Pochettino lyckas värva Morgan Schneiderlin.

Anfallet (+++)

Lagets ordentliga problemområde. Saknar för all del inte anfallare, men Emmanuel Adebayor är ojämn och inte särskilt pålitlig och Roberto Soldado hade en tung första säsong i Tottenham, men kan samtidigt växa med Pochettino som manager. I bakvattnet lurar yrvädret Harry Kane som kan få sitt genombrott under säsongen.

Managern (+++)

Det vore egentligen inte omöjligt eller för den delen fel att ge Mauricio Pochettino något plus till, han är om inte annat ett väldigt bra managerval, men vad gäller inför den här säsongen så ska vi heller inte glömma att Pochettino aldrig har varit manager för ett förväntat topplag förut. Vilket kan betyda att en viss inlärningskurva är nödvändig.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Arsenal, 2014-15

Ett förbättrat försvarsspel låg bakom Arsenals framgångar förra säsongen, tillsammans med att bland andra Ramsey och Gibbs växt som spelare. Arsenals stora utmaning består i att sikta mot och mentalt ställa in sig på högre mål. Nära har under en viss tid betraktats som bra nog. Arsene Wengers rutin och lagets ökade självförtroende kan vara tungan på vågen.

Optimismen flödar i Arsenal. På hälarna av förra säsongens FA-cuptitel, när Arsenal gjorde slut på en nio år lång titeltorka, så vann laget också Community Shield i stor stil mot Man City. Tillsammans med ett allt starkare lag med några profilstarka stjärnor så är det nu man menar att Arsenal ska börja utmana på allvar om ligatiteln.

Samtidigt var också förra säsongen delvis en besvikelse just med avseende på detta. Även då flödade nämligen optimismen, Arsenal var under en lång tid uppe i tabelltoppen bara för att framåt vårkanten återfalla i ännu ett ras nedåt i tabellen. Den stora frågan inför den här säsongen gäller inte kvaliteten på Arsenals spelare, utan om laget har kommit förbi denna mentala barriär.

Mycket av Arsenals styrka förra säsongen byggde på att laget till slut började få ordning på sitt försvar. Per Mertesacker växte in i sin roll i mittförsvaret och Laurent Koscielny utvecklades till en väldigt bra mittback med Premier League-mått mätt. Inför den här säsongen har Bacary Sagna lämnat klubben och ersatts av Mathieu Debuchy, vilket jag inte nödvändigtvis ser som någon försvagning.

Många pekar nu på behovet av en riktigt stark defensiv mittfältare framför denna backlinje, och där är jag benägen att hålla med. Mikel Arteta och Mathieu Flamini har sina kvaliteter men också sina svagheter. Arsenal har länge varit bra på att producera resultat mot de något mindre klubbarna i Premier League, men har haft det svårt mot konkurrenterna i toppen av tabellen. Det är i just sådana matcher som en dylik spelartyp behövs som mest.

Något oroväckande är också att Arsenal ännu inte kompletterat på anfallspositionen. Alexis Sanchez kan förvisso till stor del ta eller avlasta den rollen, men i är grunden lika mycket en offensiv mittfältare. Olivier Giroud är ingen dålig spelare men saknar den riktiga högstanivån. Kanske tror Arsene Wenger mycket på Yaya Sanogo den här säsongen.

Arsenal har förstärkt inför den här säsongen. En stor fördel är också att Arsenal har haft en förhållandevis lugn och harmonisk sommar, vilket kan vara värt mycket. Men om Arsenal har förstärkt så har flera av konkurrenterna i toppen förstärkt lika mycket eller ännu mer. Detta utifrån en redan starkare utgångspunkt.

Arsenal har utan tvivel kvaliteten på spelarna för att kunna konkurrera på allvar i Premier League. Men för att vinna Premier League krävs också vissa särskilda kollektiva egenskaper, och dem är det oklart om Arsenal ännu besitter i tillräcklig utsträckning. Det är egenskaper som att vända motgång till framgång, hantera press i överläge, och förmågan att kunna vinna fotbollsmatcher på många olika sätt.

Den typen av egenskaper tar tid att förvärva. Och så här långt känns det som om Arsenal behöver mer tid på sig innan de har förvärvat dem i tillräcklig utsträckning. Det bör kunna räcka till Champions League, men det räcker troligtvis inte till någon ligatitel den här säsongen.

:::

Nyckelspelare:

Laurent Koscielny. En stor del till Arsenals förhållandevis starka prestation förra säsongen var att försvaret började fungera. Koscielny är den snabbaste och tekniskt mest skicklige backen och det är nödvändigt att han fortsätter hålla en hög nivå.

Aaron Ramsey. Var Arsenals klarast lysande spelare förra säsongen, kombinerar ett effektivt passningsspel och målskytte med ett starkt defensivt jobb på mittfältet. Om Ramsey kan prestera lika bra den här säsongen så har Arsenal en stark grund att stå på.

Alexis Sanchez. Sommarens stora nyförvärv. Bidrar med fart, kraft, teknik och bra avslut till Arsenals spel. Gör Arsenal lite mer mångsidiga i sin offensiv och är en spelartyp som kan bära upp laget där de under tidigare säsonger har börjat falla ifrån. Kan göra skillnad.

:::

De fem första matcherna:

Crystal Palace (h)
Everton (a)
Leicester (a)
Man City (h)
Aston Villa (a)

Arsenals säsongsinledning är allt annat än en söndagsskola. Everton är en väldigt tuff bortamatch, i vilken Arsenal förra säsongen blev blåsta av banan. Den stora matchen är dock hemmamatchen mot Man City, i en typ av match där Arsenal traditionellt sett har haft det svårt under tidigare säsonger. Leicester och Aston Villa är två luriga bortamatcher som Arsenal dock ska kunna hantera, precis som hemmamötet med Crystal Palace och Tony Pulis. Om Arsenal har 10-12 poäng efter dessa första fem matcher så ligger de på par med säsongens förväntningar.

:::

Prognos: Champions League

Det är tufft i toppen av Premier League, riktigt tufft. Arsenal bör naturligtvis sikta på att blanda sig i titelstriden, men lär rimligtvis få det svårt att räcka hela vägen den här säsongen också. Flera lag än någonsin tidigare konkurrerar om de återstående Champions League-platserna, men här har Arsenal värdefull erfarenhet och rutin av att ha klarat av den konkurrensen förut. Däremot är det nu, sedan förra säsongen, fyra andra klubbar som kan säga precis samma sak. Men sikta mot stjärnorna och nå månen.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Nedräkning till Premier League, fem managers i säckaracet

Jaha, vi fortsätter nedräkningen inför lördagens ligapremiär i Premier League. Igår funderade jag lite på vilka jag tror kommer ha huvudrollerna på planen under den kommande säsongen. Idag tänkte jag försöka fokusera mer på birollerna vid sidan av planen.

The Managerial Sack Race som det heter på proper drottningsengelska. Eller varför inte säckaracet som vi kanske hellre kallar det på lite mer svajig skånesvenska. Varje säsong är det ju ett ett antal managers som, mer eller mindre snabbt och genomtänkt, tvingas lämna jobb, antingen genom att få sparken eller genom en ”ömsesidig överenskommelse”.

Skälen kan ju variera. Det kan vara för att laget faktiskt underpresterar. Det kan vara för att laget inte överpresterar sett till sitt spelarmaterial och klubbens resurser. Det kan vara för att styrelsen känner större förtroende för ett större eller möjligen mer utländskt klingande namn. Listan kan göras lång.

Förra säsongen var det förhållandevis många managers som fick sparken. Jag tror inte det blir riktigt lika många den här säsongen, men det är ändå ett gäng som ligger i farozonen och som jag tror just nu är de fem som så att säga står på tur:

(5) Sam Allardyce, West Ham

Det har varit på tapeten under en längre tid att Allardyce ska sitta lite magert till som manager i West Ham. Supportrarna gnäller på honom och ägarna ger ett minst sagt ljummet intryck till hans förtjänster. Ändå känns det som om de ännu inte riktigt vågar ge Allardyce sparken, han har inte gett dem någon tillräckligt bra anledning.

Det känns dock inte som att det skulle krävas särskilt mycket. Och i en situation där klubben har anställt en offensiv coach och luftlandsatt denne i Allardyces stab, och samtidigt som Allardyce själv surar över en taktisk kompromiss som gör laget defensivt mer sårbara, så känns det som om Allardyce balanserar på en slak lina.

(4) Garry Monk, Swansea

Swansea tog Premier League med storm för bara några säsonger sedan, men har därefter tappat lite vind i seglen. På grund av sin framgång tappade laget en manager i Brendan Rodgers och sedan ledde en konflikt fram till att laget tappade dennes ersättare, Michael Laudrup.

Monk var förvisso en naturlig tillfällig ersättare, men också en intern rekrytering, en coach i klubben som är trogen och inläst på lagets spelsätt. Dock är frågan om Monk är stor nog för rocken och som Monk själv säger, många förväntar sig nog att han ska misslyckas.

(3) Alan Irvine, West Brom

Irvine besitter egentligen alla de nödvändiga ingredienserna för att få rejält med sparken någon gång snart den här säsongen. Hans lag kommer med all sannolikhet få det rejält tufft i tabellen, han är knappast något stort managernamn inom den engelska fotbollen, och han saknar förtroendet från läktarna.

(2) Alan Pardew, Newcastle

Gamarna cirklar uppe i nordost. Pardew har gjort sig i det närmaste otillgänglig för journalister som bevakar Newcastles träningar och matcher, och det sägs vara på direkt order från ägaren Mike Ashley. En typ av crackdown som tyder på ett inte alldeles orubbat förtroende.

Det tyder också på en befintlig konflikt inom klubben, och Pardew var ju i själva verket väldigt nära att få sparken redan förra säsongen, i synnerhet efter dennes skallningsfadäs under matchen mot Hull. Ännu en halvsvag säsong och mycket talar för att Ashleys tålamod tar slut.

(1) Paul Lambert, Aston Villa

Det kan väl diskuteras vad som är mest sannolikt, att Lambert får sparken eller att han helt enkelt får nog och säger upp sig. Men situationen ser oavsett vad inte helt rolig ut för Lambert, en storklubb i farozonen för att åka ur Premier League, fans som tappat tålamodet, och en ägare som är ointresserad av att investera i spelartruppen och som helst vill sälja klubben.

Det ena ger självklart det andra. För en ägare som vill sälja klubben vore det självklart en mardröm att laget åker ur Premier League. Randy Lerner sitter alltså med fingret på avtryckarknappen, och allt annat än en start på säsongen som placerar Aston Villa på behörigt avstånd från nedflyttningsstrecket lär få det att rycka i fingrarna på honom.

:::

TRANSFERKOLLEN:

Eliaquim Mangala (CB), Porto till Man City, £32m. Strålande värvning till mittförsvaret av Man City som under några år har behövt värva en spelare av världsklass till just den positionen. Mangala är redan mycket skicklig utan att för den delen sakna potential att bli ännu bättre. Berömlig (+++++)

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Everton, 2014-15

Roberto Martinez har genomfört ett kulturskifte i Everton, med ett mer offensivt och vinnande spelsätt. Kvar är den defensiva organisationen men tillkommit har kreativitet på mittfältet. Everton har köpt spelare utan att egentligen förstärka laget och presterade förra säsongen nära sitt max. Den här säsongen blir svårare.

Faran med framgång är att den skapar förväntningar på framtiden. Och Everton hade självklart en helt fantastisk fjolårssäsong där de ända in på målsnöret gav framför allt Arsenal en match om den återstående Champions League-platsen, och de framgångsrikt höll både Tottenham och Man Utd bakom sig i tabellen. I Evertons fall matchas dock inte förväntningarna av resurser.

Med köpen av Gareth Barry och Romelu Lukaku från Man City och Chelsea så har många sett det som Everton gjort stora framsteg under sommaren. I själva verket har Everton alltså bara sett till att de har kvar sina viktigaste spelare från förra säsongen. Inte så bara i och för sig, sådant kan vara viktigt nog, men det ger inga skäl att tro att Everton har blivit substantiellt bättre.

Evertons två riktigt starka lagdelar är försvaret och mittfältet. Försvaret var starkt redan under David Moyes tid som manager, och detta lever kvar också med Roberto Martinez som manager. Vad Martinez har bidragit med är att rejält förbättra Evertons mittfält, vilket är lika mycket fråga om taktik och attityd som vilka spelare som finns där.

Samtidigt ska inte betydelsen av en spelare som Gareth Barry underskattas, en stabil och positionssäker spelare som gör det möjligt för övriga spelare att tänka mer framåt. Samtidigt har James McCarthy växt på Evertons centrala mittfält, en konstruktiv tvåvägsspelare. Ross Barkley har också fått sitt genombrott med Martinez som manager.

Anfallet har genomgående varit Evertons svaga sida och förblir så även under Martinez. Romelu Lukaku är dock en imponerande värvning av Everton och i honom så har de förmodligen hittat sin anfallstalisman, en tung och kraftfull spelare längst fram som gör livet till en plåga för motståndarförsvaren. Men då måste Everton se till att han heller inte blir isolerad längst fram.

Många, både i och utanför laget, beskrev skillnaden med Everton förra säsongen som att de spelade med ett annat självförtroende och en annan glädje, att de spelare för att vinna mot alla lag och inte bara för att inte förlora mot vissa lag. Kanske var detta den största och viktigaste pusselbiten i Roberto Martinez förändring av Everton.

:::

Nyckelspelare:

Tim Howard. Everton har ett starkt försvar med bra spelare på varje enskild position. Howard är en ledargestalt i detta försvar och är viktig i dess organisation. Howard har även visat sig betydelsefull som sista utpost och bör komma laddad med självförtroende från sommarens VM.

Gareth Barry. Börjar komma lite till åren men var en dominerande spelare på Evertons defensiva mittfält förra säsongen, och behöver uppvisa samma egenskaper den här säsongen om Everton ska hålla formen. Ger med sin positionsskicklighet alibi för övriga mittfältare att tänka mer offensivt.

Romelu Lukaku. Evertons storvärvning den här sommaren och anfallaren som ska lösa Evertons målproduktion. Så låter innehållsförteckningen och visst finns det nu höga förväntningar på Lukaku att han ska motsvara sin egen självbild av att vara som bäst som sitt lags främste anfallare.

:::

De fem första matcherna:

Leicester (a)
Arsenal (h)
Chelsea (h)
West Brom (a)
Crystal Palace (h)

Svettig inledning på säsongen för Everton med två luriga bortamatcher på var sin sida av två tunga topplagsmöten hemma på Goodison Park. Everton vann båda dessa motsvarande möten förra säsongen och lite grann finns känslan att vi redan i dessa båda tidiga matcher kommer få en försmak av om den här säsongen kommer att leva upp till eller möjligen överträffa förra säsongens succé. I så fall bör Everton sikta på i snitt fyra poäng på båda dessa dubbelmöten, samt en given vinst hemma mot Crystal Palace. Runt tio poäng bör alltså vara det poängmål som Everton ska sikta på under säsongens första fem matcher.

:::

Prognos: Europa

Everton var svindlande nära Champions League förra säsongen och har säkert förhoppningar om att kunna nå hela vägen den här säsongen. Men det här blir som jag ser det en betydligt tuffare säsong. Lagen ovanför Everton i tabellen har förstärkt och blir svårare att rubba, samtidigt som de båda storlagen under Everton i tabellen med all sannolikhet kommer vara betydligt starkare den här säsongen. Samtidigt har Everton förvisso köpt spelare men utan att få så värst många nya spelare. Lite var känslan också att Everton förra säsongen nådde sitt max. De kommer huvudsakligen som jag ser det konkurrera om någon av de återstående europeiska cupplatserna och kanske kan Martinez åstadkomma vad Moyes aldrig lyckades med, att vinna en cuptitel.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Nedräkning till Premier League, sex av säsongens huvudroller

Nyckelspelare är ett begrepp jag använder mig av i den laggenomgången inför Premier League. Det är inte ett ord jag nödvändigtvis ser som synonymt med bästa spelare eller ens viktigaste position. Istället handlar det om de spelare som måste prestera på topp, eller om de spelare med störst potential att prestera över sitt väntevärde, och på så vis kan tillföra mest mervärde till sina respektive lag.

Om vi ser till Premier League och säsongen som helhet så vet vi däremot att det finns spelare som kommer att inneha dess huvudroller. Håller vi oss till titelstriden så är det dessa spelare vars bra respektive dåliga insatser kommer väga tungt på vågen när platserna och medaljerna i slutänden ska fördelas mellan klubbarna.

En sådan huvudperson förra säsongen var Steven Gerrard, som även ifall Liverpoolfans med viss rätta menar att misstaget inte var riktigt så avgörande som andra kanske vill mena, ändå genom sin halkning mot Chelsea på Anfield personifierade Liverpools snubblande på målsnöret i titelstriden. En av förra säsongens övriga huvudpersoner var Yaya Touré, som med ett antal mäktiga insatser på Man Citys mittfält förmodligen vann dem ligatiteln.

Men vilka blir då den här säsongens huvudpersoner, vilka ska komma att bli Premier Leagues största karaktärer under säsongen 2014-15? Det är den typen av gissningslek som jag tänkte ägna mig åt under måndagen.

(6) Raheem Sterling, Liverpool

Hur ska Liverpool egentligen klara sig utan Luis Suarez? Det har varit och är den stora frågan med Liverpool den här sommaren. Givet Philippe Coutinhos strålande form och köpet av Adam Lallana från Southampton så är det av naturliga skäl där som de flesta söker svaren.

Men tungan på vågen för Liverpool, och som troligtvis kommer att vara en stor skillnad mellan succé och fiasko för Liverpool, är snarast Sterling. Ung, lokal, engelsk, snabb, tekniskt skicklig, målfarlig, det är i huvudsak han som måste fungera som komplement till Daniel Sturridge.

Sterling har visat att han kan prestera i Premier League. Men det är också en stor press som faller på hans axlar den här säsongen, och det återstår att se om det är en press han är vuxen att hantera.

(5) Cesc Fabregas, Chelsea

Den som gillar att förenkla sin beskrivning av verkligheten skulle säga att om Chelsea hade haft ett fungerande anfall förra säsongen, så hade de med all sannolikhet varit regerande ligamästare den här sommaren. Sådana problem hade Chelsea med målskyttet.

Chelsea har förvisso värvat Diego Costa men det är troligtvis längre ned i banan som José Mourinho har försökt lösa upp knuten. Cesc Fabregas är en rasande skicklig fotbollsspelare som med sin teknik, passningsskicklighet och spelförståelse kan sy ihop Chelseas hela offensiv, med Costas kraftfullhet och Eden Hazards blixtrande kreativitet.

Den stora spelaren i Chelsea den här säsongen, spelaren som ska utgöra skillnaden mellan succé och förra säsongens ”nära skjuter ingen hare”-tredjeplats, är Cesc Fabregas, som i Chelsea hoppas kunna uppnå vad han aldrig lyckades uppnå med Arsenal.

(4) Erik Lamela, Tottenham

Lamela hade en fullständigt misslyckad första säsong i Tottenham, desto mer betungande som han är klubbens dyraste spelarköp någonsin. Sådant går naturligtvis inte obemärkt förbi och Lamela har redan antagit stämpeln som en gigantisk flopp i Tottenham.

Men tänk om. Tänk om den första säsongen var förra säsongen och nu är en ny säsong. Tänk om det som belastade Lamela förra säsongen nu inte längre håller honom tillbaka. Tänk om hans form under försäsongen faktiskt indikerar att Lamela vill och kommer att revanschera sig den här säsongen.

Om så sker så vore det en enormt viktig pusselbit i Tottenhams offensiv som gör Tottenham till ett helt annat och betydligt mer mångsidigt fotbollslag. Då är Lamela stjärnan som kan ge Tottenham en helt ny dimension i toppen av tabellen.

(3) Wayne Rooney, Man Utd

Rooney har haft en tung tid i Man Utd de senaste åren. Förra säsongen med David Moyes var katastrofal av sina uppenbara skäl. Men även de sista åren under Alex Ferguson var tuffa för Rooney, när förhållandet mellan dem båda uppenbart blev alltmer frostigt.

Desto mer anmärkningsvärt att se Rooney inför den här säsongen sprudla av både glädje och energi. Vilket också har översatts till hans prestation på fotbollsplanen. Det gamla steget är tillbaka, självförtroendet att göra de svåra sakerna, skärpan framför målet.

Få om någon spelare är mer viktig för Man Utd. Andra spelare kan vara mer individuellt skickliga på enskilda saker, men Rooney förkroppsligar en stor del av lagets kampmoral, vinnarinstinkt och personlighet. Om han är laddad med skarp ammunition igen så förhöjs Man Utds säsong.

(2) Stevan Jovetic, Man City

Förra gången Man City skulle försvara en ligatitel så gav de ett stundtals avmätt intryck, bisarrt nog för ett lag som knappast vunnit så mycket att de borde vara mätta på att vinna. Utmaningen är att undvika det den här säsongen, men i det avseendet var inte gårdagens Community Shield någon uppmuntrande syn.

Nya spelare brukar vara ett sätt att förnya energin i vinnande lag. Nu har Man City vare sig behövt eller kanske riktigt kunnat värva spelare på det viset den här sommaren. Kanske kan då Jovetic, som hade en ytterst marginell roll i Man Citys förra säsong, tillföra denna nya energi till laget.

Jovetic var så klart en väldigt skicklig spelare i Fiorentina och Serie A, och har naturligtvis mycket mer fotboll än vad skador och bristande form tillät honom att visa förra säsongen. Hans prestationer under försäsongen gör att jag tror han kommer vara mycket viktig för hur det går för Man City den här säsongen.

(1) Alexis Sanchez, Arsenal

Sanchez vinner alltså en titel, om än en förhållandevis obetydlig sådan, redan under sin första match med Arsenal. Det skulle möjligen kunna få honom att tro att det på något vis är normalt att Arsenal vinner titlar, en tro som helt klart kan visa sig vara mycket värdefull för Arsenal.

Arsenal brukar starta säsongen väldigt bra, för att därefter börja få problem när den ger sig in i sista kurvan. Jag är övertygad om att Arsenal kommer starta även den här säsongen väldigt bra, precis som jag tror att Sanchez kommer göra detsamma.

Men frågan är om Sanchez faktiskt kan hjälpa Arsenal att hålla farten genom hela sista kurvan. Blir det samma gamla story den här säsongen eller visar Arsenal upp något mer? Sanchez är den nya kuggen i Arsenals lagbygge, och en stor del av svaret vilar på hans axlar.

:::

TRANSFERKOLLEN:

Fraser Forster (GK), Celtic till Southampton, £10m. Forster är en bra målvakt men med tanke på att Southampton redan har tre målvakter, och är i behov av förstärkning på flera andra positioner, så känns £10m för en inte dokumenterat fantastisk målvakt som mycket pengar för dem. Godkänd (++)

Aly Cissokho (LB), Valencia till Aston Villa, okänt. En bra värvning på en position som Aston Villa behövde förstärka. Cissokho har erfarenhet från Premier League, lyckades kanske inte riktigt i Liverpool men får spela under andra förutsättningar i Villa. Väl godkänd (+++)

Bruno Zuculini (CM), Racing Club till Man City, okänt. Lovande spelare från Argentina som har potential att bli riktigt bra, men som jag gissar får begränsad speltid under den här säsongen. En spelare mer för framtiden än nutiden. Godkänd (++)

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Tottenham, 2014-15

Om förra säsongen var en mellansäsong så måste Tottenham den här säsongen visa vad de vill och går för. Mauricio Pochettino är managern som fått i uppdrag att ta Tottenham över gränsen till Champions League. Han har främst att lösa problem i lagets backlinje och anfall, samtidigt som flertalet lösningar redan återfinns i spelartruppen.

Tottenham hade en besvärlig fjolårssäsong. Försäljningen av Gareth Bale berövade laget på dess bäste spelare och de många spelarköpen fick svårt att göra någon omedelbar inverkan. Tottenham satte ytterligare krokben för sig själva genom att mitt under säsongen sparka Andre Villas-Boas och ersätta denne med Tim Sherwood, i en av säsongens mer spektakulärt misslyckade rockader.

Nu har Tottenham en säsong mer i ryggen med alla dessa nya spelare, framför allt har de en hel försäsong tillsammans, och Tottenham var aktiva i att tidigt i sommar anställa Mauricio Pochettino som ny manager. Pochettino hade stora framgångar med Southampton och har i Tottenham ett i grova drag liknande spelarmaterial vilket bådar gott inför framtiden.

Tottenham har ett av ligans bredaste och bästa centrala mittfält. Spelare som Paulinho, Sandro, Etienne Capoué, Moussa Dembele, Christian Eriksen, Lewis Holtby, Erik Lamela med flera skulle förstärka de flesta lag i ligan. Lägg till det att Tottenham framstår som heta kandidater att köpa Morgan Schneiderlin från Southampton.

Anfallet och försvaret var Tottenhams akilleshälar förra säsongen. Rent defensivt så tappade Tottenham koncepterna alltmer ju längre förra säsongen led, i en påfallande brist på organisation som likaväl kan bero på Tim Sherwoods släpphänthet som något mer systematiskt. Pochettinos defensiva tänk är dock väl utvecklat och Tottenham bör vara avsevärt förbättrade den här säsongen i det avseendet.

Men Tottenhams återkommande problem under flera år har varit lagets anfall eller målskytte. Förut löste sig detta ändå tack vare Gareth Bales prestationer, men den utvägen finns inte längre. Roberto Soldado, Emmanuel Adebayor och Harry Kane är för närvarande Tottenhams alternativ i anfallet, vilket kanske inte ingjuter någon större trygghet.

Om Pochettino försöker implementera samma spelidé i Tottenham som i Southampton så är det dock en utveckling som talar till Roberto Soldados fördel. En högre press leder till bollvinster högre upp i planen och Soldado bör då kunna räkna med fler bollar inne i straffområdet och vid fötterna. Soldado är alltså en spelare som kan växa med Mauricio Pochettino som manager.

Räkna ändå med att Tottenham kommer köpa någon eller några spelare till den här sommaren. Några spelare kommer säkert också att lämnas, men för tillfället ryktas det närmast, vid sidan av Schneiderlin, om Mateo Musacchio från Villareal och DeAndre Yedlin från Seattle Sounders, båda som förstärkningar i backlinjen.

:::

Nyckelspelare:

Jan Vertonghen. Framstående gestalt i Tottenhams backlinje. Viktig för att försvarets organisering och för att spela bollen ur den egna backlinjen. En mångsidig, tekniskt skicklig och hyfsat målfarlig försvarsspelare, och en ledare på planen.

Christian Eriksen. Kom från Ajax men fick sitt genombrott under vårsäsongen då han visade upp både ett framstående passningsspel och en förmåga till egna mål och genombrott. Kommer fortsätta vara en viktig kugge för Tottenhams offensiva spel under Mauricio Pochettino.

Roberto Soldado. Utgör i nuläget den främsta nyckeln för att lösa Tottenhams uppenbara anfallsproblem. En teknisk spelare som föredrar bollen vid fötterna och inne i straffområdet. Skicklig i avsluten och borde kunna frodas med spelare som Christian Eriksen och Erik Lamela omkring sig.

:::

De första fem matcherna:

West Ham (a)
QPR (h)
Liverpool (h)
Sunderland (a)
West Brom (h)

En minst sagt blandad säsongsinledning. Tottenham hade förmodligen önskat sig något mer lättsmält än att möta förra säsongens spökmotståndare på bortaplan direkt i ligapremiären, därtill ett Londonderby. I augusti följer därefter två matcher, först mot QPR med gamle managern Harry Redknapp och därefter ett tidigt jättemöte med de direkta rivalerna Liverpool. Ett möte som helt säkert kommer vara en av säsongens utgångspunkter. Tottenham bör sikta på runt tio poäng från dessa första fem matcher för att vara nöjda med sin inledning på säsongen.

:::

Prognos: Champions League

Tottenhams uttalade ambition är att spela i Champions League. En ambition som är betydligt mer svåruppnåelig i Premier League än i någon annan liga givet att det finns åtminstone sex klubbar i ligan med minst samma ambition men i samtliga fall med betydligt större resurser. Om förra säsongens misstag kan undvikas den här gången så har Tottenham emellertid stora chanser att utmana om spel i Champions League på allvar.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Arsenal och Man City har båda saker att bevisa den här säsongen

The Football Leagues säsongspremiär är ett tveklöst tecken på att säsongen nu äntligen dragit igång på allvar. Ett i stort sett lika traditionsfyllt tecken i tiden på det är så klart Community Shield, matchen som spelas på Wembley söndagen innan Premier Leagues ligapremiär mellan ligamästarna och vinnarna av FA-cupen.

Vilket det här året som så många gånger förr betyder ett rejält engelskt toppmöte som säsongsöppnare – Man City mot Arsenal.

Community Shield, eller Charity Shield som jag föredrar att kalla det eftersom jag vare sig är någon varm anhängare av New Labours newspeak eller av onödig förändring, är förvisso långt ifrån den viktigaste matchen under säsongen, men den kvalificerar sig ändå med lätthet in under kategorin av matcher som man verkligen inte vill förlora.

Dessutom är det ju så att Community Shield förvånansvärt ofta faktiskt har varit en rätt bra indikator på vilken klubb som till slut faktiskt vinner ligan den säsongen. Även om detta kan antas ha blivit mindre tillförlitligt nu när så många lag faktiskt är inblandade i titelstriden på allvar.

Men det är ändå lite spännande att det är just Man City och Arsenal som möts på Wembley, allra helst som det är två lag som båda har lite grann att bevisa den här säsongen och sanningar att så att säga infria.

Man City måste exempelvis bevisa att de besitter tillräckliga mästarkvaliteter för att försvara en ligatitel. Blott två klubbar under Premier League-eran har klarat av detta. Man Citys förra försök slutade i en neslig kapitulation och minst sagt bisarra förklaringar om att spelarna saknade motivation.

Arsenal måste bevisa att FA-cuptiteln förra säsongen inte var någon tillfällighet, likaväl som teorin att en vunnen titel ingjuter mod och självförtroende att på allvar utmana om ligatiteln behöver verifieras. En ny kollaps den här säsongen riskerar blåsa hål på den teorin.

Likt de flesta möten mellan engelska topplag så har dagens möte föregåtts av en del smågnabb mellan klubbarna. Arsene Wenger har återigen ifrågasatt Man Citys metoder vad avser financial fair play, därtill föranledd av lånet av Frank Lampard. I bakvattnet plaskar kanske också Man Citys värvning av Bacary Sagna, ännu en i en rad av spelare som flyttat från Arsenal till Man City.

Mest att bevisa i just den här matchen har kanske ändå Arsenal. De hade förra säsongen och har i själva verket under flera säsonger haft det besvärligt just i möten med andra engelska topplag, allra helst när det vankas avgörande matcher. Ett Community Shield mot Man City är ett bra tillfälle att sätta agendan i det avseendet för den kommande säsongen.

Favoriter dock, i den här matchen precis som under säsongen i övrigt, är Man City.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Man Utd, 2014-15

Kvalitet och erfarenhet finns sedan tidigare, Louis van Gaal kan tillföra glädje och självförtroende. Förra säsongens fiasko lär inte upprepas vilket spetsar till toppstriden ytterligare. Man Utd behöver framför allt förstärka backlinjen för att bli rejält konkurrenskraftiga igen. Har fördelen att kunna koncentrera sig på ligaspelet.

Ett känt uttryck är att det viktigaste för att lyckas med något är att tro att man kan lyckas med det. Det måste helt enkelt finnas en form av konstruktiv arrogans för att lyckas med de riktigt stora uppgifterna. Det var en tro som David Moyes möjligen saknade, men det är en tro som Louis van Gaal besitter med marginal.

Det har också märkts under försäsongen att Man Utd har spelat med en helt annan glädje och energi än vad vi såg under i stort sett hela förra säsongen, och superlativerna om van Gaals ledarskap har duggat tätt. Försäsongen handlar självklart bara om förberedelser, men Man Utd framstår inte längre som det ”brutna lag” som van Gaal själv beskrev det när han tog över.

Med Louis van Gaal kommer också nya taktiska imperativ. Man Utds smått klassiska fyrbackslinje är på väg att förändras mot en trebackslinje, och det är också i försvaret som det främsta fortsatta behovet av förstärkning återfinns, särskilt sedan Rio Ferdinand och Nemanja Vidic båda lämnat klubben under sommaren. Kvar finns en brokig skara försvarare som behöver kompletteras.

Louis van Gaal har samtidigt haft synpunkter på lagets balans och överflöd av offensiva mittfältare. Och med spelare som Juan Mata, Adnan Januzaj, Shinji Kagawa, Tom Cleverley, Nani med flera i laget så ligger det en poäng i det. Till dem har Ander Herrera, som i och för sig kan ligga längre ned i planen, tillkommit och envisa rykten om Arturo Vidal fortsätter hänga kvar.

Man Utd slutade sjua förra säsongen, vilket var en enastående svag placering med det lagets mått mätt. Situationen och sammanhanget var emellertid sådan att alltför grova slutsatser inte ska dras av det. Bara säsongen dessförinnan vann Man Utd ligan, och det mest rimliga antagandet är att Man Utd inleder den här säsongen någonstans mellan dessa båda extrempunkter på skalan.

Den huvudsakliga ambitionen för Man Utd under kommande säsong lär dock vara att ta sig tillbaka till Champions League. Vad som är möjligt utöver detta lär få utkristalliseras under säsongens gång. Klart är förvisso att Man Utd den här säsongen har samma fördel som Liverpool förra säsongen, att kunna koncentrera sig helt och hållet på ligaspelet. En dock allt annat än önskad fördel.

:::

Nyckelspelare:

Phil Jones. En mångsidig försvarare med stora ledaregenskaper. Köptes av Man Utd för tre år sedan som en blivande storspelare för klubben. Det ska bli intressant att se om och hur han utvecklas under van Gaals ledarskap, och kan vara en spelare runt vilken ett helt försvar byggs.

Adnan Januzaj. Det saknas inte alternativ på Man Utds mittfält för tillfället, men Januzaj var en av få ljusa punkter under förra säsongen, och den unge belgarens fortsatta utveckling är en av de mer spännande aspekterna i Man Utd för tillfället.

Wayne Rooney. Verkar ha hittat glädje och liv igen under van Gaal och det kan bara vara bra för Man Utd. Rooney är en kraftfull och rasande skicklig anfallare och därtill en intensiv karaktär som alltid är nyttig för laget på fotbollsplanen, en född vinnarskalle.

:::

De fem första matcherna:

Swansea (h)
Sunderland (a)
Burnley (a)
QPR (h)
Leicester (a)

Att möta nykomlingar på bortaplan i början av säsongen är sällan något helt lätt uppgift. Något som inte minst Man Utd fått erfara på senare år, just mot Burnley för övrigt. Men naturligtvis är det en mycket bra säsongsinledning för Man Utd som mycket väl kan gå ur dessa fem matcher med full pott, alltså 15 poäng. Louis van Gaal är i det avseendet mer lyckligt lottad än David Moyes, som istället hade en extremt tuff säsongsinledning. Mellan 12-15 poäng på de fem första matcherna, och Man Utd har fått just precis den säsongsinledning de vill ha och kan bygga vidare från.

:::

Prognos: Titelstriden

Vi såg redan förra säsongen att avståndet mellan att sluta sjua och sluta etta under två på varandra följande säsonger i praktiken inte behöver vara så stort, och en framträdande aspekt av förra säsongens titelstrid var också dess jämnhet, en funktion av ligans ökade konkurrenskraft som helhet. Det är inte något som egentligen har förändrats. Det finns både kvalitet och erfarenhet i Man Utds spelartrupp sedan tidigare, och under ett nytt ledarskap med Louis van Gaal så tillkommer hunger och glädje. Det bär förmodligen inte hela vägen den här säsongen, men det kan bära långt och Man Utd är en tung kandidat att plocka en av Champions League-platserna.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

De tre favoriterna i The Championship 2014-15

Egentligen tjuvstartade det ju redan igår kväll, men just den här lördagen så går ju verkligen startskottet för den engelska fotbollssäsongen, med ligapremiärer i samtliga divisioner under Premier League. Bara i The Football League så handlar det om 34 matcher som spelas nu under lördagens eftermiddag och kväll.

Kamrat Linhem har redan på ett förtjänstfullt sett gått igenom samtliga tre divisioner i The Football League, lag för lag. Med hans tre bloggar har vi fått en bild av vilka lag som inför säsongen förväntas ligga i botten respektive toppen av The Championship, League One och League Two.

För de allra flesta som följer den här bloggen är däremot kanske det mest intressanta The Championship och då i synnerhet dess toppstrid, som ju till sist ska bestämma vilka tre klubbar som kommer att spela i Premier League nästa säsong. The Championship är som Premier League i det avseendet att toppen är mycket jämn, med många olika lag som alla konkurrerar om topplatserna.

Cardiff, Millwall och Wolves tror jag kommer att utmana dem, och utmana dem rejält, om dessa åtråvärda platser. Men följande tre lag tror jag kommer att vara huvudfavoriterna i The Championship den här säsongen och således ta steget upp i Premier League lagom till säsongen 2015-16.

Derby County

Steve McClaren var så när att ta Derby till Premier League redan förra säsongen. En svag säsongsinledning kostade dem den automatiska uppflyttningsplatsen. Det såg ändå ut som om det skulle gå vägen via playoff, men även om Derby var bättre än QPR på allt i finalen så var det QPR som gjorde matchens enda mål i dess slutminuter.

Att ladda om efter en sådan besvikelse kan vara psykologiskt svårt, men Derby har samtidigt haft en bra sommar. I laget finns fortfarande viktiga spelare som Will Hughes, Chris Martin och Craig Bryson kvar, samtidigt som Leon Best, George Thorne, Cyrus Christie och Omar Mascarell tillför både bredd och kvalitet till en redan stark spelartrupp.

Derbys stora styrka är lagets jämnhet. Alla tre lagdelar är i grund och botten starka. Steve McClaren är något så unikt som en brittisk manager med erfarenhet från europeisk klubbfotboll, och han har fått Derby att spela fotboll utifrån hans idéer. Med ett starkt lag, en innovativ manager, en stor arena och stabil ekonomi så är Derby ett av Englands just nu mest spännande lag.

Fulham

Så som managern är så är också laget brukar det ibland sägas. Alltså ska vi kanske inte förvåna oss över att den tyske managern Felix Magath har gett sig ut på marknaden efter tysk eller stortysk talang. Till klubben har under sommaren kommit Thomas Eisfeld från Arsenal, Tim Hoogland från Schalke och Kay Voser från Basel.

Det mest talande och framstående köpet var dock Ross McCormack från Leeds för i sammanhanget väldiga £11m. Det är en värvning som en klubb gör som vill omedelbart tillbaka till Premier League. Det är emellertid också en värvning som andas lite allt eller inget, att satsa alla sina marker på en spelare som man inte riktigt vet om han räcker för att ta laget till Premier League.

Samma känsla av allt eller inget förmedlar Felix Magath. Hans metoder kommer antingen att fungera eller misslyckas. Några mellanlägen är svåra att föreställa sig. Nyckeln till Fulhams säsong ligger i Magaths förmåga att vända på lagets negativa psykologi från förra säsongen. Lyckas han så har laget kvaliteten att vinna The Championship.

Norwich

Robert Snodgrass och Ricky van Wolfswinkel har båda lämnat klubben inför den här säsongen, och det är naturligtvis en förlust. Spelare som Leroy Fer och Nathan Redmond måste man räkna med lämnar klubben i augusti. Men Norwich har ändå lyckats behålla flertalet bra spelare, bland dem Russell Martin, Bradley Johnson, Wes Hoolahan och Gary Hooper.

Vad man tror om Norwichs säsong beror till stor del på vad man tycker och tänker om Neil Adams, han som på ett tämligen missriktat sätt tillsattes som ny manager med blott fem matcher kvar av förra säsongen. Han är oerfaren på jobbet men kan klubben och har förtroendet från spelarna och läktarna, och han har fördelen att få börja om från början i The Championship.

Norwich har en inte särskilt spektakulär men ändå mycket trygg defensiv, med exempelvis Michael Turner i backlinjen och Gary O’Neil på mittfältet. Men det är offensivt som Norwich har sina riktiga kvaliteter den här säsongen, med ett av The Championships bästa anfall. Spelare som Hooper, Lewis Grabban och Luciano Becchio kommer producera för de kanariegula.

:::

TRANSFERKOLLEN:

Jack Rodwell (CM), Man City till Sunderland, £10m. Gus Poyet fortsätter med att reformera Sunderlands mittfält, och i den talangfulle Rodwell tror jag han har hittat en riktig pärla. Att Rodwell gick till Man City får ses som ungdomligt oförstånd, i Sunderland kan han utvecklas till Englands bäste mittfältare. Med beröm godkänd (++++)

Javier Manquillo (RB), Atlético Madrid till Liverpool, lån. Ytterbacksplatserna är utan tvekan positioner som Liverpool behöver förstärka, och att ha ett alternativ till Glen Johnson kan inte vara fel. Manquillo hade det inte helt lätt i Atlético, men kan växa med speltid i Liverpool. Väl godkänd (+++)

Mauricio Isla (RB), Juventus till QPR, lån. Har inte fått spelet att stämma i Juventus men visade betydligt bättre takter i Udinese. Ändå en spelare av hög klass och en riktig kupp av QPR att värva honom på ett år. En prestigevärvning på högerbacken. Med beröm godkänd (++++)

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Southampton, 2014-15

Ett nytt Southampton växer fram som ska ersätta det gamla. Säsongens stora utmaning består i att hantera en omfattande förändring utan att detta får alltför katastrofala effekter på tabellplaceringen. Med en dryg vecka kvar till ligapremiären är dock Southampton långt ifrån i mål på transfermarknaden, och laget kan räkna med en kaotisk första tredjedel av säsongen.

Sett till det yttre så har inte mycket med Southamptons situation förändrats, utöver att de har betydligt mycket mer pengar i sin kassakista än för ett år sedan. Spelare som Luke Shaw, Dejan Lovren, Adam Lallana och Rickie Lambert har samtliga sålts. Men Southampton har å andra sidan köpt spelare som Dusan Tadic och Graziano Pellè, och lånat Ryan Bertrand från Chelsea.

Men riktigt så enkelt är det sällan. Att bara ersätta spelare i ett så pass starkt lagbygge är inte det lättaste, allra helst inte när så många spelare ska ersättas på en och samma gång. Dessutom är även fler spelare som Morgan Schneiderlin, Jay Rodriguez och Victor Wanyama intresserade av att lämna Southampton för bättre kontrakt i andra klubbar.

Det är naturligt, och kanske oundvikligt, för en klubb som Southampton att till slut sälja sina bästa spelare till större klubbar. Men det är knappast oundvikligt eller för den delen särskilt önskvärt att sälja så många av dem på en och samma gång. Southampton var heller inte finansiellt tvingade att sälja spelarna så man kan undra vad som ligger bakom klubbens agerande.

Nu är det inte bara spelare som lämnat Southampton. Mauricio Pochettino har flyttat till Tottenham och Ronald Koeman är Southamptons nye manager, ett aktat namn inom den europeiska fotbollen. Att Pochettino skulle lämna Southampton stod hyfsat klart när Nicola Cortese sade upp sig för ett halvår sedan från sin post som verkställande ordförande.

Med både Cortese och Pochettino borta från Southampton, och så många spelare som lämnat klubben, så är det inte fel att prata om att Southampton nu befinner sig i nästa stadie av sin utveckling. Om Southampton 1.0 var det lagbygge som tog klubben från League One till att etableras i Premier League, så är det nu Southampton 2.0 som ska ta klubben vidare därifrån.

Graziano Pellè och Dusan Tadic är utan tvivel delar av ett nytt Southampton, men Ronald Koeman måste förstärka laget mer än så. Framför allt mittförsvaret behöver förstärkas och där har spelare som Stefan De Vrij och Ron Vlaar ryktats vara på väg till Southampton. Då Koeman traditionellt valt att spela 4-3-3 så kan även fler spelare till ett tremannaanfall behöva köpas in.

:::

Nyckelspelare:

José Fonte. Med Dejan Lovren såld till Liverpool så faller en stor del av ansvaret till den andra halvan av förra säsongens mittförsvar. Fonte var stundtals mycket bra under förra säsongen och behöver fortsätta vara lika bra för att Southamptons försvar ska hålla ihop.

Jack Cork. Adam Lallana är borta och både Morgan Schneiderlin och Victor Wanyama har gjort kraftiga ljud om att vilja lämna klubben. Vad som faktiskt händer återstår att se men sammantaget betyder det att Corks roll i laget blir desto mer betydelsefull.

Graziano Pellè. Med en i grova drag skövlad offensiv så är anfallet en av de främsta lagdelarna som Southampton är tvingade att återskapa. Pellè är det främsta köpet med det syftet, och för Southampton är det viktigt att han lyckas hitta samma form som i Feyenoord.

:::

De fem första matcherna:

Liverpool (a)
West Brom (h)
West Ham (a)
Newcastle (h)
Swansea (a)

Faktiskt en något klurig säsongsinledning, särskilt som man kan tänka sig att det först och främst är i början av säsongen som Southamptons till stora delar nya lag kommer ha det som svårast att hitta sig självt. Tre bortamatcher och lurigt motstånd i alla fem matcher. Under dessa förutsättningar vore det vettigt om Southampton siktade på att plocka hem i genomsnitt en poäng per match på dessa fem matcher, således fem poäng totalt. Det vore att betrakta som godkänt, mer än så en bonus.

:::

Prognos: Mitten

Southampton spelar i mina ögon ett tämligen högt spel den här sommaren med alla dessa spelarförsäljningar. Det stämmer att Southampton köper in ersättare men all förändring tar tid. Samtidigt är konkurrensen i Premier League tuffare än någonsin tidigare och det finns inte mycket utrymme för misstag, åtminstone inte för en klubb som Southampton. Vi ska inte förvänta oss att Southampton kommer prestera lika bra som förra säsongen, men till sist tror jag ändå att de kommer kunna hålla sig borta från den skarpa änden av nedflyttningsstriden.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

LINHEM: The Championship, 2014-15

Allt jag vill eller skulle kunna säga om Championship får inte plats och vore heller inte något ni borde slösa tid på. Tanken är snarare att försöka komprimera vad som gör dessa lagen speciella i allmänhet och vad som är speciellt med dem denna säsongen i synnerhet.

The Championship inleds ikväll med att Blackburn tar emot Cardiff. Sedan visas Brentford vs Charlton på den vanliga tiden, Ipswich-Fulham spelar den sena matchen, och Wolves vs Norwich spelar på söndagen. Fyra tv-sända Championship matcher på en helg, samt en League One-match (Sheffield Utd vs Bristol City), och några Ligacupmatcher under kommande vecka.

Vad det gäller slutplaceringarna är de oregelbundet specifika och genomtänkta men ger en hyfsad bild av vad som kan förväntas av laget. I vissa fall där slutplaceringen-spannet är väldigt stort kan det också bero på att jag är väldigt säker på att de kommer vara oförutsägbara.

::: ::: ::: ::: ::: :::

TOPPEN

Derby County
“Englands mest holländska lag vill slippa bli vackra förlorare igen”

Ifjol var man så förtjänta av en uppflyttning man kan vara utan att faktiskt bli uppflyttade. Ligans mest sevärda lag. Denna säsongen har detta unga lag blivit ett år äldre och McClaren har haft en säsong på sig. Tog ett tag ifjol för dem att spela ihop laget och för vissa spelare att hitta nya roller (Forsyth som ytterback, anfallare som ytteranfallare) vilket de inte lär behöva i samma utsträckning denna säsongen. Ser osannolikt nog ut att få behålla Will Hughes som får ytterligare en säsong att växa till sig och ta på sig större ansvar.

Gjorde en lysande värvning i George Thorne som storspelade för dem på det defensiva mittfältet ifjol men tyvärr blev han korttidsskadad precis därefter. Kan det leda till att Will Hughes får en “Pirlo-roll” och att även Jeff Hendrick får en startplats? Min favorit till att vinna ligan.

Slutplacering: 1-3

:::

Norwich City – Ytter-Tvillingarna Josh och Jacob Murphy förväntas få ett stort genombrott, enligt deras twitter-stalker/super-fan Peter A Linhem. Gör mig inte besviken Neil Adams, du var deras ungdomstränare när ni vann FA Youth Cup trots allt.

Slutplacering: 2-8

:::

Fulham
“Today, you people are no longer maggots! You are Magath’s!”

McCormack för £11m (enligt rapporter) är en rejäl chansning likt Mitroglu före honom. Magath är inte den mest inkluderande managern även om han samtidigt kan vara fantastisk om du passar honom. Liknande gäller för övriga forwards Ruiz och Rodallega som väl inte heller är de främsta lagspelarna. Därför kan det bli mycket spännande att få se ynglingarna Cauley Woodrow (anfallare) och Patrick Roberts (släpande/ytter) som Magath gav chansen ifjol och sägs vara mycket förtjust i.

Flera andra värvningar är tyska, tysktalande, eller åtminstone från Bundesliga. Och spelare som Tim Hoogland, Adil Chihi, Thomas Eisfeld, och Kay Voser tror jag faktiskt är spelare som närmast omgående kan förstärka laget.

Slutplacering: 1-6

:::

Middlesbrough – Lovande trupp men Jonathan Woodgate som lagkapten är symptomatisk för hela klubbens skadehelvete.

Slutplacering: 6-13

:::

Brighton & Hove Albion
“Spansk tiki-taka får injektion av finsk sisu?”

Ovanligt att en manager går från Champions League-spel och toppen i Bundesliga till en Championship-klubb. Samtidigt som det inte heller är eller bör vara särskilt uppmärksammat. Hyypiä har trots Leverkusen-tiden inte alltför mycket tränarerfarenhet och Brighton är trots sin manager-ruljans ganska stabila. Är etablerade i toppen av tabellen och har ingen märkbar spelaromsättning. Dock ett rejält tapp i form av deras stora, och enda?, målskytt i Leonardo Ulloa.

Leverkusen spelade helst kontringsinriktat under Hyypiä, hur passar de till tiki-taka inspirerade Brighton?

Slutplacering: 5-9

:::

Ipswich Town – Big Mick-garanti

Slutplacering: 6-10

:::

Wigan Athletic
“Färre matcher och fler mål?”

Wigan tog sig ända till playoff ifjol trots att man inledningsvis led av sjukdomen “Owen Coyle-manager” samtidigt som man spelade båda Europa League och var framgångsrik i FA-cupen. Uwe Rösler fortsatte imponera som manager med både en förmåga att forma ett lag och vara taktiskt flexibel.

Backlinjen med dess varierande delar visade sig stark och anpassningsbar samtidigt som mittfältet är fantastiskt men vem som ska göra målen eller ens skapa chanser är oklart sedan Jordi Gomez (Sunderland) och Nick Powell (Man Utds överskottslager) lämnat. Håller Waghorn en hel säsong? Kan McManaman spela bra även utanför Wembley? Räknas fortfarande Marc-Antoine Fortune som professionell fotbollspelare trots overväldigande motbevis?

Slutplacering: 2-7

::::

Blackburn – Stabil trupp, stabil manager, stabilt Jordan Rhodes-målskytte; men fortfarande med tickande bomben Venky’s som ägare.

Slutplacering: 6-11

:::

Cardiff City
“Skulle inte Solskjaer kunna vara det norska ordet för solbränd/Tanned?”

Cardiff inte ut att få behålla de starkaste delarna av laget då Frazier Campebell, Jordon Mutch, och Caulker redan lämnat samt att Gary Medel kommer lämna och David Marshall kan lämna.

Solskjaer är inte någon dålig manager och kan de bara få en bra start kan det räcka långt. Å andra sidan lär han inte ha något större förtroende kapital om de inleder knackigt. Dessutom har Solskjaer värvat Le Fondre och något säger mig att Solskjaer lär bänka honom i många matcher.

Slutplacering: 2-8

:::

Watford – Vydra tillbaka och Almen Abdi skadefri bör höja dem igen. Frågetecken för manager Beppe Sannino.

Slutplacering: 6-12

:::

Nottingham Forest
“Stuart Pearce ser inte skogen för att han skrek på alla träden tills de inte vågade vara kvar”

Det har varit ganska glest med psykopater(de flesta är bara narcissister) på Championships-tränarbänkar sedan Roy Keane lämnade vilket gör det spännande och skräckinjagande att välkomna Stuart “Psycho” Pearce. Man kan säga mindre vänliga saker om Stuart Pearce tränarkarriär men å andra sidan finns det bara en enda bild på Stuart Pearce när han ler och det är när han hälsade på en armébas med U-21 landslaget och fick hålla i ett gevär. Och efter rejäla efterforskningar visar det sig att Stuart Pearce flera gånger har hälsat på engelska armén, däribland i Afghanistan bara för att han kan.

Med det sagt har Forest en trupp som kan utmana i toppen. Man har till och med värvat anfallare som kan göra mål vilket varit ett problem i Nottingham Forest sedan urminnes tider. Det sägs också att man ska byta namn på arenan från City Ground till Kuwait City Ground men jag tror fortfarande att det kan vara ett Notts County skämt.

Slutplacering: 5-8

::: ::: ::: ::: ::: :::

LEEDS-ZONEN
Konstiga ägare, starka nykomlingar, eller andra lag i förändring.

Egentligen syftar “Leeds-zonen” på något abstrakt där du tappat hoppet om uppflyttning före jul och du kan ändå inte riktigt klandra din manager även om ägaren kommer göra det. Men det är faktiskt så att Leeds har slutat mellan sjunde och fjortonde plats i Championship sedan de återvände från deras Ken Bates-imperialistiska krig i League One mot allt och Millwall. De var en stark nykomling (sjua) och de är ständigt ett lag i förändring med konstiga ägare. Möjligen personfierar de snarare hela nutidens Championship – gamla klassiska klubbar med mer pengar och höga förväntningar än de har förnuft.

:::

Reading – Oklar ägarsituation och saknar Le Fondre.

Slutplacering: 8-13

:::

Charlton Athletic
“Charlton har blivit bodysnatchade av Belg-aliens.”

Under sommaren har man värvat spelare härstammande från Kamerun (Andre Amougou-Bikey), Israel (Tal Ben Haim), PL-säsongen 2007-08 (Ben Haim & Amougou-Bikey), Rumänien (George Tucudean), Belgien (Yoni Buyens, Franck Moussa), Angola (Igor Vetokele), och Island (Johann Berg Gudmundsson). Vilket tillsammans med Ghoochannejhad, Duchatelet, och Parzyszek gör Charlton till ett lag som är lika svårbedömt som det är svårstavat. Moussa är den mest rimliga värvningen då hans förra säsong i Coventry var en youtube video av snygga mål och likt ägaren och ny managern Bob Peeters är han dessutom belgare. Men de andra är spelare som inte platsat i Standard Liege och Andre Bikey. Johnnie Jackson är kvar också, Johnnie Jackson och hans vänsterfot gillar vi.

Slutplacering: 12-17

:::

Bolton Wanderers – Jay Spearing ny lagkapten!

Slutplacering: 8-13

:::

Leeds United
“Cellino kan vara en antik romersk kejsare, legitimt häst-senator-systerknullande-galen eller offer för historieskrivningen”

Det positiva med Massimo Cellino skulle kunna vara att man nu vet väldigt mycket om honom olikt de förra skuggägarna GFH Capital men å andra sidan visste man också väldigt mycket om Ken Bates och det var inget positivt. Men om vi prövar att inte enbart fokusera på Leeds ägare för en kort stund kan man också konstatera att truppen är ganska medioker särskilt efter man sålt McCormack och nyblivna managern Dave Hockaday fick som sagt sparken från Conference National-klubben Forest Green och har nu anmält sig frivilligt till att bli sparkad av Cellino i oktober eller senare beroende på när “sportchefen” Benito Carbone bedömer sig vara redo att ta över.

Det roligaste med att Cellinos otursnummer är 17, vilket lett till sparkande av Paddy Kenny (född den 17) och att man pensionerat nummer 17, är att Michael Brown hade nummer 17 ifjol.

Slutplacering: 17

:::

Bournemouth – Man bör aldrig räkna ut ett Eddie Howe-lag. Särskilt inte med Matt Ritchie.

Slutplacering: 9-14

:::

Wolverhampton Wanderers
“Kenny Jacketts Millwall utmanade om playoff med klart mindre resurser och talang.”

Jackett lyckades med sitt uppdrag att ta Wolves tillbaka till Championship direkt och han har dessutom lyckats skära något i deras uppsvullna lönebudget och istället investerat i unga spelare från egna eller andras led. Dock lär man behöva sälja ytterligare spelare och fortsätta tro på de unga istället för dumma värvningar som Leon Clarke (som bara kan lyckas i mindre klubbar efter ha misslyckats i en större klubb som köpt han sedan han lyckats i en mindre klubb där han lyckades efter han misslyckats i en större klubb).

Wolves är den främsta kandidaten att efterlikna hur Norwich och Southampton blev uppflyttade som nykomling men det lär nog ta ett par säsonger innan Jackett fullständigt lyckats harmonisera klubben.

Slutplacering: 9-13

::: ::: ::: ::: ::: :::

BOTTEN

Lag som kan fara åt League One eller som enbart lyckas hålla sig kvar för att andra är uslare eller har mindre pengar att bli bättre med. Lite tomt är det utan Bottenlags-Barnsley (2006-2014) men de är på ett bättre ställe nu.

Birmingham City
“Jailhouse-silly season, Transfer in Cell Block Number Nine”

Trots att deras ägare Carson Yeung sitter i fängelse i Hong Kong (Chow Yun-Fat sägs ha arresterat honom) har man gjort förvånansvärt bra värvningar. Lysande League One-spelare som Clayton Donaldson, David Cotterill, Mark Duffy, och Stephen Gleeson tillsammans med deras unga ganska lovande trupp. Kan ändå inte placera dem annanstans än i botten för att de var grovt usla ifjol och deras ägare sitter i fängelse. Å andra sidan borde Birmingham vara en rätt bra investering för någon ny ägare.

Slutplacering: 15-24

:::

Huddersfield Town – Jon Stead-uarez.

Slutplacering: 19-24

:::

Rotherham United
“Försöka göra ett bra lag med dåliga råvaror?”

Rotherham tog sig till Championship genom att köpa spelare av god League One-klass redan i League Two. Problemet är att de fortsatt köpa hyfsade League One-spelare även i Championship istället för spelare. Det är inget fel på ett lag av bra League One-spelare även i Championship men då krävs det troligen att man har ett samspelt lag. Vilket känns långsökt med Rotherham som köpt och sålt över tio spelare åt båda håll.

Slutplacering: 21-24

:::

Brentford – Har värvat många spelare jag hade värvat om jag kunnat välja och vraka bland de bästa från divisionerna under The Championship; vilket kanske gör dem till denna säsongens Barnsley?

Slutplacering: 17-22

:::

Sheffield Wednesday
“Things we lost in the Land of Fire”

Jag är inte helt säker på hur Owls klarade sig kvar ifjol för att man släppte in mycket mål och trots en avsaknad av stora målskyttar lyckades man göra rätt mycket mål. Dock kom nästan tjugo av de målen från inlånade spelare som Connor Wickham och Matty Fryatt. Förklaringen ligger antagligen i att Wednesday helt enkelt är ett bra bottenlag och flera andra lag var sämre. Det senare låter enkelt men ibland finns det helt enkelt fler lag som är tillräckligt dåliga för att åka ur men inte tillräckligt med nerflyttningsplatser.

Ett problem, som kan vara en möjlighet, Owls har denna säsongen är att man har en ny ägare i Hafiz “Land of Fire” Mammadov som visserligen hjälpt FC Baku och Lens till vissa inhemska framgångar men Lens ser inte ut att nå Ligue 1 för att Mammadov inte kan ge ligan “ekonomiska garantier” och FC Baku har tvingats sälja spelare på grund av ekonomiska bekymmer. Det bästa Mammadov kan vara att han vill fokusera bara på Sheffield Wednesday och även ifall han skulle ha ekonomiska bekymmer skulle en bankrupt ägare inte ens kunna slå sig in på en topp 5 lista av Championships sämsta ägare. Och två av de lagen med sämre ägare(Blackpool, Birmingham) kan mycket väl vara sämre än Wednesday.

Läs gärna en av Jonas Hanssons artiklar om Mammadov

Slutplacering: 18-23

:::

Millwall – Klarade sig knappt kvar ifjol och har inte gjort några betydande förbättringar. Och Ian Holloway är ingen Kenny Jackett.

Slutplacering: 18-23

:::

Blackpool
“Uppvaknandet är ett fallskärms(pengar)hopp från drömmen.”

Pengarna från spelet i Premier League föll rakt ner i fickorna på ägare far och son Oyston och Belokon som ligger i ett media-krig med Oystons. I våras var man helt otroligt dåliga och klarade sig kvar tack vare en osannolik stark höst (och Tom Ince) men har just nu (6 augusti) har en väldigt ofullständig trupp med inlånade Joe Lewis som deras enda målvaktsalternativ och en hel drös av desperata värvningar för att kunna fylla sin matchtrupp.

Och deras nyblivna manager Jose Riga sädes vilja lämna redan efter första månaden och en hel månad senare känns han något mindre flyktvillig.

Påminner verkligen oroande mycket om Portsmouth för några säsonger sedan.

Slutplacering: 20-24

:::

/Peter A Linhem

Peter Hyllman

Stoke, 2014-15

Fortsatt defensivt starka men med väsentligt förbättrad offensiv. Stokes negativa trend har vänts med Mark Hughes som manager och laget kan återigen sikta uppåt i tabellen. Sommarens mest intressanta värvningar är anfallsköpen av Mame Biram Diouf och Bojan Krkic. Stoke konkurrerar om europeiskt cupspel.

Om vi går tillbaka till förra sommaren för rätt exakt ett år sedan så var det ett annat Stoke än det vi ser idag. Då såg det stabbigt, otryggt och tveksamt ut när Stoke skulle försöka sig på att spela en annan typ av fotboll än vad de vant sig vid under ett halvt decennium med Tony Pulis som manager. Ett år senare ser det istället helt naturligt ut för dem.

I skuggan av Tony Pulis egna framgångar med Crystal Palace så var Stokes utveckling en av förra säsongens mest positiva saker. Stoke hade stagnerat både resultatmässigt och idémässigt med Pulis som manager och såg sakta men säkert vara på väg att halka ur Premier League, detta trots stora pengar investerade i spelartruppen av Peter Coates, Stokes ägare.

Mark Hughes tog över Stoke och hade i själva verket två uppgifter. Dels att återuppliva Stoke igen men den här gången med en mer positiv och kreativ fotboll. Dels att åstadkomma detta med ett mer balanserat förhållningssätt på spelarmarknaden än de excesser som uppvisades under Pulis styre. I båda fallen får man säga att Hughes är på rätt väg.

Stokes historiska problem har alltid varit offensiven. Både att skapa målchanser och att omsätta dessa i mål. Lagets prioritet har alltid varit defensiven och det offensiva spelet har i huvudsak reducerats till fasta situationer. Med Hughes har detta förändrats och med hjälp av spelare som Marko Arnautovic och en pånyttfödd Stephen Ireland så har Stoke förbättrat sin offensiv.

Den här sommaren agerade också Mark Hughes med bestämdhet på transfermarknaden. Försvaret har förstärkts med värvningarna av Phil Bardsley på högerbacken och Dionatan Teixeira i mittförsvaret. Värvningen av Steve Sidwell från Fulham är en kvalitetsvärvning och ger Stoke en helt annan potential på det centrala mittfältet.

Men det är i anfallet som den stora förändringen har skett. Både Peter Crouch och Jonathan Walters börjar bli till åren och med köpen av Mame Biram Diouf och Bojan Krkic så har Hughes hittat ett nytt spännande anfallspar. Diouf har gjort ett bra jobb i Bundesliga och Hannover de senaste åren, och Bojan är ett stort namn som hittills inte har levt upp till sin potential.

I träningsmatcherna under sommaren har Mark Hughes valt att försöka med Diouf längst fram i anfallet och Bojan Krkic spelandes bakom honom som en form av falsk nia, i ett försök att få ut mesta möjliga av båda spelarna. Det är också ett taktiskt experiment med spännande fördelar, då det möjliggör för Stephen Ireland att spela längre ned i planen.

Om Stoke och Mark Hughes också lyckas med sina försök att värva en skicklig yttermittfältare på vänsterkanten, det ryktas om Oussama Assaidi som gjorde en bra säsong på lån till Stoke förra säsongen, så får Stoke med den spelaren samt Marko Arnautovic på högerkanten jämte anfallsparet, en väldigt intressant offensivt uppställning.

:::

Nyckelspelare:

Asmir Begovic. Den sista utposten i Stokes effektiva försvarsspel. Mycket viktig spelare mellan Stokes stolpar, står ofta för avgörande och poängvinnande insatser. Skapar trygghet i Stokes försvar.

Ryan Shawcross. Ledaren på och utanför planen. Hans insatser får sällan den uppmärksamhet de förtjänar, är trygg och pålitlig på planen, positionssäker och kraftfull och bestämd i sitt defensiva agerande.

Steve Sidwell. Värvningen från nedflyttade Fulham som jag tror kommer passa väldigt väl in i Stokes lagbygge. En tvåvägsspelare på mittfältet som kan visa sig vara den saknade länken i Stokes spel och höja laget en dimension.

:::

De fem första matcherna:

Aston Villa (h)
Hull (a)
Man City (a)
Leicester (h)
QPR (a)

Bekväm inledning på säsongen för Stoke som bör anse sig själva ha mycket god poängchans i åtminstone fyra av de fem första matcherna. Ett poängfacit mellan åtta och tio poäng på dessa matcher är att betrakta som godkänt för Stoke, som i så fall har lagt grunden för en stark säsong, och en fortsättning på den utveckling som Mark Hughes inledde förra säsongen.

:::

Prognos: Mitten

Mark Hughes manskap skall absolut inte underskattas, särskilt inte som laget är på väg att förstärka ytterligare. Stoke har fått en fundamentalt förbättrad offensiv under det senaste året utan att för den sakens skull förlora alltför mycket i sin defensiva kompetens, till stor del på grund av att de har lyckats behålla sina spelare där. Stoke har kapacitet att besegra alla lag i Premier League och kan mycket väl komma att konkurrera både om cuptitlar och europeiska cupplatser, men i slutänden misstänker jag att lagets brist på bredd i spelartruppen kommer att kosta dem värdefulla poäng. Stoke får räkna med ännu en mittenplacering den här säsongen.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

LINHEM: League One, 2014-15

League One är en av världens mest oförutsägbara ligor. Vilket är vad många oss även skulle säga om The Championship men när det gäller League One är i ännu högre grad planerat för att League One har ännu en nerflyttningsplats.

Men andra anledningar är att League One är vanligtvis golvet för Premier League-klubbar (Leeds, Southampton, Wolverhampton) som gjort motsvarigheten till att spendera alla sina pengar på glädjeflickor och ”bolivian marching powder” (vilket är att anställa Harry Redknapp?) och taket för amatörklubbar (Fleetwood, Crawley, Stevenage) som lyckats slå oddsen.

Vilket ger en härlig kontrast, samtidigt som League One är divisionen mellan The Championship som är en internationellt gångbar liga med +£10m-värvningar och League Two vars levnadsberättigande som nationell och helprofessionell-liga inte är självklar.

League One inleds med att Sheffield United tar emot Bristol City på lördag förmiddag, och den tv-sänds åtminstone i England.

Vad det gäller slutplaceringarna är de oregelbundet specifika och genomtänkta men ger en hyfsad bild av vad som kan förväntas av laget. I vissa fall där slutplaceringen-spannet är väldigt stort kan det också bero på att jag är väldigt säker på att de kommer vara oförutsägbara.

::: ::: ::: ::: ::: :::

TOPPEN:

Leyton Orient
”O vad det låter bra. Det är O:na i orden som gör det.”

Leyton Orient har bytt majoritetsägare från den offentliga personligheten Barry Hearn till Francesco Bechetti. En Italiensk affärsman (”the head of renewable energy and waste management firm the Becchetti Energy Group” – Daily Mirror) som enligt Hearn kan ta de små O’en till Premier League och hota de regionala imperialisterna kända som West Ham.

Det som oroar mig något är att Russell Slade under tidigare regim varit Englands kanske mest säkert sittande manager. Då en säsong kunnat nästan nå playoff för att nästa säsong navigera Orient ur en väldigt tuff nerflyttningsstrid. Men vem vet hur säkert Slade sitter om laget skulle falla från förra säsongens playoff-plats (och playoff-final förlust) till divisionens lägre regioner?

Dessutom har Orient tappat den talangfulla unga Moses Odubajo till uppflyttade Brentford vilket är ett avbräck. Men kanske blir man inte sämre av att man ersätter honom med den spegelvända yttern Jobi McAnuff och flera andra Championship-bänkspelare.

Slutplacering: 1-6

:::

Bristol City: Baldock och Jay Emmanuel-Thomas tar hand om offensiven och Steve Cotterill bygger ett solitt lag bakom dem. Kan funka.

Slutplacering: 3-9

:::

Sheffield United
”Lyckas Clough Jr bättre i en klubb där hans pappa inte är gud?”

Det är ett rejält tapp att förlora Maguire till Hull. Varit en ledare av Chris Morgan-klass och en spelare med Jagielka-potential. Walsalls Andy Butler är en stabil ersättare och man har verkligen glänst på transfermarknaden. Särskilt med Michael Higdon som varit skyttekung i Skottland och en av Hollands främsta målskyttar ifjol med NEC Nijmegen. Hade varit en bra värvning för hela The Championship och en intressant värvning för flera bottenlag i Premier League. Min favorit till att vinna skytteligan i League One. James Wallace en annan värvning som kan spela i en högre division.

Ifjol låg man i botten när Clough tog över men en stark avslutning ledde till en sjundeplats. Kan förhoppningsvis få en flygande start och äntligen leva upp till förväntningarna.

Nigel Clough har också fått en ”vote of confidence” av Blades-supportern Sean Bean (Boromir/Ned Stark/Alev Trevelyan) vilket till och med kan vara mer olycksbådande än en ”vote of confidence” vanligtvis är.

Slutplacering: 1-4

:::

Doncaster Rovers: Tappat sina bästa yttrar i Cotterill och Duffy och ej ersatt dem. Men Dickov är bra och truppen inte helt plundrad.

Slutplacering: 5-10

:::

Preston North End
”Give me playoff or give me death”

Man har en något frustrerande trupp av alldeles för många spelare men Grayson är fantastisk på att sätta ihop ett lag. Har i unga australiensaren Bailey Wright hittat en storback och Joe Garner var ifjol den stormålskytten han bara kan vara norr om Watford Gap. Har ytterligare förstärkt mittfältet och kan nå sitt playoff-mål likt ifjol och kan vara favoriter där denna säsongen. Kevin Davies är fortfarande aktiv.

Nyförvärvet Andy Little säger sig vara positions-agnostisk. Kan spela i hela backlinjen, och på mittfältet men presterat bäst som anfallare. Jag hoppas han kan ha en Steve Palmer-säsong (alla positioner).

Slutplacering: 3-6

:::

Yeovil: Likt Bengt Alsterlind kan managern Gary Johnson i Yeovil göra nästan vad som helst användbart; av vad som helst.

Slutplacering: 2-6

:::

Barnsley
”Dags att växa upp?”

Tio år sedan var senast man var något annat än ett Championship-bottenlag. Tyvärr har man gjort sig av med stora delar förra säsongens trupp som var lika udda som Guardians of the Galaxy (Frimpong! Paddy McCourt! Kelvin Etuhu! Marcus Pedersen!). Har dock flera enga unga spelare och gjort mycket bra värvningar i Hourihane, Reece Brown, Sam Winnall, och Dudgeon.

Slutplacering: 4-9

:::

Swindon Town
”Swindon hittar inte rätt utfart från rondellen”

Ser inte längre ut att vilja vara Tottenhams B-lag men behållit tidigare Spurs-adepter i mittfältarna Yasin Kasim och Massimo Luongo som båda har klass nog för en högre division. Har också ligans bästa målvakt i Wes Foderingham och Ryan Harley kan bli en League One-superstar igen.

Dock är varken backlinje eller manager särskilt förtroendeingivande. Samt att man saknar målskyttar. Man är halvvägs kvar i Di Canios grymma lag men halvvägs på väg mot League One-mediokritet.

Slutplacering: 6-11

:::

Peterborough United
”Behöver bli mer Posh igen”

De har vant sig med en viss standard på London Road. Mål ska det vara. Anfall hela tiden. Men ifjol var Darren Fergusons lag mer gnetigt och inte alls lika målglatt. Det tog dem visserligen till playoff men inte längre trots att man nått Championship med Fergie Jr flera gånger tidigare.

Britt Assombalonga lär fortsätta ösa in mål men lär behöva mer hjälp från enigmatiska Grant McCann, nye Jon Taylor, och Conor Washington som kostade en del. Ovanligt exalterad över deras försvar med unga dyra Jack Baldwin, mittfältsbacken Bostwick, en återvändande Zakuani, och möjligt genombrott för Kgosi Nthle.

Slutplacering: 3-7

::: ::: ::: ::: ::: :::

MITTEN

Bradford City
”No Nakhi, No Party”

Det är fel att kalla Bradford tråkiga nu när Ligacupfinalen är ett minne blott och man lär inte hota i toppen heller. De har värvat stabilt. Spelare som kan ligan eller tillhört Premier League-akademier. Nakhi Wells är försvunnen för länge sedan men hans ersättare Aaron McLean imponerade inte under hösten. Men McLean har hög potential även om han haft ett par tunga säsonger och bör fungera ihop med James Hanson särskilt då man investerat en del i bra inläggsfötter.

Slutplacering: 10-15

:::

Milton Keynes: Producerar spelare till ungdomslandslagen på löpande band men kan själva inte avancera från League One. Förstärkt anfallet men inte försvaret som var det stora problemet ifjol.

Slutplacering: 6-11

:::

Port Vale
”Deras ordförande heter Norman Smurthwaite. Smurthwaite!”

Slutade nia ifjol men enligt oddsmakare är man bland favoriterna att bli nerflyttade. Trots att man inte förlorat en enda spelare och värvat ett halvdussin av spelare och har en bra manager i Micky Adams. Visst kan de få en tuffare andra säsong men svåra andra säsonger brukar ha en orsak, det är ingen orsak i sig. Däremot var nionde platsen något lögnaktig och det lär bli tuffare kamp om playoffplatserna än ifjol.

Slutplacering: 9-15

:::

Chesterfield: Vann sin fjärde League Two-titel ifjol (rekord) men kan hålla sig kvar i League One denna gången med rutin i Talbot, Evatt, och Gary Roberts och ungdomar som Darikwa och Morsy.

Slutplacering: 11-17

:::

Fleetwood Town
”Fleetwood går sin egen väg”

Ägaren Pilley har pengarna och managern Graham Alexander inger respekt. Känns som man förstärkte ifjol för att hålla sig kvar denna säsongen. Sarcevic är spektakulär och försvinner han i januari-fönstret kan man få det väldigt tufft även om laget bör vara kompakt.

Skulle kunna behöva en riktig anfallare framför Sarcevic då anfallsvärvningarna hittills är riktiga chansningar.

Slutplacering: 12-18

:::

Walsall: Bra skött förening och Dean Smith har en imponerande samt ung trupp som lär ta ytterligare steg framåt om de kan hålla sig skadefria. Tvillingarna Chambers!

Slutplacering: 8-13

::: ::: ::: ::: ::: :::

BOTTEN

Coventry City
”Do or do not. There is no Coventry”

Hur bedömer man ett lag som tappat sina tre bästa målskyttar och antagligen även sin fjärde bästa målskytt/lagkapten men som denna säsongen inte har det poängavdrag som ifjol hindrade dem från att utmana om en playoff-plats? Och de spelar sina matcher i en helt annan stad för att man blev utkastade från sin egen arena? Men å andra sidan har man värvat tre-fyra spelare med gedigen Championship-erfarenhet? Har också flera bra unga spelare men lär hamna där man hamnade ifjol även utan poängavdrag.

Slutplacering: 17-24

:::

Scunthorpe United: Oschysst att kalla Scunny den sämsta nykomlingen då de också ser rätt starka ut men det finns flera orosmoment som hur de kan ersätta skyttekungen Winnall och om Wilcox är en lika bra manager i motgång.

Slutplacering: 16-22

:::

Colchester United

Har i åratal varit ett stabilt League One-lag men har haft några mer turbulenta säsonger på sistone där man genomgått förändringar i både truppen och på ledarsidan. Detta blir den första säsongen helt utan Karl Duguid (framröstad till tidernas bästa Colchester-spelare) och man har tappat ytterligare ryggrad i Clinton Morrison och lagkaptenen Brian Wilson. Har nu en ung trupp med få över 30-strecket och deras främsta spelare är Freddie Sears vilket tyvärr inte är någon att förlita sig på.

Slutplacering: 18-24

:::

Rochdale: Manager Keith Hill är ansvarig för två av klubbens uppflyttningar (någonsin) och senast (2010-11) placerade de sig också på övre halvan i League One så nedflyttning vore nedlåtande men man tappar många mål och radarpartnerskap utan Scott Hogan.

Slutplacering: 14-20

:::

Crewe Alexandra
”[2012-13]The team finished 13th in League One, ending the season by fielding a team whose starting 11 were all Crewe Academy graduates”

Det är frestande att tippa Crewe säkert i mitten trots förra säsongens nära nedflyttnings-upplevelse. Men Crewe är jätteungt och väldigt närproducerat vilket lär fungera bättre denna säsongen med mer rutin och om Max Clayton äntligen får sitt riktiga genombrott.

Slutplacering: 16-23

:::

Crawley Town: Hög spelaromsättning och det är oklart om John Gregory ens lever, ännu mer oklart om han är en kompetent manager längre för att de senaste tio åren talar inte för det.

Slutplacering: 16-23

:::

Gillingham
”Don’t Hessy-tate to help”

Det är möjligt att Gillinghams assisterande Andy Hessenthaler är en bättre manager än managern Peter Taylor men Taylor är ett större namn och Hessenthaler lyckades inte likt Martin Allen efter honom. Laget ser faktiskt rätt bra ut med bra målskyttar (Kedwell & Cody McDonald) och starkt försvar men på mittfältet för man hoppas att Hessenthalers son kan vara åtminstone hälften så bra som sin far annars riskerar man nerflyttning.

Håller också ett extra öga på mittfältaren Bradley Dack då vi är födda samma dag (31 december 1993) och han har haft en närmast (ung) Gerrard-isk förmåga att vara involverad i allt. Gör antingen mål, assist, eller blir utvisad.

Slutplacering: 14-20

:::

Notts County: Tror Notts kan klara sig från den absoluta botten tack vare bra nyförvärv som bland andra Zeli Ismail och Jake Cassidy på lån från Wolves men botten är djup och förrädisk i League One.

Slutplacering: 15-21

:::

Oldham Athletic
”Tung säsong, eller Kusungas säsong?”

Hade faktiskt sin bästa säsongsavslutning förra säsongen på länge och Lee Johnson är trots allt son till Gary Johnson. Det som oroar är att truppen ser väldigt svag ut. Vilket förstås kan bero delvis på en del nya/okända spelare men också på att Danny Philiskirk var deras bästa målskytt trots att han aldrig gjort seniormål tidigare och gjorde sina flesta mål i tidiga omgångar av cupspel.

Hoppas få se mer av mittbacken Genseric Kusunga som klubben värvade tack vare legendaren Joe Royle och som vunnit ligan i Schweiz med Basel och avgjorde en match 5-4 åt Oldham förra säsongen.

Slutplacering: 16-23

:::

/Peter A Linhem

Peter Hyllman

Newcastle, 2014-15

Ett lag med hög kapacitet i en klubb med alltför låg ambition. En motsättning som tagit sig fast form i Newcastle under senare år. Laget befinner sig i en ständig cykel av att sälja sina främsta spelare och känns således aldrig riktigt färdigt. En nyckel till lagets framgångar den här säsongen kommer vara dess anfall och målproduktion.

Förra säsongen var en splittrad säsong för Newcastle. Laget gick väldigt bra under hösten och såg då ut att kunna vara ett lag som skulle utmana om platser i det europeiska cupspelet. Men under våren föll spelet samman fullständigt och laget rasade nedåt i tabellen i en väldig fart, samtidigt som osämjan inom klubben verkade tillta.

Väldigt många har gjort den inte oävna poängen att Newcastles resultat sammanföll rätt exakt med Yohan Cabayes vara och icke vara. Med Cabaye i laget höll spelet väldigt väl samman, men när Cabaye såldes till PSG i januari så försvann mycket av lagets spel. Helt klart var också att Newcastles taktik då också förändrades till mer av långbollsspel.

Men i bakgrunden till denna fråga hägrar ett större frågetecken gällande klubbens egentliga ambition. Många i och runt laget såg försäljningen av Cabaye, särskilt vid den tidpunkten, som en prioritering av ekonomi före lagets resultat. Oviljan att investera mer målmedvetet i spelartruppen har också varit ett återkommande tema med Mike Ashley som ägare av klubben.

Att vinna Premier League är i nuläget en orealistisk tanke för en klubb som Newcastle, men laget är tillräckligt bra för att utan tvekan kunna konkurrera om någon av de båda cuptitlarna, likaväl som att konkurrera om att få spela europeiskt cupspel. Desto mer förbryllande är det då när Newcastles ledning säger att cupspelet över huvud taget inte är någon prioritet, snarare tvärtom.

Därmed inte sagt att Newcastle inte köper spelare eller för den delen också värvar smart. Flera av den här sommarens köp har varit minst sagt intressanta, inte minst då köpen av Daryl Janmaat, Siem De Jong och Rémy Cabella, tillsammans med lånet av Facundo Ferreyra. Att norpa Jack Colback från Sunderland skadar inte heller.

Det här är värvningar som förstärker flertalet av Newcastles lagdelar. Å andra sidan är det i flera avseenden också brandkårsutryckningar, det vill säga bara ägnat att ersätta de spelare man sålt vidare. Vid något tillfälle behöver så klart en klubb som Newcastle sälja riktigt bra spelare vidare, de har inte resurserna att hålla dem kvar, men känslan är att det i nuläget sker alltför tidigt.

Newcastle är ett lag med stor kapacitet men det är inte helt lätt att veta i vilken utsträckning de kommer att kunna realisera den. Både laget som helhet och de individuella spelarna har svårt att uppnå någon kontinuitet i sina prestationer, och det måste rimligtvis vara Alan Pardews främsta uppgift den här säsongen, att skapa en tydligare struktur i Newcastles spel.

:::

Nyckelspelare:

Fabricio Coloccini. Den ledande gestalten i Newcastles backlinje, och i och med att det hittills inte ser ut som om Newcastle planerar förstärka sin backlinje i någon större utsträckning så kommer Coloccinis ansvar bara att bli större för att hålla ihop laget defensivt.

Rémy Cabella. En av sommarens värvningar som visade något för Newcastle så märkligt som ambition när han hävdade att han ville vinna någon titel med laget. Detta i en klubb där styrelsen uttalat att cuperna inte alls är prioriterade. Men sådan ambition kan bära långt.

Facundo Ferreyra. Man kan hävda att Newcastle under senare år har varit en hel del flash men rätt lite bang. Laget har lidit av att sakna den riktigt effektive målskytten. Ferreyra är Newcastles huvudsakliga kandidat den här sommaren att åtgärda detta, och lyckas han så vore det extremt värdefullt för laget.

:::

De fem första matcherna:

Man City (h)
Aston Villa (a)
Crystal Palace (h)
Southampton (a)
Hull (h)

Vid sidan av en svettig ligapremiär så är säsongsinledningen tämligen bekväm för Newcastle, vars säsong till stor del kommer att definieras av hur de presterar mot motståndare som Aston Villa, Crystal Palace och Southampton. Om Newcastle har åtta poäng eller mer efter de fem första matcherna, vilket inte alls är någon omöjlighet, så har de gjort en stark säsongsinledning i närheten av två poäng per match, vilket kan vara en bra plattform att konkurrera om de europeiska cupplatserna.

:::

Prognos: Mitten

Få lag i Premier League är så svårförutsägbara som Newcastle. Om allt klickar för laget så skulle de faktiskt kunna utmana om en av Champions League-platserna, men laget kan likaväl finna sig indragna i nedflyttningsstriden när slutet på säsongen börjar närma sig. Det mest troliga är ändå att Newcastle kommer att befinna sig på nederkanten av den övre tabellhalvan, utmanandes om någon av de europeiska cupplatserna. Jag har dock svårt att se att de ska lyckas då jag helt enkelt tror att konkurrensen i ligan är för hög, och att Newcastle helt enkelt kommer visa sig vara för ojämna.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

LINHEM: League Two, 2014-15

Ett fantastiskt VM (Colombia!) är över och ur ett Football League-perspektiv var Holland-Chile den bästa matchen med Championship-lirare som Leroy Fer, Gary Medel, Gonzalo Jara, och Jean Beausejour. Och i rapporteringen av Tysklands triumf har jag saknat jämförelsena till Billy Davies Nottingham Forest, Sean O’Driscolls Doncaster, och hur “mittback som ytterback” är en urengelsk tradition.

VM har också medfört en mindre teknologisk förändring till den engelska fotbollen. Premier League ska använda “frisparks-sprayen” som ni vet. Men Football League har också valt att pröva den om än bara i Football League Trophy (Johnstone Paint Trophy) vilken är (Liga)cupen för League One- och League Two-lag.

League Two som börjar denna “inför-säsongen”-serien är en svårbedömd liga som alla andra men något unikt är det att det kan vara den mest “nykomlingsvänliga” ligan jag vet. Och då syftar jag på nykomlingar som kommer underifrån. Det kan vara storsatsande non-league lag som Crawley eller Fleetwood eller bara en imponerande klättrare som Stevenage. Förutom att ett helt gäng av lag har blivit uppflyttade som nykomlingar så har aldrig en nykomling från Conference blivit direkt nerflyttad tillbaka. Vilket är ganska sensationellt även om man tänker på det att uppflyttning införskaffades 86/87 och under nästan hela 90-talet behövde man nästan gå i konkurs för att bli nerflyttad.

Vad det gäller slutplaceringarna är de oregelbundet specifika och genomtänkta men ger en hyfsad bild av vad som kan förväntas av laget. I vissa fall där slutplaceringen-spannet är väldigt stort kan det också bero på att jag är väldigt säker på att de kommer vara oförutsägbara.

::: ::: ::: ::: ::: ::: ::: :::

TOPPEN

Portsmouth
Pompey stiger ur askan”

Det känns som att Pompey är på rätt väg igen. Under förra säsongen köpte supportrarna upp klubben och under slutet på säsongen tog klubblegendaren Andy Awford över som manager och vann fem raka matcher. Förhoppningarna är nu att Pompey ska kunna utmana i toppen och alla betting-bolag har Pompey som en av 3-4 favoriter.

Vilket känns lite väl hoppfullt kanske men Pompey fortsätter producera bra unga spelare och under sommaren har man värvat flera spelare med gott om erfarenhet av båda League Two och League One. Bland dem innermittfältarna Danny Hollands och James Dunne som rimligen kan bilda ligans bästa mittfält tillsammans med Jed Wallace och Ricky Holmes. Större problem är försvaret där man dock har sina främsta talanger i Dan Butler, Jack Whatmough (U18-landslagsman), och Adam Webster (U19-landslagsman) men dålig kontinuitet och anfallet där mittfältaren Jed Wallace ifjol var deras bästa målskytt med sju ligamål.

Slutplacering: 3-8

:::

Shrewsbury Town:

I deras väldigt höga spelaromsättning denna sommaren finns det bra värvningar (James Collins är minst en toppspelare i League One) men också tunga förluster och att tappa tränarlegendaren Graham Turner ersätta med inte alls odugliga Micky Mellon är en ändå nedgradering. Lite synd att man köpte två nya målvakter när man har Callum Burton (U18-landslagsman) då Shrewsbury trots allt fostrade Joe Hart.

Slutplacering: 3-9

:::

Bury
”In Bury, not buried”

I sommar har man värvat tillbaka gamla klubbhjälten Ryan Lowe som kan bilda ett bra men väldigt gammalt anfall med Daniel Nardiello och Clive Platt. Förhoppningsvis kan den rutinen vara tungen på vågen då man hade nästflest oavgjorda matcher i hela divisionen ifjol. Rutin har man också i form av Andrew Proctor som var Non-Leagues Bryan Robson i Accrington Stanley – ett så passande smeknamn att det till och med står att han har vunnit amatörtitlar med Man Utd snarare än Stanley på wikipedia – och i kaptenerna Craig Jones och Jim McNulty. Har också mycket mittfältstalang i Tom Soares, Kelvin Etuhu, Danny Mayor, och Andrew Tutte.

Finast är dock att man värvat yttern Joe Thompson som missade hela förra säsongen sedan han blev diagnostiserad med en lindrigare form av blodcancer (Hodgkins-lymfom) men säger sig nu vara frisk nog att spela igen.

Slutplacering: 2-8

:::

Tranmere Rovers
”Nobody snuggles with Max Power, Marge. You strap yourself in and feel the Gs.”

Har ett gäng unga spännande spelare som faktiskt fått en hel del speltid redan (Cole Stockton, Max Power, Jake Kirby) och en av 2000-talets bästa spelare i form av Jason Koumas men å andra sidan också en orutinerad manager, en Koumas i tveksamt fysiskt skick, och en orutinerad trupp.

Dessutom finns det inget som tyder på att Tranmere kan vara bra med andra än kommunen Wirral som tröjsponsor.

Slutplacering: 5-10

:::

Burton Albion
”Här dansar Herr McGurk, både vals och mazurka”

2012-13 nådde man playoff-semifinal, 2013-14 nådde man playoff-final, och 2014-15 borde man då rimligen nå League One? En del talar för det faktiskt. Förstärkt försvaret med rutinerad Cansdell-Sheriff och lovande George Taft och ifjol låg väl mycket av målskytte-bördan på McGurk och Billy Kee men nu har man förstärkt med Stuart Beavon och Lucas Akins som är beprövade målskyttar på League One-nivå. Dessutom är John Mousinho en bra spelare och Callum McFadzean är talangfull när han inte skallar tjejer på fyllan.

Och i en del av den engelska fotbollen dominerad av träningsoveraller och Steve Evans uppenbarelse är Gary Rowett både snygg och välklädd. Även om han är mer subtil i klädseln än fashionabla-Paul Tisdale och jägar-Keith Hill.

Slutplacering: 2-7

:::

York City
”York, concrete jungle where dreams are made, oh”

I smyg blev man ett playoff-lag ifjol och man gjorde det genom att bli ett Frankenstein lag bestående av spelare som tidigare spelat för lag som Cheltenham och Wycombe när de låg i toppen av League Two för några säsonger sedan. Medan Cheltenham och Wycombe båda slutade på nedre halvan ifjol. Sju spelare som antingen spelat playoff eller vunnit uppflyttning till League One med Cheltenham/Wycombe har man. Det gör mig också lite orolig hur jag såg det mönstret av före detta Cheltenham och Wycombe-spelare och särskilt att York-nyförvärv som Penn, Summerfield, och Keith Lowe alla var en del av Cheltenhams starka mittfält 2011-12 som nästan ledde dem till League One.

Förutom dem har man dock också behållit flera nyckelspelare från sin egen uppflyttning till League Two och värvat bra unga spelare som Jake Hyde och Trevor Carson.

Slutplacering: 6-10

:::

Luton Town
”Luton tar lugnt på återkomsten”

John Still, en engelsk lower league-Christian Gourcuff, lämnade det Dag & Red vars historia bokstavligen är John Stills managerkarriär för Luton ifjol. Luton har klart större potential och enligt John Still var Lutons onda cirkel av misslyckande en spännande uppgift att ta sig an.

Jag skrev längre om Still och Luton förra säsongen.

Lutons transferfönster är smart skött. Det är ett par rutinerade spelare likt Paul Connelly och Adam Drury. Två gamla Dag & Red-spelare i Luke Wilkinson och Paul Benson varav den senare gjorde succé i Luton på lån ifjol. Sedan är det några väldigt svårbedömda typiska John Still värvningar från Isthmian League (Division 7 London & Sydöst) som mycket väl kan vara nästa Dwight Gayle eller nästa Paul Benson. Luton kan mycket väl dundra igenom League Two till League One direkt men John Still har inte bråttom. Tungt tapp av skyttekungen Andre Gray till Brentford men att tappa en Non-League skyttekung till The Championship gör nog bara att John Still känner sig mer som hemma.

Slutplacering: 1-5

:::

Southend United
”Dra ur rötterna ur Roots Hall?”

Tanken var att Southend skulle flytta in på sin nya arena till denna säsongen. Men för att kunna göra det skulle de behöva åka tillbaka i tiden till 2008 när de skulle börjat bygga på den arenan och det är inte möjligt för ifall Southend uppfunnit tidsmaskinen hade Phil Brown redan varit tillbaka i 2008 (då hans Hull intog Premier League) för länge sedan.

Southend gick dock till playoff ifjol och bör göra så igen med förhoppningen att klättra till League One innan deras arena blir klar, när nu det blir.

Slutplacering: 3-8

:::

Stevenage: Har vunnit denna divisionen med samma manager tidigare men var verkligen usla ifjol trots att man tidigare även varit topplag i League One.

Slutplacering: 6-12

::: ::: ::: ::: ::: ::: ::: :::

MITTEN

Oxford United
”Skeletor återvänder med hår?”

Michael Appleton är tillbaka i The Football League. 2010-talets kanske sämsta manager i engelsk fotboll. Och för att undvika fortsatta liknelser till Skeletor har han odlat ut håret.

Oxford har potential att bli ett bra lag men har efter flera år av spruckna drömmar är laget svagare med spelare som borde tagit ett kliv framåt i karriären. Kan spelarna och Appleton ta det steget tillsammans?

Slutplacering: 8-16

:::

Northampton Town: Underpresterade ifjol, bättre manager nu.

Slutplacering: 12-17

:::

Wimbledon
”Akinfenwa lyfter laget, han kan bokstavligen lyfta alla spelarna i laget”

En lysande värvning i världens starkaste Akinfenwa (fotbollens Mark Henry) som gjort mer än tio mål i sex raka League One- eller League Two-säsonger. Något som Dons saknade ifjol. Även bra värvningar av rutinerade spelare som Dannie Bulman, Sean Rigg, och Mark Phillips.

Slutplacering: 9-14

:::

Carlisle United
”…”

Carlisle har inte mycket till lag trots att de spelade i League One ifjol. Dock har man ett gäng lovande spelare som fick chansen ifjol på grund av första meningen i detta stycket. Förutom Troy Archibald-Henville har man ännu ett dubbel namn i Courtney Meppen-Walter, men man sätter skrattet i halsen när man lär sig att Meppen-Walter tillhörde Man City och engelska U18-landslaget innan han var inblandade i en dödlig bilolycka och dömdes till över ett år i fängelse för vållande till annans död.

Slutplacering: 7-13

:::

Exeter City: Överdrivet nerflyttningstippade då man trots begränsade resurser ändå har en bra manager i Paul Tisdale.

Slutplacering: 13-19

:::

Cambridge United
”We got that Richard Money”

Äntligen tillbaka i ligan. Delano Sam-Yorke var fantastisk (Drogba-esque) i playoff-spelet och kan bilda anfall med målfarliga och ständigt utlånade Kwesi Appiah. Ryan Donaldson och Luke Chadwick med mittfältskreativitet.

Slutplacering: 10-17

:::

Dagenham & Redbridge: Wayne Burnett en värdig arvtagare till John Still.

Slutplacering: 10-15

:::

Plymouth Argyle
”Vraket lever”

Man blir stadigt bättre och unga spelare som Curtis Nelson har blivit en nyckelspelare(och rekord ung lagkapten) men äldre stöttepelare som Paul Wotton(-clan) är med mer i träningstaben än spelartruppen vid detta laget. Bör dock inte behöva oroa sig över nerflyttning denna säsong.

Slutplacering: 10-15

:::

Newport County: Återetablerade i League Two, vad nu?

Slutplacering: 12-18

:::

Mansfield Town
”Going the full Monza”

Intressanta värvningar som Alex Fisher och Fergus Bell från deras Italien-äventyr men också Liam Hearn som är en fantastisk målskytt när han är frisk. Och Sascha Studer är en målvakt.

Slutplacering: 9-15

::: ::: ::: ::: ::: ::: ::: :::

BOTTEN:

League Two har bara två nerflyttningsplatser så botten är verkligen botten. Det krävs ofta en imponerande kombination av ekonomiska svårigheter och manager som tagit sig vatten över huvudet för att falla hit.

Hartlepool United
”Marlon Hartlewood-pool”

Colin ”Super Coops” Cooper har tagit in flera spelare från sin gamla klubb Middlesbrough. I synnerhet Woodgates-fysiologiska lillebror Matthew Bates men också gamle trotjänaren Stuart Parnaby, och dessutom Marlon Harewood som bara är ett namn vid det här laget.

Har en lysande ung anfallare/offensiv mittfältare i Luke James men förutom det har man i bästa fall bättre än involverade i bottenstriden.

Slutplacering: 16-23

:::

Morecambe:

Jack Redshaw är fullt tillbaka men om han är bra lär han snabbt bli såld och med en 200-årig Kevin Ellison som nyckelspelare blir det svårt att hålla sig kvar. Barry Roche är fortfarande en vägg i målet dock.

Slutplacering: 18-24

:::

Accrington Stanley
”Har varit längst av alla i League Two, deras tur nu?”

Accrington klarade sig förvånansvärt bra ifjol men laget ser svagare ut denna säsongen och då divisionen blivit tuffare denna säsongen (botten av League Two blir alltid tuffare) är Stanley en mycket trolig nedflyttningsfavorit. Har James Beattie som manager, som inte imponerat men inte gjort bort sig.

Slutplacering: 19-24

:::

Cheltenham: Har Mark Yates tappat sin mojo?

Slutplacering: 17-23

:::

Wycombe Wanderers: Räknar inte bort Gareth Ainsworth.

Slutplacering: 17-23

:::

/Peter A Linhem
@Linhem

Peter Hyllman

Crystal Palace, 2014-15

Gör inte överdrivet många mål själva men är duktiga defensivt och släpper in förhållandevis få mål. En viktig överlevnadsegenskap i Premier League för ett förväntat bottenlag. Crystal Palace demonstrerade detta förra säsongen men kan räkna med en minst lika tuff andrasäsong. Laget har förstärkts både i försvaret och i anfallet, med köpen av Brede Hangeland och Frazier Campbell.

Det råder helt andra stämningar runt Crystal Palace den här försäsongen än vad som var fallet under förra försäsongen. Då räknade alla med att Crystal Palace omedelbart skulle åka ur Premier League igen, efter att oväntat ha vunnit The Championships playoff. Nu förväntar sig de flesta att Crystal Palace ska bygga vidare på lagets imponerande vårsäsong.

Man kan undra i vilken utsträckning dessa förändrade förväntningar talar till Crystal Palaces fördel eller nackdel. Det måste å ena sidan vara skönt att gå in i säsongen utan känslan av att vara dömda på förhand. Å andra sidan finns det nu en press och en förväntan på laget som kan visa sig betungande, särskilt som överraskningsmomentet nu definitivt inte längre finns där.

Det råder ingen tvekan om att Tony Pulis gjorde ett strålande jobb med Crystal Palace sedan han tog över laget mitt under förra säsongen. Han tog över ett demoraliserat och vansinnigt felbalanserat lag, begravda under strecket, gav dem struktur och organisation och såg det bära laget upp en bra bit över nedflyttningsstrecket.

Så mycket kan alltså taktik och organisation, att jämföra med individuellt skickliga spelare, betyda. Tony Pulis har dock åstadkommit detta förut med Stoke och vet också att det är en avtagande effekt. Vad som krävs är att ständigt förnya sig taktiskt och alltid sträva efter att utveckla och förstärka spelartruppen. Först då kan lagets prestation bibehållas.

Crystal Palace har gjort bra affärer under sommaren. För strax under en miljon har laget införskaffat tre spelare. Vid sidan av Chris Kettings från Blackpool så inkluderar dessa tre spelare också mittbacken Brede Hangeland och anfallaren Frazier Campbell. Två väldigt bra förstärkningar för Crystal Palace. Ett redan starkt försvar blir ännu bättre och anfallet får en rejäl kvalitetsinjektion.

Vad Crystal Palace i första hand behöver förstärka innan säsongen drar igång på allvar är vänsterbacksplatsen. Både Jonny Parr och Dean Moxey har lämnat Crystal Palace under sommaren, och Joel Ward är i första hand en högerback även om han gjorde bra insatser på vänsterbacken förra säsongen. I övrigt så finns det skäl att oroa sig över att Crystal Palaces centrala mittfält saknar den nödvändiga kreativiteten.

Crystal Palaces genomgående styrka kommer vara att de är svåra att göra mål på. Motsvarande kommer deras relativa svaghet vara att de har förhållandevis svårt att göra mål. Att släppa in få mål är en viktig egenskap i Premier Leagues bottenstrid, samtidigt som anfallare som Frazier Campbell, Dwight Gayle och Marouane Chamakh kan se till att Crystal Palace i alla fall gör tillräckligt många mål.

:::

Nyckelspelare:

Julian Speroni. Viktig spelare för Crystal Palace både på och utanför planen. Han var väldigt stabil i målet under förra säsongen och ger försvaret en väldigt viktig trygghet i sitt spel. Har varit klubben lojal under lång tid och ger laget kontinuitet.

Mile Jedinak. Hade en strålande fjolårssäsong där han var en av Crystal Palaces mer dominerande spelare på mittfältet. Stark i positionsspelet och ett framstående skydd framför den egna backlinjen. Otroligt viktigt för ett lag som Crystal Palace att ha en sådan här spelare.

Fraizer Campbell. Nyförvärv till anfallet inför den här säsongen. Campbell har väldigt mångsidig erfarenhet från spel i Premier League och har visat upp bra takter under försäsongen. Kraftfull och målfarlig och ger Crystal Palace ett nytt offensivt vapen.

:::

De fem första matcherna:

Arsenal (a)
West Ham (h)
Newcastle (a)
Burnley (h)
Everton (a)

Inledningen på säsongen kunde ha varit lättare för Crystal Palace, som tvingas till tre mycket tuffa bortamatcher. Om de lyckas få med sig någon poäng från dessa matcher så har Crystal Palace gjort det bra. Hemmamatcherna ser då mer överkomliga ut, och ska Crystal Palace motsvara vårsäsongens prestation så måste de kamma hem mellan fyra och sex poäng på dessa två matcher. Fem poäng framstår alltså som en godkänd poängskörd för Crystal Palace.

:::

Prognos: Botten

Andra säsongen är ofta svårare än den första säsongen i Premier League och mycket talar för att Crystal Palaces resa inte blir lättare den här gången. Laget lär får svårt att hålla sig utanför nedflyttningsstriden, men lagets organisation och täta defensiv gör att Crystal Palace har goda chanser att överleva denna nedflyttningsstrid. Toppstridens komparativa fördel är att göra många mål samtidigt som bottenstridens komparativa fördel är att släppa in få mål. I det avseendet har Crystal Palace prioriterat helt rätt.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Teorier om Southamptons sammanbrott

Ben Smith på BBC skriver en väldigt spännande artikel om Southampton och spelet bakom kulisserna i den klubben under sommaren. Mycket väl värd läsning som ger lite mer kött på benen om hur ett av Premier Leagues bättre lag förra säsongen blir fullständigt sönderköpt på bara några månader.

http://www.bbc.com/sport/0/football/28593032

Egentligen är Southamptons situation smått otrolig. Det är en klubb som har en väldigt rik ägare, som hade en mycket bra och spännande spelartrupp, och en tämligen säker plats i en av världens bästa och definitivt världens mest kapitaltäta liga. Southampton slutade åtta i Premier League, men har förlorat eller är på väg att förlora nästan hela sin startelva.

Ben Smith förklarar vad som skett, men fullt förståeligt så har han inte så mycket att säga om varför det skett. Teorier har naturligtvis lyfts fram. En sådan är att Mauricio Pochettino lämnade Southampton för Tottenham, men trots detta så är Ronald Koeman även han ett tämligen attraktivt namn, som borde övertyga flera spelare att stanna kvar. Men icke.

Bristande ambition är en faktor som brukar få professionella spelare att se sig om efter bättre alternativ. Men även om Adam Lallana, Luke Shaw och Rickie Lambert försvann från Southampton förhållandevis tidigt, så har Koeman värvat två lovande spelare redan, med fler på väg. Så på det viset har Southampton ändå visat en fortsatt ambition.

Vi kan utläsa av Ben Smiths artikel att kommunikationen mellan Southamptons spelare och klubbledning knappast har varit eller är den bästa. Möjligen var Nicola Cortese en betydligt viktigare karaktär i klubben än vad man först anade, kanske höll han samman klubbens olika intressenter med en vision. När han försvann från klubben så försvann också denna vision.

En ekonom skulle kanske i första hand peka på Premier Leagues financial fair play-regler som en fullt rimlig förklaring. En central del i detta regelverk är att ingen klubb får öka sina lönekostnader med mer än 4% per år. Southamptons beräknade lönekostnad det här året är £52m, vilket betyder att de som mest får spendera £56m under nästa år.

Att då försöka matcha Luke Shaws erbjudna lönekuvert i Man Utd, som sägs vara runt £90,000 i veckan, hade gjort att Southampton spenderat halva sin tillåtna löneökning bara på honom. Att göra samma sak för Adam Lallana, Rickie Lambert, Morgan Schneiderlin, Jay Rodriguez, Dejan Lovren med flera är alltså omöjligt.

Men när spelare imponerar som Southamptons spelare gjorde förra säsongen så är det oundvikligt att de större klubbarna kommer bli intresserade. Och om de erbjuder en spelare en betydligt högre lön än vad Southampton klarar av att erbjuda, så är det såväl rationellt som fullt förståeligt att spelaren vill ta den chansen.

En regel som säger att klubbar bara får öka sina lönekostnader med 4% per år gynnar naturligtvis de största klubbarna med störst lönekostnader till att börja med, en till synes lätt paradoxal situation. Enkelt sagt så har Southampton, eller någon annan klubb utanför de sex stora klubbarna i ligan, ingen som helst teoretisk möjlighet att konkurrera om ligatiteln.

Det enda sättet för en klubb att kunna öka sina lönekostnader mer än de 4% om året som regelverket tillåter, är att kraftigt öka sina kommersiella intäkter så att detta täcker löneökningen. Men enda sättet att på det viset öka sina kommersiella intäkter är att vara en klubb med en global supporterbas, vilket är svårt nog för en mer lokal klubb som Southampton.

Normalt sett finns det bara två sätt att uppnå en global supporterbas. Antingen så måste klubben ha en anrik tradition och historia. Eller så måste klubben vara extremt framgångsrik i nutid. Liverpool har utan tvekan traditionen och historien. Chelsea och Man City är framgångsrika i nutid. Man Utd är båda delarna. Alla dessa klubbar har globala supporterbaser.

Men möjligen finns det ett tredje sätt. Även Arsenal kan till viss del sägas innefatta både historia och nutida framgång. Men en del av deras globala supporterbas utgår också från tanken att klubben har utmärkt sig som lite speciell, inte minst då genom att under åren ha fokuserat mer på yngre spelare och en attraktiv spelstil.

Kan Southampton bygga något liknande? Det vore naturligtvis ett långskott, men det är ändå en av få klubbar utanför de sex stora som åtminstone har en chans. Klubben driver Englands förmodligen bästa och mest produktiva ungdomsakademi, och det är ett renommé som Southampton skulle kunna förädla till ett globalt varumärke.

På så vis skulle Southampton kunna positionera sig som framtidens klubb. Inte som nu är risken, med mer än halva startelvan från förra säsongen såld eller på väg att säljas, som gårdagens klubb.

:::

TRANSFERKOLLEN:

Carl Jenkinson (RB), Arsenal till West Ham, lån. Nu fick inte Jenkinsons tid i West Ham någon särskilt bra början i och med att han omedelbart blev skadad, men som högerback är han lovande och kan nog utvecklas snabbare i West Ham än i Arsenal. Väl godkänd (+++)

Jordon Mutch (AM), Cardiff till QPR, £5m. Var en av Cardiffs bättre spelare under förra säsongen, och det skadar inte QPR att få tillgång till en tvåfotad och målfarlig mittfältare. Helt okej köp för de pengarna, kan bli värdefull om han är lika bra den här säsongen. Väl godkänd (+++)

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Swansea, 2014-15

Nya tider i Swansea. En ny manager och nya spelare ska försöka säkerställa att Swansea kan inleda en andra fas i Premier League. Framför allt anfallet är ett osäkert kort med knappt två veckor kvar till ligapremiären, där Wilfried Bonys status är den mest betydelsefulla frågan. Kapabla att prestera bra men ser sårbart ut inför den kommande säsongen.

Förändringens vindar har blåst över Swansea. Michael Laudrup är sedan förra säsongen inte längre Swanseas manager, sedan klubbstyrelsen valt att säga upp hans kontrakt och ersätta denne med Garry Monk. Det tänkta anfallsparet med Wilfried Bony och Michu är upplöst sedan Michu gått till Napoli och det alltmer ser ut som om också Bony är på väg att lämna klubben.

Swansea har varit en frisk fläkt i Premier League under de tre säsonger som klubben befunnit sig i finrummet. Nu är emellertid känslan att laget står inför en förnyelseprocess som det ska bli intressant att se hur de hanterar. Swansea halkade farligt nära nedflyttningsstrecket redan förra säsongen, och riskerar att befinna sig i farozonen även den här säsongen.

Mittförsvaret ser fortsatt starkt ut med Ashley Williams och Chico Flores fortfarande kvar i klubben. På ytterbackarna ser det lite tunnare ut sedan Ben Davies sålts till Tottenham och det ser tunt ut även på högerbacken där frågan är om Kyle Bartley har vad som krävs för att kliva fram i rampljuset på den positionen.

Lagets stora och tydliga frågetecken är det defensiva mittfältet. Jonjo Shelvey används i huvudsakligen högre upp i planen och det behövs en slitstark och positionssäker spelare längst ned som kan täcka upp framför den egna backlinjen. Med Cardiff nedflyttade till The Championship så vore det kanske inte någon dum idé för Swansea att försöka köpa Gary Medel, den perfekte spelaren sett till lagets taktik och behov.

Mer oklart är det i så fall i anfallet. Michu har redan lämnat Swansea på lån till Napoli. Köpet av Bafetimbi Gomis kan ses som en möjlig ersättare för Michu. Nu har även Pablo Hernandez lämnat klubben och det ryktas också om att Wilfried Bony är på väg att säljas till större klubbar. Jefferson Montero är en prestigevärvning som mycket väl kan ersätta Hernandez, men det finns i värsta fall ett stort Bonyformat hål i Swanseas anfall.

Garry Monk är en intern anställning till managerposten och han är väl inläst på Swanseas sätt att spela fotboll. Det innebär att inga större taktiska förändringar kommer att ske, vilket underlättar en framgångsrik förnyelseprocess. Men med flera av lagets tongivande spelare borta så finns det ändå stora frågetecken kring Swanseas kommande säsong.

:::

Nyckelspelare:

Ashley Williams. Signalerade intresse för en flytt under sommaren men det verkade mest som ett sätt att förhandla till sig ett bättre kontrakt, som sedan dess är påskrivet. Williams är en viktig kugge i Swanseas försvar, och en general i omklädningsrummet.

Jonjo Shelvey. Lämnade inför förra säsongen Liverpool för Swansea och var något av en uppenbarelse. Effektiv passningsspelare och spelfördelare och ett viktigt nav i Swanseas spelsystem. Ser ut som ett bokstavligt dickhead och kan också vara ett för laget ofta viktigt metaforiskt dickhead på planen.

Wilfried Bony. En inte helt orimlig teori förra säsongen var att om Swansea inte hade haft Bony så hade laget inte lyckats hålla sig kvar i Premier League. Bony svarade för ett flertal väldigt avgörande mål och om Swansea lyckas behålla honom så blir han lika viktig den här säsongen. Annars måste Gomis kliva fram.

:::

De fem första matcherna:

Man Utd (a)
Burnley (h)
West Brom (h)
Chelsea (a)
Southampton (h)

Ingen dålig säsongsinledning för Swansea. Ingen kan begära att de ska ta några poäng borta mot Man Utd eller Chelsea, även om det för all del inte är någon omöjlighet. Men det är också två matcher helt utan press. De övriga tre matcherna är utan tvekan matcher som går att vinna, på hemmaplan mot allt annat än överdrivet starkt motstånd. Burnley är nykomlingar och Southampton lär ha svårt att redan i början av säsongen ha fått ordning på sitt närmast skövlade lag. Vill det sig väl för Swansea så tar de sig igenom de fem första matcherna med nio poäng i bagaget.

:::

Prognos: Botten

En fördel för Swansea jämfört med förra säsongen är att de den här gången inte behöver brottas med något spel i Europa League. Men laget befinner sig i en förhållandevis tuff period där flera spelare som varit inflytelserika under klubbens framgångsperiod i Premier League börjar lämna klubben, och det kommer vara en svår process för Swansea och Garry Monk att hantera samtidigt som de ska prestera och samla ihop poäng i ligaspelet. I en alltmer förtätat konkurrenssituation i Premier League så ser Swansea rejält sårbart ut och riskerar nedflyttning.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Egofesten i USA når sin kulmen

International Champions Cup låter ju maffigt måste man säga. Man ser liksom framför sig strategimötet på aktuell marknadsavdelning när sommarens fotbollstour i USA skulle planeras och paketeras. Hur ska vi komma på ett namn som är häftigare än ”Champions League”, än ”World Cup”?

”Champions” och ”Cup” behölls, varför ändra på något som funkar? Lägg till ett ”International” på det bara. En inte överdrivet vetenskaplig undersökning av ansökningsstatistik till kurser bland ekonomstudenter på Handelshögskolan visade att antalet kursdeltagare ökade markant när kurser valde att använda något av orden ”strategic” eller ”international” i sitt namn.

Så kanske var marknadsavdelningens idé inte så dum ändå.

Viss succé får man väl ändå säga att det har blivit med den här turneringen, som mest av allt får ses som att man rafsat ihop de största och häftigaste lagen från England, Spanien och Italien. Men i hälarna av MLS:s framväxt, USA:s framgångar i VM, och kanske bara ett allmänt växande fotbollsintresse i USA, så har publiksiffrorna varit strålande.

Nu är det självklart bara försäsongsmatcher, och det märks ju ärligt talat på lagen när de spelar. Det är självklart väldigt lätt att dra för stora växlar på resultaten. Självklart föredrar man som supporter att det egna laget vinner, oavsett status på matchen, men att bli glad för segern ska kanske inte förväxlas med att tillskriva segern någon formell betydelse.

Helt betydelselöst är det måhända inte. Kanske illustrerar Man Utd det bäst av de deltagande lagen. Förra sommaren hade Man Utd det svårt att vinna sina träningsmatcher, och redan där såddes kanske de första frågorna och tvivlen runt David Moyes. Den här sommaren vinner Man Utd sina matcher, och auran runt Louis van Gaal är desto mer positiv.

Sådant där tenderar att bli lite självuppfyllande. Är känslan runt laget bra så ökar också chansen för att det går bra. En negativism runt laget gör det lättare att gå dåligt. Kanske är det inte så värst betydelsefullt att vinna dessa matcher under försäsongen, men det är aldrig bra att förlora matcher.

Så vi ska kanske inte helt och hållet på förhand dissa kvällens eller nattens match mellan Liverpool och Man Utd, finalen i International Champions Cup. Där kan vi tala om dubbel jackpot för tourbossarna, världens två kanske mest populära och mytomspunna klubbar head mot head, därtill ett genuint rivalmöte.

Kanske en föraning om vad som komma skall. Vi kan i alla fall vara helt säkra på att inget av lagen kommer vilja förlora den här matchen. Även om segern i sig i slutänden inte kommer att betyda något särskilt märkvärdigt.

Annars verkar det ju som om den stora grejen med den här sommartouren i USA inte nödvändigtvis är resultaten i sig. Utan vilken klubb som har mest fans på plats. Vilket stämmer rätt väl in i hela känslan av att det hela är en enda stor egofest och k-kmätartävling.

Så långt gick till och med Marca att de retuscherade ett foto från matchen mellan Man Utd och Real Madrid så att det skulle se ut som om arenan gick i Madridvitt, när den dominerande färgen i själva verket var röd. Impression management är viktigt.

Inatt kan vi i alla fall vara rätt säkra på att arenan i Miami går i rött.

:::

TRANSFERKOLLEN:

Eric Dier (LB), Sporting till Tottenham, £4m. Värvningen har fått mycket press, säkert till stor del för att det är något så ovanligt som en expatrierad engelsman. Själv är jag dock lite skeptiskt till behovet av ännu en vänsterback, särskilt sedan Ben Davies redan värvats under sommaren. Godkänd (++)

Facundo Ferreyra (ST), Shakhtar Donetsk till Newcastle, lån. Har fått sparsamt med speltid i Shakhtar men har visat upp effektivt målskytte när han väl har spelat. Newcastle behöver stärka upp anfallet. Ett lån med en köpoption för Newcastle. Med beröm godkänd (++++)

Frank Lampard (CM), New York City till Man City, lån. Säkert bra för Lampard som får goda träningsmöjligheter. Men som värvning betraktat för laget är den i mina ögon helt och hållet meningslös. Kanske får någon Man City-supporter lite tillfredsställelse av att se Lampard i en Citytröja. Underkänd (-)

Brendan Galloway (CB), MK Dons till Everton, okänt. Talangfull mittback från MK Dons som värvas direkt till Evertons akademilag. En spelare för framtiden som inte kommer ha någon praktisk inverkan på den här säsongen som nu kommer. Okänd (+)

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

West Ham, 2014-15

West Ham brottas vidare med balansen mellan funktionalism och estetik. En mer anfallsorienterad taktik stället större krav på individuell skicklighet i backlinjen. Förra säsongens anfallsproblem är dock adresserade med köpen av Mauro Zarate och Enner Valencia. Mittfältet håller hög ligaklass. Bråk riskerar ställa till det för West Ham under säsongen.

Det är svårt att få något vettigt grepp om West Ham. Å ena sidan är det en klubb på framfart med färdiga planer på en flytt till ny arena, som investerar hyfsat stora pengar för att förstärka sitt lag, och som eftersträvar att etablera sig som klubb i Premier League. Å andra sidan insisterar klubbledningen på att sätta krokben på sig själva genom internt käbbel, där inte minst relationen mellan Sam Allardyce och klubbens ägare verkar skakig.

Förra säsongen var en besvikelse för West Ham. Laget slutade förvisso på en någorlunda okej trettonde plats i tabellen, men ett bra tag såg det ut som om West Ham var i rejäl fara att åka ur. Missnöjet med Allardyces enligt fansen överdrivet negativa taktik växte och kraven på hans avgång började höras allt tydligare.

Den här konflikten lever kvar in i den här säsongen. Allardyce blev kvar som manager men tvingades kompromissa med att West Ham skulle börja spela mer offensivt. En offensiv taktik som enligt Allardyce har gjort West Ham mer sårbara och öppna bakåt. Anställningen av Teddy Sheringham som offensiv coach är på samma gång intressant och en föraning om möjliga konflikter inom ledarstaben.

Anfallet var samtidigt West Hams stora akilleshäl förra säsongen. När inte Andy Carroll var tillgänglig, vilket han på grund av skada sällan var, så hade West Ham svårt att hitta några konkreta anfallsalternativ. Nu har West Ham spenderat närmare £20m bara på två nya anfallare i form av Mauro Zarate och Enner Valencia, två väldigt intressanta spelare, och har således åtgärdat bristen på bredd i anfallet.

Även mittfältet har förstärkts väsentligt. Att Joe Cole och Matt Taylor har lämnat klubben är en del av en nödvändig förnyelse. Värvningarna av Diego Poyet och framför allt Cheikhou Kouyate breddar West Hams mittfält. Kouyate har vunnit fyra ligatitlar med Anderlecht och större klubbar än West Ham var ute efter hans signatur.

Försvaret var inte något problem för West Ham förra säsongen, de var då ligans näst mest effektiva lag i defensiven, och under sommaren har backlinjen utökats med Aaron Cresswell från Ipswich. Utmaningen för West Ham och Sam Allardyce blir att genomföra de utlovade offensiva reformerna utan att detta inverkar alltför negativt på lagets defensiva disciplin.

:::

Nyckelspelare:

Adrián.Målvakten hade en bra avslutning på förra säsongen och om han kan bibehålla samma höga nivå så har West Ham något oerhört värdefullt i form av en stabil målvakt med hög klass. En inte oviktig del i West Hams täta och samspelta defensiv.

Mark Noble. På ett mittfält fullt med kraftfulla spelare så är Noble viktig både för att han är född och uppvuxen i West Ham och för att han även är viktig för West Hams spel framåt i planen, och inte bara är skicklig i det mer defensiva positionsspelet.

Kevin Nolan. Ett West Ham med ett till stora delar nytt anfall och en ambiton att spela mer offensivt behöver en samlande figur för att organisera detta anfall. Detta kan i brist på andra dylika ledarfigurer vara Nolan som alltid visar ett stort ledarskap på planen och i omklädningsrummet.

:::

De fem första matcherna:

Tottenham (h)
Crystal Palace (a)
Southampton (h)
Hull (a)
Liverpool (h)

En säsongsinledning som West Ham får vara rätt nöjda med. Tottenham och Liverpool är självklart tufft motstånd, men hemma på Upton Park är West Ham ofta mycket svårslagna och här finns goda poängchanser. Mot Crystal Palace, Southampton och Hull kommer det visa sig hur väl West Ham faktiskt står sig den här säsongen. Kort och gott är samtliga fem matcher fullt vinnbara för West Ham, och det är en rätt okej utgångspunkt. Om West Ham kommer från den här inledningen med åtta poäng så får de anses ha haft en bra start på säsongen.

:::

Prognos: Europa

West Ham har i grund och botten ett starkt lag. Att laget harvade i nedflyttningsstriden så länge förra säsongen var delvis en produkt av många skador, men framför allt en indikation på lagets anfallsproblem. West Ham står bättre rustade i anfallstermer den här säsongen och om laget lyckas stå fritt från internt bråk i klubben så ser det ut att kunna bli en bra säsong för West Ham. Orosmolnet är ironiskt nog försvaret som fungerade väl som en kollektiv enhet förra säsongen men som kanske saknar den nödvändiga individuella kvaliteten för att hantera en mer anfallsorienterad taktik den här säsongen.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Myter och sanningar inom den moderna fotbollen

Fotboll, likt de flesta populära fenomen, är omgärdat av en mängd olika åsikter och uppfattningar som hålls för självklara, tas för givna och som normalt sett brukar motiveras med något tämligen löskokt som ”alla vet…” Vi matas ständigt med dessa truismer när vi lyssnar på TV:s fotbollskommentatorer som bygger upp mycket av sitt prat runt dessa enkla tumregler.

Det fascinerande är att dessa truismer så sällan stämmer. Ingen yrkesgrupp älskar att motbevisa för givet hållna sanningar lika mycket som forskare, och Chris Anderson och David Sally, en statistiker och en beteendevetare, har dragit sitt strå till stacken med sin bok från 2013, The Numbers Game: Why Everything You Know About Socccer Is Wrong.

Av boktiteln listar vi snabbt ut att Anderson och Sally är amerikaner. Anderson är före detta målvakt med erfarenheter från framför allt tysk fotboll. Sally har ingen tidigare fotbollserfarenhet. Så värst konstigt är det kanske därför inte att de undrar om och varför det är så som alla säger att det är. Oftast är det ju så som ny kunskap skapas, genom nya ögon som tittar på gamla fenomen.

Upplägget i boken är det förväntade. Efter en tämligen traditionell inledning så ägnar författarna ett antal kapitel vart och ett ägnat åt en etablerad myt eller sanning inom fotbollen. Därefter visar de med genomträngande statistik analys, baserat på mer än 8,000 matcher mellan 2005 och 2011 i de fyra största europeiska ligorna, att denna myt eller sanning är felaktig och formulerar med hjälp av denna insikt om påståendet. Några av godbitarna:

Hörnor. Många ser hörnor som en given målchans. Siffrorna visar dock att långa hörnor som slås in i straffområdet inte alls leder till ökad sannolikhet för mål, tvärtom. Endast nio procent av målen i undersökningen har tillkommit på hörna. Korta hörnor, i själva verket att bara sätta igång spelet igen, är således mer sannolikt att resultera i mål, vilket helt säkert förklarar populariteten i denna metod.

Insläppta mål. En av de mer påträngande sanningarna vi matas med via TV-rutan är att ett lag är som mest sårbart bakåt precis efter att de själva har gjort mål. Förmodligen en uppfattning som formats av att något lag någon gång har släppt in ett mål direkt efter att själva ha gjort ett. Andersons och Sallys analys visar att det motsatta faktiskt är sant, lag är som minst sårbara bakåt precis efter att de själva gjort mål.

Bollinnehav. Bollinnehav har under de senaste åren varit det överlägset mest använda nyckeltalet för att förstå fotbollsmatcher och försöka avgöra vilket lag som dominerat en matchbild. Men Anderson och Sally kommer fram till att begreppet missbrukas. Nyckeltalet med absolut högst förklaringsvärde är enligt dem istället bollvinster, det vill säga när man erövrar bollen från motståndarna, och de mest värdefulla bollvinsterna inträffar på den offensiva tredjedelen av planen.

Nyckelspelare. De största transfersummorna i världen betalas för offensiva spelare, exempelvis Cristiano Ronaldo, Luis Suarez, Gareth Bale, James Rodriguez med flera. Men Anderson och Sally menar att titlar i huvudsak vinns av de betydligt mer anonyma defensiva spelarna. Att minimera misstag är betydligt viktigare än att producera framåt. Glamourspelarna får ofta bra saker att hända, men de defensiva spelarna förhindrar dåliga saker från att hända.

Favoriter. Det diskuteras ofta inför matcher vilket lag som är favoriter till att vinna. Men inom fotbollen har detta mindre betydelse än i någon annan större sport. Inom basket och football vinner förhandsfavoriterna 70 procent av alla matcher, inom baseball är motsvarande siffra 60 procent. Men inom fotboll så vinner favoriterna bara lite drygt hälften av matcherna. Sannolikheten för oavgjorda matcher misstänker jag är en stor faktor här.

Marginalnytta. Alla mål är lika mycket värda är en vanlig kliché som förnuftiga kommentatorer ofta tar till. Men Anderson och Sally visar att så inte alls är fallet. Genom att tillmäta de gjorda målen i undersökningen olika poäng beroende på hur avgörande de var för lagets resultat och poäng, så fann de att alla mål inte är lika viktiga. En slutsats de drar är att Chelsea snarare borde ha betalat £25m för Darren Bent än £50m för Fernando Torres, eftersom Bents mål över två säsonger ledde till fler poäng än någon annan spelares.

Vi kan se att några av författarnas statistiska slutsatser är lite skakiga, inte minst då analysen inte tar hänsyn till något egentligt sammanhang. Samtidigt vore vi dumma om vi inte samtidigt gick med på att den statistiska analysen faktiskt sprider ett nytt ljus över några rätt vanliga myter, och att om så är fallet för dessa myter så kan det mycket väl också vara fallet för ett helt gäng andra myter.

Statistikens svaghet är att den bortser från sammanhang och erfarenhet, den visar på sakliga omständigheter men leder mer sällan till förståelse. Intuitionens svaghet är att den ofta blir ett offer för färdiga föreställningar och fördomar. Diskussionen om fotboll förblir värdefull och relevant när statistik och intuition tillåts förhöja varandra.

:::

TRANSFERKOLLEN:

Romelu Lukaku (ST), Chelsea till Everton, £28m. Strålande värvning av Everton som får en i klubben beprövad spelare. Lukaku verkar föredra att vara lagets stjärna och det får han vara i Everton, som verkligen visar vad de vill med denna storvärvning. Berömlig (+++++)

Ryan Bertrand (LB), Chelsea till Southampton, lån. Inte dumt agerat av Southampton som behöver börja täcka upp efter de många spelare som lämnat klubben under sommaren. Ett lån är en kortsiktig metod men med Bertrand har de fått en kompetent vänsterback för den kommande säsongen. Väl godkänd (+++)

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Sunderland, 2014-15

Sunderland har gjort en regel av att pendla mellan himmel och helvete men Gus Poyet siktar på att stabilisera laget. Ett överflöd av mediokra spelare behöver rensas ut innan lagbygget kan börja ta ordentlig form. Sunderland saknar framför allt bredd i försvaret och på mittfältet, samt behöver hitta en offensiv mittfältare som kan länka ihop mittfält och anfall.

Gus Poyet och Sunderland kom undan med blotta förskräckelsen förra säsongen när det länge såg ut som om klubben skulle åka ur Premier League, men imponerande bortasegrar mot Chelsea och Man Utd räddade kvar laget i Premier League. Poyet tog över ett struligt lag från Paolo Di Canio i början av säsongen, men det är kanske först den här säsongen som hans arbete kommer att börja värderas på allvar.

Mycket av sommarens transferförberedelser har handlat om en värvning som ännu inte har blivit av. Sunderland har försökt köpa Fabio Borini från Liverpool för £14m, en summa som Liverpool har accepterat samtidigt som spelaren själv verkar ovillig att byta klubb. Antingen på grund av att Borini vill ta chansen på Anfield eller på grund av att han hoppas på att bli utlånad till Sunderland även nästa säsong men fortfarande plocka hem en högre lön från Liverpool.

Fabio Borini var betydelsefull för Sunderlands offensiva spel förra säsongen, en viktig länk mellan mittfält och anfall. Det är en spelartyp som Sunderland behöver, precis som laget skulle behöva värva ännu en mittback av hyfsat hög kvalitet samt bredda ett oroväckande tunt centralt mittfält. Målvakter, ytterback och anfall är dock positioner där Sunderland är hyfsat välbesatta och alltså inte behöver prioritera.

Samtidigt är Sunderland lite bakbundna av förra säsongens köporgie med Paolo Di Canio som festfixare. Av den lavin av spelare som kom till klubben är det egentligen bara tre spelare som kommit till användning – Vito Mannone, Emanuele Giaccherini och Duncan Watmore. Men sex-sju andra spelare skulle behöva säljas innan Sunderland kan börja göra några mer omfattande operationer på transfermarknaden.

Förra säsongen liknade en berg- och dalbana för Sunderland. Huvudsakligen gick det uselt i ligaspelet men strålande i cupspelet. Bland annat tog sig Sunderland till final i Ligacupen. Det var först mot slutet av säsongen som laget började få med sig viktiga resultat också i ligan. Gus Poyets uppgift den här säsongen måste i första hand vara att stabilisera lagets prestation, och helst undvika en nedflyttningsstrid.

:::

Nyckelspelare:

Wes Brown. Sunderland saknar de riktigt ledande gestalterna i backlinjen och laget litar mycket på de gamla Man Utd-backarna Brown och John O’Shea att ordna upp det hela. Brown har visat vad han kan i Sunderland, men han är också skadebenägen. Viktigt att han håller sig frisk.

Jordi Gomez. Gus Poyets huvudsakliga värvning till det centrala mittfältet den här sommaren, och således en viktig indikation på hur Poyet vill att Sunderland ska spela fotboll. Gomez är en bollskicklig mittfältare och en viktig kugge för Sunderland att kunna kontrollera spelet på mittfältet.

Connor Wickham. Man kan hävda att Sunderlands Premier League-status till viss del räddades av att Wickham hittade sina fötter i precis rätt läge. Om Wickham, som länge ansetts lovande, visar att det inte var något undantag utan snarare ett genombrott, så är det en stor bonus för Sunderland.

:::

De fem första matcherna:

West Brom (a)
Man Utd (h)
QPR (a)
Tottenham (h)
Burnley (a)

Sunderlands säsongsinledning får beskrivas som besvärlig. Inga oöverkomliga matcher någon av dem egentligen, men matcher som var och en kan gå precis hur som helst. Sunderland är naturligtvis kapabla att besegra vilket lag som helst på hemmaplan, men både Man Utd och Tottenham får ses som favoriter på förhand. Sunderland är kanske å andra sidan själva favoriter på förhand mot West Brom, QPR och Burnley, men dessa lag är betydligt svårare att knäcka på bortaplan. Sex poäng borde vara det minsta som Sunderland hoppas på att få med sig från den här inledningen.

:::

Prognos: Mitten

Det fanns tendenser under förra säsongen att Gus Poyets spelidé med Sunderland skulle lysa igenom. Nu har han fått ännu mer tid på sig, och därtill en hel försäsong och dessa tendenser borde kunna snarare framstå som tydliga mönster. Sunderland är inget dåligt fotbollslag men har under flertalet år lidit av brist på kontinuitet i spelarrekrytering och utveckling, resultatet av hög omsättning på managerposten.

Det mest oroväckande för Sunderland i nuläget är att laget hittills, med två veckor kvar till ligapremiären, inte har förmått göra mer för att förstärka den egna backlinjen. Även mittfältet skulle vinna på att förstärkas. Frågan är vilka resurser som egentligen står Sunderland till buds för att investera på transfermarknaden.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Fotboll som konst, vetenskap och religion

Människans strävan efter kunskap har varit ett genomgående tema för hela mänsklighetens utveckling. Denna strävan har ständigt tagit sig olika former och uttryck, men kan grovt sagt kategoriseras in i tre fundamentala samhällsstrukturer – konsten, vetenskapen och religionen.

Samtliga dessa tre strukturer adresserar existentiella frågeställningar för människan. Varför finns vi? Hur är världen egentligen beskaffad? Vad är att anse som rätt och fel? Med flera. Skillnaden mellan strukturerna återfinns både i deras ontologi och epistemologi, det vill säga deras världsbild och deras syn på hur man kan skaffa sig kunskap inom denna världsbild.

Utan att överdriva kan man säga att konsten, vetenskapen och religionen har haft ett komplicerat inbördes samspel, ofta konkurrerandes med varandra och stundtals bokstavligen befunnit sig i krig med varandra. Framför allt religionen har förföljt och tryckt ned konsten och vetenskapen, vilket stundtals resulterat i provocerande motangrepp.

Fotbollen kan beskrivas som en del av samhället, och inom fotbollens alldeles eget mikrokosmos återfinner vi en liknande motsättning mellan konsten, vetenskapen och religionen. En motsättning som, precis som i samhället i stort, försvårar en konstruktiv dialog och utveckling.

Konsten. Fotbollens konstnärer är utan tvekan spelarna som ger uttryck för sin skicklighet och sina perspektiv på fotbollsplanen. Konsten är en fascinerande sammanblandning av disciplin och improvisation, och de största spelarna förmår kombinera dessa båda ytterligheter till en skön och funktionell helhet. I konstens och spelarnas natur ligger en vilja att gå sin egen väg och följa sina egna ideal, och de kan ha svårt att underordna sig andra institutioner och normer.

Vetenskapen. Moderniseringen av fotbollen har lett till en mycket långt gången byråkratisering av fotbollen, där de tekniska regelverken har blivit alltmer omfattande och redskapen att bevaka fotbollen alltmer inträngande. Inom fotbollens organisationer sitter administratörer som definierar dessa regler men de främsta företrädarna som på fotbollens frontlinje är satta att bevaka att dessa regler följs är domarna, vars enda uppgift är att följa och tillämpa den kodifierade kunskapen inom fotbollen.

Religionen. Även religionen har sin plats inom fotbollen och det är framför allt supportrarna som står för den aspekten. Den fullständiga lojaliteten mot den egna klubben, och det allmänna föraktet av andra motstridiga idéer och föreställningar, har supportrar gemensamt med den mest förhärdade sektmedlem. Verkligheten tolkas ständigt utifrån en redan på förhand bestämd föreställningsram, och alternativa tolkningar attackeras sanslöst och utan pardon. Religionen är på samma gång gemenskapande och uteslutande.

Kommunikationen mellan dessa tre strukturer är ofta hård och besynnerlig.

Konst och vetenskap har svårt att gå ihop där spelare och domare ofta har helt olika syn på saker där ena sidan är egostyrd och den andra sidan är regelstyrd. Konsten och religionen har det inte mycket lättare, där egostyrda spelare ofta frustrerar de idéstyrda supportrarna. Den mest argsinta relationen ser vi dock ofta mellan vetenskapen och religionen, där idéstyrda supportrar ofta ser konspirationer i regelstyrda domares beslut. Alla tre grupper är lojala, men lojala mot tre helt olika ideal.

Traditionellt har det varit managerns uppgift och ansvar att jämka samman dessa tre strukturer inom ramen för en fotbollsklubb. Men det är en uppgift som visat sig bli alltmer besvärlig och ohanterlig. Delvis har de också gjort sig själva till kombatanter i denna gränskonflikt.

Två forskare på Handelshögskolan, Jenny Lantz och Nanna Gillberg, har forskat om hur ”god smak” blir en organisationsmekanism inom kulturproducerande organisationer. I balansen mellan motstridiga ideal, såsom estetik och ekonomi, blir föreställningar om vad som är och inte är god smak retoriska verktyg med vilka dessa organisationer manipuleras av dess ledarskap.

Fotbollen kan sägas vara en kulturproducerande samhällssfär och även här finns föreställningar om god smak, vad som är rätt att tycka och vad som är fel att tycka. Och på samma sätt som god smak kan vara ett sätt att balansera mellan ideal inom kulturproducerande organisationer, så kan god smak balansera mellan konstens egostyrda ideal, vetenskapens regelstyrda ideal, samt religionens idéstyrda ideal inom fotbollen.

De främsta om än oftast självutnämnda företrädarna för den goda smaken inom fotbollen finner vi inom media. Det är här de tre idealen sammanjämkas till en ibland svårbegriplig och stundtals helt obegriplig helhet, och som dess publik vänder sig till för att leta efter trovärdiga auktoriteter att visa vägen.

De främsta fotbollsjournalisterna fungerar alltså i själva verket som fotbollens motsvarighet till skolgårdens modepoliser.

På senare tid har sociala media växt fram och i någon mening demokratiserat denna goda smakens maktprocess. Här ägnar sig spelare, journalister, ägare, supportrar och allt löst folk åt ett ständigt meningsskapande i en ständigt pågående process av social konstruktion av vad som i själva verket är att anse som god smak.

Huruvida detta egentligen är en demokratisering, eller i själva verket bara en ny gladiatorarena för konsten, vetenskapen och religionen att drabba samman, är måhända en fråga av mer filosofisk karaktär. Så istället för att fotbollens goda smak styrs av i bästa fall upplysta despoter så styrs den nu istället av en blind och fullständigt anonym massans diktatur.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Aston Villa, 2014-15

Kaos och turbulens vid sidan av planen skapar problem på planen för Aston Villa. Ett lag i behov av förstärkning har inga pengar att förstärka med, men har genom fria transfers tillförts välbehövlig erfarenhet. Lagets framgång beror mycket på Christian Bentekes form efter sin långa skada.

Aston Villa befinner sig i en minst sagt besvärlig situation. Lagets ligaplacering de senaste säsongerna har resulterat i frustration bland klubbens supportrar och ett missnöje med Paul Lambert som manager. Samtidigt verkar Randy Lerner ha tappat sitt intresse för klubben och har öppet meddelat att klubben är till salu.

Någon köpare har dock ännu inte hittats och under sommaren har också klubbens VD Paul Faulkner fått sparken. Detta samtidigt som klubben har skurit ned rejält på personalen. En klubb i behov av reform och målmedveten utveckling saknar alltså både ledarskap och organisation, vilket självklart gör Paul Lamberts uppgift desto mer besvärlig.

Någon större budget för spelarköp har Lambert heller inte haft tillgång till. Det sägs att han som mest kan spendera £10m på nya spelare den här sommaren, och ser vi till de spelare som hittills har kommit in så bekräftas denna bild. Joe Cole, Philippe Senderos och Kieran Richardson har samtliga kommit som fria transfers.

Vad man emellertid kan säga om dessa värvningar är att Lambert helt klart verkar försöka fylla spelartruppen med mer erfarenhet. Och det behöver inte vara så dumt. Aston Villa har flertalet väldigt lovande unga spelare, men har under de senaste säsongerna saknat hårdheten på planen och den tuffhet som kommer på rutin. Ålderbalansen har helt enkelt varit lite för skev.

Nu återstår det i och för sig att se om just Joe Cole och Philippe Senderos är rätt spelare för den sakens skull. Inte minst Cole har varit skadedrabbad under senare säsonger och har haft svårt att hitta sin gamla potential, och är han inte på fotbollsplanen så är det svårt att dra nytta av hans erfarenhet. Men med Cole så har Aston Villa potentiellt i alla fall just en sådan offensiv mittfältare som laget behöver.

Bilderna från Texastouren, där Christian Benteke tränade lätt, var också glädjande för Aston Villa. Laget har varit i desperat behov av en etablerad målskytt under senaste säsongen, när Benteke var långtidsskadad. Om Benteke hittar tillbaka så är det en stor förstärkning. Försvaret är Aston Villas nu främsta huvudvärk, en lagdel som behöver förstärkas men där det verkar som om förgrundsgestalten Ron Vlaar är på väg att lämna klubben.

Aston Villa är en klassisk klubb, som har varit i Premier League under hela min livstid. Men som flera klubbar har visat tidigare, bland andra West Ham, Newcastle och Leeds, så är ingen klubb heller för stor för att åka ur Premier League. Aston Villa behöver snarast få koll på sina grejor om de ska kunna hålla sig kvar i Premier League.

:::

Nyckelspelare:

Ron Vlaar. Väldigt viktig och nyttig mittback för Aston Villa, en spelare som visar vägen på planen för de yngre spelarna. Rapporterna att han skulle vara på väg bort från klubben är oroväckande. Aston Villa behöver jobba hårt på att övertyga Vlaar att bli kvar.

Fabian Delph. Fick något av ett genombrott under förra säsongen när han började visa lite av den kvalitet som fick Aston Villa att köpa honom för dyra pengar från Leeds. Bra bollvinnare och spelfördelare på mittfältet, måste komma upp i nivå igen.

Christian Benteke. Skillnaden mellan succé och fiasko för Aston Villa, som är ett helt annat lag med Benteke som fullt frisk anfallare. Om Benteke hittar formen så undviker Aston Villa nedflyttning och kan kanske till och med kosta på sig att titta uppåt i tabellen.

:::

De fem första omgångarna:

Stoke (a)
Newcastle (h)
Hull (h)
Liverpool (a)
Arsenal (h)

Dräglig inledning på säsongen för Aston Villa som bör ha god poängchans i de tre första matcherna. Liverpool borta är en väldigt tuff uppgift men Arsenal hemma borde utgöra poängchans för Aston Villa, som har haft märkligt lätt för Arsenal under senare år. Aston Villa borde kunna sikta på ungefär åtta poäng från de fem första matcherna, sex poäng får anses som godkänt. Tuff men överkomlig ligapremiär borta mot Stoke.

:::

Prognos: Mitten

Det är svårt att förutse vad som egentligen kommer att hända med Aston Villa, om det kaos som präglar klubben från styrelserummet och nedåt håller i sig, och dessutom tillåts sätta sin prägel på laget i alltför stor utsträckning, så är det inte svårt att föreställa sig att Villa åker ur Premier League. Men laget består också av flera mycket talangfulla spelare, både på mittfältet och i försvaret, och om Christian Benteke hittar tillbaka till formen efter skada så kommer Aston Villa att höjas flera nivåer. Anställningen av Roy Keane som assisterande manager tror jag också var ett smart drag av Aston Villa.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Big Sam is in a relationship, and it’s complicated

Det finns ju tillfällen när verkligheten överträffar dikten. Ett sådant tillfälle är helt klart när David Gold, en av West Hams ägare, väljer att klicka ”favourite” (finns det något svenskt ord för detta?) på ett tweet skickat till honom av en supporter som uttalar sig nedsättande om Sam Allardyce och önskar dennes omedelbara frånfälle från West Hams managerpost.

Att vara manager på den här nivån är naturligtvis inte något enkelt jobb, tvärtom är det otroligt komplicerat, men det blir ju heller inte det minsta lättare när ens uppdragsgivare undergräver ens förtroende och auktoritet på det uppenbara sättet.

Nu gjorde i och för sig David Gold en så kallad pudel. Han dök upp något dygn senare och meddelade att han på grund av extrem jetlag hade råkat klicka på favourite av misstag. Naturligtvis skulle han, enligt honom själv i efterhand, aldrig kommentera West Hams manager på det viset. Således måste man betrakta honom som rejält olycksdrabbad, för vad var egentligen oddsen på att råka komma åt knappen på just det tweetet av alla tweet?

Men det är klart, om man inte kan upprätthålla bättre twitterdisciplin än så under dylika svåra förhållanden så bör man kanske som arbetsgivare och klubbrepresentant överväga att inte använda twitter, eller åtminstone inte använda twitter just när man som av en händelse råkar känna av jetlag på det viset.

Nu kanske det där hade betraktats just som den olycka det eventuellt också var om det inte hade varit för bakgrunden med West Ham och Sam Allardyce. Det var redan under slutet av förra säsongen som West Hams ägare och styrelse till synes ”övervägde Allardyces position”, åtminstone sonderade de terrängen efter lediga alternativ.

Att Allardyce inte är West Hams klubblednings mest önskade manager framstår som uppenbart. Så beter sig i så fall inte en klubbledning. Nu lyckades inte West Ham hitta något vettigt alternativ så Allardyce blev kvar på jobbet, dock med kompromissen att West Ham skulle börja spela en bättre och snyggare, och framför allt mer offensiv fotboll.

Det är alltid lite oroväckande när en klubbstyrelse lägger fingrarna i blöt i sådant de inte har med att göra och börjar diktera hur laget ska spela fotboll, detta är managerns fögderi och kompetensområde. Om styrelsen inte delar managerns uppfattning så byter de managern, de börjar inte detaljstyra dennes arbete. Sådant leder bara till bråk, besvär och konflikt.

Sam Allardyce verkar också allt annat än nöjd. West Ham har haft det både resultatmässigt och spelmässigt besvärligt under sin tour i Nya Zeeland, och Allardyce har redan börjat fälla sura kommentarer om att West Hams mer offensiva taktik gör laget sårbart och mer öppet defensivt. Den taktiska konflikten framstår som alltmer uppenbar.

Vi kan också ana en personkonflikt. Teddy Sheringham har ju anställts av West Ham som en offensiv coach, en del av den kompromiss som resulterade i att Allardyce fick behålla jobbet. Det går att tänka sig att dessa båda prioriterar saker lite annorlunda. Det vore heller ingen högoddsare om Sheringham vad säsongen lider framträder alltmer som en möjlig ersättare till Allardyce. Att behöva leva med en rival så tätt inpå skinnet är frustrerande, och lär heller inte stärka Allardyces ställning i klubben eller omklädningsrummet.

Spelare är inte dumma på det viset. Om de upptäcker att det finns flera olika viljor bland managern och coachstaben så kommer de vid behov att utnyttja detta för sina egna intressen. Politiken i styrelserummet har i så fall sipprat in i omklädningsrummet, och det brukar sällan eller aldrig vara särskilt givande för lagets prestation och resultat.

Slutsatsen för Sam Allardyce är beklämmande. Han är absolut inte omtyckt av fansen som i bästa fall tolererar honom men som aldrig riktigt kommer att acceptera honom. Han verkar heller inte omtyckt eller uppskattad av klubbens ägare. Har man inga vänner som manager så är man helt och hållet beroende av lagets resultat, då dessa icke-vänner lär leta efter första bästa möjlighet att göra sig av med managern.

När resultaten är religion så befinner man sig i en pressad situation och då önskar man nog åtminstone få möjlighet att koncentrera sig på sitt jobb. Det kan helt säkert inte uppskattas när David Gold i det läget aktivt lägger ett krokben för Sam Allardyce redan i säsongens första kurva. Då är det läge att börja känna sig direkt motarbetad.

Det kan bli en jobbig säsong för West Ham. Och för Sam Allardyce.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman