Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Roma är en stor fisk i en liten damm

Roma kommer till Manchester ikväll. Det är inte en stad från vilken de bär med sig några lyckliga minnen. Tre gånger tidigare har de spelat i Manchester och förlorat samtliga tre matcher. För knappt sju år sedan tillfogades de sin kanske värsta förlust någonsin inom europeisk cupfotboll, när de blev 1-7-slaktade av Man Utd.

Den gången var det ett brutalt uppvaknande för Roma och för italiensk fotboll i allmänhet. Roma var den italienska fotbollens darlings i kölvattnet av Calciopoli, de spelade en ny och fräsch fotboll som var vida omtalad inte minst bland Serie A-kretsar, men mot ett Man Utd på väg mot en ny topp och mot den fotboll som spelades i Premier League visade sig Roma inte ha något alls att sätta emot.

Sju år senare är situationen på samma gång densamma som kanske än mer cementerad för Roma, för Serie A och för italiensk fotboll. Så sakteliga har de stora italienska fotbollsinstitutionerna, framför allt Juventus men även Roma, byggt upp sig igen – men ligan klarar inte längre av att attrahera eller behålla de bästa spelarna eller ens de unga talangerna. Dessa beger sig istället utomlands, inte minst till ett kapitalstarkt Premier League.

I en extremt tuff Champions League-grupp, med Bayern München, Roma och Man City tillsammans med CSKA Moskva, så blir det en tuff uppgift för Roma att ta sig vidare. Ändå såg den första omgången av gruppspelet till att i alla fall göra förutsättningarna så goda som möjligt, i och med att Man City förlorade mot Bayern samtidigt som Roma mosade CSKA hemma i Rom med 5-1.

Därmed blir kvällens match utan tvekan både en nyckelmatch i gruppen och en form av måstematch för Man City, som utan tvekan måste vinna den här matchen mot Roma för att inte försätta sig själva i ett ytterst brydsamt läge i den här gruppen. Förlust skulle innebära katastrof och att de är akterseglade med sex poäng. Oavgjort, och Man City ligger tre poäng efter, har väsentligt sämre målskillnad samt har bortamatchen mot Roma kvar.

Men inte blir det någon lätt uppgift, för Roma är ett lag med vad som måste vara ett ramstarkt självförtroende. 5-1-segern i första matchen mot CSKA Moskva är naturligtvis en bidragande orsak. Men i ligaspelet har Roma så här långt också ett perfekt facit med fem segrar på fem matcher, och toppar tabellen tillsammans med Juventus.

Situationen liknar således den som Roma stod inför den där vårkvällen 2007, när laget stod på topp och skulle spela en avgörande europeisk cupmatch i Manchester. Man City är självfallet ett formidabelt lag i sig själva och hoppas nog kunna upprepa lektionen, att det är en sak att vinna matcher i Serie A men en helt annan sak att ställas inför ett hungrigt och motiverat Premier League-lag på deras hemmaplan.

Roma är en stor fisk hemma i sin Serie A-damm. Men ute i de större engelska och europeiska dammarna så simmar det betydligt elakare fiskar. Något som Man City helt klart hoppas på att kunna demonstrera ikväll.

:::

Inte bara Man City har en viktig match ikväll. Även Chelseas bortamatch mot Sporting blir ju lite viktigare än vad som kanske var nödvändigt i och med att de misslyckades med att vinna sin första match, hemma mot Schalke. Nu har ju förvisso Chelsea befunnit sig i liknande besvär tidigare och rett ut läget, så än så länge är det ju ingen kris på taket.

Men en förlust ikväll och det börjar helt plötsligt se lite besvärligt ut. Även om betydelsen av Chelseas poängtapp förra omgången mildrades avsevärt av att inte heller Sporting behagade vinna mot Maribor. I praktiken således så var första omgången en ”död omgång”, och förutsättningarna nu är helt enkelt bara att Chelsea behöver komma bland de två bästa över fem omgångar istället för som tidigare sex.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Hörnan #6: Burnleys tabelläge börjar se hopplöst ut

Veckans lag

:::

Bubblare:

Jose Fonte, Southampton
Willian, Chelsea
Will Buckley, Sunderland
Paddy McNair, Man Utd
Graham Dorrans, West Brom
James McCarthy, Everton

:::

Tankar och slutsatser:

Två lag som fortsätter att imponera lite i skymundan i Premier League är Southampton och West Brom. Saido Berahino och Graham Dorrans fortsätter att leverera framåt för West Brom samtidigt som Craig Dawson och Joleon Lescott formar ett väldigt stabilt mittbackspar. Southampton å sin sida övertygar i toppen av tabellen och inte minst nyförvärven har hittat sina fötter snabbt i ett nytt lag och ny liga.

Burnley å andra sidan verkar ha det väldigt svårt i den nya ligan och ser i alla fall tidigt på säsongen ut som ett givet lag för nedflyttning. Laget har nu gjort blott ett mål på sex matcher i Premier League och igår raserades i och med 0-4-förlusten mot West Brom även lagets sista ljuspunkt, nämligen att försvaret också hållt relativt tätt.

Annars imponerade Chelsea mest av samtliga lag i toppen av tabellen genom att göra köttfärs av Aston Villa på Stamford Bridge. Cesc Fabregas dirigerade ett effektivt bollinnehav samtidigt som flera av lagets spelare verkar ha hittat formen, bland dem inte minst Willian som definitivt var en kandidat till matchens spelare.

Ett i backlinjen skadedrabbat Man Utd valde att placera debutanten Paddy McNair bredvid Marco Rojo, och det var McNair som fångade rubrikerna efter matchen. Av rätt anledning, en stabil debut i ett tufft läge för McNair. Ändå var matchens stora snack efter Wayne Rooneys korkade röda kort och vad den avstängningen kan komma att betyda för Man Utd.

Delade potter i de båda derbymatcherna. Phil Jagielka levererade en kandidat till årets mål liksom från ingenstans, och från ingenstans nästan så tog alltså Everton med sig en poäng från Anfield. Tottenham svarade för en stabil defensiv insats på Emirates och hade ledningen en bra bit in i andra halvlek mot Arsenal, men Oxlade-Chamberlain ville annat. Bäst på plan tillsammans med Younes Kaboul i Tottenhams försvar.

Viktig måndagsmatch i botten av tabellen ikväll. Både Stoke och Newcastle är placerade runt nedflyttningsstrecket så här i början av säsongen, och båda lagen har ambitionerna uppåt i tabellen. Hemma på Britannia Stadium hoppas Stoke självklart på tre poäng.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Tufft i toppen av tabellen för Liverpool och Arsenal

Det finns många olika sätt att veta om ett fotbollslag har problem antingen sportsligt eller ekonomiskt. Att Man Utd har problem sportsligt ser man exempelvis rätt lätt på att de kan leda en match hur bekvämt som helst men ändå strula till det och på så vis sätta de tre poängen på spel. Att ett lag har ekonomiska problem kan man se på deras vilja och förmåga att behålla sina bästa spelare.

För Liverpool går det rätt trögt för tillfället. Oavgjorda matcher följs av förluster som i sin tur följs av oavgjorda matcher. Liverpool har nu vunnit endast en av sina fem senaste matcher och avståndet upp till toppen av tabellen börjar öka alltmer oroväckande.

Liverpool visar också upp några rätt klassiska tecken på att lagets resultat rent mentalt är svåra att hantera. När en manager efter match börjar prata om att de egentligen förtjänade ett bättre resultat så är detta på samma gång ett svaghetstecken och ett sätt att blunda för befintliga problem. Visst kan man tänka sig att man som manager säger en sak inåt och en sak utåt, men spelarna hör också vad som sägs till media.

Visst var det ett tungt slag att i slutminuten tappa två poäng till Everton, sedan Phil Jagielka i matchens slutminuter fått avsluta med ett drömmål. Liverpool spelade förhållandevis bra fram till dess men var inte tillräckligt effektiva och lyckades aldrig riktigt få hål på Everton. Samtidigt var det också så att så väldigt många klara och tydliga chanser skapade inte Liverpool.

Förväntningarna är naturligtvis höga på Liverpool. I och med att laget förra säsongen var så svindlande nära ligatiteln så är det många som hoppas och tror att de ska kunna vara det den här säsongen också. I och med att laget förra säsongen för första gången på fem år kvalificerade sig, med god marginal, till Champions League så är det många som betraktar det som en självklarhet att de ska göra det den här säsongen också.

Med sex eller sju lag i toppen av Premier League som slåss om samma tabellplatser, vid sidan av ständigt överraskande mittenlag, så upptäcker Liverpool precis att fullt så enkelt är det inte riktigt.

Ett annat lag som upptäcker att allt inte är riktigt så enkelt är Arsenal, som var på väg mot förlust hemma mot Tottenham innan kvitteringen kom i 74:e minuten genom Alex Oxlade-Chamberlain. Även Arsenal har tappat mer poäng än vad de rimligtvis hade förväntat sig under säsongsinledningen, vilket vittnar om att kampen om Champions League-platserna kommer bli lång, intensiv och spännande.

Det var väl inte riktigt så tanken var att det skulle gå. Arsenal har skiftat attityd på senare år och förstärkt laget betänkligt med världsspelare som Mesut Özil och Alexis Sanchez. Tottenham har samtidigt tappat sin världsspelare i form av Gareth Bale och verkar allmänt ha tappat lite av den där glöden som gjorde att de verkligen utmanade om de översta platserna för några år sedan. Så gick i alla fall storyn.

Men fullt så enkel är nu inte fotbollen. Tottenham under Mauricio Pochettinos managerskap visar upp en betydligt tuffare ryggrad än vad som var fallet under förra säsongen. Det förra årets många värvningar har kanske ännu inte bildat någon oslagbar enhet men visar ändå klart tydligare tecken på att ha kommit in i laget än vad de gjorde under förra säsongen.

Samtidigt så verkar allt heller inte självklart för Arsenal. Det finns obestridliga mängder med kvalitet i Arsenals lag, men laget har åtminstone delvis börjat återfalla i en gammal synd att bli för omständliga i spelet runt straffområdet, vilket alltid är en riskfaktor när laget är så kvalitativt tungt på offensivt mittfält som det ändå är.

Om det var en häftig lördag med många högprofilerade matcher så är det också en betydligt mer anonym söndag. West Brom mot Burnley har förvisso sin charm, men det är definitivt inte en match som lockar fler än de egna fansen och de verkliga entusiasterna. Men det ska bli intressant att se om West Brom lyckas hålla i sin lovande offensiv, likaväl som det ska bli intressant att se om Burnley kan få igång sitt målskytte.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Lördagen bjuder på dubbla derbyn i Premier League

Det är lördagen som inleds rätt precis så som den avslutas. Först ett svettigt derby på Anfield mellan Liverpool och Everton, vilket får räknas till om inte Premier Leagues största derbyn så åtminstone de tuffaste. Sist ett väl så häftigt derby på Emirates mellan Arsenal och Tottenham, två lag och supportergrupper som verkligen inte har mycket till övers för varandra.

Ska man generalisera det hela lite så kan man säga att det är också är två derbyn där storebror möter lillebror, och där det bland storebrors supportrar finns en allmän uppfattning om att denna sociala hierarki har varit för evig och även kommer att bestå för evigt. Att platta till lillebror, antingen i en enskild match eller i ligatabellen, ses som den naturliga ordningen.

Men är detta med verkligheten överensstämmande eller är det så att både Everton och Tottenham faktiskt är på väg om inte förbi så i alla fall jämsides med sina större grannar och rivaler? Rent fotbollsmässigt finns det naturligtvis inget som ger Arsenal eller Liverpool några garantier till fortsatt herravälde, då sådant alltid går i vågor.

Ska man förstå frågeställningen på ett något så när begåvat sätt så är det snarare ekonomi och resurser som blir den avgörande ledtråden. Betydelsen av just ekonomi och resurser illustreras med all önskvärd tydlighet av såväl Chelseas och Man Citys framväxt i Premier League. Tack vare ekonomin har dessa hämtat upp och delvis överträffat såväl Arsenals som Man Utds tidigare försprång.

En sak som skiljt både Arsenal och Liverpool från Tottenham och Everton under många år är att de har haft betydligt bättre ekonomiska förutsättningar, till stor del på grund av bredare supporterbaser och en större arena. Det är ingen obetydlig fördel, men det är en fördel som på sikt kan vara på väg att jämnas ut i och med att såväl Tottenham som Everton har långt gångna planer på nya och större arenor.

Det är således ett resursövertag som vare sig Arsenal eller Liverpool kan räkna med ska hålla i sig för alltid. Nu går det för den sakens skull inte över natten för Everton och Tottenham att hämta upp försprånget. Under den tid som Arsenal och Liverpool har haft sitt resursmässiga försprång så har de också hunnit bygga upp en organisatorisk kompetens som kan ta tid för Everton och Tottenham att replikera.

Men det är ändå en oundviklig slutsats, givet dessa resonemang, att det är försprång som det till stora del är en tidsfråga innan de hämtas in. Alltså inte så mycket en fråga om om, utan om när.

Det där är i själva verket en förhållandevis ny omständighet, en produkt av den moderna och globala fotbollen som i allt större utsträckning drivs och styrs av kapitalismens principer. Förut fanns inte samma determinism och känsla av oundviklighet i hur klubbar förhöll sig till varandra. Innan kapitalet styrde fotbollen så var den mänskliga faktorn betydligt mer avgörande.

Karl Marx hade i det avseendet talat om ”materiella grundförutsättningar”, ett begrepp med vilket han riktade en kritik mot kapitalismen som system som likaväl skulle kunna vara giltig 100 år senare för att kritisera den moderna fotbollskapitalismen.

Derbyn handlar till stor del om att visa vilka som är herren på täppan, där står mycket stolthet på spel. Det finns olika sorters derbyn. Dels derbyn där lillebror får sin kanske enda chans under hela säsongen att åtminstone tillfälligtvis ge storebror på käften. Dels derbyn mellan mer eller mindre jämlika rivaler som på förhand kan sluta lite hur som helst.

Dagens derbymatcher, Merseysidederbyt mellan Everton och Liverpool samt North London-derbyt mellan Arsenal och Tottenham, har under många år haft i alla fall en klar dragning åt det första hållet. Så har i alla fall supportrarna sett det, och det är även så som dynamiken och psykologin också har format matchbilden i dessa derbyn.

Så kommer det fortsätta att vara ännu ett tag. Men med tiden talar väldigt mycket för att dessa derbyn kommer att skifta karaktär. Inte bli mindre heta och betydelsefulla, absolut inte utan snarare tvärtom. Det kommer vara derbyn som präglas alltmer av jämlikhet och oförutsägbarhet och av en betydligt mer direkt konkurrens.

Everton och Tottenham får bida sin tid. Likaväl som Arsenal och Liverpool får försöka göra det bästa av den situation som nu råder, så länge som den faktiskt varar. Det ekonomiska och organisatoriska försprånget är snart uppkäkat. Det som ändå kan visa sig vara mer långsiktigt hållbart är det psykologiska försprånget, övertygelsen om att man är storebror respektive lillebror.

Föreställningar har en växelverkan med verkligheten. Verkligheten formar våra tankar men sättet vi tänker påverkar och producerar verkligheten så som vi uppfattar den. På så vis påverkar den också attityder och beteenden. Psykologi var ett tema i den gångna veckans gästblogg, och just derbyn handlar väldigt mycket om psykologi.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Fredagsmys med The Championship

Mycket av den här bloggens fokus ligger, med viss rätta, på vad som händer och sker i Premier League. Men personligen har jag både en fascination och ett intresse av att också följa vad som sker i The Championship, även om jag inte alls vet lika mycket om den divisionen, vilket naturligtvis också hänger ihop med att jag följer färre matchen därifrån på regelbunden basis.

Åtta omgångar har hur som helst spelats hittills under säsongen av den serie som The Football League menar utgör ”riktig fotboll för riktiga fans”. En i mina ögon tämligen pretentiös slogan som i min mening begår synden att inte så mycket hylla sin egen produkt som att förtala någon annan produkt, som man mer eller mindre medvetet använder som mental utgångspunkt.

Det återstår mycket av säsongen. Möjligen kan man säga att en dryg sjättedel av säsongen är spelad, vilket trots allt inte är särskilt mycket. Ändå så är vissa observationer möjliga att göra:

En tidig ledarduo?

Att lyckas bli uppflyttade automatiskt från The Championship förutsätter i stor utsträckning att man sett över hela säsongen lyckas uppnå någon form av jämnhet.

Två lag som så här långt har visat prov på sådan jämnhet, även om båda faktiskt tappade poäng förra helgen i matcher som de egentligen borde ha vunnit, är Nottingham Forest och Norwich, som för tillfället också utgör The Championships ledarduo.

Norwich tvingades för andra matchen i rad hämta upp ett tvåmålsunderläge, mycket tack vare den effektive anfallaren Cameron Jerome. Nottingham å sin sida misslyckades med att slå hål på ett äckligt bestämt Millwallförsvar, Millwall som själva mycket väl kan vara ett topplag den här säsongen.

Ändå talar mycket för att båda dessa lag kommer fortsätta vara topplag i The Championship. Den stora anledningen är just lagens båda anfallare. Cameron Jerome i Norwich och Britt Assombalonga i Nottingham. Båda har haft en mycket bra inledning på säsongen.

Många managerbyten

De två managerskiftena i Cardiff och Fulham förra veckan, där först Ole-Gunnar Solskjaer och därefter Felix Magath båda fick lämna sina uppdrag, tog det totala antalet managerbyten hittills under säsongen i The Football League till nio stycken.

Det är naturligtvis rätt många sett till att säsongen trots allt är så ung. Men i både Cardiffs och Fulhams fall kan man trots allt hävda att ett managerbyte var motiverat. Men samtidigt, om Vincent Tan och Shahid Kahn väljer fel manager än en gång, så riskerar båda lagen en andra raka nedflyttning.

Något ljusare ser det ut för Cardiff, som i och för sig släppte iväg en tvåmålsledniing i förra omgången, men där spelet ändå såg bättre ut än förut. För Fulham ser det i så fall värre ut. Laget har hittills bara tagit en enda poäng under säsongen. Ironiskt nog mot just Cardiff.

Wolves går som tåget

Jag varnade redan innan säsongen för Wolves, och så här under dess början så motsvarar Wolves också dessa förväntningar. Frågan som för tillfället ligger på de flestas läppar är om Wolves ska göra vad Southampton och Norwich har grejat i närtid, nämligen att gå direkt upp till Premier League från League One inom loppet av en enda säsong.

Fem av Wolves åtta matcher hittills den här säsongen har slutat med det minst sagt prosaiska resultatet 1-0 till Wolves. Det är naturligtvis imponerande att kunna fortsätta vinna matcher som är så täta rent målmässigt, och Wolves ligger också bara en poäng efter tabelltoppen.

Leeds fortsätter att spåra ur

Att Dave Hockaday, den minst sagt omeriterade manager som Massimo Cellino tillsatte i Leeds inför säsongen, var en död man på vandring redan när han först tog jobbet förstod nog de flesta. Cellinos motiv att anställa Hockaday till att börja med förblir höljda i dunkel.

Under veckan har det gjorts klart att (Donnie) Darko Milanic tar över som ny manager. Motiven för detta är mer klara då Milanic har gjort sig ett namn med Sturm Graz och det är en typ av kontinental managerprofil som Cellino nog huvudsakligen söker.

Frågan var emellertid om det inte fanns en bättre lösning redan internt i klubben. Sedan Hockaday fått sparken så tog Neil Redfearn tillfälligt över laget och producerade resultat omedelbart. Redfearn vann tre av sina fyra matcher med Leeds och tog upp laget till elfte plats i tabellen.

Redfearn återgår nu till sin ordinarie position. Men man kan så klart fråga sig hur optimalt det egentligen är för Leeds att det, i händelse av minsta problem för Milanic, finns en så uppenbar ersättare i form av Redfearn så nära till hands.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Engelsk fotbolls fem främsta managerrivaler

Idrott överlag väcker väldigt många olika känslor, och en sådan typ av känsla är självklart ilska och vrede. All idrott går ut på att det finns en motståndare och det uppstår ofta situationer där ilskan riktas mot just motståndaren. Ibland tar dessa känslor helt överhanden och ilskan kan ta sig uttryck i regelrätta gräl eller till och med slagsmål.

Ofta bär detta ett löjets skimmer över sig. Till stor del eftersom idrottare är just idrottare, inte slagskämpar eller för den delen erfarna debattörer. När exempelvis stillastående hockeyspelare försöker slåss samtidigt som de måste hålla i varandra för att inte ramla omkull så tangeras gränsen till lyteskomik. En av de mer lustiga scenerna är när basketspelare ska puckla på varandra med sina ofta överdimensionerade kroppsdelar.

Nästan lika löjeväckande kan det bli när två managers börjar gräla med varandra. Bara den här helgen fick vi ett exempel när Manuel Pellegrini och José Mourinho utbytte småaktigheter efter matchen mellan Man City och Chelsea på Etihad. Genom åren har vi sett flera liknande händelser, där erfarna managers som exempelvis Alex Ferguson, Arsene Wenger, Rafa Benitez med flera har betett sig som nioåringar.

Samtidigt är rivaliteten mellan managers ofta något som sätter en extra krydda på tillvaron i Premier League. Ofta följer denna rivalitet tämligen väl vilka lag det är som för tillfället är de som huvudsakligen konkurrerar om framför allt ligatiteln. Men andra gånger kan rivaliteten vara rent personbaserad och ha mycket lite att göra med någon egentlig konkurrens på fotbollsplanen.

Vi har sett ett flertal sådana här rivaliteter genom den engelska fotbollshistorien. På sätt och vis blir de till en del av den ständigt pågående Premier League-berättelsen. Några är naturligtvis större eller mer minnesvärda än andra, och det här är min sammanställning över de fem rivaliteter som jag anser vara de ”främsta” inom den engelska fotbollen:

(5) Kenny Dalglish och Alex Ferguson

Bakvattnet till denna rivalitet ligger naturligtvis i den historiska motsättningen mellan Liverpool och Man Utd. Delvis hamnade dessa båda på kollisionskurs då Dalglish var en representant för en tidigare Liverpoolhegemoni, samtidigt som Ferguson var huvudgestalten bakom en framväxande Man Utd-dominans.

Delvis sattes detta på sin spets när Dalglish som manager för Blackburn tog upp konkurrensen med Man Utd under mitten av 1990-talet. Ferguson använde sig av diverse försök till mindgames och Dalglish svarade tämligen avfärdande. Ett mönster som återupprepade sig när Dalglish tog över Liverpool igen för några år sedan.

Att Dalglish blev rätt kortvarig både som manager för Blackburn och som återvändande manager för Liverpool gör att den här rivaliteten aldrig riktigt tog någon större fart. Att den ändå var så pass intensiv under de korta perioder den var aktuell säger ändå något om hur dessa båda personligheter förhöll sig till varandra.

(4) Arsene Wenger och José Mourinho

Det var svårt för att inte säga omöjligt att undgå att lägga märke till att Mourinho hade anlänt till Premier League för rätt precis tio år sedan. Han var kaxig och han var delvis arrogant, eller framstod åtminstone som så, i huvudsak en representant för ett nouveau riche Chelsea som snabbt blev till ett allvarligt hot mot både Arsenal och Man Utd.

Märkligt nog blev aldrig Mourinho och Alex Ferguson värre ovänner. Men med Wenger visade det sig vara värre. Kanske stack Chelseas pengaregn och hela approach extra mycket i ögonen på just Wenger, som istället valde en helt annan filosofi och metodik med Arsenal. Wenger drog sig inte för att vid varje givet tillfälle uttala vad han tyckte om Chelsea, och Mourinho försatte ingen chans att på alla sätt pika Wenger för dennes tillkortakommanden.

Det var inte bara uppenbart att dessa båda managerkollegor helt enkelt inte gillade varandra särskilt mycket. Det var dessutom uppenbart att de inte ens hade någon större respekt för varandra. Mourinho lämnade Premier League 2007 men har sedan dess återvänt, och visst finns det förutsättningar för att dessa båda herrar återigen ska hamna i luven på varandra.

(3) Alex Ferguson och Rafa Benitez

Det kan ibland vara svårt att säga exakt var och när en rivalitet egentligen tar fart. Men så värst svårt är det ändå inte med Ferguson och Benitez. Det som emellertid var lite märkligt med den här förbittrade och segdragna konflikten var att den liksom uppstod ur ingenstans, och egentligen utan något konkret och synbart skäl.

Det var i samband med en presskonferens strax efter nyår 2009 inför en match mot Stoke som Benitez skickade iväg den första skottsalvan genom att på ett grundligt men kanske inte helt genomtänkt sätt gå till attack mot Ferguson och dennes påstådda inflytande inom engelsk fotboll, läsandes innantill från ett papper rabblandes ett antal ”fachts”.

Vad som fick Benitez att gå över gränsen, vid sidan av några egentligen rätt oskyldiga kommentarer från Ferguson angående spelschemat i allmänhet, förblir oklart. Ferguson blev dock knappast svaret skyldig och avfärdade Benitez utfall som ”stört” och Benitez själv som ”möjligen bitter”. Kanske ville Benitez tillföra sitt eget lag energi i en annalkande titelstrid genom att spela på ”vi mot dem”-känslan mellan Liverpool och Man Utd.

Men alltsedan dess har det varit uppenbart att dessa båda managers helt enkelt inte gillar varandra. Både Benitez och Ferguson har tagit tillvara på de flesta chanser att dela ut småhugg till varandra, och Ferguson tvekade knappast att pika Benitez vid ett flertal tillfällen sedan han tvingades lämna först Liverpool och därefter Inter.

(2) Brian Clough och Don Revie

Om två managers någon gång kan sägas ha hatat varandra så var det möjligen just Clough och Revie. Om vi ska tro filmen The Damned United så startade illviljan mellan dessa båda när Derby, med en ung Clough som manager, skulle möta Leeds i en cupmatch, och Revie helt enkelt medvetet eller omedvetet ignorerade en uppspelt Clough.

Just kampen mellan Derby och Leeds skulle forma båda dessa managers relation till varandra. Till stor del var det en fråga om kulturkrock. Clough menade, likt en förhistorisk Arsene Wenger, att Leeds spelade en brutal och regelvidrig fotboll. Själv stod han för ett mer estetiskt fotbollsideal. Revie var samtidigt en del av ett etablerat fotbollsetablissemang inom engelsk fotboll som Clough var en ung utmanare av.

Samtalet eller meningsutbytet mellan de båda när de sitter tillsammans i en TV-studio under 1974 är legendariskt. Det är svårt att föreställa sig att två kollegor inom samma profession, mellan vilka det alltid ändå brukar finnas någon form av lojalitet, faktiskt attackerar varandra så öppet och offentligt som båda dessa gör.

Att det hela kanske når sin kulmen just 1974 är inte särskilt märkligt. Clough har då precis tagit över som ersättare i Leeds United efter just Don Revie. Ett beslut av Leeds klubbstyrelse som man kan tänka sig att Revie starkt emotsatte sig. Det hela blev ett kortlivat fiasko som tog slut efter 44 dagar, där Clough gick till frontalangrepp mot Leeds hela klubbkultur.

(1) Alex Ferguson och Arsene Wenger

 

Den rivalitet som ändå får anses som mest långvarig, och som kan sägas ha definierat mer eller mindre hela Premier League-eran, är den mellan Ferguson och Wenger. Naturligtvis också en symbol för Man Utd och Arsenal som under sex år runt millennieskiftet var de två dominerande klubbarna inom den engelska fotbollen.

Wenger var förhållandevis okänd inom engelsk fotboll när han kom till Arsenal och förde med sig många nya metoder med vilka han byggde upp Arsenal till ett formidabelt hot för Man Utd. Ferguson var knappast helt bekväm med denna nya situation och hade vare sig i ord eller handling särskilt mycket till övers för Wenger.

I någon mening var konflikten mellan Ferguson och Wenger helt säkert också en kamp mellan två helt olika personligheter. Ferguson framstod och ville säkert gärna också framställa sig som arbetargrabben som kämpade i sitt anletes svett. Mot detta ställdes Wenger som den intellektuelle aristokraten vars spetsiga sarkasmer bet minst lika bra som Fergusons mer trubbiga våld.

Alla vapen var tillåtna i kampen mellan dessa båda kraftpaket, allt från rena småaktigheter till direkta förolämpningar. Så het var konflikten mellan dessa båda i början av 2000-talet att Premier League vid flertalet tillfällen fick gå in och av säkerhetsskäl förmana de båda att lugna ned sig, särskilt inför viktiga möten lagen emellan.

Möjligen kulminerade det hela under 2003 och 2004. Inte minst i samband med det så kallade Pizzagate på Old Trafford, sedan Man Utd med enligt Arsenal och Wenger smått otillåtna medel brutit Arsenals förlustfria ligasvit. Konflikten mellan dem båda vattnades därefter ut. Möjligen på grund av att det nya hotet från Chelsea drog uppmärksamheten till sig. Möjligen på grund av att Arsenal inte längre framstod som samma hot.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Gästblogg: Psykologins betydelse inom fotbollen

Det finns många faktorer som kan påverka utgången av en fotbollsmatch. Väder och vind, konstgräs/naturgräs, lagens form, skador, utvisningar, domarmissar och liknande kan verkligen påverka slutresultatet. Samtliga nämnda förutsättningar kan man kalla för fysiska faktorer. De fysiska faktorerna används ofta som ursäkter vid nederlag. Hur många gånger har man inte hört en tränare, vars lag precis har förlorat, skylla allt på domaren? Eller på att planen var dålig? Eller på snön som vräker ner?

Men det finns ytterligare ett fenomen som kan påverka ett resultat minst lika mycket som en snöstorm eller en usel domare. Nämligen de psykologiska faktorerna; det som pågår innanför en spelares pannben. Nervositet och prestationsångest är två vanliga uttryck som de flesta känner till. Det finns många idrottare, både på proffs- och amatörnivå, som har problem med olika former av ångestpåslag. Man skulle i vissa fall kunna likna det vid en mental barriär, som kan ses som omöjlig att klättra över. Med andra ord, pressen kan helt enkelt bli för stor. Många idrottspsykologer menar att det finns två typer av press:

Inre press:Pressen som en idrottare sätter på sig själv.

Yttre press:Press som skapas av andra människor, t.ex fans, lagkamrater, släktingar, tränare osv.

För ett proffs, ta Man Utds nya tränare Louis van Gaal som exempel, är både den inre och yttre pressen enorm. Han är van att vinna, han vill vinna, han måste vinna. Man Utd-fansen har enorma krav på hans lagbygge, särskilt efter den misslyckade fjolårssäsongen. Media skriver att han är den som ska upprätthålla och bygga vidare på den så framgångsrika Sir Alex Ferguson-eran. Samtidigt skulle det vara ett bakslag för van Gaal personligen om hans sejour i Man Utd blev misslyckad. Det är ett prestigefyllt jobb, och pressen kommer inte att minska. Tvärtom.

Helgens match mellan Leicester och Man Utd är ett ganska bra exempel på hur viktig psykologin faktiskt är i fotboll. Om man exempelvis jämför klubbarnas historia, spelarnas löner och meriter, tränarnas löner och meriter, tröjförsäljning och ekonomi, så finns det absolut ingenting som talar för att Leicester ens ska ha en chans mot Man Utd. Om båda lagen hade presterat på toppnivå under 90 minuter hade Man Utd troligtvis vunnit relativt enkelt, i alla fall om man jämför startelvorna på pappret. Men det gjorde de inte. Varför?

Momentumär ett bra ord att använda i sammanhanget. Inom fysiken brukar man enkelt säga att momentum är produkten av ett objekts massa och hastighet. Ett lag med momentum tenderar att prestera över sin egentliga förmåga, vilket kan leda till häpnadsväckande resultat. Man Utd kände sig förmodligen väldigt bekväma med en 3-1-ledning mot Leicester. Då kom 3-2. Visst, Rafael kommer hävda att han borde ha haft frispark i duellen mot Vardy i situationen som föranledde straffen. Möjligt att han har rätt i det. Men Mark Clattenburg ansåg inte att Rafael skulle ha någon frispark, och det är domarens beslut som gäller. Rafael ville naturligtvis göra rätt för sig och ta tillbaka bollen från Vardy, men det ledde istället till att Leicester fick straff. Straffen sattes säkert i mål av David Nugent och Leicester fick kontakt. Troligtvis så var det känslan av kontakt som gjorde att de fick ny energi.

Tillbaka till den mentala barriären. Efter det att Nugent satte straffen till 2-3 hände något. Svårt att säga om Leicester blev mycket bättre eller om Man Utd blev mycket sämre, förmodligen något mellanting, men det intressanta kvarstår. Man skulle kunna säga att Man Utd kraschade rakt in i barriären samtidigt som Leicester flög över den. När Cambiasso satte 3-3 kunde man ana hur matchen skulle sluta. Louis van Gaals mannar lyckades inte resa sig för att klättra över barriären, samtidigt som Leicesterspelarna var motiverade till tusen. Om inte det (på pappret) starkare laget klarar av att resa sig efter en sådan kalldusch, som Nugents 2-3-mål verkligen var, så kommer det lite sämre laget nästan alltid att vinna på ren vilja. Man Utd rasade samman medan Leicester spelade på den absoluta toppen av sin kapacitet. Undertecknad har svårt att tro att det skulle kunna ske utan de psykologiska faktorerna.

Vad tror ni?

/Adam

Peter Hyllman

Låt vinnarna av Ligacupen och FA-cupen spela i Champions League!

Ikväll rullar den tredje omgången av Ligacupen igång med tio matcher, innan onsdagen avslutar omgången med ytterligare sex matcher. Några omspel är ju inte aktuella i Ligacupen, så vi vet att senast imorgon kväll så vet vi vilka lag som möter varandra i åttondelsfinal.

Lite småtypiskt den här omgången är att så många Premier League-lag ställs mot varandra. Hela fem av de 16 matcherna den här omgången står mellan lag från Premier League. De enda lag som möter motstånd från lägre divisioner är Liverpool, Chelsea, Man City och Tottenham. Vilket så klart betyder att på sin höjd nio av de 16 lagen i åttondelsfinalerna spelar i Premier League den här säsongen.

Man kan så klart känna att det är lite olyckligt att just dessa Premier League-lag ska ställas mot motstånd från lägre divisioner. Händelsevis alltså just de lag som kanske allra minst skulle behöva det. Å andra sidan så var det sex Premier League-lag som gick på pumpen i förra omgången mot motstånd från de lägre divisionerna.

Av matcherna ikväll så håller jag ett särskilt öga på:

  • Arsenal vs Southampton
  • Liverpool vs Middlesbrough
  • Derby vs Reading

Det pratas ju ofta om Ligacupen och FA-cupen och det brukar beklagas, av vissa, hur dessa anrika cupturneringar har minskat i betydelse tack vare framväxten och tillväxten av Premier League och Champions League. En fjärdeplats i ligaspelet, eller att hamna ovanför nedflyttningsstrecket, ses normalt sett som mer värd än en cuptriumf.

Alla bemödar sig så klart inte med att se detta som ett problem. Men om man nu är av uppfattningen att cupspelet har ett egenvärde, och att man ska göra det mesta möjliga av de cuper och ligor som faktiskt finns, så är egentligen den enda meningsfulla lösningen att koppla tydliga och viktiga incitament till dessa cuper.

Ett radikalt förslag vore således att säga att de lag som vinner FA-cupen respektive Ligacupen är kvalificerade till Champions League, vid sidan av två lag från ligaspelet, där ligatvåan får kvala. Det skulle i ett ögonblick förhöja dessa cupers status och det aktiva intresset för dessa cuper hos samtliga inblandade lag.

Den snabba invändningen är självklart både uppenbar men även uppenbart institutionaliserad. Varför ska man ge Champions League-platser till vinnarna i uppenbara Kalle Anka-turneringar, så att säga? Men det är ju just det som är poängen. Koppla dessa turneringar till Champions League, och det kommer inte längre vara några Kalle Anka-turneringar.

Delvis grundar sig självklart också motståndet mot idén i ett bevakande av sina egna intressen. Cupspel är alltid cupspel, och mer svårförutsägbart än ligaspel, skrällar inträffar betydligt lättare. Det mesta kan hända i en enskild match, men ett ligaspel är mer förutsägbart och lättare att kontrollera. Kvalificering via ligaspel känns helt enkelt tryggare.

Men här finns också en viktig anledning till att ge cuperna Champions League-status, allra helst för de som beklagar sig över fotbollens ojämnhet och orättvisor. Kvalificering via cupspel ger fler lag en bättre och mer realistisk chans och kommer på sikt leda till att de ekonomiska och sportsliga villkoren mellan alla lag blir mer jämlika.

Dessutom finns det en principiell sportslig fördel med förslaget. Champions League kritiseras ofta för att vara en turnering för både vinnare och förlorare, det går att delta i turneringen utan att faktiskt ha vunnit något. Vilket givet vad idrott på den här nivån ändå går ut på kan kännas lite märkligt.

Det har blivit allt vanligare att det lag som vinner Champions League inte ens är regerande mästare i sin egen liga. I vissa avseenden märker man till och med att det är en fördel för ett lag att hävda sig i Champions League om de inte samtidigt är inblandade i titelstriden på hemmaplan. Och då känns det som om man har hamnat snett på något vis.

Vad det här förslaget faktiskt skulle innebära, det vill säga att vinnarna av Premier League, FA-cupen och Ligacupen är direktkvalificerade till Champions League, samtidigt som ligatvåan får kvala, är att man måste ha vunnit en titel för att få spela i Champions League. Då blir det inte längre något snack om att fjärdeplatser är viktigare än cuptitlar.

Dessutom skulle konkurrensen i toppen av Premier League spetsas till och dramatiseras ytterligare. Från att i nuläget en handfull storklubbar ska slåss om fyra platser så har de helt plötsligt bara två att bråka om. Något som helt säkert skulle leda till en ytterligare kvalitetshöjning.

Jag vet inte om jag egentligen är för eller mot det här förslaget. Men det är helt klart en intressant tanke som definitivt adresserar många av de problem som folk ofta lyfter fram inom engelsk den engelska cup- och ligafotbollen.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Hörnan #5: Bittert efterspel på Etihad

Veckans lag

:::

Bubblare:

Craig Dawson, West Brom
Cheick Tioté, Newcastle
David Jones, Burnley
James Milner, Man City
Laurent Koscielny, Arsenal
Victor Moses, Stoke

:::

Tankar och slutsatser:

Bittra miner i Man City efter den oavgjorda matchen mot Chelsea. Detta trots att laget räddade en poäng med en man mindre på planen med bara minuter kvar av matchen. Manuel Pellegrino (?) karaktäriserade Chelsea som ett litet lag, likt Stoke, och det är väl oklart om det är Chelsea eller Stoke som ska ta mest illa upp av det.

Vad man nu än anser om José Mourinhos sätt att bemöta kritiken genom att förvanska Pellegrinis namn, så kan man ändå tycka att han har en poäng i det dumma i att i efterhand kommentera och kritisera hur motståndet väljer att spela fotboll.

På något sätt är det ändå väldigt vackert att det är just Frank Lampard som slår in kvitteringen för Man City. Här får jag nog säga att jag fick fel när jag trodde att Lampard inte alls skulle få någon framträdande roll i Man City under höstsäsongen.

Det råder ingen direkt tvekan om att Mesut Özil absolut gjorde en bra insats borta mot Aston Villa. Men frågan är om tre minuters allmän briljans, och fullständig jackpot, verkligen är tillräckligt för att påverka slutsatsen att Arsenal måste förvänta sig mer av världsspelaren.

Fantastisk insats av Leciester som gör vad inget annat lag i Premier League-historien har mäktat med. De vänder ett tvåmålsunderläge mot Man Utd till vinst. Inte minst Jamie Vardy var strålande i Leicester, som rent fysiskt dominerade matchen centralt på planen.

Matchen var i övrigt ett enda stort dokument över den kritik som riktats mot Man Utds agerande under transferfönstret. De är livsfarliga framåt men alldeles för tunna i defensiven. Att inte kunna stänga en match mot en nykomling när man vid två tillfällen, dessutom en bit in i andra halvlek, leder med två mål är naturligtvis fruktansvärt underkänt.

Underkänt får också Liverpool som aldrig riktigt kom in på banan mot West Ham. Nu har knappast Liverpool samma systematiska bekymmer som Man Utd, men även Brendan Rodgers lär ha en hel del huvudvärk vad avser lagets prestation och möjlighet att nå Champions League också kommande säsong.

Samtidigt så var det väl en bra omgång att tappa poäng i om man ser det på det viset. För samtidigt förlorade ju nämligen även Man Utd, Tottenham och Everton, tre av de direkta konkurrenterna om dessa Champions League-platser. Å andra sidan surt då att inte dra nytta av dessa poängtapp.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Kan Man City hitta ett sätt att knäcka José Mourinho?

Lite känns det som att det den här säsongen är en engelsk ”stormatch” i princip varenda omgång. Naturligtvis ökar möjligheterna till detta nu när det kan sägas finnas sex engelska storklubbar, men den misstänksamme skulle kanske också kunna ana att SKY och TV-bolagen har haft ett och annat ord med i laget angående spelschemat.

 

Hur som helst går inte dagens stormatch av för hackor. Man Utd beger sig till King Power Stadium för att möta klassiska Leicester City. Nej, jag skämtar bara. Man City och Chelsea drabbar naturligtvis samman senare på kvällen på Etihad, i vad som får betraktas som en tidig titelshowdown mellan de två lag som på förhand får anses vara favoriter till ligatiteln.

 

Chelseas inledning på ligasäsongen har ju varit i det närmaste perfekt med tolv poäng på sina fyra första matcher. Man Citys inledning har inte varit lika lysande. Oavgjort borta mot Arsenal får i och för sig betraktas som ett godkänt resultat, men förlusten på hemmaplan mot Stoke måste på samma sätt ses som en väldig missräkning.

 

Å andra sidan så kan det här sägas vara Chelseas första riktigt stora prövning i ligaspelet. En bortamatch mot Everton är förvisso alltid tuff, men har ändå inte riktigt samma dignitet som en bortamatch mot en direkt titelkonkurrent som Man City, som trots allt ändå under den här säsongen redan har avverkat både Arsenal och Liverpool.

 

Man City behöver onekligen vinna den här matchen, precis som alltid är fallet för topplag som vill vinna ligatiteln. På hemmaplan skall man vinna, alldeles oavsett motstånd. Samtidigt har Chelsea och José Mourinho viss erfarenhet av att åka till fiendens hemmaplan och åka därifrån med alla tre poäng. De gjorde det vid upprepade tillfällen förra säsongen, både mot Liverpool och Man City för övrigt.

 

Chelsea är för övrigt ruggigt bra i just sådana här toppmöten. Förra säsongen plockade de hem 16 av 18 möjliga poäng mot Liverpool, Man City och Arsenal, lagen som slutade på någon av de fyra första platserna. De har vunnit sina fem senaste bortamatcher i Premier League, och har inte förlorat på bortaplan sedan i mars.

 

Man City å sin sida har en inte lika lysande statistik. De förlorade sex matcher förra säsongen, varav tre av dessa förluster kom mot något av de fyra första lagen. De förlorade en match mot Liverpool, på Anfield, och de förlorade båda matcherna mot Chelsea. Så även om Man City är formidabla motståndare, inte minst på Etihad, så kan Chelsea ta sig an uppgiften med viss tillförsikt.

 

Man kan så klart fråga sig vad denna till synes betydelsefulla skillnad i mental karaktär kan bero på. Möjligen är Chelsea lite tuffare i motgång samtidigt som Man City möjligen är något mer beroende av medgång. En intressant omständighet, även det från förra säsongen, är att Man City hamnade i målmässigt underläge vid sju tillfällen under säsongen, och förlorade fyra av dessa matcher.

 

Att vända på en matchbild som börjar gå dem emot är således kanske inte Man Citys största styrka. Vilket vi fick ännu en indikation på i lagets senaste hemmamatch i ligan, mot Stoke. Så för Chelsea kan det alltså sägas vara viktigt att kontrollera matchbilden inledningsvis, och på så vis hindra Man City att få någon vind i sina segel.

 

Med ett ökat antal stormatcher i Premier League, och med stormatcher mer eller mindre varje helg nu för tiden, så finns så klart en ökad risk för att enskilda matchers hype och betydelse byggs upp till överdrift. Enskilda matcher är sällan helt och hållet avgörande, ligaspel är på vis skilt från cupspel. Men det fråntar inte dessa matcher att de fortfarande är väldigt betydelsefulla.

 

Och en match mellan Man City och Chelsea är för närvarande det största och det tyngsta som engelsk fotboll har att erbjuda. Motsvarande match förra säsongen lockade några av Premier Leagues högsta tittarsiffror någonsin, vilket också vittnar om matchens globala appeal. Där La Liga har El Classico så har Premier League The Cashico.

 

:::

 

Be Champions!!

Peter Hyllman

Fysik och försvar har tagit Aston Villa till tabelltoppen

Saker och ting blir inte alltid som man förväntar sig. Vad gäller Aston Villa så hade jag exempelvis förväntat mig ännu en säsong för dem långt ned i tabellens mörkare källarutrymmen. Nu finns i och för sig så mycket kvar av säsongen att detta fortfarande kan bli fallet, men att Aston Villa ligger tvåa i ligan efter fyra omgångar får ändå ses som oväntat.

 

Tre vinster och en oavgjord på de fyra första matcherna den här säsongen, Aston Villa är alltså obesegrade i ligaspelet så här långt och mest meriterande hittills är naturligtvis förra omgångens vinst på Anfield mot Liverpool. En seger de alls inte behöver be om ursäkt för heller. Bakom segern låg en tät och disciplinerad defensiv som Liverpool helt enkelt inte förmådde bryta ned.

 

Oväntat är kanske också Aston Villas utveckling. När Paul Lambert tillsattes för rätt precis två år sedan så såg de flesta framför sig ett snabbt och snyggt spelande Aston Villa, likt den fotboll som Norwich presterade med Lambert som manager. Vad som i själva verket har varit fallet den här säsongen är ett lågt liggande fotbollslag, som överlåter det huvudsakliga bollinnehavet till motståndarna, och därefter kontraslår reptilsnabbt.

 

Om Stoke för några år sedan var ett Stoke på höjden, så kan kanske Aston Villa nu börja betraktas som ett Stoke på längden.

 

Det är oväntat eftersom Aston Villa under senare år snarare har framstått som ett ungt lag bestående av engelska spelare som helt enkelt varit lite för tunna och lite för naiva för att på riktigt kunna hävda sig mot mer cyniskt spelande motstånd. Omställningen är således påfallande, och kanske har anställningen av Roy Keane som assisterande manager bidragit med något i den riktningen.

 

Keane själv var ju knappast känd för att ligga fingrarna mellan på fotbollsplanen, och mycket av Aston Villas inställning, kampmoral och fysiska spel på Anfield, där inte minst Mario Balotelli effektivt plockades bort från matchen, bar Keanes prägel.

 

Aston Villas framgångar hittills under säsongen har huvudsakligen varit defensiva till sin karaktär. Laget har bara släppt in ett mål hittills på fyra ligamatcher, vilket är ett enastående facit. En framträdande gestalt i Aston Villas försvar är Nathan Baker, som har översatt talang till mycket hög kvalitet i Premier League.

 

Men om Aston Villa har haft en riktigt bra säsongsinledning så markerade matchen mot Liverpool startskottet på en matchsvit som onekligen kommer visa Aston Villa och deras supportrar vad lagets status verkligen är. Dagens match mot Arsenal följs upp av matcher mot Chelsea, Man City och därefter Everton på Goodison Park. Topp fem i fjolårets ligatabell på fem matcher således.

 

En hemmamatch mot Arsenal kan i det perspektivet framstå som en relativt sett lätt match. Men så är naturligtvis inte fallet. Arsenal kommer utan tvekan sätta Aston Villas försvar på prov och frågan är om Aston Villa på hemmaplan, klarar av att spela lika lågt och disciplinerat som de fann motivationen att göra på Anfield.

 

Ska Aston Villa samtidigt försöka utnyttja Arsenals svagheter så måste de själva sätta deras försvar på prov. Det är försvaret som för tillfället är Arsenals akilleshäl men om Aston Villa blir för ivriga i att försöka dra nytta av detta så öppnar de även upp sig själva för Arsenals offensiva spelare.

 

Känslan är att Aston Villa har haft en lysande säsongsinledning baserat på en hård och säker defensiv. Men ska Aston Villas säsong fortsätta gå ungefär lika bra så behöver laget också bli mer av ett hot offensivt, bli tryggare i sitt eget bollinnehav och i större utsträckning förmå att skapa egna målchanser. Spelare som Fabian Delph och Tom Cleverley kan bidra mycket till en sådan utveckling, likaväl som Christian Bentekes återkomst från skada.

 

Men i de kommande matcherna är det kanske ändå defensiven som får anses vara det mest prioriterade. Aston Villa går knappast ut mot Arsenal, Chelsea och Man City och hoppas på att vinna mot dem i offensiv slagstyrka. Man går inte in i en shoot-out med motståndare som har obegränsat med ammunition, utan man får vara lite smartare än så.

 

En rimlig förhoppning för Aston Villa efter fem matcher mot Liverpool, Arsenal, Chelsea, Man City och Everton på Goodison Park hade kanske varit fem poäng. De har redan spelat hem tre poäng. Så efter åtta matcher, varav fem matcher mot tuffast möjliga motstånd, så kan Aston Villa fortfarande ha ett väldigt bra utgångsläge.

 

Och någon nedflyttningsstrid verkar i så fall inte alls aktuell den här säsongen.

 

:::

 

Be Champions!!

Peter Hyllman

Solskjaer lämnar Cardiff på grund av resultat, inte filosofiska skillnader

Efter sju omgångar spelade av säsongen, och med åtta inspelade poäng på dessa sju matcher, så avgår Ole-Gunnar Solskjaer som manager för Cardiff. Eller uttryckt annorlunda så är han och Cardiffs ägare och klubbledning helt överens om att det nu är dags att gå skilda vägar.

 

Det är knappast första eller sista gången något sådant händer inom den engelska fotbollen. Men det är ovanligt att det sker i ett sådant moln av grötiga och flummiga formuleringar, där Solskjaer först hänvisar till ”filosofiska skillnader” för att både han själv och klubbens företrädare därefter ägnar avsevärd energi åt att konstatera hur goda vänner de blivit.

 

Vilka dessa filosofiska skillnader faktiskt är som Solskjaer pratar om utvecklas aldrig riktigt. Möjligen handlar det om att Cardiffs klubbledning tyckte det var viktigt att vinna fotbollsmatcher samtidigt som Solskjaer har blivit så stöpt i modern norsk idrottsideologi att han inte längre anser det vara viktigt att vinna fotbollsmatcher.

 

Bakgrunden är alltså att Ole-Gunnar Solskjaer tillsattes vid nyår med uppgiften att rädda Cardiff kvar i Premier League. Ett uppdrag han misslyckades tämligen spektakulärt med, inte minst eftersom Cardiff förlorade tolv av de 18 ligamatcher i Premier League som Solskjaer ansvarade för. Den här säsongen har Cardiff bara vunnit två av sina första sju matcher i The Championship.

 

Solskjaer gjorde alltså succé i Molde men det visade sig också lite som väntat i Cardiff och Premier League att han inte längre befann sig i Norge. Alex Ferguson, Solskjaers mentor i manageryrket, lyfter ofta fram att man som ung manager måste vara mycket nogräknad med vilken klubb och vilken ägare man väljer att arbeta för. Man kan fråga sig i vilken utsträckning Solskjaer tog till sig det rådet i sitt beslut att arbeta för Cardiff och Vincent Tan.

 

Det är samtidigt hyfsat lätt förståeligt att Solskjaer ville ta chansen när han väl fick den att pröva sina managervingar i Premier League. Det är trots allt i engelsk fotboll han fostrats och fått sin huvudsakliga fotbollsbildning, och det är där han först och främst känner sig hemma i sitt yrkesliv. Men Cardiff just i det läget han tog över klubben var helt fel val.

 

Hans misslyckande i Cardiff sätter dock vissa perspektiv på hans kapacitet som manager i nuläget. Sådana perspektiv verkade till viss del saknas för bara några år sedan när väldigt många på allvar menade att han var den önskvärde efterträdaren till Alex Ferguson som Man Utds manager, ett betydligt mer komplicerat och krävande uppdrag än Cardiff.

 

Det går ofta romantik i sådana där önskemål. Mer sällan är de faktiskt förankrade i någon särskilt välgrundad research och bedömning. Vanligt är också att gamla spelares managerkompetens inledningsvis överskattas i en from förhoppning om att framgång på planen lätt ska översättas i framgång vid sidan av planen.

 

Positivt för Ole-Gunnar Solskjaer är emellertid att han och Cardiff ändå tar avsked i positiv anda. Det förmedlar en bra känsla och bör öka hans fortsatta anställningsbarhet inom engelsk fotboll. Kanske kände sig Cardiff och Vincent Tan tvingade, för att undvika missförstånd, att betona sin vänskap med Solskjaer efter deras mycket offentliga avrättning av den förre Cardiffmanagern Malky Mackay tidigare under säsongen.

 

Solskjaer has lost it! Men vem tar över efter honom som manager för Cardiff, vem vill ta chansen att jobba med sådana krav och förväntningar om omedelbar uppflyttning tillsammans med en ägare och klubbledning som inte alltid framstår som de mest sympatiska uppdragsgivarna att arbeta för?

 

Cardiff är för övrigt inte det enda Premier League-nedflyttade laget i The Championship det går tungt för. Fulham ligger hjälplöst sist i The Championship med blott en inspelad poäng på sina första sju matcher, och med sex gjorda mål men hela 18 insläppta. Mindre än ett gjort mål per match alltså men mer än två insläppta mål per match.

 

Jag trodde inte att Ole-Gunnar Solskjaer skulle följa med Cardiff ned i The Championship, och nu är han borta. Jag trodde heller inte att Felix Magath skulle följa med Fulham ned i The Championship, och rätt mycket talar för att inte heller han blir särskilt långlivad där efter en sådan här säsongsinledning. Så både Cardiff och Fulham ser sig nog om efter ersättare.

 

:::

 

Be Champions!!

Peter Hyllman

Problemet med Skottland…

Om Sverige stod inför ett val i söndags, som slutade olyckligt på fler sätt än ett, så står för tillfället Storbritannien och Skottland inför ett om möjligt ännu större och mer olycksbådande val. Idag röstar nämligen det skotska folket om fortsatt tillhörighet i Storbritannien eller egen självständighet.

 

I vågskålarna hittar vi naturligtvis både historia och nationell självkänsla tillsammans med en säkert på flera sätt välgrundad känsla av att de politiska beslutsfattarna i London inte i första hand har Skottlands väl och ve längst fram på hjärnbarken. Historia och tradition väger säkert tungt även för de som motsätter sig att Skottland bryter sig ut, men där finns helt säkert också en ovilja att se ett uppdelat rike.

 

Nu är det där kanske mest en fråga om politisk och ekonomisk kontroll. För i själva verket så har ju det brittiska riket ändå varit uppdelat mellan England, Skottland, Wales och Nordirland under lång tid och på väldigt många områden, inte minst kanske då inom fotbollen.

 

Konstigt är kanske inte det. Få saker utgår så tydligt från en idé om nationell stolthet och självkänsla som fotbollen. Fotbollen har även organiserat sig runt nationella strukturer och organisationer som naturligtvis är väldigt svåra att bryta upp när de väl har hunnit etablera sig. Ovanlig är den maktbyråkrati som frivilligt avhänder sig sitt område.

 

Det där har ju emellertid väckt en del förundran runt om i världen. Andra länder kan kanske undra hur det kommer sig att de brittiska öarna får ställa upp med fyra landslag och inte bara ett. Vilket egentligen är en inte särskilt mycket mer begåvad invändning än att undra över varför Skandinavien får ställa upp med fyra landslag och inte bara ett.

 

Nationella gränser är i själva verket rätt godtyckliga, vilket mänsklighetens historia onekligen bidrar med många bevis på. Makt, våld, politik, ekonomi, kultur och vanans makt formar och omformar dessa kontinuerligt. Dessutom är det knappast så att England och Storbritannien historiskt sett har vunnit på att vara uppdelade på det här viset inom fotbollen, snarare tvärtom.

 

Rent landslagsmässigt är situationen naturligtvis den att England är den enda nationen som lyckas stå sig i den internationella konkurrensen på ett något så när anständigt sätt. Men från den engelska landslagskroppen har då tre smånationer brutit sig ut som var och en har väldigt marginella möjligheter att alls kvalificera sig för några mästerskap.

 

Ser vi till den på de brittiska fotbollsöarna så eftersatta tekniska och taktiska utvecklingen av unga spelare så är detta till stor del en fråga om storleken på upptagningsområdet. Det brittiska upptagningsområdet är litet nog som det är utan att splittra upp det på fyra olika områden.

 

Där Skottland idag alltså röstar om ett större mått av självständighet gentemot England och Storbritannien så borde alltså de brittiska fotbollsförbunden istället rösta om ett större mått av samhörighet. Det handlar inte bara om landslagen utan i förlängningen också om klubblagen och om ligaspelet, som skulle utvecklas av att göra gemensam sak.

 

Det vore enligt mig det bästa för den brittiska fotbollen. Men mäktiga politiska och ekonomiska egenintressen håller naturligtvis emot. Självklart är både Celtic och i förlängningen även Rangers motvilliga att ge upp närmast garanterat Champions League-spel.

 

Samtidigt skulle helt säkert de ökade intäkterna från spel i Premier League delvis kompensera för detta. Med ett som jag anser det naturligt och konsekvent antal lag i Premier League om 24 lag, och således en ökning av antalet lag, så skulle det även kunna gå att genomföra utan några större praktiska problem.

 

Längre ned skulle praktiska problem kunna börja uppstå. Men det vore inte första gången i fotbollshistorien som olika seriesystem har slagits samman, och det finns naturligtvis metoder för detta.

 

:::

 

Jobbiga resultat för de engelska lagen i Champions League. Man City hade onekligen en poäng halvvägs ned i säcken med sig hem innan de i matchens absoluta småskede släppte grisen ur säcken. Jerome Boateng av alla människor, släkten är värst.

 

Ikväll går Tottenham och Everton in i Europa Leagues gruppspel. Och inte ser det ut att bli så särskilt mycket lättare matcher. Partizan på bortaplan för Tottenham är en riktigt svår uppgift, samtidigt som Everton hemma på Goodison Park ska försöka betvinga Wolfsburg.

 

:::

 

Be Champions!!

Peter Hyllman

Bayern utgör mandomsprovet för Man City i Champions League

Gruppspelet är sällan den mest upphetsande delen av en Champions League-säsong. Tvärtom så kan det i många avseenden kännas som en tämligen trälig transportsträcka. Möjligen med undantag för några grupper eller några enskilda matcher.

Kvällens match mellan Bayern München och Man City är ett sådant undantag, precis som den gruppen som även innehåller Roma och CSKA Moskva måste ses som ett sådant undantag. Det är faktiskt en grupp som kan bli spännande. Roma är ett lag med hög kvalitet och CSKA Moskva kanske inte själva kan vinna gruppen men de kan definitivt utgöra ett störningsmoment.

Det finns också den där frågan om att det faktiskt är viktigt att vinna gruppen, för att få ett något mer lätthanterligt motstånd i slutspelet. Man City har på sina tre säsonger i Champions League misslyckats med att ta sig vidare från gruppspelet två gånger och slutade tvåa i gruppen ifjol. Efter Bayern München av alla lag.

Det börjar bli något av en vana för Man City att ställas mot Bayern München i gruppspelet. Det här är tredje gången på fyra Champions League-säsonger som de möts, och Man City har ännu inte lyckats sluta före Bayern vid något enda tillfälle.

Däremot kryper de närmare. 2011-12 slutade de tre poäng efter Bayern i gruppspelet och 2013-14 slutade de på samma poäng, med blott målskillnad eller möjligen en felräkning från Manuel Pellegrini som enda skillnaden mellan de båda klubbarna. Om tendensen alltså håller i sig så vore den bedrägligt logiska slutsatsen att Man City den här gången ska komma före Bayern.

På något vis känns det som om Bayern München har blivit måttstocken mot vilken Man City måste förhålla sig för att lyckas med sin målsättning att bli en etablerad europeisk storklubb i Champions League. Ungefär som Juventus var för Man Utd för 15-20 år sedan, eller som Barcelona var för Chelsea för ungefär tio år sedan.

En sorts fotbollens mandomsprov med andra ord.

Utan tvekan är både Bayern München och Man City två stora och resursstarka europeiska storklubbar. Utan att förringa Man Citys på sitt sätt anrika historia så har emellertid Bayern en helt annan tradition inom den europeiska fotbollen än vad Man City har. Men det är heller inte allt som skiljer de båda klubbarna åt.

Båda klubbarna kan i någon mening sägas vara det bästa som tysk respektive engelsk fotboll just nu har producerat, båda klubbarna är hur som helst regerande ligamästare. Men Bayern har den för dem stora fördelen att vara helt dominerande som fotbollsklubb inom tysk fotboll, samtidigt som Man City är en av sex dominerande fotbollsklubbar inom engelsk fotboll.

Det gör konkurrenssituationen lugnare för Bayern och förenklar också en mer långsiktig planering för dem. De kan också välja att fokusera mer specifikt på Champions League, ofta säkra i vetskapen att de har mer marginal att arbeta med i det egna ligaspelet. Deras kortare ligasäsong, med endast 34 omgångar, är även det en faktor som underlättar och leder till mindre slitage och energiläckage.

Bayern har emellertid även en del viktiga institutionella fördelar. De har till skillnad från Man City inte bara fått en säck pengar slängd över klubben, utan har fått bygga upp sina resurser genom långsiktigt hårt och disciplinerat arbete både på och vid sidan av planen. Med ett sådant arbete följer också en kompetens, ett strategiskt och organisatoriskt lärande, och en hög kvalitet i allt man tar sig för.

Agerar Man City klokt, och allt tyder på att de faktiskt gör det, så är dock det där en fördel som Bayern, Barcelona, Real Madrid, Arsenal med flera inte kan räkna med att ha i all evighet. Men det är en långsiktig process som tar mer än några år att ta sig igenom.

Men ikväll är det en match mellan två fotbollslag, vare sig mer eller mindre. Och det är dessutom en match mellan två lag som försöker spela utifrån varianter av en liknande spelidé. Bayern utgår naturligtvis mycket från Pep Guardiolas tankar och idéer, och Man City valde ju för ett drygt år sedan tämligen ökänt att eftersträva spansk fotbollsholistik, där klubbledningen är rekryterad från Barcelona som därefter anställde Manuel Pellegrini som manager.

Bayern har fördelen av hemmaplan och, även om Man City vann borta mot Bayern förra säsongen, så är det den här gången inte en match där båda lagen är klara för slutspel och där även grupplaceringen är i praktiken avgjord. Mer av skarpt läge den här gången alltså och det blir således en mäktigt tuff uppgift för Man City.

Mäktigt tufft blev det även för Arsenal igår kväll som gjorde en förhållandevis blek insats borta mot Dortmund. Nu är förlust i första gruppmatchen, och just i den bortamatchen, inte någon katastrof, men det sätter onekligen en större press på Arsenal inför fortsättningen. Inte minst inför bortamatcherna mot Anderlecht och Galatasaray.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Är Arsenal eller Liverpool mest framgångsrika i Champions League?

Det är kanske inte den mest glamourösa tillställningen som gick att tänka sig. Men när Liverpool ikväll sparkar av matchen på Anfield mot Ludogorets från Bulgarien så markerar det ändå en stor och välförtjänt höjdpunkt för klubben, återkomsten till Champions League efter fyra långa säsonger i europeisk exil.

Nu är det så klart inte vilken klubb som helst som återvänder till Champions League. Bara under den senaste tioårsperioden har Liverpool spelat två finaler i turneringen och vunnit den en gång. Traditionen av europeisk cupfotboll vilar tung på Anfield.

Detta mer än något annat förklarar hur Liverpool på samma gång kan vara både nykomling i Champions League men samtidigt en av klubbarna som faktiskt kan vinna turneringen. Få om någon annan klubb kan hävda detsamma, delvis så klart en indikation på styrkan på lagen i Premier League.

Liverpool tog Premier League med storm förra säsongen, med ett lysande offensivt spel baserat på både hög press och ett snabbt och kreativt passningsspel. Det var ett spel som så när tog klubben till dess första ligaguld på 24 år. Nu får Liverpool och Brendan Rodgers för första gången pröva sina vingar och sin spelidé i den europeiska fotbollen.

Samtidigt står Liverpool den här säsongen inför en besvärlig utmaning att göra spel i Champions League till mer än bara en engångsföreteelse. Nykomlingar i Premier League brukar ibland tala om andrasäsongssyndromet, att det kan vara lättare att lyckas hålla sig kvar i Premier League under den första säsongen än vad det är under den andra säsongen.

Något liknande gäller för Liverpool den här säsongen. De lyckades kvalificera sig till Champions League förra säsongen, men det kan visa sig betydligt mer komplicerat den här säsongen. Motståndet är starkare, de själva är mer inlästa och har tappat sin bäste spelare, kraven och förväntningarna på dem är större, och de måste den här gången balansera både ligaspel och europeiskt cupspel.

De engelska storklubbarna hade för fem-tio år sedan den stora fördelen att vara närmast garanterade Champions League-spel, i och med att de var fyra klubbar och det fanns fyra platser i Champions League tillgängliga. Dessa fyra lag är nu sex, vilket har ökat konkurrensen betydligt. Det förstärker de engelska lagen på sikt men gör också förutsättningarna mer osäkra.

Nu befinner sig ändå Liverpool i en grupp som de rimligtvis ska kunna ta sig vidare från utan några större problem. Real Madrid är naturligtvis en formidabel motståndare, även om deras formkurva varit allt annat än lysande hittills under säsongen. Men Basel och Ludogorets ska inte kunna rubba Liverpool sett över ett helt gruppspel.

Och väl i slutspel kan det mesta hända. Liverpool vore knappast favoriter på förhand mot särskilt många andra lag som förväntas ta sig till det slutspelet, men det finns å andra sidan knappast något lag som skulle bli särskilt lyckliga över att få just Liverpool som motståndare. Andra lag har visat sig betydligt mer lätthanterliga i europeiskt cupspel genom åren.

Ett annat engelskt lag som vägrar att vika ned sig i Champions League är Arsenal, som den här säsongen har kvalificerat sig till turneringen för den 17:e gången i rad. Ett imponerande facit, som blir ännu mer imponerande givet att laget också tagit sig till slutspel de allra flesta av dessa 17 gånger.

Förra säsongens gruppspel såg betydligt tuffare ut än den här säsongen. Den gången tog sig Arsenal till sist vidare inte minst genom att något oväntat bortabesegra Dortmund. Nu ställs de återigen mot Dortmund i gruppspelet, och den tuffaste matchen i det gruppspelet är också den första matchen. Visst, Dortmund på bortaplan.

Känslan från ifjol är att Dortmund är något svagare och att Arsenal är något starkare. Så ser tendensen och lagens utvecklingskurvor ut. Det betyder så klart inte att Arsenal garanterat vinner ikväll mot Dortmund, men det bör betyda att deras chans att få med sig ett bra resultat är mycket goda. Vilket vore en god plattform inför det fortsatta gruppspelet.

Arsenal och Liverpool går alltså båda in i Champions League ikväll. Gruppspelet är vad det är, hyfsat förutsägbart och med få sensationer. Både Arsenal och Liverpool bör ta sig vidare till slutspel. Båda lagen har ungefär lika stor chans att vinna Champions League den här säsongen, trots att Arsenal har spelat utan uppehåll i Champions League i 17 år, och Liverpool gör sitt första framträdande i Champions League sedan 2009.

Vilket så klart väcker frågan vilken av klubbarna som är att betrakta som mest framgångsrik i Champions League under Premier League-eran. Arsenal som alltid har spelat i Champions League men aldrig vunnit turneringen. Eller Liverpool som har spelat bara sporadiskt i turneringen men ändå har lyckats vinna Champions League.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Hörnan #4: Liverpool tandlöst utan Luis Suarez

Veckans lag

:::

Bubblare:

Cesc Fabregas, Chelsea
Graziano Pelle, Southampton
Fraser Forster, Southampton
Esteban Cambiasso, Leicester
Moussa Dembele, Tottenham

:::

Tankar och slutsatser:

Strålande match mellan Arsenal och Man City, en match med hög kvalitet rakt igenom. Arsenal visade återigen att de har mer att sätta emot i sådana här matcher, men Man City visade också att det låg en del i att förlusten i Community Shield inte sade så mycket. En välförtjänt poäng åt båda, men ett resultat som ingen av dem vann på.

Stjärnorna glänste framåt för Man Utd. Nu ska man vara lite försiktig att säga något baserat på en hemmavinst mot ett rätt tamt QPR, men det såg bättre ut i Man Utd och det kanske har inte så lite att göra med återgången till 4-4-2 som laget såg betydligt mer bekväma i.

Vilken säsongsinledning av Aston Villa som faktiskt ligger tvåa i tabellen sedan de bortabesegrat Liverpool på Anfield, omgångens stora skräll. En väldig kämpainsats av flertalet Villa-spelare som verkar ha hittat ett helt nytt självförtroende. Laget ser betydligt starkare ut än vad mina farhågor sade mig inför säsongen.

Det kan uppfattas som en simpel och något uppenbar slutsats, men att Liverpool saknar Luis Suarez känns rätt uppenbart efter en sådan match som mot Aston Villa. Förra säsongen kunde nog Liverpool hamna i liknande besvär, men då fanns Suarez där och öppnade upp motståndarförsvaret. Det ordnade sig alltid. Igår ordnade det sig inte.

Chelsea fortsätter trampa i gasen och ser oförskämt starka ut.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Begränsat antal livlinor för Louis van Gaal i Man Utd

Fyra matcher utan seger i Man Utd för Louis van Gaal, som alltså ger sig in i kvällens match mot QPR på Old Trafford på jakt efter sin första seger sedan han tog över som manager i somras. Något han helt säkert inte hade väntat sig under sommaren samtidigt som Man Utd presterade så pass bra under deras försäsongsturné.

Ett mått på oron som ändå finns runt Old Trafford är de ständiga påminnelser som kommer därifrån, närmast som mantran, om hur Louis van Gaal har varit framgångsrik i Ajax, Barcelona och Bayern München och hur han där har hittat och fått fram nya stora spelare. Inget fel i det så klart, men behovet av att hela tiden säga det tyder mer på att man vill övertyga sig själva än någon annan.

Två panikartade värvningar senare, av Angel Di Maria och Radamel Falcao, så råder det ändå viss optimism i Man Utd och runt omkring Old Trafford. Man har onekligen tillgång till ett anfall i världsklass för tillfället, även om försvaret är och förblir en svag punkt. Teorin skulle således vara att göra fler mål än man släpper in, något som säkert kan visa sig fungera hemma mot QPR.

Att Man Utd rörde sig bort från gamla mönster och rutiner och spenderade så spektakulärt på två stora spelare som Di Maria och Falcao ska kanske heller inte ses som någon isolerad händelse. Från Ed Woodward och klubbledningen sprids nu budskapet att Man Utd har för avsikt att värva minst ”en Suarez” varje år, i vad som får anses som en i sammanhanget något olycklig jämförelse.

Det här har inte bara fotbollsmässiga skäl.

Bakom det hela ligger även den kommersiella tanken att stärka Man Utds varumärke på marknaden genom att värva världens mest profilstarka spelare. Styrka i den moderna fotbollen mäts inte längre enbart på fotbollsplanen utan även på transfermarknaden, en arena där Man Utd aldrig behövde eller hade för ambition att mäta sig med Alex Ferguson som manager.

Det utesluter å andra sidan inte att där också finns fotbollsmässiga skäl.

Man Utd ser sin Champions League-plats hotad och då finns en viss logik i att fokusera mer på etablerade spelare och garanterad kvalitet än löften om framtida potential. I ett minst sagt tydligt uttalande angående försäljningen av Danny Welbeck så betonade Louis van Gaal också att spelare som lämnat klubben helt enkelt inte motsvarade Man Utds kvalitetskrav.

Colin Powell är USA:s före detta överbefälhavare och utrikesminister. I sin självbiografi ”It Worked For Me – In Life And Leadership” så delger han sina både underhållande och minnesvärda erfarenheter från över 50 år som militär och politisk ledare. Han blev inte minst känd för omvärlden som en karismatisk ledare i samband med det första Gulfkriget i början av 1990-talet.

Bland annat berättar Powell om en delvis skämtsam metod som den amerikanska armén har för överlämnande till nya chefer och befäl. Metoden består i att det avgående befälet vid skiftet lämnar över tre kuvert till det tillträdande befälet och ber denne öppna det ett i taget när han eller hon hamnar i svårigheter.

När det nya befälet första gången hamnar i svårigheter så öppnar han det första kuvertet. Där hittar han ett papper där det står ”Skyll på mig!”. Så det nya befälet skyller besvären på sin föregångare och köper sig på så vis tid. Men efter ett tag hamnar det nya befälet i nya trubbel och öppnar därför det andra kuvertet.

Där står det ”Omorganisera!” och det nya befälet inleder ett omfattande reformarbete som håller alla upptagna utan att för den sakens skull lösa några faktiska problem. När så det nya befälet en tredje gång befinner sig i ett svårt läge så öppnar han det tredje kuvertet i vilket det står ”Skriv tre kuvert!”. Hans tid är nu kommen.

Louis van Gaal har åtminstone indirekt till synes öppnat det första kuvertet. I och med att öppet kritisera det egna spelarmaterialet så fördelar han ansvaret för lagets svaga prestationer under hans första tid i klubben vid sina företrädares fötter.

Jag ser i och för sig inget fel med det. Louis van Gaal måste få ha sin syn på sin spelartrupp och välja de spelare han vill bygga sitt lag runt, inte vara bakbunden till någon annans idé. Alex Ferguson byggde upp generationer av mästarlag genom att få välja ut just sina spelare, som han förmodligen fick ut mer av än deras individuella kvaliteter gav anledning att tro. Van Gaal bör få samma chans.

Men man kan också känna sig säker på att om bekymren fortsätter för Louis van Gaal i Man Utd så kommer han till slut bli tvungen att öppna det andra kuvertet, vilket då skulle innebära en större genomlysning av hur Man Utd har organiserat sig. Vi kan här tänka oss tämligen omfattande förändringar på personalsidan som kan visa sig väl så uppslitande som utrangering av gamla spelare.

Men därefter så börjar Louis van Gaal också få slut på kuvert och livlinor. När det inte längre går att skylla på sina företrädare, och när det inte längre går att skylla på organisationen runt omkring sig, så landar till sist ansvaret där det i slutänden hör hemma. Vid hans egna fotknölar. Då är det dags att börja skriva tre kuvert.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Skarpt läge när Arsenal och Man City möts på Emirates

Det går knappast en enda omgång så här i början av säsongen utan att minst en match är att betrakta som en rejäl stormatch. I och för sig också ett resultat av att toppen i Premier League har breddats i den utsträckningen att det nu får anses finnas i alla fall sex eller sju storklubbar.

Arsenal och Man City möts idag på Emirates. Detta bara en dryg månad sedan lagen möttes senast, på Wembley i samband med Community Shield då Arsenal vann lätt och ledigt med 3-0 och på så vis fick lyfta sin andra titel på två raka matcher.

Jag skrev inför den matchen att både Arsenal och Man City var lag som hade något att bevisa. Vad man efter matchen kan säga är att Arsenal i den matchen bevisade vad som behövdes, samtidigt som Man City visade att de hade väldigt mycket kvar att bevisa.

Olika tolkningar av matchens betydelse hör naturligtvis till efter en match som Community Shield. Arsenals fans menade så klart att resultatet och spelet visar att Arsenal växt som lag och blivit tuffare i möten med storlag, även om det bara var en försäsongsmatch. Man Citys fans menade å andra sidan att matchen inte betydde någonting och hänvisade till frånvarande spelare i början på säsongen.

Med andra ord finns det en hel del att bevisa också i den här matchen. Arsenal ska bevisa att vad som hände i Community Shield alls inte var någon tillfällighet och att de kan reproducera samma insats även nu när det verkligen är skarpt läge. Man City måste bevisa att förlusten på Wembley var just den icke-händelse de påstår att den var.

Men inte minst är det ju en viktig match i tabelltoppen. Båda lagen säger sig aspirera på ligatiteln den här säsongen och i så fall är slutsatsen enkel. Det här är en match som Arsenal bör sikta på att vinna, samtidigt som det är en match som Man City bör sikta på att inte förlora.

Båda lagen har visat prov på grus i maskineriet under säsongsinledningen. Man City inledde förvisso starkt med imponerande vinster mot Newcastle och Liverpool, för att därefter närmast chockbetonat förlora hemma på Etihad mot Stoke. Arsenal vann på övertid mot Crystal Palace i ligapremiären, men har därefter tappat poäng både mot Everton och Leicester.

Känslan är hur som helst att styrkeförhållandena mellan lagen ser annorlunda ut nu än vad de gjorde inför Community Shield. Arsenal har tappat några viktiga spelare till skador och uppvisar inte riktigt samma formkurva. Man City å andra sidan har fått tillbaka flera spelare som saknades inför den matchen och visar stundtals prov på ett stort spel.

En stor del av matchbilden tror jag kommer präglas av hur väl Arsenal lyckas sätta Man Citys svagaste lagdel under press, det vill säga försvaret. Arsenal har farten i anfallsspelet för att lyckas med uppgiften, mycket tack vare Alexis Sanchez och Danny Welbeck. Men för att kunna utnyttja denna taktiska fördel så måste Arsenal kunna hävda sig i kampen på det centrala mittfältet.

Där har det sett svagare ut i Arsenal. Aaron Ramsey verkar dock ha bevarat förra säsongens form och Jack Wilshere har för första gången på länge kunnat träna utan skadeuppehåll. Båda var därtill bra i matchen på Wembley. Men Mikel Arteta är lite för svag längre ned i banan och Mesut Özil har fortsatt svårt att sätta sin prägel på matcherna inom den engelska fotbollen.

Uppgiften blir desto svårare givet att Arsenals försvar samtidigt behöver hjälp att kontrollera Premier Leagues kanske mest mångsidiga anfall. David Silva, Edin Dzeko, Sergio Agüero och Stevan Jovetic är spelare som kan skapa väldiga problem för alla försvar i världen, och Arsenal kommer behöva vara väldigt koncentrerade i sitt defensiva arbete för att hålla tätt mot dem.

Svårt ändå att inte se den positiva möjligheten för Arsenal i den här matchen. Vinst hemma mot Man City skulle innebära att deras säsong verkligen har tagit fart och fått luft under vingarna efter en något tveksam inledning. Dessutom i en positiv spiral sedan Arsenal värvat Danny Welbeck under transferfönstrets sista dag.

Förlust och de kanske redan i praktiken kan anses som borta från titelstriden, med i så fall bara en seger på de fyra första matcherna?!

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Hemmet är där hjärtat befinner sig

Hemlösa och öppna för försäljning. Om man skulle tro de senaste dagarnas rykten som omgärdar Tottenham så vore det knappast någon särskilt munter läsning, och skulle i så fall närmast vittna om tuffa tider för den Champions League-jagande klubben.

Nu är det i och för sig oklart hur illa det egentligen är. De rykten som säger att Joe Lewis, Tottenhams majoritetsägare, skulle vara på väg att sälja klubben förnekas både av klubben och av Lewis egna representanter. Samtidigt är det svårt att tänka sig att ett sådant rykte uppstår helt och hållet utan grund.

Ingen rök utan eld.

Någon helt lätt affär skull det i så fall inte bli fråga om. Lewis köpte Tottenham för 13 år sedan för den nätta summan om £22m, och värderar nu klubben till närmare £1b. En miljard med andra ord. Den typen av pengar snyter man inte ur näsan och det är en värdering som gör det rätt osannolikt att Tottenham faktiskt byter ägare i brådrasket.

Arenafrågan är i så fall mer intressant. Att Tottenham ska bygga en ny arena meddelades i somras, med nästan fördubblad kapacitet jämfört med White Hart Lane. Det innebär självfallet helt nya kommersiella förutsättningar för Tottenham, för vilka det är ett viktigt steg närmare Champions League-status.

Den nya arenan planeras vara färdig lagom till säsongen 2018-19. Samtidigt kommer Tottenham inte ha tillgång till White Hart Lane under säsongen 2017-18 och kommer således behöva spela en säsong på en helt annan arena. Ett inte helt problemfritt scenario.

Delvis känns det som en indikation på svag planering bakom Tottenhams arenaprojekt. Det är naturligtvis ingen hemlighet att Tottenham väldigt gärna ville ha Londons OS-arena, som istället skänktes iväg för i sammanhanget en spottstyver till West Ham. Kanske var Tottenham lite för inriktade på just detta alternativ.

Att flytta till en ny arena under ett år kan ju i sammanhanget framstå som en småsak. Allra helst som ljuset i tunneln har formen av en helt ny arena som innebär nya möjligheter för klubben och för laget. Men som vi har sett i flertalet exempel där klubbar flyttat ut från sin hemmaarena, så är det absolut ingen småsak.

Det exempel som ligger mig närmast till hands är Djurgårdens IF som under 2004 års allsvenska säsong fattade beslutet att lämna Stockholm Stadion och spela sina matcher på Råsunda. Det blev långt ifrån lyckat. Publiken gjorde revolt och lade mer tid på den i slutänden framgångsrika kampanjen att ta laget tillbaka till Stadion än på lagets resultat.

Nu finns det så klart skillnader. För Tottenham skulle det vara en lösning som vore uppenbart begränsad i tid och dessutom med en guldkista i slutet av regnbågen. Så var inte fallet med Djurgården, som dessutom drog flyttlasset till Råsunda, deras värsta rivalers hemmanäste. Något som vore aktuellt för Tottenham endast om de osannolika planerna på att spela på Emirates skulle bli verklighet.

Andra, betydligt mer sannolika, alternativ vore Stadium MK och naturligtvis Wembley. Vilket alternativ som skulle bli verklighet är med största sannolikhet en rent ekonomisk fråga. Vilket arenaalternativ resulterar i den för Tottenham bästa balansen mellan publikintäkter och hyreskostnader.

För klubben och för supportrarna, och därmed även för ledare och spelare på planen, så är arenan en så stor del av klubbens och lagets identitet. Det är något som exempelvis Arsenal har fått gå igenom, det tog dem trots allt ett litet tag att helt och hållet justera sig till Emirates efter flytten från det otroligt anrika Highbury.

En säsong i hemlöshet är alltså en säsong som Tottenham också måste räkna med kan bli en förlorad säsong på fotbollsplanen och i ligatabellen, en säsong när det blir svårare än annars att konkurrera om de så eftersträvansvärda Champions League-platserna.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Danny Welbeck byter revolution i Man Utd till evolution i Arsenal

Den stora eller åtminstone mest uppseendeväckande kuppen på den sista transferdagen var Man Utds värvning av Radamel Falcao. Men lite grann i bakvattnet av denna värvning, och definitivt relaterad till den, så var en annan uppseendeväckande värvning Arsenals köp av Danny Welbeck från just Man Utd för £16m.

Kanske inte uppseendeväckande med tanke på att Arsenal faktiskt behövde värva en anfallare. Inte minst sedan Olivier Giroud blivit långtidsskadad så var Arsenal väldigt tunna på just det området. Nu kanske inte Danny Welbeck var just den typ av anfallare man hade förväntat sig, men givet att det är just Arsenal vi pratar om så är inte det nödvändigtvis en dålig sak.

Det finns traditionellt mycket teknik och passningsskicklighet i Arsenals offensiva spel. Men vad sommarens båda värvningar, Alexis Sanchez och Danny Welbeck, nu framför allt tillför till detta offensiva spel är fart. Det är heller ingen tillfällighet, mycket av Arsenals relativa framgångar förra säsongen byggde mer på fart i omställningsspelet än tekniskt överlägsen fotboll.

Det finns frågetecken kring Danny Welbecks effektivitet som målskytt och avslutare, även om detta helt säkert är något som kan slipas med regelbunden speltid. Vad Arsenal emellertid garanterat får med Welbeck är fart, förmåga till genombrott och en hög arbetsinsats. Vilket kan visa sig vara väl så värdefulla egenskaper.

För Man Utds supportrar var det en minst sagt rätt känslig värvning. Inte så att Welbeck var någon stor stjärna och nyckelspelare i laget. Men väl för att Welbeck var en lokal spelare från de egna leden, och försäljningen av honom tillsammans med värvningen av Falcao, signalerar ett sjumilakliv bort från en rätt vacker och hemvävd tradition av egna spelare i laget.

Mycket av supporterskap handlar om en känsla av identitet med klubben och laget. Och Danny Welbeck personifierade så mycket mer av Man Utds identitet än vad Radamel Falcao och Angel Di Maria någonsin kan göra. Det är en kanske nödvändig förändring – men även en smärtsam sådan.

Det finns också andra skäl att från ett Man Utd-perspektiv ställa sig frågande till försäljningen av Danny Welbeck. Dels framstår köpesumman £16m som rätt begränsad med tanke på vad andra spelare har sålts för under sommaren. Dels så känns det inte helt klokt att sälja honom till just Arsenal som med stor sannolikhet kommer vara en direkt konkurrent om Champions League-platserna.

De våldsamma överspenderingarna på framför allt Angel Di Maria och Radamel Falcao, tillsammans med att man förhållandevis billigt låter Danny Welbeck förstärka en direkt konkurrent, leder till att en redan etablerad uppfattning att Man Utd fullständigt saknar en genomtänkt transferstrategi förstärks. Vi kunde se det under förra sommarens transferfönster, och den här sommaren har vi sett det igen.

Arsenal å andra sidan har i så fall en mer genomtänkt transferstrategi. Men det är kanske också naturligt i och med att klubben inte genomgått samma våldsamma förändring i både organisation och resultat som Man Utd har gjort under senare år. Arsenals förändring har varit mer utdragen över tid och gett Arsene Wenger möjlighet att långsamt justera och anpassa Arsenals spelartrupp.

Man Utds försök till revolution motsvaras alltså av Arsenals evolution. Nu går det så klart att frustreras, både som supporter och observatör, över de relativa småsteg som Wenger ändå tar på transfermarknaden, och ofta önskar man att han skulle ta större grepp. Men hans mer försiktiga stil skapar också stabilitet och trygghet som ofta brukar resultera i en stabil lägstanivå.

Arsenal har alltså värvat Danny Welbeck. Det var inte världsklassanfallaren som omedelbart lyfte Arsenal upp i stratosfären, men det var en habil anfallare som tveklöst förstärker Arsenal. Det var måhända inte det stora greppet men det stabila småsteget. Det är en metod som har fungerat för Arsenal förut och en metod som kan visa sig fungera igen.

Danny Welbeck, Man Utd till Arsenal, £16m. Med beröm godkänd (++++)

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Bisarra turer när Football League-fogden jagar QPR i hälarna

Teoretiskt är det ju en samtidigt både fascinerande och makaber situation som skulle kunna uppstå för QPR, som på grund av sina stora ekonomiska förluster befinner sig offside med The Football Leagues financial fair play-regler, och förväntas behöva betala böter för detta om motsvarande £40m.

QPR själva säger sig beredda att bestrida alla former av böter vilket, enligt The Football Leagues VD Shaun Harvey, skulle kunna betyda att QPR inte längre skulle få spela i The Football League. Vilket då skulle placera QPR i det absurda läget att om de åker ur Premier League så åker de raka vägen ända ned i The Conference.

Där kan man tala om tidernas nedflyttning. Fyra divisioner rätt nedåt, frågan är om något liknande någonsin skulle ha inträffat. Glasgow Rangers tvångsnedflyttning i Skottland påminner om det men var ändå annorlunda på flera sätt.

Där finns också en del bisarra sidopunkter. Som exempelvis det möjligen något motsägelsefulla i att kritisera QPR för att de gör för stor finansiell förlust, QPR redovisade för förra verksamhetsåret en förlust om £65m, för att därefter slänga på dem en stor böteslapp motsvarande £40m.

Ungefär som att kritisera någon för att denne dricker för mycket bara för att ögonblicket senare fråga om han vill ha vin till maten. Artigt och by the book måhända, men inte särskilt hjälpsamt.

Det var alltså inför förra säsongen som The Football Leagues financial fair play-regler trädde i kraft. QPR spelade ju i The Championship förra säsongen, under ett år sedan den 2013 åkte ur Premier League. Det är alltså denna vistelse i The Championship som ligger till grund för den förväntade sanktionen mot dem.

Ett tungt skäl som QPR framför för varför de anser att det förväntade bötesbeloppet är felaktigt är att löneskillnaden mellan Premier League och The Championship är så stort, och att det inte är rimligt att förvänta sig att en nedflyttad klubb ska hinna anpassa sina lönekostnader på bara ett år. De menar, liksom Premier League, att nedflyttade klubbar borde få längre tid på sig.

Naturligtvis talar QPR till stor del i egen sak i detta ärende, precis som övriga nedflyttade klubbar från Premier League skulle göra. Självklart är det en i alla fall kortsiktig fördel för dem att under en övergångsperiod kunna betala betydligt högre löner än sina närmaste konkurrenter. Men något kan vara i egen sak men ändå ha viss giltighet.

Gällande dessa påtryckningar så visar The Football League upp en beundransvärd grad av institutionalisering när Shaun Harvey något ointresserat framhärdar att reglerna är vad reglerna är och inte kommer att förändras om inte de 24 klubbarna i The Championship röstar om att förändra dem. En förändring han i nästa bisats bedömer som osannolik.

Och det är kanske inte så märkligt eftersom det inte bara är de nedflyttade Premier League-klubbarna som agerar i egen sak, det gör självfallet även de befintliga Football League-klubbarna i The Championship. För dem är det ett orosmoment att Premier League-klubbarna har en så stor intäktsfördel tack vare TV-pengar och fallskärmsbetalningar, att de medvetet använder ett regelverk för att begränsa denna fördel.

Deras huvudsakliga intresse består självklart inte i att vara anpassliga till de nedflyttade klubbarnas faktiska situation. Deras intresse är mer självklart att öka sina egna chanser till uppflyttning till Premier League, och tillgång till de intäkter som finns där.

Det kan vara värt att påpeka sådant där i en tid när det så ofta är populärt att beskriva Premier League och dess klubbar som egoistiska, maktfullkomliga och beredda att trampa och stampa rakt över alla klubbar längre ned i seriesystemet. Egoism och egenintresse är framträdande också nedanför Premier League.

Nu är ju självklart farhågan att QPR skulle relegeras ända till The Conference en så kallad icke-fråga, ett ”i värsta fall” som media plockat fram mest för att sätta allt på sin spets och skapa uppmärksamhet. I praktiken kommer det självfallet aldrig att inträffa, eftersom QPR aldrig skulle låta det inträffa.

QPR behöver naturligtvis bara göra en snabb och enkel nuvärdeskalkyl för att inse att det skulle kosta dem betydligt mer än £40m över tid att flyttas ned ända till The Conference och att en sådan utveckling, oavsett hur principfast detta enligt dem är, alltså inte vore önskvärd. Bättre således att bara betala böterna om det visar sig helt nödvändigt.

Uttryckt annorlunda skulle man kunna säga att £40m för QPR motsvarar ungefär två riktigt stora värvningar. Att QPR av egen fri vilja skulle för all överskådlig framtid avsäga sig alla chanser till spel i Premier League eller ens i The Football League för motsvarande en sådan kapitalinsats faller på sin egen orimlighet.

Utöver att det hela naturligtvis blir till ett skarpt läge endast om QPR faktiskt åker ur Premier League.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

England är dåliga i mästerskap men fortsatt bra i kval

En trög vinst i en träningsmatch mot Norge hemma på Wembley följdes upp av en övertygande seger i den tuffa första EM-kvalmatchen borta mot Schweiz, där England vann med 2-0 efter två mål av den till Arsenal nyligen flyttade Danny Welbeck.

Englands spelare, fans, och inte minst Roy Hodgson kunde glädja sig inte bara åt resultatet utan åt en taktiskt väl genomförd match med ett snabbt och flytande offensivt spel. Anfallstrion med Wayne Rooney, Raheem Sterling och Danny Welbeck fungerade väldigt väl ihop.

En uppenbar tendens i Englands spel är att Roy Hodgson fortsatt vill spela snabbt och med blixtsnabba omställningar. Vi såg detta också under VM och det är uppenbart en spelmodell som Hodgson tror på. Och efter matchen mot Schweiz vore det svårt att säga emot honom.

Matchen avgjordes på mittplan där England var täta och höll Schweiz borta från allvarliga målchanser, samtidigt som vann bollen två gånger som ledde fram till Welbecks båda mål. Mest glädjande på Englands mittfält var kanske att Jack Wilshere verkar ha hittat sina fötter igen.

Vinsten mot Schweiz, i vad som på förhand framstår som EM-kvalets tuffaste match för England, ger självklart England ett väldigt bra utgångsläge i det här kvalspelet. Även om det nya EM-formatet, med 24 lag istället för 16, gör det på gränsen till omöjligt för ett lag som England att inte kvalificera sig.

EM-kvalet består av nio grupper om fem till sex lag. Ettan och tvåan i dessa grupper, samt den bästa trean, kvalificerar sig till EM. De åtta övriga treorna får spela playoff om fyra återstående platser. Om England alltså lyckas hålla Slovenien, Litauen, Estland och San Marino bakom sig så går de till EM.

En nyordning som gör att kvalspelet känns mer överflödigt och intetsägande än någonsin tidigare. Det finns en vacker tanke bakom kvalspelet, men det hade känts vettigare om åtminstone en grupp högt rankade nationer hade varit direktkvalificerade till EM.

England håller i övrigt i sin förmåga att prestera bra i kvalspel, för att därefter få det märkligt svårt precis när det vankas mästerskap. Det är ju en av de saker som de glömmer bort som ofta vill mena att Sverige är i princip lika bra som England, inte minst genom att peka på resultaten i mästerskap, att England har en betydligt större benägenhet att faktiskt kvalificera sig till dessa mästerskap än vad Sverige har.

Men väl i mästerskapen får England det av någon anledning svårare. Att motståndet då blir tuffare kan så klart vara en uppenbar anledning. England verkar ha bemästrat bättre än Sverige att spela av de till synes lätta matcherna. En annan förklaring kan dock också vara att pressen och förväntningarna utifrån blir så mycket större under ett mästerskap.

Av den anledningen kan man kanske undra om det nya EM-formatet, som ska introduceras till EM 2020, där turneringen spelas runtom i Europa snarare än i ett eller två enskilda länder, kan vara till Englands fördel. Möjligen gör det mästerskapet mera kvallikt men mindre kvalfyllt.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Som man frågar får man svar

“Under min karriär var jag lagkamrat med Patrick Vieira, Stilian Petrov, Paolo Di Canio, Nigel Martyn, Alan Stubbs och David Beasant. Vem är jag?”

Rätt svar: Ian Wright. Detta kunde Gevez och Christopher. Fem poäng för detta.

“Sju spelare har gjort ett hattrick i Premier League vars efternamn börjar på bokstaven D. Vilka är dessa sju spelare?”

Rätt svar: Aruna Dindane, Brian Deane, Clint Dempsey, Didier Drogba, Dion Dublin, Edin Dzeko och Jermain Defoe.

Sex rätt: Christopher, jzacke. Fem rätt: Crille1, Steffe, Vmagnus, Marcus Emanuelsson. Fyra rätt: Marjoso, Sebastian Torres. Tre rätt: Pippo, FirstDivisionNHLSerieA1955, Oijennus. Två rätt: Trellehulla, Linus Hejdenberg, OtbaG. Ett rätt: Pejlaen.

“Vilka följande fyra engelska klubbar har följande latinska motton på sina klubbmärken: 1: ‘Nil satis nisi optimum’, 2: ‘Superbia in proelia’, 3: ‘Audere est facere’, 4: ‘Arte et labore’”?

Rätt svar: Everton, Man City, Tottenham och Blackburn.

Tre rätt: Sebastian Torres, Christopher, Oijennus, OtbaG. Två rätt: Marjoso, FirstDivisionNHLSerieA1955, Linus Hejdenberg. Ett rätt: Pippo, Steffe.

“Vilka åtta engelska städer kan teoretiskt arrangera derbymatcher i ligaspelet, givet att båda lagen spelade i samma division?”

Rätt svar: London, Manchester, Birmingham, Bristol, Liverpool, Sheffield, Nottingham, Stoke.

Åtta rätt: FirstDivisionNHLSerieA1955, Marcus Emanuelsson, Christopher. Sju rätt: OtbaG, Steffe, Marjoso, Crille1. Sex rätt: Linus Hejdenberg. Fem rätt: Oijennus, Trellehulla, Sebastian Torres, Pejlaen, Pippo.

“En enda spelare har gjort minst ett hattrick i samtliga de fyra högsta engelska ligadivisionerna, i Ligacupen, i FA-cupen, samt för sitt landslag. Vem är spelaren?”

Rätt svar: Robert Earnshaw. Detta kunde Crille1, Marjoso, Steffe och Marcus Emanuelsson.

“Vad har följande spelare gemensamt? – Laurie Brown, David Jenkins, Willie Young, Jimmy Robertson, Pat Jennings och Sol Campbell.”

Rätt svar: Alla har spelat för båda klubbarna i North London Derby.

Här kunde jag vara fundamentalist och kuggat alla, men godkänner för tre poäng de som svarat att de spelat för både Arsenal och Tottenham. Det grejade OtbaG, Trellehulla, FirstDivisionNHLSerieA1955, Sebastian Torres, Marjoso, Crille1 samt Pelle.

De som svarat att de har gått från Tottenham till Arsenal får fel eftersom en del har gått den andra vägen.

“Tre spelare har gjort hattrick för tre olika Premier League-klubbar. Vilka är dessa tre spelare och för vilka klubbar gjorde de mål?”

Rätt svar: Kevin Campbell (Arsenal, Nottingham och Everton), Les Ferdinand (QPR, Newcastle och Tottenham) samt Teddy Sheringham (Tottenham, Man Utd och Portsmouth).

Dessutom var några vänliga att påpeka att även Yakubu Ayegbini och Nicolas Anelka har svarat för den här bedriften. Dessa räknas även som korrekta svar. Man får två poäng för rätt spelare och en poäng per rätt lag givet spelare.

15 poäng: Christopher, Marcus Emanuelsson
Tio poäng: Oijennus, Marjoso
Fem poäng: Crille1, Pejlaen.
Två poäng: Pippo, Linus Hejdenberg, Trellehulla, Steffe.

“Vilka två engelska klubbar var de första två som mötte varandra i ligan för den 100:e gången?”

Rätt svar: Aston Villa och Everton. Ingen kunde båda lagen. Ett av lagen kunde Crille1, Pejlaen, Marjoso, FirstDivisionNHLSerieA1955, Trellehulla, Linus Hejdenberg och OtbaG. Det ger dem tre poäng var.

“Vilken spelare gjorde ett hattrick i Community Shield för de regerande mästarna för att senare samma säsong vinna ligan med det lag han gjorde målen på?”

Rätt svar: Eric Cantona.

Här har jag dock fått ett brainfart och blandat ihop korten. För det kan man bara be om ursäkt och ändå godkänna de korrekta svaren. De som svarade Eric Cantona fick alltså en poäng, i och med att han 1992 gjorde tre mål mot Liverpool i Charity Shield. Fem poäng för detta.

“Vem var den förste spelaren någonsin att bli utvisad i en FA-cupfinal, för vilka spelade han, vilka mötte de i finalen, och vilket år spelades finalen?”

Rätt svar: Kevin Moran, för Man Utd mot Everton, 1985.

Några kunde allt detta, alternativt var sluga nog att kolla min faktaruta. Alla fyra poängen plockar OtbaG, Linus Hejdenberg, Oijennus, FirstDivisionNHLSerieA1955, Marjoso samt Pippo. Av något ofattbart skäl så plockar alla antingen noll eller fyra poäng.

“Från vilken film kommer bloggrubriken?” 

Rätt svar: Speed.

De tre bonuspoängen plockas hem av Crille1, Marjoso, Sebastian Torres, Steffe, Trellehulla och Pelle.

:::

Bloggens vinnare är:

GULD: Christopher, 37 poäng
SILVER: Marjoso, 36 poäng
BRONS: Marcus Emanuelsson, 28 poäng

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Pop quiz, hot shot!

(A) “Under min karriär var jag lagkamrat med Patrick Vieira, Stilian Petrov, Paolo Di Canio, Nigel Martyn, Alan Stubbs och David Beasant. Vem är jag?” 

(B) “Sju spelare har gjort ett hattrick i Premier League vars efternamn börjar på bokstaven D. Vilka är dessa sju spelare?”

(C) “Vilka följande fyra engelska klubbar har följande latinska motton på sina klubbmärken: 1: ‘Nil satis nisi optimum’, 2: ‘Superbia in proelia’, 3: ‘Audere est facere’, 4: ‘Arte et labore’”?

(D) “Vilka åtta engelska städer kan teoretiskt arrangera derbymatcher i ligaspelet, givet att båda lagen spelade i samma division?”

(E) “En enda spelare har gjort minst ett hattrick i samtliga de fyra högsta engelska ligadivisionerna, i Ligacupen, i FA-cupen, samt för sitt landslag. Vem är spelaren?”

(F) “Vad har följande spelare gemensamt? – Laurie Brown, David Jenkins, Willie Young, Jimmy Robertson, Pat Jennings och Sol Campbell.”

(G) “Tre spelare har gjort hattrick för tre olika Premier League-klubbar. Vilka är dessa tre spelare och för vilka klubbar gjorde de mål?”

(H) “Vilka två engelska klubbar var de första två som mötte varandra i ligan för den 100:e gången?”

(I) “Vilken spelare gjorde ett hattrick i Community Shield för de regerande mästarna för att senare samma säsong vinna ligan med det lag han gjorde målen på?”

(J) “Vem var den förste spelaren någonsin att bli utvisad i en FA-cupfinal, för vilka spelade han, vilka mötte de i finalen, och vilket år spelades finalen?”

(K) “Från vilken film kommer bloggrubriken?”

:::

Att googla är att fuska, men är upp till var och ens samvete. Svaren kommer sent ikväll tillsammans med vinnarna!

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Sky och agenterna är de stora vinnarna på transferfönstret

Angel Di Maria värvades sent i augusti. Radamel Falcao och Danny Welbeck värvades båda av Man Utd och Arsenal på transferfönstrets sista dag. Hull värvade fyra spelare på deadlinedagen. Oavsett vad det är för spelare så framstår alltid sådana värvningar som något panikartade.

Det väcker så klart funderingar varför klubbar väntar till den allra sista dagen för att göra sina värvningar. I Man Utds och Arsenals fall ovan så talar vi dessutom bokstavligen de allra sista minuterna. Det är ett tillvägagångssätt som omöjligtvis kan producera de bästa resultaten för de inblandade klubbarna.

Agenterna är självklart en stor del av förklaringen. De tjänar sitt uppehälle på att flytta spelare från en klubb till en annan och har således ett incitament att få spelare att byta klubb. Ju närmare deadline som en värvning genomförs desto högre brukar köpesumma bli, och således även agentens del av kakan.

Det har också uppstått en något obscen fascination med hur mycket som totalt spenderas av Premier League på nya spelare. Sky rapporterade hänfört om hur klubbarna det här året spenderade £835m på nya spelare, ett rejält kliv uppåt från det förra rekordet om £630m. Fascinationen av köpandet för köpandets egen skull skapar en i mina ögon rätt olycklig kultur kring spelarköp och värvningspolitik.

Lånesystemet har använts mer frekvent och mer spektakulärt under det här transferfönstret än kanske någonsin tidigare. Lånesystemet i den engelska fotbollen kan vara bra när det används som ett systematiskt sätt att utveckla sina egna unga spelare genom speltid, men det är i praktiken ett system som missbrukas av flertalet klubbar.

En av de mer tragiska effekterna är hur unga spelare själva mer eller mindre medvetet gör sig själva till offer för systemet. De lånas regelbundet ut till klubb efter klubb, och det blir till slut helt uppenbart att de inte har någon framtid i den klubb som faktiskt äger dem. Ändå blir de kvar, antingen av bristande självinsikt eller att de inte vill ge upp lön eller inbillad prestige.

Victor Moses är ett talande exempel. Han lånades ut till Liverpool förra säsongen och lånas ut till Stoke den här säsongen. Sedan dess har Chelsea värvat Diego Costa och Loic Remy och man kan på goda grunder förmoda att Moses chanser till spel i Chelsea gränsar till noll, även om han skulle ha en fantastisk säsong i Stoke.

De större klubbarnas lagring av spelare, som de därefter masslånar ut, är också ett otyg som snedvrider konkurrensen inom fotbollen. Situationen vore bättre, både för spelarna själva men även för klubbarna i allmänhet, om dessa spelare istället tillhörde klubbar på “sin nivå”, istället för att bli till en del i de stora klubbarnas riskspridning.

Det största ofoget av dem alla är dock att transferfönstret fortsätter ett par veckor sedan säsongen startat. För mig är det självklart att alla affärer ska vara avklarade innan säsongsstart. Nuvarande deadline fyller ingen specifik funktion alls, och leder bara till att öka tendensen till panikköp hos klubbar som fått en dålig inledning på säsongen.

Vilket knappast gör dem särskilt lyckliga, men helt säkert gör både Sky och agenterna överlyckliga. Tidigare fanns inget transferfönster alls, då fick klubbar värva spelare närhelst de ville, och då fanns heller inte den här ohälsosamma hysterin kring transferfönstret. Något säger mig att det ledde till mer hälsosamma fotbollsklubbar.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Slasktankar från ett igenbommat transferfönster

Som att se färg torka eller gräs växa… Ungefär så känner jag över det här med landslagsuppehåll mitt under klubblagssäsongen. En plåga som skär likt en rostig kniv rätt igenom ryggmärgen. Hur mycket jag än försöker så lyckas jag inte uppbåda någon entusiasm alls för veckans landskamper.

Istället kan man ägna tiden åt att reflektera över det transferfönster som precis har avslutats. Delvis har det väl redan reflekterats över detta, i form av vinnare och förlorare, och i form av bästa värvningarna. Andra funderingar gör sig inte riktigt lika bra i listform, och hänger kanske heller inte särskilt väl ihop med varandra, varför de får hamna i slasken.

• Över en sommar så har Arsenal till stor del förändrat sin offensiva uppställning. Tidigare har lagets anfall varit förhållandevis långsamt, men med Alexis Sanchez och Danny Welbeck så finns nu betydligt mer speed och förmåga till presspel.

• Men endast tre mittbackar, varav den ene är 19 år gammal och nyvärvad och därtill lika mycket högerback, gör att Arsenal riskerar att falla tillbaka i ett gammalt mönster där defensiva brister är lagets största hinder till större framgångar. Tveksamt hur klubbledningen tänkte.

• Falcao, Di Maria, Rooney, Mata, van Persie… Man Utd saknar knappast stora spelare i sin offensiva uppställning, men därmed saknar de heller knappast egon. Och Louis van Gaal är knappast känd för att ha någon större förståelse för stora egon. Värvningar tänkta att lösa befintliga problem kan alltså skapa helt nya problem.

• Daley Blind är kanske den mest anonyme spelaren som Man Utd värvat under sommaren men möjligen även den viktigaste. Blind är den ende som kan sägas vara helt medveten om och marinerad i van Gaals sätt att tänka och spela fotboll. Kan detta vara till någon hjälp?

• Ekonomi är inte lika svårt när någon annan fotar notan. Chelsea kan förvara spelare på lager inom klubben genom att låna ut hela 26 spelare bara under detta transferfönster. Är spelarna bra nog kommer de tillbaka, annars säljs de vidare. Market failure.

• Men om marknaden är misslyckad så är inte planen särskilt mycket bättre. Något känns sjukt när engelsk fotbolls mindre klubbar får kämpa bara för att betala sin planhyra samtidigt som Premier Leagues klubbar bränner iväg £842m bara på spelare, givet utvecklingen inom den engelska fotbollen.

• Ligue 1 och La Liga sålde för mer det här transferfönstret än vad de köpte, detta trots spektakulära köp av både Barcelona och Real Madrid. Totalt i Serie A nettospenderades det för £32m på nya spelare, vilket är mindre än vad Everton spenderat. Sug på den!

• Sex av de tio klubbar som spenderat mest netto den här sommaren är klubbar i Premier League. Totalt har Premier League spenderat nästan £500m netto. Tvåa på den listan ligger Bundesliga som har spenderat £85m netto. Talangimporten till Premier League fortsätter.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

LINHEM: Sommarens transferfönster i The Football League

Om man ska spana efter trender är den mest uppenbara att det finns gott om pengar i The Championship. En slags trickle-down effekt från Premier League kan man tro men snarare grundat i devisen “gotta spend money to make money”. Det finns begränsat med platser i Premier League men alla ger de rejäl utdelning; samtidigt är risken är stor att man slutar som Portsmouth eller Blackpool.

Det verkar dessutom ha satts ungefärlig prislapp på £10M för en anfallare av högsta Championship-kaliber. McCormack och Ulloa gick för ungefär den summan och i jakten på Jordan Rhodes & Troy Deeney verkar lag som Hull, Leicester, och QPR budat mer än £10M. Britt Assombalonga kostade dessutom Nottingham £5.5M och lär kosta det dubbla efter en bra start. Dessutom verkar ju tidigare bekantskaper som Shane Long och Jay Rodriquez kosta ännu mer än £10M efter en stund i PL-rampljuset.

Att det finns pengar i The Championship och en tydlig väg till Premier League har också gett dess klubbar en god ställning på transfermarknaden. Likt det pratas om hur nästan alla klubbar i PL nu tack vare tv-intäkter har pengar att konkurrera med nästan alla utanför PL, är inte klubbar i The Championship långt efter. Det är etablerat hur Championship är på toppen av matkedjan när det kommer till andradivisioner då andra andradivisioners stjärnor/skyttekungar värvas dit (Proschwitz, Delort) men det värvas numera också mycket från andra länders högsta divisioner.

I hänsyn till Skottland är det få klubbar i deras högsta division som inte heter Celtic och kan konkurrera med ens L1-klubbar. Snarare är Skottland en chans att återuppliva karriären om den slocknat i Football League. Och spelare i inte alltför små klubbar i såväl Belgien, Holland, eller Frankrike har sökt sig till The Championship. Cardiff kan till exempel värva Bruno Ecuele Manga för att Cardiff kan nästan lova Premier League spel och det är kanske inte dumt att han kan få en säsong att anpassa sig till landet på en lägre nivå än vad som var fallet för Yanga-Mbiwa i Newcastle.

Också värt att nämna att Palace fortsätter värva spelare bänkade av Wolves. Först Wayne Hennessy och nu Kevin Doyle. Men ingen PL-klubb har ännu värvat Bakary Sako eller Nouha Dicko som dominerar även i Championship.

:::

TIO BÄSTA VÄRVNINGARNA I THE FOOTBALL LEAGUE

(Hög)Skolan har börjat igen och då jag skriver detta emellan studiesessioner (och saison-er) inriktade på vetenskapsteori är värvningar intressant. Då det att försöka förutsäga värvningar kan liknas med Karl Poppers “provisoriska sanningar” bland annat men i synnerhet gällande strävan efter mer kunskap.

Varför jag tror dessa är de bästa värvningarna beror på min förförståelse av spelarna, lagen, och dess omständigheter i fråga och vad vi kan tänka oss uttolka av det. För vad är vår förståelse om fotboll om den inte är kunskapsrelativism.

:::

Bruno Ecuele Manga, till Cardiff från Lorient. £5M.

Frankrike har ett gott rykte om sig när det kommer till mittbackar och Lorient i synnerhet är en fin plantskola med tidigare Christian Gourcuff som sin Dario Gradi/Wenger-hybrid. Det känns inte som en fråga ifall Manga kommer vara en bra värvning utan snarare hur Cardiff lyckades snärja honom framför Europeiska medelklass-klubbar som Marseille och Roma.

Fotbollskanalens lysande Frankrike-bloggare beskriver honom som en av ligans bästa mittbackar och på en liknande nivå av Koscielny eller Yanga-Mbiwa. Vilket känns som ett passande spektrum för Manga. Antingen en spelare som kommer överglänsa Caulkers förra säsong i Cardiff och då köpas dyrt av en större klubb eller en talangfull spelare som inte lyckas acklimatisera sig till en ny miljö.

Ska försöka fylla det stora emotionella tomrummet efter kaptenen Mark Hudson, men kan vara en mycket bättre spelare. Säsongens Bakary Sako-värvning.

:::

Adebayo Akinfenwa. Till Wimbledon från Gillingham.

I och med att Adebayo Akinfenwa väger över 100 kg och sägs vara världens starkaste fotbollspelare glömmer man lätt också att han är en mycket bra spelare. En spelare som i drygt 10 år nu varit en stabil målskytt i såväl L1 som L2.

:::

Michail Antonio. Till Nottingham Forest från Sheffield Wednesday. £1.5M

Utvecklades till en ytterstjärna i Wednesday och begränsades av att Owls inte är särskilt bra. I Nottingham spelar han i ett topplag och redan efter fem matcher har han redan tre mål och tre assist.

Fokus hamnade på potentiella skyttekungen Britt Assombalonga men jag tror Antonio kan vara en ännu bättre värvning. Bra på allt en ytter ska vara bra på och dessutom fysisk och målfarlig.

Säger mycket gott om Forest transferfönster att deras ytter på andra sidan Chris Burke också skulle kunna hamna på listan. Likaså Matty “Matty” Fryatt, Jack Hunt, och Michael Mancienne.

:::

Reda Johnson. Till Coventry från Sheffield Wednesday.

Coventry om några kan behöva lite ordning och reda i försvaret. Johnson var en underskattad spelare i Wednesday där han gjorde mycket mål för en försvarare och han lär kunna vara en stjärna för ett svagt L1 lag som Coventry.

Coventrys nästbästa flytt bakom flytten hem till Coventry och Ricoh Arena

::::

Någon från Italien. Till Leeds från Cagliari/Serie B. Okänd summa.

Det är svårt att avgöra hur bra någon är när de spelar i en annan liga, i ett annat land, och när de inte fått särskilt mycket speltid heller. Och när de ska försöka spela i Leeds Inferno (inte mycket med Leeds är särskilt United) som just nu dessutom redan letar efter en ny manager.

De som borde vara bra värvningar är åtminstone Marco Silvestri en ung italiensk målvakt som representerat Italien på U21-nivå. Tommaso Bianchi som varit en av Serie Bs bästa i flera säsonger och Giuseppe Bellusci som blev en publikfavorit i Catania. Även Schweiziska landslagsmannen Gaetano Berardi har Serie A-erfarenheter. Mirko Antenucci verkar vara en italiensk motsvarighet till Billy Sharp (som Leeds också värvat), och Casper Sloth är Dansk landslagsman.

På det tillkommer ungdomar som Adryan som är en Brasiliansk “nr 10” samt jättetalang men som skadade sig när han kom till Cagliari. Dario Del Fabro, en Italiensk U19-landslagsman. Brian Montenegro, en paraguayansk U20-landslagsman som imponerat i hemlandet. Zan Benedicic, slovensk U21 landslagsman från Milan. Souleymane “Dudu” Doukara som imponerat i Italiens lägre divisioner.

De flesta låter faktiskt som bra värvningar och det har spenderats en del pengar, samt att det finns utköpsklausuler som tyder på ännu mer. Jag tror faktiskt flera av spelarna kommer vara viktiga för Leeds men vilka är svårt att avgöra men likaså känns det förbestämt att flera kommer misslyckas rejält. De spelar trots allt i ett ganska mediokert lag som står utan manager och med en ägare som få managers lär vilja behöva jobba med.

Adryan blir nye Coutinho och med en Cellino-immun ny manager anpassar sig “italienarna” till Yorkshire?

:::

James Collins. Till Shrewsbury från Hibernian.

James Collins slog igenom i Shrewsbury för ett par säsonger sedan med sin imponerande fysik och målsinne vilket både påminner lite om Alan Shearer. Fortsatte det i Swindon men när han sedan värvades till Skottland satte det stopp och nu är han tillbaka i Shrewsbury.

Tror likt förra gången att Collins kan spela på en klart högre nivå än L2. Championship till och med men visst finns det frågetecken kring om han helt enkelt är bäst som en stor fisk i en liten damm snarare än någon som kan buffla sig även med de buffligaste i Championship.

Kandidat till att vinna skytteligan i L2

:::

Britt Assombalonga. Till Nottingham från Peterborough. £5.5M.

En måltjuv och ett kraftpaket med gott om fart. Redan gjort fyra mål på lika många matcher hittills.

Kommer från Watfords fina akademi men fick inte plats tack vare Troy Deeneys framväxt och har istället målskjutit sig upp igenom divisionerna. Gjorde 16 mål på 21 matcher säsongen 11/12 i först sjunde (för Wealdstone) sedan i femtedivisionen för Braintree. Därefter 15 i L2 för Southend och förra säsongen 23 mål för Peterborough i L1.

Denna säsongen 20 i Championship och nästa säsong 15 i Premier League?

:::

Mark Little. Till Bristol City från Peterbrough. Gratis.

En kupp av Bristol City då Peterborough ville behålla honom men han nobbade deras kontrakt. För pengar eller för att Darren Ferguson inte pratar försvarsspel. Gjort en stark inledning i Bristol och är en perfekt offensivt frejdig wingback för deras 3-5-2 system samt att han kan spela mittback vid behov.

Tycker också hans gamla lagkamrat Craig Alcock är en bra värvning av Sheffield United.

Little är en stor spelare för Steve Cotterill

::::

Michael Higdon. Till Sheffield United från NEC Nijmegen. Okänd summa.

En scouser som hamnat i Holland via Skottland. En reslig skräckinjagande anfallare på fel sida 30-strecket men likväl en målskytt av rang. Skulle kunna vara en bra värvning för de flesta klubbar även i The Championship och för ett par bottenklubbar i PL men gick istället till Sheffield United som är på väg ur L1.

Mitt största frågetecken är hur Nigel Clough med sitt babyface kan framgångsrikt skälla på Higdon som ser ut som ett våldsamt skinhead.

:::

Keiren Westwood. Till Sheffield Wednesday från Sunderland. Okänd summa.

Var en av Englands bästa målvakter i Coventry men fick inte förtroendet i Sunderland. Wednesday var i behov av en målvakt då man tidigare har haft Chris Kirkland i målet.

Westwood är inte ännu 30 och är en utmärkt skottstoppare även om hans spel med fötterna inte håller högsta klass men det lär det inte behöva. Bör kunna ta tillbaka sin plats som Irlands förstamålvakt från David Forde.

:::

Bubblare

Adam Forshaw/William Kvist (Wigan), Ryan Lowe (Bury), Aaron Wilbraham (Bristol City), Tom Lees (Sheffield Wednesday), Callum Wilson (Bournemouth)

:::

VÄRVNINGARNA MED BÄST NAMN

Nya spelare med bra namn. Bara spelare från utanför England men jag vill även nämna Crawleys Bobson Bawling och Jonson Clarke-Harris. Bawling låter som han skulle kunna spela B.A Baracus i en remake av “A-Team” och JCH har ett efternamn som förnamn och ett dubbelnamn av potentiella förnamn som efternamn.

Danny Holla (Brighton), Jota (Brentford), Jelle Vossen (Middlesbrough), Jeffrey Rentmeister (Blackpool), Igor Vetokele (Charlton), Zan Benedicic (Leeds), Blint Bajner (Ipswich), George Tucudean (Charlton), Achille Campion (Port Vale), Christopher Routis (Bradford), Yanic Wildschut (Middlesbrough)

Hedersomnämnande till Willie Gros som värvades till Oldham i Juli men släpptes i Augusti, då han inte verkar ha levt upp till de förväntningar.

:::

/Peter A Linhem

Peter Hyllman

Premier Leagues tio bästa värvningar

Det sägs att definitionen av galenskap är att göra samma sak om och om igen och förvänta sig ett nytt resultat. I så fall är jag väl att betrakta som just galen I och med att jag återigen vågar mig på att göra en sådan här lista över de tio värvningar jag tror och tycker är de bästa i Premier League under den gångna sommaren.

Det brukar ju av en del hävdas att det inte går att göra en sådan här lista innan säsongen ens har börjat. Men då har man missförstått vad listan egentligen går ut på. Det är naturligtvis fullt möjligt att säga vilka värvningar man tror kommer bli bäst precis på samma sätt som man innan säsongen börjar kan säga vilket lag man tror kommer vinna ligan.

Utgångspunkten här är alltså vad jag tror. Sedan kan ju det med facit på hand och eftertankens kranka blekhet visa sig fullständigt käpprätt åt helvete en bit in på säsongen eller ännu hellre efter säsongens slut. Jag har ju en lång och illuster historia på den här bloggen av att ha i alla fall några spektakulära fel varje säsong.

En tradition jag helt säkert kommer att hålla fast vid.

:::

(10) Eliaquim Mangala, Man City

I mina ögon är detta Man Citys klokaste och mest intressanta värvning inför den här säsongen. Mangala skapade sig ett väldigt gott renommé i Porto och är en välbehövlig förstärkning i en dessförinnan något tunn backlinje. Med rätt utveckling kommer Mangala kunna bli en mittback i världsklass.

(9) Radamel Falcao, Man Utd

Det kan diskuteras i vilken utsträckning Man Utd behövde värva Falcao, men givet att klubben bestämt sig för att dumpa både Javier Hernandez och Danny Welbeck så behövdes en anfallare. Och ska man värva en anfallare så är Falcao minst sagt inte något dåligt alternativ.

(8) Mohamed Diamé, Hull

Hull har gjort mängder med spektakulära och högintressanta värvningar den här sommaren, bland dem Robert Snodgrass, Gaston Fernandez, Abel Hernandez och Hatem Ben Arfa. Men Diamé tycker jag tillför Hull en viktig dimension och tyngd på det centrala mittfältet.

(7) Mario Balotelli, Liverpool

En värvning som kan bli precis allt mellan succé och fiasko. Balotelli har pendlat mellan himmel och helvete precis hela sin karriär, men det är precis en sådan spelartyp som Liverpool behövde få in i laget sedan Luis Suarez gick till Barcelona. Att inte ta en chans på Balotelli hade varit idioti.

(6) Dusan Tadic, Southampton

Säsongens fynd kan mycket väl ha gjorts i Holland med hjälp av Ronald Koemans känselspröt. Den unge serben värvades som en möjlig ersättare till den sålde Adam Lallana och har redan inledningsvis på säsongen visat upp sitt stora kunnande. Kan bli säsongens stora utropstecken.

(5) Romelu Lukaku, Everton

Det var länge öppet till vilken klubb Lukaku skulle gå, men till slut så bestämde han sig för Everton. Få trodde att Everton skulle kunna lägga ut en sådan summa på en spelare, men Lukaku är heller inte vilken spelare som helst. Han låg bakom mycket av Evertons framgångar förra säsongen, och kan göra det igen.

(4) Diego Costa, Chelsea

Många dömer bort Costa baserat på Spaniens VM-slutspel men glömmer bort hur hyllad han var under klubbsäsongen innan. Han var ovärderlig under Atléticos bästa säsong någonsin. Som spelartyp passar han närmast perfekt in som anfallare i ett lag lett av José Mourinho. Hård, tuff och småful, allt i ett.

(3) Alexis Sanchez, Arsenal

Möjligen inte den renodlade anfallare som Arsenal framför allt behövde, men ändå en gudabenådad, snabb och målfarlig spelare som definitivt tillför spetskvalitet till Arsenals spelartrupp. En typ av värvningar som Arsene Wenger börjat göra på senare år, och som behöver göras fler av.

(2) Angel Di Maria, Man Utd

En sanning är att Man Utd har saknat det riktigt livsfarliga kreativa hotet från kanterna sedan Cristiano Ronaldo såldes till Real Madrid, något som har satt ökad press på ett i själva verket för svagt centralt mittfält. Med Di Maria så är detta en brist som kan ha åtgärdats. En spelare som kan återföra skräckfaktorn till laget.

(1) Cesc Fabregas, Chelsea

En värvning som förstummar på fler sätt än ett. Chelsea får en spelare i högsta världsklass och därtill en spelartyp som löser väldigt många av de problem som hemsökte Chelsea förra säsongen. Teknisk, passningssäker och väldigt spelintelligent. Fabregas ger Chelsea ett betydligt mer sammanhållet mittfältsspel, och förvandlar Chelsea från kandidater till favoriter både i England och Europa.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Transferfönstrets vinnare och förlorare i Premier League

För mindre än ett dygn sedan så stängdes alltså transferfönstret, med en deadlinedag som såg inte särskilt mycket action, men den action som trots allt skedde var koncentrerad till något fåtal klubbar. Möjligen som en indikation över vilka som planerat i tid och inte.

Den stora bomben var naturligtvis Radamel Falcao som blev klar för ett lån med köpoption för Man Utd, som under dagen också gjorde klart med den mångsidige holländaren Daley Blind. Bort från Man Utd försvann två anfallare i form av Javier Hernandez och Danny Welbeck.

Welbeck blev alltså den tänkta lösningen på Arsenals anfallsproblem. Det var nog inte ett val som tilltalade särskilt många till en början, men Welbeck är samtidigt en underskattad anfallare och kan mycket väl prestera bra i Arsenal. Han är definitivt en annan typ av spelare än de som Arsenal redan har många av, även om Javier Hernandez hade framstått som det mer uppenbara alternativet, om det nu tvunget skulle värvas från Man Utd.

Hull var annars transferfönstrets mest aktiva klubb. Hela fyra spelare köptes till klubben och det var inte vilka spelare som helst. Anfallaren Abel Hernandez, Gaston Ramirez från Southampton, Mohamed Diamé från West Ham och den talangfulle men problematiske mittfältaren Hatem Ben Arfa från Newcastle. Om dessa värvningar slår väl ut så är det en dramatisk förstärkning för Hull.

Totalt under transferfönstret så värvade Premier League-klubbarna för smått fantastiska £835m. Och visst har ligans ökade TV-intäkter gjort att den står stark på transfermarknaden, även om klubbar som Real Madrid och Barcelona fortfarande står högst i kurs.

En mer allmän observation är att jag tycker att egentligen ingen klubb i Premier League har gjort ett direkt dåligt transferfönster. Några har kanske varit mer ljumma än andra, men ingen har gjort det direkt dåligt. Tvärtom så har förhållandevis många klubbar varit väldigt framgångsrika och värvat lyckosamt under sommaren.

De klubbar jag anser vara transferfönstrets stora vinnare är i tur och ordning:

(3) Liverpool. Klokt agerat under det här transferfönstret. Många spelare har värvats vilket har ökat bredden och konkurrenskraften i spelartruppen. Men samtidigt har också en stjärnspelare värvats till anfallet i form av Mario Balotelli. Liverpools situation var alltid besvärlig sedan det stod klart att de skulle bli tvungna att sälja Luis Suarez, men jag tycker de har hanterat den på bästa möjliga sätt.

(2) Hull. Jag var imponerad av Hulls transferfönster redan när de värvade Robert Snodgrass från Norwich och Michael Dawson från Tottenham. Men med de fyra värvningarna från igår – Abel Hernandez, Gaston Ramirez, Hatem Ben Arfa och Mohamed Diamé – så har Hulls fönster gått från bra till direkt lysande. Framför allt har Steve Bruce förstärkt lagets offensiv rejält, vilket var ett område där laget tidigare brast.

(1) Chelsea. Ett direkt mästerligt transferfönster av Chelsea och José Mourinho. Samtliga värvningar är direkt kopplade till de positioner som laget behövde förstärka, och samtliga värvningar är spetsvärvningar som gör laget till favoriter både i den engelska och den europeiska fotbollen. De genomförde dem dessutom snabbt och utan problem. Även försäljningarna har varit spot on under sommaren.

En hel del kommer säkert vilja beskriva Man Utd som vinnare det här transferfönstret. Vilket kanske är förståeligt med värvningar som Angel Di Maria, Radamel Falcao, Luke Shaw och Ander Herrera. Samtidigt har jag svårt att beskriva dem som vinnare som både överbetalar för dessa spelare, panikvärvar dem mot slutet av transferfönstret, samt fortfarande inte slutligt åtgärdat lagets problem I backlinjen.

Nu skulle jag kanske ändå inte vilja betrakta dem som några förlorare under det här transferfönstret. Lika lite som jag skulle vilja betrakta Arsenal som några förlorare, som även de fick ägna gårdagen åt att jaga en anfallare, och som likt Man Utd inte heller de lyckades förstärka sin backlinje. Kanske var transferfönstret inte helt lyckat, men det var heller inte direkt misslyckat.

Skulle jag ändå tvingas utse några förlorare under det här transferfönstret så är det i första hand West Brom och Burnley jag kommer att tänka på. Båda lagen betraktar jag också som huvudkandidater till nedflyttning den här säsongen. Båda klubbarna behövde förstärka sina trupper under sommaren, men ingen av dem har gjort det i tillfredsställande utsträckning.

En flaggning tycker jag också man i detta sammanhang ska göra för Everton, som inte minst tack vare värvningen av Romelu Lukaku har lyfts fram som en framgång under sommaren. Men om vi istället betraktar det hela i mer relativa termer så är det också så att Everton till stor del bara har värvat spelare som de redan hade tillgång till under förra säsongen. Någon direkt förstärkning i egentlig mening handlar det alltså inte om. Möjligen en konsolidering.

Mer om bästa värvningar etc kommer senare under veckan.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Radamel Falcao förstärker Man Utds starkaste länk

Om vi förväntade oss bomber och granater på deadlinedagen så har förmiddagen definitivt inte gjort oss besvikna. Beskedet att Man Utd är på väg att låna Radamel Falcao, med tillhörande köpoption, detonerade som en kärnvapenladdning på både sociala och osociala medier för några timmar sedan.

Det var en minst sagt oväntad utveckling sett till att Radamel Falcao förvisso ryktades vara på väg till England, men där huvudsakligen Arsenal och Man City påstods slåss om hans namnteckning. I Man Citys fall var väl behovet kanske något tveksamt vid sidan av klubbens problem med financial fair play.

Att Arsenal skulle kunna tappa spelaren till Man City är förståeligt och i det närmaste oundvikligt. Att tappa honom till Man Utd är mindre lätt att få grepp om. Den enklaste förklaringen är förmodligen att Arsenal och Arsene Wenger helt enkelt inte är beredda att matcha Falcaos lönekrav. Att Arsenal behöver en anfallare får dock ses som oomtvistligt.

Det cirkulerar lite olika uppgifter om köpevillkoren. Den offentliga versionen är att Man Utd lånat spelaren med en köpoption efter år, till en lånekostnad om cirka £6m. Falcaos agenter menar emellertid att Man Utd värvat spelaren för strax över £50m på ett fyraårskontrakt. Sanningen är förmodligen att Man Utd lånat spelaren men har för avsikt att köpa honom, givet att inga våldsamma skadeproblem uppdagas.

Med både Danny Welbeck och Javier Hernandez på väg bort från Man Utd så finns det förvisso goda skäl för Man Utd att investera i anfallet. Särskilt som Robin van Persie verkar ha problem med skador för tillfället. Så det finns en logik i värvningen, även om den här värvningen precis som en del tidigare värvningar framstår som rena brandkårsutryckningar.

Nu är Radamel Falcao ett väldigt stort namn och naturligtvis en spelare som, tillsammans med övriga offensiva spelare i Man Utd, bildar ett åtminstone på pappret fruktansvärt anfall. Men även om man nu skulle hävda att anfall är bästa försvar, så kvarstår Man Utds uppenbara problem och behov av förstärkning i backlinje och på centralt mittfält.

Och det är kanske framför allt dessa två observationer som tillsammans förklarar varför man upplever Man Utds transferfönster som misslyckat, trots spektakulära värvningar av spelare som Radamel Falcao, Angel Di Maria, Luke Shaw och Ander Herrera. Det är svårt att urskilja någon som helst form av plan och kalkyl bakom klubbens agerande.

Om inte planen är att värva stjärnor snarare än att bekymra sig med att bygga ett riktigt bra fotbollslag. Vi har ju sett sådana filosofier tidigare, inte minst då i Real Madrid med sina olika galactico-projekt. Nu är Ed Woodward, Man Utds VD, förvisso marknadsförare i grunden, men i så fall har onekligen gränsen passerats där marknad och varumärke har blivit viktigare än fotbollen.

Så uppenbara är dessa förhållanden att värvningen av Radamel Falcao inte ens lyckas med att vara vad den allra minst skulle kunna vara, opium åt folket, en distraktion för folkmassorna som med glitter och glamour frestas att blunda för de faktiska problemen i spelartruppen.

Pengar är inte direkt någon bristvara, så på vis existerar inte någon riktig alternativkostnad för Man Utd, men man frågar sig om tid och arbetsinsats som investerats i att värva Falcao och Di Maria istället hade kunnat läggas på försvarsspelare.

Radamel Falcaos ankomst till Man Utd skulle kunna betyda att Wayne Rooney dras ned till en lägre position i anfallet, bakom de två spjutspetsarna Falcao och Robin van Persie, möjligen i en form av 4-3-3-uppställning.

Av de tre är det Rooney som är den spelmässigt mest mångsidige, och de andra två som är mer renodlade snipers. Det är också en uppställning där både Angel Di Maria och Juan Mata vid behov kan komplettera både centralt och på något av de yttre positionerna i anfallet.

Effekten är hur som helst att Man Utd har Premier Leagues både bredaste och spetsigaste anfall, även om de också har anfallet med flest olösta frågetecken och möjliga variationer. Samtidigt så ser det, trots värvningarna av Falcao och Di Maria, oroväckande tunt ut bakåt.

Radamel Falcao gör den starkaste länken i Man Utds kedja ännu starkare, men inget lag är starkare än sin svagaste länk.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Det kan bli mycket action den här deadlinedagen

Vi har en lång och hektisk dag framför oss. Transferfönstrets deadlinedag vilket är det närmaste fotbollen kommer den hektiska dagen innan julafton i samband med julhandeln. Den här dagen när alla kommer på vad de möjligen har glömt bort att köpa och således rusar iväg för att köpa det, samtidigt som försäljarna myser med hela kroppen.

Samtidigt tycker jag det har varit få värvningar den här sommaren som har känts uppenbart svaga eller på annat vis märkliga, särskilt med tanke på att det har varit en mästerskapssommar, och att ett VM eller EM alltid brukar leda till att någon klubb slår till med överdrivna pengar på en så kallad mästerskapsspelare som glänste en sommar. Divock Origi är kanske det närmaste vi kommer, men där hade ju Liverpool vett att omedelbart låna ut honom igen.

Under kvällen kommer Fotbollskanalen köra sillysändningar som är tänkta att följa och bevaka allt som sker under dagen, kvällen och natten. Där kommer ett antal mer eller mindre välkända figurer från olika ligasammanhang att vandra runt under kvällen, bland annat för att diskutera några av punkter som den här bloggen innehåller.

Sommarens hetaste värvningar:

(5) Romelu Lukaku, Everton. Det är minst sagt inte varje dag som Everton bränner iväg £28m för en spelare, men de har onekligen bedömt det som att Lukaku är värd pengarna. Till Lukaku knyts nu Evertons förhoppningar om att kunna etablera sig tillsammans med de sex stora engelska klubbarna.

(4) Cesc Fabregas, Chelsea. Kontroversiell värvning i och med att Fabregas numer spelar i den blå tröjan snarare än Arsenals röda, hur man nu än väljer att vrida och vända på hur det gick till. Fabregas är emellertid en spelare som höjer Chelseas mittfält och offensiva spel från mycket starkt till världsklass, och kommer vara en väldigt viktig kugge i Chelseas spel.

(3) Alexis Sanchez, Arsenal. Den andra riktiga profilvärvningen på två somrar för Arsenal, som självklart gjorde en liten kupp som värvade den stekhete chilenske offensive spelaren. En betydligt mer målfarlig länk mellan mittfältet och anfallet, och förhoppningen är att det ska bidra till att göra Arsenal mer uthålliga under säsongen.

(2) Mario Balotelli, Liverpool. En värvning av Balotelli kan alltid per definition sägas vara stekhet. Med Balotelli följer förväntningar och om Liverpool behövde värva ett stort namn sedan Luis Suarez lämnat klubben så var få namn i så fall större än Balotelli. Balotelli medför både risk och potential men av intressanta värvningar att döma så är Balotelli bland de främsta.

(1) Angel Di Maria, Man Utd. När Man Utd spränger det brittiska transferrekordet för en spelare och pyntar närmare £60m för en enda spelare så är det kanske nog för att göra det till den hetaste värvningen. Men Di Maria var också en av Real Madrids, Europas just nu bästa lag, bästa och mest konstruktiva spelare, om än lite mer i skymundan än exempelvis Cristiano Ronaldo och Gareth Bale.

Klubbarna som lyckats bäst:

(3) Liverpool. Frågan inför sommaren var alltid om Liverpool skulle gå all-in på en ersättare till Luis Suarez eller använda hans försäljningssumma till att bredda spelartruppen. Det visade sig att de lyckades göra både och, förvisso behjälpta av en mycket hanterbar prislapp på Mario Balotelli. Det kommer självklart ta ett tag för Liverpool att spela in alla spelare i laget, men Liverpool har en så pass stark spelarstomme att de inte behöver tvinga in de nya spelarna på samma sätt som Tottenham behövde göra för ett år sedan.

(2) QPR. Säsongen har startat hyfsat svagt för QPR som ändå har gjort ett på förhand imponerande transferfönster. Backlinjen har förstärkts med spelare som Mauricio Isla, Steven Caulker och Rio Ferdinand och till mittfältet har Leroy Fer värvats. Vad QPR möjligen saknar, vid sidan av en spännande spelare som Charlie Austin, är en etablerad anfallare, särskilt sedan Loic Remy lämnat klubben för Chelsea.

(1) Chelsea. I mina ögon detta transferfönsters stora vinnare. Alla större värvningar som laget har gjort har varit otroligt funktionella. Felipe Luis, Diego Costa och Cesc Fabregas förstärker samtliga laget på väldigt viktiga funktioner, och gör Chelsea till favoriter i Premier League. Bra gjort och snabbt agerat, det märks att Chelsea och José Mourinho har lagt ned tid på att formulera en handlingsplan för den här sommaren.

Klubbarna som misslyckats:

(2) Arsenal. Visst har klubben så här långt lyckats göra några profilstarka värvningar, men det är också värvningar som riskerar maskera att Arsenal ännu en gång befinner sig på transferfönstrets allra sista dag utan att värva vad de verkligen behöver för att på fullt allvar utmana om de största titlarna i England och Europa, en anfallare i världsklass. Ett problem som förstärkts ytterligare av Olivier Girouds långtidsskada.

(1) Man Utd. Man Utd följer ett liknande mönster. Visst har klubben gjort ett antal riktigt stora och bra värvningar, men det förändrar inte det enkla och sakliga förhållandet att vi nu befinner oss på deadlinedagen utan att Man Utd på något substantiellt sätt har förstärkt en backlinje som var i desperat behov av rejäl förstärkning.

Det misstaget, om det inte korrigeras under dagen, kan stå Man Utd otroligt dyrt under både denna säsong och nästa. Och det är inget som Marcos Rojo ensam kan åtgärda. Ännu ett dåligt genomfört transferfönster av Ed Woodward och Man Utds klubbledning.

:::

Jag hoppas på:

Radamel Falcao till Arsenal. Arsenal behöver en anfallare i världsklass, och skulle de lyckas värva en sådan spelare så gör det dem omedelbart till en ny utmanare både på den engelska och europeiska arenan, vilket jag skulle se som en spännande och önskvärd utveckling. Nu sägs de konkurrera med Man City om Falcaos signatur. Arsenal kan inte knuffa bort Man City om de verkligen vill ha Falcao, men frågan är dels om Man City kan värva honom inom rådande financial fair play-regler och dels om de verkligen anser sig behöva honom i den utsträckningen givet spelarna de redan har i truppen.

Sjukast genom tiderna:

(2) Carlos Tevez till West Ham. Tevez var 2006 en het anfallare som var eftertraktad av flera av Europas största klubbar. När West Ham sedan kallade till presskonferens och stolt presenterade Tevez, tillsammans med Javier Mascherano, som West Hams nya spelare så undrade jag och säkert många med mig hur i hela helvete det egentligen gick till. Något år senare så undrade nog spelarna själva det också. Mascherano skeppades snart iväg till Liverpool och Tevez hann orsaka både den ena och den andra kontroversen innan han såldes vidare till Man Utd.

(1) Cristiano Ronaldo till Real Madrid. Många av de absurda summor vi ser för världens bästa spelare nu för tiden härstammar från den här värvningen för fem år sedan. Alla visste att Real Madrid ville och skulle köpa Ronaldo från Man Utd men när den vid den tiden osannolika summan £80m offentliggjordes så slog det de allra flesta med förvåning. Ett belopp nästan dubbelt så högt än för någon annan spelare under historien och en gräns var sprängd.

Mest förbjudna genom tiderna:

(2) Sol Campbell till Arsenal. I England är det betydligt mer förbjudet att gå mellan rivalklubbar än vad som exempelvis är fallet i Serie A, men det är också så pass ovanligt att vi sällan ser det intensiva hat som kan uppstå i exempelvis La Liga. Något av det närmaste vi kommit i Premier League är dock Campbells övergång från Tottenham till Arsenal, de historiska rivalerna i norra London, som även förstärktes av att han valde att gå som fri transfer.

(1) Luis Figo till Real Madrid. Att gå från Barcelona till Real Madrid kan nog mycket väl vara det mest förbjudna som går att hitta på inom fotbollen. Nu är det några andra spelare under historien som har gjort den resan, men ingen sådan övergång var nog mer kontroversiell än just Figos. Grishuvudet som kastades in vid Nou Camps hörnflagga sade väl egentligen allt om vad Barcelonas fans tyckte, tänkte och kände om Figo och hans svek.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman