Angel Di Maria värvades sent i augusti. Radamel Falcao och Danny Welbeck värvades båda av Man Utd och Arsenal på transferfönstrets sista dag. Hull värvade fyra spelare på deadlinedagen. Oavsett vad det är för spelare så framstår alltid sådana värvningar som något panikartade.
Det väcker så klart funderingar varför klubbar väntar till den allra sista dagen för att göra sina värvningar. I Man Utds och Arsenals fall ovan så talar vi dessutom bokstavligen de allra sista minuterna. Det är ett tillvägagångssätt som omöjligtvis kan producera de bästa resultaten för de inblandade klubbarna.
Agenterna är självklart en stor del av förklaringen. De tjänar sitt uppehälle på att flytta spelare från en klubb till en annan och har således ett incitament att få spelare att byta klubb. Ju närmare deadline som en värvning genomförs desto högre brukar köpesumma bli, och således även agentens del av kakan.
Det har också uppstått en något obscen fascination med hur mycket som totalt spenderas av Premier League på nya spelare. Sky rapporterade hänfört om hur klubbarna det här året spenderade £835m på nya spelare, ett rejält kliv uppåt från det förra rekordet om £630m. Fascinationen av köpandet för köpandets egen skull skapar en i mina ögon rätt olycklig kultur kring spelarköp och värvningspolitik.
Lånesystemet har använts mer frekvent och mer spektakulärt under det här transferfönstret än kanske någonsin tidigare. Lånesystemet i den engelska fotbollen kan vara bra när det används som ett systematiskt sätt att utveckla sina egna unga spelare genom speltid, men det är i praktiken ett system som missbrukas av flertalet klubbar.
En av de mer tragiska effekterna är hur unga spelare själva mer eller mindre medvetet gör sig själva till offer för systemet. De lånas regelbundet ut till klubb efter klubb, och det blir till slut helt uppenbart att de inte har någon framtid i den klubb som faktiskt äger dem. Ändå blir de kvar, antingen av bristande självinsikt eller att de inte vill ge upp lön eller inbillad prestige.
Victor Moses är ett talande exempel. Han lånades ut till Liverpool förra säsongen och lånas ut till Stoke den här säsongen. Sedan dess har Chelsea värvat Diego Costa och Loic Remy och man kan på goda grunder förmoda att Moses chanser till spel i Chelsea gränsar till noll, även om han skulle ha en fantastisk säsong i Stoke.
De större klubbarnas lagring av spelare, som de därefter masslånar ut, är också ett otyg som snedvrider konkurrensen inom fotbollen. Situationen vore bättre, både för spelarna själva men även för klubbarna i allmänhet, om dessa spelare istället tillhörde klubbar på “sin nivå”, istället för att bli till en del i de stora klubbarnas riskspridning.
Det största ofoget av dem alla är dock att transferfönstret fortsätter ett par veckor sedan säsongen startat. För mig är det självklart att alla affärer ska vara avklarade innan säsongsstart. Nuvarande deadline fyller ingen specifik funktion alls, och leder bara till att öka tendensen till panikköp hos klubbar som fått en dålig inledning på säsongen.
Vilket knappast gör dem särskilt lyckliga, men helt säkert gör både Sky och agenterna överlyckliga. Tidigare fanns inget transferfönster alls, då fick klubbar värva spelare närhelst de ville, och då fanns heller inte den här ohälsosamma hysterin kring transferfönstret. Något säger mig att det ledde till mer hälsosamma fotbollsklubbar.
:::
Be Champions!!