Leeds är inne på sin tredje manager innan november

Någon form av förbannelse verkar hur som helst vila över Leeds för det verkar helt och hållet omöjligt för dem att få ordning på torpet. Den senaste bedriften är att Leeds slår sitt gamla rekord på 44 dagar och sparkar sin alldeles nyligen tillsatte manager Darko Milanic efter blott 32 dagar. Dock är det föga troligt att detta leder till en ny film med titeln The Damned United 2.

Milanic fick sex matcher på sig innan han fick sparken. På dessa sex matcher lyckades han inte åstadkomma en enda vinst. Sex matcher var händelsevis samma antal matcher som Dave Hockaday fick på sig innan han fick sparken, på vilka han lyckades med bedriften att vinna i alla fall en ligamatch samt en match i Ligacupen.

Däremellan var Neil Redfearn Leeds ställföreträdande manager och under dennes fyra matcher som ansvarig så plockade Leeds hem tio poäng i ligaspelet, ett betydligt bättre facit än under någon annan period under säsongen.

Man hade så klart kunnat tro att ett sådant facit hade gjort det ganska självklart för Massimo Cellino, Leeds nye ägare, att anställa just Redfearn som Hockadays ersättare. Men icke. Möjligen föll Cellino i den klasssika ägarfällan att alltid tro att gräset är grönare på andra sidan staketet, och att inte kunna tänka sig att en intern rekrytering faktiskt kan vara lika bra som att hämta ett större namn från utsidan.

Nu är ju Cellinos facit när det kommer till att anställa managers minst sagt bistert. Under sina 22 år som ägare till Cagliari hann han med att sparka 36 olika managers, vilket är en hisnande frekvens om 1,6 sparkade managers per säsong. Med Massimo Cellino som ägare så är alltså normalfallet närmare att en klubb har tre managers per säsong.

I så fall har Leeds redan lyckats uppnå denna tveksamma bedrift. Dock med orosmomentet att vi ännu bara befinner oss i slutet av oktober. Det finns med andra ord om gott om tid kvar för Massimo Cellino att höja sitt genomsnitt, eller sitt sparkindex om man så vill.

Situationen för Darko Milanic var naturligtvis inte den lättaste med fansen som ständigt ropade Neil Redfearns namn. På samma sätt har många av Leeds spelare i intervjuer gett intrycket av att de helst av allt skulle vilja se Redfearn som permanent manager. Milanic befann sig alltså i en precis lika omöjlig situation som Brian Clough för rätt precis 40 år sedan.

Att managerposten skulle bli till ett problem för Leeds den här säsongen var tydligt redan långt innan säsongen började. Cellinos beslut att anställa Dave Hockaday som Leeds manager ifrågasattes på alla fronter redan från början, och de farhågor som låg bakom dessa frågor visade sig mycket riktigt också välgrundade.

Men research inför sina anställningar verkar inte vara Massimo Cellinos starka sida. Hans uttalande om Darko Milanic innan han inledde sitt nya jobb är minst sagt talande: ”I don’t know why I chose him. The coaches are like watermelons. You find out about them when you open them. His particular qualities? He’s good looking, what can I tell you? He does not talk much and is very pragmatic, I like him. He is a very cool guy.”

Få saker etablerar så klart en ny managers auktoritet och trovärdighet hos spelare, media och klubbens övriga intressenter lika mycket som en ägare som beskriver honom som en vattenmelon.

Leeds är självfallet lite av en cirkus och det är naturligtvis svårt för en klubb med den historiken och den självkänslan att smälta. Johnny Giles, en av Leeds allra främsta klubblegender, tillika samme Giles som många lyfte fram som ett bättre val än Brian Clough på 1970-talet, har nu offentligt uppmanat Cellino att lämna över klubben till någon som jobbar i dess bästa intressen.

Leeds ligger för närvarande på 18:e plats i tabellen, med 16 poäng. Dock är säsongen än så länge förhållandevis ung, och även om Leeds har bara fem poäng ned till nedflyttningsstrecket så har de samtidigt endast sju poäng upp till playoff-strecket. Om Redfearn kan upprepa samma poängproduktion som under sina fyra matcher tidigare under säsongen så kommer Leeds vandra uppåt i The Championship.

Men då krävs det förmodligen att Massimo Cellino håller sina feta fingrar från syltburken under resten av säsongen. Något borde han ju ha fattat av att den ende manager som har lyckats bra med Leeds under säsongen är just den ende manager som han inte har anställt.

:::

Be Champions!!

Tottenham befinner sig mitt inne i en helt förfärlig ligaform. Laget har bara vunnit en av sina senaste sju Premier League-matcher, och nu senast så tog de ledningen hemma mot Newcastle bara för att få se det gästande motståndet vända och vinna matchen. Detta alltså mot ett Newcastle som själva knappast har inlett säsongen på något strålande sätt.

Många gånger är det lätt att peka på vad som är rätt eller fel i ett fotbollslag, men med Tottenham så är det allt annat än lätt.

De har mycket kreativa och tekniskt skickliga spelare i Christian Eriksen och Erik Lamela. Laget har mycket snabbhet genom spelare som Nacer Chadli, Danny Rose och Moussa Dembele. Fysiskt är laget ett av de bäst förberedda i hela Premier League och Tottenham har vad många anser vara en av Premier Leagues bästa målvakter.

Att klaga på managern är också svårt. Mauricio Pochettino gjorde ett lysande jobb med Southampton förra säsongen och utgår från en spelidé som borde passa Tottenham perfekt.

Att Tottenham saknar en anfallare av världsklass är uppenbart, men det går inte att se det som hela förklaringen. Det är inte så att Tottenham saknar bra anfallare i form av såväl Emmanuel Adebayor och Roberto Soldado, och för all del även Harry Kane. Om man dessutom tittar mer statistiskt på Tottenham så är det inte där deras stora problem framträder.

Anfallarna är tvärtom bland ligans mest effektiva, sett till hur många avslut på mål de skapar per målchans. Opta har satt samman statistiken som visar att bara sex lag i Premier League är bättre än Tottenham i detta avseende, så att skylla på Tottenhams anfallare riskerar utan tvekan att leda tankarna fel i en analys av Tottenham.

Värre är i så fall att Tottenham enligt Opta bara har skapat 83 målchanser hittills under säsongen. För att sätta det i relation till övriga lag i ligan så är det färre målchanser än QPR har skapat, och bara Sunderland har skapat färre med sina 80 målchanser, målchanser skapade åt motståndarna är då naturligtvis inte inräknade.

Tottenhams problem är alltså inte en bristande effektivitet i att göra mål på sina chanser, utan en relativ oförmåga att över huvud taget skapa givande målchanser.

Mauricio Pochettino å sin sida beskriver inte Tottenhams problem som i första hand taktiska eller fysiska, han menar att problemen snarare handlar om det mentala, eller om koncentration. Något som definitivt skulle kunna förklara varför Tottenham inte bara släpper in onödiga mål utan dessutom släpper in dem vid väldigt olyckliga tillfällen.

Det finns flera exempel under säsongen. Att låta Liverpool göra 2-0 direkt efter halvtidsvilan, att låta Sunderland kvittera till 1-1 så snabbt efter att Tottenham tagit ledningen, efter att ha kvitterat mot Man City på bortaplan så släppte de till ett nytt ledningsmål för Man City bara några minuter senare, och nu senast lät man Newcastle kvittera bara sekunder in på andra halvlek.

Sådant där avslöjar en brist på koncentration, och i vissa värre fall kanske till och med ett visst mått av nonchalans. Och med en känsla att Tottenham ännu inte riktigt har kommit ur den här säsongens startblock så är det lätt att se det som bekräftat. Med flera spelare i laget som innan säsongen övervägde eller sade sig vilja lämna klubben så är det kanske där som det verkliga problemet återfinns.

Att se problemet är dock en sak, att faktiskt lyckas göra något åt det och lösa det är en helt annan.

:::

Be Champions!!

Dels är det ju det här faktumet att fotboll faktiskt är en lagsport, och mycket av det som ingår i att vara en riktigt stor och bra fotbollsspelare är helt enkelt omöjligt att mäta och få med i bedömningen av individuella priser, som snarare brukar fokusera på väldigt enkla mått. Det är också svårt för individuella priser att ta hänsyn till den hjälp en spelare faktiskt har från sina medspelare, en faktor som kan variera vildsint mellan olika spelare.

Dels så kan man naturligtvis irritera sig på ett fullständigt övertydligt bias för offensiva spelare. Att bli utsedd till världens bäste spelare, eller ens vara nominerad till utmärkelsen, som defensiv spelare är att betrakta som mer eller mindre en omöjlighet. Det har hänt några få spelare genom åren, men då har det också behövt hända något alldeles extraordinärt.

Mycket riktigt ser vi nu på den 23 man långa kortlistan till Guldbollen att där bara finns, beroende på hur man räknar, tre-fem defensiva spelare samt två målvakter. Med andra ord, fyra av fem spelare på ett ungefär är offensiva spelare, trots att en större procentuell andel av det totala antalet spelare på en fotbollsplan faktiskt är defensiva i någon mening. En målvakt, en fyrbackslinje samt en defensiv mittfältare är ju exempelvis över halva startelvan.

Ett motsvarande bias hittar vi för spelare från de allra största klubbarna i Europa. Helt orimligt är kanske inte det givet att de allra bästa spelarna tenderar att samlas i de största klubbarna där det betalas mest i lön och där chanserna att vinna titlar är som störst. Men, alltså inte en enda spelare utanför de stora ligan som är ens värd att tas upp till diskussion på en 23 man lång lista?

Slutsatsen blir ju i det avseendet rätt nedslående och är naturligtvis en del i varför jag är skeptisk till individuella utmärkelser. Det tenderar mer vara en PR-grej och handlar kanske i någon mening mer om vilka spelare som för tillfället har det största och häftigaste varumärket, snarare än vilka som har presterat bäst på fotbollsplanen utifrån deras egna specifika förutsättningar.

Det som emellertid får mig att i det närmaste kräkas på den här rundan av Guldbollen är att det är så uppenbart politiskt tillrättalagt. Hur man i en skara av 23 av världens bästa fotbollsspelare från förra säsongen kan undlåta att få med Luis Suarez är för mig en olöslig gåta, i så måtto att vad man faktiskt bedömer är dennes förmåga och prestation på fotbollsplanen.

Men Luis Suarez är alltså inte med på den här listan, och den enda tänkbara förklaringen till det är självklart att FIFA lägger in politiska hänsyn i utformningen av den här listan. Suarez är en alltför kontroversiell karaktär, inte minst då i och med bitincidenten under VM i somras, för att FIFA ska våga eller vilja ha med honom på en sådan här lista.

Det där är naturligtvis sjukt fånigt och renderar ju listan som helhet näst intill meningslös. Dessutom blir det lite fånigt att tro att någon inte skulle kunna skilja på äpplen och bananer i en sådan utsträckning att de skulle uppfatta det som om FIFA godkände bett på motståndare bara för att man erkänner Luis Suarez som en av världens 23 bästa fotbollsspelare förra säsongen.

Sedan kan man så klart undra om FIFA hade tänkt fortsätta att bestraffa Luis Suarez för samma händelse flera gånger om. Man hade kunnat tänka sig att det var straff nog att belägga honom med yrkesförbud under ett par månader utöver att faktiskt stänga av honom från ett icke ansenligt antal matcher, vilket teoretiskt också hade kunnat äventyra hans flytt till Barcelona.

Man kan så klart tycka precis vad man vill om Luis Suarez, och det har jag gjort, ofta och mycket. Men på en lista över världens fem bästa fotbollsspelare under förra säsongen så ska han naturligtvis vara med, för att inte tala om en lista över världens 23 bästa spelare förra säsongen.

:::

Be Champions!!

På sätt och vis fick MK Dons representera mardrömsscenariot för de som vill vårda det engelska kulturarvet inom fotbollen. Idén har trots allt varit att de engelska fotbollsklubbarna, om än moderna och globala i sitt omfång, trots allt har en koppling till ett lokalt sammanhang. Klubbarna är sociala institutioner som inte bara kan flyttas från en plats till en annan.

Men det var något som skulle förändras till stor del på grund av Charles Koppel, ordförande i Wimbledon FC, och Pete Winkelman, den drivande kraften bakom det konsortium från Milton Keynes som byggde den nya arenan och som sökte få ett Football League-lag till den nya staden, grundad i efterdyningarna till det andra världskriget.

Reaktionen från Wimbledons supportrar lät inte vänta på sig. Många av dem lämnade klubben och valde istället att grunda en ny klubb, AFC Wimbledon, som efter många år till slut gick upp i The Football League på egen hand och numer spelar i League Two, där de för närvarande är ett någorlunda stabilt mittenlag.

Historien har valt att lägga skulden för Wimbledons förfall på MK Dons, och naturligtvis också på Pete Winkelman. Men frågan är om inte en lika stor bov i dramat kan vara den så kallade Taylorrapporten, som i kölvattnet av Hillsborough-katastrofen ställde höga krav på modernisering och ombygge av befintliga arenor inom den engelska fotbollen.

Wimbledons ägare hade inte råd att genomföra dessa förändringar och 1991 tvingades Wimbledon således lämna och stänga Plough Lane, för att istället hyra in sig på Selhurst Park, Crystal Palaces arena. En klubb utan egen arena minskar naturligtvis dramatiskt sina egna intäktsmöjligheter. En klubb som istället hyr in sig på en arena drar däremot på sig en hög fast kostnad.

Att Wimbledon skulle få ekonomiska bekymmer var alltså inte att se som någon större överraskning. När anbudet kom från Pete Winkelman och Milton Keynes runt millennieskiftet så befann sig Wimbledon under finansiell tvångsförvaltning, en situation som klubben fortsatt befann sig i ända fram till dess att Winkelman 2004 köpte klubben.

Förståelsen för detta var emellertid minst sagt begränsad bland Wimbledons supportrar, som av naturliga skäl sökte efter en annan lösning. Och givet det behov som Winkelman och Milton Keynes konsortium hade av att hitta en Football League-klubb som var villig att flytta, så är det ju svårt att se dem på något annat sätt än som gravplundrare eller ambulansjägare, som utan skrupler drog nytta av en blödande klubbs utsatta läge.

Men det här har så klart i själva verket mycket lite att göra med MK Dons av idag som fotbollsklubb betraktat. Pete Winkelman är förvisso fortfarande klubbens ägare och ordförande, men laget har på de tio år som det varit aktivt hunnit skapa sig en egen identitet på och runt fotbollsplanen. Frågan är så klart hur länge en klubbs tillkomst ska tillåtas påverka vår syn på den.

Mycket av vad MK Dons gör har nämligen varit positivt. De har en bra och modern arena, själva grundförutsättningen för att flytten skulle bli av. De har en stabil och välskött ekonomi som de inte överanstränger i syfte att röra sig uppåt i seriesystemet snabbare än de förmår. De spelar en bra och teknisk fotboll och de har ett mycket gott renommé vad gäller att ge unga och egna spelare chansen i a-laget.

Det där väcker så klart en spännande filosofisk fråga. Många menade ju att flytten till Milton Keynes skulle vara ett förödande slag mot den engelska fotbollen. Men utfallet har blivit dels en rimligtvis betydligt bättre skött fotbollsklubb i MK Dons än vad som varit fallet om Wimbledon haltat vidare, dels grundandet av den supporterdrivna klubben AFC Wimbledon.

Det har så klart varit en tung och krävande process för många av Wimbledons fans, men få skulle nog så här i efterhand påstå att utfallet, både för engelsk fotboll och för klubbarna själva, inte har blivit till det bättre. Vilket möjligen bekräftar en allmän livsinställning i sådana här frågor att allting ordnar sig och det mesta har en benägenhet att ordna sig till det bästa.

Men det är klart, inget av detta väcker kanske lika stor beundran hos allmänheten som blev fallet när MK Dons i början av den här säsongen, just i Ligacupen för övrigt, förnedrade Man Utd genom att vinna med smått otroliga 4-0 hemma på Stadium MK.

Det har annars varit en häftig resa för MK Dons i Ligacupen så här långt under säsongen. I den första omgången ställdes de mot just AFC Wimbledon av alla lag, och vann med 3-1. Därefter alltså mot Man Utd, vilket så klart var en enorm lottning för dem. I den tredje omgången av Ligacupen besegrade de Bradford med 2-0. I åttondelsfinalen som spelas ikväll ställs de mot Sheffield United, ännu ett League One-lag, på hemmaplan.

Chanserna är alltså tämligen goda att MK Dons, tio år efter sin kontroversiella tillkomst, spelar kvartsfinal i Ligacupen, och där gör engelska storheter som Chelsea, Liverpool, Tottenham och Man City sällskap. Ett jubileum så gott som något får man anta.

:::

Be Champions!!

:::

Bubblare:

Adrián, West Ham
James Chester, Hull
Sadio Mane, Southampton
Jack Colback, Newcastle
Eldin Jakupovic, Hull
James Collins, West Ham
Craig Dawson, West Brom

:::

Tankar och slutsatser:

Helgen började med en om inte knall så i alla fall en överraskning på Upton Park där West Ham tämligen välförtjänt besegrade Man City med 2-1. Sam Allardyces manskap visade att det inte var någon tillfällighet att de ligger högt i tabellen, och även om Man City hade mest av bollen och kanske de flesta chanserna, så var det ändå West Ham som skapade det mesta av det farliga.

Ett annat lag som fortsätter imponera i toppen av tabellen är Southampton, som inte bara vinner de här galna matcherna med 8-0 mot Sunderland, utan som också kan plocka hem sega 1-0-vinster mot Stoke. En värdefull egenskap. Nu är det så klart osannolikt att Southampton håller i den här tabellplaceringen under hela säsongen, men det är kul så länge det varar.

Frågan är dessutom om Ronald Koeman har nominerat sig själv som Premier Leagues trevligaste manager. Jag såg ett klipp från slutsignalen av förra omgången där Southampton alltså gjorde mos av Sunderland med 8-0. Många managers skulle ju vara rätt upprymda i det läget, men Koeman tar sig tid att verkligen gå fram till Gus Poyet och säga några till synes omtänksamma ord till honom. Stort!

När Chelsea gjorde 1-0 mot Man Utd en bit in på andra halvlek så kändes det ju som om José Mourinho fått matchbilden precis dit han ville ha den. Och till viss del blev det ju så. Chelsea är för tillfället ett strålande lag, både med förmåga att kontrollera och dominera en matchbild. Men Man Utd gjorde också en av sina bättre insatser den här säsongen, och kvitteringen i slutsekunderna var rättvis.

Dessutom var det väl ett resultat som bibehöll någon illusion av spänning i Premier League-tabellen. För konkurrenterna som jagar verkar vara mer benägna än någonsin att strula till det. Arsenal vinner utan att imponera mot ett blekt och håglöst Sunderland, Liverpool kan inte göra mål på hemmaplan och får bara oavgjort mot Hull, Tottenham förlorar och buas ut på hemmaplan mot Newcastle.

Omgången kompletteras ikväll av Aston Villa mot QPR. Skönt för Aston Villa att nu ha arbetat sig igenom det hemska spelschemat med matcher på rad mot alla av Premier Leagues storklubbar. Återstår att se om de kan börja jobba sig uppåt i tabellen igen.

:::

Be Champions!!

Men på sätt och vis finns det också likheter mellan de båda klubbarna. Båda är storklubbar som har fått jobba med problem att de inte presterar riktigt så som de förväntar sig, i alla fall inte i ligan. Louis van Gaal har fått uppdraget att styra upp Man Utd igen. Chelsea kunde pendla mellan tredje och sjätte plats i ligan, innan José Mourinho fick i uppdrag att än en gång styra upp dem.

Givet likheterna mellan José Mourinhos uppdrag och Louis van Gaals uppdrag så är det ju frestande att fundera lite hur dessa respektive managers faktiskt har lyckats med sina uppgifter. Nu kan det ju vara lite missvisande både att betygsätta van Gaal efter bara några månader på jobbet, precis som man inte kan jämföra exakt samma situation för van Gaal och Mourinho.

Men om man håller det där i åtanke så är det ändå en jämförelse som tål att göras, och som för all del kan vara en del i förklaringen att det för tillfället går bättre för Chelsea i Premier League.

VÄRVNINGAR

José Mourinho, +++++

En av Mourinhos absoluta paradgrenar sedan han kom åter till Chelsea. Under sin första säsong värvade han bland andra André Schürrle och Nemanja Matic, inför den andra säsongen värvade han Diego Costa och Cesc Fabregas med flera. Det går knappast att göra ett bättre jobb på transfermarknaden än vad Mourinho har gjort med Chelsea.

Louis van Gaal, ++++

Det har spenderats en fasligt massa pengar i Man Utd, men man har också köpt oomtvistlig kvalitet för pengarna. Angel Di Maria och Radamel Falcao är lysande värvningar. Daley Blind, Marco Rojo och Ander Herrera ligger inte långt därefter, och Luke Shaw är en spännande värvning. Men en mittback i världsklass hade behövts för att höja betyget ett steg till.

TAKTIK

José Mourinho, +++++

Mourinho har alltid varit en taktiker ut i fingerspetsarna. Så även nu där han har skapat ett ramstarkt försvar som täcks upp av ett mittfält som är på samma gång positionssäkra som duktiga i det egna bollinnehavet. Taktiken har förfinats ytterligare med en renodlad central anfallare och en spelfördelande och mer djupt liggande mittfältare.

Louis van Gaal, +++

Det har varit lite otydligt hur van Gaal egentligen vill spela med Man Utd. Ett tidigt försök till en trebackslinje skapade många problem för Man Utd i början av säsongen, innan van Gaal insåg läget och ändrade tillbaka till en mer klassisk fyrbackslinje. Offensivt fungerar Man Utd hjälpligt, men defensivt har Man Utd ännu inte fått koll på alla delar.

FILOSOFI

José Mourinho, ++++

Mourinho är en oförskylld pragmatiker och hans filosofi kan nog närmast och enklast beskrivas som att han vill vinna till alla pris. I grund och botten bygger Mourinho på en plattform av en trygg defensiv, och därefter väljer han spelare med den individuella kompetensen att avgöra framåt. Det har varit en lyckad strategi i England såväl som Europa.

Louis van Gaal, ++++

Det pratades mycket om van Gaals filosofi innan han kom till Man Utd, och inte minst i det holländska landslaget har skillnaden mellan hans fotboll och Hollands tradition av totalfotboll lyfts fram. Men van Gaal har hittills under sin tid i Man Utd visat sig inte vara så värst låst i sina egna principer, utan försöker hitta ett spel som bäst är anpassat utifrån sitt spelarmaterial.

MEDIA

José Mourinho, ++++

Mourinho har en lång och stolt historia av att kläcka både fantastiska citat och att kunna skapa mediastorm i en tekopp. Allt naturligtvis helt och hållet medvetet från en manager som lämnar mycket lite åt slumpen. Hittills under sin tid i Chelsea har han i och för sig inte gjort någon direkt besviken, men han har också haft en betydligt lugnare och mer återhållsam profil än vad vi är vana vid.

Louis van Gaal, +++++

Det är ju allmänt känt att van Gaal kan vara en rätt bister herre som inte direkt tvekar att domdera med journalister som han anser beter sig illa eller ställer korkade frågor. Inte helt obekant för en Man Utd-manager kanske. Men med tanke på hur knackigt det ändå har gått för Man Utd hittills under säsongen så måste man säga att van Gaal har lyckats hantera mediabevakningen väldigt bra så här långt.

RESULTAT

José Mourinho, +++++

Inget snack här, Mourinho kan egentligen inte vara något annat än mycket nöjd med säsongen så här långt. Etta i ligan, obesegrade och det enda poängtappet kom borta mot Man City på Etihad. Vidare i Ligacupen och en bra början i Champions League. Allt tyder på att Chelsea kommer vinna Premier League den här säsongen och att de ligger bra till i Champions League.

Louis van Gaal, ++

Det känns väl inte riktigt lika illa som det gjorde under David Moyes, men där har ändå funnits ett par rejäla bottennapp. Uttåget ur Ligacupen mot MK Dons, förlusten mot Leicester och mot Swansea, de onödiga poängtappen. Allt detta trots ett förhållandevis bekvämt matchprogram under inledningen av säsongen. Tabellläget ser okej ut men resultaten har inte varit bra alls.

José Mourinho: 23
Louis van Gaal: 18

Det måste rimligtvis betyda att Chelsea vinner ikväll?

:::

Be Champions!!

Gamla synder har gjort sig påminda. Ett försvarsspel som förra säsongen faktiskt fungerade tämligen bra har börjat glappa igen under säsongen, delvis på grund av skador men delvis också på grund av oförklarliga och, som det känns, onödiga misstag. Samtidigt har Arsenal fallit åter i en stundtals överdriven omständighet i sin egen offensiv.

Det är således lite grann ett case av ”back to square one” för Arsenal, med hjulen hjälplöst snurrandes i en grusgrop som laget verkar oförmögna att riktigt kunna ta sig ur. Vän av ordning frågar sig då så klart vad detta egentligen kan tänkas bero på. Två citat från ledande företrädare för Arsenal genom åren kanske kan bidra med en tanke.

”During the years we were successful there was an alliance of people at the top who made the club successful. That was David Dein, Arsene and myself. I ran the business side and David and Arsene ran the football side. David did a phenomenal job for the club and I think they miss David’s role in encouraging Arsene, who is naturally cautious. David was always very ambitious for the club.” – Keith Edelman, fd VD för Arsenal mellan 2000-2008, i en intervju från 2011.

”I don’t think that it’s my wish or intention to double guess what Arsene Wenger wants to do. As you know, your board backs him 100 per cent. If he has a plan, we back him. If he doesn’t have a plan, we keep quiet. So don’t let’s be in a muddle about who calls the shots about football at the Arsenal Football Club. It is not the chairman, it is not the fans, it is Mr Arsene Wenger.” – Sir Chips Keswick, Arsenals ordförande under klubbens årsstämma 2014.

Många har påpekat David Deins betydelse för Arsenal förut, Arsenal har hur som helst inte vunnit ligan eller varit i närheten av att vinna ligan sedan Dein lämnade klubben. Bakom Keswicks ord ser vi också en verklighet där ingen egentligen ifrågasätter eller utmanar Wenger i dennes uppfattningar, eller ens höjer rösten vid en synbar avsaknad av plan.

Det går inte att ifrågasätta Arsene Wengers meriter och hans betydelse i det stora hela för Arsenal. Men det går heller inte att förneka att den moderna fotbollen har genomgått en hel del förändringar vilka Arsene Wenger inte riktigt har lyckats anpassa sig efter, alternativt så saknar han helt enkelt viljan att göra det.

Det finns många aspekter i detta beteende. Ett tveksamt och stundtals halsstarrigt agerande på transfermarknaden är en. En principiell vägran att anpassa det egna lagets spel efter motståndarnas styrkan är en annan, med från och till katastrofala konsekvenser på fotbollsplanen. Ett upplägg på lagets träningar som till synes gör Arsenalspelarna ständigt mer mottagliga för skador under match.

Tidigare under säsongen rapporterade Raphael Hoenigstein att Arsene Wenger bland annat inför säsongen hade introducerat videoanalys till Arsenals egna matchförberedelser. Det är egentligen rätt fantastiskt att tänka sig att detta sker först sedan Arsene Wenger har tillbringat närmare 20 år som Arsenals manager.

Arsene Wenger är 65 år gammal. Med en tilltagande ålder så uppstår också vissa ofrånkomliga fysiska fenomen. Kroppen slits, hjärnan får svårt att hålla sig riktigt lika spänstig, testosteronnivåerna sjunker. Det här är faktorer som Wenger själv har påpekat, han har själv hävdat att efter 67 så kommer han inte längre vara kapabel att göra sitt jobb på tidigare full kapacitet.

Nu låter i och för sig detta lika illusoriskt exakt som när Arsene Wenger själv talar om spelarstatistik och ”red fatigue zones”, det är naturligtvis ingen vetenskaplig exakthet att detta nödvändigtvis måste ske efter 67 år, i alla fall inte sett till enskilda individer. Men det är heller inte något som sker över en natt, och den förslitningsprocess som Wenger hänvisar till börjar rimligtvis tidigare än så.

Kanske var Alex Ferguson ett unikum. Han lyckades hålla i Man Utd på egen hand en bit över 70-strecket. Men kanske besatt han en nyfikenhet för nya intryck och en pragmatism gentemot nya idéer där Arsene Wenger genomgående har varit mer dogmatisk. Kanske var han inte försiktig på samma sätt som Edelman beskriver Wenger.

Det verkar i alla fall som om Arsenal behöver någon som balanserar och utgör ett bollplank till Arsene Wenger. Det kan ske antingen genom att en fullvärdig ersättare till David Dein hittas. Eller på sikt kan det självklart också åstadkommas genom att Arsene Wenger görs till sportchef, och en ung och hungrig förmåga tas in som hans ersättare som manager.

Bortamatch mot Sunderland idag, som förra omgången förlorade med 0-8 mot Southampton. Det gör ju dagens match alldeles fantastiskt oförutsägbar för Arsenal. Antingen möter man fullständigt demoraliserade motståndare som det bara är att köra över. Eller så möter man ett otroligt revanschlystet lag som på hemmaplan har käkat taggtråd till frukost och pissar napalm.

:::

Be Champions!!

Det är i och för sig sällan begåvat att börja syssla med tröjbyten i halvtid och det borde varje spelare förstå. Det tyder en hel del på att fokus och energi inte i tillräcklig utsträckning är på den match som håller på att spelas, och givet Mario Balotellis prestation under matchen så känns ju det som en minst sagt relevant invändning.

Men man kan så klart fråga sig varför Brendan Rodgers har valt att göra en så pass stor grej av det utåt som han ändå har gjort. Alla managers kommer förvisso att använda sig av diverse knep för att dra medias och allmänhetens uppmärksamhet bort från dåliga resultat och prestationer på planen, så i det här fallet är det Balotellis tröjbyte som blir en bekväm och lätt tillgänglig red herring.

Diskussionen efter matchen handlar alltså till stor del om ett olämpligt tröjbyte och om Mario Balotelli själv, snarare än de faktorer som ligger bakom Liverpools stora förlust mot Real Madrid, och kanske i förlängningen som förklarar varför Liverpool har haft det svårt i ligaspelet så här långt. Vilket kanske ger en föraning om att Balotelli inte kommer bli så långlivad i Liverpool.

Men Balotellis tröjbyte är naturligtvis inte något av Liverpools större problem, om det alls är ett problem. Så för Liverpools del lönar det sig inte särskilt mycket att bråka om detta, istället borde fokus riktas mot andra problem som, om de åtgärdas, skulle betyda mycket för att förbättra Liverpools resultat på planen:

Svag värvningspolitik

Alla förstod så klart att det inte skulle bli lätt att ersätta Luis Suarez, om inte annat så visade Tottenham inför förra säsongen hur svårt det kan vara att ersätta lagets absolut bäste och viktigaste spelare.

Men det kan ändå vara värt att fråga sig hur många av Brendan Rodgers värvningar som verkligen har lyckats. Philippe Coutinho och Daniel Sturridge är två spelare som har gjort det riktigt bra. Oussama Saidi, Fabio Borini, Iago Aspas och Luis Alberto däremot har varit allt annat än bra.

Joe Allen har inte alls motsvarat förhoppningarna och ligger långt bakom Jordan Henderson i hackordningen. Simon Mignolet och Mamadou Sakho har inte varit dåliga men heller inte så bra som prislappar och förväntningar gav skäl att hoppas.

Adam Lallana och Rickie Lambert har hittills inte fått någon större impact i Liverpool, och bland annat av skadeskäl inte heller Emre Can. De båda ytterbackarna har varit godkända.

Försvarsspelet

Alla kan naturligtvis släppa in mål mot Real Madrid utan att det behöver vara ett tecken på stora problem. Många stora lag i Europa har misslyckats med att hålla rent mot dem.

Men när man som Liverpool har spenderat rätt många miljoner på försvaret och fortfarande har problem att försvara enkla hörnor, så är det ett tecken på problem och bristande defensiv taktik och organisation. Allra helst som Liverpool inte saknar spelare som är duktiga i luftspelet.

Det här är egentligen inte nya problem för Liverpool som hade samma problem förra säsongen. Men då doldes dessa problem till stor del av att Luis Suarez och Daniel Sturridge öste in mål framåt. Nu är Suarez borta och Sturridge är skadad, och problemen framträder desto tydligare.

Brist på defensiva mittfältare

Den här punkten ska inte ses som någon kritik mot Steven Gerrard, som självklart är många saker och många bra saker för Liverpool, men han är inte i första hand någon naturlig defensiv mittfältare.

Han är dock försatt i en något otacksam position för honom själv. Ensam framför två mittbackar så är det i huvudsak hans uppgift att på egen hand täcka upp framför backlinjen, alternativt så tvingas ytterbackarna stanna hemma, vilket försvagar Liverpools offensiv.

Gerrard ser inte riktigt bekväm ut i den rollen. Till och med Andrea Pirlo har, i både Juventus och i Italien, tre mittbackar bakom sig och behöver därför heller aldrig känna sig riktigt lika utlämnad.

Fokus på Mario Balotelli

Mario Balotelli är en annan typ av spelare än Luis Suarez och Daniel Sturridge, som var så framgångsrika och så viktiga för Liverpools imponerande offensiv förra säsongen.

Balotelli gillar att hålla i bollen, drar ned tempot snarare än han drar upp det, något som får Liverpools offensiv att komma i otakt. Det där kan så klart fungera under förutsättning att Balotelli därefter fattar de rätta besluten.

Men han är en spelare delvis utan form och då blir besluten alltför ofta att istället sätta bollen mitt på en försvarare eller ta skott från 30 meter som landar högt upp på läktaren.

Taktiska felgrepp

En sak som Brendan Rodgers gjorde väldigt bra förra säsongen var att i alla fall till en del frångå sina taktiska principer, baserade mycket på metodiskt bollinnehav, och istället utgå mer från sina spelares egna styrkor.

Med Luis Suarez och Daniel Sturridge så var det inte alls konstigt att Liverpool då fick ett otroligt snabbt spel. Passningsspelet skedde ofta med ett tillslag och just fart snarare än tålamod blev Liverpools vinnande formel.

Men nu har Liverpool tappat dessa spelare, Daniel Sturridge är skadad och Luis Suarez är såld till Barcelona, och Rodgers försöker fortfarande spela fotboll baserat på fart, men nu med spelare som inte behärskar detta på samma sätt som förut.

Både Mario Balotelli, som diskuteras lite längre upp, och Rickie Lambert är spelare som är bättre anpassade till ett något långsammare anfallsspel, och det är kanske dessa styrkor som Brendan Rodgers nu bör försöka bygga ett spel runt.

Så om Brendan Rodgers förra säsongen var klok nog att till viss del frångå sina egna taktiska utgångspunkter som han implementerat väl i Swansea, så kan det den här säsongen kanske istället vara klokt att återvända till dessa taktiska utgångspunkter.

:::

Be Champions!!

För Chelsea råder i och för sig inga märkligheter. Poängtappet i den första omgången hemma mot Schalke fick laget att vakna till en aning, och vinsten borta mot Sporting följdes upp av en kross av Maribor med 6-0, och Chelsea kommer utan tvekan att spela slutspel efter nyår.

För övriga lag ser det möjligen mer tveksamt ut. Arsenal har haft en tveksam inledning på sitt gruppspel. En förlust borta mot Dortmund följdes upp av en vinst hemma mot Galatasaray. Det såg länge ut att bli förlust även igår borta mot Anderlecht, och då hade Arsenal mycket väl kunnat ligga riktigt illa till.

Men vilken vändning! Arsenal vänder alltså 0-1 till 2-1 i slutminuterna efter mål av Kieran Gibbs och Lukas Podolski. Och om Arsenal nu inte låter resultatet dölja de problem som avslöjades i spelet under matchen, så har Arsenal nu en bra utgångspunkt för avancemang.

Sådant är värdet av erfarenhet och i någon mening vinnarvana från Champions League. Det får väl betraktas som tveksamt ifall exempelvis Liverpool eller Man City hade mäktat med den vändningen i slutminuterna. Inte för att de är direkt sämre lag, utan för att de helt enkelt inte har vanan inne.

Man City hade å sin sida ännu en dålig dag på jobbet. Ännu har laget inte tagit en seger i den här säsongens upplaga av Champions League. En förlust och två oavgjorda på de tre första matcherna betyder att laget har samlat på sig två poäng, och ligger trea i tabellen efter Bayern München och Roma.

Tisdagens poängtapp mot CSKA Moskva var nästan en omvänd upplevelse från Arsenals. Man City hade 2-0 men tappar greppet om matchen under andra halvlek. Än en gång uppvisar Man City brister i sitt försvarsspel och Manuel Pellegrinis taktik går det även den här gången att sätta ett frågetecken kring.

Läget börjar se smått bistert ut. Man City tjänar i och för sig på att Bayern gjorde mos av Roma, men läget är inte solstrålande för det. Om vi skulle anta att Man City vinner hemma mot CSKA Moskva i nästa omgång, samtidigt som Roma förlorar borta mot Bayern, så går Man City upp på fem poäng och andra plats, en poäng före Roma.

Men sedan har alltså Man City två mycket tuffa matcher framför sig. Den första hemma mot Bayern, en omgång där Roma mycket väl kan passera Man City i tabellen igen i och med att de möter CSKA Moskva borta. Gruppen avslutas med en bortamatch i Rom i vad som på förhand ser ut att kunna bli en helt avgörande match för vilket lag som går vidare till slutspel.

Liverpool fick sig en rejäl lektion igår. Det är förhållandevis sällan som ett bortalag går ut och är så pass överlägsna som Real Madrid var igår på Anfield, inte minst i samband med ett stort europeiskt cupmöte. Otroligt imponerande av de vita.

Sedan Liverpool vunnit mycket knappt mot Ludogorets och därefter förlorat mot Basel så såg läget rätt problematiskt ut för dem. Två matcher i rad mot Real Madrid såg ut att kunna bli två förluster, en risk som nu ser än mer ut att bli verklighet. Liverpool hade inför de två avslutande omgångarna kunnat vara trea i gruppen, distanserade med sex poäng.

Nu småskrällde Ludogorets igår kväll mot Basel och vann med 1-0 efter ett mål på tilläggstid. Därmed ligger alla tre lagen, Liverpool, Basel och Ludogorets, på tre poäng vardera efter tre omgångar. Om vi då leker med tanken att Basel vinner på hemmaplan mot Ludogorets, och Real Madrid vinner mot Liverpool på Bernabeu, så har Liverpool tre poäng att hämta upp på två omgångar.

Då möter man också Basel på hemmaplan. I det läget måste man säga att Liverpool ändå har en bra utgångspunkt för att ta sig vidare till slutspel. Men det fordrar naturligtvis att Liverpool hittar en lösning på sin anfallssituation, som i och med Daniel Sturridges skada och Mario Balotellis bristande form ser allt annat än ljus ut för tillfället.

Min prognos för slutspel:

Chelsea – 100%
Arsenal – 100%
Liverpool – 60%
Man City – 50%

:::

Be Champions!!

Väl så oroande som resultatet var den rätt uppenbara observationen att få av spelarna i Sunderland verkade ha något större intresse för uppgiften. Laget visade upp en mycket låg energinivå på ett sätt som borde vara oroväckande för såväl Gus Poyet som för klubbledningen i övrigt.

På något vis känns ju det här som ett återkommande problem för just Sunderland, som genom åren knappast har saknat bra spelare och resurser, och som dessutom har gjort ett stort antal värvningar. Ändå så lyckas Sunderland aldrig riktigt få ordning på torpet, och känslan är att det är en permanent underpresterande klubb.

Reaktionen på 0-8-förlusten låter naturligtvis inte vänta på sig. Gus Poyet var tidigt ute och meddelade att han aldrig hade varit så förödmjukad på en fotbollsplan förut, något han kanske måste säga för att ha en rimlig chans att rädda sitt jobb. Men fansen, och rimligtvis även klubbledningen, är självklart upprörda ändå.

Mycket av kritiken riktas också mot spelarna, inte minst på grund av deras egen insats på planen. Det har kanske fått dem att reagera. Vito Mannone, Sunderlands målvakt, gick ut tidigt efter matchen och menade att spelarna borde ersätta fansen för deras biljettkostnader, och han verkar nu ha fått med sig spelarna på det.

Sammanlagt rapporteras cirka 2,500 Sunderlandfans ha begett sig hela vägen genom England ned till Southampton, vilket medför en total biljettkostnad om £60,000.

Det där betraktar säkert en del som en storslagen gest och som ett tecken på att spelarna verkligen bryr sig. Åtminstone har det varit så förut, bland annat sedan Wigan förlorat med 1-9 mot Tottenham. Men själv måste jag säga att jag är mer tveksam till vad det egentligen betyder.

Visst, det kan säkert både uppskattas och vara ekonomiskt välbehövligt för de aktuella fansen. Det är kanske inte alla som snyter £24 ur näsan hur som helst, så det kan säkert hjälpa en del. I och för sig är fler kostnader knutna till en sådan där bortamatch, exempelvis resekostnader, och man kan undra varför inte även dessa kostnader ersätts.

Sunderlands spelare går alltså in och täcker biljettkostnader motsvarande cirka £60,000. Med andra ord en veckolön för en hygglig spelare av Sunderlands snitt. Delat på drygt tjugo. En spelare behöver alltså jobba i en halv förmiddag för att tjäna tillbaka sina pengar. Möjligen är jag cynisk, men det är ingen större uppoffring.

Men egentligen är det nog symboliken som stör mig allra mest, och i det avseendet tror jag att jag tänker helt olika jämfört med de som ser positivt på sådana här symbolhandlingar.

Men vad det i själva verket gör är att det sätter ett ekonomiskt pris på lagets och spelarnas insatser, och därtill ett väldigt lågt ekonomiskt pris. Jag tror att samtliga fans som åkte till Southampton, och även många av dem som av olika skäl stannade hemma, gladeligen skulle ha betalat £24 för att se sitt lag göra sitt bästa på planen.

Vad är det egentligen man säger om man betalar tillbaka biljetterna – att det på något vis är mer okej att göra en sådan här usel och viljelös insats så länge som fansen inte behöver betala för biljetterna? Att fotbollsspelare kan likt en nutidens avlatsbrev köpa sig syndernas förlåtelse bara för att därefter obekymrat kunna synda vidare?

När man som supporter köper en biljett till sitt lags matcher så tar man självklart på sig risken att laget också kan förlora matchen, det finns inga garantier att det kommer att gå bra. Det ingår i beslutet. Hur spelarna beter sig på planen är betydligt viktigare än några symboliska återbetalningar efter match. Vad man vill se är att spelarna brinner för laget, inte bara i ord utan också i handling.

Sunderlands spelare menar säkert väl med den här gesten. Åtminstone tror jag vissa spelare gör det, säkert gör Vito Mannone det. Men i slutänden så blir det trots det ändå mest en tom gest. Det är vad spelarna i Sunderland gör efter detta på planen som faktiskt kommer att betyda något.

:::

Be Champions!!

Inom varje land och varje liga så kommer det att diskuteras i all evighet vilka klubbar som är de största och bästa. Och mest prestige och störst stolthet kommer alltid att vara kopplat, åtminstone i England, till att vinna ligan, även om en europeisk cuptitel säkert i sig själv kan betraktas som större och i det stora hela mer meriterande.

Således mäts en klubbs historik ofta utifrån vad de mäktat med i det inhemska ligaspelet. Och det där är en viktig aspekt. Men det märks också tydligt, med ett mer historiskt perspektiv på frågan, att för att en klubb ska tillmätas en tyngre historik, och gå från att vara en stor klubb till att bli en storklubb, så fordras det att klubben tar klivet utanför det egna landets gränser, och mäter sina krafter mot kontinentens olika storheter.

Ikväll möts alltså Liverpool och Real Madrid på Anfield. Ett möte mellan två stora klubbar med såväl tradition som modern framgång i europeiskt cupspel, allra helst då i det som nu kallas för Champions League. Real Madrid är regerande mästare och har vunnit turneringen tio gånger, jämfört med de fem titlar som Liverpool har vunnit.

Både Liverpool och Real Madrid har mäktiga och historiska rivaler i sina respektive länder. För Liverpool är det främst Man Utd, och för Real Madrid är det naturligtvis Barcelona. Att Liverpool och Real Madrid båda möjligen har övertaget i dessa jämförelser beror på deras europeiska cuphistoria. Real Madrid med sina fem raka segrar i turneringens begynnelse, Liverpool med sin dominans under 1970- och 1980-talen.

Europacupen var inledningsvis ett iskallt projekt inom engelsk fotboll där egentillräckligheten härskade långt in på 1950-talet. Det var Man Utd som ändrade detta med sitt ensidiga beslut att trotsa The Football Leagues vilja och ställa upp i den nyligen grundade Europacupen, samt 1968 som första engelska lag vinna turneringen. En triumfatorisk resa intimt sammankopplad med djup tragedi.

Men det var Liverpool som blev den engelska klubben som verkligen byggde en hel dynasti och en egen mytologi runt klubbens framgångar i Europacupen, och lade grunden till en storhet som upprätthållit klubbens status som en engelsk storhet även under snart 25 långa år utan att vinna en ligatitel. Många avundas dem denna status, inte minst då de klubbar som till stor del saknar just denna europeiska cuphistorik.

Det är också denna cuphistorik som ger Anfield en alldeles speciell känsla sådana här kvällar. Och det är den cuphistoriken som får även så pass illustra och erfarna motståndare som Real Madrid att tala med beundran och kanske också vördnad i rösten över den upplevelse som stundar. Traditionen sitter i väggarna på Anfield.

Denna känsla kan också ges ett eget liv på fotbollsplanen och bli till en väldig tillgång för Liverpool och en belastning för motståndarna. Inte minst Real Madrid har fått känna på det, som förlorade med osannolika 0-4 vid sitt senaste besök på Anfield för fem år sedan. Det där kan naturligtvis inträffa igen, även om Real Madrid på pappret är ett starkare fotbollslag.

The Guardians intervju med Alvaro Arbeloa, numer högerback i Real Madrid men som spelade i Liverpool den säsongen för fem år sedan, är för övrigt väldigt läsvärd. Tänka sig alltså, med facit i hand, att Rafa Benitez efter den säsongen, alltså med Arbeloa i klubben, bränner iväg närmare £20m på Glen Johnson som högerback.

Alvaro Arbeloa har sedan dess vunnit VM, EM och Champions League. Glen Johnson, av Benitez beskriven som ”den sista pusselbiten” i ett lag som skulle vinna ligan, har vunnit Ligacupen. Och även om den jämförelsen kanske inte är teoretiskt helt klockren, så är den icke desto mindre rolig.

:::

Be Champions!!

Att ta fram en lista över Premier Leagues 100 bästa spelare genom åren, med det enda kriteriet att de behöver ha deltagit under någon av de 23 säsonger som Premier League har ägt rum. Det svar som panelen kom fram till kan ni följa mer ingående här, men sammanfattningsvis kan man säga att följande spelare blev placerade på de tio översta platserna:

Ryan Giggs, Man Utd
Thierry Henry, Arsenal
Roy Keane, Man Utd
Alan Shearer, Newcastle
Paul Scholes, Man Utd
Cristiano Ronaldo, Man Utd
Patrick Vieira, Arsenal
Eric Cantona, Man Utd
Dennis Bergkamp, Arsenal
Frank Lampard, Chelsea

Sådana här listor är självklart alltid kontroversiella och väcker alltid kritik till stor del utifrån redan uppritade partisanska gränser. Det går så klart inte att undgå att se att Arsenal och Man Utd är otroligt tunga på den här listan, med åtta av tio spelare bland de tio högsta. Det är däremot lätt att se var de stora grälen kommer att uppstå:

Ryan Giggs eller Thierry Henry? Inte minst för Arsenalfans så är säkert den här svår att smälta. För dem är självklart Henry störst av dem alla och de pekar gärna på individuella utmärkelser som argument för detta. Men fotboll är större än individuella priser, och storhet är ett mångsidigt begrepp. Den som beskriver frågan som ”enkel” eller ”uppenbar” avslöjar sig dock, det som kännetecknar just den här diskussionen är att man både kan påstå att Giggs är störst och att Henry är störst, och det går inte att säga att något av dessa båda påståenden är felaktiga.

Steven Gerrard? Liverpoolfans riskerar naturligtvis bli apoplektiska av raseri över Gerrards frånvaro bland de tio största spelarna. Upplysningsvis hamnar han i Telegraphs panel på en neslig elfteplats. Men min motfråga skulle i så fall bli vem av spelarna på de tio högsta platserna som han i så fall skulle peta. Jag förmodar att många skulle svara Frank Lampard, men vem av dessa båda mittfältare har egentligen varit mest framgångsrika under sina respektive karriärer?

Tre spelare som jag tycker ligger för högt:

(3) Vincent Kompany, Man City
(2) Dwight Yorke, Man Utd
(1) Alan Shearer, Newcastle

Tre spelare som jag tycker ligger för lågt:

(3) Fredrik Ljungberg, Arsenal
(2) Gianfranco Zola, Chelsea
(1) Tony Adams, Arsenal

:::

Be Champions!!

:::

Bubblare:

Tim Krul, Newcastle
Nathaniel Clyne, Southampton
Graziano Pelle, Southampton
Bobby Zamora, QPR
Philippe Coutinho, Liverpool
Michael Dawson, Hull
Enner Valencia, West Ham

:::

Tankar och slutsatser:

Att förlora är aldrig bra, men att förlora väldigt stort är riktigt illa. Åtminstone om man är manager. Sunderlands Gus Poyet måste alltså vara rätt osäker på sitt jobb för tillfället, efter att ha förlorat med 0-8 mot Southampton. En sådan förlust innebär inte bara ett poängtapp utan indikerar att managern inte alls har någon kontroll över sitt lag.

Full kontroll kan man inte heller påstå att Arsene Wenger har för tillfället. I och för sig kvitterade Arsenal till 2-2 i slutminuterna hemma mot Hull, men att alls behöva befinna sig i den positionen är så klart olyckligt för ett lag med påstådda titelambitioner. Wengers reaktion under intervju efter matchen var också talande för en manager som är allt annat än tillfreds med sin tillvaro.

Ett mer lyckligt slut på tilläggsminutsdramatiken kunde Liverpool visa upp efter att borta mot QPR först ha tappat vinsten i slutminuterna, därefter återta ledningen, för att tappa ledningen en gång till, innan Liverpool fantastiskt nog gör ett tredje och sista mål. Mitt i all eufori som Liverpoolfans med rätta känner nu så måste där nog finnas en oro över varför dylika tre poäng kommer med sådana besvär.

Situationen är naturligtvis lite typisk för ett lag med QPR:s problem också, att oavsett vad man än lyckas med och gör bra, så får man ändå inte med sig några poäng. De var långa stunder bättre än Liverpool i den här matchen, men det hjälper dem liksom inte. Och med Steven Caulkers självmål i slutet så grinar oturen dem naturligtvis också i ansiktet.

Everton tog en riktig skön storseger hemma mot Aston Villa, som onekligen efter tre-fyra möten med topplagen har kommit tillbaka ned på jorden efter en strålande säsongsinledning. Men det var första matchen där Everton verkligen har imponerat och det är utan tvekan ett resultat för de blå att bygga vidare från.

Problembarnen fortsätter hålla Alan Pardew vid liv på Newcastles managerpost. Förra omgången var det Papiss Demba Cissé som bidrog till den stora saken. Den här gången var det Gabriel Obertan som lämnade sin plats i den engelska fotbollsskuggan och avgjorde för Newcastle, som därmed har börjat klättra uppåt i tabellen.

:::

Be Champions!!

Det är lite av den gamla skolan som möter den nya skolan.

Harry Redknapp är av den gamla engelska managerskolan, ett faktum han gärna och ofta anspelar på. Hans managerapproach är till stor del grundad runt synen på managern som en inspiratör snarare än dirigent, hellfire and brimstone före taktiska detaljer. Att inte bry sig eller kunna så mycket om taktik är här snarast något man stoltserar med – även om det naturligtvis inte är så illa i själva verket.

Den nya managerskolan som bland andra Brendan Rodgers representerar är betydligt mer tekniskt utvecklad. Det är managern som taktisk mastermind och detaljkontrollen, den systematiska analysen och det vetenskapliga angreppssättet är avsevärt mer sofistikerat. Kommunikation med spelarna ingår så klart också i den nya managerskolan, men kommunikationen är mer laddad med innehåll än form.

Om man skulle välja att resonera idealtypiskt så är den gamla managerskolan att arbeta med känsla, där den nya managerskolan mer går ut på att arbeta med tanke.

Den gamla managerskolan skiljer sig också en hel del åt vad gäller relationen med sin omgivning – med spelarna, med media och med övriga. Fokus ligger betydligt mer på den personliga dimensionen i dessa relationer, och det ses som viktigt att uppfattas som en bra eller skön kille. Inte minst Harry Redknapp personifierar den profilen. Frågan är ungefär densamma som personfrågan i ett amerikanskt presidentval, skulle du kunna tänka dig att ta en öl med den här killen?!

Den nya managerskolan har en annan syn på den här relationen där fokus är klart och tydligt vikt mer åt det professionella. En viss distans hålls till såväl spelare som folk utanför klubben, och synen på dem är snarare som en form av klienter snarare än kompisar. Det går naturligtvis inte för sig att för den sakens skull vara en robot, men det sakliga förhållningssättet gör att några närmare personliga band sällan knyts.

En återgång till det idealtypiska resonemanget skulle alltså beskriva den gamla managerskolan som personlig och den nya managerskolan som professionell, även om skiljelinjen i verkligheten naturligtvis inte är fullt så kategorisk.

En lustig aspekt är så klart att observera hur media förhåller sig till dessa båda skolor och dess idealtypiska profiler. Brittisk media har ofta vurmat för den gamla managerskolan och kanske till viss del förhärligat den intuitive och personlige managern. Naturligtvis ligger det till viss del också i medias intresse att göra så, då de kan förväntas ha en för dem mer gynnsam relation med en sådan manager.

I slutänden är det så klart också en fråga om modernitet vs tradition. Den brittiska traditionen ligger djupt rotad i en äldre managerskola, där fotboll ses som en intuitiv upplevelse snarare än en intellektuell studie. Och även om media gärna framhäver sig själva som förnyare, så är de i själva verket snarare bevarare av befintliga värderingar och en konserverande kraft i samhället.

På lång sikt så tillhör den engelska fotbollen sådana managers som Brendan Rodgers. Men på kortare sikt så finns fortfarande managers som Harry Redknapp kvar, övervintrade från en snart svunnen fotbollstid, och de kan under rätt förutsättningar fortfarande göra livet surt för sina mer moderna motsvarigheter.

Liverpool riskerar få uppleva det idag. QPR har haft en mycket problematisk inledning på den här säsongen, men en vinst mot Liverpool vore naturligtvis en fin skalp för dem.

:::

Be Champions!!

Men en gnagande känsla är att den här säsongen eller möjligen nästa kan vara lite sista chansen om Tottenham vill nå Champions League med detta lagbygge, utan att behöva börja om från början igen. Med sista chansen menar jag då att man sett till managerposten har provat det mesta på kort tid, och om inte Mauricio Pochettino lyckas – sedan Harry Redknapp, Andre Villas-Boas och Tim Sherwood misslyckats – så känns möjligheterna uttömda.

Resultaten har varit av blandad karaktär för Tottenham. Ett par stjärnsmällar har laget råkat ut för, bland annat mot Liverpool och West Brom. Pochettino har emellertid gett laget en viss seghet och uthållighet, som demonstrerades både i den tuffa bortamatchen mot Arsenal som slutade 1-1, och i förra ligamatchen mot Southampton som Tottenham vann med 1-0. Sakta men säkert känns det som om Tottenham är på rätt väg.

Den känslan kommer onekligen att sättas på prov idag när Tottenham beger sig till Manchester och till Etihad för ett av säsongens absolut tuffaste bortamöten, mot Man City.

Förra säsongens resultat mot Man City var minst sagt olycksbådande. Man Citys vann med 6-0 på Etihad i motsvarande möte för rätt precis 11 månader sedan, och det var en av de svidande storförluster som utgjorde spikarna i Villas-Boas managerkista. När Tottenham två månader senare mötte Man City hemma på White Hart Lane blev inte resultatet särskilt mycket mer upplyftande, 1-5.

Det finns alla skäl i världen för Mauricio Pochettino att oroa sig över ett liknande resultat idag. Inte så mycket för förlustens skull, alla lag kan så klart förlora på Etihad och noll poäng är noll poäng, men för att en storförlust skulle signalera att Tottenham inte har gjort de framsteg som kan förväntas av dem, att de åtminstone ska kunna hålla jämna steg med sina konkurrenter i toppen av tabellen.

Det var olycksbådande när Tottenham förlorade med 0-3 hemma mot Liverpool tidigare under säsongen. Det var ett resultat som gav eko från förra säsongen och visade både på en ojämnhet och en oförmåga att täppa till stormluckorna när det blåser snålt i motvind. Det är perioder som alltid uppstår mot tufft motstånd, men lyckas man hålla ihop i dessa lägen så brukar det ändå ofta gå att producera ett positivt resultat.

Samtidigt finns det också en positiv aspekt med den här matchen för Tottenham. Deras senaste och enda besök i Champions League var en effekt av att ha fått med sig ett resultat från Etihad i den avgörande ligamatchen, och ett motsvarande positivt resultat i den här matchen kan vara en språngbräda för en fortsatt stark ligasäsong.

Det vore ett gott kvitto på att Tottenham faktiskt har gjort de framsteg som väntas av dem, och borde ingjuta ett stort mått av nödvändigt självförtroende i ett lag som alldeles för ofta har misslyckats just på grund av att ett sådant självförtroende har saknats – inte minst i möten mot konkurrenterna och de större lagen i toppen av tabellen.

Försvaret har varit en av Tottenhams ljuspunkter under säsongen, men precis som förra säsongen så är det anfallet som utgör den främsta huvudvärken. Vi kan räkna med att Man City kommer att sätta Tottenhams försvar på svåra prov under dagen, och jag tror att en förutsättning för Tottenham att få med sig någon poäng från Etihad är att deras offensiv klarar av att ställa till problem för Man City.

Annars blir det väldigt långa 90 minuter för Tottenham och dess backlinje.

:::

Be Champions!!

David Conn på The Guardian sparar föga förvånande inte på hyperlativerna eller krigsretoriken när det ska till att kommentera det brittiska Labourpartiets besked att de har för avsikt att lagstifta om att supportrar ska garanteras i alla fall två platser i sina respektive klubbstyrelser, samt ges möjlighet att äga en minoritetsandel i dessa klubbar.

Landmark step – ett sjumilakliv? Eller ett litet steg för en människa men ett jättekliv för mänskligheten? Jag tror knappast att Labourpartier ser det på det viset, de har snarare bara hittat ett rätt bra och populistiskt sätt att nå fram med ett sympatiskt budskap till väldigt stora och röststarka folkgrupper och dramatiskt öka sina chanser att återerövra den politiska makten i England som de tappat sedan Tony Blair och New Labour regerat sönder sig själva.

För naturligtvis är det populism som ligger bakom förslaget, på samma sätt som det ligger populism bakom Stefan Löfvéns och Socialdemokraternas förslag att börja kvotera in kvinnor i svenska bolagsstyrelser om några år om det inte hinner ordna upp sig själv innan dess.

Till att börja med har förslaget egentligen ingenting med ägandet av klubbarna att göra. Att placera två supporterrepresentanter i klubbstyrelsen gör att supportrarna går in i klubbledningen, det ger dem inte något faktiskt ägande i dessa klubbar.

Det här är samma typ av reformförslag som låg till grund för den svenska lagstiftningen på arbetsmarknaden under 1970-talet, som bland annat gjorde att Medbestämmandelagen och Lagen om styrelserepresentation såg dagens ljus. Effekten blev att de svenska arbetstagarna, mer korrekt vore att säga de stora svenska fackförbunden, fick en lagstadgad rätt till representation i företagens styrelser.

Det där låter ju bra och som en ofrånkomlig seger. Men faktum är att många fackliga företrädare vid den tiden var djupt tveksamma till denna lagstiftning och såg flera risker med den. Och det med goda skäl. Man såg en rollkonflikt mellan att å ena sidan stå fria och självständiga från företagsledningen, och därmed kunna rikta kritik mot den, och å andra sidan att själva bli en del av denna företagsledning.

Den oron har visat sig mycket befogad. Fackliga styrelserepresentanter har i hög utsträckning blivit till vad som på politiskt språk brukar kallas “nyttiga idioter”, medvetet eller omedvetet anammandes ett företagsperspektiv, ovilliga att kritisera beslut de själva anser sig eller kan sägas varit med om att fatta, och i en motsvarande utsträckning har det uppstått en brist på förtroende mellan fackens medlemmar och deras förtroendevalda.

Det finns en parallell i detta som naturligtvis borde oroa det organiserade supporterskapet inom fotbollen, men det är så klart lätt att förblindas över detta när löften om vackra styrelseplatser och illusioner om makt, kontroll och inflytande tillåts styra ett mer eftertänksamt agerande.

Men det är naturligtvis till stor del illusioner. För två inkvoterade representanter i en klubbstyrelse ger självklart ingen reell makt. En styrelseordförande har så klart ett stort informationsövertag på vilka representanter som än sitter i styrelsen, och blir dessa representanter för jobbiga så är det inga större problem att marginalisera dem i besluten. Med andra ord strunta i dem.

Ingen människa gillar ju att bli marginaliserad så det aktar man sig så klart noga för och ser alltså till att inte vara för “jobbig”. Och således uppstår precis den rollkonflikt som de fackliga veteranerna under 1970-talet varnade för, men som ingen i den tidens anda lyssnade på.

Nu är tidens anda att fotbollssupportrar skall sitta i klubbarnas styrelser, även om vi inte riktigt vet vilka supportrar och hur och vilka som utser just dessa supportrar. Nu som då så finns risker med en sådan reform, men förutsättningarna är minst sagt låga för att någon tar dessa risker på allvar. Vi kommer säkert se reformer av det eller liknande slag att genomföras i någon utsträckning. Varje politiker med ett minimum av självbevarelsedrift vill ge folket vad folket vill ha. Om det så är bröd, skådespel eller opium.

Som fotbollssupporter så hoppas jag dock att det organiserade supporterskapet om 40 år inte har gjort samma trista resa som de svenska fackförbunden har tvingats till, med kraftigt vikande medlemsantal och ett sviktande engagemang i rörelsen. Till stor del på grund av beslut som fattades i euforisk glädje under ett fartblint 1970-tal.

:::

Be Champions!!

Jag heter Fredrik Lundgren, men här på bloggen känner ni mig som “SebastianKehl”.

Under en tid har jag funderat på hur vi som kommenterar på denna blogg kan ha någon slags tävling sinsemellan.

Under dagarna kom jag på idén att vi kunde ha våran egen version av stryktipset.

Detta fick positiv respons av flera läsare, vilket gjorde att jag nu valt att driva igenom detta.

Hur ska det hela gå till?

På fredagsbloggen kommer jag så fort den publicerats skriva ett inlägg som döps till “Englandsbloggens stryktips”.

Ditt tipp ska vara ett svar på min kommentar och ska vara skriven senast 23.59 på fredagskvällen.

Du ska tippa 1/x/2 på alla matcher + slutresultatet.

Detta gäller endast matcher i PL som spelas under lördag och söndag. Vissa matcher spelas på veckodagar, men det blir för krångligt att hålla reda på i mitt tycke.

Det går inte att fuska, då jag tar en “screenshot” och ser om ni ändrat något i efterhand.

Hur räknas poängen?

För varje 1/x/2 du får rätt tilldelas du 1 poäng.

Lyckas du dessutom tippa rätt resultat på matchen får du 2 extra poäng.

Med andra ord är det 3 poäng/match som är max.

Hur kommer allt sammanställas?

På måndagsbloggen kommer jag göra en 1-3 lista på dem som fått flest poäng/omgång. Vi får alltså en vinnare varje helg.

När säsongen är slut kommer jag göra en 1-3 lista på dem som fått flest poäng sammanlagt under hela säsongen, så att den som fått minst slipper skämmas… 😉

Vid varje omgång gäller följande:

3:e plats – 1 poäng
2:a plats – 2 poäng
1:a plats – 3 poäng

Notiser:

Du måste inte tippa varje helg, men dina chanser att vinna priset som “Englandsbloggens tipskung” minskar markant .

För att detta inte ska bli överdrivet stort kommer detta ENDAST GÄLLA DE SOM KOMMENTERAR HÅR NÅGORLUNDA OFTA. (Torres, PHy, FilleP, Vmagnus, jonasarsenalfan, Marcus E, Pejlaen, Glidarn, nollbollkoll. Oijennus, Jauka, Saelen, Jejo1, OtaG m.m.) gäller detta. Jag tror att ni själva vet vilka som är kvalificerade.

Hoppas ni kommer tycka detta blir riktigt roligt.

Jag kommer ta fullt ansvar för detta, men om jag är bortrest under en helg eller liknande kommer jag meddela om jag behöver hjälp.

Allt detta startar på fredagen den 24/10.

Vid frågor är det lättast att ni skickar iväg ett mejl: fredrikl.lundgren@hotmail.com

/SebastianKehl

Arsenal är kanske ett dåligt exempel även om vi använder oss av en helt engelsk skala, i och med att deras billigaste säsongsbiljett kostar mer än den dyraste i alla andra Premier League-klubbar utom Chelsea och Tottenham. Av vilket vi lätt drar slutsatsen att London i sig är en faktor, allt är dyrare i storstäder.

Den sjukaste jämförelsen är emellertid att det går att få billigare biljetter till just Barcelona och Bayern München, två av världens största klubbar som erbjuder spel både i väldigt bra ligor och i Champions League, än vad det går att få till någon av de 92 professionella fotbollsklubbarna i England. Det är alltså dyrare att kolla på Charlton och Watford.

Nu finns så klart de som ser detta som något positivt. Marknadsevangelister naturligtvis. De skulle hävda att ett högt pris är ett bevis på hög kvalitet och en överlägsen produkt, och att ett högt pris inte är något problem eftersom det är något som styrs av utbud och efterfrågan. Det senare är självklart bedrägligt i och med att det är på samma gång sakligt korrekt som intellektuellt andefattigt.

En högre prisbild styrs självklart inte bara av produktens kvalitet, utan också av sådana yttre omständigheter som kundgruppens köpkraft. Det är naturligtvis ingen tillfällighet att priserna är som allra högst i London, där även den genomsnittliga intäktsnivån är betydligt högre än i andra städer i England, och inte minst i andra länder i Europa.

Men mer störande är i så fall den slentrianmässiga hänvisningen till utbud och efterfrågan, i och med att den fullständigt bortser från klubbarnas egen fria vilja och strategiska val. För att uttrycka det i enkla termer, bara för att man kan ta ut ett visst pris så betyder inte det att man måste ta ut just detta pris eller att detta pris med nödvändighet är det bästa priset.

Detta kräver dock ett visst mått av eftertanke. Samtidigt så har knappast de som rabblar marknadsekonomins budord eftertanke som sin nationalsport, de litar hellre blint på sina textboksdogmer.

Lagen om utbud och efterfrågan får oss att tro att man ska ta ut det pris som leder till de högsta möjliga totala intäkterna. Men det fordrar att man i det här fallet tittar enbart på biljettintäkter och inga andra intäkter. Genom att ta ut ett högre pris än vad man måste på biljetterna, så kan andra intäktsposter på samma gång minska.

Dumsnålhet. Att försöka spara pengar på ett sådant sätt att man på totalen är worse off än vad man varit om man sparat en mindre mängd pengar. Ett liknande argument finns vad gäller intäktssidan. Ett av de vanligaste misstagen inom företagsekonomin är benägenheten att försöka intäktsmaximera, snarare än att vinstmaximera – eller nyttomaximera.

Det man förlorar i inträdet kan man ta igen i karusellerna. Ett känt sätt att uttrycka affärslogiken för tivolis, nöjesparker och cirkusar. En fotbollsklubb har en liknande affärslogik. En sänkning av biljettpriset ökar den tillgängliga kundbasen, som självklart inte skulle bli mindre benägna att spendera pengar på plats på arenan, på klubbmerchandise, och så vidare.

Biljettintäkterna är heller inte den största intäktsposten för en fotbollsklubb på den högre nivån. Där är TV-intäkter och kommersiella intäkter i form av tröjavtal och andra sponsringsavtal betydligt större poster med en väsentligt högre potential för tillväxt. Och även detta är intäkter som växer i takt med en klubbs totala kund- eller supporterbas.

Vi ska heller inte underskatta den badwill som de höga biljettpriserna för med sig. Det ökar känslan av att fotbollen styrs av girighet och att klubbarna inte bryr sig om fansen. Jämför detta med Tyskland och Spanien. Ingen ska övertyga mig om att fotbollen skulle vinna socialt och klubbarna även ekonomiskt på att öka tillgängligheten för fler samhällsgrupper än vad som nu är fallet.

Atmosfären på arenan är därtill en del av den produkt som Premier League levererar. Alla kan vara överens om två saker. Dels att denna atmosfär var betydligt bättre för ett antal år sedan. Dels att väldigt många genom åren har fastnat för engelsk fotboll just på grund av denna atmosfär. Biljettpriserna och dess resulterande uteslutning av mindre köpstarka åskådare har inverkat negativt på denna atmosfär.

Det finns moraliska och filosofiska argument mot höga biljettpriser. En del av dem håller jag med om. Här nöjer jag mig med att konstatera att höga biljettpriser inte bara är filosofiskt tveksamt. I motsats till vad ett mer fyrkantigt ekonomiskt tänkande vill få oss att tro så är det dessutom bad business för de engelska fotbollsklubbarna.

:::

Be Champions!!

Världsmästarna Tyskland har inte vunnit en enda match, först förlorade de mot Polen och därefter klarade de bara oavgjort mot Irland. Alltid kvalstarka Holland gick på en riktig landmina mot Island, samtidigt som Spanien gick på torsk mot Slovakien för att därefter betrakta en seger mot Luxemburg som en meningsfull triumf. Ryssland, som först kryssat borta mot Sverige, klarade därefter bara av ännu ett kryss hemma mot Moldavien.

Om vi ser till kvalgrupperna efter tre spelare matcher så ser vi ett någorlunda tydligt mönster. Flera av de stora och favorittippade nationerna, som Tyskland och Holland och Portugal, ligger inte i toppen av sina respektive grupper utan snarare trea eller fyra. I toppen ligger emellertid outsidernationerna, som Irland, Polen, Tjeckien och Wales.

Så där kan det så klart se ut i ett kvalspel kan man då tycka. Inte minst kanske i inledningen av kvalspelet, även om man nu lite torrt skulle kunna hävda att ungefär en tredjedel av gruppspelet faktiskt är avklarat. Men den stora skillnaden är att vi i tidigare kvalspel inte har sett detta mönster, utan då har de stora och favorittippade nationerna regelmässigt tagit kommandot i sina grupper omedelbart.

Vad som möjligen skiljer detta EM-kval från tidigare europeiska kvalspel är att så många lag faktiskt kommer att kvalificera sig. När 23 av totalt 53 deltagande länder i kvalet kommer att gå till EM i Frankrike så betyder ju det att närmare hälften av alla lag som kvalspelar kommer att gå vidare.

För de stora och favorittippade länderna så gör detta möjligen kvalspelet till ännu mer av en transportsträcka. Det är något simplistiskt uttryckt nästan svårare att inte ta sig till EM än att faktiskt göra det, vilket kanske gör att hunger och motivation inte är på topp – allra helst inte i början av kvalspelet när man fortfarande lever i visshet att det kommer att ordna sig.

För outsiderlagen så har naturligtvis deras chanser att nå ända fram till ett mästerskap ökat exponentiellt. Wales exempelvis har ju länge varit mer eller mindre dömda att stå utanför mästerskapen, men vädrar nu helt plötsligt morgonluft. En ökad chans och en betydligt mer realistisk chans för dem att nå EM har helt säkert gjort dem mer ivriga att ta denna chans tillvara.

Av detta uppstår en paradoxal effekt. När man i själva verket trodde att det ökade antalet platser i EM skulle leda till ett om möjligt ännu mer förutsägbart kvalspel, så kan konsekvensen bli den rakt motsatta. Åtminstone så här första gången som kvalspelet ska slussa så här många lag vidare.

Högmod går före fall brukar det ibland heta. Nu återstår att se om det faktiskt blir några av de stora och favorittippade lagen som faller, men det högmod som de möjligen har visat upp i inledningen av detta EM-kvalspel kan så klart leda till att vi kommer att få se några riktiga avgörande matcher när kvalspelet börjar närma sig sitt slut.

Vem hade exempelvis på förhand kunnat föreställa sig Spanien, Tyskland och Holland behöva spela mer eller mindre avgörande matcher mot slutet av ett EM-kval för att över huvud taget ta sig till EM? Vi är inte där ännu, men det är ingen omöjlighet och, beroende på vad man menar med avgörande match, kanske är det till och med sannolikt.

:::

Din mamma!

Nja, man får vara försiktig med vad man twittrar. Det har Rio Ferdinand fått erfara sedan han yttrat sig sexistiskt och olämpligt som replik på en alltför vanlig näthäcklare. Och nu vet vi alltså att ”din mamma”-förolämpningar är över FA:s anständighetsgräns.

:::

Jag har egentligen inget emot att den holländske coachen Raymond Verheijen ägnar en ohälsosam mängd av sin tid åt att kritisera engelska coacher och managers. Till stor del är det säkert välförtjänt, och visst är utbildningsnivån ibland förfärande låg.

Men rimligtvis borde han väl kunna vara lite mer originell än att bara kalla dem alla för dinosaurier. Roy Hodgson är inte den förste som fått just detta epitet av holländaren, vilket får mig att känna att Verheijgen allra minst verkar lida brist på språklig fantasi.

Sedan tror jag nog Roy Hodgson tar rätt lugnt på den kritiken för tillfället, i och med att England leder sin kvalgrupp med maximalt antal poäng.

:::

Be Champions!!

Under hela Premier League-eran, men inte minst under 2000-talet i takt med att den engelska fotbollen blev alltmer medialiserad, så har nya spelare mött mycket höga förväntningar som kanske inte alla gånger var helt och hållet realistiska, och till stor del har de vägts ned och blivit till intet av just dessa förväntningar.

Den filosofiska frågan man kan ställa sig är om detta fortfarande är fallet, eller om Englands upprepade misslyckanden på den internationella scenen, möjligen i kombination med Roy Hodgsons lugnare och mer långsiktiga ledarskap, har lett till att förväntningarna på Englands nya och unga spelare har blivit mer realistiska.

Fast att döma av mediareaktionen som nu pågår vad avser Raheem Sterlings ”trötthet” så är det lätt att misstänka motsatsen. I ett England som för tillfället består av flera unga spelare så är Sterling den som för tillfället ingjuter störst förhoppningar hos omgivningen, den kreativa fixstjärna runt vilken det nya England ska byggas.

Raheem Sterling, Alex Oxlade-Chamberlain, Daniel Sturridge, Danny Welbeck, Jack Wilshere, Luke Shaw, John Stones med flera. Listan är lång på unga spelare i England som ska bli lagets bärande spelare. Farhågan är så klart att de på sikt går samma öde till mötes som några av deras föregångare, som en gång i tiden också beskrevs som framtida stjärnor i England.

(5) Phil Neville

Neville kan absolut inte sägas ha misslyckats i den engelska landslagströjan, även om han blev något av en syndabock under EM 2000. Men han var heller aldrig riktigt nära att motsvara de högt ställda förväntningar som fanns på honom i samband med hans debut i landslaget.

19 år gammal debuterade Neville mot Kina, tillsammans med sin bror, och de flesta ville mena att Phil Neville var spelaren med den största framtiden av de två. Men trots 59 landskamper över det kommande årtiondet, så blev Neville aldrig mer än en nyttig lagspelare snarare än den oundgängliga nyckelspelare som många trodde eller i alla fall hoppades.

(4) Aaron Lennon

En gång i tiden var Lennon den yngsta spelaren någonsin i Premier League när han 16 och ett halvt år gammal debuterade för Leeds. Förväntningarna var naturligtvis stora på det nya stjärnskottet från Leeds, men det var först tre år senare som han fick chansen i landslaget.

21 landskamper senare så har det inte blivit särskilt många höjdpunkter alls under Lennons landslagskarriär, och mycket talar väl för att Lennon inte kommer göra några fler landskamper. Ett tråkigt utfall för en så pass lovande spelare.

(3) Gareth Barry

Precis som med Phil Neville så är det möjligen något orättvist att placera Barry på en lista över borttappad engelsk talang. Han är en stabil och pålitlig spelare, och var länge en ordinarie spelare i det engelska landslagsbygget, men tanken var att han skulle bli betydligt viktigare än så.

17 år gammal etablerade sig Barry i Aston Villa som en central mittfältare och imponerande på alla som såg honom. Han var fortfarande bara tonåring när han debuterade i det engelska landslaget och det var heller ingen tillfällighet vare sig att Liverpool försökte köpa honom eller att Man City därefter faktiskt köpte honom.

I ett på alla sätt och vis misslyckat VM 2010 blev dock Barry rejält avklädd i förlustmatchen mot Tyskland, och frågan är väl om Barry egentligen har repat sig i landslagssammanhang från den matchen.

(2) Glen Johnson

För att vara en spelare som framträtt så ofta i det engelska landslaget så kan det kanske kännas lite påklistrat att kalla Johnson för borttappad, men känslan är ändå att Johnson hade potentialen att bli betydligt bättre än vad han faktiskt har blivit.

Givet att han har spelat på en viktig position för flera stora klubbar så är det märkligt att Johnson inte har lyckats bidra med mer till Englands sak. Rafa Benitez försökte framställa köpet av Johnson som ”den sista pusselbiten” för Liverpool att vinna ligan, i en av Premier League-erans mest spektakulära överdrifter.

Johnson hade kunnat vara en dominant spelare för England på högerbacken, allra helst sedan Gary Neville avslutat sin landslagskarriär. Men det är en roll han aldrig har lyckats fylla.

(1) Micah Richards

Richards var en av de unga, engelska spelare som var tänkt att förankra Man City i sin tidigare stolta tradition som en framstående plantskola för talangfulla egna produkter. 18 år gammal debuterade Richards i landslaget, och han sågs allmänt som en av Englands allra mest begåvade och lovande försvarsspelare, kanske den mest lovande av dem alla.

När Richards i somras överraskande flyttade till Serie A och Fiorentina så var det som en i stora drag bortglömd spelare, både i Man City och i det engelska landslaget. Richards har haft otur med skadeproblem under åren, men har också misslyckats kapitalt med att leva upp till de förväntningar som fanns på honom.

:::

Be Champions!!

Betyget i efterhand får väl sägas bli ett rättframt ”mjeh!”. San Marino var så klart för dåliga för att erbjuda några som helst problem, men mot Estland syntes det att England inte var helt och hållet bekväma med uppgiften. Visst, de höll i bollen bra på mittfältet, men hade det å andra sidan väldigt svårt att skapa några vettiga chanser längst fram i planen.

Det krävdes en tidig utvisning på en estländsk spelare, och till slut en frispark från Wayne Rooney, för att England skulle vinna den här matchen med dess enda mål.

Rent resultatmässigt har England alltså inlett detta EM-kvalspel på ett perfekt sätt. Nio poäng från de tre första matcherna, de båda bortamatcherna mot Schweiz och Estland avklarade, på det stora hela är England i praktiken redan klara för ett EM som ligger nästan två år bort i tiden. Ändå så känns det som om något fortfarande saknas i Englands spel.

Möjligtvis är det attityd som är den felande länken. Roy Hodgson brukar kritiseras för att vara alltför defensivt försiktig i sitt angreppssätt, och kanske slog det igenom också här. Man kan tala om taktisk uppställning och teknisk skicklighet tills ögonen blöder, men om inställningen är defensiv så har detta naturligtvis stor genomslagskraft på planen.

Englands centrala bollinnehav hade kunnat ges större genomträngningskraft om det hade funnits bredd i Englands spel. Så som England nu är uppställt så är det från ytterbackarna en sådan bredd måste komma, men mot Estland precis som i VM så lämnade Englands ytterbackar sällan sina defensiva utgångspunkter.

Det skapar defensiv trygghet men reducerar offensiv slagstyrka.

Delvis är det också en fråga om vad man förväntar sig från Englands centrala mittfältare. Visst har de kompetensen att hålla i bollen och diktera bolltempot, men kanske är detta ett minimikrav. Vad man också måste förvänta sig är att dessa bidrar aktivt till produktionen av mål och målchanser, att de blir ännu ett hot i djupled för motståndarna att bekymra sig för.

Ändå så har England tre vinster på sina tre första matcher i EM-kvalet, så man får ändå vara nöjd med vad som är. Lite märkligt blir det också med rubriker efter dessa tre segrar som till största delen är kritiska. England saknar ”killer instinct”, Raheem Sterling är trött, Wayne Rooney på väg att bli utbytt, Rooney räddar Roy Hodgson från skamvrån.

Men det är väl så. Om Englands nationalsport en gång i tiden var att överskatta sitt landslags chanser i mästerskap, även om också detta helt säkert överdrevs i Sverige, så är nationalsporten nu för tiden att ständigt överträffa varandra i pessimism gällande samma landslags chanser. I få andra länder skulle samma resultat generera samma typ av negativism.

Men ska vi ändå se något positivt i det hela så är det väl att landslagsuppehållet är slut för den här gången, med en månad kvar till nästa, och vi kan nu se fram emot att klubblagssäsongen fortsätter – med Premier League, med Champions League och Europa League, och med Ligacupen.

:::

Be Champions!!

Bakgrunden är självfallet en kritik av att flera länder har haft flera lag med i den första seedningskrukan, däribland England och Spanien. Vilket har väckt den principiellt intressanta frågeställningen hur det kommer sig att ett lag som är regerande ligamästare i ett land är seedat sämre än ett lag som är rankat trea eller fyra i ett annat land.

Det är inte en fråga med ett helt och hållet självskrivet svar, i alla fall inte om man med någon form av trovärdighet kan hävda att det tredje- eller fjärderankade laget faktiskt är bättre än ligamästaren ifråga. Men intressant är hur som helst frågeställningen.

Ligor med fler än ett lag i den första seedningskrukan drabbas således. Både La Liga och Premier League är worse off med en sådan här seedning, inte minst drabbas Arsenal och kanske Man Utd inom en viss framtid. Men även för Man City och Chelsea är det så klart ett relativt nedköp. Ändå skulle jag betrakta det som en bra reform.

Dels så håller jag med om det principiellt riktiga i att ligamästare ska belönas framför övriga kvalificerade. Det ska vara mer meriterande att faktiskt vinna en liga än att bara lyckas komma bland de tre-fyra bästa ständigt och jämt. Det har riktats kritik mot Champions League att det inte är en turnering för mästare, vilket jag tycker är struntprat, men det här är onekligen ett förslag till fördel för mästare.

Dels medför det en potential för en klar uppryckning av Champions Leagues gruppspel, som i nuläget ofta känns som en alltför lång transportsträcka. Det öppnar upp för betydligt häftigare grupper och tungviktsmöten under gruppspelet. Tänk er den här säsongen med vare sig Barcelona eller Real Madrid toppseedade i sina grupper.

Det är helt enkelt en uppfräschning av Champions League. Dessutom en reform som leder till större sportslig rättvisa, och därtill ett större incitament för deltagande klubbar att verkligen vinna sin inhemska liga. Tidigare har det ju snarare varit en tradeoff, i alla fall i Premier League, mellan att å ena sidan försöka vinna Champions League och å andra sidan Premier League.

Kort och gott en väldigt bra reform. Vilket om inte annat visar att en organisation som UEFA faktiskt kan åstadkomma ett och annat positivt, och att detta inte måste vara kornet som den blinda hönan råkade hitta.

:::

Be Champions!!

Det är väl närmast den fråga man kanske ställer sig och bör ställa sig, i sådana sammanhang.

Men nu när Roy Keane släpper sin nya bok The Second Half så vet jag inte riktigt om det är en fråga man faktiskt behöver ställa sig. Eller man bör kanske i alla fall ställa frågan, men chansen finns att man helt enkelt kommer fram till att den inte var aktuell. Man kan nämligen tycka precis vad man vill om Keane, men han har alltid framstått som ärlig.

Boken lyfter fram många lika intressanta som obekväma påståenden. Inte minst vad avser intrigerna i Man Utd runt Alex Fergusons konflikt med Man Utds tidigare aktieägare John Magnier, samt den konflikt som ledde till att han själv under 2005 fick sparken från Man Utd. Men även en återblick på det ökända överfallet på Alf Inge Haaland har skapat rubriker.

(Med tanke på att konflikten med Magnier handlade om ägarskapet av hästen Rock of Gibraltar, så kan det ju ses som något av en händelse att Irland just ikväll möter just Gibraltar i EM-kvalet.)

Roy Keane är helt säkert ärlig i meningen att han helt uppriktigt säger vad han tycker, tänker och tror. Men det utesluter så klart inte att han säger saker utifrån sitt perspektiv, sitt sätt att se på saker, utifrån den information han själv har tillgång till och möjligen i ett mänskligt försök att i efterhand rationalisera egna beslut och handlingar.

Man ger sig självklart inte på Alex Ferguson helt och hållet ostraffat. Inte ens om man heter Roy Keane. Båda två är så klart ikoner för Man Utds supportrar, men till och med Keane, säkert också med viss rätta, har framställts och framstått som något förbittrad i sina uppfattningar om såväl Ferguson själv som Man Utd.

Båda två är självfallet explosiva personligheter. Men det råder heller ingen tvekan om att det är främst Ferguson av dem två som är maktspelaren, den slugare och lurigare av dem två. Keane framstår mest som okontrollerbart uppriktig, en uppfattning om att man i varje givet läge ska säga precis allt man tycker och helst med så hårda ord som möjligt.

Det gör förmodligen Roy Keane till en betydligt sämre, eller åtminstone mindre inflytelserik, manager än Alex Ferguson. Men det gör inte att Keane har helt fel i det han säger om sin tid i Man Utd och i sin kritik av Ferguson. Det förstår nog alla som tillämpar ett kritiskt tänkande.

Ferguson själv har vid upprepade tillfällen sagt att framgångsrikt managerskap handlar om att utöva kontroll över klubben, och att managern alltid måste vara överordnad enskilda spelare. Att Ferguson skulle kunna tänka sig att ta till smutsiga knep för att behålla kontrollen framför en spelare borde inte vara en orimlig utgångspunkt.

Vi har ju sett det förut. Inte minst under hans sista tid i klubben gentemot Wayne Rooney. Att Rooney skulle ha begärt en transfer, som Ferguson påstod, har i efterhand visat sig vara en direkt felaktighet. En omskrivning av verkligheten, eller lögn enklare uttryckt, som syftade till att vända opinionen mot Rooney.

Att Ferguson alltså, i samband med Man Utds beslut att bryta Roy Keanes kontrakt med klubben, som Keane säger valde att läcka felaktigheter utåt till väl valda journalister om vad som egentligen skett internt i klubben, känns således inte direkt långsökt. Vilket inte heller utesluter att Keane själv faktiskt betett sig på ett icke acceptabelt sätt.

Jag har egentligen inga särskilt moraliserande uppfattningar i den där frågan. Visst, man ska inte ljuga. Men fotbollsspelare själva är knappast dygdiga dunungar, och det politiska spelet i ledningen av de stora fotbollsklubbarna är kallt och kalkylerat. Är man inte beredd att ta till smutsiga knep i den kampen så är man förmodligen inte rätt man eller kvinna för jobbet till att börja med.

Men desto bättre då att Roy Keane i det här fallet har valt att förmedla sin version av det som skett i form av en självbiografi. Många väljer ju annars att rynka på näsan åt sådana skrivprojekt, i meningen att de i något avseende är egodrivna och på något vis sätter spelaren före klubben. Lite grundar det sig väl i en machoidé att man inte ska snacka så mycket, att vad som sker i grottan ska stanna i grottan.

Men det är självklart också ett sätt att fostra öppenhet och ärlighet.

Det är inte nödvändigtvis ”sanningen” som förmedlas i en självbiografi, men det är onekligen författarens version eller bild av verkligheten, där denne ges chansen att utveckla sitt sätt att se på saken. Läsaren ges på så vis chansen att självständigt värdera båda sidor av saken och komma fram till vad som känns mest rimligt och trovärdigt.

Det är det jag främst gillar med alla former av självbiografier, vilket gör genren till en av dem jag läser mest – såväl inom fotboll som inom politik, näringsliv och kultur. Även om jag föredrar självbiografier från personer som lämnat sina uppdrag. Det gynnar ärligheten och distansen skänker också nya och välbehövliga perspektiv.

:::

Be Champions!!

Det pågår ju en rullande debatt inom europeisk fotboll vad avser just kvalspelet och förmodligen är det väl den här typen av matcher, England mot San Marino, som utgör foder i den diskussionen. Vad finns det för mening, vem tjänar på en fotbollsmatch där England tvingas möta San Marino? Är det inte snarare något som pekar på kvalspelets meningslöshet?

Det där framställs ju lätt som en von oben-frågeställning, som om man från de etablerade länderna anser sig för fina för att kvalspela, eller som om man anser att de mindre länderna över huvud taget inte ska ges chansen att kvala in till ett mästerskap. Men problemet är inte att just San Marino deltar i kvalspelet, utan att det är ett lag vars enda ambition är att hålla siffrorna nere.

Vad är fördelen för England att spela dylika kvalmatcher? Det blir ytterligare en match för redan tungt belastade fotbollsproffs, det devalverar och späder ut kvalspelet till en ren och skär transportsträcka, och det är en match som inte på något sätt är utvecklande för dem rent fotbollsmässigt. Samma resonemang kan självklart tillämpas på ännu större fotbollsnationer som Spanien, Tyskland eller Italien.

Vad är fördelen för San Marino att spela dylika kvalmatcher? Det blir ännu en match mot fullständigt överlägset motstånd, det fostrar inte någon form av utveckling som det idealistiska argumentet vill göra gällande utan snarare en förlorarkultur där det har blivit okej att förlora men helst med så lite som möjligt. Ett ständigt och stort förlorande landslag drar självklart inte till sig vare sig publik eller nya utövare i någon meningsfull utsträckning.

Inom idrott i övrigt talar man ofta om betydelsen av att mäta sig i tävling, om den utveckling som sker i själva matchsituationen. Inte minst är detta en viktig aspekt inom bordtennisen där jag är verksam. Men man vet också att det handlar om att tävla och matcha på rätt nivå. Att matcha och tävla på fel nivå kan tvärtom vara direkt skadligt för utvecklingen.

Självklart ska alla länder få möjlighet att kvalspela till ett EM eller ett VM, det betraktar jag som ett demokratiskt och meritokratiskt imperativ. Men detta kvalspel måste rimligtvis gå att organisera på ett annat sätt än det som för tillfället är rådande.

I mer eller mindre alla former av större fotbollsturneringar eller cuper, om det så är Champions League, Europa League, FA-cupen och så vidare, så finns det i någon form ett kvalspel. I dessa kvalspel finns det olika omgångar, där de svagaste lagen är de som går in i de tidigaste omgångarna, och vinnarna där därefter stöter på allt tuffare motstånd innan det till sist är dags för själva huvudturneringen.

Varför gör man inte på ett motsvarande sätt när det gäller kval till EM eller VM? Visst, det finns ett helt annat tidsprogram för landskamper, men med den makt och det inflytande som ändå står UEFA och FIFA till buds, de brukar ju inte vara blyga när det kommer till att utställa direktiv, så ska ingen inbilla mig att det inte vore en praktisk möjlighet.

Det vore naturligtvis mycket mer meningsfullt för exempelvis San Marino att i ett första läge mäta sina krafter med andra nationer som Andorra, Luxemburg, Liechtenstein, Moldavien med flera. För att därefter, när man behärskar denna nivå, börja ställas mot de lite större fotbollsnationerna. Det är mer långsiktigt och hållbart.

Det vore självfallet mer meningsfullt för exempelvis England att i sina kvalmatcher faktiskt ställas mot meningsfullt motstånd, att tvingas matcha mot länder som Spanien, Belgien, Sverige, Grekland, Serbien, Ryssland med flera. I samtliga fall motstånd som är en utmaning, som stimulerar spelarna och som skapar intresse bland allmänheten.

Vi skulle i alla fall slippa landskamper och kvalmatcher som är helt och hållet ointressanta och meningslösa. Något som rimligtvis bara kan skada ett redan skadskjutet och skamfilat rykte hos det europeiska kvalspelet och de så kallade landslagsuppehållen.

:::

Be Champions!!

Nu är det i och för sig allt annat än svårt att ta sig till EM. Det nya EM-formatet, med 24 deltagande lag men lika många kvalgrupper, har gjort det näst intill omöjligt för i alla fall de något större och bättre lagen att missa EM. Vilket helt säkert var en tanke. Således har ett redan tämligen tradigt kvalspel blivit än mer meningslöst i sin fullständiga förutsägbarhet.

England har inte en riktigt lika saftig uppgift som Sverige. Istället möter de ikväll San Marino för att på söndag bege sig till Tallinn för ett potentiellt tufft möte med Estland. Det är inte lett att vara est, men det är balt. San Marino har England mött två gånger de senaste åren, och vunnit med 8-0 respektive 5-0. Det förväntas således bli en minst sagt enkel match.

England inledde naturligtvis EM-kvalet på för dem bästa möjliga sätt, med en 2-0-seger borta mot den på förhand tuffaste kvalkonkurrenten, Schweiz. Det ger dem självklart ett väldigt bra utgångsläge och det borde krävas ett totalt sammanbrott för England för att de ska misslyckas med att nå EM 2016 i Frankrike.

Risken ligger så klart i att förvänta sig lätta segrar, inte minst i matcherna under detta landslagsuppehåll, och inte ta uppgiften på allvar. Det kan England möjligen komma undan med ändå mot San Marino ikväll, men borta mot Estland på söndag kan det kosta värdefulla poäng.

Någon direkt hjälp av engelsk media får de inte i det avseendet, som snarare målar matcherna mot San Marino och Estland med samma pensel. Matchen mot San Marino beskrivs som ”irrelevant” och matchen mot Estland i nästa andetag som ”hardly onerous” – vilket väl närmast översätts som ”knappast betungande”.

Mot Schweiz låg mycket av nyckeln bakom Englands seger i deras förmåga att vara disciplinerade defensivt men samtidigt väldigt snabba i sitt eget omställningsspel. Fart, precis som under VM, var den vinnande komponenten i Englands spel.

Men fart kommer inte vara det som avgör för England i dessa båda matcher, för den här gången möter de två motståndare som själva kommer att lägga sig medvetet mycket lågt och själva kommer försöka satsa på snabba kontringar och omställningar. Den här gången är det Englands förmåga att skapa chanser och bryta ned motståndarförsvar som kommer att sättas på prov.

Wayne Rooney är en viktig spelare i det avseendet. Likaså kan det öppna upp för Adam Lallana, som är omvittnat skicklig som central mittfältare just framför motståndarnas försvarslinje. Nu går pratet i och för sig som om Roy Hodgson föredrar James Milner, vilket möjligen minskar chanserna till spel för Lallana.

Annars tror jag att ytterbackarna kommer kunna visa sig viktiga för England i dessa båda matcher. Kieran Gibbs har tagits ut på vänsterbacken och det ser jag som ett bra val. Arsenalförsvararen är skicklig i sina offensiva raider längs vänsterkanten och kan utgöra ett både snabbt och kreativt vapen. På högerbacken ser det ut som om hans Arsenalkollega Calum Chambers ges chansen till spel.

England har tre poäng efter sin första kvalmatch. Det har väckt optimism och förväntningar i England. Allt annat än nio poäng efter tre kvalmatcher borde dock leda till att denna optimism och dessa förväntningar skruvas ned en aning. Som vi har sett förut med England, det är en sak att vara bra i ett kvalspel. Det är en helt annan sak att vara bra i mästerskapet.

:::

Be Champions!!

Men statistiken jag hittade i en halvårsgammal Telegraph-artikel, som skrevs innan förra säsongens playoff-spel vilket innebär att inte QPRs uppflyttning inte är medräknad, säger tydligt att nedflyttade PL-lag sällan vinner uppflyttning tillbaka till PL på bara en säsong.

Drygt 20-25% vinner uppflyttning tillbaka direkt, vilket inkluderar de få lagen som kommit tillbaka via playoff. Den mest intressanta statsen är dock att nedflyttade PL-lag bara får det svårare om de inte blir uppflyttade direkt. Deras snittposition är sämre den andra och tredje säsongen än den första och det är nästan lika många lag som blivit nedflyttade till League One inom tre säsonger som det är nedflyttade lag som vunnit The Championship inom tre säsonger av nedflyttning.

Vilket gör att denna säsongens nykomlingar hittills lever upp till de statistiska förväntningarna.

:::

En tysk – Nytt är alltid bättre för Felix Magath?

Tysken är Felix Magath. Vars man-managment bygger på medicinbollar och en stark tro på att varje enskild spelare är lika oviktiga som de är ersättningsbara.

Under Magath använde Fulham 39 spelare i Premier League, vilket var mer än något annat lag. Och innan han fick sparken från Fulham hade han använt 29 olika spelare på sju matcher i The Championship. På de matcherna tog Fulham bara en poäng. Vilket ledde till att Magath fick sparken, såklart.

Spelet och en del spelare såg rätt lovande ut under perioder. sex av de nämnda 39 spelarna var tonåringar och Patrick Roberts samt amerikanen Darren Hyndman imponerade sporadiskt.

Men man brukar stöta på problem om man ställer upp en elva där ingen av spelarna spelat med varandra tidigare. De flesta framgångsrika managers brukar prata om vikten av kontinuitet och att de tar tid att lära känna varandra på planen. Magath verkar snarare tro att det viktigaste är vilka som överlever hans stenhårda träning och att talang eller tidigare prestationer är oviktigt.

Ett intressant sidospår är att Fulhams ägare Shahid Khan också äger det NFL-laget Jacksonville Jaguars som förlorat fem av fem matcher hittills denna säsongen efter att de var ett av ligans sämsta lag även förra säsongen. Don’t quit your day job, Khan!

:::

En norsk – Solskjaer bättre som spelare på bänken än som manager?

Det råder ingen tvekan om att Vincent Tan är en speciell ägare. Antagligen växte han upp med att tvingas se Bond-filmer och valde att revoltera genom att acceptera Ernest Stavro Blofeld som sin personliga herre och frälsare. Att Solskjaer valde att acceptera det jobbet måste tyda på desperation eller övertro på sina egna managerförmågor.

Hans företrädare Malky Mackay har även fått känna det att Tan inte är nådig i officella uttalanden. Jag kan tänka mig att ifall Vinny Tan Jr skulle få underkänt på ett prov i mellanstadiet skulle han antagligen släppa ett pressmeddelande om hur Vinny Jr slösat bort hans pengar, är en medioker elev, och kommer ersättas av någon mer värdig uppdraget.

Kanske var det helt rätt att sparka Solskjaer, de flesta Cardiffsupportrar har varit tveksamma till hans udda taktiska beslut och konstanta spelarförändringar.

Men att han fick gå såpass tidigt på säsongen tyder på att Tan är destruktivt kortsiktig (likt fotbollssupportrar generellt), inte riktigt bryr sig om vem som är manager, och att han antagligen har mycket att säga till om gällande värvningar.

Vilket gör mig orolig för hans efterträdare Russell Slade. Slade som sa upp sig från Leyton Orient (med vetskap om Cardiffs intresse) efter att deras nya ägare dumdristigt hotat Slade med sparken helt i motsats med hur Leyton Orient tidigare med framgång stöttat Slade i flera år och varit väldigt nära uppflyttning till Championship.

Att Slades Orientlag tenderade att starta säsongen svagt (för att senare avsluta väldigt starkt) lär rimma uselt med hur Vinny Tan anser sig bara behöva ett par omgångar på sig att sparka en manager.

:::

Vad är skillnaden mellan Magath, Solsjkaer, och Neil Adams?

Norwich leder tabellen efter elva omgångar. Cameron Jerome och Lewis Grabban har gjort sex mål med Nathan Redmond och Wes Hoolahan som främsta framspelare och mittfältsduon bestående av Bradley Johnson och Alex Tettey har varit en av ligans bästa.

Fulham har post-Magath vunnit två matcher vilket tagit dem upp till den sista nerflyttningsplatsen. Kit Symons – vilket låter väldigt påhittat – är caretaker manager för stunden men så här tidigt i säsongen lär det finnas andra mer högprofilerade kandidater intresserade.

Cardiff ligger kvar i mitten på tabellen på en 13:e plats och under caretaker Danny Gabbidon har man spelat fler spelare i sina naturliga positioner till hyfsade resultat jämfört med Solskjaers.

Vad är då skillnaden?

Det enkla svaret vore – Wes Hoolahan. För att Neil Adams har Hoolahan och de har inte Magath eller Solskjaer. Och det är inte helt fel. Vad Hoolahan symboliserar är dock att Adams lyckas återuppliva spelare från förra säsongen och sedan toppat med ett par passande värvningar – Lewis Grabban och Cameron Jerome – jämfört med till exempel Magath som snarare medvetet alienerade spelare från förra säsongen och köpt spelare i blindo.

Därmed inte sagt att det är två tillvägagångsätt som alltid leder till respektive resultat. Lag som Wolves (under Jackett), Burnley, Hull, eller Southampton ur ett längre perspektiv har lyckats med att fullständigt “purga” laget på de spelare som fick dem nerflyttade och byggt nytt efter att de först misslyckats försöka ta sig upp igen med de nerflyttade spelarna blandat med spetsvärvningar.

Den viktiga skillnaden verkar vara att faktiskt ha en plan, en bra start, och Wes Hoolahan, eller att slippa usla ägare. För att det verkar inte gå att veta om vissa managers faktiskt är bra utan rätt omgiving.

:::

Övrigt

League 1

Bristol City var ett ganska förväntat topplag trots Steve Cotterill men har överträffat de förväntningarna tack vare Steve Cotterill. Deras gamla stora anfallare Aaron Wilbraham som inför säsongen bara gjort tre mål på lika många år har hittills denna säsongen redan gjort åtta mål. Visserligen var det dock bara fyra-fem år sedan Wilbraham gjorde 15 mål per säsong i Mk Dons.

Bristol är dessutom obesegrade med sju vinster och fyra oavgjorda. Bakom dem ligger liknande halv-överraskningar som

Swindon där Loungo och Kasim dominerar, Peterborough där två före detta amatörspelare ersatt Assombalonga, Preston, och nykomlingarna Chesterfield. Chesterfield har också ligans skyttekung i Eoin Doyle som gjort tolv mål på elva matcher.

Vad det gäller nerflyttade nykomlingar ligger Doncaster, Yeovil, och Barnsley alla på nedre halvan. Och likt Chesterfield ligger även de andra uppflyttade nykomlingarna Rochdale och Fleetwood på övre halvan.

I botten ligger Crewe rejält sist då de släppt in nästan tre mål per match.

:::

League 2

Bury leder ligan efter en nystart under David Flitcroft före Wycombe Wanderers som fått en nystart trots att man behållit managern Gareth Ainsworth, kanske tack vare uppflyttningspecialisten Paul Hayes? Bakom dem är Burton som är etablerade i toppen numera. Mindre väntad topplag är Morecambe som slutade 18:e ifjol och Northampton som slutade på 21:a plats.

Trevligt är det att även se Luton, Plymouth, och Portsmouth i toppen av tabellen än så länge. Även om Luton helt klart känner av saknaden av skyttekungen Andre Gray.

Mindre oväntat är att Oxford tappat sin etablerade plats i toppen sedan man nu har Michael Appleton som manager. Sist i tabellen är två nykomlingar – Carlisle och Tranmere samt Hartlepool som var nykomlingar ifjol.

:::

Managernytt

Hittills har 14 managers i The Football League förlorat/lämnat sitt jobb. Åtta av dem i Championship och tre av dem var Watford-managers trots att Watford ligger trea i tabellen. Först blev Beppe Sannino osams med spelarna, sedan lämnade Oscar Garcia för att han blev sjuk, och nyligen efter drygt en vecka på posten lämnade caretakern Billy McKinley troligen för att Watford letade efter någon annan. Och någon annan visade sig vara Slavisa Jokanovic som varit manager i Partizan där han tog de obligatoriska ligatitlarna men också vunnit Thailändska PL med Muangthong som obesegrade mästare.

För närvarande finns det fem vakanta managerposter i Football League – Bolton, Port Vale, Fulham, Hartlepool, och Leyton Orient. Phil Brown är en tänkbar kandidat till alla de lagen.

Jag hade helst sett:

Bolton – Chris Hughton
Port Vale – Neil Aspin(Halifax)
Fulham – Billy Davies
Hartlepool – Mick Wadsworth
Leyton Orient – Terry Butcher

Det enda positiva i managerväg hittills är att John Coleman är tillbaka i Accrington Stanley där han tidigare var manager i 13 år och ifall trenden att anställa f.d. Yugoslaviska-landslagspelare (Milanic i Leeds och Jokanovic i Watford) fortsätter hoppas jag på någon ur Kroatiens VM-lag -98 eller Dragan Stojkovic.

:::

/Peter A Linhem

Nu fick vi ju en sådan där incident under helgen när Arsene Wenger av någon anledning som troligtvis bara han själv känner till beger sig in i Chelseas tekniska område och knuffar till José Mourinho. Kanske var det, som Wenger själv sa efteråt, inte någon ”särskilt allvarlig knuff”, men det är ju ett försvar vi hade betraktat som ihåligt om det så kommit från en tioåring.

Själv tycker jag mest det är en rolig incident, även om det så klart blir lite fel när en manager som är så utåtriktat mot fotbollens mer fysiska aspekter på fotbollsplanen väljer att hantera konflikter på det sättet vid sidan av fotbollsplanen. Men så länge det inte leder till skador eller är grövre våld än vad som nu var fallet så kan jag tycka att det tillhör och tillför spelet.

Nu finns det ju flera tillfällen genom Premier League-historien där det har uppstått gräl och bråk. Handbags med andra ord. Några är ju omskrivna och omtalade, som bråken mellan Arsenal och Man Utd exempelvis mellan åren 2001 och 2005. Och hade vi haft en kamera inne i Old Trafford i samband med Pizzagate så hade ju den sekvensen varit given i det här sammanhanget.

Mer aktuell är kanske i så fall bråket mellan Roy Keane och Alf Inge Haaland, som ju Roy Keane nu återigen berör i samband med att hans nya självbiografi The Second Hand publiceras. Men det bråket har kanske heller inte riktigt de komiska undertoner som jag söker efter på denna sammanställning över andra roliga så kallade handbags genom Premier League-historien:

Arsene Wenger vs Alan Pardew

[youtubeplay id=”tmrCSv2UGJc” size=”medium”]

Wenger har varit i hetluften förr, och det är på sitt sätt intressant att det är just han och hans Arsenal som varit inblandade i flera av bråken under Premier League. Inte dem man först skulle vänta sig.

Under hösten 2006 var Alan Pardew indragen i en bitter nedflyttningsstrid med West Ham, vilket möjligen låter välbekant för tillfället, och varje poäng var alltså viktig.

Något förståeligt är det kanske att Pardews målfirande blir något överdrivet när Marlon Harewood avgör matchen med sitt mål i sista matchminuten. Wenger hade dock lätt att hålla sig för skratt, grälet ledde till en varning för olämpligt uppträdande samt £10,000 i böter.

Alan Pardew vs David Meyler

[youtubeplay id=”_EhLp-cnvsA” size=”medium”]

Pardew är en hetlevrad karaktär vid sidan av planen, så det är kanske inte så konstigt att han dyker upp en andra gång. Det märkliga med den här incidenten är möjligen att den uppstår ur ingenting, fullständigt oprovocerad.

Newcastle ledde mot Hull med 3-1 och matchen var i huvudsak en ren och skär transportsträcka. Med mycket god vilja skulle man kunna säga att Meyler knuffar sig fram för att hämta en boll som gått ut till inkast.

Varje aktion har en reaktion säger en av fysikens grundläggande lagar. Men de säger ingenting om vilken typ av reaktion, och inte ens Albert Einstein hade nog kunnat förutse just den reaktionen från Alan Pardew.

Paolo Di Canio vs Paul Alcock

[youtubeplay id=”3AMnRO-v9kY” size=”medium”]

En annan hetlevrad karaktär inom den engelska fotbollen är Paolo Di Canio, vilket han minst sagt har visat under sin tid som manager. Men det var som spelare som han stod för ett av de mer minnesvärda ögonblicken i Premier Leagues historia.

När ett massgräl uppstod mellan Di Canios Sheffield Wednesday och Arsenal (igen!) under en match 1998, efter en tackling på Patrick Vieira, så slutar det med att domaren visar Di Canio och Nigel Winterburn det röda kortet.

Di Canio, fortfarande skitförbannad och till naturen något galen, tar ut sin spontana ilska på domaren med en knuff. Händelsen är klassisk och förseelsen kostar Di Canio otroliga elva matcher i avstängning.

Att knuffa en domare en gång är således värre än att bita en motståndare två gånger. Vilket så klart väcker den självklara frågan vad det skulle medföra att bita en domare.

Men det roliga tar inte slut där. Den stora humorn består självklart i Alcocks fall efter knuffen. Mentalt oförberedd på knuffen så ramlar han, ramlar han, ramlar han, för att därefter falla i en liksom krypande rörelse bakåt. Ytterst förnedrande.

En annan komisk aspekt i det hela är Nigel Winterburns reaktion när Di Canio liksom måttar ett knytnävsslag mot honom. Winterburn var en av Arsenals främsta hårdingar som här såg ut att vara på väg att göra i brallorna.

:::

Be Champions!!

Versionen från Arsenalhåll, åtminstone om vi ska lyssna på fans runtom i världen, har varit att Arsenal helt enkelt inte ville ha honom. Vissa menar kallt att Fabregas inte är bra nog. Andra menar istället att Arsenal redan har spelare på de positioner på vilka Fabregas kan spela. En version som för övrigt rimmar rätt illa med att grupper av Arsenalfans under gårdagens match valde att bua och häckla spelaren.

Att han inte är bra nog alternativt inte behövs är ju också ett påstående som borde ha fått sig en viss törn under gårdagen. Man kan utan att gripa efter halmstrån påstå att Fabregas utgjorde en stor del av skillnaden mellan lagen igår. Chelsea dominerade mittfältsspelet och lät inte Arsenal komma till någon riktig målchans, till stor del Fabregas förtjänst. När Chelsea avgör matchen med sitt 2-0-mål sker det efter en avgörande passning från just Fabregas.

Fabregas prestationer hittills under säsongen har varit lysande. Han ligger bakom mer än ett mål var 90:e minut, vilket är ett strålande facit, och har alltså på säsongens sju första matcher skapat sju mål. Han har hittills inte gjort en enda dålig match, och hans passningsspel har gett Chelsea en helt ny dimension på deras mittfält.

En jämförelse mellan hans och Mesut Özils insatser på planen igår vore minst sagt snabbt överstökad. Fabregas erbjuder dessutom fler alternativ, med förmåga att spela både som en offensiv kraft på mittfältet och som ett mer balanserande alternativ. Om Arsene Wenger alltså tackade nej till Fabregas i somras så är det att betrakta som ett gravt och kanske historiskt misstag.

Det hela kan självklart ses på ett mer konkret och resultatorienterat sätt. Cesc Fabregas kan mycket väl vara spelaren som återigen propellerar upp Chelsea som ligavinnare under flera år framåt i tiden. Indirekt betyder det att han i så fall är spelaren som eliminerar, eller åtminstone kraftfullt reducerar, Arsenals chanser att vinna ligatiteln under samma period.

Såväl taktiskt som strategiskt så framstår det alltså som galenskap av Arsenal att tacka nej till Cesc Fabregas. Det är man kanske inte som supporter så värst sugen på att medge, då efterrationaliserar man hellre blandat med kanske något romantiska föreställningar om kvaliteten på de spelare som redan finns i laget.

Alternativet är så klart att Arsene Wenger inte tackade nej. Att Cesc Fabregas, precis som José Mourinho säger, inte behövde tänka mer än tio minuter sedan han fått frågan på ifall han ville gå till Chelsea eller ej. Att när väl frågan kom från Chelsea så var andra alternativ inte längre aktuella, och vad som därefter sägs av Arsenal och Fabregas handlar mer om prestige än verklighet.

Men det är självklart bara en teori, även om den också bär sannolikhetens prägel.

:::

Be Champions!!

:::

Bubblare:

Vito Mannone, Sunderland
Andrew Robertson, Hull
Scott Arfield, Burnley
Riyad Mahrez, Leicester
Gylfi Sigurdsson, Swansea
Christian Eriksen, Tottenham
Steven Fletcher, Sunderland

:::

Tankar och slutsatser:

Fotboll handlar rätt mycket om att vara effektiva. Effektiva i defensiven och effektiva i offensiven. När man talar om kvalitetsskillnader mellan lag så är det väl i själva verket detta man huvudsakligen talar om. Arsenal hade noll skott på Chelseas mål samtidigt som Chelsea gjorde två mål på den inte överdrivna mängd chanser som de ändå skapade. Alltså vann Chelsea.

Martin Atkinson hade det ska vi säga ”allt annat än lätt” under matchen och missade ett antal rätt grova situationer. Samtidigt hade han väl rätt liten hjälp från Arsene Wenger och José Mourinho att faktiskt hålla någon form av kontroll över den här matchen.

Kontroll över matchen kan man väl inte riktigt påstå att Man Utd hade hemma mot Everton. David De Gea tvingades till både en straffräddning och två superräddningar på Fergietime för att Man Utd skulle kunna behålla alla tre poängen. Men det blir lätt så där för lag som inte spelar med det rätta självförtroendet, att det blir ett krampaktigt stapplande över mållinjen.

Dagens bästa match var dock i min mening den på White Hart Lane mellan Tottenham och Southampton, där båda lagen spelade ett intensivt presspel i ett väldigt högt tempo. Inget lag var väl egentligen särskilt dominerande i matchbilden, så möjligen hade oavgjort varit det till ytan sett mest ”rättvisa” resultatet.

Räddade Papiss Demba Cissé jobbet åt Alan Pardew? Det är svårt att säga, men vad man i alla fall kan säga är att Cissés kanonmatch kom i helt rätt tillfälle för Newcastle och för Alan Pardew. Dock så blev det trots detta ändå bara en enda poäng, och Newcastle förblir fastkletade i botten av tabellen. Men att en anfallare börjar producera mål är ändå ett ljustecken.

Viktig seger för Liverpool hemma på Anfield mot West Brom, även om Brendan Rodgers utsaga efter matchen att det var en ”big, big win” säger en del om de problem som Liverpool har att jobba med den här säsongen. Nyckeln består dock i att börja uppnå konsekventa resultat.

Det krisande mittenlaget Man Utd tog sig för övrigt i och med den här omgången upp på Champions League-plats. Före Liverpool. Före Arsenal. Före Tottenham. Och långt före Everton. Ogina jävlar skulle så klart kunna påstå att Man Utd så här långt varit behjälpta av ett tämligen snällt och beskedligt spelschema.

Och de skulle ha helt rätt.

:::

Be Champions!!

Chelsea möter Arsenal på Stamford Bridge, således dagens andra Londonderby. Därtill en match mellan de enda två lag kvar i Premier League som fortfarande är obesegrade, och en match som bör ses som en värdemätare för titelstriden, även om mycket lite för tillfället indikerar att Arsenal ska kunna blanda sig i den på allvar.

Man Utd möter Everton på Old Trafford, en motståndare mot vilka de förlorade båda mötena förra säsongen, teoretiskt en av de direkta rivalerna till Champions League-spel, och således en motståndare som utgör ännu ett litmustest för Louis van Gaals nya lagbygge i Man Utd. Att vinna mot West Ham är en sak, men det är den här typen av matcher som Man Utd måste vinna för att de ska kunna börja säga att de gör framsteg.

Tottenham möter Southampton på White Hart Lane, en match mellan ett lag som inför säsongen förväntades konkurrera om Champions League-spel och ett lag som mot alla förväntningar faktiskt ligger tvåa i tabellen efter sex omgångar, med fyra raka vinster i ligaspelet. Därtill Mauricio Pochettinos nya klubb mot hans gamla.

Kopplingarna mellan lagen är många och frekventa, på ett sätt som man sällan ser inom engelsk fotboll. Det är vanligare inom framför allt italienska fotboll där storspelarna vandrar mellan olika klubbar helt obekymrat. Ett satans ofog om man frågar mig.

Chelsea mot Arsenal betyder att José Mourinho och Arsene Wenger hamnar i varandras korshår än en gång. De har ju en historia av betydelsefulla duster mellan varandra, den ena mer småaktig än den andra. Dessutom är det första gången som Cesc Fabregas, nu i Chelseas blåa tröja, ställs mot sitt gamla lag och sina gamla lagkamrater – även om det finns väldigt många nya ansikten i Arsenal sedan dess.

En förändring som till stor del iscensattes av just Fabregas framtvingade flytt till Barcelona för tre år sedan. Den flytten skapade en dominoeffekt av spelare in och spelare ut och var kanske den händelse som slutligen tog död på Arsene Wengers personliga fotbollsprojekt.

Kopplingen mellan Man Utd och Everton går långt tillbaka i tiden och baseras på många olika spelare som gått mellan klubbarna. Den mer moderna kopplingen är så klart att Man Utds fall från den engelska fotbollstronen förvaltades av David Moyes, som rekryterades just från Everton efter dennes framgångsrika tid i klubben.

En spelare har också fått bära syndabockshuvudet för detta förfall, det vill säga Marouane Fellaini. Extremt orättvist kan tyckas. Att belasta en enskild spelare för ett helt lags förfall är att fördela skuldbördan på ett helt orimligt vis, men då han värvades av David Moyes från dennes gamla klubb så är logiken så klart på sitt sätt obönhörlig. Det ingår i supporterskapets natur att söka enkla svar på svåra frågor.

Dagens mest intressanta koppling är kanske ändå Mauricio Pochettino, som gjorde ett så strålande jobb med Southampton. Frågan för tillfället är om det är hans arbete i klubben som fortfarande ger resultat och ligger bakom Southamptons fyra raka segrar och andraplats i tabellen, eller om Ronald Koeman faktiskt har tillfört något nytt.

Beundransvärt är det hur som helst att likt Southampton tappa så många av sina viktigaste spelare men ändå prestera så bra så pass snabbt. Det återstår förvisso att se om Southampton kan fortsätta prestera på den här nivån, men det finns i nuläget ingen större anledning för Southampton att skåda given häst i munnen. Spelet funkar och poängen radas upp i tabellen.

Att vinna mittfältet blir en nyckelfråga i matchen. Och där är inte minst Morgan Schneiderlin en central gestalt. Schneiderlin som var en av de stora orsakerna bakom Southamptons framgångsrika fjolårssäsong och som den här sommaren var högaktuell för just Tottenham, och som enligt rapporterna närmast spelstrejkade för att driva igenom en flytt.

Supersöndag alltså. Vi vet inte vilka som efter dagens matcher är vinnare eller förlorare bland de inblandade lagen – Chelsea eller Arsenal, Man Utd eller Everton, Tottenham eller Southampton, West Ham eller QPR. Men man kan räkna med att Sky är stora vinnare och, om man får säga det själv lite så där storsvulstigt, för all del också engelsk fotboll.

:::

Be Champions!!

Men med sex matcher av säsongen spelade, inte en enda vinst på dessa sex matcher för Newcastle, varav tre förluster, samt laget fast förankrat under nedflyttningsstrecket, så har det till sist faktiskt börjat blåsa rätt snålt även för Alan Pardew. Många menar att om Newcastle tar stryk i eftermiddag borta mot Swansea så är Pardews tid i Newcastle över.

Det är brukligt när ett lag underpresterar så grovt som Newcastle har gjort ända sedan årsskiftet att det är managern som tar smällen. Kanske är det också rationellt. Ska man göra någon form av förändring så är det betydligt enklare, billigare och snabbare att förändra en person på managerposten än vad det är att reformera en hel spelartrupp.

Den här gången vore det dessutom politiskt gångbart. Fans tenderar stundtals att ställa sig bakom sin manager och istället lägga ansvaret på klubbens styrelse och ledning, men i det här fallet har Pardew knappast något stöd från fansen att förvänta sig. Buropen ekar stadigt runt läktarna på St James’ Park och de flesta har tröttnat både på resultaten under Alan Pardew och dennes inte alltid smidiga beteende.

Det är emellertid ett intressant förhållande att den offentliga debatten för tillfället är uppdelad i två rätt tydliga läger vad avser Alan Pardews framtid i Newcastle.

Vi har dels de som menar att felet i själva verket inte är Alan Pardews. De pekar snarare på det faktum att Newcastle sedan årsskiftet har förlorat sina två bästa spelare, Yohan Cabaye i januari och Loic Remy i sommar. De kan visa statistik på hur Newcastles prestation och poängskörd har varierat med respektive utan dessa spelare i laget och det är en tämligen övertygande argumentation.

Sean Ingle på The Guardian lyfter också fram otur som ett argument, och grundar sig i ett statistiskt resonemang som tagits fram av Colin Trainor och Constantinos Chappas på Statsbomb.com. De visar att Newcastle efter årsskiftet jämfört med innan årsskiftet har producerat i huvudsak samma mängd skott och målchanser från till största delen samma typ av lägen, men fått en väsentligt sämre utdelning än tidigare.

Huruvida detta är att betrakta som otur, eller som blott en faktor som den statistiska metoden ännu inte har lyckats fånga, får väl betraktas som en vetenskapsmetodologisk frågeställning.

Sedan har vi då dels de som istället menar att Alan Pardew bär ansvaret för Newcastles prestationer och bör dra konsekvenserna av detta. Det är ett resonemang som inte på samma sätt grundar sig i statistik men väl i rent empiriska observationer. De som exempelvis såg Newcastles 0-4-kapitulation mot Southampton kunde bevittna ett lag i vad som närmast och bäst kan beskrivas som taktisk anarki.

Bristen på ett kreativt anfallsspel är också det ett problemområde som Alan Pardew helt enkelt verkar oförmögen att hitta en lösning på. Fabricio Coloccini, Newcastles lagkapten, kan förvisso ha en poäng när han menar att Newcastle har lyckats att kontrollera matchbilden i sina matcher, men en sådan kontroll kan vara ytterst bedräglig om den inte omsätts i någon form av effektivitet och målmässig dominans.

Den anfallsmässiga stiltjen beror knappast på att Newcastle saknar offensivt skickliga spelare. Med spelare som Remy Cabella, Emmanuelle Riviere och Papiss Demba Cissé så borde Newcastle kunna skapa mer. Men anfallsviljan finns inte där fullt ut och det är något som bara kan spåras tillbaka till Alan Pardew, som verkar ovillig att släppa sin defensiva utgångspunkt.

Jämförelser med den katastrofala säsongen 2008-09 när Newcastle ramlade ur Premier League har redan börjat göras. Där finns många likheter. Newcastles prestation och poängskörd då påminner mycket om den här säsongens. Då som nu sågs Newcastle som egentligen för bra för att åka ur. Och då som nu så fanns det en manager vars idéer saknade önskvärd effekt och ett groende missnöje i spelartruppen.

Det är alldeles för tidigt att bedöma Newcastles risk för att åka ur Premier League i nuläget, eller till och med efter en förlust mot Swansea under dagen och en sjunde raka match utan seger för Newcastle. Men en klar slutsats från säsongen 2008-09 var att Newcastle då väntade till det var alldeles för sent innan de genomförde en förändring.

Det är ett misstag de bör försöka undvika att upprepa.

:::

Be Champions!!

Den moderna fotbollen har naturligtvis sina motsvarigheter. En sådan olöslig gåta kan tänkas vara hur en spelare mycket väl kan vara redo att spela en fotbollsmatch på en lördag men som samtidigt absolut inte anses vara frisk nog att spela några fotbollsmatcher vare sig på torsdagen eller söndagen därefter, och att man kan veta detta i förväg.

Det är alltså den praktiska situationen vi har att betrakta vad gäller Daniel Sturridge, som Liverpool hoppas ska kunna vara färdig för spel mot West Brom på lördag men samtidigt påstår att han inte kan delta i spel för England mot San Marino och Estland under den därpå följande veckan.

I bakgrunden ligger självklart en surdeg och jäser. Daniel Sturridge har missat de senaste sex matcherna för Liverpool sedan han blev skadad under det senaste landslagsuppehållet. Resultaten under dessa sex matcher har rent allmänt inte gått Liverpools väg, och en anledning till det är att Liverpool har haft problem med effektiviteten i sitt målskytte.

Det är naturligtvis lätt att göra kopplingen att Liverpools problem helt enkelt beror på Englands landslag. Vad som således uppstår är en klassisk, inte minst för engelsk fotboll, konflikt mellan klubblag och landslag. Och i England så står i det avseendet klubblagen väldigt starka. Liverpool som stad har länge isolerat sig från England i övrigt, så för dem är det kanske särskilt lätt att markera avstånd.

Liverpools förhandlingsstyrka är dessutom minst sagt stark, sett till antalet spelare som England plockar från Liverpool. Utöver Daniel Sturridge så är ytterligare sju Liverpoolspelare ordinarie eller aktuella för England, så Roy Hodgson fattar nog att han har mycket att förlora på att göra sig ovän med Liverpool och Brendan Rodgers.

Det förklarar delvis varför Roy Hodgson har lagt sig tämligen platt och valt att alls inte ta ut Daniel Sturridge i den här landslagstruppen, på ett sätt som inte helt och hållet rimmar med hur han har tagit ut spelare förut som varit skadade eller i övrigt otillgängliga. Man kan så klart även tänka sig att Hodgson tror sig kunna besegra San Marino och Estland även utan Sturridge, och helt enkelt inte anser att det är rätt tillfälle att ta strid.

Roy Hodgsons agerande är förståeligt och egentligen svårt att kritisera, även om man känner att det engelska landslagets auktoritet inom engelsk fotboll undergrävs ytterligare med en förbundskapten som väljer att undvika strid snarare än att ta striden. Men problemet är inte Roy Hodgson, utan FA:s relativa maktlöshet sedan de förhandlat bort sitt inflytande över toppfotbollen i England.

Roy Hodgson har helt enkelt bara att följa spelets regler. Han är med andra ord en regelföljare, inte en regelsättare.

Egentligen är det kanske lika svårt att kritisera Brendan Rodgers. Han ser så klart till Liverpools intresse och för all del också till sitt eget intresse. Något annat ska man kanske inte förvänta sig och det är väl också i någon mening hans uppgift att se till dessa intressen. Att kritisera honom för detta är ungefär lika meningsfullt som att kritisera en anka för att den kvackar.

Men för det engelska landslagets skull vore det så klart både nyttigt och önskvärt om fler lyckades med att se bortom blott sina egna intressen, och istället försöka se hur man kan bidra till helheten. Fråga inte vad ditt land kan göra för din klubb, utan fråga snarare vad din klubb kan göra för ditt land. Men pengar styr dessa beslut, och pengarna inom engelsk fotboll finns hos klubblagen.

England har också det negativa särdraget att det inte längre ligger någon särskild prestige i att spela för landslaget. Det tillför inget meningsfullt jämfört med att spela för till exempel Chelsea, Liverpool eller Man City. På samma sätt som det ändå tillför exempelvis en Bayernspelare att få dra på sig den tyska landslagströjan.

England måste först och främst ändra på detta om de vill börja komma till rätta med landslagets status gentemot klubblagen. Då först börjar de få något mer att säga till om vad avser spelaruttagning, i och med att spelarna själva då i större utsträckning kommer vilja bli uttagna. Men det förutsätter ett omfattande reformarbete från FA:s sida.

Och att få en sådan oöverskådlig och genombyråkratiserad parlamentarisk massa att framgångsrikt genomföra ett så omfattande reformarbete är ungefär lika sannolikt som att England skulle lyckas vinna en straffläggning. Det sker typ aldrig.

Jo, en gång har det hänt. Någon som vet när?!

:::

Be Champions!!

Nu är inte Liverpools situation alltför bekymmersam för det. Ännu ska sägas. Eller? De ligger för närvarande på tre poäng i gruppen, samma poängantal som just Basel. Real Madrid har sex poäng. Men nu möter Liverpool Real Madrid i ett dubbelmöte, och risken är så klart att gruppen efter efter fyra omgångar ser ut så här:

1. Real Madrid, 12p
2. Basel, 9p
3. Liverpool, 3p
4. Ludogoretz, 0p

Vilket självklart skulle sätta en väldig press på Liverpool. Dels måste de besegra Ludogoretz på bortaplan, samtidigt som Real Madrid gör sitt jobb på hemmaplan mot Basel. Avslutningsvis är de också tvingade att besegra Basel hemma på Anfield i sista matchen, och då möjligen även med mer än ett enda mål.

Något som självklart kan förändra den här ekvationen är om Liverpool faktiskt plockar poäng mot Real Madrid. Framför allt hemma på Anfield är de ju stundtals oerhört svårslagna, och på europeiska cupnätter har de visat mer än en gång att de är fullt kapabla till väldigt mäktiga resultat. Tre poäng där och ekvationen skulle snabbt svänga till Liverpools fördel.

:::

Arsenal hade inga bekymmer alls med att vinna mot Galatasaray hemma på Emirates igår kväll. Danny Welbeck gjorde tre mål och hattrick i matchen, vilket både får anses som högst uppskattat av Arsenal som behövde en målskytt, och en målskörd i en enda match som väl nästan motsvarar hans totala målskörd i Man Utd.

Nu överdriver jag medvetet.

Det var i alla fall kul att se Arsenal spela fotboll igår kväll. Det såg ut som om de spelade med ett lugn, och kanske är det så att laget känner sig bekväma med det spel som ändå utgör modellen i Champions League. Lite mer öppet, och lite mer kontinentalt.

Ikväll är det Tottenhams tur att ta emot turkiskt besök i norra London. Det vankas gruppspelsmatch i Europa League och det återstår att se om det medför samma mått av turkisk lycka som för Arsenal igår kväll. För Tottenham är det i alla fall ett tillfälle att ta tag i en säsong som inte alls har börjat på något särskilt bra sätt.

Att klara 1-1 borta mot Partizan i första gruppspelsmatchen är förvisso ett okej resultat, men också ett resultat som behöver byggas på med en vinst i den andra matchen på hemmaplan. Vill Tottenham ta befälet över det här gruppspelet så behöver de alltså vinna ikväll mot ett Besiktas innehållandes kända spelare som Tomas Sivok, Gökhan Töre och Demba Ba, och som vållade Arsenal en hel del besvär i Champions League-kvalet.

Augusti var en godkänd månad för Tottenham. De startade bra genom att vinna mot West Ham i ligapremiären och därefter krossa QPR på hemmaplan i den andra matchen, varvat med att de utan problem tog sig vidare från Europa League-kvalet via Limassol. Men augusti avslutades med en förnedrande hemmaförlust med 0-3 mot Liverpool.

Den känslan måste Tottenham ha burit med sig in i september, för den månaden har varit desto sämre. Oavgjort mot Sunderland på Stadium of Light, oavgjort mot Partizan alltså i Belgrad, följt av en ytterst onödig hemmaförlust mot West Brom. Därefter vann man i Ligacupen mot Nottingham Forest innan man reparerade lite skada och tog lite revansch på sig själva genom att ta Arsenal till oavgjort på Emirates.

Ojämnt således för Tottenham så här långt under säsongen. Vilket kanske inte är så märkligt med ännu en ny manager, en bland flera på förhållandevis kort tid. Men är det något som Tottenham behöver ägna oktober åt så är det med all säkerhet att börja hitta en jämnhet i sitt eget spel, och producera konsekventa resultat över en längre svit av matcher.

Oktober vore en bra månad att göra det i dessutom, då fem av lagets sex matcher spelas hemma på White Hart Lane. Southampton och Newcastle besöker dem under oktober, tillsammans med Besiktas och Asteras Tripolis i Europa League samt Brighton i Ligacupen. Hemmasviten bryts bara av med stormötet borta mot Man City mitt i månaden.

:::

Be Champions!!

Nu ska inget tas ifrån Roma för deras insats, de var under långa stunder av matchen det bättre laget på planen. Men man kan så klart fråga sig vad som gör att Man City så sällan lever upp till vare sig sin standard eller förväntningar på dem i Champions League. För fjärde säsongen i rad skapar de svårigheter för sig själva i gruppspelet genom att inte kunna vinna på hemmaplan.

De erfarna spelarna i Roma visade vägen för laget igår kväll. Man City saknar vare sig spelare med erfarenhet eller hög kvalitet, men i Champions League ser Man City ut att sakna all form av kollektiv erfarenhet.

Är det något som Arsenal emellertid har i mängder så är det kollektiv erfarenhet. Detta trots att laget som helhet inte har samma mängd av spelare med högsta kvalitet, och där spelarna själva ofta är betydligt mindre erfarna på den här nivån än vad som kan sägas av Man Citys motsvarigheter. Men det finns en erfarenhet, hos Arsene Wenger och som förmodligen också sitter i klubbväggarna.

Den måste de i så fall ta fram ikväll, för Arsenal befinner sig i en situation som till stor del liknar Man Citys igår kväll. De förlorade den första bortamatchen, på bortaplan mot tyskt motstånd, och de behöver således vinna sin första hemmamatch för atte inte likt Man City befinna sig i ett brydsamt läge i gruppspelet.

Nu är inte Arsenals situation riktigt lika utsatt som Man Citys. Detta i och med att Galatasaray och Anderlecht faktiskt bara spelade oavgjort i sin första match, och ett oavgjort resultat ikväll leder ändå bara till att Arsenal förmodligen ligger en poäng efter just Galatasaray. Dock i så fall fem poäng efter Dortmund, varmed gruppsegern helt säkert kan glömmas.

Förlust är emellertid inte att tänka på. Att vara fyra poäng efter Galatasaray och sex poäng efter Dortmund med fyra matcher kvar av gruppspelet skulle vara en ytterst besvärlig situation. Men Arsenal har spelat tillräckligt många sådana här matcher i Champions League för att med relativ trygghet kunna undvika förlust.

Det som faktiskt oroar med Arsenal är lagets skadesituation, som börjar gränsa till det rent parodiska. Vilket är inte minst problematiskt eftersom Arsenal redan från början och möjligen något självvalt dessutom är tunna på viktiga positioner såsom mittförsvaret.

Nio spelare i Arsenal är inte tillgängliga för spel ikväll. Jack Wilshere, Aaron Ramsey, Mikel Arteta, Olivier Giroud, Theo Walcott, Mathieu Debuchy, Nacho Monreal, Yaya Sanogo och Serge Gnabry – samtliga är frånvarande för Arsenal och uppsatta på skadelistan. Och då räknar jag nog inte ens med Abou Diaby som är mer vandrande skada än spelare för tillfället.

Märkligt är det emellertid för Arsenal som genom åren har haft stora problem med just skador. De har också genomfört stora tekniska och medicinska reformer i syfte att komma till bukt med problemet, dock uppenbarligen utan någon större framgång.

Frågan som väcks är naturligtvis om det i själva verket kanske inte är någon teknisk eller medicinsk fråga, utan att problemet snarare är kulturellt eller beteendemässigt. Att Arsenal helt enkelt på sina träningar inte förbereder sina spelare, fysiskt eller psykiskt, för den påfallande fysiska miljön under en Premier League-match.

Otur kan det inte längre anses handla om. Om samma sak inträffar år efter år så är det inte längre otur, särskilt inte som andra klubbar tvärtom mäktar med att hålla sina spelare förhållandevis skadefria i samma miljö och under samma förutsättningar som Arsenal. Istället är det ett problem som Arsenal måste åtgärda om de på ett realistiskt sätt ska kunna konkurrera på samtliga fronter över en hel säsong.

:::

Be Champions!!