En av veckans stora snackisar har varit Kevin Mirallas, Evertons offensive mittfältare som under måndagens match mot West Brom på Goodison Park stal en straff från lagets ordinarie straffskytt Leighton Baines som han därefter hade den dåliga smaken att bränna i vad som närmast får beskrivas som vad jag antar att dagens ungdom skulle kalla för epic fail.
Det finns så klart mycket annat att diskutera med Everton. Inte minst kontrasten med förra säsongens succé då Everton länge utmanade om en Champions League-plats, att jämföra med den här säsongens fiaskoartade insats varvat med mer farsartade incidenter som nu i måndags. Everton ligger på tolfte plats i tabellen, blott fyra poäng ovanför nedflyttningsstrecket, lika många poäng som upp till elfteplatsen.
På blott en säsong har alltså Everton gått från att vara nästan bland de bästa till att möjligen anses som bäst av de sämsta. Laget har inte vunnit en match på över en månad då man på hemmaplan lyckades betvinga QPR, och man är utslaget ur såväl Ligacupen som i FA-cupen efter att alldeles nyligen ha förlorat mot West Ham på straffar. Återstår gör Europa League.
Det pratas mycket om splittring i Everton. Samuel Eto’o har varit allt annat än en lyckad värvning och normalt sett när det inte går bra för Eto’o så brukar det medföra oreda runt omkring honom. Det finns alltid en risk att göra för stor sak av att en spelare stjäl en straff framför ögonen på någon annan, men det tyder ändå på individer som sätter sig själva och sina egna egon före laget och som inte respekterar lagets gemensamma normer och hierarki.
Det känns normalt sett som sådant som väldigt sällan händer i lag som är framgångsrika. Kanske för att individuella spelares behov av att hävda sina egna intressen är mindre i framgångrika lag. Kanske för att framgångsrika lag är framgångsrika just för att de har skapat en organisation och lagkultur där dylika infall och utbrott är vare sig acceptabla eller knappt ens tänkbara.
Det finns andra tecken på otydlighet i Evertons taktiska ledarskap. Romelu Lukaku har öppet berättat om hur spelarna själva har vädjat till Roberto Martinez att byta till en mer direkt spelstil. Att taktiken växer fram i dialog mellan manager och spelare är en sak och kan tyda på en öppen och kreativ atmosfär i laget. Att taktiken görs till öppen polemik mellan spelare och ledare är dock en annan sak som riskerar undergräva Martinez auktoritet.
Det har cirkulerat en hel del intressant och beklämmande statistik runt Everton under de senaste veckorna. En av de mer roliga jämförelserna var mellan nyckeltal som antal förluster och antal insläppta mål vid den här tidpunkten jämfört med förra säsongen, där Everton gått från förstaplats till sistaplats i tabellen. Evertons tidigare så säkra defensiv har till synes kapsejsat.
Men det är den så kallade ”offensiva” statistiken som är den kanske mest talande för Evertons gradvisa förändring från David Moyes till en mer fullskalig Roberto Martinez-approach. Det är en statistik som visar hur Everton har gått från elva i ligan i lyckade passningar under Moyes till sjua i ligan under Martinez första säsong och femma i ligan under denna säsong. Vad avser lyckade passningar på egen planhalva har Everton gått från 15:e plats till fjärde plats i ligan under samma tid.
Det låter ju bra kan man tycka men får en annan innebörd när man samtidigt jämför med nyckeltal som antal skott och antal skapade målchanser. Där låg Everton på en stadig fjärdeplats i ligan under David Moyes sista säsong, men har sakta rört sig nedåt i tabellen under Roberto Martinez till platserna 5-6 under hans första säsong och under den här säsongen placerar sig Everton på tionde plats i antal skott mot mål och på elfte plats i antal skapade målchanser.
Kort uttryckt så har Roberto Martinez infört en betydligt mer possession-baserad spelstil i Everton, och gjort lagets spelstil betydligt mindre direkt, och som en följd av detta så producerar lagets också betydligt färre skott och antal målchanser. Detta samtidigt som laget inte alls är lika defensivt stabila som de har varit under många år. På så vis är Evertons förfall den här säsongen allt annat än ett mysterium.
David Moyes fotboll med Everton var framgångsrik men kanske heller inte alltid så stimulerande i all sin riskfrihet. Roberto Martinez hyllades under sin första säsong, rätteligen, för en mer flärdfull och positiv approach i sin fotboll där han till synes hade lyckats kombinera en tät defensiv med en konstruktiv offensiv, och tillfört laget mer optimism i sin fotboll. Kostnaden på sikt har dock blivit att Everton nu är ett av de lag i ligan som begår flest egna misstag som resulterar i baklängesmål.
Det kan vara värt att erinra sig Roberto Martinez track record med Wigan vilka ofta spelade en charmig fotboll men som alltid, säsong efter säsong, harvade i ytterst utdragna nedflyttningsstrider. Martinez renommé räddades till stor del av att Wigan under flera säsonger mer eller mindre mirakulöst klarade sig kvar, till dess att de inte gjorde det längre. Vad man istället kanske borde ha frågat sig är varför Martinez aldrig lyckades ta Wigan ut ur dessa ständigt återkommande nedflyttningsstrider.
Alla lag behöver någon form av balans. Kanske var förra säsongen det unika tillfälle då Everton lyckades hitta den perfekta balansen mellan David Moyes riskfria defensiva organisation och Roberto Martinez mer riskfyllda offensiva spel. Det var också en balans som byggde på spelare som då visade upp en form och spelglädje som de inte har varit i närheten av under den här säsongen.
Men Everton framstår för tillfället som allt annat än ett lag i balans. Och jag betraktar det som ytterst osannolikt att Roberto Martinez kommer kunna återfinna denna balans inom en överskådlig framtid. Åtminstone inte på de höga tabellhöjder som jag tror att Evertons fans förväntar sig att klubben ska befinna sig.
:::
Be Champions!!