Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

England har hittat sin nye fotbollshjälte

”Han kom som ett yrväder…” Nåja, kanske inte med något höganäskrus i en svångrem om halsen, men Harry Kane har utan tvekan tagit såväl Premier League som engelsk fotboll i stort med storm den här säsongen. Och igår skrevs nästa kapitel i denna just nu rullande fotbollssaga.

Att Harry Kane var en lovande anfallare i Tottenhams ungdomslag kände nog de flesta till. Men sådana går det ju tretton på dussinet av, och de allra flesta ger sig aldrig riktigt till känna på den högsta nivån, och många av dem som ändå gör lite väsen av sig försvinner lika snabbt som de kom.

Men någon dagslända har Harry Kane inte varit under säsongen. 29 mål på 43 matcher, varav 19 mål i ligan. Kane är den främsta anledningen till att Tottenham fortfarande har en viss möjlighet att ta sig till Champions League, och har växt fram som den ledande anfallstalismanen i ett lag som desperat behöver en anfallare.

Unga och framgångsrika engelska spelare hypas snabbt, hårt och stundtals brutalt av det engelska fotbollsmaskineriet. Så värst förvånande är det således inte att Roy Hodgson inte kunde stå emot trycket att till veckans landskamper låta Harry Kane debutera.

Och efter att ha tagit mindre än två minuter på sig att göra sitt allra första landslagsmål så kan man ju knappast klaga på den debuten.

Engelsk landslagsfotboll har därmed fått en ny golden boy. Faran för Harry Kane är emellertid samma fara som drabbat mer eller mindre alla före honom, att en svältfödd nations hopp och drömmar, krav och förväntningar nu placeras som en blytungd på hans axlar.

För det är ju inte första gången som en otroligt lovande engelsk anfallare gör sensationell debut i landslaget. Den senaste i raden är så klart Wayne Rooney som för drygt tio år sedan gick igenom mer eller samma process som Kane nu tar sig igenom.

Ändå är Harry Kanes förutsättningar att faktiskt lyckas förmodligen bättre nu än vad Rooneys var då. Vid Wayne Rooneys sida i det engelska anfallet fanns egentligen bara en sliten och skadedrabbad Michael Owen. Harry Kane kan luta sig mot inte minst Wayne Rooney, men även lovande unga spelare som Danny Welbeck, Daniel Sturridge och Raheem Sterling.

Det finns alltså fler som kan bära bördan den här gången. Det finns också en positiv aspekt av att Harry Kane nu drar åt sig mycket av strålkastarljuset, nämligen att Wayne Rooney för kanske första gången på 12 år kan spela utan att allting ska hänga på honom rent anfallsmässigt. Något som göra honom friare än förut i den engelska landslagströjan, vilket knappast är till någon nackdel för England.

Rooney är på väg mot 30 år. Teoretiskt har han ett VM kvar i kroppen, utöver det kommande europamästerskapet. Med Rooney, Kane, Welbeck, Sturridge och Sterling har England helt plötsligt ett väldigt starkt anfall för första gången på väldigt många år.

I detta ligger en viss risk eftersom ett starkt anfall tenderar generera de höga förväntningar som så många gånger förr blivit Englands fall. Men England brottas fortfarande med allvarliga problem i såväl mittfält som anfall, två lagdelar som troligtvis är betydligt viktigare för att lyckas i ett mästerskap. Ett faktum som dock tenderar att glömmas bort i upphetsningen runt ett starkt och namnkunnigt anfall.

En annan risk är så klart att Harry Kanes meteoriska stjärna dalar något. Även om Kane har hållit en beundransvärt hög nivå under hela den här säsongen så har han fortfarande kvar att bevisa att han kan prestera på samma nivå säsong efter säsong. Han har också kvar att bevisa att han prestera mot internationellt motstånd, i europeiskt cupspel eller landslagsspel på högsta nivå.

Harry Kane är mer än bara hype. Så mycket tycker jag han har visat den här säsongen. Men också väldigt bra spelare kan ätas upp av den hype som skapas runt honom som person och som spelare. Något engelsk fotboll har sett flera exempel på. Harry Kanes utmaning, Tottenhams utmaning och Englands utmaning är att inte låta detta hända.

Engelsk fotbollsmedia har ju under de senaste sex-åtta åren absolut inte motsvarat den svenska nidbilden av engelsmännen som alltid tror de är bäst i världen. Tvärtom så kan jag ibland tycka att negativismen nu har fått alltför stort fäste, ungefär som att nu är det hippt att vara negativ. Hur som helst så verkar de ha lärt sig någon form av läxa.

Exakt vilket intryck denna läxa har gjort får vi väl nu se. För risken är så klart att den återhållsamhet som präglat den engelska fotbollsjournalistiken nu med Harry Kane brister ut i ohejdat galen framtidseufori, där överdriften blir till norm och önsketänkandet upphöjs till religion. England älskar sina hjältar, och nu är Harry Kane den nye hjälten.

Hur länge återstår att se.

Peter Hyllman

Brentfords sanning är den tredje formen av lögn

Det finns sådant som är lätt att förstå inom engelsk fotboll. Sedan finns det sådant som är svårt att förstå. Till det senare hör hur en manager kan få beskedet att han inte längre är önskvärd efter att på 15 månader ha tagit en klubb upp från League One och därefter under sin första säsong i The Championship utmana om playoffspel till Premier League.

Det är heller inte någon stor klubb vi pratar om. Mark Warburton tog över Brentford i december 2013 efter Uwe Rösler och lyckades omedelbart vända på situationen. Brentford slutade tvåa i League One och blev uppflyttade till The Championship för första gången på 21 år. De flesta tippade att de skulle få det svårt att hänga kvar men med sju matcher kvar av säsongen ligger de blott en poäng från playoffplats.

Peter Linhem gästbloggade för någon vecka sedan om de värsta ägarna inom engelsk fotboll. På sådana listor tenderar ju de stora bovarna eller de tecknade skämtfigurerna att hamna. Men en ägare som Brentfords Matthew Benham som mitt under brinnande säsong fattar ett dylikt beslut borde ju kunna ses som en kandidat till en dylik lista enbart sett till någon form av hopplös inkompetens.

Bilden är förvisso inte fullt så enkel. Mark Warburton är kvar i klubben under återstoden av säsongen och relationen med Benham verkar ändå vara om inte vänlig så i alla fall inte direkt ansträngd. Brentford är en klubb på uppgång som från och med säsongen 2016-17 kommer att flytta in till en ny arena med en kapacitet om cirka 20,000 åskådare.

Om man som ägare till en fotbollsklubb har en manager som under sina första 15 månader på jobbet inte har gjort ett enda fel utan tvärtom har haft framgång i allt han gjort, flyttats upp från League One, och otippat krigar om uppflyttning igen till Premier League, så hade en naturlig reaktion kanske varit att inte skåda given häst i munnen, att inte försöka fixa vad som inte är trasigt.

Vad som emellertid är intressant är anledningen till att Brentford och Matthew Benham alltså säger upp Mark Warburton. Det talas om ”filosofiska skillnader” och handlar i huvudsak om spelarrekrytering. Klubbledningen vill tillämpa matematiska modeller och statistisk analys i väsentligt högre utsträckning, i stil med Moneyball, samtidigt som Warburton menar att det blir fel balans och inte stämmer överens med hur han vill driva en fotbollsklubb.

Flera engelska klubbar har så klart valt att använda sig av statistiska verktyg i sin spelarrekrytering, de största klubbarna har det självklart som en naturlig del i sin verksamhet. En del klubbar har pratat stort om Moneyball med levererat mycket lite på det området. Få om någon klubb har dock gått så långt att de har offrat en uppenbart framgångsrik manager på den statistiska metodens altare.

Matthew Benham är, precis som Mark Warburton för övrigt, en före detta finansanalytiker från London. 2012 köpte han Brentford som är den klubb han hållt på sedan barnsben. Vad han emellertid också gjorde efter att ha lämnat London var att starta Smartodds, ett företag som specialiserat sig på att sälja fotbollsrelaterad statistik till professionella vadslagningsfirmor och enskilda personer.

Det finns nu två sätt att se på Matthew Benhams beslut. Å ena sidan att han har en väldigt tydlig bild och vision av vad han egentligen vill med Brentford och att denna vision helt enkelt är viktigare än någon enskild manager. Å andra sidan att han driver klubben till stor del för helt privata syften och driver igenom en klubbpolicy vars främsta syfte är att hjälpa hans eget företag.

Brentford är hur som helst av det här skälet en intressant klubb att följa, om Benhams metoder nu tillämpas konsekvent och fullt ut. Hans metoder är dock redan tillämpade i den danska klubben FC Midtjylland där Benham också är en av ägarna, med framgång. Vad Brentford kan lära oss är om matematiska metoder och statistisk analys kan fungera lika bra, eller rentav bättre, också i den konkurrensintensiva engelska fotbollen.

Om inte annat så kommer beslutet att säga upp Mark Warburton skapa en intressant kontrast. Nu är det förvisso omöjligt att säga om Warburtons framgångar hade hållt i sig också på längre sikt, men Benhams alternativa metoder har en tuff jämförelse framför sig. Mark Warburton lär hur som helst inte behöva vänta särskilt länge på nästa jobberbjudande.

Mer läsning:

http://www.theguardian.com/football/blog/2015/feb/22/brentford-mathematical-modelling-denmark

Peter Hyllman

FA försöker tälja engelsk fotbolls framtid genom att nämna kvoter

Hör nu på govänner så ska jag för er berätta, vad den högste chefen på det engelska fotbollsförbundet nu har hittat på. Greg Dyke är det namn han bär. Ja, Dyke heter han. Dyke, vars namn mest av allt påminner mig om en Henrik Dorsinsk kuplett, har nämligen tänkt till ännu en gång om hur engelsk fotboll ska bli bra (igen).

Efter att ha fått smisk och smörj i mängder på grund av sitt förslag att tillåta B-lag i det ordinarie seriesystemet så har nu Greg Dyke lanserat nästa singel från sitt greatest hits-album: kvotering. Dykes förslag är alltså att öka kvoten av så kallade hemmaväxta spelare i truppen till tolv spelare, som måste ha tränat i England i minst tre år innan de fyllt 18 år för att få räknas som hemväxta.

Den nuvarande kvoten innebär att åtta hemväxta spelare måste finnas i truppen, som måste ha tränat i England i tre år innan de fyllt 21 år för att få ses som hemväxta. Dykes förslag går alltså ut på att öka kvoten från en tredjedel av truppen till halva truppen, och med regeländringen vill man kraftigt öka chansen att dessa spelare faktiskt är engelska.

I syfte att sälja in denna idé har FA nu i samband med landslagsuppehållet gett sig ut på propagandatåg. Inte minst via sociala media där FA på twitter vet att meddela följande: ”Since the introduction of the home-grown player rule in 2010-11, the average number of home-grown players at the 12 best-performing clubs in the top tier has decreased from 11,4 to 9,4.”

Översatt till enkel svenska så tänker FA alltså så här att om nu den första kvoten misslyckades så beror ju det på att vi kvoterade för lite. Alltså gör vi samma sak igen, fast mera! En vanlig definition av galenskap är samtidigt att göra exakt samma sak om och om igen och förvänta sig ett annat utfall. Hur jag nu kommer att tänka på det.

Greg Dyke och FA drar sig heller inte för att göra den landslagsdebuterande Harry Kane till skyltpojke för sitt förslag. ”Hur många fler Harry Kanes finns därute?” frågar de sig själva och oss högst retoriskt. Detta kan ju ses som fräckt på flera sätt, inte minst eftersom Harry Kane trots allt har kommit fram genom det system som de nu påstår är otillräckligt.

Det ska sägas att jag är ytterst tveksam till kvotering. Det främsta skälet är att det lyfts fram som en lösning utan att egentligen förbättra något. De engelska spelarna blir inte bättre av kvotering, däremot blir de engelska lagen sämre och ges sämre konkurrensförutsättningar. Det frångår en princip om urval baserat på kvalitet och duglighet, vilket jag tycker är en rätt hälsosam princip.

Vad man i praktiken gör med sådana här kvoter är att sänka kvalitetskraven på engelska spelare samtidigt man hävdar att man gör dem bättre bara för att de blir fler. Samtidigt som kvalitetskraven på spelarna sänks så höjs paradoxalt nog priset på engelska spelare ytterligare, inte för att de blir bättre utan på grund av en regelforcerad efterfrågeökning.

Det fundamentala problemet för unga engelska spelare är att de redan från tidig ålder blir eftersatta i sin tekniska och taktiska utveckling på grund av för få coacher och på grund av för dåligt utbildade coacher. Delvis är det också en kulturell fråga där fotboll i England fortfarande handlar mer om att kämpa än att tänka. Engelsk fotboll är i grunden fysisk i högre utsträckning än, som spansk, tysk och italiensk fotboll, intellektuell till sin karaktär.

De stora klubbarna i England bedriver ett medvetet arbete med förbättra dessa brister. Akademisystemet har reformerats genom EPPP, Elite Player Performance Plan, och förväntas underlätta för de engelska klubbarna att producera unga spelare generellt, och då naturligtvis även brittiska spelare. Det är ett arbete som, till skillnad från kvoter, inriktar sig på problemlösning snarare än posering.

Det är emellertid ett problem att det är enklare och billigare för engelska klubbar att köpa en utländsk spelare än en engelsk spelare. Delvis är detta ett problem som FA med de kvoter som de fått Premier League att gå med på har förvärrat. Men analysen att när engelska klubbar har pengar i överflöd så är det lättare att ge sig ut på marknaden än att producera egna spelare, är i grunden korrekt.

Det är ett problem som inte minskar i och med Premier Leagues accelererande TV-avtal. Få minns att startskottet till den tyska återfödelsen kom rätt precis samtidigt som Bundesligas TV-avtal bröt samman, vilket ströp klubbarnas intäkter och tvingade dem att istället börja rekrytera internt. Kvoter kan på så vis vara ett annat, om än inte tillnärmelsevis lika effektivt, sätt att tvinga de engelska klubbarna till något liknande.

Hur som helst, för att FA och Greg Dyke ska få igenom sitt förslag till kvoter så måste de på något sätt övertyga minst två tredjedelar av klubbarna i Premier League att gå med på det. Vilket rätt snart kommer visa oss exakt vilket inflytande FA egentligen (inte) har.

Omöjligt att förslaget går igenom är det dock inte. Däremot tror jag att FA i så fall kommer behöva släppa på minst en av två punkter. Dels att behålla åldersgränsen för hemväxta spelare vid 21 år. Dels att som i Bundesliga inte sätta någon övre gräns för hur många spelare som får finnas i spelartruppen, i nuläget är detta i England begränsat till 25 spelare.

Alternativet finns så klart också att Premier League bara förvisar Greg Dyke till en tid i snickarboden.

[youtubeplay id=”hIt-5QdELus” size=”medium”]

Peter Hyllman

Vilka vinner egentligen på att avskaffa tredjepartsägandet?

Tredjepartsägande blev ett känt fenomen i England i samband med att West Ham sommaren 2006 chockade fotbollsvärlden genom att presentera sina två nya spelare, Javier Mascherano och Carlos Tevez. Båda var vid tillfället argentinska landslagsmän och ingen hade nog föreställt sig att en trots allt i sammanhanget liten klubb som West Ham skulle kunna locka till sig dem.

Kort därefter var det dock aktuellt för dessa båda att byta klubb igen. Liverpool var adressen för Mascherano och för Carlos Tevez skulle det något senare bli en flytt till Man Utd. Men i samband med flytten uppdagades det konstigheter i dokumentationen för dessa spelare. Eftermälet till detta blev bittert i och med att West Ham klarade sig kvar i Premier League genom att vinna i säsongens sista omgång.

Den allmänna opinionen mot så kallat tredjepartsägande, eller TPO för Third Party Ownership, blev naturligtvis omedelbart negativ i England och den bitterhet som West Hams krångel skapade ledde tämligen omgående fram till ett förbud mot dylikt ägande. Ett förbud som nu från och med den 1 maj görs globalt i och med att FIFA har beslutat att så ska det vara.

Tredjepartsägande är kort och gott när en tredje part, det vill säga någon annan än klubben eller spelaren, äger hela eller delar av spelarens så kallade ekonomiska rättigheter, det vill säga framtida transfersummor. En tredje part kan vara en person eller ett företag. Kia Joorabchian genom sitt företag MSI, Media Sports Investment, var den tredje parten kopplad till Mascherano och Tevez.

Vad är då syftet med tredjepartsägande? Att tjäna pengar naturligtvis. Spelare är rent ekonomiskt att betrakta som vilken som helst värdetillgång, likt en aktie eller en fastighet. Genom att köpa en andel av tillgången så hoppas man göra vinst genom att tillgången ökar i värde. Detta värde realiseras när spelaren därefter säljs vidare, förhoppningsvis då för ett högre belopp än vad han betingade förut.

Motviljan och förbudet mot tredjepartsägande följer tämligen förutsägbara ideologiska linjer. Det motiveras huvudsakligen med att man inte vill se dylika vinstintressen inom fotbollen. Det offentligt mest använda argumentet är att ett dylikt ägande bidrar till att föra ut pengar från fotbollen, bort från spelare och klubbar och till privata intressen som inte har någon koppling till fotbollen.

Men dylika vinstintressen brukar ju inte normalt sett vara något som FIFA ser som ett problem, så något misstänker man ju en baktanke. En sådan skulle kunna vara att beslutet i själva verket är framlobbat av de stora länderna och klubbarna i Europa, eftersom det är ett beslut som till stor del ligger i deras intressen.

Tredjepartsägande är nämligen en mycket vanlig ägarform av spelare i framför allt Sydamerika. Det är ett sätt för de sydamerikanska klubbarna att få tillgång till riskvilligt kapital med vilket de har större möjlighet att längre behålla spelare de annars garanterat blivit av med omedelbart. För de europeiska storklubbar som dammsuger jordklotet efter de bästa unga spelarna är detta så klart allt annat än praktiskt.

Fördelar med tredjepartsägande ges inte mycket utrymme i den offentliga debatten, men här kan man urskilja en betydande sådan fördel. Det  ger mindre klubbar möjlighet att i större utsträckning konkurrera med de stora klubbarna. Det har definitivt hjälpt den brasilianska fotbollen, och klubbarna i Portugal har kunnat fortsätta hävda sig till stor del tack vare ett utvecklat bruk av tredjepartsägande.

Många hyllar idag Atlético Madrid som en ny storklubb som på ett fräscht sätt utmanar den spanska och europeiska fotbollseliten. Atlético är dock en klubb som för inte länge sedan befann sig i ekonomisk ruin och deras utveckling, och kanske räddning, kan till stor del spåras till ett framgångsrikt utnyttjande av tredjepartsägande, bland annat avseende Radamel Falcao.

Argumentet för tredjepartsägande är således att det ger betydligt fler klubbar tillgång till kapital och därmed en förmåga att konkurrera. Det gör fotbollen mer mångsidig, mer spännande och mindre förutsägbar på ett sätt som i alla fall i mina ögon är mindre moraliskt tveksamt än de klubbar som drar den lyckliga lotten att få en oljepappa som ägare.

Men naturligtvis finns också nackdelar med tredjepartsägande. Att det för ut pengar ur fotbollen är dock inte mest störande enligt mig, i så fall borde man rikta liknande invändningar och förbud mot agenter. Andra menar att det är ett system som sätter klubbar i ekonomiska bekymmer, men klubbar hamnar i sådana bekymmer när de tar på sig kostnader som de inte har intäkter för, och det oavsett ägandeformer.

Däremot gör tredjepartsägande på ett helt annat sätt klubbarna beroende av dessa tredje parter. I och med att de äger hela eller delar av spelarna så kontrollerar de klubbarnas viktigaste tillgångar. I flera fall, inte minst i Brasilien, har det gått så långt att klubbarna själva äger mindre än hälften av sina totala spelarrättigheter. Genom ägande och kontroll så följer också inflytande.

Den affärsmässiga logiken för en tredjepart är självklart att tjäna pengar genom att sälja spelaren vidare till en annan klubb. Den tredje parten har således ett incitament att sälja spelaren vidare som är oberoende av och kanske helt i motsättning till klubbens intresse att behålla spelaren. Om den tredje parten äger en majoritet av spelaren så blir klubben överkörd, om inte så uppstår allra minst allvarliga och störande konflikter.

Innan Javier Mascherano och Carlos Tevez drabbade engelsk fotboll var så kallat tredjepartsägande tillåtet, under förutsättning att den tredje parten inte utövade någon kontroll eller inflytande på klubbens laguttagning eller transferpolicy. Det hela fallerade så klart när man insåg att en sådan kontroll och ett sådant inflytande är tredjepartens hela affärsidé.

Det är inte helt enkelt med tredjepartsägande. Som vanligt dock när sådana här saker diskuteras så tenderar det att framställas som antingen helt och hållet av ondo (eller godo). Vad jag försöker visa i den här bloggen är att absolut är ett fenomen med problem och nackdelar men också ett fenomen som inte saknar sina styrkor och goda fördelar.

Att avskaffa tredjepartsägande ses kanske som självklart i stora delar av den europeiska fotbollen, men kommer orsaka problem och svårigheter inom inte minst den sydamerikanska fotbollen. Ett avskaffande gör det också, precis som de finansiella regleringarna, svårare för nya klubbar att etablera sig i den högsta europeiska fotbollstoppen.

Vilka vinner? Den grundläggande frågeställningen var utgångspunkten redan i den klassiska romerska maktanalysen. Den kan med viss fördel tillämpas på FIFA:s beslut att förbjuda tredjepartsägande. Vilka vinner på förbudet? En fråga som förmodligen inte bekymrat FIFA riktigt lika mycket är vilka som i så fall förlorar på beslutet.

Peter Hyllman

Spoilervarning – Så slutar Premier League!

Vad säger oss egentligen ett återstående spelschema? Ofta när folk spekulerar i hur en liga kommer att sluta så utgår diskussionen mer eller mindre i sin helhet utifrån vilka återstående matcher respektive lag har kvar. Utifrån det drar man så slutsatser.

Normalt sett menar jag att man tenderar att överskatta betydelsen av denna faktor. Visst har det betydelse, men större betydelse har förmodligen den egna prestationen. Ofta överskattas betydelsen eftersom den aldrig tar hänsyn till omständigheterna och det faktum att lag alltid har en benägenhet att förlora matcher de inte ”ska” förlora.

I och med helgens omgång så har vi avverkat 30 omgångar av Premier League när vi beger oss in i ännu ett stimulerande landslagsuppehåll, till vilket hör och häpna det visar sig att flertalet spelare har blivit mystiskt skadade. Låt mig gissa att de kommer friskna till i lagom tid till dess att klubbspelet drar igång igen.

Men med 30 omgångar avverkade så återstår åtta omgångar och då är vi onekligen inne på det som kan kalla för slutspurten. Vad som för tillfället ser mest mångfacetterat ut i tabellen är toppen, och då i synnerhet kampen runt det så kallade Champions League-strecket. Efter att ha dissat spelschemats betydelse så gör jag således helt om och ger min prognos för hur återstoden av ligasäsongen kommer att utveckla sig:

Fixtures

Som synes så förändras inte ligatabellen särskilt från sitt nuläge i min prognos, vilket kanske inte är så konstigt. Chelsea vinner, och det hyfsat säkert och utan att för den sakens skull imponera. De tre lagen bakom behåller sina nuvarande positioner om nu möjligen inte Man Utd spurtar förbi Arsenal i målprotokollet. Men dessa två tillsammans med Man City gör Chelsea sällskap till Champions League.

I övrigt så faller Southampton ifrån något under säsongsslutet och Tottenham hoppar förbi Liverpool upp på femteplatsen.

Kritiken som jag riktade mot den här metoden i inledningen kan dock mycket väl riktas också mot min tillämpning. Resultaten som utgör beräkningens grund är ju knappast uppseendeväckande. Det är kanske heller inte meningen men samtidigt vet vi som sagt att några resultat brukar alltid rubba eller störa bilden.

Det lag jag tror har störst förutsättningar att ändra på ett och annat i den här uppställningen är Crystal Palace. Laget har imponerat stort efter jul och har kvar att möta fyra av topplagen, Chelsea och Liverpool på bortaplan samt Man City och Man Utd på hemmaplan. De har poängchans och vinstchans i alla dessa matcher.

Om vi ska hitta en enskild match som jag tror kan påverka förhållandevis mycket så är det Manchesterderbyt. Jag tror på oavgjort men ett annat resultat där kan kasta om ordningen på dessa tre lag alternativt göra situationen svettigare för Man Utd relativt de tre jagande lagen.

Men sammanfattningsvis alltså. Chelsea blir ligamästare. Man City, Arsenal och Man Utd gör dem sällskap i Champions League. För Tottenham, Liverpool och Southampton blir det Europa League. Om min beräkning stämmer. Men det vet vi ju vid det här laget att det gör den ju väldigt sällan.

Nu gäller det bara att vänta två veckor innan vi kan börja se om den stämmer.

Peter Hyllman

Även Stålmannen hade perioder i sitt liv som Clark Kent

Det tog 38 sekunder för Steven Gerrard att bli utvisad under matchen mot Man Utd. Det tog inte särskilt mycket mer än 38 sekunder efter matchen för Steven Gerrard att öppet och allvarligt be om ursäkt för det som inträffat, till sin manager, till sina medspelare och till fansen. Gerrard förstod utan att tveka allvaret i det som skett.

Det är naturligtvis ett beteende som framstår som lika oförståeligt som oförlåtligt. Men även om man alltid måste förvänta sig mer av professionella fotbollsspelare, allra helst någon så rutinerad som Gerrard, så kommer det så klart förlåtas. Och till sist är det kanske heller inte så värst svårt att förstå hur det som hände faktiskt kunde hända.

Under de 38 sekunder som Steven Gerrard befinner sig på planen så hinner han med att uträtta en hel del. En för honom så typisk svepande krosspassning. En för brittisk fotboll i all sin härlighet så typisk tackling som fick det att sjunga i Juan Matas benpipor. Och så då i nästa moment stampet eller stämplingen på Ander Herrera som fick Martin Atkinson att se rött.

Med andra ord, bortsett från det sista som händer så gör ju Steven Gerrard helt och hållet vad som förväntas av honom, vad som med all sannolikhet är den arbetsbeskrivning han fått med sig ut på planen av Brendan Rodgers. Hans jobb är att tillföra blod och inälvor till planen, att ta upp den fysiska kampen med Man Utd, att lyfta energinivån på Anfield.

Det kan samtidigt inte vara någon lätt situation för Steven Gerrard. Hans tid i Liverpool börjar närma sig sitt slut. Det är den sista matchen, på Anfield, mot Man Utd, hans och klubbens gamla fiende. Men han är inte längre en lika tydlig ledargestalt, han har fått börja på bänken och han har under hela första halvlek fått se sitt Liverpool bli taktiskt och fysiskt utmanövrerade.

En spelare av Steven Gerrards kaliber drivs av en önskan att vara i förgrunden, inte bakgrunden. Det har inte bara gjort honom till en stor spelare utan också till en ledargestalt. Att sitta på bänken är för honom en ovan och helt säkert också oönskad känsla. Under matchen har han fått värma upp till Man Utd-fansens häckel om nästan vunna ligatitlar.

Brendan Rodgers beslut att ta in Steven Gerrard till andra halvlek var på sitt sätt förståeligt men även genomskinligt. Hans taktiska plan hade käkats upp av Man Utd som även rent fysiskt dominerade på planen. Han valde då den lösning som rimligtvis borde ligga varenda Liverpoolmanager närmast till hands, att när allt annat misslyckas hoppas att Gerrard ska ta och vända matchen på sina axlar.

Det är mycket som lagom till andra halvlek tynger dessa axlar. Någon form av revanschkänsla måhända över att sitta på bänken och få sitt värde ifrågasatt, och mot Man Utd-fansen. Helt säkert en känsla av ansvar och förpliktelse att det är på honom matchens vändning hänger. Kanske även en frustration över att hans förmåga om än formidabel ändå inte är vad den en gång var.

Där i alla fall jag landar är att även om allting blev fel för Steven Gerrard och ett misstag lika dyrbart som onödigt blev konsekvensen, så var det ändå mänskligt och på så vis förståeligt. Fotbollsspelare, även de allra största spelarna, är till sist bara människor och måste kunna förväntas reagera mänskligt på utsatta lägen och jobbiga situationer.

Som fans glömmer vi ofta det. Antingen för att det skänker någon form av nöje att gotta sig i en motståndares misslyckande. Eller för att vi reagerar på och värderar en situation utifrån ett filter av tid och distans som inte är möjlig för spelaren, och helst också insvepta i den varmvåta filt av kognitiv trygghet som eftertankens kranka klokhet bidrar oss med.

Ett visst ansvar menar jag vilar även på Brendan Rodgers axlar. Han kan inte vara omedveten om Steven Gerrards situation eller det ansvar han trots allt lägger över på honom. Instruktionen han ger Gerrard är tydlig och med den instruktionen följer en risk att det som nu skedde faktiskt sker, även om det var svårt att föreställa sig redan efter 38 sekunder.

I det avseendet är det klädsamt av Rodgers att inte efter matchen kritisera Gerrard. Inte bara för att Gerrard själv redan har bett om ursäkt eller för att det vore kinkigt och känsligt att kritisera en klubbikon. Men för att en viss del av ansvaret för det inträffade faktiskt vilar på hans axlar. Dessutom gör Rodgers det nog klokt i att istället välja att se framåt istället för att älta det som redan inträffat.

En i huvudsak tragisk konsekvens är att Steven Gerrard kan ha fått avsluta sin storartade Liverpoolkarriär, som många håller som den kanske främsta i klubbens historia jämte Kenny Dalglish, med två avgörande och ödesdigra misstag. Förra säsongens halkning som kostade Liverpool en ligatitel och denna säsongens stämpling som kan kosta Liverpool en Champions League-plats.

En sådan avslutning vore ovärdig en spelare som Steven Gerrard. Men sagan är ännu inte slut. Stora spelare är stora spelare inte för att de aldrig varit nedslagna utan för att de alltid rest sig efter att ha varit nedslagna. Den 30 maj spelas FA-cupfinalen på Wembley. Den 30 maj är som av en händelse även Steven Gerrards födelsedag, en dag då han har möjlighet att spela sin sista match och lyfta sin sista titel för den klubb han representerat hela sitt liv.

Utgå från att Steven Gerrard har en huvudroll då också!

Peter Hyllman

Hörnan #30: Tydligare i toppen av tabellen

Veckans lag

:::

Bubblare:

Julian Speroni, Crystal Palace
Toby Alderweireld, Southampton
Seamus Coleman, Everton
Fabian Delph, Aston Villa
Moussa Sissoko, Newcastle
Aaron Lennon, Everton
Bafetimbi Gomis, Swansea

:::

Tankar och slutsatser:

En intensiv 30:e ligaomgång är överspelad och man kan kanske säga att lite trots allt hände med tabellen lagom till ännu ett av dessa infernaliskt onödiga landslagsuppehåll.

Framför allt var det kanske i toppen av tabellen som saker och ting ”satte sig”, skulle man kunna säga. Med Man Utds vinst över Liverpool på Anfield så öppnades ett fempoängsgap upp mellan de fyra främsta lagen och de närmast jagande.

(Den som är intresserad av ytterligare tankar runt Liverpool v Man Utd kan gå tillbaka till förra bloggposten.)

I botten av tabellen lyckades inte Aston Villa förlänga segersviten sedan Tim Sherwood tog över. Förlusten mot Swansea innebär att Aston Villa fortfarande känner flåset av nedflyttningspöket.

Inte heller ser det ljusare ut för Sunderland som även de förlorade tack vare ett sent mål i baken mot West Ham. Dick Advocaats taktik var uppenbart att spela snålt men det räckte inte hela vägen.

Det ser å andra sidan ut som om det enda lag under nedflyttningsstrecket med potential att kämpa ikapp dem är Burnley. Såväl Leicester som QPR verkar oförmögna att ta några som helst poäng, även när de spelar bra.

Kort om formen bland lagen däruppe:

Chelsea. Verkar ha tappat stinget helt och hållet, och mot Hull såg det väldigt darrigt ut. Nu har Chelsea trots allt ett betryggande poängförsprång så det ska ändå mycket till för att de ska tappa detta.

Man City. Vann mot West Brom men det var heller aldrig riktigt match om det. Har sett skakiga ut mest hela våren och det återstår att se om de kan hitta rytmen och behålla andraplatsen.

Arsenal. Imponerar på sitt sätt och framför allt genom att fortsätta vinna matcher, men börjar också se något slitna ut. Har märkligt svårt att hålla nollan och det kan straffa sig i längden.

Man Utd. Verkar ha hittat någon form av andra andning och kanske inte minst självförtroende. Kan laget behålla samma form och frenesi som i de två senaste matcherna så är andraplatsen en rimlig målsättning.

Liverpool. Blev något taktiskt avslöjade mot Man Utd. Inte någon katastrof att förlora en fotbollsmatch dock och om Liverpool kan replikera lika effektivt på den här förlusten som på förra så är de inte uträknade.

Tottenham. Om inte för Harry Kane så hade det nästan säkert blivit poängtapp hemma mot Leicester i helgen. Det ser tyvärr för skakigt ut för Tottenham som dessutom ligger ett gäng poäng efter de fyra första.

Peter Hyllman

Tio reflektioner från Anfield

Liverpools imponerande resultatsvit och momentum i Premier League inleddes med en förlust mot Man Utd på Old Trafford. Kanske avslutades detta momentum med en förlust mot Man Utd på Anfield.

Man Utd har sett rysligt svaga ut under 2015 med ligaprestationer som lämnat mycket övrigt att önska och en förlust mot Arsenal i FA-cupen som såg väldigt illavarslande ut.

Den senaste veckan har komplicerat en tidigare ensidig bild en aning. Man hade precis hunnit förlika sig med Man Utds uselhet när laget helt plötsligt levererar två bra prestationer och vinster, först mot Tottenham och nu mot Liverpool.

Tabellen således som följer: Man City – 61p, Arsenal – 60p, Man Utd – 59p, Liverpool – 54p, Southampton och Tottenham – 53p.

Chelsea ligger för långt före, och den nu pågående matchen mot Hull verkar bara förstärka detta.

(Kanske bäst att stryka detta, då Hull på tiden det tog mellan att jag skrev detta och hann trycka på publicera-knappen har hämtat upp 0-2 till 2-2.)

Är det avgjort? Nej, inte på långa vägar. Det var en missräkning både för Liverpool och för Tottenham att förlora mot Man Utd, men med åtta matcher kvar av säsongen finns många chanser att komma tillbaka.

Reflektioner från matchen:

(1) Man Utd dominerade fullständigt i första halvlek, mycket för att de taktiskt hade läst lusen av Liverpool. Ur den taktiska kampen gick den här gången Louis van Gaal segrandes.

(2) Således hyllas Louis van Gaal efter matchen, men hur mycket genialitet ligger det egentligen i att till sist spela en spelare som han mot allt förnuft och all opinion vägrat att spela tidigare?

(3) Mycket av Louis van Gaals förhandssnack handlade om betydelsen av att “kontrollera känslorna”, något som Man Utd lyckades betydligt bättre med den här gången.

(4) Brendan Rodgers introduktion av Steven Gerrard till andra halvlek var en taktik att “låta känslan styra”, en förståelig taktik i det läget som däremot misslyckades spektakulärt. Dock lätt att konstatera i efterhand.

(5) Man får inte agera som Steven Gerrard gjorde. Det är i det närmaste oförlåtligt, även om fans och media verkar förvånansvärt benägna att sopa det hela under mattan på ett sätt som jag tvivlar hade varit aktuellt för säg Wayne Rooney.

(6) Förra gången Liverpool spelade en avgörande match på Anfield halkade Gerrard vilket ledde till målet som dödade Liverpools ligadröm, den här gången tar han en urkorkad utvisning som kan döda lagets Champions League-hopp. Ingen rolig avslutning på Liverpoolkarriären.

(7) Man Utds andra mål är fullständigt fotbollsgodis. Angel Di Maria får mycket skit, en hel del välförtjänt, men passningen fram till Juan Mata är briljant – och avslutet lysande.

(8) David De Gea verkar ha en svaghet på sin närmaste stolpe. Först Nacho Monreal, nu Daniel Sturridge.

(9) Phil Jones är en olycka som väntar på att hända. Olyckan knackade på dörren mot både Tottenham och Liverpool, men dörren verkar lyckligtvis ha gått i baklås.

(10) Man Utds straff var i mina ögon felaktig, Emre Can gör en som jag ser det korrekt tackling. Wayne Rooneys straff i det läget matchen befinner sig i är obeskrivligt dålig.

Peter Hyllman

Dåtid, nutid och framtid smälter samman på Anfield

Hypemaskinen snurrar naturligvis på högvarv inför dagens match på Anfield mellan Liverpool och Man Utd. Det är självklart både en match som kan visa sig betyda väldigt mycket och en match som båda supportergrupperna har sett fram mot alternativt fasat inför under en längre tid, när det började stå alltmer klart att tabelläget skulle göra matchen desto mer konkret.

Historia, geografi, industri och kultur ligger och pyser i botten av den stora gryta som utgör nordvästderbyts intensiva identitet. Detta borde vara såväl välkänt som uttjatat vid det här tillfället. Rivaliteten mellan den engelska fotbollens två överlägset mest framgångsrika klubbar är hård och intensiv, ändå har de båda klubbarnas respektive storhetstider egentligen aldrig sammanfallit.

Delvis konkurrerade de båda klubbarna kanske under 1960-talet. Men under 1970- och 1980-talen stod Liverpool på topp samtidigt som Man Utd vandrade ute i öknen. Från och med 1990-talet och under den större delen av 2000-talet så var rollerna ombytta. För närvarande kan vi inte tala om någon storhetstid för vare sig Liverpool eller Man Utd, men det är kanske först nu som de båda klubbarna verkligen konkurrerar på samma nivå om samma ”pris”.

Min fundering är om inte detta kan vara den största, mest betydelsefulla och avgörande match, potentiellt sett ska sägas, som har spelats mellan Liverpool och Man Utd på många år. Det hela ska inte överdrivas, det återstår oavsett resultat idag mycket av säsongen, men inom just dessa mötens interna logik så skulle det kunna stämma.

Ett villkor är så klart att matchen spelas mot slutet av säsongen. Ett möte i början av säsongen kommer aldrig kunna vara laddat med samma avgörande kvaliteter. Vid sidan av några enstaka cupmöten, inte minst FA-cupen har bjudit på några intensiva möten, så är det egentligen få ligamöten under Premier League-eran som når upp till vad detta möte skulle kunna innebära.

Visst, skulle någon då kunna erinra, men exempelvis så möttes ju de båda lagen på Old Trafford under våren 2011, där Man Utds seger var ett viktigt steg mot att vinna ligan den säsongen. Men Man Utds konkurrent om ligatiteln då var Chelsea så matchen hade inte den direkta och konkreta betydelse vad avser det inbördes förhållandet mellan Liverpool och Man Utd.

Visst, skulle någon då kunna erinra, men nu möttes ju faktiskt Man Utd och Liverpool, återigen på Old Trafford, under våren 2009 när det var just de båda lagen som framför allt slogs om ligatiteln, en match som Liverpool för övrigt vann med 4-1. Detta är väl egentligen den främsta kandidaten, men Man Utd hade då också ett tio poängs försprång i tabellen, inte som nu när en seger för Liverpool tar dem förbi Man Utd i tabellen.

Utan att låta sig kontrolleras av hypemaskinen, kvällens senare match i Barcelona sätter ju onekligen mötet på Anfield i ett mer ödmjukt perspektiv, så skulle jag alltså ändå vilja vidhålla att dagens match mellan Liverpool och Man Utd kan vara bland de främsta mellan dessa båda klubbar på länge, i alla fall en kandidat.

Utan att tveka skulle jag hålla Liverpool som favoriter i den här matchen. Detta av flera skäl. För det första befinner de sig i en makalös formtopp. De har inte förlorat sedan i december, händelsevis just mot Man Utd, och har vunnit tio av sina senaste 13 ligamatcher. Lagets självförtroende ligger rimligtvis på topp samtidigt som de spelar hemma på Anfield.

Rent psykologiskt finns också mycket som talar för Liverpool. Det är de som har hämtat upp försprånget upp till bland andra Man Utd. Sedan matchen på Old Trafford har Liverpool hämtat upp åtta av tio poäng på Man Utd och avancerat från tionde plats i tabellen till femte. Liverpool har just inget att förlora kan det tyckas.

Det har däremot Man Utd. De har befunnit sig på Champions League-plats mest hela säsongen, sina problem med spelet till trots. Det är kort sagt de som är de jagade, och Liverpool som jagar. Och det finns väldigt lite i Man Utds spel och självförtroende som tyder på att det är en situation de gillar. Man Utd förlorar inte många matcher, men de har heller inte visat upp samma vinnarinstinkt som Liverpool och Arsenal har visat upp.

Möjligen var förra helgens match mot Tottenham ett trendbrott. I alla fall går diskussionen så. Jag är däremot tveksam. Man Utd var behjälpta av ett för dagen svagt Tottenham, de spelade på hemmaplan, och de fick två snabba mål som stabiliserade dem. Det är lätt att spela när allting stämmer, men allting kommer inte att stämma idag på Anfield. Ett mästarlag kan vinna ändå, men Man Utd är inte längre något mästarlag.

Vad som ger dagens match mellan Liverpool och Man Utd en extra krydda är att det är en match som inte bara har betydelse för poängen eller prestigen, den har betydelse för sluttabellen. Men mer än så kan matchen också visa sig ha stor betydelse för hela nästa säsong – möjligheten att spela eller inte spela i Champions League, något som är väldigt viktigt för både Liverpool och Man Utd.

Varje match mellan Liverpool och Man Utd är matad med mängder av dåtid, det vill säga historia och tradition. De allra största matcherna mellan Liverpool och Man Utd har varit stora för att det har varit matcher som utspelats i nutid med något mycket konkret på spel. Dagens match mellan Liverpool och Man Utd är inte bara en match i nutid utan kan mycket väl vara en match om de båda klubbarnas framtid.

Peter Hyllman

West Ham planerar för en ljus framtid utan Sam Allardyce

Det borde ha varit frid och fröjd med West Ham. Laget låg länge och otippat uppe i toppen av tabellen och hotade om de europeiska cupplatserna. Laget spelade helt plötsligt en attackorienterad fotboll. Framför allt tog West Ham poäng på löpande band och säkerställde tidigt vad som hela tiden varit klubbens målsättning – att hålla sig kvar i Premier League.

West Hams formdopp de senaste två månaderna borde således inte vara något egentligt problem. Laget har förvisso förlorat sina tre senaste ligamatcher och inte vunnit en ligamatch på över två månader. West Ham dumpades också oceremoniellt ut ur FA-cupen av West Brom. Men det har ändå börjat urarta sig till något av ett problem för Sam Allardyce.

Det är välkänt att David Sullivan, West Hams majoritetsägare, helt enkelt inte gillar Sam Allardyce. Redan i slutet av förra säsongen gick han till frontalangrepp på vad han menade var lagets defensiva och tråkiga spel och under ett extrainkallat styrelsemöte var Allardyce en hårsmån från att få sparken.

Att man valde att behålla Allardyce var blott av pragmatiska skäl. Det fanns inte något riktigt bra tillgängligt alternativ, det hade kostat för mycket att sparka honom och Allardyce hade fortfarande spelarnas förtroende, om än ej fansens eller klubbledningens. West Hams hittills svaga vårsäsong gör att David Sullivan och klubbledningen helt säkert överväger att ta upp frågan på nytt.

Spelarnas förtroende är nog så viktigt för Sam Allardyce. För de två andra skälen som West Hams styrelse hade att inte sparka honom efter förra säsongen är inte längre aktuella på samma sätt. Allardyces kontrakt går ut till sommaren vilket eliminerar den finansiella aspekten. Och i La Liga har David Moyes tagit sin heder i kragen och anses vara ett bra alternativ för West Ham.

Vilket han självklart är. Moyes är lika lite någon defensiv neofyt som Allardyce är men prioriterar i högre utsträckning än Allardyce en snabb och mer mångsidig offensiv. Moyes har från sin tid i Everton ett utmärkt facit i att driva en klubb med liknande resurser och förutsättningar som West Ham, och han är en kunnig och driven manager.

West Hams sine qua non är så klart att hålla sig kvar i Premier League under denna och kommande säsong. Från och med säsongen 2016-17 flyttar West Ham in i sin nya arena, Londons OS-arena, vilket kommer innebära ett rejält ekonomiskt och sportsligt lyft för klubben. En utveckling som tillsammans med allt bättre TV-avtal gör det troligt att London i West Ham kan få en fjärde storklubb på stadskartan.

Överlevnad i Premier League har varit West Hams rationalitet att hålla fast vid Sam Allardyce, oavsett synpunkterna på dennes fotboll. Helt säkert har andra namn varit tillgängliga som säkert varit mer attraktiva rent fotbollsmässigt men som inte på samma sätt kunnat garantera stabilitet och överlevnad. I David Moyes har dock West Ham hittat ett namn som ger det ena utan att direkt hota det andra.

Nu saknar självklart inte Sam Allardyce alternativ. En möjlighet är så klart att han blir kvar i West Ham. En annan möjlighet är att han återvänder till nordöstra England och tar över Sunderland, en klubb som uttryckt visst intresse för hans tjänster. Hans korta tid och bittra avsked från Newcastle kanske snarast tilltalar Sunderlands fans.

Oavsett vilket så bestäms värdet på Sam Allardyces aktier rätt mycket av hur West Ham avslutar säsongen. Det ser inte bra ut på något sätt om West Ham fullständigt kollapsar under vårsäsongen, alldeles oavsett hur bra höstsäsong West Ham än gjorde.

Typiskt nog så möter West Ham så klart Sunderland ikväll. Sunderland med sin nye tillfällige, tillfällige manager – Dick Advocaat. Gustavo Poyet fick mycket väntat sparken efter Sunderlands senaste match, om man nu skulle vilja kalla den för det, mot Aston Villa. Endast en poäng skiljer Sunderland från avgrunden och lagets form är usel.

West Ham får ses som favoriter. En vinst för dem och de har brutit en negativ trend. En vinst för Sunderland och laget kan möjligen skapa lite luft ned till nedflyttningsstrecket och ge sig själva lite hopp och självförtroende inför en spännande säsongsavslutning. Frågan är om Dick Advocaat har några ess upp sin rockärm?!

Peter Hyllman

De engelska lagen som lyckades bäst och sämst i Europa

Everton fick smisk av Dynamo Kiev igår kväll och om det inte i dessa tider hade varit vansinnigt politiskt inkorrekt så hade jag kanske varit frestad att med avseende på de engelska lagens deltagande i europeiskt cupspel den här säsongen dra något skämt om tio en efter en försvinnande små pojkar av afrikansk etnicitet.

Många har ju de senaste veckorna axlat den självpåtagna manteln att tycka till om de engelska lagens insats i Champions League och i Europa League. Sällan dock med någon annan avsikt att antingen försvara eller häckla, eller möjligen hyckla. Försöken att bara förhålla sig rent saklig till en dylik utvärdering är dock få och långt emellan.

Sju engelska lag har under säsongen deltagit i det europeiska cupspelet. Man City, Liverpool, Chelsea och Arsenal har spelat Champions League. Tottenham, Everton och Hull har spelat Europa League. Senare under säsongen bytte Liverpool glittret och glamouren i Champions League mot Europa Leagues falukorv och makaroner.

Hur har dessa sju lag egentligen presterat i det europeiska cupspelet under säsongen sett utifrån sina egna respektive förväntningar och förutsättningar, vilka engelska lag har lyckats bäst respektive sämst? Det är vad denna blogg ska försöka svara på.

(1) Everton, åttondelsfinal i Europa League

Sist ut ur europeiskt cupspel av de engelska lagen, med en dags marginal, och högst upp på den här listan. I mina ögon var det möjligt för Everton att ha högre förhoppningar på sitt deltagande i Europa League, men inte rimligtvis högre förväntningar. Att Everton skulle ta sig vidare från gruppspelet var väntat och infriades också, men därefter var det mer oklart.

Everton vann sin grupp som bestod av alls inte enkelt motstånd i form av Wolfsburg, Lille och Krasnodar. Inte minst de båda vinsterna mot Wolfsburg imponerar. I 16-delsfinalen mot Young Boys var Everton i stora drag överlägsna och gick enkelt till åttondelsfinal. Dynamo Kiev är ett bra lag, och Everton hade behövt skaffa sig ett större försprång på hemmaplan för att ha ett verkligt bra läge inför returen.

Everton får godkänt för sitt europeiska cupspel den här säsongen.

(2) Chelsea, åttondelsfinal i Champions League

Det är lätt att definiera Chelseas prestation i Champions League endast utifrån hur det slutade. Men det är kanske inte helt rättvist. I själva verket så har Chelsea gjort en rätt stabil Champions League-säsong, med undantag för den allra sista matchen mot PSG. Chelsea vann sin grupp enkelt före bland andra Schalke och Sporting.

Chelsea var också favoriter mot PSG och fick med sig ett önskat resultat från första matchen. Men kanske blev Chelsea ett offer för sin egen säkerhet, eller så försökte kanske José Mourinho vara för smart för sitt eget bästa. PSG ledde aldrig vid något enda tillfälle i det här mötet och fick fördelen över på sin sida först med några minuter kvar av förlängningen av det andra mötet. Chelsea hade vunnit om de spelat mindre på säkerhet och mer på egna styrkor.

Givet Chelseas förväntningar så är det lätt att beskriva deras europeiska cupspel i termer av misslyckande, och resultatmässigt har man rätt. Sett till prestation dock så är det så lite som ändå gått fel att Chelseas Champions League-säsong får beskrivas som knappt godkänd. Det ligger dock i cupspelets natur att man kan åka ut ändå.

(3) Hull, playoff i Europa League

Hull tog sig till Europa League genom sin starka prestation i FA-cupen förra säsongen. Finalplatsen där kvalificerade Hull till kvalspelet i Europa League där de gick in i tredje kvalrundan. De vann denna runda mot Trencin från Slovakien och tog sig till playoff, den sista rundan innan gruppspelet. Där förlorade de mot belgiska Lokeren, ironiskt nog på bortamål.

Man kan debattera vad som egentligen var rimligt att förvänta sig av Hull. De hade själva helt klart förhoppningar på att i alla fall ta sig till gruppspelet och ge hemmapubliken på KC Stadium regelbunden europeisk fotboll under säsongen, något de knappast är bortskämda med för att uttrycka det milt. Förlusten mot Lokeren var helt säkert något av en missräkning och Hull borde ha kunnat klara av den matchen.

Hulls insats i Europa League får beskrivas som ytterst svagt godkänd.

(4) Tottenham, 16-delsfinal i Europa League

Tottenham tog sig till Europa League genom att sluta sexa i Premier League, vilket gjorde att de fick starta i playoff. Tottenhams vilja är så klart att spela Champions League, men nu råkar det vara en särskilt kinkig uppgift att kvalificera sig dit via Premier League. Alltså fick Tottenham nöja sig med att spela på torsdagar istället.

Vad som var Tottenhams förväntningar går att debattera tills man blir blå i ansiktet. Det faktum att Europa League numer ger en plats i Champions League innebär att Tottenham borde ha prioriterat turneringen. Men ligaspelet och Ligacupen verkar ha stått högre på dagordningen. Tottenham gjorde sitt jobb i gruppspelet men knappast mer, och tog sig till slutspel som tvåa i sin grupp bakom Besiktas.

Väl i slutspelet så visade sig dock Fiorentina vara ett betydligt mer fokuserat och organiserat lag. Tottenham tog sig till slutspel, borde rimligtvis ha kunnat gå betydligt längre än vad de gjorde, men gav sig själva heller aldrig riktigt chansen att göra det. Min slutsats är att Tottenhams europeiska cupspel får beskrivas som under förväntan.

(5) Arsenal, åttondelsfinal i Champions League

Ständigt till Champions League. Ständigt till slutspel. Men under de senaste fem säsongerna ständigt också ut direkt i åttondelsfinal. Så också denna säsong och det som kommer vara det bestående minnet från den här säsongen är hur onödigt detta i själva verket var. Arsenal åker ut mot ett sämre lag och det gör så klart att det svider extra.

Arsenals förväntningar var naturligtvis betydligt högre än att återigen åka ut i åttondelsfinal. Inte minst sedan åttondelsfinalerna faktiskt lottats. Monaco var ju en betydligt mer överkomlig motståndare än Barcelona eller Bayern. Så i den utsträckning som lottningen påverkar förväntningarna på ett lag så var det inte den här gången till Arsenals fördel.

Arsenals öde är samtidigt en erinran om det lilla som krävs för att åka ur en turnering som Champions League. I själva verket är det en enda match under vilken de skjuter sig själva i foten. Vill man vara riktigt gniden så är det kanske ett enda ögonblick när de i oförlåtlig okoncentration släpper in Monacos tredje på Emirates.

Samtidigt var det en prestation som inte helt och hållet bröt ut från mönstret under säsongen. Redan i gruppspelet i hemmamatchen mot Anderlecht visade Arsenal prov på den bristande koncentration som skulle fälla dem desto hårdare mot Monaco. Rent resultatmässigt var det också ett poängtapp som kostade Arsenal gruppsegern och ännu bättre förutsättningar inför slutspelet.

Det är skälen att Arsenal får underkänt den här säsongen.

(6) Man City, åttondelsfinal i Champions League

Manuel Pellegrini anställdes av Man City för att ta laget vidare till nästa nivå i Champions League. Efter två säsonger med Pellegrini som manager så måste slutsatsen bli att han misslyckats med sitt uppdrag. Detta trots att han båda dessa säsonger mäktat med vad Roberto Mancini misslyckades med, att ta Man City till slutspel.

Dock var det ju otroligt nära att Man City åkte ut redan i gruppspelet. Svaga insatser mot såväl Roma och CSKA Moskva hade Man City med endast sina näsor ovanför gruppgraven. En magnifik vändning hemma mot Bayern och därefter en seger mot Roma räddade dock ära och heder åt laget, åtminstone för stunden.

För den äran och hedern gjorde nämligen Barcelona sitt bästa för att beröva Man City i åttondelsfinalen. Det är inte orimligt att förlora mot ett lag som Barcelona men det finns olika sätt att göra det på. Det som var uppenbart i Man Citys prestation var att laget inte gått framåt sedan förra säsongen, inte lärt sig något från tidigare Champions League-deltagande, utan de har stått stilla eller i värsta fall till och med gått bakåt.

Ett lag som Man City måste ha som förväntningar att ta sig långt i Champions League, och de har resurserna och förutsättningarna att göra det, oavsett motståndets tuffhet i gruppspel såväl som slutspel. Men man lyckas inte när man ständigt presterar som sämst när det gäller som mest.

(7) Liverpool, gruppspel i Champions League, 16-delsfinal i Europa League

Att utvärdera Liverpools europeiska cupspel den här säsongen är inte helt självklart. Å ena sidan så är det flera år sedan Liverpool deltog i Champions League så till viss del får man se det som en uppvärmningssäsong, som dock riskerar bli den enda på ett tag. Å andra sidan investerade Liverpool rejält i att bredda och spetsa sin spelartrupp just för att framgångsrikt hävda sig i det europeiska cupspelet.

Domen över Liverpools deltagande blir inte mildare av att de faktiskt fick en överkomlig grupplottning. Visst var Real Madrid kanske tuffast möjliga gruppetta men såväl Basel som Ludogorets var överkomligt motstånd. En svag höst i allmänhet och en enda seger i gruppspelet skulle dock visa sig otillräckligt. När Liverpool planerade sin återkomst i Champions League så räknade de inte med att enda segern skulle komma hemma mot Ludogorets tack vare en straff på tilläggstid.

Uttåget ur Champions League var en missräkning som dock inte vägdes upp av insatsen i Europa League. Att komma trea i gruppen bär med sig fördelen av att få chansen att vinna en fin titel och ta sig tillbaka till Champions League bakvägen så att säga. Något Liverpool bespetsade sig på att göra. Det blev dock uttåg omedelbart på straffar mot Besiktas, som därefter passade på att göra exit i nästa runda mot Club Brügge.

Jag vägde länge om jag skulle placera Liverpool eller Man City på denna listas jumboplats. Liverpool har sina förmildrande omständigheter, men Man Citys relativt tuffa grupplottning och det faktum att de vände på steken i gruppspelet gör ändå att de petar ned Liverpool på sista platsen.

Peter Hyllman

Everton kan satsa helhjärtat på Europa League

Till att börja med ska ju så klart sägas att Barcelona var magnifikt bra igår kväll, och de är utan tvekan bättre för närvarande än något lag som spelar i Premier League. Men detta sagt, när Man City trots allt får någon slags livlina tillbaka in i matchen i form av en straff så får man ju helt enkelt inte förvalta den så illa som nu gjordes.

Kvartsfinallagen i Champions League är därmed klara. Tre lag från La Liga, två lag från Ligue 1, ett lag vardera från Bundesliga, Serie A och portugisiska Primeira Liga. Inget lag alls från Premier League. De som vill gotta sig åt detta och gärna hyllar inte minst Bundesliga bör ju dock betänka att skillnaden inte precis är enorm, och att två engelska lag åker ut på bortamål.

Kvar i europeiskt cupspel är nu endast ett enda engelskt lag. Nämligen Everton, som ikväll ska försvara en 2-1-ledning borta mot Dynamo Kiev i ett europeiskt cupmöte som fullständigt skriker 1980-tal, det årtionde då dessa båda klubbar verkligen var stora och framgångsrika, om än inom helt olika samhällssystem och vi vet betydligt mer Everton än vad vi kanske anade om Dynamo Kiev.

Normalt sett när det ska spelas Europa League så brukar det ju trist nog finnas skäl att ifrågasätta hur motiverade och intresserade de deltagande engelska lagen egentligen är. Dock goda skäl. Antingen är Europa League en dålig tröst för de som slagits ut ur Champions League, eller så anses Europa League krocka med viktiga ligaåtaganden.

Men nu finns faktiskt inga sådana skäl för Everton. Nu vet i och för sig inte jag hur högt Europa League kommer på Evertons dagordning för den sakens skull, men de kan verkligen koncentrera sig helhjärtat på Europa League. Inga andra åtaganden krockar. De är utslagna ur båda cuperna. De har ingen chans att nå Champions League eller Europa League. Men det finns heller ingen reell risk att de åker ur Premier League.

Eller? Nej, det vare sig vill eller kan jag tro.

Alltså kan de gå helhjärtat på Europa League. Och då ska det ju bli särskilt intressant att se hur väl ett lag som Everton faktiskt står sig i europeiskt cupspel utan sådana frågetecken hängande över sig. För några år sedan tog sig Fulham hela vägen till final i Europa League, och några år dessförinnan befann sig Middlesbrough i final. Båda dessa klubbar spelar nu i The Championship.

Nu är detta förvisso att betrakta som en riktigt svag säsong för Everton. Laget som förra säsongen var ett nålsöga från att kvalificera sig till Champions League är den här säsongen inte ens i närheten. Förra säsongens utropstecken har blivit till denna säsongens frågetecken. Säkerheten i försvarsspelet och farten i mittfältsspelet är långt ifrån detsamma.

Ändå finns det styrkor i detta Everton. Leighton Baines och Seamus Coleman är två riktigt bra och offensivt skickliga ytterbackar. Förmågan att hålla boll på centralt mittfält är god. Och längst fram visar Romelu Lukaku att han är en anfallare på god europeisk nivå. Kanske spelar Everton också lite friare i Europa League, möjligen för att de inte har samma press på sig där som i det inhemska ligaspelet.

Everton är i mina ögon ett mittenlag i Premier League. Detta är deras kapacitet nu och på sådan sikt som vi kan se. Några säsonger kan de överträffa sig själva och hamna högre upp, andra säsonger går det sämre än väntat. Men Everton är ingen rik klubb, de är inte ens störst i sin egen stad, och till skillnad från klubbar som Tottenham och West Ham så väntar inte Everton på att få någon ny och inkomstbringande arena.

Ändå skulle jag mena att Everton mycket väl har kapaciteten att på allvar utmana samtliga kvarvarande lag i Europa League. De är inte favoriter till att vinna turneringen, men det finns heller inget lag kvar i Europa League som det vore någon överraskning ifall Everton besegrade. Sevilla ser formidabla ut, Wolfsburg och Fiorentina imponerar, men Everton kan bli en obehaglig bekantskap för dem alla.

Den klubb som vinner Europa League spelar nästa säsong i Champions League, ett av UEFA:s bättre beslut. För Everton vore det en något ironisk dröm. Dels för att de då skulle spela i Champions League samtidigt som två av de engelska storklubbarna inte gör det. Dels för alla säsonger de varit nära i ligaspelet men det är först den säsong de presterar som sämst i ligan som de faktiskt tar sig till Champions League.

På något sätt vore det i och för sig en form av upprättelse för Everton, som aldrig fick chansen att delta i Europacupen, det som då var Champions League, när laget var som allra bäst på 1980-talet. Heyselkatastrofen, engelsk huliganism och konservativ moralpanik satte den gången effektivt stopp för deras ambitioner.

Sätter Dynamo Kiev stopp för Evertons ambitioner ikväll? Knappa in Superlive, fram med kebaben, så följer vi all av kvällens action!

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Man City kan inte köpa förnyelse och föryngring

Cynikern som innan matchen mellan Monaco och Arsenal fick frågan om hur det skulle gå i matchen hade med all sannolikhet prickat mitt i prick. Arsenal gör en bra insats, kommer nära, vinner med 2-0 men lyckas inte få in det tredje målet och åker därför ut på färre gjorda bortamål. Det var liksom skrivet i stjärnorna och hugget i sten.

Med gårdagens vinst såg Arsenal till att, för tredje säsongen i rad, åka ur Champions League men göra det till ett positivt ackompanjemang. Ord som modiga, kämpandes, stolta och så vidare plockas fram ur den journalistiska adjektivhögen för att rubricera Arsenals insats. I själva verket var det så klart bara onödigt, korkat och naivt.

Idén att Monaco är ett bättre eller lika bra fotbollslag som Arsenal är självklart bara trams, det bevisades om inte annat igår. Desto mer måste Arsenal fråga sig hur de egentligen lyckades ställa till det så ordentligt för sig i den första matchen att de alls befann sig i den här situationen. Mot Barcelona och Bayern München fanns måhända ursäkter, den här gången finns inga sådana att tillgå.

Chelsea ut på bortamål och Arsenal ut på bortamål. Nu fattas bara att Man City vinner ikväll med 1-0 så har alla tre engelska lag i slutspelet åkt ur Champions League på just bortamål. Det vore en form av ödets ironi som i alla fall tilltalade mig mitt i all eländighet. Det finns knappast något mer retfullt än att vara så nära att man kan ta på målsnöret men ändå snubbla någon meter innan.

Chelsea var favoriter mot PSG. Arsenal ansågs i alla fall ha en okej chans att vända på steken mot Monaco. Man City däremot får nog anses ha endast en snöflingas chans i skärselden att vända på 1-2 på bortaplan mot Barcelona, ett av Europas bästa fotbollslag som återfunnit lite av sin mojo. Även här är kanske det bästa Man City kan hoppas på att åka ut med hedern i behåll snarare än med svansen mellan benen.

För Manuel Pellegrini är det med all sannolikhet hans sista strid som Man Citys manager. Det enda som förmodligen kan rädda honom kvar på jobbet är någon form av mirakel ikväll, att Man City svarar för en vändning som ingen kunde se komma. Utan Champions League och med ligaspelet i ruiner så finns inga skäl för Man Citys klubbledning att hålla fast vid honom.

Allting talar för att Pellegrini har förstått detta. Hans intervjuer under veckan har varit mer personliga än tidigare, vilket i sådana här sammanhang alltid kan ses som någon form av vädjan om förståelse. Mycket handlar om att fördela ansvaret för Man Citys uppfattade misslyckande, där Pellegrini nu pratar om omotiverade spelare och en bristande vinnarkultur i klubben.

Telegraphs Mark Ogdens analys av Man Citys värvningspolitik under de fyra senaste åren ger dock en mer strategisk bild av Man Citys misslyckande. Han konstaterar inte minst att trots att Man City sedan början av säsongen 2011-12 har spenderat £327m på nya spelare så är alla utom två spelare kvar som var med mot Napoli i början av den säsongen.

Andra europeiska lag har förändrat och förnyat sig i betydligt högre omfattning. Jämförelsevis har Arsenal tio nya spelare i sin trupp, Chelsea har genomgått en rejäl förnyelse. Liverpool har byggt nytt. Man City å sin sida har den äldsta spelartruppen i Premier League. Spelare får vara kvar i Man City trots att deras prestationer alls inte motsvarar kraven hos en klubb som siktar på att vara Englands och Europas bästa.

Att ständiga förnya sig är en viktig och oundgänglig egenskap hos alla lag som gör anspråk på att fortsätta vara mästare. Förnyelsen är ett sätt att undvika den likstelhet och liknöjdhet som annars uppstår så lätt hos ett lag som har vunnit och uppnått sina målsättningar. Det ger energi och håller spelarna på tårna och utsätter dem för ny konkurrens.

Varför inte detta skett i Man City är ett mysterium. Även om klubben som sådan möjligen saknar den organisatoriska kompetensen så finns där individer som  borde vara väl medvetna om problematiken. En del skulle kanske skylla på UEFA:s bestraffning för brotten mot financial fair play, men Man City har under dessa fyra år som sagt spenderat stora summor på nya spelare som dock inte haft någon önskad effekt.

Lika sannolikt är kanske att Man City har blivit offer för sin egen lönepolicy. En förnyelse försvåras av att de har märkligt svårt att bli av med spelare, som är ovilliga att byta klubb och därigenom gå ner i lön och ersättning. Man City har använt lönekuvertet för att locka de bästa spelarna till klubben men det är också lönen som gör dem svåra att bli av med.

Det är en kortsiktighet som institutionaliserades i Man City redan i början av Mansours ägande i Man City och som cementerades under Roberto Mancini som manager. Manuel Pellegrini hade kunnat se som sitt uppdrag att bryta upp och förändra detta förhållande men har av skäl som vi inte känner till undvikit att göra det.

Den stora uppgiften för Man Citys klubbledning, och för Man Citys näste manager, blir att efter den här säsongen inleda det mödosamma arbetet att förnya spelartruppen. Inkrementalism är att föredra i sådana här sammanhang men Man Citys agerande under de senaste tre-fyra åren har gjort sådan omöjlig. Istället måste de stora greppen tas till.

Frågan är om ett mirakel i Barcelona ikväll skulle underlätta eller förhindra en sådan utveckling.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Arsenals uppgift är svår men inte omöjlig

”We will attempt what is hard, and we will achieve what is great.” Citatet är ett av de mer inspirerande från den politiska TV-serien West Wing. Innebörden är att aldrig låta sig avskräckas från att försöka det som verkar nästan omöjligt eftersom det är vad som leder till storhet. Ett mer svenskt uttryck skulle kanske vara att sikta mot stjärnorna och nå månen.

Arsenal har onekligen en till synes svår och omöjlig uppgift framför sig. Inget lag har någonsin lyckats vända på ett tvåmålsunderläge från det första mötet på hemmaplan i Champions League. Monaco har inte förlorat på hemmaplan i Champions League sedan 2005 och har bara släppt in sju mål på sina senaste 22 matcher.

Arsene Wenger har lyckats med mycket under sin tid i Arsenal. Ingen glömmer så klart den obesegrade säsongen. Tre ligatitlar och sex FA-cuptitlar kan bokföras på hans konto. Det mest bestående arvet från Wengers tid som manager är dock Arsenals säkrade status som engelskt storlag. Arsenal hade haft höjdpunkter innan Wenger, men aldrig särskilt regelbundet.

Regelbundenhet och stabilitet har varit ett av Wengers bestående bidrag som Arsenals manager. På gott och på ont. Arsenal har aldrig riktigt fallit ur mallen, aldrig särskilt dåliga men kanske heller aldrig helt fantastiska. Arsenal har aldrig missat Champions League under Arsene Wenger men heller aldrig lyckats eller vunnit något i Europa. Arsenal har vunnit ligan under Arsene Wenger men heller aldrig lyckats försvara en ligatitel.

Lyckas Arsenal vända mot Monaco ikväll så bör det rätteligen betraktas som en av de främsta europeiska cupbedrifterna inte bara av Arsenal under Arsene Wenger, utan som en av de främsta av något engelskt lag. Men ska Arsenal lyckas så måste Arsene Wengers återkommande ord om självförtroende och vilja omsättas i väldigt konkret handling på fotbollsplanen.

Ändå känns ju uppgiften inte helt omöjlig. Arsenal måste göra tre mål, javisst, men det är ju ingen omöjlighet precis och om Olivier Giroud hade haft kyla, nerver och erfarenhet av de stora europeiska matcherna så hade han kanske gjort tre mål redan i den första matchen. Arsenal måste fortfarande hålla tätt bakåt, javisst, men Monaco kommer helt säkert vara så inställda på att försvara sig att Arsenals backlinje borde klara av den uppgiften.

Om Arsenal inte lyckas med det till synes omöjliga och åker ur Champions League ikväll, så är det svårt att komma över känslan att de lämnar turneringen på grund av deras egna svagheter. Oförmågan att göra mål, bristen på koncentration i det egna försvarsspelet, den taktiska naiviteten som gav Monaco tre mål på Emirates. Arsenal har i så fall förlorat den här matchen snarare än att Monaco har vunnit den.

Kanske var det tillfället som spelade Arsenal ett spratt. För en gång skull hade ju Arsenal fått en till synes överkomlig åttondelsfinal på sin lott, den här gången skulle de ju bara gå vidare. Kanske satt det mer eller mindre medvetet i Arsenalspelarnas huvuden att de redan var vidare, och det glömdes bort att jobbet fortfarande skulle göras och matchen spelas.

Vi befinner oss i Champions Leagues slutspel. Det finns inga lag på den här nivån som är dåliga och som inte är kapabla att vinna en match mot vilket som helst annat lag, särskilt om det laget inte går in med full koncentration på sin uppgift. Ikväll kan vi räkna med att båda lagen kommer uppvisa full koncentration på sin uppgift.

Nu är det upp till Arsenal att visa om de har kvaliteten och självförtroendet att göra match av det här igen, och kanske på vägen lyckas uppnå det som alla påstod var omöjligt.

:::

Gus Poyet fick inte oväntat sparken som Sunderlands manager under gårdagen och ersätts i alla fall tillfälligtvis av Dick Advocaat, den 67-årige holländske managern.

Advocaat har aldrig tidigare varit manager i Premier League men har nu alltså fått till uppgift att med nio matcher kvar av säsongen rädda Sunderland kvar i Premier League. Och det framstår verkligen alltmer som ett räddningsarbete.

Jag säger tillfälligtvis eftersom Advocaat inte förväntas fortsätta längre än fram till sommaren. Men i själva verket så har ju ingen manager i Sunderland på många år varit något annat än just tillfälligtvis på posten.

Självklart återfinner vi klubbens problem där.

Kontinuitet kan ibland vara något överskattat, men det betyder inte att ständiga managerbyten är nyttigt det heller, med taktisk förvirring och osammanhängande spelarvärvningar som oundviklig följd.

Dick Advocaat är en bra lösning på kort sikt. Sunderlands klubbledning har nu cirka tre månader på sig att hitta en bra lösning på lång sikt. Den här gången måste de lyckas.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Hörnan #29: Många storlag i Premier League men inget stort lag

Veckans lag

:::

Bubblare:

Thibaut Courtois, Chelsea
Michael Dawson, Hull
Leighton Baines, Everton
Darren Fletcher, West Brom
Jamie Vardy, Leicester
Aaron Lennon, Everton
Christian Benteke, Aston Villa

:::

Tankar och slutsatser:

När jag tänker tillbaka på Premier League genom åren, från dess grundande i början av 1990-talet, så kan jag erinra mig sex så kallade stora lag. Det kan så klart diskuteras vad man egentligen menar med stora lag, men de stora lag jag ser under denna tidsperiod är Man Utd 1992-94, Arsenal 1997-99, Man Utd 1998-01, Arsenal 2002-04, Chelsea 2004-06 och Man Utd 2006-09. Lag som alla haft stora framgångar och som dessutom i någon mening har fört fotbollen framåt.

José Mourinho menade för inte särskilt länge sedan att hans nya Chelsealag var ett stort lag. Men väldigt lite talar hittills för att så faktiskt är fallet, åtminstone når inte Chelsea av idag upp till samma nivå som de sex stora lag jag räknade upp i det förra stycket. Jag vet inte hur mycket som ligger i påståendet att de stora engelska lagen har blivit sämre, men vi kan i alla fall konstatera att storhet för tillfället är en bristvara inom den engelska fotbollen.

För även om topplagen i England fortfarande är de förväntade, och fortfarande är bra i någon form av mening, så begränsas de i mångt och mycket av sin egen otillräcklighet. Man City förlorar under helgen mot Burnley samtidigt som Chelsea dagen därefter bara klarar oavgjort hemma mot Southampton. Två resultat som helt enkelt inte ska vara rimliga för två storlag som jagar poäng i titelstriden.

Jag sa mot slutet av Chelseas match mot Southampton att om Chelsea gjorde 2-1 så var ligan avgjord. Inte precis något riskfyllt påstående. Nu är förvisso Chelseas chanser ändå väldigt goda. Det ska otroligt mycket till för att något annat lag ska komma ikapp dem, hur mycket hö media och fans än vill göra av framför allt Arsenals så kallade momentum, eller det faktum att Man City hämtat upp till synes omöjliga poängunderlägen tidigare.

Mourinho har ju för övrigt varit på sitt mer spydiga humör efter veckans torsk mot PSG. Udden riktas som så ofta förr mot konkurrenterna. Manuel Pellegrini kallas ännu en gång för Pellegrino, till synes omotiverat, och vid frågan om Arsenals momentum så frågar sig Mourinho retoriskt ”Vilket momentum, 1-3 mot Monaco?” Lite barnsligt förvisso, men en viss poäng har han ju i att det faktum att Arsenal gått bra efter jul inte innebär att de kommer gå så betydligt bättre än Chelsea under säsongsavslutningen.

Med Michael Carrick tillbaka på planen så hittade Man Utd sitt spel och med spelet kom också målen. Därmed spelade Man Utd med all säkerhet också bort Tottenham från Champions League-striden, även om det är för tidigt att säga det med säkerhet. Tottenham har onekligen haft två riktigt ruttna veckor där mer eller mindre alla deras förhoppningar med säsongen har grusats.

Statistik är lögnens välgjödda halvsyskon. Men en rolig och intressant tanke är att Man Utd med Michael Carrick på planen den här säsongen har tagit 2,2 poäng per match, jämfört med 1,6 poäng per match utan honom. Carrick har spelat 15 av Man Utds 29 matcher. Givet samma poängsnitt, och om Carrick spelat Man Utds samtliga matcher och inte bara hälften, så hade Man Utd nu legat lika med Chelsea på 64 poäng.

Märkligt nog har ju Michael Carrick aldrig riktigt ”platsat” på Englands mittfält, trots att hans styrkor är just de brister England alltid har haft. Men så har det ju gått som det har gått för England i landslagssammanhang också. Uttagningen till det landslaget har aldrig riktigt skett på rent fotbollsmässiga grunder, där finns mängder av politik med i spelet.

Vad som annars drog till sig mest uppmärksamhet under helgen var annars Sunderlands fullständiga kollaps mot Aston Villa. Det stod 4-0 till Aston Villa innan halvtid och publiken började lämna Stadium of Light redan efter en knapp halvtimme. Det var en prestation som drog in Sunderland helt och fullt i nedflyttningsstriden, allra helst som Burnley alltså tog tre mycket överraskande poäng mot Man City.

Det är också en prestation som gör det ytterst osannolikt att Gus Poyet förblir Sunderlands manager länge till.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Liknande strategier bakom Chelseas och Southamptons framgångar

Tanken inför helgen var att Chelsea var sårbara. De förlorade, eller rättare sagt åkte ut, mot PSG i Champions League i veckan och såg allmänt sett rätt trötta och håglösa ut. Under helgen, närmare bestämt idag, möter de Southampton som imponerat under säsongen och fortfarande är med hjälpligt i fajten om Champions League-platserna.

Chelseas försprång skulle kunna minskas. Men det byggde självklart på idén att Man City skulle vinna mot Burnley. Nu blev inte så fallet, utan Burnley tog istället tre för dem otroligt viktiga poäng. Chelseas fem poängs försprång och en match i handen blev därmed till två matcher i handen. Möjligheten finns alltså att arbeta fram ett med all säkerhet helt ointagligt försprång om elva poäng.

För Southampton vore så klart tre poäng en jackpot. Men i mina ögon är det föga sannolikt. De har haft en ovana den här säsongen att inte ta några poäng alls mot lag i toppen av tabellen, och det är nog ingen tillfällighet att så är fallet. Men det är poäng de hade behövt ta, eller poäng de hade behövt förhindra dessa lag från att ta, om ville lyckas med bedriften att ta sig till Champions League.

För Chelsea måste återstoden av säsongen nu handla om att samla ihop sig och avsluta jobbet i ligan. Chelseas spelare, och inte minst José Mourinho, drabbades av ett bakslag lika tungt som oväntat i helgen, men måste lägga det bakom sig. Lyckligtvis för Chelsea så har de ett poängmässigt försprång samtidigt som eventuella utmanare brottas med sin egen otillräcklighet.

Men just mötet mellan Chelsea och Southampton är på sitt sätt intressant, för det är två klubbar som något oväntat har en del gemensamt. International Centre for Sports Studies (CIES) presenterade i veckan en undersökning som visade att Southampton var den klubb i världen med den mest lönsamma ungdomsakademin.

Academy Profit

Nu ska inte slutsatserna av den där sammanställningen överdrivas. Att säga att en ungdomsakademi är mest lönsam är inte detsamma som att säga att den är bäst. För det första bygger höga intäkter i den där tabellen på att man säljer sina främsta produkter, vilket exempelvis inte Barcelona gjort. För det andra så hjälper det också att verka på en marknad där det finns köpare som kan och inte har något emot att betala dyrt, kanske för dyrt, för spelare.

Men sammanställningen säger ändå något intressant om Southamptons strategi och hur en välskött och effektiv ungdomsakademi verkligen kan vara ett konkurrensmedel. För även om Southampton till sist säljer sina främsta produkter så säljer de dem dyrt och intäkterna finansierar verksamheten och lagets utveckling. Strategin går ut på att utveckla spelare och sedan sälja dem vidare.

När vi pratar om Chelsea så är bilden ofta den rakt motsatta. Den gas- och oljefinansierade klubben som köper in färdiga spelare för dyra pengar, går med stora underskott som ägaren täcker upp med eget kapital, och som får Arsene Wenger att morra och väsa om så kallad finansiell dopning. Men med tiden har den bilden av Chelsea blivit föråldrad.

Ekonomiskt är inte Chelsea längre något förlustprojekt. I sitt senaste bokslut så redovisade Chelsea faktiskt vinst, vilket inte minst är en god sak givet UEFA:s införande av financial fair play-regler. Chelseas strategi påminner till stor del om Southamptons. Inte nödvändigtvis för att de utvecklar så värst många spelare i sin akademi men väl att de använder spelarförsäljningar som ett finansiellt verktyg.

Chelsea har varit väldigt duktiga på att få mycket bra betalt för de yngre spelare de sålt. Dessa spelare har förvisso inte kommit fram genom Chelseas akademi men har ändå köpts i ung ålder för en förhållandevis låg penning och därefter sålts vidare för en betydligt högre peng. Strategin går alltså ut på att köpa spelare och sedan sälja dem vidare.

Vanligtvis när vi diskuterar värvningar så värderar vi dem utifrån om spelaren lyckas eller inte lyckas slå sig in i laget och göra det bättre. Chelseas metod gör att vi bör tillföra en dimension. Om exempelvis Kevin De Bruyne lyckas slå sig in i Chelsea så är det självklart strålande, men om inte så kan värvningen ändå i slutänden visa sig finansiellt lönsam.

Det bygger dock fortfarande på en grundläggande förutsättning, nämligen att Chelsea faktiskt utvecklar de spelare som värvas till klubben. Annars finns rimligtvis inga köpare till dessa spelare som är villiga att betala ett högre pris för en spelare som är blott äldre men inte bättre. Det påslag som Chelsea får ut reflekterar det marknadsmässiga värdet av hur mycket spelaren utvecklats under sin tid i klubben.

Både Southampton och Chelsea har alltså lärt sig att på ett framgångsrikt och effektivt sätt slå mynt av sin förmåga att utveckla unga fotbollsspelare. Det är definitivt den gängse bilden av Southampton men stämmer definitivt inte in på den allmänna bilden av Chelsea. Men Chelsea har förändrats, och kanske måste vår syn på klubben förändras på motsvarande vis.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Osannolikt jämnt i toppen av The Championship

En dag som denna kan det vara värt att inte bara kasta blickarna på Premier League utan också på The Championship. Med tio matcher kvar av den ordinarie ligasäsongen så är tabellen osannolikt jämn i toppen, med endast målskillnad som håller isär lagen på första till fjärde plats, och endast fem poäng skiljer ettan Bournemouth från sjuan Ipswich.

Ni kan så klart drillen. De två bäst placerade lagen flyttas upp direkt till Premier League och lagen på plats tre till sex får spela playoff om den tredje och sista uppflyttningsplatsen. Att sluta trea istället för tvåa i The Championship får nog betraktas som kanske den suraste tabellplaceringen inom den engelska och moderna fotbollen.

Naturligtvis, inte minst med tanke på att det är engelsk fotboll, så har det här resulterat i en massproduktion av floskler. Brentfords Mark Warburton menar att det är en otrolig liga som kommer hålla på ”to the last kick of the last game”, Derbys Steve McClaren säger snusförnuftigt och lätt orealistiskt att ligan ”really starts with ten games to go”, samtidigt som Mick McCarthy i Ipswich bara skrattar och säger ”it’s bonkers!”

Bournemouth, Derby, Watford och Middlesbrough är de fyra lagen som alla har 66 poäng. Målskillnaden sprider sig från +35 (Bournemouth) till +28 (Watford och Middlesbrough). Bakom dessa fyra lag hittar vi Norwich jagandes på 65 poäng, Brentford på 62 poäng och Ipswich på 61 poäng. Brentford och Ipswich har båda markant sämre målskillnad än övriga fem lag.

En flygande start går ju alltid snabbare än en stillastående, så man kan undra vilket eller vilka lag som går in i dessa tio sista matcher med momentum, det vill säga vilka som har formen på sin sida. Där är det Norwich som för tillfället har övertaget då de har vunnit sju av sina senaste åtta matcher, tätt följt av Watford med sex segrar. Motpolerna är Middlesbrough och Ipswich, där tidigare ledarna Middlesbrough förlorat tre av sina fem senaste matcher. Derby å sin sida har inte vunnit någon av sina tre senaste.

Det återstående spelschemat är också en tung faktor. Middlesbrough och Derby har det jobbigast i det avseendet. Middlesbrough möter sex av de åtta högst placerade lagen under sina tio sista matcher och Derby möter fyra av dessa åtta lag. Bournemouth, Brentford och Norwich har alla tre något lättare program framför sig. Å andra sidan har The Championship hittills under säsongen visat att absolut inga resultat verkar gå att förutsäga.

Min gissning:

(1) Bournemouth. Manager: Eddie Howe. Nyckelspelare: Matt Ritchie. Målspruta: Callum Wilson. Det utgångsläge som Bournemouth har anser jag vara det på förhand bästa. De har en extrapoäng i sin målskillnad, de har en god och jämn form och ett hanterligt återstående spelschema. Eddie Howe anses också vara en up and coming engelsk manager. Avgörande blir om spelartruppen lyckas hålla sig hyfsat skadefri.

(2) Watford. Manager: Slavisa Jokanovic. Nyckelspelare: Gabriele Angella. Målspruta: Odion Ighalo. En av de märkligare klubbarna i The Championship på senare år och det är väldigt svårt att veta var man har Watford. Formen är dock mycket god och det återstående spelschemat är inte överdrivet brutalt. Det som dock talar för Watford i min uppfattning är att laget sprudlar av målskyttar, utöver Ighalo så finns både Troy Deeney och Matej Vydra att tillgå. Det kan visa sig avgörande.

(3) Middlesbrough. Manager: Aitor Karanka. Nyckelspelare: Grant Leadbitter. Målspruta: Patrick Bamford. Hade slagläge i tabellen för bara några veckor sedan men kanske har cupframgången drabbat dem i ligan där de förlorat tre av sina fem senaste matcher. Laget har en bred spelartrupp och Karanka har roterat friskt, men kanske för friskt?! Formen är svag och Middlesbrough har ett mäktigt tufft återstående spelschema. Det kan kosta dem en plats bland de två första.

(4) Derby. Manager: Steve McClaren. Nyckelspelare: George Thorne. Målspruta: Chris Martin. Derby föll oerhört tungt i förra årets playoff-final och vill nog helst undvika ett ovisst playoff den här gången. Frågan är om George Thorne kan komma tillbaka efter långt skadeuppehåll och lyfta Derby igen, vars form har vacklat mer än en aning på slutet. Frågan är om ungdomlig entusiasm kan väga upp för ett tufft återstående spelschema. Osannolikt i min mening och McClaren gör nog klokt i att förbereda Derby på ännu ett playoff.

(5) Norwich. Manager: Alex Neil. Nyckelspelare: Wes Hoolahan. Målspruta: Cameron Jerome. Norwich är The Championships spurtgäng som för bara någon månad eller två sedan inte såg ut att ha särskilt mycket med pratet om uppflyttning att göra. Alex Neil kom liksom från ingenstans men har lyckats få med sig laget på ett strålande sätt. Formen är strålande och det återstående spelschemat är inte fy skam, men lite känns det som om Norwich ändå saknar hårdheten att gå hela vägen den här säsongen.

(6) Brentford. Manager: Mark Warburton. Nyckelspelare: James Tarkowski. Målspruta: Andre Gray. Egentligen har väl Brentford inte något häruppe att göra, de är nykomlingar i The Championship den här säsongen och tippades inför säsongen inte ha något med toppstriden att göra. Warburton har redan meddelat att han lämnar klubben efter säsongen på grund av oenighet med klubbens ägare om värvningsfilosofi. Lämnar han ifrån sig en Premier League-klubb i Brentford? Vacker tanke, men inte särskilt trolig.

(7) Ipswich. Manager: Mick McCarthy. Nyckelspelare: Tommy Smith. Målspruta: Daryl Murphy. Mick McCarthy har förvisso god erfarenhet från slutspurter i The Championship i och med att han vid två tidigare tillfällen har tagit sitt lag till uppflyttning. Mycket lite talar dock för att han lyckas med Ipswich nu. Han sitter med en tämligen tunn spelartrupp och det har börjat ta ut sin rätt mot slutet av säsongen där Ipswich resultat har börjat dala. McCarthy gör ändå ett bra jobb i klubben och kan bygga vidare inför nästa säsong.

Toppstriden i The Championship lovar alltså att bli något alldeles extra. Redan idag kan vi se två toppmöten. Dels den tidiga matchen mellan Middlesbrough och Ipswich och, några timmar senare, den otroligt betydelsefulla matchen mellan Norwich och Derby. Frågan är om Derby dels kan återfinna sin form och dels bromsa Norwichs framfart i tabellen. Mycket som kan avgöras på Carrow Road ikväll.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Louis van Gaal får sparken, Alex Ferguson återvänder till Man Utd

Det brukar sägas att historien aldrig upprepar sig, men att människor alltid gör det. Men historien måste ändå kännas besvärligt välbekant för den som av ett eller annat skäl är insatt i Man Utds klubbhistoria. För det är ju inte första gången som klubben befinner sig i den här situationen.

Under sin långa historia har Man Utd haft två managerikoner som skapat klubbens etos, patos och logos. Matt Busby var den förste som kan sägas vara för Man Utd vad Bill Shankly senare skulle bli för Liverpool. Alex Ferguson är den andre som med Busbys gamla värderingar som grund förde in Man Utd i ett modernt tidevarv.

Deras betydelse för Man Utd kan vare sig bestridas eller överskattas. Men med denna betydelse har då som nu följt ett frö av oersättlighet som gjort klubben sårbar när avskedets stund är kommen. Det finns en styrka med en person som så intimt förkroppsligar en klubbs identitet, men styrkan blir till en svaghet när personen lämnar.

Man Utd brottas med detta dilemma nu och Man Utd brottades med detta dilemma då. Matt Busby valde att gå i pension 1969, ett år efter att han tio år sedan den fatala Münchenkatastrofen ledde Man Utd till Europacupen. Efter det falnade glöden. Ersättaren rekryterades internt, Wilf McGuinness, men denne lyckades aldrig frigöra sig från sin företrädares väldiga skugga.

Ett år senare var McGuinness borta och tillbaka till managerposten kom Matt Busby. Återseendet var säkert kärt men det blev kort. Glöden som falnat var inte mer livkraftig ett år senare och Busbys andra period vid rodret varade bara under en säsong. Sedan följde 15 långa år av ökenvandring med fyra managers innan klubben till sist hittade hem.

Man Utds situation just nu är inte mycket bättre nu än vad den var då. David Moyes förmådde aldrig frigöra sig från sin företrädares väldiga skugga. Louis van Gaal kom med ett gott renommé men i en metafor om Snövit och de sju dvärgarna så framstår han alltmer antingen som Snövit eller som en av de sju dvärgarna, där inget av alternativen är särskilt bra.

Historien väcker dock idéer och tankar. Om Matt Busby kunde komma tillbaka till managerposten ett år efter att han lämnade den så borde ju Alex Ferguson kunna göra detsamma. Och varför inte, att det gick illa den gången måste inte betyda att det går illa den här gången.

Naturligtvis vore det ett scenario som skulle få de flesta Man Utd-supportrar fuktiga både här och där, men även den som av sentimentala skäl skulle tacka ja i ett ögonblick till en sådan möjlighet gjorde klokt i att i alla fall fundera över om detta skulle vara ett bra alternativ och om det vore ett helt och hållet önskvärt alternativ.

Åldern måste inte vara något problem. Förvisso valde Ferguson att avgå delvis på grund av sin ålder, men han är fortfarande pigg och fräsch i huvudet och skulle så klart mäkta med arbetet på så vis. Någon sluddrande gubbe har han inte hunnit bli på sina två års frånvaro, även om vissa här säkert skulle kunna komma på ett och annat rödvinsrelaterat skämt.

Resultaten tror jag inte heller man skulle behöva tvivla på. Jag är nämligen helt övertygad om att ifall Alex Ferguson hade varit manager i år så hade Man Utds spel och resultat sett helt annorlunda ut, och både Chelsea och Man City hade allra minst fått höja sig rejält för att vinna ligan. Den sorgliga ursäkt till fotboll vi nu bjuds på veckovis hade aldrig inträffat.

Så långt skulle man kunna tycka att valet vore enkelt. Men ändå inte riktigt. För även om det på kort sikt vore frestande att ta till den lösningen så visste vi då desto bättre att det bara vore att skjuta dagens problem på framtiden. Om några år skulle Man Utd då befinna sig i samma sits, fast betydligt värre och det vore då ännu svårare att hitta en bra lösning.

Någonstans vill man också vårda sina minnen. Ferguson slutade som en legend och med flaggan i topp och det är så man vill komma ihåg honom och så han bör kommas ihåg. Det finns inget i en återkomst som skulle kunna förbättra denna bild av honom, däremot finns desto mer som skulle kunna försämra bilden. I något sådant finns ingen vinst och inget värde, således bättre att titta framåt än bakåt.

Men men, fredag och hyfsat fotbollsfritt så jag slänger ut frågan – Alex Ferguson tillbaka, jaförtusan eller nejförhelvete?!

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

LINHEM: Den engelska fotbollens värsta ägare

I och med att tv-avtalet för Premier League nyligen har förnyats till värdet av en obscen summa pengar, en markant ökning från den tidigare hiskeliga summan pengar, tar journalister och folk på twitter i från tårna för att bästa avfärda, hylla, eller förlöjliga situationen.

Är det bra för engelsk fotboll? Hjälper det gräsrötterna? Kommer man höja eller sänka biljettpriser? Kommer fotbollsklubbar börja betala sina mindre offentliga anställda den så kallade “living wage”? Vad betyder de för nästa gyllene generation av engelska kvartsfinalister? Finns det något som helst självändamål i att ha engelska spelare och lokala supportrar eller är PL ett så pass långt gånget post-modernt Baudrillardskt experiment att det är lönlöst att försöka applicera någon form av autenticitet? Kommer klubbar som Hull eller Norwich i ännu högre utsträckning kunna utbuda alla icke-engelska klubbar som inte tillhör Champions League-eliten?

Det är stora frågor. För stora för att prata om under denna kork-eken. Vad som däremot intresserar mig vad det gäller Premier Leagues nya tv-avtal är dess påverkan på The Championship, allas våran andradivision, dit spekulanter flockas för att kunna köpa sig en lovande framtida-Premier League klubb. Som en fotbollsmotsvarighet av gentrifiering med Saudiska oljebaroner och Malaysiska pseudo-diktatorer istället för majonnäs-butiker, chalmerister på andra lång, eller vad som Vice tycker är det värsta med någon stadsdel i Östra London denna månaden.

Med ännu mer tv-pengar på horisonten lär vi få ännu fler Portsmouths eller Blackpools men tills Leicester King Power Foxes ligger med poängavdrag i L1 kan vi roa oss med den nuvarande samlingen av kriminella och megalomaner. Hur jag bedömer vilka som är värst är ganska godtyckligt men den främsta av mina kriterier är att det verkligen går dåligt för klubben, vilket utesluter alla ägare av Premier League-klubbar såvida de inte är på ruinens brant á Portsmouth när de fortfarande var ett PL-lag. Vilket jag inte gör för att förminska PL-supportrar men ha i åtanke att Massimo Cellino till och med förbjudits att äga en engelsk fotboll klubb och inte ens han lyckades placera sig på listan. Det är en lista där det inte räcker att du har Bond skurk-aura, eller anställt Michael Appleton utan du måste vara en kriminellt dålig ägare, likt några av de dömda brottslingarna på listan.

Hedersomnämnanden

Eddie Mitchell (delägare, Bournemouth), Venky’s (Blackburn), Peter Ridsdale (Lifetime Achievement), Massimo Cellino (Leeds), Vinny Tan (Cardiff), Jenkins m.fl. (Carlisle United), Randy Lerner (Aston Villa), Shahid Khan (Fulham), Francisco Bechetti (Leyton Orient).

Owen Oyston (delägare, Blackpool)

Man ska inte döma folk efter deras utseende men här är en bild av Owen Oyston. Och Oyston är mycket riktigt en dömd våldtäktsman som spenderade slutet av 90-talet i fängelset.

Han köpte klubben i slutet på 80-talet men klubben åtstadkom inte mycket att notera tills 2006 då en stor del av klubben köptes upp av Lettiska krösusen Valeri Belokon. De gick upp till Blackpool tack vare L1-specialisten Simon Grayson och i Championship valde Belokon att skjuta in lite pengar och med mycket tur tog de sig under Ian Holloways ledning till Premier League.

Vad har Owen Oyston gjort för Blackpool sedan de tog sig till PL? Han och hans son Karl, som är klubbens ordförande, har tagit ut engelsk fotbolls högsta löner för styrelsemedlemmar/direktörer(£11 miljoner enligt David Conn) och envist valt att inte förstärka laget med pengarna de tjänade på sitt kortlivade PL-äventyr. Vilket ledde till att Holloway lämnade klubben och inför säsongen hade man inte tillräckligt med seniorspelare för en hel startelva.

Far-och-son Oyston har valt att svara på kritiken med att stämma diverse internetforum och supportergrupper. Karl Oyston har dessutom via sms trakasserat supportrar med innovativt många nedsättande synonymer för ”funktionsnedsatta”.

Klubben ligger dessutom just nu på sista plats i The Championship, 17 poäng nedanför nerflyttningstrecket.

David Keyte, Tommy Agombar m.fl (Hereford United)

För ett par säsonger sedan spelade Hereford i L2. De var länge på väg ner och tillsammans med Barnet låg de på gränsen länge. Mest känd är Hereford för lagets FA-cup skräll mot Newcastle 1972(Ronnie Radford!) och för att deras maskot var en levande Hereford-tjur men sedan december 2014 finns inte Hereford United längre. Efter förra säsongen blev de tvångsnerflyttade från Conference och efter ett par månader i Southern League(div 7) blev man till slut avstängda från engelsk fotboll på grund av obetalda skulder.

Det är inte tydligt på vem eller exakt vilka ansvaret ligger på men likt de flesta fall finns det gott om inblandade i grov misskötspel. Men enligt före detta managern ligger det främsta på de tidigare ägarna, däribland David Keyte, som lämnade klubben med över £1M när han sålde klubben till Tommy Agombar vars intåg ledde många Hereford-supportrar att dödsförklara klubben.

Agombar som är en tidigare dömd brottsling som inte borde ha kunnat passera Fit and proper-testet men ändå kunde ta över klubben. Även hans ägarpartner Andy Lonsdale är en dömd brottsling och blev till synes Herefords sista ägare efter Agombar tvingats lämna klubben. Lonsdale lovade likt Agombar att de hade pengarna att betala av skulderna och inte köpt klubben för att nyttja marken arenan står på till andra syften eller rent av sälja den. Men FA likt supportrarna trodde honom inte mycket tack vare att Lonsdale för inte alltför många år sedan köpte upp amatörklubben Feltham och plöjde ner deras arena. Lovade en ny arena som hans byggföretag skulle bygga men år senare fanns ingen ny arena och Lonsdale hade istället till den platsen importerat illegallt mycket jord, ungefär fem gånger så mycket av vad som är lagligt.

En så kallad ”fenix klubb” startad av supportrarna har uppstått i Hereford och de har nyligen nått ett avtal med staden/kommunen(”council”) att få hyra sin egen arenan de kommande fem åren och rimligen ska de spela ligafotboll nästa säsong.

Carson Yeung (Birmingham City)

För många tidigare dömda brottslingar hittills? Här kommer Carson Yeung som faktiskt aktivt just nu sitter i fängelse för pengatvätt. Yeung har officiellt avsagt sig alla uppdrag kopplade till Birmingham men hans företag äger fortfarande klubben och minst två av klubbens direktörer är släkt med Yeung. Och det pågår en Football League undersökning för att se hur mycket påverkan Yeung har på klubben från fängelset.

Sedan Yeung häktades avgick hans ordförande Peter Pannu från klubben och verkställande var en Panos Pavlakis som sägs ha legat bakom rekryteringen av den briljanta och välklädda Gary Rowett från Burton som stabiliserat klubben på planen. Men några månader senare tog återigen Pannu över klubben inröstad av styrelsen.

Birmingham ligger just nu på en ganska uppmuntrande medioker 14e plats i tabellen vilket är ett tydligt uppsving från när de låg på nerflyttningsplats efter ha sparkat Lee Clark. Deras yngling Demarai Gray ser mycket lovande ut och kan liknas med Nathan Redmond.

Otail Touzar (Salisbury City)

Salisbury i Conference Premier började förra säsongen bra, åtta raka segrar-bra. Till den gräns att jag faktiskt börjat skriva en text med gott om pannbiff-vitsar (Salisbury steak=pannbiff) och hur de i Mikey Harris, 28 år, hade engelsk fotbolls yngsta manager.

Men efter förra säsongen blev man tvångsnedflyttade och senare helt uteslutna från Conference på grund av obetalda skulder.

Otail Touzar är inte enskilt ansvarig då klubben hade skulder när han tog över men utan Touzar hade det varit möjligt att betala av skulderna och kanske låta en ansvarsfull vuxen ta över.

Touzar vars förmögenhet är okänd men sade sig ha kontakter bland oljebaroner anlände till Salisbury i en dyr sportbil och det första han gjorde var att värva en saudisk prins för att förstärka mittfältet. Nämnde Saudiska prins var dock inte helt oäven som fotbollspelare då han spelade för Bromley utan att ha berättat för dem att han var en saudisk prins. Likt en blandning mellan Al-Saadi Gaddafi och Eddie Murphy’s karaktär i ”Coming to America”.

Touzar fortsatte sedan lova att han hade pengar att betala av lån och strida mot att han blev avstängd från engelsk fotboll. Lovade att värva en av medlemmarna från One Direction, men inte han som är involverade med Doncaster tydligen.

 

Trots Touzars envishet finns dock inte klubben Salisbury City FC längre men deras supportrar jobbar på att återuppstå som en ny klubb till nästa säsong, helt utan inblandning av saudiska prinsar.

—————————————————————————

Övrigt

The Championship

Dave Whelan kan tyvärr inte räknas som en av de värsta ägarna såpass nära inpå deras FA-cup seger men sedan han tillsammans med Malky Mackay försökte förolämpa alla minoriteter i England har Wigan varit förankrade i botten, just nu åtta poäng under strecket. Whelan har dessutom lämnat klubben nyligen och gett den till ett av hans barnbarn.

En rimlig förklaring är denna elvan.

Al-Habsi; Tavernier, Ramis, Kiernan, Espinoza; McArthur, Watson, Forshaw; McManaman, Riera, Maloney

Ser inte det ut som en hyfsad startelva för ett Championship lag? Problemet är att det är alla spelare som Wigan gjort sig av med denna säsongen. Al-Habsi har visserligen återvänt från sitt lån men laget behövde en målvakt. Resten har lämnat som en del av klubbens nedrustning. Och de har ersatts av inlånade spelare och gratisspelare. Däribland unga lovande Harry Maguire från Hull, Sheyi Ojo från Liverpool, Leon ”två-klubbar-per-säsong” Clarke, Kim Bo-Kyung(omnämnd i Mackays sms som en ”asiatisk orm”), och allas våran Jack Daniels-halsande, olåst sportbils glömmande Jermaine Pennant. De har bara en spelare i laget som gjort fler än fem mål denna säsongen och det är James McClean som bara är bra när han gör mål/assist och vars mål mot Blackburn tidigare denna säsongen gjorde att jag bara fick 12 rätt på stryktipset.

Annars händer inte mycket i The Championship förutom att Bournemouth, Derby, Watford, och Middlesbrough alla ligger i delad ledning på 66 poäng. Alla spelar mestadels underhållande fotboll men likt många Championship-topplag genom tiderna tappar de poäng likt ingen av dem vill vinna ligan. Derby har varit något av en favorit men deras target man-målspruta Chris Martin är skadad och nu likaså hans ersättare Darren Bent. Har också lånat in ytterligare toppspelare likt Tom Ince.

Bournemouth är Eddie Howes Bournemouth, Watford har Deeney & Vydra igen som öser in mål, Middlesbrough har imponerande Aitor Karanka som manager och Grant Leadbitter spelar som en superhjälte.

Och på femte plats ligger Norwich med Alex Neil som jag inte alls trodde på för att han hade framgångar med en klubb där han var en ikon och truppen bestod av unga spelare medan Norwich mestadels är spelare med dyra Premier League löner som inte verkade passa ihop men sedan Neil tog över har de vunnit 9 av sina 12 matcher och gott om Ipswich.

Nottingham Forest sparkade Stuart Pearce efter de föll av playoff-kartan. Ersättaren Dougie Freedman ser ut att kanske kunna utmana om en playoff-plats. Millwall ligger som väntat under strecket, åtta poäng till säkerhet, och har sparkat Ian Holloway till slut.

:::

League 1

Den ostoppbara vinstmaskinen Bristol City leder ligan med tio poäng till godo på Preston som tillsammans med Swindon och Mk Dons har ett gap ner till Sheff Utd, Barnsley, Doncaster, och Peterborough trots att de sparkat Darren Ferguson och därmed gjort engelsk fotboll helt Ferguson-lös. Från Doncaster på sista playoffplatsen ner till 15e plats är det bara fyra poäng. Och tabellen är förstås rejält haltande vilket gör det svårt att urskilja lagen från varandra.

Allt som är tydligt är att Bristol City lär vinna ligan och Preston, Swindon, och Mk Dons lär sluta topp fyra i någon ordning. Bakom dem är det alltså tio lag som gör upp om två playoffplatser. Inget lag kommer vara ligans femte bästa lag utan det är bara de som råkar vara femte bäst efter 46 omgångar och ifall ligan fortsatt tio omgångar till hade de lika väl kunnat ligga på nedre halvan.

Även botten är väldigt jämn med fem lag inom tre poäng. Skulle Leyton Orient åka ur under det första året med Becchetti som ägare skulle han i efterhand bli den femte värsta ägaren på listan ovan.

:::

League 2

Burton har fortsatt ånga på med Jimmy Floyd Hasselbaink som manager. Tätt följda av Shrewsbury och Wycombe. På playoffplats finns Phil Browns Southend, nykomlingarna Luton ledda av John Still, Bury, och det restaurerade skeppsvraket Plymouth på sjunde plats.

Gladaste nyheten är att min personliga favorit Ryan Harley är tillbaka och dominerar på Exeters mittfält. Steget var för långt för honom till PL när han gick till Swansea innan de blev uppflyttade och sedan blev han ständigt felanvänd och utan självförtroende i diverse klubbar.

Delad trea i skytteligan är Jamie Cureton med 13 mål trots att han fyller 40 år i augusti och tack vare att L2 är hans alldeles eget Lazarus Pit.

Hartlepool ligger fortfarande väldigt sist och Tranmere är också under strecket.

————————————————

För en liten, liten uppdatering av hur det ser ut under Football League i Conference så leder Bristol Rovers i ovanligt bra fotbollsår för Bristol-lagen men bakom lurar Barnet i vassen tillsammans med Grimsby, Macclesfield, och Forest Green som fått ut 19 ligamål av Jon ”The Beast” Parkin antagligen tack vare en mer ekologisk kosthållning.

:::

Denna texten skulle publiseras förra månaden men min dator fungerade som att den hade Paul Jewell som manager och jag var därefter tvingad att leva nästan tre veckor i en dator-lös dystopia där jag bara kunde se fotboll på min iphone eller på pubar där du får konstiga blickar ifall du frågar om de kommer visa Brentford-matchen. Lär därför antagligen återkomma igen med det senaste om hur lätt man kan koppla Jordon Ibe till John Beck(en fornhistorisk Tony Pulis) och Eric Lichajs mustach-situation senare denna månaden.

/Peter A Linhem

Peter Hyllman

Franska nerver fällde Chelsea

Det tog stopp redan i åttondelsfinalen för Chelsea, och de som skulle bli det sista engelska laget kvar i Champions Leagues slutspel blev i själva verket det första engelska laget som åkte ut.

Om det kan inte sägas så värst mycket mer än att man verkligen måste berömma PSG, som gör en av de bättre insatser i alla fall jag har sett ett lag med tio spelare göra.

José Mourinho höll en lågmäld och reflekterande profil efter matchen. Han oroade sig över att spelarna helt enkelt inte hade klarat trycket och pressen, förväntningarna att de skulle vinna.

Och lite var det nog där skon klämde. Det kändes som att Chelsea redan, mer eller mindre omedvetet, hade räknat hem den här matchen. Laget hade låg energi och kom aldrig riktigt upp i nivå. Ett sladdrigt försvarsspel tydde på bristande koncentration och nerver.

Det kan självklart vara en jobbig situation att befinna sig i, att spela inför 40,000 hemmafans som alla förväntar sig vinst, inte mindre när motståndarna dessutom får en spelare utvisad. Om saker då inte går enligt plan är det lätt och mänskligt att det låser sig.

Återstår Premier League för Chelsea den här säsongen. Många kommer säkert vilja prata om ett misslyckande för dem, ett fiasko, och dra stora växlar kring lagets tillkortakommanden. Men Champions League är lite av-på och inget man ska dra så stora växlar av.

Skillnaden mellan succé och fiasko i Champions League är hårfin och föränderlig från år till år. En förlust visar inte på katastrof lika lite som en vinst visar på storhet. Inte minst för engelska lag kan det vara värt att påminna sig om att:

Säsongen innan Man Utd vann The Treble 1998-99 så åkte man nesligen ut mot ett grovt nederlagstippat Monaco i kvartsfinalen, för övrigt på just bortamål, och säsongen efter åkte man även då i kvartsfinalen mot Real Madrid.

Säsongen innan Liverpools mirakel i Istanbul så spelade Liverpool över huvud taget inte Champions League, och säsongen därefter åkte man oväntat redan i åttondelsfinalen mot Benfica.

Säsongen innan Chelsea för första gången triumferade i Champions League så åkte man i kvartsfinalen mot Man Utd, för att säsongen efter segern inte ens ta sig vidare från gruppspelet.

Lärdomen? – Det spelas Champions League nästa säsong också.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Chelsea är den mest proffsigt skötta engelska storklubben

”Look at Bayern Munich, who can play almost a second team in the Bundesliga without any kind of pressure. Even PSG … I saw their game on Saturday and our training session that day was harder than their match. My players on Sunday, they were resting from the hard training session on the Saturday. I think on Sunday PSG’s players were not resting from their game against Lens. So it’s more difficult for English clubs. I am not here to protect anybody but do you think it’s normal where Everton is in the Premier League? It’s not normal. This League is very difficult and the Champions League is a completely different situation.”

Orden kommer från José Mourinho på dennes presskonferens inför kvällens viktiga Champions League-match mot PSG. Chelsea är det enda engelska lag med någon form av god och realistisk chans att ta sig vidare till kvartsfinalerna i Champions League den här säsongen, vilket så klart har rest en del ögonbryn hos många. Olika förklaringar till detta cirkulerar ju, men det är få som är mer insatta rent praktiskt i frågan än Mourinho och i det här fallet har han heller inget skäl att dribbla med sanningen.

Hur kommer det sig egentligen att det har gått så dåligt för engelska lag i det europeiska cupspelet när engelska klubbar genom TV-avtal och kommersiella intäkter har så mycket mer pengar än de flesta andra klubbar inom den europeiska fotbollen? Det har varit en fråga som har diskuterats i flera olika forum de senaste veckorna. Jag ser lite olika förklaringar.

Dels är det självklart så som Mourinho påpekar. Premier League är så pass betydligt mycket mer tuffare för de engelska lagen än vad andra ligor är för deras konkurrenter. Den allmänna konkurrenskraften i ligan är betydligt högre och i det begränsade avseendet så bidrar faktiskt Premier Leagues TV-avtal till att göra det ännu tuffare för engelska lag i Europa i och med att alla lag i Premier League nu har råd att köpa spelare av hög klass. Och som bland andra Arsene Wenger har påpekat så är även de engelska organisationerna relativt dåliga på att ge sina klubbar hjälp genom att anpassa sina spelscheman.

Dels har dessa pengar också en förklenande verkan. Myntet har bokstavligen en baksida. Ett överflöd av pengar kan leda till en slöhet där engelska klubbar tror att alla brister kan åtgärdas genom att slänga pengar på problemet, och lägger alldeles för lite tid och energi på att istället förbättra, utveckla och förnya sina rutiner kring scouting, coachning, rekrytering och så vidare. En klubbs framgång beror till stor del på pengar, men inte bara hur mycket pengar man har utan också hur väl pengarna används. Där har engelska klubbar en lång väg kvar att vandra.

Hur kommer det sig egentligen att det är just Chelsea av de engelska lagen som återigen befinner sig längst fram i Champions League, och som faktiskt nämns bland de lag i turneringen med en god chans att stå som segrare i Berlin i slutänden?

Kanske beror det i grunden just på denna enkla ekvation. Chelsea är utan tvekan en klubb som har mycket pengar. Genom ägaren Roman Abramovich har Chelsea fått en helt annan köpstyrka än tidigare, vilket är väldokumenterat genom åren. Men klubben som sådan har även den börjat få ekonomisk slagstyrka, genom sina kommersiella avtal, genom TV-avtalen men intressant nog också genom sin ungdomsakademi som producerat flertalet tillgångar som sålts dyrt.

Men Chelsea är också en klubb som använder sina pengar på ett klokt och effektivt sätt. Tiden för uppblåsta och överflödiga värvningar för alldeles för mycket pengar var kanske en oundviklig period i klubbens utveckling men verkar nu förbi. De värvningar som nu genomförs sker inom ramen för en tydlig spelidé formulerad av José Mourinho. Scoutingen sker på ett noggrant sätt och spelarna förbereds på ett professionellt sätt, vilket inte minst märks på det fåtal skador som drabbar spelartruppen.

Jämförelsevis spenderar Man City mängder av pengar på nya spelare som inte verkar hitta någon naturlig plats i lagets spelsystem, och där en spelare bara något år senare inte ens får plats i klubbens Champions League-trupp. Arsenal fortsätter förstärka sitt mittfält med världsstjärnor men förblir medelmåttiga i försvar och anfall. Man Utd slänger iväg miljarder på nya spelare men missar att förstärka de lagdelar som är i verkligt akut behov av rejäl förstärkning. Av de stora engelska klubbarna är det Chelsea som under senare år har agerat mest klokt och genomtänkt.

Naturligtvis har lagens position på sina respektive utvecklingskurvor också något med saken att göra. Chelsea befinner sig på uppgång och börjar närma sig sin högsta punkt. Arsenal, Liverpool och Tottenham är alla tre också på uppgång men befinner sig ännu lite för långt ner på kurvan för att vara riktigt stabila i sådana här sammanhang. Man City befinner sig bortom sin högsta punkt och är på nedgång, samtidigt som Man Utd får anses befinna sig på eller intill sin lägsta punkt.

Chelsea får anses vara favoriter mot PSG ikväll. De fick oavgjort på bortaplan och har ett bortamål i sin favör. Hemma på Stamford Bridge är Chelsea trygga inför en publik som brukar kunna leva upp under europeiska cupkvällar. När motståndarnas stjärnanfallare dessutom verkar ha märkligt svårt att göra mål på engelskt motstånd så ser det hela så klart rätt ljust ut. Det finns mycket kompetens i PSG men Chelsea har både spetskvaliteten och ett väl fungerande och samspelat lag att detta ska fälla avgörandet.

För en gångs skull har ju också det engelska laget haft vissa fördelar i sina förberedelser, i och med att Chelsea inte spelade i helgen. Chelsea får sägas ha haft lite tur i det avseendet den här säsongen. De vilade under veckan inför Ligacupfinalen och de har kunnat vila under helgen inför denna avgörande match i Champions League. Det återstår att se om detta är till någon hjälp för dem ikväll.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Arsenal är ett bättre lag än Man Utd

Det har varit en återkommande om än inte överdrivet begåvad diskussion i flera år vilket lag som egentligen har de bästa spelarna mellan Arsenal och Man Utd. Många har menat att Arsenal har haft de bästa spelarna. Detta har jag sällan hållit med om och det håller jag förmodligen inte med om än idag. För varje Özil finns en Di Maria, för varje Sanchez en Rooney och så vidare.

Däremot fick vi igår kväll en klar och tydlig demonstration av att Arsenal för tillfället är ett betydligt bättre lag än Man Utd. Med det så syftar jag alltså på en kvalitet som ligger ovanför de enskilda spelarna och har mer att göra med hur laget är organiserat och hur väl spelarna samarbetar med varandra på planen.

Under det senaste årtiondet, ge eller ta något år, så har Man Utd normalt sett vunnit, inte så mycket för att de har haft de bättre spelarna, utan för att de på det stora hela har varit ett bättre fotbollslag. De har varit bättre organiserade och spelarna har hjälpt och förstärkt varandra mer på planen. Igår kväll så var denna ordning helt och hållet omvänd.

Det var Arsenal vars lagdelar befann sig i betydligt större harmoni och där spelarna samverkade på ett mer effektivt sätt. Koordinationen i Arsenals spel var oändligt bättre än Man Utds. Med många nya spelare, och ett nytt spelsystem, så kan man acceptera viss otydlighet och behov av anpassning i spelet, men vi befinner oss nu i mitten av mars och Man Utds spelare verkar fortfarande inte ha den minsta koll ens på sina medspelares löpningar.

Man Utds signatur under årtionden för att inte säga ett århundrade har varit farten. Genom fart och tempo har motståndarna brutits ned och övermannats på planen. I det spel som Man Utd presterar under Louis van Gaal så finns ingen sådan fart, utan varje enskilt spelmoment tar några ögonblick för lång tid och spelet stannar upp på halvfart. Effekten blir att Man Utds spel blir effektlöst.

En förutsättning för att kunna spela effektivt med fart är att man har koll på varandras löpningar så att passningsspelet flyter. Fler passningar inom Man Utd sitter för närvarande bakom passningsmottagaren eller feltajmas på annat sätt än som faktiskt går rätt. Att inte ens en sådan grundläggande funktion fungerar är ett underkännande av Louis van Gaals träningsregim och kommunikation av sin spelidé.

Louis van Gaals problem som manager är flera, men de har diskuterats ganska utförligt i tidigare bloggar för inte särskilt länge sedan. Med ett på många sätt bättre utgångsläge än David Moyes så har han så här långt gjort ett i flera avseenden sämre jobb, och ändå så är det egentligen först nu som han börjar ifrågasättas på riktigt.

Något symptomatiskt är det så klart att matchen avgörs mitt i andra halvlek i en kombination av katastrofalt försvarsspel och Danny Welbeck. Individuella misstag är förvisso svåra att taktiskt organisera bort, men ofta är också sådana misstag en produkt av en allmän osäkerhet i det kollektiva arbetet. Hur ofta såg vi sådana misstag, eller ett släpphänt försvarsarbete som vid första målet, under Alex Fergusons tid som manager? Och då var knappast försvarsarbetet hans adelsmärke.

Welbeck drog full nytta av detta misstag och uppvisade en god portion kyla i det avgörande momentet. Något nesligt för Louis van Gaal kan tyckas som har försökt hävda att Man Utd saknar anfallare. Det får vara hur det vill med det, men i så fall så släppte han dumot nog en anfallare helt frivilligt inför säsongen, till Arsenal. Det beslutet kom tillbaka och spökade igår.

Så värst konstigt att Welbeck blev glad är det inte, eller att han kände någon form av personlig upprättelse. Som hemmaprodukt i Man Utd och därtill en lokal Manchesterspelare så ville han helst vara kvar i Man Utd, men fick veta att han inte dög. Arsene Wenger såg dock något i Welbeck som van Gaal inte såg, och det ångrar knappast Wenger en dag som denna.

Danny Welbeck firade välförtjänt målet, och det var helt rätt beslut. Varför skulle han inte fira målet – han spelar för Arsenal?! Majoriteten av publiken på Old Trafford gav Welbeck en stående ovation när han byttes ut, men några lufthuvuden valde så klart att istället bua. Vilka värderingar som ligger bakom ett sådant beslut är svårt att veta.

Man Utds enda utväg var till sist den rena desperationen. Och det var minst sagt beklämmande att se spelare som Angel Di Maria och Adnan Januzaj på det mest patetiska vis försöka filma sig till frisparkar och straffar. Båda två tog rätt stora kliv uppåt i den informella wankerligan, där Di Maria dock seglar upp i ledning efter att ha saboterat det egna lagets chanser genom att snacka sig till ett rött kort.

Kanske hoppades Di Maria och Januzaj att publiktrycket skulle tvinga Michael Oliver, matchens domare, att besluta till Man Utds fördel. Men Oliver gjorde faktiskt en enastående domarinsats, genomskådade försöken för vad de så uppenbart var och föll inte för trycket. Domare får ofta kritik när de gör fel, så det skadar inte att som här lyfta fram när de gör något verkligen bra.

Ett stort misstag stod dock Oliver för under matchen, och det var att inte visa ett andra gult kort till Hector Bellerín. Men ingen kan säga att det var på grund av detta misstag som Man Utd förlorade matchen, så i det avseendet var det inte något avgörande misstag.

Man Utd är utslagna ur FA-cupen och om det finns inget annat att säga än att det var ytterst välförtjänt. Det återstår att se om Man Utd kan nå sina mål i ligaspelet, väldigt lite tyder egentligen på det. Laget har knappast blivit bättre under säsongen, snarare tvärtom. Arsenal å sin sida tuffar på i ligaspelet och kan nu se fram emot en semifinal på Wembley mot antingen Bradford eller Reading.

Det kommer fler avgörande tillfällen under den här säsongen för både Arsenal och Man Utd. Men det är svårt att inte känna att resultatet och spelet igår var en tydlig signal om vad dessa tillfällen kommer leda till för utfall under den här säsongen. Louis van Gaals enda möjligheten att rädda den här säsongen, och kanske sitt eget jobb, är att bevisa detta fel och ta Man Utd tillbaka till Champions League.

Annars får säsongen anses vara något betydligt värre än misslyckad för Man Utd, nämligen bortkastad.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Kan Man Utds antifotboll besegra Arsenal ännu en gång?

Arsenal mot Man Utd var för inte alltför länge sedan det hetaste mötet i Premier League, matcher mellan två storklubbar som krigade mot och jämförde sig med varandra. Jag säger detta då jag erinrar mig att det faktiskt kan finnas läsare på den här bloggen som är för unga för att komma ihåg detta, en insikt som ger mig en hälsosam dos av åldersångest.

Men så var det. Mellan 1997 och 2003 var det två lag som dominerade engelsk fotboll – Arsenal och Man Utd. Man Utd hade redan inlett sin två decennier långa makthegemoni under Alex Ferguson, och Arsenal var i det avseendet utmanaren med den nye fräscha franske managern Arsene Wenger vid rodret.

Att ställa dessa båda managers på kollisionskurs med varandra var rätt precis som att ställa en öppen gasoltub alldeles bredvid den öppna brasan och hoppas att ingenting händer. Det blev med andra ord explosivt. I den ena hörnan en arbetarkämpe från Glasgows hamnkvarter, i den andra hörnan en intellektuell fransman. Båda två superba vinnarskallar. Föga förvånande skulle de vara allt annat än goda vänner under dessa år.

Vid sidan av planen så också på planen. Spelarna drogs med i den negativa stämningen, något som ledde till bråk i spelartunnlarna inför match, bråk på planen efter match ledandes till multipla spelaravstängningar, historier om matkrig efter matcherna, och så vidare. Så hätska var mötena mellan dessa båda klubbar att FA och Premier League kände sig tvingade att uppmana Ferguson och Wenger att tona ned retoriken av säkerhetsskäl.

Resultaten tenderade att gå åt olika håll när de båda lagen möttes, men ofta fick resultaten efterdyningar även efteråt. Inte minst vad gäller mötena på Old Trafford. När Arsenal möter Man Utd i FA-cupen på Old Trafford 2003 så vinner man, något överraskande. Vilket upprörde Alex Ferguson så till den milda grad att han fotar till en sko rätt upp i David Beckhams ögonbryn, vilket var början till slutet på hans tid i klubben. Beckhams stora förbrytelse hade varit att antyda att Ferguson förlorat den taktiska kampen mot Wenger.

Ett och ett halvt år senare möts de båda lagen igen på Old Trafford, då i ligan och med Arsenal som regerande mästare och fortfarande kvar i sin långa obesegrade svit. Det får antas vara här som Man Utd introducerar vad Wenger senare skulle kalla ”antifotboll”, och som flera lag därefter har tagit efter som taktik mot just Arsenal. Arsenals svit bröts, Pizzagate följde, Arsenal har inte vunnit ligan någon gång därefter – och Juan Antonio Reyes spelade i praktiken aldrig mer fotboll i England sedan den matchen.

Utvecklingen har sedan dess gått sin gilla gång. Arsenal och Man Utd är inte ensamma herrar på täppan inom engelsk fotboll längre, och bara därför har kanske inte matcherna dem emellan riktigt samma intensitet som förut, men mycket av känslan inför matcherna finns ändå kvar. Det är inte en rivalitet som är grundad på historia, kultur eller geografi – utan blott en konkurrens baserad på att det är två klubbar som vill åt samma godbitar på buffébordet.

Godbiten för stunden är FA-cupen. Men ärligt talat inte bara FA-cupen, även om det nu för all del inte är så bara. Men både för Arsenal och Man Utd så är FA-cupen den enda titel som är i praktiken möjlig för dessa båda stolta klubbar att vinna den här säsongen, om nu inte en tredje- eller fjärdeplats i ligan ska betraktas som en titel. Det är dessutom en god möjlighet givet de andra stora lagens tidiga frånfälle ur turneringen.

Kanske är det med detta i åtanke som Louis van Gaal lite tramsigt försöker beskriva kvällens match som en moralisk final. ”Likt en final” försökte han säga, samtidigt som jag utan tvekan känner att kvällens match absolut är både viktig, spännande och prestigefull men ändå till syvende och sist påminner allra mest om en kvartsfinal. Det lag som vinner den har fortfarande två matcher kvar att vinna innan de får lyfta något silver.

Men en annan sak gör också kvällens möte lite extra tungt. Nämligen att Arsenal och Man Utd är de två klubbar som är de historiskt mest framgångsrika i FA-cupen, med elva segrar vardera i världens äldsta cupturnering. Vinnaren ikväll har goda chanser att rycka i den maratontabellen, bli först till tolv segrar och framför allt sätta krokben för det andra laget.

Arsenal är regerande mästare i FA-cupen och har alltså lite modern framgång i den här turneringen. Inte så Man Utd, något märkligt kan tyckas. Två finaler har de under de senaste tio åren men två förluster i dessa båda finaler. De vann senast 2004, vilket är elva långa år sedan och förvånansvärt länge sedan för en klubb som under min uppväxt alltid karaktäriserades som ett väldigt starkt cuplag.

För så var det ju. Samtidigt som Man Utd efter Matt Busby vandrade sin långa ökenvandring i ligaspelet, och såg Liverpool dominera engelsk fotboll, så vann de vid flera tillfällen FA-cupen. Tre finaler i slutet av 1970-talet, varav en vinst, samt två vinster till under 1980-talets första halva. Det var också i FA-cupen som Alex Ferguson vann sin första titel 1990, och åtminstone under Fergusons första årtionde därefter så var Man Utd ett väldigt starkt FA-cuplag, och vann bland annat tre dubblar under 1990-talet.

Så för mig börjar cirkeln lite grann slutas. Man Utd var om än odugliga i ligan ett väldigt pålitligt FA-cuplag under min uppväxt. Sedan följde Ferguson och dennes era, men 20-25 år senare så är Man Utd återigen odugliga i ligan, men kanske kan det då betyda enligt någon form av otydlig logiks lagar att Man Utd återigen blir ett pålitligt cuplag. Någon tröst måste man ju försöka finna.

Om det sedan betyder att Man Utd slår Arsenal ikväll vet inte jag, även om jag efter lottningen roade mig med att säga att Arsenal skulle vara helt chanslösa, mest i provocerande och självironiskt syfte. Det är de självklart inte, även om deras facit på Old Trafford på senare år borde betraktas som barnförbjuden läsning. De har helt enkelt haft det väldigt svårt på Old Trafford.

Men mycket av den svårigheten går att spåra till den där matchen för drygt tio år sedan när Ferguson tog till antifotbollens mörka krafter för att kuva Arsenal och Arsene Wenger. Frågan är emellertid om det är en pragmatism som Louis van Gaal klarar av att reproducera. För det är ju det nya i dynamiken mellan Arsenal och Man Utd, nu har även Man Utd en intellektuell på managerposten.

Vilket kan betyda bra fotboll – men färre explosioner. Även om jag personligen skulle hävda att den fotboll som Man Utd har presterat med Louis van Gaal betydligt bättre borde kunna beskrivas som någon form av antifotboll än någon fotboll som någonsin presterades med Alex Ferguson som manager. Men då talar vi förmodligen om en annan form av antifotboll.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

FA-cupen är lösningen på Liverpools Gerrarddilemma

Det är lite speciellt att genomleva sin egen likvaka. Ungefär så säger Jed Bartlett mot slutet av den sjunde och sista säsongen av West Wing, när han som sittande och avgående president sitter sent på valdagsnatten och följer rapporteringen av resultaten. Att få se sig själv bli avsatt och ersatt i direktsänd television.

Man kan tänka sig att det är något liknande som Steven Gerrard måste känna för närvarande. Ända sedan han för några månader sedan meddelade att detta skulle bli hans sista säsong som Liverpoolspelare så har det varit en ständigt pågående diskussion i press och media hur Liverpool kommer att se ut och fungera utan Gerrard.

Det är samtidigt en diskussion som på ganska kort tid har ändrat karaktär. Från att ha börjat i änden hur ska Liverpool klara sig utan Steven Gerrard? så har tonläget i och med Liverpools allt bättre spel och resultat alltmer landat i den andra änden – det vill säga hur Steven Gerrard egentligen ska kunna passa in i Liverpool?

Steven Gerrard blev ju skadad för någon månad sedan och det var i samband med det som läget började ändras. Utan Gerrard som den dominerande kraften på planen så fick andra spelare börja ta ledaransvar. Jordan Henderson har visat sig mogen uppgiften. Andra spelare började också växa i sina roller, bland dem Philippe Coutinho och Mario Balotelli.

Med Steven Gerrard på väg tillbaka från skada så uppstår naturliga frågetecken hur Brendan Rodgers ska passa in honom i ett redan fungerande system. Det hela blev knappast lättare av att Liverpool fick respass i Europa League, vilket leder till färre antal matcher och färre möjligheter till rotation. Rodgers själv menar att Liverpool blir starkare med Gerrard tillgänglig, men vad annat ska han säga?!

Samtidigt har Liverpool och Rodgers knappast råd att ta några chanser i ligaspelet. Formen är god och spelet stämmer och poängmässigt ligger man hack i häl på Arsenal och Man Utd ovanför dem. Men ska man gå förbi dessa lag i tabellen så behöver spelet hålla i sig och poängen fortsätta levereras. I det läget håller man lämpligast fast vid det som fungerar.

Det ligger helt säkert inte i Steven Gerrards natur att acceptera något annat än att vara bäst. Om han hade det så hade en flytt till USA knappast blivit aktuell. Det är heller inte en helt ovanlig inställning hos elitidrottare. Mellan raderna har man också kunnat utläsa hur Rodgers har vandrat på en hårfin lina mellan att göra vad som är bäst för laget och på samma gång inte stöta sig med Gerrard.

I slutänden visar det sig att det enda sättet att få det att fungera är att gå skilda vägar, åtminstone tillfälligtvis.

Problemet är också att Steven Gerrard heller inte har anpassat sitt spel och sin roll på planen utifrån sin ålder och sina fysiska förutsättningar i tillräcklig utsträckning, något som ofta lett till att han hamnat på mellanhand eller i positioner där han inte är dålig men stundtals osäker. Varför har inte Gerrard likt Ryan Giggs och Paul Scholes förmått att omdefiniera sin roll? – på grund av bristande förändringsvilja eller på grund av bristande stöd i tränarstaben?

En aspekt är så klart att det kan vara svårt att mentalt acceptera vad åldern gör med kroppen. Det gäller även de största spelarna. Alex Ferguson skriver i sin biografi om hur Man Utds tränarstab försökte förmå Roy Keane att ändra sitt spel på planen, men utan någon framgång. Keane visste om ett sätt att spela fotboll och förmådde inte ändra sig.

Ett sätt för Brendan Rodgers att hantera dilemmat med Steven Gerrard och en fungerande Liverpooluppställning är att särkoppla ligan och FA-cupen. Det vore vanskligt att chansa i ligaspelet men det går utforma taktik och startelva i FA-cupen utifrån Gerrard och samtidigt köra vidare som vanligt i ligaspelet. Det rätar ut frågetecknen i ligaspelet samtidigt som det fokuserar Gerrard på cupspelet, och möjligheten att lyfta en titel på Wembley i sin sista match för klubben han tillhört i hela sitt liv.

En helt dum idé är helt säkert inte det, särskilt inte som just FA-cupmatcherna mot Wimbledon och Bolton förmodligen är bland Gerrards bästa matcher den här säsongen. Det är ju också den där typen av do or die-matcher som Gerrard bevisligen älskar.

Om allt går som det ska för Liverpool så återstår tre matcher i FA-cupen den här säsongen. Liverpool kan få ut mesta och bästa möjliga av Steven Gerrard om han ges möjligheten att fokusera helt och hållet på dessa tre matcher. Det ger Liverpool handlingsfrihet i ligaspelet samtidigt som det ger dem en extra kraft i cupspelet.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

FA-cupen i gränslandet mellan realism och romantism

Ännu en cuphelg i England. Vilket underligt nog den här gången innebär en helg med rätt lite engelsk fotboll, om vi nu för diskussionens skull väljer att bara tänka på Premier League och cuperna. Fyra kvartsfinaler i FA-cupen utspridda över tre dagar, samt idag också en ensam ligamatch mellan QPR och Tottenham.

Tim Sherwood och Aston Villa nickar säkert igenkännande inför kvartsfinalen på Villa Park. Händelsevis är det ju West Brom som kommer på besök igen, efter att de båda lagen möttes i en ligamatch under veckan. Den vann ju till sist Aston Villa efter många om och men, en väldigt viktig seger för dem, och det återstår att se vad det leder till idag – självförtroende för Aston Villa eller revanschlystnad för West Brom?!

Det var ju en fysiskt rätt intensiv match i tisdags. Som sig bör i ett derby kan sägas. Men kanske gick det lite överstyr. Saido Berahino tyckte exempelvis säkert det var så där lagom roligt att få se Alan Hutton ta sats för en flygande dropkick rätt in i familjelyckan, än mindre roligt att faktiskt ta del av själva upplevelsen. Normalt sett brukar ju inte sådana där avarter direkt bli färre i cupmatcher.

Det har ju slumpat sig så att av fem återstående Premier League-lag i kvartsfinalerna så möter fyra av dem varandra. Endast Liverpool av dessa lag har en motståndare från en lägre divison, närmare bestämt Blackburn hemma på Anfield. Men Aston Villa möter alltså West Brom, och på måndag möts Man Utd och Arsenal på Old Trafford.

I dagens andra kvartsfinal möts således två lag från The Football League. På Valley Parade möts Bradford och Reading. Bradford, som till vardags hör hemma i League One, är den här säsongens stora jättedödare i FA-cupen, då de på vägen till denna kvartsfinal har eliminerat både Chelsea och Sunderland. De ställs nu mot Reading från The Championship, måhända inte någon jätte men ändå ett tufft motstånd.

Ändå är Bradford ett dokumenterat framgångsrikt cuplag på senare år. Bara för två säsonger sedan blev de det första League Two-lag någonsin som gick hela vägen till Wembley och en av de stora cupfinalerna. Väl där blev Swansea för svåra men på vägen hade de slagit ut Wigan, Arsenal och Aston Villa. Några månader senare skulle de vara tillbaka på Wembley för playoff-final, och uppflyttning till League One.

Och även om det förvisso är svårt att hålla isär realism och romantism inför Bradfords match mot Reading idag, möjligen övervärderar man deras chanser för att man vill tro på dem, så vore det knappast någon sensation om de vinner mot Reading. Lika lite som det kändes som någon överraskning att de lyckades vinna mot Sunderland efter deras dramatiska vändning mot Chelsea.

Å andra sidan så är det väl i ett sådant läge som man inte heller skulle bli så värst dramatiskt förvånad om det visade sig att Reading till sist vinner, möjligen med vinstmålet innickat av Yakubu. Det brukar ju inte sällan bli så där, att verkligheten liksom kommer ikapp när förväntningarna blir för höga, ofta dessutom på rätt brutala vis.

Det är så klart rätt osannolikt att något av lagen som spelar idag kommer att vinna FA-cupen. Liverpool, Arsenal och Man Utd får trots allt betraktas som minst sagt tunga favoriter. Något av lagen kan säkert knockas, rättare sagt kommer ett av dem definitivt bli det, men det är svårt att föreställa sig att alla tre ska trampa på en mina med så få matcher kvar.

Däremot hägrar helt säkert drömmen om Wembley för samtliga fyra lag som spelar idag. För det räcker det ju med en vinst idag, eller möjligen oavgjort, så är den drömmen sann. Eftersom FA-cupens semifinaler nu för tiden spelas på Wembley.

Jag har varit skeptisk till att spela semifinalerna på Wembley, och är väl det egentligen fortfarande, eftersom jag anser att det förminskar både finalen och FA-cupen som sådan. Beslutet har kritiserats för att vara finansiellt motiverat, men det är klart att det också kan bygga just på en rimlig bedömning av mindre klubbars möjligheter att ta sig till Wembley i en ny tid med megarika storklubbar som är betydligt svårare att besegra än förr i tiden.

Utifrån det perspektivet skulle FA helt enkelt ha följt med i tiden, och det kan ju vara klokt.

Dagens udda fågel är ligamatchen på Loftus Road mellan QPR och Tottenham, en match av rätt stor betydelse faktiskt. För QPR är det näst intill en match de måste vinna om de verkligen ska ge sig själva en chans i nedflyttningsstriden, och för Tottenham är det på motsvarande vis en match de i stort sett måste vinna om de vill ge sig själva en vettig chans i striden om Champions League-platserna.

Är det någon som vet varför inte Chelsea och Leicester spelar av sin hängmatch under samma helg? Det hade känts mest naturligt.

:::

Det pågår en diskussion om uttagningen inför U21-EM där några har gått ut och menat att England borde gå all-in och verkligen ta ut alla de bästa tillgängliga spelarna. Något som naturligtvis bemötts med viss skepsis från både klubbar och spelare som det verkar. Det där är ju en gammal och återkommande diskussion just i England.

För mig är det givet att det borde vara så. England som landslag kan bara vinna på att deras yngre spelare tidigt får turneringsvana och börjar spela tillsammans i sådana sammanhang. De länder som nu dominerar landslagsfotbollen har alla satsat på det viset. Men det kommer inte ske i England, där klubbarna har allt att säga till om och landslaget inget.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Lama förklaringar av Evans och tama ursäkter av Cissé

Inom amerikansk proffsbrottning, så kallad wrestling, är det  tydligen helt okej att spotta på varandra. En karaktär som kallade sig Carlito hade till och med som gimmick, baserad på att vara cool latino, att gå runt och drygt tugga på ett äpple och därefter spotta rätt i ansiktet på dem som han av någon anledning inte tyckte var cool.

Men fotboll är nu inte amerikansk proffsbrottning och inom fotbollen är det helt enkelt inte okej att spotta på varandra. Det anses tvärtom som om inte det farligaste så åtminstone något av det fulaste man kan göra på planen och mot sin motståndare. Naturligtvis ligger det någon luddig men inte därför mindre uppfattning om respekt och möjligen manlighet i bakgrunden.

Igår blev det alltså klart att både Jonny Evans i Man Utd och Papiss Cissé i Newcastle anmäls av FA för att ha spottat på varandra. Det straff de riskerar är i Evans fall sex matchers avstängning och i Cissés fall sju matchers avstängning, eftersom han varit avstängd en gång tidigare under säsongen. Det är alltså rejäla straff vi talar om.

Det där väcker så klart en del diskussion och frågetecken. Det räcker med ena handens fingrar för att räkna ut att Evans och Cissé alltså riskerar väsentligt högre straff för att ha spottat på eller mot varandra än vad flerparten andra spelare gör för att ha gjort tacklingar som brutit benen på motståndare eller på annat sätt skadat dem illa. Att FA tycker illa om rasism är ju inte de minst själva ivriga med att påpeka, men inte riktigt lika illa som att spotta på varandra om man ska gå efter deras straffskala.

Men det är självklart inte okej att spotta på varandra. Så någon form av straff, och ett ganska tufft sådant, är nog helt rimligt. Men det är svårt att komma ifrån känslan av oproportionerlighet när man jämför med vad andra förseelser leder till för sanktioner.

Jonny Evans och Papiss Cissé valde därtill att i efterhand hantera anklagelsen på helt olika sätt. Evans förnekade att han spottade på Cissé och anser sig alltså oskyldig. Cissé å andra sidan erkänner att han spottade på Evans och ber med en stor portion ödmjukhet om ursäkt för tilltaget.

Den offentliga reaktionen är rätt lätt att inse. Alla har förmodligen sett bilderna och ser att både Evans och Cissé spottar. Naturligtvis leder alltså Cissés bikt och ursäkt till betydligt mer sympati än Evans förnekande. Den allmänna opinionen skulle med det som utgångspunkt helt säkert hellre se ett mildare straff till Cissé än till Evans.

Men rent formellt juridiskt, som är de kriterier som FA:s disciplinkommitté har att leva efter, så kan läget visa sig bli något helt annorlunda. Cissé har medgivit skuld och sakfrågan är således klar, och en bestraffning således given. Evans har inte medgivit att han spottat Cissé, däremot att han spottat. Avsikten är således allt annat än klar, och på bilderna ser det onekligen inte ut som att han direkt siktar på Cissé. Varmed man landar i distinktioner huruvida Evans spottade mot Cissé och i så fall i vilken utsträckning.

Nu är i och för sig inte sådana här disciplinärenden helt särkopplade från vad opinionen säger. Så i slutänden finns anledning att misstänka att kommittén kommer vara benägna att tolka Evans avsikter så att båda spelarna bestraffas i ungefär samma utsträckning och för samma förseelse. Men det kan vara värt att flagga för att ett inte orimligt utfall är att Cissé bestraffas men Evans förblir ostraffad.

Inte för att jag vet vad jag skulle tycka om ett sådant utfall. Det vore formellt svårt att invända mot samtidigt som det skulle kännas som om orättvisa skipats just mot Papiss Cissé, vars enda brott egentligen är att han kanske överreagerar och tappar behärskningen, som jag ser det. Men det är mänskligt och kan hända alla i stridens hetta. Vare sig för Evans eller Cissé var det något som kändes särskilt kalkylerat.

Jag tycker nog att båda spelarna ska ha samma straff, om de nu ska ha något straff alls. Men att detta straff definitivt inte borde vara sex matchers avstängning, vilket känns helt horribelt för mycket. Men eftersom det här är fredag så kan jag så klart passa på att fråga er vad ni själva tycker.

(Jag beklagar den dåliga ordvitsen i rubriken.)

:::

Man City sägs ha en så kallad shortlist med fem managers som ska kunna ta över efter Manuel Pellegrini. Min fundering är närmast om en shortlist som innehåller fem namn verkligen kan kallas för en shortlist, och när en shortlist i så fall blir en longlist.

Hur gärna vill man egentligen ha den där fjärde respektive femte på listan?

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Hörnan #28: Små marginaler både i toppen och botten

Veckans lag

:::

Bubblare:

Hugo Lloris, Tottenham
Gary Cahill, Chelsea
Alan Hutton, Aston Villa
Steven N’Zonzi, Stoke
Eden Hazard, Chelsea
Saido Berahino, West Brom
Dame N’Doye, Hull

:::

Tankar och slutsatser:

Baksmälla. Antingen alkoholbetonad eller finalbetonad. Oavsett vilket så var det både risk och en tydlig möjlighet när Chelsea idag skulle möta West Ham. I själva verket är det ju så lite som krävs för att det man vann i ligan i söndags skulle gå förlorat bara tre dagar senare.

Nu blev det som nästan alltid brukar bli mellan West Ham och Chelsea, det vill säga Chelsea vinner. West Ham har märkligt svårt just för Chelsea av topplagen, kanske finns där någon psykologi i botten. Den här matchen var dock Thibaut Courtois tvungen att rädda åt Chelsea, med ett antal svettiga räddningar.

Som det brukar bli blev det också för Arsenal. Jag vet inte hur många gånger den här säsongen som Arsenal har gått fram till 2-0, släppt in 2-1 för att därefter vinna med dessa siffror. Det har varit ett antal gånger. Kanske kan vi i det se en skillnad mot från förr. Tidigare hade Arsenal släppt in 2-2 också, alternativt aldrig gjort 2-0.

Det är tätt i toppen, eller snarare om de två återstående Champions League-platserna. Arsenal vinner, Liverpool vinner och efter många om och men så vinner också Man Utd. Bakom dem smyger Tottenham som kan gå upp på 50 poäng om man vinner sin hängmatch mot QPR.

Det just precis enda som talar för Man Utd i kampen om Champions League-platserna är att de lyckas vinna matcher där de spelar helt uruselt. Newcastle var sällsynt dåliga igår. Ändå satt man utifrån spelet och anade att det enda laget i världen som skulle kunna undvika att göra mål på Newcastle var Man Utd, liksom det enda laget som skulle kunna misslyckas med att hålla nollan mot Newcastle var Man Utd. Välbehövligt men knappast välförtjänt.

Aston Villa tog en livsviktig seger mot West Brom i Midlandsderbyt, efter att ha fått en straff till skänks i matchens absoluta slutsekunder. Så liten är alltså skillnaden från katastrofrubriker till de positiva och hoppfulla rubriker som nu följde på segern.

Kanske måste ett lag i bottenstriden ha lite sådan tur som Aston Villa hade där för att kunna hålla sig kvar. I så fall är loppet verkligen kört för Leicester, för det är svårt att se något annat lag i ligan med sådan dålig tur. Två icke erhållna straffar och ett skott rätt i stolpen mot Man City innan det gick som det brukar i sådana situationer, Man City gjorde 2-0.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Kommer Man City vända sina ensamma ögon mot Carlo Ancelotti?

Det var sekunder från att komma tillbaka och bita Tim Sherwood i ändalykten, men ett fatalt målvaktsmisstag av Ben Foster gav Aston Villa en straff som Christian Benteke förvaltade. Tre otroligt viktiga poäng för Aston Villa som helt säkert var pressade precis som Sherwood redan konstaterat under måndagen, men lika säkert inte i någon positiv mening.

Någon press känner dock inte Manuel Pellegrini, om vi ska ta honom på sitt ord. Efter två raka förluster, mot Barcelona och Liverpool, där inte minst en taktisk naivitet har framträtt i all önskvärd kontrast, så cirklar gamarna över hans huvud och många menar att hans tid som Man Citys manager är räknad.

Pellegrinis något ihärdiga garantier att han minsann inte hade någon avsikt att ändra sitt taktiska upplägg gör dock mest att han framstår som något trotsig och tjurig i vetskapen att han står trängd mot en vägg med en skyttepluton i färdigställning framför honom. Minst lika bestickande som taktisk naivitet är dock att Manuel Pellegrini helt enkelt inte verkar kunna ingjuta laget med vilja eller energi.

Carlo Ancelotti är ett namn som har förekommit som möjlig ersättare för Manuel Pellegrini. Utan att veta i vilken utsträckning det är ett namn som faktiskt har snurrat inne i Man Citys ledningskorridorer så kan man konstatera att det är ett namn som äger någon form av logik. Ancelotti har rimligtvis redan uppnått allt han kan uppnå med Real Madrid, i England har han dock ett och annat kvar att bevisa.

För Man City så är Carlo Ancelotti naturligtvis också ett namn som äger en godkänd europeisk meritlista. Med sina tre segrar som manager i Champions League så är det bara Bob Paisley som tangerar hans facit, men under eran av Champions League så befinner sig nu Ancelotti i ensamt majestät. I det avseendet slår han nu även José Mourinho på fingrarna.

Just denna gravitas är i sig ett argument för Ancelotti. Där finns ett lugn och en värdighet i Ancelottis managerstil som kontrasterar väl med Mourinho men som samtidigt ger viss immunitet mot dennes konster och påhitt. I någon mening är det ett namn som snarare borde kunna provocera Mourinho, i och med att Ancelotti alltså är en av få managers som inte bara kan säga sig vara mer framgångsrika än Mourinho, utan dessutom kan säga sig ha lyckats där han misslyckats.

För Real Madrid är ju den klubb där Mourinho i någon mening kan sägas ha gått bet. Om det nu ska kallas för ett misslyckande så gick det förvisso ändå ganska bra, men målet med en Champions League-titel uppnåddes inte och Mourinho vann aldrig riktigt klubbens och fansens stöd. Carlo Ancelotti efterträdde dock Mourinho och med honom vann Real Madrid till sist den så eftertraktade La Decima.

Något större och mer komplicerat jobb inom fotbollen än att vara manager för Real Madrid finns inte. Milan är knappast någon lekstuga det heller. Ancelotti klarade båda dessa uppgifter med bravur, så Man City skulle i Ancelotti få en manager som är van och bekväm med att vara manager för en sådan storklubb som Man City kanske är men definitivt vill bli.

I det avseendet erbjuder Carlo Ancelotti något som ingen av hans eventuella företrädare har kunnat göra. Invändningen mot Manuel Pellegrini har hela tiden varit att han saknat tyngden och trovärdigheten att leda en riktig storklubb, inte minst avslöjat i Real Madrid. Roberto Mancini kom till England och Man City med ett gigantiskt mindervärdeskomplex runt halsen som till slut tog ut sin rätt.

Carlo Ancelotti känns som det rätta steget och det naturliga nästa steget i Man Citys utveckling som engelsk och europeisk storklubb. Det betyder inte att Ancelotti är det enda eller ens det enda bra valet. Men jag har själv svårt att se ett bättre namn.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Tim Sherwood arbetar med press utan understöd

Läget är följande.

Du är ny manager för en hyfsat stor engelsk klubb med en anrik historia som nu däremot befinner sig under nedflyttningsstrecket och på allvar riskerar att åka ur den engelska högstadivisionen för första gången sedan 1987. Ditt lag har förlorat sju ligamatcher i rad, och inte vunnit en ligamatch på snart tre månader, vilket du inte lyckats ändra på under dina två första matcher som manager.

På tisdagen möter ni West Bromwich Albion, en annan klubb som har varit indragen i nedflyttningsstriden men som kravlat sig därifrån på slutet genom ett par bra resultat, och med vilka man har en intensiv derbyliknande historisk rivalitet. Matchen är vad man skulle kunna kalla för en sexpoängare, det vill säga väldigt viktig för Aston Villas fortsatta säsong.

Just i det läget skulle kanske de flesta att hålla en rätt låg profil och snarast fokusera på den egna uppgiften istället för att brösta upp sig. Vad man definitivt hade försökt undvika vore att skriva Tony Pulis inför matchen-tal åt honom och ge extra bränsle till motståndarna. Men det råkar vara exakt vad Aston Villas nye manager Tim Sherwood har gjort genom att under måndagens presskonferens kläcka ur sig följande:

”[West Brom] are a good little club, it just wasn’t right for me, and it wasn’t right for them. I’m very happy to be at a massive club now.”

Ett minst sagt tydligt hack mot en rivalklubb samtidigt som man säger något som man vet att den egna klubbens fans vill höra. Fotbollspopulism i dess mest renodlade form skulle man kunna säga. Faran är så klart bara att om inte saker och ting förändras och förbättras så kommer den massiva klubben spela i The Championship nästa säsong samtidigt som den lilla klubben mår gott i Premier League.

Men nu kanske det är lite mellanmjölk att tänka att press är något som bör undvikas. Tim Sherwoods mentala strategi verkar snarare vara att försöka ta pressen för given och förvandla den till något positivt. Möjligen vädjar han därmed till spelarnas professionalism och vinnarinstinkt. Inte nödvändigtvis någon dum idé, men man kan ändå ifrågasätta det kloka i att samtidigt ge sina motståndare extra motivation.

Det känns onekligen också som en psykologiskt riskabel strategi, inte minst för ett lag som vunnit så sällan och gjort så få mål. Om Aston Villa faktiskt lyckas vinna mot West Brom idag så kan den bära frukt, men det är absolut inte säkert. Om Aston Villa däremot inte vinner mot West Brom idag, eller om matchbilden börjar se negativ ut, så kan den psykologiska effekten dessutom bli den rakt motsatta.

Det är en strategi som andas lite ”allt eller inget”, men med elva matcher kvar av säsongen så känns det onödigt tidigt att chansa så hejvilt.

En möjlighet är så klart att Tim Sherwood till stor del också riktar sina tankar mot Aston Villas publik. Matchen spelas hemma på Villa Park och om det piskas upp en tillräckligt elektrisk stämning där så kan det inspirera spelarna. Just stödet på hemmaplan har varit något av ett dilemma för Aston Villa under senare säsonger.

En tredje möjlighet är så klart att det bara är ännu ett i mängden av inte så väldigt väl genomtänkta mediauttalanden av Tim Sherwood. Han har på kort tid hunnit upprätta en tämligen diger katalog av citat som skulle kunna platsa på vilken som helst floskeltopp eller blooperlista. Exempelvis angående Jack Walkers, Blackburns framlidne ägare, jämförelse mellan Sherwood och Zinedine Zidane: ”He was a great judge of a player, that Jack Walker. No, come on, you shouldn’t even put me and Zidane in the same sentence.”

(Det ser rätt ut, men blir ändå fel.)

Eller som Tottenhammanager där han ena veckan menar om sin spelartrupp säger: ”Are there any world class Gareth Bale-type players? No there are not.”, bara för att nästa vecka ha följande att säga om Hugo Lloris: ”He is a top-drawer goalkeeper – a genuine world-class player.” Tim Sherwood är stöpt i ungefär samma go gubbe-form som Harry Redknapp. Funny guy, ibland haha-funny, andra gånger awkward-funny.

Tony Pulis borde hur som helst inte ha det så svårt att motivera sina spelare inför den här matchen. Det är bara att läsa innantill från en utskrift från Tim Sherwoods presskonferens. Han skulle också kunna påpeka att den massiva klubben bara har lyckats vinna en av de åtta senaste matcherna mot den lilla, och att den lilla klubben vann mötet tidigare under säsongen.

Å andra sidan. Det är Midlandsderby, vilket jag nog skulle beskriva som ett av de hetare derbyna i England. Mycket står på spel. Jag skulle gissa att motivation inte är någon bristvara vare sig hos West Broms eller Aston Villas spelare ikväll. Däremot skulle jag förmoda att självförtroende finns i högre utsträckning hos West Brom.

Rätt okej utgångsläge för en kvällsmatch mitt i veckan.

:::

Sunderlands Adam Johnson är polisanmäld för att ha haft sex med en 15-årig flicka. Vilket om inte annat visar att bara för att man möjligen kan göra något så betyder inte det att man bör göra det.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Hörnan #27: Alla medel är tillåtna utom de dåliga

Veckans lag

:::

Bubblare:

David Ospina, Arsenal
Scott Dann, Crystal Palace
Emre Can, Liverpool
Darren Fletcher, West Brom
Jason Puncheon, Crystal Palace
Papiss Demba Cissé, Newcastle
Diego Costa, Chelsea

:::

Tankar och slutsatser:

José Mourinho har varit manager i tolv stora cupfinaler, och vunnit tio av dessa cupfinaler. Det är ett minst sagt imponerande facit.

Bakgrunden är förhållandevis enkel. Han har insett att en cupfinal går ut på att inte förlora matchen och skäms inte för att ställa upp ett väldigt defensivt orienterat lag i syfte att vinna matchen. Det har funkat förut och det funkade även idag mot Tottenham.

Förutsättningen för framgång med detta är lika enkel den. Den bygger på idén att om bara Chelsea håller nollan så finns det tillräckligt mycket individuell kvalitet och skicklighet i laget för att garantera att man vinner matchen. Och det finns i Chelsea.

Kanske var Tottenham särskilt sårbara för just detta angreppssätt. Laget är sårbart i defensiven och har kanske heller inte världsklassnivå i sitt anfall, med all respekt för Harry Kane. Tottenham hade också en misslyckad Europa League-match i benen.

Det var cyniskt och det var stundtals lite småfult. Men det var inte över någon form av anständighetens gräns och, kanske viktigast, det fungerade. Det är vanskligt att utvärdera en taktik utifrån någon annan måttstock, och att skylla på någon för att använda en fungerande taktik är som att anklaga en anka för att den kvackar.

Min liknelse går närmast till boxningen och den klassiska Rumble in the Jungle-matchen från 1974 mellan Mohammad Ali och George Foreman. Ali visste hur hårt Foreman slog och valde att absorbera slagen med hjälp av repen, och när tröttheten tog ut sin rätt och luckorna blottade sig så attackerade Ali själv, hårt och skoningslöst.

Chelsea visste från det tidigare mötet på White Hart Lane hur de riskerade att knockas av Tottenhams slagstyrka. Alltså satt man tillbaka och absorberade inledningsvis attackerna för att därefter ta de egna chanserna när de helt enligt plan dök upp.

Många beklagade under och efter matchen hur Tottenham förlorade trots att de, enligt dem, spelade bättre. Frågan är hur många om någon som efter Alis match mot Foreman beklagade Foremans förlust för att han hade boxats bättre. Beundran av Alis mer effektiva taktik är matchens allmänna eftermäle.

Frågan är varför fotbollen ska ha någon annan bedömningsgrund än boxningen i det avseendet.

Annars var det här John Terrys cupfinal. Han har haft många bra matcher under åren och inte minst den här säsongen, men i den här cupfinalen var han tillbaka på sitt allra mest imperialistiska vis. Det brukar vara svårt för försvarare att få sådana epitet, men om vi tidigare har sett Matthewsfinaler och Gerrardfinaler så borde det här kunna beskrivas som en ”Terryfinal”.

:::

Tidigare under dagen bjöds vi på ett fantastiskt underhållande möte mellan Liverpool och Man City på Anfield.

Vi fick se två fantastiska mål för Liverpool, från i tur och ordning Jordan Henderson och Philippe Coutinho. Och även om vi länge har misstänkt det så utfäste Coutinho idag för omvärlden att han är en av Premier Leagues och kanske världens allra bästa lilla spelfördelare.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Ligacupen är viktigare än Europa League för Tottenham

Det spelas fotboll på andra håll idag också. Inte minst drar sig så klart blickarna till Anfield för dagens tidiga stormatch mellan Liverpool och Man City. Viktigt med tre poäng för båda lagen i den matchen, så det är en match där mycket står på spel. Efter den matchen riktas blickarna mot Emirates där Arsenal tar emot Everton i ännu ett intressant ligamöte denna lördag.

Men, det är trots allt på Wembley som vi hittar dagens höjdpunkt. Nämligen finalen i Ligacupen mellan Chelsea och Tottenham. Londonderby således, i London, fast på neutral mark. Men inte bara derby utan alltså även cupfinal och en chans att få lyfta en pokal.

Chelsea har haft de bästa förberedelserna inför finalen. De har kunnat vila upp sig under veckan och fokusera på dagens match. Tottenham å sin sida var nödgade att bege sig till Florens för match i Europa League på torsdagen, ett möte som därtill slutade med förlust. Dubbelt illa för Tottenham således som slösat både fysisk och mental energi på detta.

Det diskuterades under torsdagen vad som var viktigast för Tottenham att vinna, mot Fiorentina i Europa League eller Ligacupen. Vad som faktiskt var viktigast såg vi på Tottenhams laguppställning, i båda mötena. Vad som borde vara viktigast är kanske mindre uppenbart, men tydligt är ändå att Ligacupen smäller högre.

Märkligt tänker kanske några, Europa League kan ändå teoretiskt resultera i en Champions League-plats. Men det är en enkel tankeövning. Tottenham lär komma över uttåget ur Europa League tämligen snabbt. En förlust i Ligacupen vore inte lika smärtfri, den lär man gräma sig över ett tag.

Delvis handlar det där så klart om investerad tid och energi. Man har lagt ned mycket tid och vunnit flera matcher i Ligacupen för att ta sig till finalen, och endast en match återstår innan man kan lyfta en titel. Lika många matcher har kanske spelats i Europa League, men där är betydligt många fler matcher kvar innan man kan lyfta någon pokal där.

Men det finns också mer konkreta skäl till varför både Chelsea och Tottenham verkligen vill vinna dagens final.

För José Mourinho skulle det bli hans första titel med Chelsea sedan han tog över klubben igen inför förra säsongen. I det avseendet vore det ett kvitto på hans insats. Han tog helt säkert inte förra säsongens pikar om Chelseas titellösa säsong med den humor som han kanske borde.

Visst utrymme för sentimentalitet finns här också. Ligacupen var den första titel som Mourinho vann med Chelsea under sin första runda i klubben. 2005 vann man mot Liverpool i finalen. Det satte tonen för Chelsea den gången och säkert är förhoppningen att det ska sätta tonen för Chelsea även denna gång.

Att fostra vinnarkultur är det stora perspektivet. Det något mindre perspektivet är att både Chelsea och Tottenham helt säkert vill skapa en positiv och vinnande känsla inför återstoden av säsongen, där Chelsea siktar på ligatiteln och Tottenham siktar på att komma bland de fyra första och därmed ta sig till Champions League.

Av motsvarande skäl så undviker helst både Chelsea och Tottenham en förlust ikväll, på grund av de frågetecken som detta väcker, både hos omgivningen och hos dem själva, om hur detta kan tänkas påverka resten av säsongen.

För Tottenham är det kanske också mer traditionellt än så. Ligacupen är en möjlighet att vinna en titel. Att Tottenham skulle vinna ligan eller Champions League är trots allt inte helt rimligt i nuläget. Ligacupen tillsammans med FA-cupen utgör därför Tottenhams få realistiska chanser att lyfta titlar.

Om en vinst i Ligacupen vore ett kvitto för José Mourinho så vore det naturligtvis så i än större utsträckning för Mauricio Pochettino. Mycket beröm har han välförtjänt fått i England för det arbete han utfört med först Southampton och därefter Tottenham. En vunnen titel skulle utgöra en konkret manifestation av detta arbete.

Det står således mycket på spel ikväll. En Ligacuptitel naturligtvis, men också mycket prestige och stolthet. Det faktum att det är två engelska storklubbar som möts, därtill lokalkonkurrenter och till viss del rivaler, ger naturligtvis finalen en extra punsch.

En vinner, och en förlorar. Sådan är cupfinalens lika enkla som obönhörliga logik. Här finns inga gråzoner eller möjligheter till vinklingar. Det är vad som gör en cupfinal speciell, till skillnad från den vanliga ligamatchen.

:::

Värt att veta om Ligacupen:

Grundad 1960 av ligaorganisationen The Football League.

Liverpool är klubben med flest Ligacuptitlar, åtta stycken, och är också den enda klubb som har lyckats vinna cupen fyra säsonger i rad, mellan 1981 och 1984.

Chelsea och Tottenham har båda vunnit Ligacupen fyra gånger vardera. Chelsea senast 2007 och Tottenham senast 2008, mot Chelsea i finalen. Fem segrar gör det vinnande laget till den näst mest framgångsrika klubben i Ligacupen, tillsammans med Aston Villa.

Med fem vinster i Ligacupen skulle antingen Chelsea eller Tottenham ha lika många som Ian Rush.

Ligacupen grundades av The Football League i ett försök att öka intresset för fotbollen i England, och för att öka klubbarnas intäkter.

Ligacupen var startskottet både för fotboll mitt under veckorna och under kvällstid, och turneringen som sådan möjliggjordes av att strålkastare infördes på engelska arenor vid den här tiden.

FA såg inledningsvis Ligacupen som en konkurrent till FA-cupen och flera av de största engelska klubbarna var skeptiska till Ligacupen.

FA tillät inte att Ligacupens final spelades på Wembley under de sex första åren. 1967 spelades den första finalen på Wembley, mellan QPR och West Brom.

Ligacupen var föregångare i engelsk fotboll inom sponsring, 1982 blev man den första cup eller liga som blev sponsrad. Det var med andra ord här det hela tog sin början som skulle bli till Barclay’s Premier League, Sky Championship och Budweiser FA Cup.

Ligacupen har sedan 1982 hetat Milk Cup, Littlewoods Challenge Cup, Rumbelows Cup, Coca-Cola Cup, Worthington Cup, Carling Cup och numer men knappast slutligen Capital One Cup.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman