”You’ve got Liverpool and Manchester United, the two biggest clubs in this country, and the rest of them are fighting to be there over the next 20 years.” Ett rätt saftigt påstående som formulerades av Brendan Rodgers lagom innan söndagens cupsemifinal mot Aston Villa.
Rodgers uttalande kom mot bakgrund av diskussionen runt Raheem Sterling där han ifrågasatte antagandet att Sterling skulle kunna vara intresserad av att flytta till vad många anser vore en större klubb. Delvis är det kanske förståeligt att Rodgers försvarar sitt revir även om det möjligen övervärderar hur stor betydelse en ung fotbollsspelare på 2010-talet tillmäter en klubbs prestationer innan han ens var född.
En sak jag tycker att Brendan Rodgers har gjort bra sedan han tog över som Liverpools manager har varit att hålla en hög svansföring, yttra sig med självförtroende och ingjuta mod i klubb och supportrar. Så kallad storhet är i hög grad en attitydfråga. Betänk bara vilka problem David Moyes omedelbart fick när han inte förstod just den aspekten med Man Utd. Det sköt stora delar av hans förtroendekapital rakt i sank.
Men det kan också bli överspel med risk att man börjar betrakta sig själv och sin klubb inte utifrån någon förankring i verkligheten utan istället utifrån den mytbild man själv reproducerar. Man börjar berätta för supportrarna inte vad de behöver höra utan vad de vill höra. Till sist är det här något som också kan påverka det egna lagets prestationer.
Flera har påpekat att Liverpool under Brendan Rodgers har misslyckats att leva upp till sina stora förväntningar i de mest avgörande matcherna. Rodgers själv har på så sätt blivit den förste Liverpoolmanager att inte vinna en enda titel under sina första tre år i klubben. Liverpool tappade ligatiteln i fjol från ett till synes säkert läge, den här säsongen har man förlorat i semifinalen i såväl Ligacupen som FA-cupen.
Rodgers kommenterar efter matchen mot Aston Villa att Liverpools spelare hade svårt att hantera pressen på Wembley. Den pressen blir knappast mindre av att behöva leva upp till myten om sin egen storhet. I ett sådant läge finns väldigt lite att vinna men desto mer att förlora. Till pressen den här matchen kom även den ödesmättade retoriken om Steven Gerrards och dennes sista match i Liverpooltröjan.
Man kan fråga sig i vilken utsträckning Liverpools spelare och Brendan Rodgers helt enkelt bara väntade sig att de skulle vinna mot Aston Villa. Som om det vore en självklarhet att de skulle göra det eftersom de är Liverpool. Vissa saker i klubbens kommunikation antyder minst sagt att segern var hemräknad på förhand. Det var i så fall knappast Liverpool till hjälp när de upptäckte att Aston Villa var på ett helt annat humör.
Men inte minst menar jag att Brendan Rodgers uttalande är respektlöst mot flertalet andra engelska klubbar. Liverpool och Man Utd må historiskt sett vara Englands största och, kanske mer precist, mest framgångsrika klubbar, men i nuläget finns i alla fall tre andra klubbar som måste betraktas som lika stora eller möjligen större. Det är definitivt inte så att alla andra klubbar kommer behöva ägna två decennier åt att ens försöka komma ikapp.
Arsenal och Chelsea, Man City och även Tottenham skulle ha sina rättmätiga invändningar mot en sådan beskrivning. Även en klubb som Aston Villa skulle kunna tycka att det är en beskrivning som gjorde dem orättvisa. Trots allt var Aston Villa precis som Liverpool en klubb med stora framgångar i ligan och i Europacupen runt samma period som Liverpool hade sin storhetstid. Det talas ofta om sovande jättar inom engelsk fotboll och Aston Villa är utan tvekan en av dessa klubbar.
Innan helgen talades det något respektlöst, även av mig, om en möjlig drömfinal mellan Arsenal och Liverpool. Efter helgen är jag benägen att istället se Aston Villa och Arsenal som betydligt mer utav en drömfinal. Inte för att Liverpool inte deltar i den utan för att Aston Villa visade oss alla att de är en klubb som är värd all respekt, att den engelska fotbollen faktiskt inte behöver handla om enbart de fem-sex toppklubbarna.
Med det självförtroende och den pondus som Aston Villa genomförde semifinalen mot Liverpool så visade de att man inte behöver be om ursäkt när man ställs mot dylikt motstånd. På så vis är Aston Villa en viktig förebild för andra stora klubbar som Newcastle, Sunderland, West Ham, Southampton med flera som ibland inte ser ut att ge cupspelet den chans det förtjänar. Även i finalen mot Arsenal måste Aston Villa anses ha en god chans.
En vinst i FA-cupen för Aston Villa skulle innebära inte bara en stor titel utan också europeisk fotboll. Vilket lyft för en klubb som Aston Villa som för bara några månader sedan fruktade för sin fortsatta existens i Premier League. Och vilka förhoppningar om framtiden som detta skapar. Europa League har förvisso visat sig vara en albatross runt halsen om flera engelska klubbar de senaste åren, men hellre spänna en båge.
Ligaspel är prosa men cupspel är poesi. Och likt all vacker poesi så har cupspelet den fördelen att den kan väcka sköna drömmar till liv. Aston Villa kommer drömma dessa drömmar under den kommande månaden innan de återvänder till Wembley. Och fansen kommer inte sluta sjunga för laget i deras hjärtan ska spela FA-cupfinal.
Och vad kan väl vara större än det?