Det kan ofta vara kul att gå tillbaka i tiden och erinra sig vad man hade att säga om framtiden för ett år sedan eller varför inte inför den här säsongen. Någon passade på att länka min blogg om hur jag trodde ligan skulle sluta den här säsongen och kommentarsfältet till den bloggen var på sitt sätt helt klart kostlig läsning.
Mest kontroversiellt med den bloggen var att jag menade att Liverpool skulle sluta femma i ligan och således missa Champions League. Liverpoolfansen hade en del färgstarka uppfattningar om i vilket solbefriat hål jag kunde stoppa upp den dumma idén. Liverpool hade ju slutat tvåa i ligan säsongen innan och under sommaren gjort ett antal riktigt sluga värvningar.
Sådant där är lika lätt som fegt att sitta och skratta åt i efterhand. Vad man kan sluta sig till med nästan hela säsongen avverkad är att Liverpools värvningar inte alls lyft laget på det sätt som var tänkt. Flera av dem har tvärtom varit att betrakta som misslyckade, åtminstone under den här säsongen. Få hade protesterat mot beskrivningen av Liverpool som den här säsongens stora transferförlorare.
Normalt sett hade detta varit något man klandrat en manager för, i det här fallet Brendan Rodgers. Det är emellertid inte riktigt möjligt i Liverpool, där skulden istället faller på Liverpools så kallade Transfer Committee, som är klubbens formella beslutsinstans för spelarvärvningar enligt ägarna Fenway Sports Groups önskemål.
Tor-Kristian Karlsen skriver mer utförligt om just denna kommittée, som utöver Brendan Rodgers också innehåller Liverpools verkställande direktör Ian Ayre, chefen för spelarrekrytering Dave Fallows samt chefen för analysavdelningen Michael Edwards.
https://www.tv2.no/a/6844562
De argument för en kommitté som Karlsen lyfter fram är alla kloka. Spelarna är en klubbs överlägset viktigaste och dyraste tillgångar, och som viktiga investeringar är det betydligt mer rationellt att sådana beslut fattas av en klubbfast struktur snarare än av en enskild manager som kan drivas av en egen agenda samtidigt som han sällan blir särskilt långvarig i klubben.
Det är bara att tänka på vilket elände Harry Redknapp har ställt till med i ett koppel av klubbar för att inse vad en transferkommitté skulle kunna vara bra för. Liverpool beslutade sig för att införa sin transferkommitté sedan Brendan Rodgers enligt klubbledningen bränt för mycket pengar på spelare som Fabio Borini och Joe Allen.
Men om klubbledningen reagerade på det viset över två kanske allt annat än lysande värvningar så undrar man så klart hur de så här långt värderar den så kallade transferkommitténs prestation. Någon konsekvent organisatorisk reform är emellertid inte att vänta, klubbledningen har förmodligen rätt små incitament att vara alltför kritiska till sig själva och sina egna beslut.
Det var Winston Churchill som en gång uttryckte att ”a camel is a horse designed by a committee”. Den underliggande värderingen är så klart att det sällan är kloka beslut som fattas i kommittéform. Det finns styrkor i kommittén som organisatoriskt redskap, men även vissa tydliga svagheter som kan ställa till rejält med problem för en fotbollsklubb.
Expertis är en vanlig invändning mot alla former av kommittéer. Vanligtvis brukar kritik riktas mot alla kommittéer för att den inte består av personer med någon som helst praktisk erfarenhet av det de fattar beslut om. Den teoretiska kunskapen kan mycket väl finnas där, men det kan vara stora skillnader mellan att läsa om något och att faktiskt få det att fungera i praktiken. En annan form av expertis handlar om att känna till det egna lagets karaktär och personlighet, vilket rimligtvis managern och dennes coachstab gör bäst av alla.
Intressen är ett annat vanligt problemområde. En kommitté blir lätt till ett politiserat forum där de olika ledamöterna driver sina respektive idéer. I den bästa av världar leder detta fram till mer genomtänkta beslut. I själva verket blir det oftare en fråga om beslut genom kompromiss där man letar efter den minsta gemensamma nämnaren snarare än att sträva efter maximalt bästa beslut.
Effektivitet kan bli ett annat problem. När flera personer ska enas kring beslut så kan det ta tid. En klubbs framgångsrika agerande på transfermarknaden förutsätter ofta handlingskraft, att man förmår bestämma sig snabbt och komma till snabba beslut. Det är inte alltid detta uppnås när beslut och diskussion ska tragglas genom en kommitté.
Auktoritet är ett annat område som en kommitté riskerar försvåra. Det som normalt sett har gett managern en oinskränkt auktoritet hos spelarna är att dessa vet att det är managern själv som bestämmer huruvida de får spela eller inte spela, huruvida de får stanna klubben eller inte stanna i klubben. En sådan auktoritet blir betydligt mer urvattnad om spelarna vet att managern inte har haft full bestämmanderätt i deras ankomst till klubben.
Trots dessa problem är det helt säkert så som Tor-Kristian Karlsen säger att en transferkommitté, under vilket namn den nu än må gå, kommer att bli allt vanligare även inom engelsk fotboll, och att flera klubbar helt säkert kommer slå följe längs den linje som Liverpool har valt här. De pengar som nu cirkulerar inom fotbollen betyder att ägarna i långt större utsträckning än tidigare kommer vilja kontrollera och skydda sina investeringar.
Det behöver inte nödvändigtvis vara helt fel. Ett annat av Winston Churchills bevingade uttryck var att demokrati är det absolut sämsta styrskicket som finns, om man bortser från alla andra. En förnuftig, kunnig och enväldig manager vore fortfarande den bästa och mest önskvärda lösningen, men det finns för många managers som inte lever upp till den innehållsförteckningen för att det ska vara en risk värd att ta annat än i undantagsfall.
Ett skäl till transferkommitténs misslyckande i Liverpool under den här säsongen är som jag ser det att Liverpool värvade så många spelare. Det gjorde arbetet svårt och oöverskådligt för kommittén. En sådan kommitté tror jag kommer kunna fungera bättre när Liverpools spelartrupp har vuxit till sig och börjat sätta sig, och det snarare handlar om att värva en eller två eller möjligen tre spelare under en sommar.
Oavsett vilket står klart att Liverpools akilleshäl de senaste åren har varit just deras värvningspolitik. Vare sig Brendan Rodgers själv eller transferkommittén som kollektiv har hittills varit framgångsrika med sina spelarköp. Om Liverpool ska hämta sig från den här säsongens besvikelse och återigen utmana på allvar om Champions League-platser och ligatitlar så är detta något som måste åtgärdas.
Liverpool måste värva fler Luis Suarez och Fernando Torres, och färre Fabio Borini och Mario Balotelli. Liverpool måste värva fler Xabi Alonso och färre Joe Allen. Det är skiktet strax under världsklass som måste vara Liverpools målgrupp, som kan utvecklas till absolut högsta nivå i Liverpool och samtidigt vara helt i linje med Liverpools policy att värva klokt och utifrån ett värdebaserat tänkande.
Liverpool måste bli bättre på att köpa spelare. Det är lika sant nu som det var sant för fem år sedan, för tio år sedan, och för 20 år sedan. Redan för 25 år sedan när Liverpools storhetstid närmade sig sitt slut så var det dålig personalpolitik och märkligt svaga spelarköp som skyndade på och drev på denna utveckling. De kan åtgärda allt annat men åtgärdar Liverpool inte detta så förblir man en storklubb som presterar under sin potential.
På vilket sätt det görs är av mindre betydelse. Det finns alltid flera sätt att flå en katt.