Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Arsenals sista match för säsongen blev deras bästa match

Jürgen Klopp valde för en tid sedan en tämligen passande liknelse när han skulle beskriva Arsenal och dess spel; han beskrev dem som en orkester i klassisk musik. En liknelse i vilken Arsene Wenger då vore dirigenten.

Arsenals övertygande 4-0-triumf över Aston Villa i FA-cupfinalen var också en triumf för metoden över medelmåttigheten, och för en managementfilosofi över en annan.

Tim Sherwoods managementfilosofi går till synes ut på att utrusta ett gäng skickliga individuella fotbollsspelare med ett gott mått av självförtroende och säga ut dem att gå ut och försöka vinna matchen.

Arsene Wengers managementfilosofi handlar i huvudsak om fotboll som något dessa skickliga fotbollsspelare ska spela tillsammans, att samverka och hjälpa varandra för att vinna matchen.

Matchen på Wembley var symfoniorkestern i all sin prakt mot det skräniga, välmenande men falskspelande garagebandet.

Det där tog sig ett för Aston Villa plågsamt uttryck under matchen. Ingen av deras spelare såg ut att ha någon förståelse för vad den andre spelaren ville göra. De sprang i vägen för varandra, eller blockerade varandras passningsvägar.

För Arsenal var intrycken desto mer behagliga. Enkel ögonkontakt är allt som krävs för att varje spelare intuitivt men samtidigt konkret ska förstå vad sina medspelare vill. Fotboll som poesi.

Arsenal gjorde sin kanske bästa match för säsongen i sin sista match. Man försvarar sin FA-cuptitel och man går upp som mesta segrare i världens äldsta cupturnering.

Alla Arsenals spelare var fem plus över hela högen, från start till målgång. Aston Villas spelare kom näppeligen någon över ett plus, försvaret höll kanske två plus under första halvlek.

Också det var ett av matchens mönster. Arsenal spelade tryggt och med ett leende på läpparna. Det var roligt att spela fotboll. Aston Villa spelade bara med oro i ögonen, de var ovana vid finalsituationen, kunde inte hantera den.

Oavsett situation eller plats på planen så såg Arsenals spelare lösningar på allt. Aston Villas spelare såg bara problem i varje givet läge.

Det resulterade i många lika enkla som oförsvarliga bolltapp för Aston Villa, vilket satte det egna försvaret under upprepade problem. En produkt både av eget dåligt lagarbete med få löpningar och lite rörelse, och av Arsenals strålande kollektiva och defensiva lagarbete.

Det var Aston Villas första dans på Wembley för det här laget, första dans i en FA-cupfinal sedan 2000. Det märktes. Arsenal var här för andra gången på ett år. Det märktes också.

De båda lagens ingångsvärden spelar också in. Arsenal avslutar ligan med en övertygande storseger mot West Brom, där Theo Walcott gör hattrick och hittar zonen lagom till finalen.

Aston Villa å sin sida tappar sin winning feeling lagom till ligaavslutningen. De förlorar tungt mot Southampton och därefter blekt mot Burnley. De hade behövt vara kvar i vinnarcirkeln till den här finalen.

Arsenal vinner FA-cupen och avslutar säsongen på ett positivt sätt. De tar med sig ännu en vunnen cuptitel och kan planera inför den kommande säsongen med förhoppningar om ännu större saker som komma skall. Man har mycket kvar att bevisa.

För Tim Sherwood och för Aston Villa borde den här finalen ha gjort klart hur mycket de har kvar att arbeta med. Det var ett brutalt avslöjande, men samtidigt kanske också nödvändigt.

Arsenal är kvällens stora vinnare. En annan vinnare den här kvällen är Southampton, som i och med Arsenals vinst är kvalificerade till Europa League.

En vinnare är ikväll också Arsene Wenger. Ingen manager har vunnit FA-cupen fler gånger än han. Och finalen blev en propagandauppvisning i hans fotbollsmetods bedövande skönhet och effektivitet när den är som allra bäst.

Att vinna en match där laget som helhet och varje enskild spelare spelar sin absolut bästa fotboll. Tveksamt om det finns någon bättre känsla inom fotbollen.

Vackert så!

Peter Hyllman

FA-cupfinalen är matchen där metoden möter galenskapen

Det pågår en diskussion på sina håll där man sjunger Tim Sherwoods lov. En rätt märklig refräng i den lovsången går ut på att lyfta fram honom som en av Premier Leagues främsta managers, huvudsakligen med utgångspunkt i hans höga vinstprocent men framför allt med argumentet att både Tottenham och Aston Villa hade högre ligaplaceringar med honom än vad de hade när han tog de båda jobben.

Det må ju vara på det viset så klart. Men i och med att utgångspunkten för att han alls fick båda dessa jobb var att såväl Tottenham som Aston Villa presterade en bra bit under hur det var förväntat att de skulle prestera, så är det kanske inte så väldigt enastående att de därefter möjligen plockade mer poäng än vad de gjorde tidigare. Det är fortfarande ett bra arbete, men kanske inte någon kandidat till bragdguldet.

Ändå kan man inte förneka att Tim Sherwood har haft en klar och tydlig positiv effekt som manager. Vad avser Tottenham går det möjligen att ifrågasätta detta och framför allt mot slutet av hans tid där så började man känna att effekten var på god väg att avta. Men med Aston Villa är det desto tydligare, med förnyat Premier League-kontrakt och nu även FA-cupfinal, för första gången sedan 2000 och med chansen att vinna FA-cupen för första gången sedan 1957.

Men om man ska ställa sig frågan hur denna positiva effekt egentligen har uppstått, det vill säga att försöka beskriva Tim Sherwoods metoder som manager, så blir det både mindre klart och mindre tydligt. Visst, det framstår som om Aston Villa har lättat på handbromsen och blivit mer offensiva, men mer konkret än så? Karikatyren av Tim Sherwood som den typiskt engelske man-managern, gastandes stora ord om att tro, att våga och att vilja, ges ett närmast infamt liv.

Med en manager som Arsene Wenger förhåller det sig annorlunda. Där finns det en tydlig metod mitt i all galenskap. Vi vet att det är mittfältet som är centrum i Arsene Wengers fotbollsvärld, det är bollinnehav och det är ett tålmodigt passningsspel i något som stundtals i sina mer svårmodiga stunder gränsar till tippy-tappy, och det är mittfältare, det är mittfältare, överallt offensiva mittfältare. I regn och i solsken, det är så Arsenal spelar fotboll.

Den där kontrasten, mellan metod och motivation, har varit en förekommande tankefigur inom engelsk fotboll i decennier. I den tidiga Premier League-eran var det mycket motivation men mindre metod, innan Arsene Wenger kom som en av de tidiga pionjärerna. Med tiden har också engelsk fotboll blivit alltmer metodisk och moderniserats, kanske i sådan utsträckning att det specifikt och värdefullt engelska i motivationen och dess sidoprodukter, farten, kraften och energin, har blivit undanträngt i ett hörn.

Det rör sig naturligtvis aldrig enbart om det ena eller det andra. All metod blir uddlös utan motivation och någon metod står alltid att finna också i den mest vildsinta motivation. Det centrala och relevanta är emellertid var tyngdpunkten befinner sig och inom engelsk fotboll har den tyngdpunkten konsekvent rört sig mot mer metod och mindre motivation, inte alltid till den engelska fotbollens fördel.

Dagens FA-cupfinal står mellan Arsenal och Aston Villa, mellan Arsene Wenger och Tim Sherwood, och mellan metod och motivation. I de allra flesta fallen är det en kamp som metoden och kvaliteten vinner, men just i en enskild final som FA-cupfinalen så brukar motivationens psykologi kunna jämna ut oddsen i den kampen.

Mycket står på spel för Aston Villa. Glädje, ära och stolthet över att vinna FA-cupen självklart, äntligen en triumf för en av den engelska fotbollens äldsta, traditionsrika och framgångsrika klubbar. Men också drömmar om framtiden, att se den här säsongen som ett avstamp bort från de senaste årens bekymmer och mot en ljusnande framtid. Kanske under nytt ägarskap sedan det går rykten om en intresserad köpare.

Där finns naturligtvis också förhoppningar om europeiskt cupspel. Vinner Aston Villa FA-cupen så kvalificerar de sig till Europa League och går direkt till gruppspel. Europeisk cupfotboll på Villa Park har sina traditioner, inte minst sedan den bragdbetonade segern i Europacupen 1982, och det hade onekligen varit ett uppsving både för laget och för klubben som helhet att återigen synas på den europeiska arenan.

Ska Aston Villa lyckas skrälla och vinna FA-cupen så måste de vinna eller allra minst lyckas kontrollera mittfältet mot Arsenal. I semifinalen dominerade de på mittfältet, där spelare som Fabian Delph, Tom Cleverley och Jack Grealish körde över Liverpool. Men i Arsenal ställs de mot ett motstånd av en helt annan kaliber i det avseendet; just mittfältet är det verktyg och det skruvstäd som Arsenal normalt sett använder sig av för att tvinga sina motståndare till underkastelse.

Christian Benteke är en formidabel anfallare som kan vålla Arsenals backlinje stora problem. Men inte utan understöd. Och i en shootout så sitter Arsenal på mer ammunition med vilken de kan hota en på det stora hela svagare och mer utsatt backlinje i Aston Villa. Det skulle kunna bli lite av roulette, men med betydligt bättre odds för Arsenal.

Hur mycket står egentligen på spel för Arsenal? Genom åren har Arsenal, eller åtminstone Arsene Wenger, sett tämligen styvmoderligt på FA-cupen. Det har blivit ändring på det de senaste åren när man istället har valt att betrakta FA-cupen som en viktig erfarenhet och plattform för framtida framgång, något som många har påpekat under en längre tid men som av en tillfällighet började hörsammas ungefär samtidigt som man kom till Wembley.

Med risk för att anklagas för att låta bitter, vilket jag inte är, så kan man dock fundera på det där med plattform. Så lät det ju efter förra säsongen också, men blev det så mycket bättre efter det? Visst, där finns goda chanser att vinna FA-cupen, men det gjorde man ju som bekant även förra säsongen. Man slutar trea i ligan, men huvudsakligen beroende på att Liverpool har presterat en väsentligt svagare säsong. Blev det så mycket bättre och, om inte, vad är det då som säger att det kommer bli så mycket bättre nästa säsong?

Vilket lag hanterar finalsituationen bäst? Det som imponerade på mig med Aston Villa i semifinalen var hur de höjde sig med stunden, och blev bättre när det gällde som mest, även när de hamnade i underläge. Arsenal å sin sida har vunnit tre raka matcher på Wembley, men har å andra sidan tvingats till förlängning eller straffar i samtliga tre matcher mot på förhand inte överdrivet tufft motstånd i Wigan, Hull och Reading.

Metodens fördel är att den är mer beständig och pålitlig. Den finns där hela tiden som en grundläggande trygghet, vilket skapar en helt annan grund att stå på. Motivation och entusiasm kan påverka väldigt mycket och är en viktig men samtidigt flyktig egenskap. Börjar matchbilden gå fel och glida laget utan en definierad metod ur händerna så finns inget att falla tillbaka på. Över en hel säsong vinner laget med den bättre metoden. I en enskild match, i en FA-cupfinal, kan dock nerver och psykologi köra grus i det mest väldrillade metodmaskineri.

Det har vi sett vid ett flertal tillfällen genom åren. Inte minst i FA-cupfinaler för övrigt. Hull var förskräckligt nära förra säsongen, och innan dess bombskrällde Wigan mot Man City. West Ham rubbade Liverpool 2006. Sunderland stokoeade Leeds 1973. Southampton skrällde mot Man Utd 1976 innan Man Utd året därpå skrällde tillbaka mot Liverpool. Man Utd å sin sida skrällde mot Everton 1985 innan Everton tog sin gruvliga revansch exakt tio år senare. Och den kanske mest minnesvärda av dem alla, Wimbledons vinst mot Liverpool 1988.

Aston Villa hoppas så klart att historien ska upprepa sig. Det hoppas jag också, vilket har mindre med Arsenal att göra men desto mer för att jag tror det är viktigt för engelsk fotboll att de stora klubbarna strax under Sky Six börjar få upp ögonen för att det faktiskt är viktigt och kan medföra något hållbart och positivt att satsa på de båda engelska cuperna, inte minst då den klassiska FA-cupen. Det odlar hopp och drömmar, en för fotbollsklubbar ännu viktigare valuta än pengar och mynt.

Det är hur som helst FA-cupfinal. Så länge jag kan minnas har det varit en höjdpunkt på säsongen och, precis som nu återigen är fallet, även en sorts slutpunkt på den engelska säsongen. För mig är det fortfarande en höjdpunkt, och inte bara av nostalgiska skäl.

Peter Hyllman

UEFA:s enda reella maktmedel är hotet att dra sig ur VM

För några år sedan gjorde jag ett jobb om FN där syftet var att kartlägga de granskningsfunktioner som finns inom FN och dess olika organisationer för hur de pengar som medlemsländerna skänker i bistånd används och kommer till konkret nytta. Ett resultat blev föga förvånande att det egentligen inte finns särskilt mycket kontroll och översyn alls, vilket leder till ineffektivitet och ibland även korruption.

Vi var knappast först på den bollen. En diskussion om reformer för ökad kontroll, revision och oversight hade pågått under en längre tid i FN, mellan olika grupper av medlemsländer och inom många medlemsländer. Något grovt sammanfattat så drev USA och Europa på för reformer och förstärkt kontroll och oversight, men utan att någonsin riktigt lyckas.

Skälet var trist men simpelt. Reformer måste beslutas av generalförsamlingen vilken innehåller samtliga medlemsländer. Men länderna i framför allt Asien, Mellanöstern och Afrika har inget intresse av sådana reformer, det är ju huvudsakligen till dessa länder som pengarna går och där det finns ett intresse av att bibehålla status quo. De blockerar alltså reform, i någon slags byråkratisk restprodukt från kolonialtiden.

Det har under de senaste dagarna slagit mig hur förtvivlat många likheter det finns mellan FN och FIFA; även om jag vågar påstå att ren korruption och mutor är till och med ännu vanligare inom FIFA. En organisation med betydligt smutsigare kultur men med ännu färre kontrollmekanismer, det ena följer naturligtvis av det andra.

FBI:s tajming var svåröverträffad. Bara dagarna innan FIFA skulle inleda sin 65:e kongress så slog de till i gryningen. Ett flertal höjdare inom FIFA har arresterats och delgivits misstanke om brott, några har erkänt. Chuck Blazer, CONCACAF:s tidigare ordförande, vändes och användes som mullvad för att samla in bevis mot fler befattningshavare inom FIFA. Det hela artar sig till en av fotbollens främsta skandaler någonsin, kanske den främsta.

Hövdingen ser dock ut att klara sig undan rättsliga åtgärder. Sepp Blatter är inte bland de som FBI har lagt vantarna på, men den systematiska kultur av korruption och smutsspel som FBI och USA:s justitiedepartement sätter lagens långa finger på hade naturligtvis inte kunnat fortgå och frodas under ett ledarskap som inte både kände till och understödde det, såväl aktivt som mer passivt.

Blatter själv försöker nu placera sig själv ovanför det hela och framställa sig själv som lösningen på problemet. Men det är under honom som problemen har slagit rot och, oavsett vad svenska och europeiska fotbollsledare nu ger uttryck för, har blivit ett långvarigt fenomen. Har Blatter inte adresserat eller ens accepterat problemet under sina fyra tidigare mandatperioder så gör han det inte heller under en femte.

För det är ju det som är frågan för dagen i samband med att FIFA idag går till kongress bland annat för att välja ordförande för den kommande mandatperioden. I ena ringhörnan står Sepp Blatter och i den andra ringhörnan Prins Ali Bin Al Hussein. Fyra år till med Sepp Blatter eller ett nytt ledarskap i FIFA?

Svaret på den frågan borde ju vara självklart kan man tycka. Men så är inte riktigt fallet. Precis som är fallet i FN så står USA och Europa tämligen ensamma i sina krav på reform och förnyelse. UEFA och Michel Platini gick i torsdags ut och meddelade att UEFA:s medlemsländer med stor majoritet skulle rösta på Al Hussein i fredagens val. Man får anta att USA och andra länder inom CONCACAF kommer göra detsamma.

Men det kommer näppeligen spela någon roll. Sepp Blatter kom till makten i FIFA inte genom stöd från UEFA utan genom att tämligen bokstavligt placera de afrikanska och asiatiska länderna i sina fickor. Hos dessa länder finns majoriteten av röster på FIFA:s kongress, men samtidigt är det också här som intresset för reformer är som absolut lägst. Det är de som har vunnit och vinner på att bevara det befintliga.

Prins Ali Bin Al Hussein meddelade under torsdagen att han hade fått löfte om cirka 60 röster utanför UEFA, vilket i så fall skulle göra valet mellan honom och Blatter väldigt jämnt. Samtidigt är det en typ av löften som kandidater före honom också har hänvisat till, men som i slutänden har visat sig vara mindre än vatten värda. De säkra pengarna ligger alltså i att Sepp Blatter blir kvar för en femte mandatperiod som FIFA:s ordförande.

Det må ju vara en prestigeseger för honom, även om det samtidigt är en gigantisk förlust för fotbollen. Men sedan då? Den här skandalen kommer ju rulla vidare och stormen lär knappast avta. Blatters hela politiska kapital kommer vara förbrukat även om det inte har riktats några formella åtal mot honom. Blatter pratar om att FIFA nu måste återskapa sitt förtroende, men det kommer vara helt omöjligt med honom kvar som ordförande.

UEFA har sammanträtt i dessa dagar och flaggar också för ytterligare ett sammanträde under nästa vecka i den händelse att Blatter blir omvald som FIFA:s ordförande, och accepterar uppdraget. Då ska UEFA diskutera och besluta om sin relation till FIFA och Michel Platini varslade hotfullt om att inga alternativ var uteslutna, vare sig att gå ur FIFA helt och hållet eller bojkotta kommande VM-slutspel.

Just det sista hotet, att UEFA kollektivt och gemensamt bojkottar kommande VM-slutspel så länge Sepp Blatter sitter kvar på ordförandeposten och så länge inte seriösa reformer genomförs, är det enda reella maktmedel som UEFA egentligen har som jag ser det. Drar sig UEFA ur VM, med länder som Tyskland, England, Spanien, Italien och Frankrike i förgrunden, så vore det ett dråpslag mot hela VM-idéen, något som skulle slå undan de ekonomiska benen på FIFA då dess sponsorer näppeligen vore intresserade av ett VM utan dessa fotbollens sportsliga och kommersiella stormakter.

I det avseendet håller jag inte med Olof Lundh som i TV4:s Nyheterna menar att en bojkott inte hjälper. Jag tror ett sådant beslut skulle kunna hjälpa, så länge hotet faktiskt framstår som trovärdigt. Men jag håller med om att det känns osannolikt, huvudsakligen för att det krävs en politisk vilja och en principfasthet som jag tror helt enkelt saknas inom europeisk, engelsk och svensk fotboll.

Att besluta sig för att inte delta i VM vore ett massivt impopulärt beslut bland alla spelare som ser VM både som ett professionellt skyltfönster och som en av de stora höjdpunkterna i sina karriärer. Det vore också djupt impopulärt hos de miljontals supportrar och konsumenter för vilka VM är mer eller mindre lika heligt som julafton och midsommar. Det vore ett tufft slag mot landslagsfotbollen och mot de nationella förbundens ekonomi.

Men vill man åstadkomma förändring så måste man vara beredd att sätta saker på spel, att riskera något. Alla kan vara för förändring generellt men väldigt få tycker om förändring som medför en kostnad för dem. Den avgörande frågan för framtiden, inte bara för fotbollen och för FIFA, utan också för de UEFA:s och de europeiska fotbollsförbundens moraliska auktoritet, är hur viktigt det egentligen är för dem att åstadkomma en förändring.

Omöjligt är så klart inte, även om Sepp Blatter blir omvald under dagen, att det inom en snar framtid ändå blir så att Blatter avgår. Men att det i så fall görs på ett sätt som är mindre förnedrande för honom själv, han kan framställa det som något han gör för fotbollen. För att få något sådant till stånd så krävs dock att USA och UEFA håller det politiska trycket vid liv.

Peter Hyllman

Säsongens genombrottselva i Premier League

Säsongens lag

:::

Bubblare:
Tom Heaton, Burnley
Eric Dier, Tottenham
Hector Bellerín, Arsenal
Nacer Chadli, Tottenham
Sadio Mané, Southampton
Jefferson Montero, Swansea

:::

Om vissa spelare har floppat under säsongen så finns också de spelare som har fått sitt genombrott under säsongen, eller som har presterat betydligt bättre än förväntat.

Det ligger nära till hands att enbart titta efter unga spelare och debutanter här, men det måste inte nödvändigtvis vara fallet.

Den som vill roa sig med alternativa elvor kan ju pröva att göra en sådan här elva men med restriktionen att endast få ha en spelare från varje lag.

Schmeichel. Presterade på hög nivå för Leicester när det betydde som mest. Har varit omtalad inom engelsk fotboll under en längre tid, av lätt insedda skäl, och bevisade sig här i högsta ligan.

Trippier. Engelsk fotboll har fått fram en imponerande mängd bra högerbackar under senare år, trots att ingen växer upp och vill bli Gary Neville. Trippier är den senaste som verkligen imponerat under säsongen.

Stones. Var bra även under förra säsongen men har den här säsongen tagit nya kliv framåt och växt fram som en av engelsk fotbolls kanske främsta mittbackstalanger.

Morgan. Mittbackar i bottenlag får sällan samma cred som kollegor i topplagen trots att de troligtvis har ett svårare jobb. Morgan har varit en framträdande ledargestalt i Leicesters backlinje hela säsongen, och gjort sitt jobb bra.

Cresswell. Inget snack här. Kom från Ipswich till West Ham och har under säsongen förmodligen varit ligans bäste vänsterback. Det är alltså ingen tillfällighet att han har blivit uttagen i landslaget.

Mahrez. Tveksamt hur många som alls kände till den här spelaren innan säsongen började, men Mahrez har gjort ett antal matcher på riktigt hög nivå och är en viktig anledning till Leicesters vändning av säsongen.

Coquelin. Arsenals fans har gråtit krokodiltårar om en defensiv mittfältare sedan bronsåldern. Det har pratats om olika värvningar, men kanske fanns svaret redan i klubben.

Bentaleb. I en av fotbollens trevligare ironier så har det i Tottenham under åren sedan klubben spenderat massor av pengar på nya spelare istället kommit fram en kull egna spelare. Bentaleb har visat sig en av de främsta.

Bolasie. Det är lätt att dra stora slutsatser av en säsong men Bolasie har presterat på en så hög och jämn nivå i Crystal Palace under säsongen att det vore konstigt om ingen storklubb norpade honom i sommar.

Ings. Många undrade över den unge anfallaren som öste in mål i The Championship, men som vanligt så tror man inte det ska hålla i Premier League. Ings har dock visat sig hålla, och storklubbarna börjar knacka.

Kane. Den här säsongens stora genombrott alla kategorier, sådan har hysterin varit att den närmast går att jämföra med Rooney eller Beckham. Har mer kvar att bevisa, men vilket inledningsanförande!

Peter Hyllman

Säsongens floppelva i Premier League

Säsongens lag

:::

Varje flipp har också fin flopp. För varje spelare som har presterat utmärkt på en position finns en annan spelare som har gjort en bedrövlig säsong.

Den här bloggen tar fasta på det. Det här är alltså den elva (4-4-2) med spelare som jag menar har varit spektakulärt misslyckade under säsongen.

Det är lätt hänt att det blir spelare som värvades inför den här säsongen, även om inte det var tanken, eftersom nyss värvade spelare ofta kommer med höga förväntningar på sig.

Det är kanske lite av samma anledning, höga förväntningar, lätt hänt att det kommer med spelare från storklubbarna.

Guzan. Har haft en svag säsong jämfört med tidigare hög nivå och har mot slutet av säsongen fått spela andrafiolen bakom Shay Given. Tveksamt om han står i FA-cupfinalen.

Debuchy. Var en profilvärvning till högerbacken men har blivit till intet till viss del på grund av skador. Fram har också Hector Bellerín kommit och gjort honom om inte överflödig så i alla fall flödig.

Ferdinand. Var tänkt som den rutinerade mittbacksvärvningen som skulle bringa ordning i QPR:s försvar men saknade både fart, fysik och motivation att ta det jobbet.

Lovren. Efter Liverpools försvarsproblem under förra säsongen värvades Lovren tänkt som en mer spelskicklig försvarsgeneral. Av dessa höga förväntningar blev absolut ingenting.

Luis Felipe. En profilstark spelare i Atlético under deras bästa säsong i historien men har haft väldigt svårt att göra något som helst avtryck i Chelsea och i Premier League.

Wickham. Har länge varit ett löfte inom engelsk fotboll men breakade mot slutet av förra säsongen vilket höll Sunderland kvar i Premier League. Men har den här säsongen ramlat tillbaka i katatoni.

Lamela. Värvades för dyra pengar som en av ersättarna till Gareth Bale. Hade en svag första säsong men hoppades kunna ta steget under sin andra säsong. I enstaka ögonblick bra men som helhet en stor besvikelse.

Lallana. Var en pest för motståndarlagen under sin tid i Southampton men har inte hittat sin roll och plats i Liverpool. Hade behövt hitta fötterna för att Liverpool hade kunnat klara tappet av Luis Suarez.

Di Maria. Är man toppspelare i Real Madrid och blir Premier Leagues och Man Utds dyraste spelare någonsin så är det inte riktigt meningen att man ska bli bänkad av Ashley Young när säsongen passerar sin mittpunkt.

Balotelli. Även om jag med en dåres envishet ihärdar med att det var en rätt chansning att göra när den gjordes så får man ändå konstatera att den chansningen gick inte hem.

Falcao. En gång i tiden en av världens farligaste anfallare, den här säsongen framstod en nyfödd kattunge som farligare. Det ligger en tragedi i hur skador och självförtroende kan sabba en spelare som transcenderar hånet.

Jag lär följa upp den här bloggen under eftermiddagen eller kvällen med en toppelva, bestående av spelare som har haft sina ”genombrott” under säsongen.

Kanske för att skölja gommen lite.

Peter Hyllman

Sevilla is the very model of a modern English football club

Sevilla har ikväll chansen att bli historiska. Ingen klubb har lyckats vinna Europa League, eller UEFA-cupen i dess tidigare inkarnation, mer än tre gånger. Men med vinst mot Dnipro så tar Sevilla hem sin fjärde titel i turneringen, därtill den andra i rad, i så fall andra gången på bara tio år som Sevilla vinner Europa League två år i rad.

Det är inte fel att påstå att Sevilla har byggt en stor del av sitt varumärke och sin popularitet just genom sina framgångar i Europa League. Lika stora som Barcelona och Real Madrid blir de aldrig, men klubbens status har ökat genom sina europeiska cupframgångra och därmed lockar man spelare, tränare och supportrar på ett helt annat sätt och omfattning än tidigare.

Det finns av den anledningen flera engelska klubbar som skulle kunna betrakta Sevilla som en förebild, en klubb att efterlikna. Det vore kanske svårt att få Tottenham och Liverpool att se Sevilla som en förebild, deras ambition är mer inställd på Champions League, men klubbar som Southampton, Swansea, Sunderland, Newcastle, Everton, med andra ord ett helt koppel av klubbar, har mycket att vinna.

Mer om Sevilla och vad engelska klubbar har att lära av dem i denna intressanta Four Four Two-artikel.

Engelska klubbar har vad avser Europa League ett besvärligare läge än Sevilla och övriga spanska klubbar. En betydligt tuffare konkurrens i Premier League gör rotation mer riskfyllt för engelska klubbar. De har också andra finansiella incitament. En enda skillnad i ligaplacering betyder mer i termer av intäkter än vad Europa League gör. Till och med en bra placering i FA-cupen är värt mer ekonomiskt än Europa League.

Det är man kanske inte så intresserad av som supporter. Men är man ägare eller ledare i en klubb, och inte minst har som ansvar för att hålla ekonomin i ordning och inte bara kunna erbjuda utan även betala konkurrenskraftiga löner så känns det hela omedelbart mer betydelsefullt.

Trots det finns det ett långsiktigt värde med Europa League även för engelska klubbar, sportsligt såväl som statusmässigt. Laget utvecklas och förbättras av annat och tuffare motstånd, klubben utvecklas av att behöva hantera och planera nya utmaning, men framför allt ger Europa League utlopp för drömmar och ambitioner utöver en anonym tillvaro i mitten av Premier League.

Det har blivit något av en standard inom engelsk fotboll att betrakta Europa League som ett problem, ett jäkla skit som man är tvingad att baxa ända hit. En del managers ser säkert även en möjlighet i att använda Europa League som ett alibi och en förklaring för sviktande ligaprestationer. De engelska klubbarnas prestationer i Europa League kommer inte bli bättre innan man istället för problem börjar se möjligheter.

Skälen att satsa på Europa League blir inte svagare av att det nu faktiskt finns möjlighet att kvalificera sig till Champions League genom turneringen. Troligtvis den bästa möjlighet klubbar som Newcastle, Everton, Southampton och Aston Villa har att kvalificera sig till den turneringen. Men svårigheterna för dessa klubbar går inte att önska bort, så runt vilka åtgärder kan engelska klubbar bygga en långsiktig Europa League-strategi?

Spelarutveckling

Det jobbigaste med Europa League är det stora antalet matcher i turneringen samt att den spelas över så lång tid, med kvalrundor som inleds redan i juli eller augusti om man har otur. Skador och slitage ställer tuffare fysiska krav på spelarna i truppen, alternativt krav på fler spelare i truppen.

Att framgångsrikt och samtidigt ekonomiskt hållbart hantera dessa krav bygger på att man integrerar spelarutveckling med sin a-lagstrupp. Deltagande klubbar måste bli betydligt bättre på att utnyttja lovande spelare från sina U18 och U21-lag.

En nyss genomförd undersökning visade att U21-spelare i England får blott hälften så mycket speltid 2015 som de fick 2005. Det är alltså en tydlig nedgång och även ett problem. Europa League, tillsammans med Ligacupen och FA-cupen, är en möjlighet att adressera detta problem.

Från klubbhåll pratar man ofta om hur viktigt men samtidigt svårt det är att unga talanger erbjuds riktig tävlingsfotboll. Bland annat därför pratas det ibland om att B-lag borde få spela i seriesystemet. Samtidigt är engelska klubbar dåliga på att utnyttja de möjligheter som trots allt erbjuds.

Europa League är en fantastisk möjlighet till utveckliing för unga spelare. Det säger sig självt att motståndare som Besiktas, Sevilla, Napoli, Leverkusen, Ajax, Zenit och så vidare är bättre för den egna utvecklingen än att ett par gånger om året ställas mot Chelseas, Sunderlands eller Tottenhams reservlag.

Avsikten är inte att spela rena ungdomslag i någon turnering, men att på ett tydligare och mer medvetet sätt integrera fler unga spelare i den ordinarie a-truppen; och se a-lagets tävlingsspel som en metod för spelarutveckling.

Taktik och rotation

Det förutsätter å sin sida att engelska klubbar blir betydligt bättre på att rotera mellan spelare än vad som är fallet i nuläget. Genom att gå runt på fler spelare minskar belastningen per spelare och laget som helhet håller sig fräscht längre under säsongen.

Flera managers är tveksamma till detta. De gillar inte den osäkerhet det innebär att ibland ställa beprövade spelare vid sidan. Ofta upplever de att nya spelare inte behärskar jobbet på planen lika bra som deras huvudsakliga alternativ, vilket innebär en risk.

Även de beprövade spelarna var dock osäkra en gång i tiden. De blev trygga i sina uppgifter genom att få speltid och erfarenhet, genom att någon manager såg deras potential och gav dem chansen trots barnsjukdom. Ingen spelare blir beprövad utan att någon gång få pröva på.

Inte lika omtalat är att även alternativet som många engelska klubbar har valt, att ställa upp omotiverade reservbetonade lag, medför en risk. Det ger möjligen vila till vissa spelare men reducerar lagets kampmoral, självkänsla och sense of urgency. Vilket kan stå dem dyrt under säsongen som helhet, och ofta har gjort det.

Något som underlättar rotation och ett användande av många olika spelare utan alltför negativ inverkan på lagets resultat är taktisk tydlighet. Alltför många tränare fokuserar på enskilda spelare snarare än att utforma taktiska roller på planen.

Tydliga taktiska roller på planen, särskilt om de förmedlas genom hela klubben och inte bara a-laget, underlättar för nya spelare att komma in och prestera tidigt. Det ger dem fler nya variabler att behärska. Att Arsenal över tid har presterat så jämnt och bra beror inte lika mycket på spelarnas kvalitet som på att de har haft många spelare i truppen helt på det klara med sin uppgift på planen.

Effektiv rotation handlar alltså inte bara om att byta ut spelare enligt något på förhand bestämt schema, utan också om att implementera det rent taktiskt i klubben. Det kan alltså inte bara vara fråga om att se kortsiktigt från match till match, utan man måste se långsiktigt över säsongen som helhet och planera framåt.

Nära kopplat till sådana beslut om rotation är även frågor gällande rehab och vila efter match. Olika spelare har olika behov i sådana avseenden så även där är en långsiktig planering nödvändig.

Belöningssystem

Idag råder närmast negativa incitament att satsa på Europa League och signalerna till spelarna i laget är mer eller mindre uttalat att turneringen är helt oviktig. Ska detta vändas går det inte bara att prata om att den är viktig utan detta måste uttryckas i konkret handling.

Det betyder att koppla belöningar till starka prestationer i Europa League; både i individuella spelarkontrakt men också i form av kollektiva lagbonusar. Få spelare drivs enbart av finansiella motiv men det är ändå ingen irrelevant faktor i att påverka motivation och ansträngning.

Dylika belöningar måste naturligtvis även kopplas till managerns anställning. En manager som belönas eller utvärderas enbart utifrån ligaprestation kommer oundvikligen att betrakta allt annat som underordnat detta.

Belöningssystem är en fråga som är aktuell inte bara på klubbnivå utan är även en fråga som bör övervägas på Premier League-nivå för att ge de engelska klubbarna incitament att satsa på Europa League. Premier League drar in enorma summor i TV-intäkter, och en försvarlig del av dessa pengar bör avsättas som särskild bonus till klubbar som gör bra ifrån sig i europeiskt cupspel.

Strategiska samarbeten?

Ett alternativ som har nämnts för engelska klubbar att hantera utmaningen att framgångsrikt navigera Europa League samtidigt som Premier League är att gå in i strategiska samarbeten med de största engelska och europeiska klubbarna.

Idén är att klubbar som Everton, Newcastle, Aston Villa med flera ingår samarbeten med Man Utd, Man City, Chelsea, Real Madrid, Bayern München och så vidare som skickar sina unga spelare dit på lån för utveckling, samtidigt som de engelska klubbarna får tillgång till fler spelare utan större ekonomisk kostnad eller risk.

Det är ett system som alltså skulle likna det system som finns i England mellan klubbarna i Premier League och klubbar i The Football League.

Jag är ändå lite tveksam till ett sådant system. Dels för att det permanentar en slags underordning där var för sig starka engelska fotbollsklubbar får gå med mössan i handen och hoppas på att få låna spelare från de engelska och europeiska elitklubbarna. Skulle klubbarna dessutom närma sig eliten på allvar så har eliten möjligheten att såga av den gren klubbarna sitter på.

Dels för att det institutionaliserar truppmässig kortsiktighet, därtill utan någon potential för ekonomisk vinning och återinvestering. De inlånade spelarna riskerar också ha begränsad motivation i en klubb där de är på besök under en säsong, och dit de kanske till och med känner sig ivägskickade.

Det är ett förslag med en tydlig nyttofunktion för de etablerade elitklubbarna men med inte lika tydlig nytta för klubbarna i andra änden. Ofta ser vi också detta i The Football League, det är sällan ett lag byggt runt lånespelare har lyckats med att svinga sig hela vägen uppåt.

Peter Hyllman

Offensiv och defensiv effektivitet i Premier League 2014-15

Jag brukar sammanfatta varje ligasäsong med att göra en statistisk analys av hur bra lagen har varit offensivt såväl som defensivt. En tradition som det inte finns någon anledning att frångå, då det faktiskt kan skilja ut vad vi faktiskt vet från vad vi bara tror oss veta. Möjligen kan det också ge en och annan aha-upplevelse.

Defensiv effektivitet mäter jag genom att sätta genomsnittligt antal skott mot det egna målet per match längs x-axeln, samt genomsnittligt antal sådana skott som krävs per insläppt mål längs y-axeln. Det ger en indikation både hur bra ett lag är på att stoppa målchanser innan de inträffar och hur bra ett lag är på att hantera de målchanser som ändå uppstår.

Offensiv effektivitet följer samma grundläggande logik. Längs x-axeln mäts hur många skott mot mål ett lag genomsnittligt har per match och längs y-axeln hur många sådana skott på mål som genomsnittligt krävs per gjort mål, så kallad shot conversion. På motsvarande sätt visar detta både hur bra ett lag är på att skapa målchanser och hur bra laget är på att omsätta chanser i mål.

Gemensamt för båda diagrammen är att de båda axlarna samtidigt utgör ligans genomsnitt. Vad avser defensiv effektivitet så är det önskvärt att vara placerad högst upp till vänster men illa om man ligger långt ned till höger. För offensiv effektivitet är det å andra sidan bra att ligga långt ned till höger men desto sämre att ligga högt upp till vänster.

Defensiv

Trots en relativt sett svag säsongsavslutning så placerar sig Southampton väldigt bra defensivt. Inget lag släpper till färre skott mot det egna målet och de är bra på att hantera de chanser som ändå uppstår. Southamptons imponerande ligasäsong är i första hand en defensiv prestation.

Newcastle har stora problem med sin backlinje. Laget släpper inte till fler chanser än vad som är normalt för lag på tabellens övre halva, men det brister i koncentrationen i försvarsspelet och målen läcker in i en oroväckande hastighet.

West Ham är Newcastles motsats. Laget kämpade länge högt upp på tabellens övre halva trots att man släpper till väldigt många målchanser. Till skillnad från Newcastle har man dock ett synnerligen kompetent försvar och man klarar ofta av att avstyra dessa målchanser.

Liverpool och Tottenham har båda haft säsonger som bäst beskrivs som besvikelser givet sina målsättningar. Ett bristande försvarsspel är en viktig del i förklaringen för båda dessa lag.

Man City och Man Utd misslyckades med att på ett seriöst sätt utmana Chelsea om ligatiteln under säsongen. Båda lagen är riktigt bra på att hålla motståndet borta från att skapa målchanser men är alldeles för ineffektiva på att hantera dessa målchanser, alltså inte ens bättre än ligagenomsnittet.

Inget lag är emellertid lika bra defensivt som Chelsea, vilket är den främsta anledningen att de vinner ligan. De är inte särskilt mycket svårare att skapa chanser på som något annat topplag men betydligt jobbigare att få hål på, vilket vittnar om en väldigt väl organiserad backlinje.

Offensiv

Man City skapar chanser i mängder. De har nästan två skott på mål mer per match än något annat lag, samtidigt som bara Chelsea är mer effektiva än dem vad avser att utnyttja sina målchanser. Delvis är Man Citys bristande målskytte en förklaring till att de halkade efter Chelsea, men bara delvis.

Arsenals bristande effektivitet i sitt målskytte har varit en följetong under flera säsonger och till viss del hänger det fortfarande i. Olivier Giroud har haft en bra säsong men om Arsenal på allvar ska kunna utmana om ligatiteln så måste skärpan i målskyttet höjas minst ett snäpp.

Man Utd har det omvända problemet. Laget är förhållandevis effektivt i sitt målskytte men skapar alldeles för få klara chanser för att kunna sägas ha ett lag som ska kunna utmana om ligatiteln. Louis van Gaals spelare skapar klart lägst antal målchanser av samtliga lag bland de sex främsta.

Liverpools problem med målskyttet har varit omvittnade under säsongen. Luis Suarez och Daniel Sturridge gjorde 52 mål tillsammans förra säsongen, lika många mål som Liverpool har gjort totalt i ligan den här säsongen. Liverpool har inte lyckats ersätta dessa båda spelare.

QPR åker ur Premier League trots att bara fyra lag i hela ligan skapar fler målchanser än dem. Effektiviteten har dock brustit, detta trots att Charlie Austin har haft en bra säsong. Alla lag inblandade i nedflyttningsstriden led av otillräcklig offensiv, men QPR hade i alla fall verktygen.

Peter Hyllman

Säsongens lag i Premier League, 2014-15

Säsongens lag

Avbytare:
Hugo Lloris, Tottenham – (4+2)
Branislav Ivanovic, Chelsea – (5+2)
Gareth McAuley, West Brom – (4+3)
Toby Alderweireld, Southampton – (4+1)
Ryan Bertrand, Southampton – (5+1)
Mile Jedinak, Crystal Palace – (4+0)
Jordan Henderson, Liverpool – (4+1)
Riyad Mahrez, Leicester – (5+1)
Charlie Adam, Stoke – (2+6)
Alexis Sanchez, Arsenal – (5+2)
Diego Costa, Chelsea – (3+5)

:::

Efter varje ligaomgång har en hörna publicerats innehållandes en omgångens elva. Totalt alltså 38 till antalet.

Givet alla dessa 38 veckoelvor så har olika spelare varit med flera gånger. Med det kan vi räkna ut vilka som genom att ha varit med flest gånger i omgångens lag kvalificerar sig till säsongens lag.

Metoden går att ifrågasätta. Man kan exempelvis undra om det egentligen är bättre att ha varit väldigt bra i till exempel sex omgångar jämfört med mycket bra i alla 38 omgångar.

Metoden har samtidigt sina fördelar. Den blir lite mindre känslig för det här med stora klubbar och stora namn, vilket andra säsongselvor lider ganska svårt av.

Siffrorna inom parenteserna utgör antalet gånger spelaren varit med i omgångens lag + antalet tillfällen som avbytare. På avbytarbänken hittar ni avbytare position för position.

Harry Kane, Christian Benteke, Nathaniel Clyne och Ashley Young hamnar precis utanför säsongens lag med avbytare.

Lite kul tycker jag det är att jag trots mitt påstådda ”förakt” för John Terry ändå har haft honom med fem gånger i omgångens lag och således också i säsongens lag.

Southampton har rätt många spelare som ligger strax under säsongens lag, vilket också kan vara en bra förklaring till att de som lag har presterat så bra under säsongen.

Vill man bli lite makro så tycker jag säsongens elva delvis visar på att Premier League kanske saknar den absolut högsta kvaliteten framför allt bland mittbackar och på det defensiva mittfältet.

Om Southampton var laget som ”köptes sönder” förra sommaren så anar jag att Crystal Palace kan ligga i farozonen denna sommar.

Peter Hyllman

Middlesbrough har jobbat för den här dagen i sex år, som nu ska sammanfattas i en match

Det kan ibland framstå som om det inte går att skriva om playoff-finalen i The Championship utan att göra någon mer eller mindre tydlig koppling till dess ekonomiska värde. På sätt och vis förminskar det matchen och något säger mig att om jag går i den fällan så kommer Kamrat Linhem komma jagandes efter mig med en makrill i ena handen och ett paket Göteborgschex i den andra.

Det finns ett mycket enkelt sätt att beskriva matchen mellan Middlesbrough och Norwich. Defensiv mot offensiv. Inget lag har släppt in färre mål än Middlesbroughs 37 mål under säsongen. Bara uppflyttade Bournemouth och Watford har gjort fler mål än Norwichs 88 mål i ligan.

The Championships bästa defensiv mot The Championships bästa offensiv, vid sidan av de uppflyttade lagen, således. Med andra ord den perfekta playoff-finalen.

Riktigt så okomplicerad är dock inte bilden. Norwich har släppt in många mål under säsongen men inledde också säsongen svagt. Norwichs meteoriska kliv uppåt i tabellen sammanfaller med Alex Neils tillträde i januari, och en förbättrad defensiv där inte minst Sebastien Bassong hittade tillbaka till sin gamla form. Tillsammans med Russell Martin bildar han ett mittbackspar som höll nollan i åtta av Norwichs sista 20 matcher.

Men offensiven är fortfarande Norwichs stora styrka. De tre anfallarna Gary Hooper, Lewis Grabban och Cameron Jerome har gjort mer än 40 mål tillsammans, och även mittfältet bidrar med mål genom Bradley Johnson, Wes Hoolahan och Nathan Redmond.

När det pratas om Middlesbroughs starka defensiv så vill många gör kopplingen till Aitor Karankas tid i Real Madrid som en av José Mourinhos assistenter. Men det är heller inte det enda som Karanka har tagit med sig från Mourinho till Middlesbrough. Där finns samma lagkänsla och självförtroende som Mourinho brukar vara så bra på att ge till sina lag.

Middlesbrough är dock lika lite bara defensiv som Chelsea. På mittfältet finns Grant Leadbitter, en av de mer kreativa mittfältarna i The Championship med elva gjorda mål och nio assists. Framåt finns Patrick Bamford, lånet från Chelsea som utsågs till årets spelare i The Championship.

”Tar vi ledningen med 1-0 så vinner vi!” påstod José Mourinho tidigare under säsongen och Aitor Karanka skulle kunna hävda något liknande. Det gäller också mot Norwich som hittills under säsongen inte har gjort ett enda mål på Middlesbrough (0-4 respektive 0-1). Matchbilden kommer tveklöst präglas av vilket lag som får första målet.

De båda lagens mentalitet speglas också i deras taktiska uppställningar. Ett rätt konservativt 4-4-1-1 är Middlesbroughs genomgående melodi under säsongen samtidigt som Norwich har varierat mellan mer offensivt inriktade lösningar med två anfallare, oftast 4-4-2 eller 4-1-3-2. Båda lagen vill hålla i bollen men Norwich är mer benägna till snabba omställningar genom Redmond, Grabban och Martin Olsson.

Det är de unga managernas år i The Championship. Eddie Howe är 37 år gammal och hans Bournemouth vann serien. Alex Neil är bara 33 år gammal och ska nu leda Norwich i en playoff-final. Om Norwich vinner så blir Neil den yngste managern som någonsin haft ansvaret för ett Premier League-lag. Så sent som förra säsongen var han spelande tränare i Hamilton i den skotska andradivisionen.

Det har gått snabbt framåt både för Alex Neil och för Norwich. Så sent som i januari låg laget tia innan klättringen med Neil inleddes. Några motgångar att tala om har Neil och Norwich hittills inte haft vilket kunde tyda på att de är laget som går in med momentum och störst självförtroende till en så här viktig och avgörande match.

Middlesbroughs situation är lite lurigare. De har länge legat i toppen av ligan och var långt in på säsongen en av favoriterna till automatisk uppflyttning. Den möjligheten försvann dock i slutet av säsongen. Att behöva spela ett playoff får ses som en missräkning för dem.

Samtidigt är Middlesbrough kanske det lag i hela The Championship, inräknat Watford och Bournemouth, som är bäst förberett för att ta klivet upp i Premier League. Laget är taktiskt oerhört väldrillat, inte minst defensivt, och man har i Aitor Karanka en erfaren manager. I klubbens akademi finns många spelare som knackar på dörren till a-laget, där såväl Middlesbroughs U18-lag och U21-lag vann sina respektive serier under säsongen.

Det har skapat lugn, trygghet, harmoni och självförtroende både i laget och i klubben som helhet. Det har inte minst visat sig i den här säsongens cupspel där de överraskande både besegrat Man City och tagit pressat Liverpool till straffar på Anfield. De har en vana från de stora matcherna och har visat att de kan hävda sig där.

Norwich å sin sida riskerar att fortfarande leva på ångorna från sin nyss avslutade Premier League-sejour. Sex år efter att Middlesbrough själva åkte ur Premier League så lever inte klubben på några ångor. Middlesbrough har tvingats riva ner, rensa ut och bygga upp igen. Det är inte en klubb som hänger sig kvar i fingertopparna utan en klubb som knackar på dörren och vill in.

Det har varit några tunga säsonger för de stora klubbarna i nordöstra England, Newcastle och Sunderland har varit mer orsak till sorg än glädje. Den här säsongen har det istället varit Middlesbrough som har varit den stora ljuspunkten i nordost.

Det betyder inte att sagan nödvändigtvis får ett lyckligt slut. Playoff-finalerna skiljer sig från sagans värld på ett mycket brutalt sätt. The good guys doesn’t always win. Där finns alltid en vinnare, men också alltid en förlorare.

Peter Hyllman

Hörnan #38: Mer lättnad än glädje för Newcastle

Veckans lag

:::

Bubblare:

Tim Krul, Newcastle
Scott Dann, Crystal Palace
Marc Albrighton, Leicester
Charlie Adam, Stoke
James Milner, Man City
Jamie Vardy, Leicester
Loic Remy, Chelsea

:::

VECKANS VINNARE:

Newcastle. Det slutade lyckligt till sist, om man håller sig till fotbollsmatchen. Mindre lyckligt om man ser till läktarsången efter match där Newcastles fans uppmanade Mike Ashley att ”you fat cockney bastard, get out of our club!” I tio raka matcher hade Newcastle misslyckats med att vinna och det såg länge segt ut idag också. Den store hjälten blev Jonas Gutierrez, som kommit tillbaka efter en tids kamp med cancer, som passar till Newcastles första mål och själv gör det andra och avgörande.

Arsenal. Spelet, målen och resultaten har hackat i de senaste omgångarna för Arsenal men idag var det aldrig något snack. Att ta med sig en storvinst i sista omgången till FA-cupfinalen mot Aston Villa om en knapp vecka var precis vad laget behövde. Starka prestationer av Theo Walcott och Jack Wilshere ger även Arsene Wenger mer alternativ att fundera på inför lördagen.

Stoke. Vi får gå tillbaka till tidigt 1960-tal för att hitta något lag som så totalt har gjort mos av Liverpool. Det var en säsongsavslutning som var lika präktig som oväntad men ett passande avslut på hemmaplan för Stoke och för Mark Hughes som i skymundan har gjort en riktigt stark säsong. Slut på säsongen nu och Stoke kan börja ladda om för nästa säsong.

:::

VECKANS CLIFF BARNES:

Liverpool. Ingen förlust är rolig men på vissa förluster blir man förbannad. Det meddelades i veckan att Brendan Rodgers på måndag ska sitta ned inför en utvärderingskommitté för att värdera vad som varit bra och dåligt med den här säsongen; i sig en inte helt upplyftande idé. Att behöva göra något sådant en dag efter att spelarna så fullständigt vikt ned sig framstår snarare som något förnedrande. Istället för femma slutar Liverpool sexa. Avsaknaden av stolthet och vilja att vinna är något som borde oroa både Brendan Rodgers och Liverpools klubbledning.

:::

Tankar och slutsatser:

Hull behövde vinna mot Man Utd för att alls ha chansen att hålla sig kvar och de hade allt. De hade spelet, de hade målchanserna, de hade till slut fler spelare på planen. Men de gjorde inte mål.

En blandning av otur och oskicklighet gör att Hull åker ur Premier League. Jag förmodar att de kan finna viss tröst i att Newcastle trots allt vann, så det hade förmodligen ändå inte spelat någon roll om de vunnit.

Aston Villa har förlorat sina två sista ligamatcher. Det kan inte ha varit den uppladdning de hoppats på inför FA-cupfinalen.

Leicester fick fira storstilat hemma på King Power Stadium med en storseger med 5-1 mot QPR. Fantastiskt kul för dem att få fira fortsatt spel i Premier League inför lyriska hemmafans.

Många spelare gjorde idag sina sista matcher i England. Steven Gerrard, Didier Drogba och Frank Lampard bland dem. Drogba bars ut i mänsklig bärstol under bisarra former och Lampard gjorde mål för Man City under betydligt mindre bisarra former.

Tottenham femma!

:::

För övrigt:

Det tog West Ham rätt exakt en minut efter slutsignalen mot Newcastle att via hemsida och twitter meddela att klubben inte förlänger med Sam Allardyce. Någon satt alltså och väntade med fingret på avtryckarknappen.

Stor fördel att få avsluta på hemmaplan i sista omgången, när två lag möts som inte har så värst mycket att spela för.

Sky intervjuade Mike Ashley inför matchen mot West Ham. Han påstod att han inte skulle sälja klubben innan han vunnit någon titel, eller tagit sig till Champions League, med klubben. Upp till bevis!

16:00 imorgon måndag – Middlesbrough v Norwich i playoff i The Championship.

Peter Hyllman

Gamla spöken och Swindons taktik kan fälla Preston i League Ones playoff

Det kan verka som en match och en final med en på förhand given favorit, med tanke på att Preston var snubblande nära att automatiskt uppflyttas till The Championship samtidigt som de slutade hela tio poäng före Swindon i den slutliga tabellen.

Men det kan vara ett bedrägligt intryck. Preston har, trots tidigare favoritskap, haft väldigt svårt att lyckas i playoff, i sådan utsträckning att det har blivit till en del av berättelsen om klubben. Lagets kollaps under slutet av säsongen, som ledde till att de tappade andraplatsen i sista omgången, lär knappast hjälpa med nerverna.

Swindon är samtidigt ett lag som genomgående under säsongen har presterat bättre mot de större och bättre klubbarna. Inget annat lag i playoff tog lika många poäng mot lagen på League Ones övre halva som Swindon, som däremot har haft det svårare mot på pappret lättare motstånd.

Swindons styrka under säsongen har varit deras offensiv, de har inga problem att göra mål. Försvaret är emellertid deras svaghet, de har släppt in flest mål av samtliga sex topplag i League One, och de har haft svårt att stänga matcher. Få matcher visar det bättre än den andra semifinalen mot Sheffield United, som slutar 5-5 sedan Swindon tagit ledningen med 3-0.

Kan Preston utnyttja detta faktum? De har goda förutsättningar. Joe Garner är med sina 25 mål under säsongen League Ones främsta målskytt. Men under playoff är det framför allt Jermain Beckford som klivit fram ur skuggan igen och lyft sig när matcherna har blivit allt viktigare.

Prestons stora styrka är dock att målen kan komma från alla håll. Vid sidan av Garner och Beckford så är även Daniel Johnson och Paul Gallagher framstående målskyttar under säsongen. Ett skakigt Swindonförsvar kommer med andra ord ha många problem att hålla reda på.

Anfall lär vara bästa försvar för Swindon. Där är Swindons främste målskytt Andy Williams det största hotet mot Prestons försvar, med 21 gjorda mål under säsongen. Den som styr och ställer från sin position på centralt mittfält i Swindon är emellertid Massimo Luongo, den australiensiske landslagsmannen.

Vilket lag som vinner matchen beror mycket på vilket lag som kommer lyckas kontrollera det centrala mittfältet. Kampen där står till största delen mellan Daniel Johnson och Massimo Luongo.

Det är ovanligt att hitta landslagsmän ända nere i en tredjedivision, också i England, men Swindon har faktiskt två av dem. Bredvid Luongo på centralt mittfält spelar nämligen Yaser Kasim från Irak. Båda dessa spelare var borta en månad under säsongen i samband med asiatiska mästerskapen, vilket var en stor anledning till att Swindon till sist tappade kontakten med MK Dons och Preston i toppstriden.

Taktiskt är de båda lagen förhållandevis olika. Preston och Simon Grayson föredrar att försöka kontrollera mitten av planen och har laborerat under säsongen med olika varianter av 4-3-3. Mark Cooper i Swindon utgår dock från en trebackslinje och väldigt offensiva wingbackar vilket ger ett 3-5-2-system med ett brett spel över hela planen.

Nathan Byrne på den högre wingbackpositionen har fått en väldigt viktig roll i detta spelsystem och han visade sig också vara en väldigt avgörande spelare i de båda semifinalerna mot Sheffield United. Han har varit bra hela säsongen och utsågs till Årets lag i League One.

Preston framstår som laget med den främsta individuella kvaliteten och erfarenheten, både på planen och vid sidan av planen. Swindon framstår å andra sidan som laget med den mest tydliga och konsekventa kolllektiva spelidén.

Swindons försvar måste dock göra sin kanske bästa match för säsongen om de ska ha en chans att vinna mot Preston och ta klivet upp i League One. För Preston handlar det om att glömma gamla spöken.

Peter Hyllman

Hull har gått från himmel till helvete på ett år

Det är sista dagen av Premier League den här säsongen för oss alla. För Hull City kan det emellertid vara sista gången de över huvud taget spelar i Premier League, något de bara har gjort i fyra år av sin 111 år långa klubbhistoria. De lyckades ta sig tillbaka till Premier League efter att ha åkt ur första gången, men det är en uppgift som skulle bli väldigt svår att upprepa.

Förutsättningarna är förhållandevis enkla. Hull måste helt enkelt vinna mot Man Utd hemma på KC Stadium. Samtidigt får inte Newcastle vinna hemma mot West Ham. Om dessa två grundläggande omständigheter inträffar så håller sig Hull kvar i Premier League, samtidigt som Newcastle får göra den besvärande resan ned i The Championship.

Det är en situation som i mångt och mycket påminner om Hulls första säsong i Premier League. Då som nu mötte man Man Utd på hemmaplan i sista omgången av ligan. Då som nu stod det inför sista omgången mellan just Hull och Newcastle om vilka som skulle åka ur. En viktig skillnad var emellertid att Hull inte behövde vinna den gången, vilket var tur givet att de förlorade den matchen.

Det är något som naturligtvis bådar mindre gott den här gången. Det är inte ett läge som blir mer muntert av att Steve Bruce hittills aldrig under sina 17 matcher mot Man Utd med olika klubbar har lyckats vinna en enda match mot sin gamla klubb. Men ska det ske någon gång ska det ske idag, med Hull som har allt att spela för och Man Utd som har ingenting att spela för.

Samtidigt är det inte mycket som talar för att Hulls säsong ska få ett så lyckligt slut, allra helst inte som säsongen har gått stadigt utför för Hull. Resultaten har inte gått Hulls väg ens när de har spelat förhållandevis bra och där andra lag har haft tur i de rätta lägena så har Hull snarare haft otur i fel lägen. Det har gått fel även utanför planen, inte minst med avseende på Jake Livermores avstängning för kokainbruk.

För ganska precis ett år sedan såg det helt annorlunda ut. Hull hade säkrat nytt kontrakt i Premier League och hade tagit sig till FA-cupfinal på Wembley. En av de största dagarna i klubbens historia, en dag som onekligen också började väldigt bra även om den till sist slutade mindre bra för dem. Då spelade Hull cupfinal för ära, nu spelar Hull en helt avgörande match för sin överlevnad i Premier League.

Hulls andra period i Premier League har på många sätt sett bättre ut än deras första. Steve Bruce tog över laget sommaren 2012 och lyckades redan under sin första säsong ta klubben tillbaka till Premier League. Det var aldrig riktigt lika mycket från ingenstans som när Phil Brown lyckades första gången och Hull såg den här gången ut att vara betydligt mer bekväma i sina kläder.

Ändå befinner Hull sig i detta läge som känns lika besvärligt som onödigt. Det är lite talande för Hulls hela tillvaro under dessa år och ända sedan Assem Allam köpte klubben för fem år sedan. Det borde ha varit positiva höjdarår för Hull men det har istället blivit fem år kantade av bråk, konflikt och kontrovers trots framgångar i såväl liga som cupspel.

Det är den klassiska storyn om fisken ur vattnet. Assem Allam är en av dessa ägare som lockades av idén att äga en engelsk fotbollsklubb i världens rikaste och mest profilstarka liga. Men Hull är i första hand en liten och lokal fotbollsklubb, inte någon fotbollsklubb med ett globalt varumärke.

Detta har varit fröet till många konflikter. En tidig men fortfarande sårig varböld var Allams försök att byta namn på klubben från det klassiska Hull City AFC till kort och gott Hull Tigers, utifrån en synnerligen flummig idé att det skulle göra klubben lättare att marknadsföra i Asien. Ett argument som knappast hade imponerat på invånarna och supportrarna i Hull ens om det hade hållt vatten.

Denna lokala tondövhet har Allam med familj tagit med sig in i relationen med de lokala myndigheterna i Kingston upon Hull. Ägarfamiljen har legat i ständigt bråk med kommunfullmäktige, inte minst om villkoren för arenan KC Stadium men nu senast efter att man slängt ut mängder av ideell idrottsverksamhet från den intilliggande arenan Airco Arena för att använda den till sin akademiverksamhet.

Vad som borde ha varit en tid av glädje och förbrödring har alltså snarare varit en tid av ilska och förbittring. Att Hull befinner sig där de nu befinner sig, ett år efter klubbens största framgång, känns om inte annat just därför som en alltför naturlig utveckling.

Det finns säkert de bland Hulls supportrar som ser en nedflyttning till The Championship som ett sätt att förändra ägarskapet i förhoppningen att Allam tappar intresset om klubben inte längre spelar i Premier League. Pratet om att marknadsföra klubben i Asien borde rimligtvis avta något vilket borde lägga namnfrågan på is.

Men det är ett riskabelt resonemang. Att Hull åker ur Premier League behöver inte få Allam att tappa intresset utan kan tvärtom uppmuntra ägarna att ge sig ut på en mer eller mindre dumdristig jakt att ta klubben direkt tillbaka till Premier League. Även om Allam skulle se sig om efter nya köpare så skulle även det bli en lång och slitsam process som skulle vara ett väldigt störande moment i klubbens planering. I botten skvalpar även fortfarande den rostiga relationen mellan klubbägare och stadsledning.

Osäkerheten runt Hulls framtid är i första hand vad som gör att det här riskerar bli Hulls sista match i Premier League någonsin, om de åker ur Premier League idag. Det är alltså väldigt mycket som står på spel för Hull idag mot Man Utd, en match de måste vinna och, även om jämförelsen är trött och sliten, en match minst lika viktig som förra årets cupfinal.

Med den stora skillnaden att Hull förra året hade ödet helt i egna händer. Det hjälpte inte den gången. I år styr de inte helt över sitt eget öde, utan måste både göra sitt jobb och hoppas på hjälp från annat lag. Hull kan bara hoppas att deras otur hinner vända innan säsongen är över.

Peter Hyllman

Fem engelska klubbar med Euro Vision

Champions League-platserna är redan fördelade. Men vad avser platserna till Europa League är det fortfarande öppet i Premier League inför den sista omgången för säsongen.

Liverpool, Tottenham och Southampton är de klubbar som aktivt spelar om dessa platser imorgon. West Ham är redan, i praktiken, klara för Europa League via fair play-tabellen. Jokrar i sammanhanget är Aston Villa som nästa helg spelar FA-cupfinal.

Europa League-tabellen:
5) Liverpool – 62p, +9
6) Tottenham – 61p, +4
7) Southampton – 60p, +23

De tre lagen spelar om två garanterade platser till Europa League. Det lag som slutar sjua måste vänta en vecka och hoppas att Arsenal vinner FA-cupen för att även de ska få chansen i Europa League.

Även de båda lagen som slutar femma och sexa kommer hoppas på en Arsenalseger, då det skulle innebära en kvalrunda mindre för respektive lag. Femman går direkt till gruppspelet, och sexan direkt till playoff.

Skulle Aston Villa vinna FA-cupen så är de automatiskt kvalificerade till Europa Leagues gruppspel.

Liverpool går in med ett försprång till sista omgången men kan alltså missa europeiskt cupspel om de inte vinner borta mot Stoke. Det låter kanske inte så illa men Liverpool behöver rutinen och skyltfönstret det innebär att kombinera ligaspel och europeiskt cupspel.

Tottenham avslutar med en tuff bortamatch mot Everton. Europa League har drabbat Tottenhams ligaform negativt under flera säsonger och deras entusiasm för turneringen är inte överdrivet hög. Ändå måste de lära sig att balansera ligan och europeiskt cupspel.

Southampton är den klubb som kanske helst av alla vill ta sig ut i Europa League, för dem vore det mer ett äventyr än ett besvär, men de har samtidigt den jobbigaste matchen borta mot Man City. Southampton kan dock avsluta starkt mot ett Man City utan något att spela för.

Merparten engelska klubbar betraktar Europa League med skepsis men där finns ändå fördelar med att ta sig till Europa League också för klubbar som i huvudsak betraktar turneringen som ett oönskat tröstpris – rutin och erfarenhet från europeiskt cupspel, samt ett argument i samband med spelarköp under sommaren.

Det sista är inte minst aktuellt för Southampton, och för all del också West Ham och Aston Villa. För dem erbjuder Europa League också en ny utmaning, en möjlighet till ett europeiskt äventyr.

Europa League har blivit en bekväm syndabock för sviktande prestationer i ligaspelet. Det har säkert sin betydelse, men i samtliga fall går det också att hitta andra avgörande faktorer. Lag som dessutom siktar på Champions League-spel måste rimligtvis lära sig att spela både i England och i Europa.

Vilken plats man slutar på kommer dock ha betydelse. Det handlar om att slippa tidiga kvalomgångar innan eller i början av säsongen. Det lag som slutar femma kommer alltså gå direkt till gruppspelet eller playoff, beroende på hur det går för Aston Villa.

Laget som slutar sexa kommer på motsvarande sätt att få börja antingen i playoff eller i den tredje kvalomgången. Det lag som slutar sjua deltar bara om Aston Villa förlorar FA-cupfinalen, och de börjar då garanterat i den tredje kvalomgången.

För West Ham råder dock inga oklarheter. Genom sin fair play-plats kommer de gå in i Europa League redan i den första kvalomgången, vilken inleds redan den 2 juli. Närmast att betrakta som foul play.

Min gissning är att Liverpool spelar oavgjort mot Stoke, Tottenham förlorar mot Everton och Southampton vinner mot Man City. Det skulle betyda att Southampton slutar femma, Liverpool sexa och Tottenham sjua.

Vilka håller i så fall Tottenham på i FA-cupfinalen?

[youtubeplay id=”Y_mTNpyvRwc” size=”medium”]

Peter Hyllman

Olika kravbilder på Wycombe och Southend kan avgöra League Twos playoff

Ett playoff kan på samma gång vara både den mest spännande och grymmaste formen av ligaspel. Ett slags cupspel inbakat i ligaspelet. En hel säsongs strävanden, 46 långa ligamatcher, sammanfattade i en enda match, framgång eller misslyckande balanserandes på en väldigt slak lina.

Det är en särskild form av psykologi att gå ut på Wembley och spela en playoff-final. Vad som för vissa framstår som en chans till allt att vinna blir för andra en förlamande prestationsångest.

Wycombes Gareth Ainsworth och Southends Phil Brown har valt helt olika metoder att försöka hantera denna psykologi när deras båda lag idag möts på Wembley i League Twos playoff-final. Ainsworth sa redan inför semifinalen att oavsett hur det gick för dem i playoff så kunde Wycombe fira en bra säsong och se fram mot framtiden. Efter att Southend efter förlängning besegrat Stevenage menade Phil Brown å andra sidan att Southend inte hade något att fira innan de vunnit finalen på Wembley.

Utgångspunkten spelar säkert viss roll. För ett år sedan höll sig Wycombe med nöd och näppe kvar i League Two och The Football League och undvek nedflyttning med målskillnad. Southend förlorade i playoff förra säsongen och missade automatisk uppflyttning i sista omgången den här säsongen.

Gareth Ainsworths psykologi inför matchen går ut på att Wycombe i själva verket har allt att vinna och inget att förlora. Phil Browns psykologi kan lättast beskrivas som att framställa allt annat än en vinst som ett helt oacceptabelt scenario. Båda sätten kan fungera.

Ainsworth är en klubbikon i Wycombe. Han kom till klubben som spelare 2010 och spelade över 100 matcher för klubben och utsågs tidigt till lagkapten. I slutet av 2012 avslutande han sin spelarkarriär och tog över som manager sedan Gary Waddock fått sparken. Tillsammans med Andrew Howard, Wycombes styrelseordförande, har han påbörjat ett långsiktigt arbete att få klubben på fast mark igen.

Wycombe med Ainsworth som manager spelar ett spel som passade Ainsworth också som spelare, ett rätt grundläggande 4-4-2 med snabba yttrar som håller linjen och som matar framför allt målfarlige Paul Hayes med inlägg och passningar. Ett lågt liggande centralt mittfält ger ytterbackarna möjlighet att följa med framåt.

Det är en offensiv taktik som visat sig framgångsrik. Wycombe har varit ett av de mest målfarliga lagen i League Two under säsongen och en anledning till det är att det är många i laget som bidrar med mål. Sex av lagets spelare har gjort mer än fem mål under säsongen. Paul Hayes med sina tolv mål under säsongen har varit en viktig spelare, men även den unge mittfältaren Fred Onyedinma som gjort åtta mål under säsongen, har visat sig mycket betydelsefull.

Phil Brown har inte samma koppling till Southend som Ainsworth har till Wycombe, men är å andra sidan den ende managern i League Two med rutin från Premier League, och han har även erfarenhet av ett framgångsrikt playoff-spel.

Southend har normalt sett spelat en klassisk 4-4-2-uppställning under säsongen även om Phil Brown har visat sig kapabel att experimentera också med andra uppställningar. Southend har dock en mer defensiv balans i sitt lag och är bland de lag som släppt in lägst antal mål, samtidigt som de också har gjort minst mål av samtliga lag som gick till playoff eller blev uppflyttade.

Det var framför allt sedan Phil Brown värvat tillbaka mittbacken Adam Barrett till Southend i slutet av januari, för dennes andra period i klubben, som laget blev riktigt täta defensivt. Mot slutet av säsongen höll Southend nollan i sju raka matcher vilket propellerade dem uppåt i tabellen. Sviten bröts i sista omgången, en match de förlorade och därmed gick miste om automatisk uppflyttning.

Där Wycombe baserar sitt spel mer på fart så är bollinnehav mer Southends melodi. Phil Brown har komponerat ett bollsäkert mittfält centrerat runt unga och lovande mittfältare som Jack Payne och David Worrall. Längst fram härjar dock den tunga centertanken Barry Corr, som med sina 14 mål är lagets främste målskytt.

Både Wycombe och Southend lät Bury sno den tredje uppflyttningsplatsen framför näsan på dem. Wycombe genom att bara vinna tre av sina sex sista matcher, Southend genom att förlora sin sista match. Det skulle tala för att både Wycombe och Southend kommer spela rätt avvaktande i finalen, vilket är en matchbild som borde passa Southend bäst.

Om inte Gareth Ainsworths psykologi visar sig fungera, och Wycombe förmår spela utan press och med tanken att de har allt att vinna. Då vinner det lag som har minst att förlora. Och följer med Burton, Shrewsbury och Bury upp i League One.

Peter Hyllman

Jürgen Klopp kan vara Arsene Wengers bästa möjlighet att ersätta sig själv

Min teori, som jag nu upprepat fler gånger än vad som är att betrakta som helt hälsosamt, var att Bayern München skulle ta tillfället i akt och anställa Jürgen Klopp nu när han är tillgänglig, och på så vis släppa iväg Pep Guardiola till Man City. Det kan fortfarande hända ska sägas, men det framstår som alltmer osannolikt att det sker i år. Bayern München och Pep Guardiola ser ut att hålla fast vid varandra ett tag till likt ett tvåbarnspar ihärdar med sitt förhållande innan den oundvikliga skilsmässan.

Ett rykte som under veckan hann gå hela den mediala skamgången från obekräftat rykte via bekräftad skrällnyhet till dementerat rykte var att Jürgen Klopp skulle vara på väg att skriva på för Fenerbahce. Den turkiska ligan var kanske inte riktigt vad man hade förväntat sig av en manager med Klopps status, men hade möjligen kunnat ses som en medveten övergångslösning fram till nästa år då Bayern München öppnar upp sig som Klopps egentliga alternativ för framtiden.

Kanske säger det också något om Jürgen Klopps faktiska status på arbetsmarknaden, att hur uppskattad han ändå var i Dortmund så verkar flera stora europeiska klubbar vara tveksamma. Ändå borde man fråga sig om en och annan klubb ändå inte borde försöka dra nytta av Bayern Münchens velande och försöka knyta Klopp till sig.

Den tyska fotbollstidningen Kicker gick nyligen ut med ryktet att Arsenal skulle vara intresserade på riktigt av att anställa Jürgen Klopp. Kicker är förhållandevis trovärdiga så det är inte vilken struntkälla som helst. Det är samtidigt något som låter osannolikt till största delen för att i Arsenal finns Arsene Wenger och det är inte en manager man ger sparken eller byter ut. Wenger har samma status i Arsenal som Alex Ferguson hade i Man Utd, han sätter själv villkoren för sin avgång.

Det är i efterhand uppenbart, delvis för att han sagt det själv, att Alex Ferguson bestämde sig för att avgå efter att han vunnit ännu en ligatitel. Han ville sluta på topp. Det var ett ”villkor” som också var realistiskt för honom att ställa. Det finns många som menar att Arsene Wenger borde resonera precis likadant, att han väljer att avgå när Arsenal än en gång vinner ligan. Men har han realistiskt sett samma förutsättningar att ställa ett sådant villkor, ens för sig själv?

Konkurrensen är stenhård i Premier League och det finns ett antal klubbar som är beredda att spendera väsentligt mycket mer pengar än Arsenal för att vinna ligan. Det är inte en omöjlighet för Arsenal att vinna ligan inom en för Wenger överskådlig framtid, men Arsenal och Wenger kan inte likt Man Utd och Ferguson för några år sedan betrakta sig som favoriter att vinna ligan. Det vore alltså ett högst osäkert villkor.

Arsene Wengers eftermäle i Arsenal är enormt. Det är under hans ledarskap som Arsenal har förvandlats till en engelsk och europeisk storklubb, på gränsen eller till och med över gränsen till en superklubb. Hans managerinsats är en av Premier League-erans och engelsk fotbolls mest enastående. Arsenal kommer inom kort stå inför samma besvärliga frågeställning som Man Utd gjorde med Alex Ferguson.

Hur ersätter man det som inte går att ersätta?

Man Utd haltar och hostar två år senare fortfarande i sina försök att besvara den frågan på ett bra sätt. Kanske har Arsenal börjat komma underfund med att ett alternativt svar är att helt enkelt inte ersätta Arsene Wenger, utan snarare förändra och omplacera hans roll i klubben och komplettera honom med en ny kraft. Kort sagt att dela upp ett uppdrag på två.

Idéns hörnsten vore att flytta Arsene Wenger uppåt i klubben till en så kallad sportchefsroll med ansvar för klubbens fotbollsmässiga utveckling. Något som borde passa hans kynne och syn på hur en klubb bör vara organiserad och uppbyggd. Arsene Wenger är precis som Alex Ferguson mer av en klubbstrateg än en stor matchtaktiker, och på en sådan position skulle hans styrkor fortfarande komma till användning.

En sådan lösning skulle öppna upp för att anställa en head coach, eller tränare för att använda ett inte helt ändamålsenligt svenskt ord. Denna del av uppdraget har aldrig varit Wengers styrka men det är å andra sidan ett område där Jürgen Klopp har varit briljant. Han kan sin man-management, han har lätt för att vinna spelarnas förtroenden, han har en taktisk idé som han vill genomföra.

Det beror självklart på vad Jürgen Klopp själv vill. Hur seriöst och konkret är intresset från Bayern München, i år eller nästa år, och hur ser Klopp själv på det jobbet? Det är heller inte helt säkert att Klopp skulle se som en helt bra idé att ta över som huvudtränare i en klubb med sin företrädare inte bara som en skugga utan som en beslutsfattare och auktoritetsfigur i överordnad ställning; inte minst en så företrädare så framträdande som Arsene Wenger.

Samtidigt så är det inte någon helt ovanlig arbetsmodell i Tyskland med gamla spelare och ledare som vandrar uppåt och finns kvar i klubbhierarkin, så det är inte säkert att det skulle störa Klopp på samma sätt som kanske en mer brittiskt präglad manager. Wenger och Klopp skulle kanske tvärtom se det som stimulerande att låta sina delvis olikartade fotbollsfilosofier stötas och blötas med varandra i konstruktiv dialog.

Men det beror självklart också på vad Arsene Wenger själv vill. Är han beredd att avsäga sig huvudansvaret för laget i syfte för att på så vis säkra en mer långsiktig klubbstruktur och lagledning, som teoretiskt kan vara en mildare övergång än enbart hans direkta avgång, eller vill han behålla ansvaret för laget under ännu en tid?

Klarar Arsene Wenger av att ersätta sig själv? Jürgen Klopp kan vara hans bästa möjlighet att göra det, men i så fall måste Arsenal och Arsene Wenger agera snabbt och bestämt.

Peter Hyllman

Att sälja Raheem Sterling vore att sälja Liverpools idé om framtiden

Kontraktssagan runt Raheem Sterling mullrar vidare likt ett särskilt segt åskoväder. De samtal som skulle äga rum under fredagen mellan Liverpool och Sterling och dennes agent Aidy Ward ställdes in sedan Ward replikerat ilsket och inte alltför diplomatiskt mot Liverpools och Jamie Carraghers senaste uttalanden.

Det har skrivits spaltmil om hur hela den här dispyten mellan Liverpool och Raheem Sterling har utvecklats. De flesta kan vara överens om att Liverpool borde ha erbjudit Raheem Sterling en kontraktsförlängning redan för ett år eller ett och ett halvt år sedan. Och om att både klubb och spelare sedan dess har gjort sig skyldiga till blunders i en förhandling som mot allt förnuft har drivits genom media.

Lägger man allt detta åt sidan, där det hör hemma, och bara fokuserar på den för Liverpool enda relevanta frågeställningen – bör Liverpool behålla eller göra sig av med Raheem Sterling? – så verkar det emellertid cirkulera en mängd olika och skilda uppfattningar.

Den mest frekvent framförda uppfattningen bland fans och chefsideologer i media verkar vara att Liverpool på ren princip bör säga åt Raheem Sterling att dra åt helvete, sälja honom för £50m och använda dessa pengar till att värva fler och bättre spelare. Alternativt låta honom sitta ut sitt kontrakt i frysboxen. Det är en uppfattning formulerad i affekt kan tyckas, inte helt rationell och inte minst behäftad med ett flertal missförstånd.

Att låta en spelare sitta av sitt kontrakt är för det första en kostnad helt utan någon nytta, inget särskilt klokt beslut med andra ord. För det andra är den tänkta köpesumman om £50m ren fan fiction, det är inte det marknadspris som Sterling kommer betinga. Till sist finns inget som säger att Liverpool och FSG kommer förändra sin transferpolicy och värva dyrt för alla pengar bara därför, en krona in betyder inte en krona ut.

Min uppfattning är att Liverpool måste kämpa med allt vad de har för att behålla Raheem Sterling, och att det i själva verket vore betydligt mycket värre för Liverpool att förlora Raheem Sterling än vad det var att sälja Luis Suarez eller är att säga adjö till Steven Gerrard.

Att jag tycker det har inte med Raheem Sterlings nuvarande kvaliteter som spelare att göra. Sett enbart som spelare så kommer Liverpool naturligtvis kunna ersätta honom så som han är idag. Men jag ser istället till den spelare Raheem Sterling kan bli och framför allt vad Sterling symboliserar för en klubb som Liverpool – en framtid.

När Steven Gerrard tackar adjö, åtminstone för nu, till Liverpool så tackar Liverpool i sin tur av en del av sin dåtid. Att förlora den erfarenhet, auktoritet och klubbkänsla som Gerrard besitter har sitt pris, men behöver inte bara vara av ondo. Utan Gerrards närvaro ges Brendan Rodgers en annan auktoritet, och andra möjligheter att förnya laget och låta nya ledare växa fram. Vilket gör att jag betvivlar att Rodgers är så intresserad att ta tillbaka Gerrard på lån under kommande säsonger.

Att Luis Suarez lämnade Liverpool för Barcelona var tveklöst något som stod Liverpool dyrt i nutid. Med Suarez i laget utmanade Liverpool om ligatiteln, utan Suarez i laget missade Liverpool Champions League. Hans betydelse för Liverpools tabellplacering vägde tyngre än Liverpools vara eller inte vara i det europeiska cupspelet. Men att förlora Suarez till en klubb som Barcelona är ändå en naturlig utveckling när det handlar om en spelare i absolut högsta världsklass som därtill inte är en brittisk spelare.

Om Raheem Sterling lämnar Liverpool i jakt på bättre jaktmarker för sin karriär och sin ambition så är det inte på samma sätt något naturligt. Då sätter Liverpool sin framtid i pant. Liverpool vill vara en av Englands och Europas allra främsta fotbollsklubbar, då måste Liverpool vara en klubb där världens främsta talanger känner att de har möjlighet att utvecklas till världsstjärnor. Om en spelare som Sterling lämnar Liverpool tidigare än så, och på det sätt han nu lämnar, så berättar det för världen att Liverpool inte längre är en sådan klubb.

Dåtid, nutid och framtid – en klubb som Liverpool måste kunna gå vidare från vad som har varit, och kan ha råd och till och med nytta av att byta ut det som är, men en klubb med engelska och europeiska ambitioner kan aldrig pantsätta sin framtid.

Därför måste Liverpool stå på sig i den här kontraktssagan. Aidy Ward, Raheem Sterlings agent, kommer säkert låta läcka att varenda klubb i den kända världen vill köpa Sterling. Ingen klubb utanför England lär dock ha något reellt intresse och Liverpools mardröm vore att behöva sälja Sterling till en av sina engelska konkurrenter, givet ovanstående resonemang.

Det betyder alltså att hålla förhandlingarna öppna, men utanför media, och vara villiga att erbjuda ett riktigt bra kontrakt. Men också tydligt markera att man inte kommer att sälja Sterling i sommar och istället bygga ett lag med Sterling som en viktig spelare och investera vidare i spelartruppen. Markera Sterlings betydelse för laget och Liverpools framtidsprojekt, och chansen är god att Sterling skriver på ett nytt kontrakt under nästa säsong.

Det är inte kärnfysik. Liverpool kan poängtera att med sitt nuvarande kontrakt om £35,000 i veckan så är han underbetald med någonstans mellan £60-80,000 i veckan; vill han verkligen fortsätta vara det i en hel säsong till? Vore det i så fall inte klokare att skriva på ett nytt kontrakt runt £100-120,000 i veckan med klausulen att om Liverpool inte kvalificerar sig till Champions League inom ett-två år så har han rätt att bli såld då?!

Aidy Ward har öppet markerat att Sterling inte kommer att skriva på något nytt kontrakt med Liverpool, oavsett vad som erbjuds. Men det är han inte den första agent som någonsin påstått om sin spelare, vilket inte förhindrat dessa spelare att kort därefter ändå skriva på nytt kontrakt. Liverpool måste ha is i magen och lägga prestigen på is. Wards och Sterlings förhandlingsläge är inte riktigt så ensidigt bra som de vill få oss att tro.

Om Liverpool och FSG menar att detta är ett för högt pris att betala så bör de överväga vad det kommer att kosta Liverpool och dem själva att sälja iväg klubbens idé om en framtid.

Peter Hyllman

Fem nyheter som skulle göra Premier League bättre

The Guardian genom Tom Bryant publicerade i tisdags en alternativ Premier League-tabell inte baserad på klubbarnas skicklighet utan istället baserad på klubbarnas oduglighet. Det får kanske ses som svårfrånkomligt efter en säsong som så uppenbart har gått i medelmåttighetens tecken, där endast ett fåtal lag har presterat på en nivå som överträffar till och med lågt ställda förväntningar.

http://www.theguardian.com/football/blog/2015/may/19/premier-league-clubs-ineptitude-index?CMP=fb_gu

Klubbarna tilldelas här oduglighetspoäng för så uppenbart odugliga förseelser som att få gula kort för att ta av sig tröjan, göra inkast till motståndarlagets spelare, självmål, gula kort för domarprotester, tappa tvåmålsledningar, missade passningar på egen planhalva, misstag som leder till skott på mål eller mål i baken, avstängningar för förseelser på sociala media, att inte göra mål och så vidare.

Det är naturligtvis ett index eller en tabell som är gjord med glimten i ögat, även om jag kunde tycka det vore intressant att i alla fall betrakta resonemanget som ett slags yang till lönebudgetens yin när det kommer till att förklara ett lags tabellplacering. Mycket av ett lags prestation och placering över en säsong handlar  förmodligen om att undvika misstag och bibehålla en konsekvent hög prestation och koncentration.

Men där The Guardian med ett inte ringa mått skadeglädje vältrar sig i Premier League-lagens oduglighet så tänkte jag istället försöka titta framåt till nästa säsong. En Premier League-säsong är snart avslutad och vi kan därmed börja se fram mot nästa säsong. Det har varit en lång säsong som har haft sina spännande och positiva inslag men det går också att se fram att sådant händer som till nästa säsong gör Premier League ännu bättre och mer spännande.

Här är fem nyheter jag skulle se fram emot:

(5) Carlo Ancelotti till Man City. Egentligen borde man kanske tycka Pep Guardiola till Man City men det verkar alltmer som om det är något som kan bli aktuellt först efter nästa säsong. Det gör naturligtvis den som är manager i Man City under kommande säsong till något av en lame duck, men ska man nu ha en lame duck som manager under ett år så går det knappast att få en bättre sådan än Carlo Ancelotti. Man City behöver en nytändning och det har Ancelotti bättre möjligheter än Manuel Pellegrini att skapa.

(4) Retroaktiv domargranskning. En gammal käppahäst för mig sedan många år tillbaka, men jag har tröttnat på alla orimliga avstängningar och disciplinära beslut, och allt tjafs som kommer i samband med att FA ska försöka tillämpa sina trubbiga och fyrkantiga förhandsformulerade regler på vad som i grund och botten alltid är unika matchsituationer. Jag är också less på det misstroende mot domarna, en underskattad yrkeskategori, som detta system skapar. Jag vill se domarna få möjlighet att granska matchen i sin helhet i efterhand och få möjlighet att dela ut gula och röda kort i efterhand för förseelser de har missat eller feltolkat, och möjlighet att i efterhand ta bort gula och röda kort som de i efterhand anser felaktiga. Det skapar inte en perfekt värld, men det skapar en bättre värld.

(3) Rafa Benitez till West Ham. Det finns få personer inom den europeiska klubbfotbollen jag ser som mer osympatiska än Benitez, en manager med vissa förtjänster men vars taktiska begränsningar om och om igen avslöjas i Europas största klubbar. West Ham söker emellertid efter en manager som ska ta över efter Sam Allardyce och få saker tror jag skulle göra ett West Ham satsandes på framtiden, och mot ett europeiskt cupäventyr, till en besvärligare, tuffare och helt enkelt jävligare utmaning än att tvinga in laget i Benitez taktiska fotbollsmodell. West Ham är en klubb som kämpar sig uppåt ur underläge och få om någon manager gör kamp i underläge riktigt lika bra som en gnällig Benitez.

(2) Förstora målen. Många saker är som de alltid har varit inom fotbollen, men en hel del saker förändras också med tiden. Men inte målburarna. Deras mått om 2,44m x 7,33m har varit oförändrade sedan 1880-talet. Men samtidigt har den genomsnittliga längden på en människa ökat från 1,67m på 1880-talet till 1,77m idag. Relativt en målvakts storlek har alltså fotbollsmålen blivit 11% mindre. Den lätt insedda effekten är alltså att det är betydligt svårare att göra mål nu än vad det var förr. Om fotbollsmålen skulle förstoras proportionerligt sett till människans genomsnittslängd så skulle de bli 44cm längre och 15cm högre. Båda stolparna och ribban skulle således förflyttas utåt och uppåt med varsin bollängd. Uttryckt annorlunda, varje skott som vi har sett ta i ribban eller träffa stolpen hade blivit mål.

(1) En seriös Europa League-satsning. Jag börjar bli heligt trött på engelska klubbarnas styvmoderliga syn på Europa League. Nu senast var det Swanseas Ashley Williams som uttryckte lättnad över att slippa spela i Europa League nästa säsong, vilket känns som ett sjukdomssymptom när det kommer från en sådan spelare. Det handlar inte bara, även om också det är viktigt, om att rädda en Champions League-plats. Det handlar om att erfarenhet från europeiskt cupspel på den nivån är den på lång sikt bästa möjligheten för klubbar som Swansea, Everton, Newcastle, Southampton, West Ham, Tottenham med flera att utvecklas och verkligen kunna börja utmana de allra största och bästa klubbarna, och verkligen höja standarden i Premier League. Det finns problem med en sådan satsning, men det finns inga problem som inte går att lösa med bra planering.

Fredagshandsken är kastad, så det står er naturligtvis helt fritt fram att bidra med era idéer och förslag på vad ni tycker skulle göra Premier League ännu bättre.

Peter Hyllman

Massimo Cellinos ego skriver checkar som Leeds saknar täckning för

”Jag vill ta Leeds tillbaka till Premier League inom två år!” Massimo Cellino, Leeds kontroversiella ägare och president, vet i alla fall vad Leeds fans helst av allt vill höra och det är naturligtvis inget fel på målsättningen i sig. Leeds hör hemma i Premier League.

Problemet är bara att Cellino verkar mena det där rätt bokstavligt, att det är han själv som ska ta Leeds tillbaka till Premier League.

Saker ska göras på Cellinos eget sätt och det ska helst göras av han själv. Från det småttiga som att kontrollera att alla lampor är släckta vid arbetsdagens slut till stora och avgörande frågor som transferpolitik och laguttagning. Cellino bestämmer i allt vilket gör situationen problematisk för alla som vill arbeta med honom och under honom.

Cellinos problematiska relationer med managers och tränare är omvittnade och många. Under sina 22 år i Cagliari hann han med att sparka 35 managers, igår välkomnades Uwe Rösler som den femte managern, eller head coach, under Cellinos 15 månader i Leeds.

”I have made mistakes, a lot of mistakes because I make all the decisions” reflekterar Massimo Cellino, utan att samtidigt reflektera att hans största misstag kanske är att han faktiskt anser sig tvungen att fatta alla beslut.

Leeds supportrar har börjat tröttna på Cellinos egotripp och på en personlighet som kväver klubbens utveckling. Från hans skattestrul i Italien, det bisarra som hans clownerier i samband med intervjuer och presskonferenser, till det rent absurda i hans osakliga påhopp på klubbens supportrar och offentliga avrättningar av uppskattade klubbledare som Neil Redfearn.

http://www.mirror.co.uk/sport/football/news/leeds-sack-neil-redfearn-because-5709088

Massimo Cellino har egenmäktigt förfarat över Leeds hela transferpolicy där medelmåttiga italienska spelare som Marco Silvestri, Giuseppe Bellusci och Mirco Antenucci har köpts till klubben. Spelare som inte presterat något väsentligt på planen och därtill visat sig vara allt annat än positiva förebilder vid sidan av planen.

Många i och runt klubben vittnar också om hur Cellino utövar ett inflytande över själva laguttagningen. Det har gett de italienska spelarna mer speltid än vad deras prestationer förtjänat. Den head coach som varit av annan uppfattning har snart av Cellino betraktats som oduglig och icke önskvärd.

Om en head coach börjar få lite framgång så uppfattas han snabbt som ett hot av Massimo Cellino. Brian McDermott hade Leeds på femte plats i The Championship innan Cellino lade krokben för honom. Neil Redfearn hade en bra resultatsvit i samband med Cellinos avstängning från fotboll, med anledning av hans skattebrott i Italien, vilket gjorde att hans person växte sig för stor för Cellinos tycke och smak.

Det är förmodligen ingen tillfällighet att Leeds bästa resultat på fotbollsplanen har kommit när under de perioder när Cellino själv har haft en mer begränsad roll i klubben.

Varje fungerande klubb behöver en fungerande arbetsordning. En ordförandes uppgift är att, tillsammans med styrelsen, formulera klubbens mål, anskaffa och fördela resurser för att nå dessa mål och anställa de chefspositioner, VD och manager/head coach, som därefter är ansvariga för att uppnå och genomföra dessa mål.

Ordförandens absolut viktigaste uppgift består i att anställa de personer som därefter har ansvaret att genomföra arbetet. Ett facit om 36 managers på 22 år i Italien, och nu fem managers på 15 månader i England, skvallrar om att det är en uppgift som Cellino inte behärskar särskilt väl. Möjligen för att han lägger mer tid på sådant som inte är eller borde vara hans uppgifter.

Utan en fungerande organisation och arbetsordning kommer det inte hjälpa vilken manager eller head coach som än anställs. Uwe Rösler är helt säkert inte ”självmordsbenägen”, som han uttryckte det själv, han hyser säkert någon tro att det kommer gå bra. Men det gjorde garanterat också Brian McDermott, Dave Hockaday, Darko Milanic och Neil Redfearn.

En klubb som Leeds, med en ambition att ta sig upp och tillbaka till Premier League, måste ha en gemensam strategi. Inte flera olika strategier som krockar med varandra; en strategi som formuleras av klubbens ägare och ordförande och en annan strategi som genomförs av dess manager eller head coach.

Varje klok strategi utgår från vad som är klubbens eller organisationens specifika styrkor. Leeds har de yttre förutsättningarna som en egen arena, ett starkt regionalt stöd från politik och näringsliv och en bred och engagerad supporterbas. Men Leeds har också en särskild styrka i deras för tillfället väldigt framgångsrika ungdomsakademi.

Mycket av det arbete Neil Redfearn gjorde med Leeds, och som drog upp laget från ett reellt nedflyttningshot i The Championship, gick ut på att börja bygga Leeds lag runt framstående akademiprodukter som Sam Byram, Lewis Cook, Chris Dawson, Alex Mowatt, Kalvin Phillips, Charlie Taylor, Lewis Walters och Ross Killock. Spelare som kan utgöra kärnan i ett lag som arbetar sig upp mot Premier League.

Det är däremot ett arbete som nu befinner sig i farozonen. Ingen långsiktig satsning på sin egen akademi mår bra av ständiga managerbyten eller en lynnig och egensinnig ordförande. Neil Redfearn har fått ett erbjudande att gå tillbaka till sitt gamla jobb som akademichef, men det var ett erbjudande med armbågen som Redfearn knappast lär tacka ja till.

http://www.theguardian.com/football/blog/2015/may/21/neil-redfearn-leeds-united-massimo-cellino-uwe-rosler?CMP=share_btn_tw

Den allmänna uppfattningen i England är att ingen manager vill jobba under Massimo Cellino. Om Uwe Rösler var klok så ställde han som krav att Leeds utser en director of football med brittisk koppling, gärna med koppling till Leeds specifikt. Samt att Rösler själv tillsammans med denne director of football, för all del gärna i dialog med Cellino, formulerar en gemensam och långsiktig fotbollsstrategi för Leeds – spelidé, transferpolitik, scoutingorganisation – med en tydlig rollbeskrivning för varje central chef och beslutsfattare i klubben.

Lyckas Leeds formulera en sådan strategi, och skapa en sådan klubbstruktur, baserad runt en långsiktig idé att dra maximal nytta av Leeds framstående ungdomsakademi, så kan Massimo Cellino och Leeds lyckas med sin ambitiösa målsättning att inom två år ta sig tillbaka till Premier League.

Men den enda förutsättningen för det är att Massimo Cellino kan acceptera att det inte är han som tar Leeds till Premier League, utan att det måste vara klubben som tar sig dit och att han förstår sin egen viktiga men trots allt begränsade roll i detta arbete. Historien är dock full av romerska och italienska generaler och ledare som fallit offer för sitt eget ego och hybris.

Rom föll när diktaturen format verktygen för samhällets egen undergång. Rom frodades när republiken fortfarande andades och en idé om pluralism och maktbalans ännu var vid liv. Däri ligger tveklöst en lärdom för Massimo Cellino och för Leeds.

Peter Hyllman

QPR måste formulera en ny fyraårsplan

Det är svårt att hitta några direkta ljuspunkter med QPR. Nedflyttade med bred marginal. En åldrande och underpresterande spelartrupp med över tiotalet spelare vars kontrakt går ut till sommaren. En klubb vars verksamhet har framstått som något av en cirkus under allt för många år. Och lägg till det en konflikt med The Football League som kan leda till böter för brott mot financial fair play motsvarande närmare £60m.

Det har pratats mycket om detta bötesbelopp. QPR har dragit frågan inför en oberoende panel i FA och frågan förväntas bli avgjord långt innan nästa säsong ska börja, vilket rimligtvis borde betyda någon gång i början av sommaren. Det har pratats om ett scenario där QPR skulle uteslutas ur The Football League och således få börja om i The Conference, men det känns uteslutet. Frågan är mest under vilka ekonomiska förutsättningar QPR börjar om i The Championship.

Att QPR skulle uteslutas ur The Football League bygger på att de skulle vägra att betala bötesbeloppet även om sanktionen anses juridiskt bindande. Men att ta en sådan konsekvens vore det ekonomiska vansinnets motsvarighet till att skära av sig näsan för att jävlas med sitt eget ansikte. De fallskärmsbetalningar som QPR är berättigade till från Premier League under de kommande tre åren överstiger det beräknade bötesbeloppet.

Visst vore det QPR till stor hjälp att slippa betala bötesbeloppet, det skulle om inte annat kraftigt öka deras möjlighet till nyinvestering i spelartruppen. Men den stora utmaningen för QPR inför nästa säsong har mer att göra med spelartruppen och klubbens lönestruktur.

QPR:s spelartrupp är en perfekt spegelbild av det inkonsekventa och stundtals kaotiska ledarskap som präglat klubben under senare år. Många gamla och inte särskilt hungriga spelare har köpts in. Flertalet spelare har fått långa kontrakt med alldeles för höga löner. QPR:s metod liknar mer pyramidspelets än en genomtänkt och sammanhängande klubbstrategi.

Det ser med andra ord ut ungefär som det brukar göra sedan Harry Redknapp har varit manager i en klubb, åtminstone i en klubb utan en stark ordförande eller kontrollfunktion. Lappa och laga, osammanhängande spelarköp och en lönepolicy helt ur led med verkligheten. När Redknapp sedan lämnar klubben saknar spelarna någon egentlig koppling till klubben. Chris Ramsey, som tog över efter Redknapp, har knappast haft någon avundsvärd uppgift.

Joey Barton, Rio Ferdinand, Bobby Zamora och Clint Hill är bara några av de spelare vars kontrakt går ut i sommar. Ytterligare spelares lånekontrakt upphör. Det är en svaghet men kan likaväl ses som en möjlighet för QPR att rensa ut dödköttet ur klubben och börja om från början. Något som förutsätter att QPR och Tony Fernandes, klubbens ägare, faktiskt tar ett mer långsiktigt perspektiv på laget den här gången.

Det blir dock viktigt för QPR att hitta en stark ledning. Någon ägarledning att tala om verkar inte riktigt aktuellt för QPR, då Tony Fernandes egna åtaganden verkar göra det svårt för honom att utöva någon större kontroll. Harry Redknapp och den alltför snabbt snurrande managerkarusellen har visat att managerledning även den har sina svagheter i QPR. Istället måste en annan maktbalans hittas.

Ansvaret och befogenheten borde falla på Les Ferdinand, klubbens director of football. Ferdinand har en lång historia i QPR som var den klubb i vilken han fick sitt genombrott som spelare. Han verkar också ha stort förtroende från ägarhåll, är uppskattad av fansen och har ett förtroendefullt samarbete med Chris Ramsey, klubbens manager. Ferdinand har tre stora beslut att fatta i sommar:

Ett. Vilka befogenheter som ska ges Chris Ramsey, som tidigare i veckan bekräftades som QPR:s manager inför kommande säsong. Det vore å ena sidan fel att ge Ramsey alltför stort ansvar för QPR:s nedflyttning den här säsongen, laget var redan i fritt fall och Redknapps beslut att avgå en dag efter januarifönstret omöjliggjorde någon förändring för Ramsey. Å andra sidan lyckades han heller inte åstadkomma någon särskild positiv förändring. Men Ramsey har spelarnas förtroende och ett bra samarbete med Ferdinand, och det väger tungt.

Två. Hur QPR ska förhålla sig till viktiga spelare som Steven Caulker, Leroy Fer, Matt Phillips och Rob Green. Det är spelare vars kontrakt inte går ut, som är bra nog att flytta till en annan klubb i Premier League, men som därför också kan vara bra att ha kvar i The Championship. Att sälja dem skulle däremot kunna ge större utrymme för att förnya spelartruppen på lång sikt. I huvudsak handlar det alltså om ett beslut där Ferdinand måste balansera kort sikt, viljan att snabbt ta sig tillbaka till Premier League, med lång sikt, det kloka och nödvändiga i att bygga nytt från grunden.

Tre. Vilken roll spelarna från QPR:s akademi kommer att få. Ett av Les Ferdinands första uppdrag var att väcka liv i den insomnade akademin och få klubben att börja producera egna spelare. Några har redan börjat komma fram såsom Michael Doughty, Darnell Furlong, Brandon Comley, Reece Grego-Cox och Aaron Mitchell. Att bygga ett nytt lag i The Championship runt dessa spelaer vore både modigt och riskabelt. Ändå en intressant symbol och idé att byta ut ett antal spelare över 30 år med ett motsvarande antal ungdomar.

The Championship är ingen lätt division för nedflyttade Premier League-lag, även om många verkar ta för givet att just dessa lag ska vara favoriter för omedelbar uppflyttning. Den närhistoriska sanningen är emellertid att för nedflyttade klubbar som inte har sin klubb i ordning så är det motsatta minst lika sannolikt, att en nedflyttning följs av en andra. Vilket klubbar som Wolves, Portsmouth och Wigan bittert har fått erfara. QPR står inför en motsvarande risk.

QPR:s första fyraårsplan är omtalad. Den slutade med att QPR snubblade upp i Premier League inte bara en gång utan två gånger, men också i att QPR ramlade ur Premier League inte bara en gång utan två gånger. Den andra fyraårsplan som QPR och Les Ferdinand nu måste formulera bör gå ut på att stoppa klubbens fall i seriesystemet, etablera dem i The Championship och på just en sådan sikt återigen göra dem till ett lag som är redo om att utmana för att ta sig till Premier League igen.

Det är en lång och svår väg att vandra, kantad av frestelser om att försöka hitta snabba lösningar för att ta sig tillbaka till Premier League omedelbart. Varje steg bort från vägen är emellertid ett steg längre längs den väg QPR har vandrat under alldeles för många år. En väg som inte leder fram till något annat än cirkus och kaos.

Kaos utanför planen leder oundvikligen med tiden till kaos på planen. Få klubbar demonstrerar detta bättre än QPR. Uppgiften för QPR:s ledartrojka bestående av Tony Fernandes, Les Ferdinand och Chris Ramsey är att skapa ordning på planen genom att få ordning på klubben utanför planen. Och det kommer inte bli någon lätt uppgift.

Peter Hyllman

Englands U21-trupp är stark men hade kunnat vara starkare

U21

England och Gareth Southgate presenterade idag sin trupp om 27 spelare till sommarens U21-EM i Tjeckien. Innan EM måste dessa 27 spelare krympas ned till antalet till 23 spelare.

Det är en stark spelartrupp. Försvaret ser stabilt ut med en bra målvakt i Jack Butland, kompetenta mittbackar som Eric Dier, John Stones och Michael Keane, och spelskickliga ytterbackar i Calum Chambers, Carl Jenkinson och Ben Gibson. Nathaniel Chalobah, James Ward-Prowse, Will Hughes och Nathan Redmond utgör en bra kärna på mittfältet med intressanta alternativ i Alex Pritchard och Tom Carroll.

Anfallet ser däremot ut som Englands klart starkaste lagdel med Harry Kane, Danny Ings och Saido Berahino. Om samtliga lagdelar hade varit av samma kaliber så hade Englands chanser att vinna U21-EM varit väldigt goda.

Diskussionen runt Southgates uttagning snurrar mycket runt vilka spelare som inte är med. Försvaret hade kunnat förstärkas med spelare som Phil Jones och Luke Shaw. Men framför allt mittfältet hade kunnat gå från bra till toppklass med spelare som Ross Barkley, Alex Oxlade-Chamberlain och Raheem Sterling, samtliga tillgängliga men inte uttagna.

Gareth Southgate hänvisar, vad avser att han inte tagit ut dessa spelare, till ett resonemang om att inte ta ut spelare som är etablerade i a-landslaget, och att belöna de spelare som varit med och spelat i EM-kvalet.

Samtidigt är flera spelare uttagna i EM-truppen som spelat ingenting eller mycket lite under kvalspelet, så att belöna dem är inte aktuellt. Och den gängse definitionen av att vara etablerad i a-landslaget framstår som fluffig om spelare som Barkley och Oxlade-Chamberlain anses etablerade men inte spelare som Kane och Shaw.

Vad avser Luke Shaw hänvisas till medicinska skäl att han inte är uttagen. Man kan samtidigt fråga sig om dessa medicinska skäl på samma sätt hade förhindrat honom från att spela med Man Utd eller med a-landslaget. Troligen inte. Men Southgate hade förmodligen ingen större lust att ge sig in i en konflikt med Man Utd och Louis van Gaal.

Lättare verkar det emellertid ha varit att bortse från Tottenhams och Mauricio Pochettinos önskemål. Pochettino ville inte att Harry Kane skulle spela U21-EM men Southgate verkar tänka annorlunda. Kanske speglar det också de båda spelarnas status i sina respektive klubbar. Kane kan diktera villkor på ett sätt som Shaw inte kan.

Det kan också vara så att det är mindre besvärligt att trotsa en klubb som Tottenham än vad det är att trotsa klubbar som Arsenal, Liverpool och Man Utd.

Å andra sidan, EM-truppen ska som sagt bantas ned med fyra spelare, och i alla fall jag skulle inte bli särskilt förvånad om det visar sig att Harry Kane blir en av dessa fyra spelare, med hänvisning till en eller annan skada, fantomsjuka eller red fatigue zone.

Det tjänar inget syfte att plocka ned spelare från a-landslaget till U21-EM enligt Gareth Southgate, det hjälper inte deras utveckling. Jag hade haft större skäl att hålla med om detta om det gällt etablerade nyckelspelare i a-landslaget, men så är inte fallet. Jag är också av den bestämda uppfattningen att vad engelska spelare behöver mer än något annat är turneringsvana. Inte bara engelska spelare för övrigt, utan också engelska ledare och engelsk landslagsorganisation.

Detta sagt, vad kommer jag framför allt hålla ögonen på i sommar när England spelar U21-EM?

Eric Dier och John Stones. Det är oklart vilket mittbackspar som Gareth Southgate egentligen tänker sig men det hade varit intressant att se om Dier och Stones, ett högst tänkbart framtida mittbackspar i landslaget, kan bygga upp ett bra samarbete. Mittförsvaret är något av engelsk akilleshäl för tillfället så det är en aktuell frågeställning.

Alex Pritchard. Tottenhams stora mittfältslöfte har imponerat stort under två låneperioder, först i Swindon och därefter den här säsongen i Brentford. Som nykomlingar i The Championship tog sig Brentford hela vägen till playoff även om det blev respass mot Middlesbrough. Pritchard visade dock att han är redo för den stora scenen.

Danny Ings. Allt prat kring anfallarna kommer av lätt insedda skäl handla om Harry Kane, men Ings säsong står inte Kanes långt efter. Sean Dyche har redan sagt att det är osannolikt att Ings blir kvar i Burnley och flera av de engelska storklubbarna har redan sniffat nyfiket runt Turf Moor. Kane kommer dra på sig bevakning, Ings kan bli Englands offensiva joker.

Peter Hyllman

En poäng till och Sunderland kan glömma ännu en säsong

Det är ett sätt att resonera som jag normalt sett vare sig gillar eller vill använda mig av, eftersom det är i grunden rätt respektlöst, men sagt med någon form av glimt i ögat så kan man tycka att om Lee Cattermole är ett lags absolut bäste spelare under en säsong så är det knappast konstigt om det laget befinner sig indraget i en nedflyttningsstrid.

Det är emellertid konstigt att Sunderland återigen riskerar nedflyttning. Det var samma visa förra året då de långa stunder såg ut att vara dömda att åka ur innan några högst överraskande vinster borta mot Premier Leagues storklubbar vände på steken. Men det är lite typiskt Sunderland, som i alla fall sett över lite tid utan konkurrens borde anses som Premier Leagues mest underpresterande klubb.

Nu befinner sig Sunderland i en situation som i mycket påminner om förra säsongens. De riskerar åka ur Premier League och har två matcher kvar, båda på bortaplan mot några av ligans största klubbar, Arsenal ikväll och därefter Chelsea. Sunderland behöver en enda poäng till för att säkra överlevnad i Premier League, men den poängen är allt annat än en självklarhet.

Vad var det som räddade Sunderland förra säsongen? Den kanske enskilt största förklaringen då var att Connor Wickham lika plötsligt som oväntat exploderade med ett i tiden förvisso begränsat men ändå ack så betydelsefullt målfyrverkeri. Det gav Sunderland flera viktiga poäng i lägen där inga poäng alls var att vänta.

Många trodde då att Connor Wickham till sist fått sitt genombrott, det som många förväntade sig av honom redan under hans tid i Ipswich. Men det visade sig vara en felaktig förhoppning. Den här säsongen har varit en lång pina för Wickham som inte verkar ha någon egentlig uppfattning om vad han ska göra på planen.

Den spelare som den här säsongen har varit närmast att ha en liknande effekt för Sunderland är Danny Graham, en anfallare som varit så anonym under stora delar av säsongen att många nog glömt bort att han existerade, men som svarade för viktiga mål både mot Southampton och Everton.

Anfallet har dock varit en återkommande akilleshäl för Sunderland, och det är inget som Dick Advocaat har lyckats göra något åt. Matchen mot Leicester i lördags var Sunderlands åttonde 0-0-match för säsongen och summerar på så vis Sunderlands säsong i ett nötskal. Sunderland jagade ett mål, det mål som hade vunnit dem matchen och säkrat dem fortsatt spel i Premier League.

Men Sunderland kunde inte hitta målet.

Även det var ett problem som Sunderland hade förra säsongen. Då var Gus Poyet manager. Han lyckades bryta mönstret mot slutet av säsongen genom att agera offensivt med en större desperation. En sådan desperation har saknats så här långt med Dick Advocaat som manager, som har förhållit sig mer taktisk än vad Poyet gjorde.

Var sak har dock sin tid. Taktik är bra och nyttigt fram till en viss gräns men ett lag kan också nå den punkt där det gäller att slänga den taktiska disciplinen överbord och köra full fart framåt, att släppa på handbromsen och helt enkelt chansa. Det finns helt enkelt inte längre något att förlora. Det är exakt där Sunderland nu befinner sig, mot Arsenal ikväll och därefter, förmodligen, mot Chelsea på söndag.

Det går att påstå att Arsenal och Chelsea inte har något att spela för, och det stämmer till viss del men stämmer ändå inte. Arsenal kanske jagar andraplatsen men kommer hur som helst ändå inte att vilja förlora en andra raka match på hemmaplan. Chelsea var ointresserat borta mot West Brom men kommer inte vilja avsluta säsongen med något annat än en vinst på Stamford Bridge.

Det brukar heta att motivation slår klass, och det kan nog stämma för det mesta. Men rätt lite hittills talar för att Sunderland har den klass som ändå krävs för att motivation ska slå klass i dessa båda fall.

Motivation behöver emellertid inte slå klass. Det räcker med oavgjort i en av dessa matcher för Sunderland. Och min gissning skulle vara att det är kvällens match som är deras bästa chans till poäng. Arsenal har varit skakigt på slutet och brukar kunna få poäng mot tufft spelande och lågt liggande motstånd som Sunderland är.

Lee Cattermole, Sunderlands bäste spelare den här säsongen, behöver göra sin bästa match för säsongen. Då tar Sunderland den för dem så livsviktiga poängen. Om de inte lyckas ta den poängen så utsätter sig Sunderland för det absoluta skräckscenariot att låta Newcastle spela dem ut ur Premier League, vilket skulle göra deras fyra raka derbysegrar rätt meningslösa.

Om Sunderland håller sig kvar i Premier League, vilket möjligen får ses som troligt trots allt, så kommer klubben därefter ställas inför viktiga frågor under sommaren. Framför allt handlar det om att hitta en tydlig strategi för spelarvärvningar, något som saknats fullständigt i Sunderland under många år och är den huvudsakliga anledningen till lagets problem i nuläget.

Sunderlands spelarvärvningar har helt saknat riktlinjer. Från udda värvningar som Ahmed Elmohamady och andra av Steve Bruces överskottsfynd till Roberto Di Fantis och Paolo Di Canios köphysteri av utländsk medelmåttighet. Mängder av tid och pengar förslösade på spelare som inte duger i Premier League, och en spelartrupp helt utan kvalitet, identitet eller sammanhållning.

Det är heller inte pengar som Sunderland kan förvänta sig att få tillbaka. Ytterst få av dessa spelare skulle ge någon som helst transfersumma att prata om, utan det är till stor del pengar i sjön. Sunderland har blivit en klubb dit spelare har kommit för att dö, eller i alla fall inte bli bättre. Det är något som spridit sig till klubbens akademi, en av Englands främsta, men vars moderna track record att få fram spelare är mycket svagt.

Det återstår att se om Sunderland spelar i Premier League eller i The Championship nästa säsong. Det återstår att se om Dick Advocaat fortfarande är manager i Sunderland nästa säsong. Helt säkert är dock att Sunderland och Lee Congerton, klubbens Sporting Director, måste ägna sommaren åt att sätta en struktur och strategi för lagets utveckling både på kort och lång sikt.

Sunderland klarar inte av en säsong till av rasande medelmåttighet. De kan glömma den här säsongen men måste visa att de har lärt sig någonting av alla bortkastade pengar, all bortkastad tid, och alla bortkastade säsonger.

Peter Hyllman

Prestige står i vägen för Liverpools och Raheem Sterlings nödvändiga Canossavandring

När klubbar som Barcelona och Real Madrid låter sina nuvarande och tidigare spelare vandra runt i media och berätta vad bra de tycker om andra klubbars spelare så genomskådar vi det med lätthet för vad så tydligt är, ett PR-spel för att övertyga spelarna att vilja komma till deras respektive klubbar och driva igenom en flytt dit, möjligen mot den egna klubbens vilja.

Vi har normalt sett lite svårare att genomskåda när engelska klubbar i grund och botten gör likadant, även om det då betydligt oftare handlar om att övertyga spelare om att stanna kvar i klubben och skriva på nya kontrakt. Ändå är ju det vad som så ofta sker och som framför allt är vad som sker just nu med Liverpool och Raheem Sterling.

För den som likt Sterling befinner sig i ena skyttegraven av ett sådant PR-krig är det dock svårt att ta fel på. Jamie Carragher framstår möjligen som trovärdig men inte särskilt rimlig när han i grund och botten hävdar att en spelare ska ta vad klubben ger honom och hålla käften. John Barnes, som själv lämnade Watford för Liverpool, ger ett tydligt intryck av ”gör som jag säger, inte som jag gör!”

Raheem Sterling har också blivit irriterad på vad han anser vara felaktiga kontraktsuppgifter som läckts av Liverpool till media i syfte att sätta press och påverka opinionen mot honom. Sterling själv är naturligtvis inte oskyldig, även om det vore hans agent som håller i trådarna, genom att utan klubbens vetskap göra en personlig intervju med BBC och nu fortsätta sin förhandling med klubben via samordnade läckor till media.

Det är sällan särskilt produktivt när förhandlingar på det här viset förs via media. Offentlighet leder till att prestige kommer in i förhandlingen och prestige leder till låsta positioner och en ovilja att hitta gemensamma lösningar och kompromisser. Det mer än något annat talar mot att Liverpool och Raheem Sterling kommer kunna hitta tillbaka till varandra.

Om prestige styr diskussionen mellan klubb och spelare så verkar ideologi vara skiljelinjen i diskussionen i media. Många förfasar sig över hur en ung spelare, knappt torr bakom öronen, kan få för sig att försöka ”hålla en klubb gisslan”, och verkar förespråka samma hållning med sådana spelare som med terrorister, sådana med vilka man aldrig förhandlar. Ett inte helt konstruktivt perspektiv.

Prestige är självklart en stor del i problemet. Raheem Sterling ser sig själv och vill uppfattas som en framstående engelsk talang och spelare på Champions League-nivå, och vill ha en lön i paritet med detta och med klubbens bästa spelare. Liverpool å sin sida har sin prestige som en historisk engelsk storklubb och vill inte framstå som att behöva truga någon spelare att spela för dem.

Liverpool har skäl att känna sig frustrerade. De har gett Raheem Sterling en chans att utvecklas, speltid i a-laget och genom klubbens status har även Sterlings status och marknadsvärde flerdubblats. Men givet att de själva hämtade honom från QPR:s akademi så kan man vare sig förvånas eller låta sig uppröras alltför mycket över att Sterling tillämpar samma resonemang nu på Liverpool som då på QPR.

Ger man sig in i leken så får man också leken tåla.

Det hade varit klokare av Liverpool att hålla sin frustration för sig själv och inte ge sig in i en mediaförhandling. Det hade gett både klubb och spelare en out att hitta en kompromiss utan prestigeförlust. Det hade framför allt inte behövt irritera spelaren i onödan och få denne att känna att Liverpool inte har något emot att hävda sitt eget intresse på Sterlings bekostnad.

Därmed hade Raheem Sterlings avsiktsförklaring via media igår kväll kunnat undvikas. John Cross på The Mirror uttalar sig på ett så tydligt och otvetydigt sätt om hur Sterling tycker och tänker att han omöjligtvis kan ha skrivit en sådan krönika utan att ha pratat direkt antingen med Sterling själv eller dennes agent Aidy Ward. Det är kort sagt ett beställningsjobb.

I det polariserade samtalsklimat som följer på förhandlingar och uttalanden i media blir innehållet underordnat avsändaren. Ironiskt nog är det Steven Gerrard som bäst av alla, även om det riskerar begravas under misstankar att Gerrard går Liverpools ärenden, formulerar det som borde vara sakfrågan för Raheem Sterling:

”He should sign a new deal here. Brendan is a fantastic man-manager and puts a lot of time and effort into the development of an individual. The danger for these young players is they want it all too soon and they go chasing it. Then they go to another club and just become a number.”

Få har uttryckt det dilemma som drabbat så många lovande unga engelska och brittiska spelare de senaste åren på ett så tydligt sätt. Visst kan Steven Gerrard bestickas med att på sätt och vis tala i Liverpools sak, han hade aldrig oavsett läge rekommenderat Sterling att byta klubb, men det innebär inte att vad han säger för den sakens skull är felaktigt.

Det är förståeligt att Raheem Sterling vill spela Champions League och det är förståeligt att Sterling vill ha så bra kontrakt som möjligt. Men det finns fortfarande tid för allt detta och vad som är bäst för honom just här och nu är inte nödvändigtvis att lämna Liverpool. Tålamod nu kan leda till högre status, en bättre utveckling och en högre total livslön i framtiden.

Det bygger dock på förtroende mellan klubb och spelare, att Raheem Sterling känner förtroende för Liverpool och att Liverpool känner förtroende för Raheem Sterling. Prestige, låsta positioner och förhandlingar i media antyder att något sådant förtroende inte längre finns. De som vinner på det är antingen Arsenal eller Man City.

Alternativet är att antingen Raheem Sterling eller Brendan Rodgers, eller båda två, kryper till korset och gör en Canossavandring. Att titta framåt och se möjligheter och inte bara problem och oförrätter. Men då måste både klubb och spelare släppa på prestigen. Och sluta prata med varandra via media.

Peter Hyllman

UEFA:s financial fair play-reträtt gör engelsk och europeisk fotboll rikare

Det har inte varit den bästa veckan vad gäller de pågående försöken att genom regler och avtal jämna ut konkurrensläget inom den moderna europeiska fotbollen. Det nya TV-avtalet i La Liga som var tänkt att omfördela pengar från de två stora klubbarna till övriga spanska klubbar visade sig innehålla den inte helt oviktiga detaljen att dessa båda klubbar ändå är garanterade minst samma TV-intäkter som tidigare under de kommande fem åren; vilket snarare kommer leda till att avståndet till andra klubbar ökar.

Och så igår meddelade UEFA genom Michel Platini att de håller på och gör en översyn av sina omhuldade financial fair play-regler i syfte att lätta upp dessa regler så att det återigen i betydligt större utsträckning ska bli möjligt för ägare att pumpa in externt kapital. Naturligtvis en prestigeförlust både för UEFA och för Platini som investerat mycket förtroendekapital i dessa regleringar.

En cyniker kunde hävda att UEFA möjligen trodde att det först och främst var engelska klubbar som skulle ”drabbas” av dessa regleringar, men när det istället har visat sig vara huvudsakligen franska och italienska klubbar, bland de västeuropeiska klubbarna, som hamnat i kläm så är det inte längre lika intressant att hålla fast vid reglerna.

Karl-Heinz Rummenigge, ordförande i European Club Association, och VD för Bayern München, var tämligen rakt på sak i sin kommentar. Han hymlade inte särskilt mycket med att det fanns stora klubbar i Italien – läs Milan och Inter – som i nuläget fick det allt svårare att kvalificera sig till Champions League och att reglerna behövde lättas upp för att underlätta för dem. Som av en händelse står båda klubbarna på tröskeln till att bli uppköpta av nya ägare.

(Det är något jag gillar med tyskar. Det är inte så mycket rundsnack med dem, utan rakt på sak utan krusiduller.)

En teori är att det engelska nya TV-avtalet som skapat ett större tryck än tidigare inte minst från de italienska och övriga europeiska klubbarna. Det är ett avtal som naturligtvis ger dessa engelska klubbar väldigt goda möjligheter att konkurrera och i många fall dominera övriga europeiska klubbar lönemässigt utan att de därmed hamnar i brott mot financial fair play. Det säger sig självt att klubbar i ligor utan ens jämförbara TV-intäkter protesterar mot en sådan utveckling.

Det förklarar inte nödvändigtvis varför UEFA överger sin financial fair play-bebis. En annan teori är dock att UEFA har upptäckt att detta regelverk helt enkelt inte är juridiskt hållbart. Bara under den korta tid som regelverket har varit i kraft har mer än tio rättsfall blivit en följd, och UEFA:s beslut att lätta upp sitt regelverk signalerar antingen att UEFA inte tror att det är rättsfall de kan vinna, eller att de saknar tid och resurser att kraftfullt driva dessa rättsfall hela vägen, eller både och.

UEFA:s egen motivering för att se över och förändra regelverket är att de vill uppmuntra tillväxt. Naturligtvis genom att uppmuntra nya ägare och nytt kapital till fotbollen. Det är byråkratprat för att medge det som alla hela tiden har sett som regelverkets svaghet: att det skyddade de redan rika klubbarna och högg undan benen av de mindre rika klubbana, och såg denna ordning huggen i sten.

Ekonomi och politik. Det är sådana intressen som styr besluten inom fotbollen och det är kanske inte nödvändigtvis någon dålig sak. Ibland önskar man dock att man såg mindre av rena särintressen.

Personligen anser jag det är klokt att se över regelverket. Dels just för att det begränsar möjligheten till ny konkurrens och nya utmaningar för de redan etablerade klubbarna. Hur mycket rikare, på alla sätt och vis, är inte engelsk fotboll av att Chelsea och Man City tilläts växa fram?! Dels för att jag aldrig är helt förtjust i olika byråkratiers vilja att berätta för fria organisationer och individer vad de får och inte får göra med sina pengar.

Det som hela tiden har varit problemet med vad som ibland kallas för finansiell dopning, det vill säga ägarfinansierade klubbar, är att de bidrar till att inflatera pris- och lönenivåer, och skapar ett ekonomiskt tryck på klubbarna längre ned i seriesystemet att spendera över sina tillgångar. Men det problemet kan man komma åt med hjälp av regler kring lönekostnaderna specifikt.

För engelsk fotboll betyder UEFA:s dribblande med regelverket inte särskilt mycket på kort sikt. Visst blir det ett väsentligt bekymmer mindre för Chelsea och Man City, som får alla möjligheter i världen att spendera utan att behöva bekymra sig om att drabbas av ytterligare truppbegränsningar eller dryga böter.

På längre sikt öppnar det upp för spännande möjligheter. Med de nya TV-avtalen så har engelska klubbar blivit mer attraktiva än någonsin för kapitalstarka ägare som däremot hade kunnat vara tveksamma att ta över en klubb utan någon reell möjlighet att verkligen äta upp försprånget till de fem-sex främsta klubbarna. Utan financial fair plays begränsningar är det däremot möjligt för klubbar som Everton, Aston Villa, Newcastle med flera att göra samma resa som Chelsea och Man City före dem.

Visst kommer de engelska klubbarna få en större konkurrens om de bästa spelarna från några få italienska storklubbar som Milan och Inter, och möjligen Roma. Någon klubb i Spanien och Frankrike kanske tillkommer. Men på det stora hela är inte det någon allvarligare begränsning jämfört med nuläget. Det är tvärtom något som berikar det europeiska fotbollslandskapet.

Det kommer inte innebära något omedelbart inflöde av nya utländska ägare till Premier League och engelsk fotboll. Inträdesbarriärerna är trots allt rätt höga, det finns bara en viss mängd europeiska cupplatser att kämpa om och antalet storklubbar i England kan vara avskräckande. Samtidigt är intäkterna högre än någonsin tidigare och de engelska klubbarna därmed långt mycket mer självförsörjande än förr.

UEFA:s financial fair play-regelverk, likt de allra flesta regelverk, landade i att bevara och konservera det som var. Men utveckling och förbättring förutsätter möjlighet till förändring och en öppenhet för alternativa metoder och tillvägagångssätt. En omvärdering av UEFA:s regelverk möjliggör en sådan förändring.

Motståndare till den så kallade moderna fotbollen och dess grundläggande kapitalism kommer säkert förtvivla ytterligare i indignation över denna reträtt från financial fair play. Men då den ”moderna fotbollens” mest skadliga och osympatiska drag är cementeringen av en rådande ordning och en institutionaliserad förutsägbarhet mellan upstairs och downstairs, så borde dessa motståndare snarare jubla högt.

För idag har det helt plötsligt blivit svårare än igår att veta vad som kommer att ske imorgon.

Peter Hyllman

Chelseas planer för sin akademi har en lång väg till verklighet

Givet förutsättningen att inte en enda spelare från Chelseas ungdomsakademi har etablerat sig som en seniorspelare i Chelsea sedan John Terry så kan man tycka det är lite konstigt hur mycket det nu pratas om Chelseas ungdomar. Å andra sidan så är det en lovande grupp ungdomar som den här säsongen har vunnit både UEFA Youth League och FA Youth Cup.

Det kan diskuteras till dödsdagar hur man ska mäta en akademis värde. Att kvaliteten på spelarna åtminstone delvis kan mätas i hur de klarar sig i nämnda ungdomsturneringar är en sak. Det på sikt intressanta för en fotbollsklubb är emellertid hur samma spelare klarar övergången till seniorfotboll. En akademis bestående värde är också antalet spelare som produceras åt a-laget, inte vunna titlar.

För Chelsea har akademin, eller klubbens ungdomsstruktur, fått åtminstone ett ytterligare värde, nämligen som ett sätt att finansiera klubbens verksamhet genom att köpa väldigt lovande spelare billigt och därefter sälja dem dyrt. Ett perspektiv med vilket man bör betrakta exempelvis den nyss gjorda värvningen av Nathan.

José Mourinho har så sakteliga börjat prata om ett annat värde, nämligen att spelare från akademin kan ta sig till a-laget och bidra där. Det är just den kopplingen mellan akademi och a-lag som Chelsea så här långt inte har haft under Roman Abramovichs tid som ägare, men som Mourinho nu menar att man har en strategi för.

Hittills under säsongen har ord emellertid inte haft så mycket med praktisk handling att göra. Ingen av Chelseas akademiprodukter har fått någon särskilt meningsfull speltid med a-laget, även om de i flera avseenden har fått träna tillsammans med dem. Det är först sedan ligatiteln säkrats och under de därefter betydelselösa matcherna, som de verkligen har fått speltid. Det är kanske en tidsfråga men följer också ett mönster.

Att satsa på ungdomar är ett långsiktigt projekt. En manager som däremot utvärderas utifrån sin alltmer kortsiktiga framgång har inte särskilt stora incitament att satsa på en ungdomsspelare framför en etablerad redan färdig spelare. Inte minst i Chelsea, där tålamodet med deras managers har varit episkt lågt, har detta varit ett grundläggande systemfel.

Till och med José Mourinho, som har haft sådana framgångar i och med Chelsea, vet av erfarenhet att hans allt annat än underhållande fotboll kan leda till sparken om framgången av någon anledning skulle börja utebli. Mourinho agerar självklart därefter.

Supportrarna hoppas naturligtvis rätt mycket på sina lovande unga spelare och både tror och vill nog att de ska ta plats i a-laget. Men även bland dem märker man ibland hur ett annat perspektiv tillåts styra. Där finns spelare som Ruben Loftus-Cheek, Nathan Aké, Andreas Christensen, Dominic Solanke och Isaiah Brown runt a-laget, ändå pratas det om spelare som Koke och Antoine Griezmann som ska värvas till stor del som backup-spelare.

Varför det blivit så viktigt för supportrar att det finns så kallade egna produkter i laget är lite oklart. Till stor del handlar det troligtvis om att det ger en känsla av identitet, ett värde i att kunna visa inte bara att man har en stor plånbok utan faktiskt kan producera något helt själv. Kanske en förhoppning om större lojalitet mellan spelare och klubb. Immateriella värden i en alltmer materiell fotbollsvärld.

Det har varit en framstående del av identiteten hos både Arsenal och Man Utd under många år, även om det är oklart vad framtiden bär med sig där. För Chelsea har det inte varit det på riktigt samma sätt och i och med att José Mourinho heller inte verkar tro så mycket på att rotera eller gå runt på många spelare så minskar också utrymme för och behov av att få fram egna unga spelare.

Den bästa titeln för Chelseas akademi den här säsongen var inte UEFA Youth League, och inte FA Youth Cup, utan Ruben Loftus-Cheek, menar nu José Mourinho. Poängen bakom det uttalandet var så klart att det viktigaste för akademin och dess spelare är att se att det går att etablera sig i Chelseas a-lag från akademin. Vilket är helt sant.

Det är heller ingen lätt situation för Loftus-Cheek, som 19 år gammal och utan någon meningsfull erfarenhet på seniornivå, alltså görs till symbol för en hel akademisatsning och ungdomsgeneration. José Mourinho tvekar  inte att lägga detta ansvar på honom men det går att fråga sig om han gör det av förtroende för Loftus-Cheek eller som ett sätt att hävda framsteg i en akademisatsning för egen del.

Visst finns det ett positivt symbolvärde med Loftus-Cheek, att andra unga spelare kan se hur han har tagit sig uppåt och framåt och ser det som inspiration. Framgång föder framgång. Men symbolvärdet kan också bli negativt och kan användas på det viset, även av José Mourinho. Genom att använda Loftus-Cheek som alibi minskar trycket på att få fram fler spelare, och om Loftus-Cheek inte presterar perfekt kan detta användas som argument för att värva färdiga spelare snarare än att lyfta fram fler talanger.

Visst kommer Loftus-Cheek att vara omgiven av spelare i världsklass i Chelseas a-lag, men han kommer också vara väldigt ensam på ett sätt som spelare som Ryan Giggs, Paul Scholes, Steven Gerrard med flera aldrig var. Det finns ingenstans att gömma sig eller jämnåriga kamrater att dela bördan med. Han kommer bli eller rättare sagt göras till tokenspelaren för Chelseas hela akademi, varje steg bevakat och granskat av en hel fotbollsvärld, och både inom och utanför klubben.

Huruvida Ruben Loftus-Cheek faktiskt blir den spelare som många hoppas han ska bli kommer till stor del bero på hur han klarar av att hantera den press detta medför.

Ett gemensamt drag i mer eller mindre varje riktigt lyckad akademisatsning har varit att flera spelare på samma gång har vävts in i a-laget från akademin. Det innebär inte att alla dessa spelare i slutänden kommer att lyckas men det ökar chansen att någon eller några faktiskt lyckas även på lång sikt. José Mourinho ser ut att gå en annan väg.

Om José Mourinho har något kvar att bevisa som manager så är det att han förmår bygga upp en klubb utifrån en långsiktig struktur, med en tydlig koppling mellan akademi och a-lag. Nu finns i Chelsea såväl ambitionen som spelarmaterialet att göra just detta. Vad som återstår att se är om Mourinho också har metoderna att lyckas.

Framgången är möjlig men allt annat än garanterad. Chelsea har spelarna och José Mourinho påstår sig ha en strategi. Frågan är dock om där finns en struktur och kultur i och runt klubben att verkligen göra planerna för Chelseas akademi till konkret verklighet.

Peter Hyllman

Hörnan #37: Man City är Chelseas farligaste hot

Veckans lag

:::

Bubblare:

Joe Hart, Man City
Joel Ward, Crystal Palace
Yaya Touré, Man City
Matt Phillips, QPR
Gylfi Sigurdsson, Swansea
Shane Long, Southampton

:::

VECKANS VINNARE:

Leicester. För att vara ett lag som under lång tid såg dött och begravet ut under säsongen så är det en fantastisk helomvändning. Inget lag har legat sist i tabellen under så många omgångar och ändå klarat sig kvar. Leicester hade vunnit fem av sina sex senaste matcher. Nu krävdes en enda poäng borta mot Sunderland för att säkra nytt kontrakt, och hela laget slet som djur för varandra. Imponerande av Leicester och imponerande av Nigel Pearson.

Southampton. Målen ramlade in så fort att jag ett tag trodde det var något fel på målappen. Ett något längre toalettbesök hade lett till att man missade tre mål. Southampton gjorde mos av Aston Villa, hakade av Swansea och tog rygg på Tottenham och Liverpool om en europeisk cupplats inför sista omgången. En riktigt imponerande bedrift av Southampton givet alla de spelare laget tappade inför säsongen.

Man City. Har visat något av sin duglighet under de senaste veckorna och inte minst idag mot Swansea. Ruggig effektivitet i första halvlek följdes upp av såväl disciplin som moral i andra halvlek. Att gasa förbi igen efter att ha tappat 0-2 är imponerande i sig. Man City säkrade förmodligen andraplatsen den här omgången och även om det inte har någon större betydelse så visar det ändå att det faktiskt bara var Man City den här säsongen som vid sporadiska tillfällen under säsongen såg ut att kunna utmana Chelsea. De ligger fortfarande närmast.

:::

VECKANS CLIFF BARNES:

Newcastle. Newcastles ambitiösa försök att misslyckas med precis allt de gör lever vidare. Ett lag som har så mycket att spela för ska inte behöva tappa en ledning i halvtid mot ett lag som redan är nedflyttat, men i andra halvlek var det sjukt nog QPR som visade att de ville något. Newcastle måste vinna i sista omgången för att ha sitt öde i egna händer. Deras enda förhoppning inför sista omgången är att de i West Ham möter ett lag i nästan lika oduglig form som de själva.

:::

Tankar och slutsatser:

Oavgjort mellan Man Utd och Arsenal. Oväntat…

Det var ett resultat som både Louis van Gaal och Arsene Wenger nog kunde leva med. Men ingen av dem borde vara helt och hållet nöjd med en matchbild som båda lagen i stor utsträckning misslyckades med att kontrollera.

Båda lagen har mycket kvar att jobba med inför nästa säsong.

Starkt gjort av QPR att ta sig samman efter förra helgens förnedring och från underläge i halvtid. Det borde ha varit Newcastle som hade haft mer vilja, men det var QPR.

”Mercenaries Out” stod det på en del skyltar på Loftus Road, och det hänger väl ihop med vad både Joey Barton och Chris Ramsey har varit inne på, att det finns spelare i laget som helt enkelt inte har ansträngt sig under säsongen.

Resultaten gick Aston Villas väg den här helgen, och det får de kanske vara glada för. Att spela en måstematch i nedflyttningsstriden i sista omgången efter en dylik stjärnsmäll hade inte varit någon lustig uppgift.

Synd på en riktigt bra säsong för Swansea. De hade rejält hugg på den sista europeiska cupplatsen inför slutomgångarna, men det ville sig till sist inte. Garry Monk får dock vara mer än nöjd med sin och lagets säsong.

Fantastisk prestation av Crystal Palace på Anfield, något som lätt har glömts bort i allt hallaballå runt Steven Gerrards avsked. Spelare som Jason Puncheon, Yannick Bolasie och Wilfried Zaha håller hög ligaklass.

Får Crystal Palace behålla dem? Fördelen med TV-pengarna för sådana lag är att de kan kämpa bort de medelstora europeiska klubbarna.

:::

För övrigt:

Vann Bristol Rovers dagens playoff-final i The Conference, från och med nästa säsong The National League, mot Grimsby på straffar i en otroligt intensiv och välspelad match.

Division 5 i England – högre kvalitet än Allsvenskan, och sett till publik mer än den genomsnittliga La Liga- eller Serie A-matchen.

Sådana klubbar med så många fans så långt ned i seriesystemet – det är en sak som gör den engelska fotbollen så väldigt speciell.

Peter Hyllman

Är det intressanta ointressanta bättre än det ointressanta intressanta?

Det kan vara säsongens på förhand mest intressanta ointressanta match. Eller så är det säsongens på förhand mest ointressanta intressanta match. Det är lite svårt att säga vad avser dagens match på Old Trafford mellan Man Utd och Arsenal.

De gamla fienderna. En gång för inte så värst länge sedan egentligen i mortal combat om ligatiteln. De senaste åren mest i tvekamp om den så åtråvärda fjärdeplatsen.

Det finns de som menar att en match mellan Man Utd och Arsenal alltid är hett stoff just på grund av denna historia. Och det kan stämma till viss del, men inte mer. Men utan något konkret i bakgrunden, något att spela om, så kommer en Man Utd-supporter aldrig riktigt att känna för ett sådant här möte som de skulle göra inför en motsvarande match mot Liverpool, mot Man City och, i alla fall de något äldre, mot Leeds.

Precis som jag gissar att en Arsenalsupporter hade känt mer inför vilket som helst möte mot exempelvis Tottenham.

Det var rätt nära att den här matchen skulle ha precis noll i betydelse för ligatabellen, men Arsenals oväntade förlust mot Swansea rubbade något på denna cirkel. Man Utd kan gå förbi Arsenal i tabellen idag om de vinner mot dem.

Men det är något av en skimär. Arsenal behöver, även om de förlorar idag, bara fyra poäng på de två hemmamatcherna mot Sunderland och West Brom, för att säkra tredjeplatsen.

Det kommer de helt säkert klara. Arsenal kanske snarare tittar uppåt mot andraplatsen. Många verkar ju även hålla Arsenal som favoriter idag, vilket känns som att det kan visa sig precis lika fel som rätt. Det beror lite på vilka lag det egentligen är som kliver ut på planen idag.

Andraplatsen, tredjeplatsen eller fjärdeplatsen är dock av mer eller mindre akademisk betydelse, även om det finns skäl att vilja undvika fjärdeplatsen – vilket är en anledning att jag anser ett sätt att betrakta matchen vara som en av de mest ointressant intressanta.

Sedan finns det ju som sagt ett element av intressant ointresse.

Det har mer med framtiden och mer bestämt nästa säsong att göra. Båda lagen har vunnit varsin gång hittills under säsongen, och lite ges känslan av det här som någon slags försmak eller testmatch för nästa säsong, en säsong som ju både Arsenal och Man Utd har rätt höga förhoppningar på.

Laget som vinner kan möjligen känna att de har ett mentalt övertag på det andra laget. Spekulativt naturligtvis, det finns inget som säger att vad som sker nästa säsong behöver ha något alls att göra med vad som händer här och nu.

Det är en fotbollsmatch och fotbollsmatcher går ut på att vinnas. Även om det här är en match som stinker oavgjort eller ointresse lång väg.

Både Arsene Wenger och Louis van Gaal har ju sina respektive filosofiska läggningar. De skulle säkert kunna ha både det ena och det andra att säga om dagens bloggrubrik.

:::

Maffig avslutning för Steven Gerrard igår på Anfield, före matchen och efter matchen. Under matchen var en annan historia.

I en värld där så mycket är eller framstår som teater så är det kanske ändå hälsningarna från hjärtat som berör mest.

Balotelli

:::

Allt går mot Hull för tillfället – de var långa stunder det bättre laget mot Tottenham innan Tottenham gör mål på sitt första skott.

Hoppet lever emellertid, men det förutsätter att Hull vinner i sista omgången mot Man Utd. Långt ifrån någon omöjlighet så klart, men ändå något Steve Bruce aldrig har lyckats med på 17 tidigare försök.

Det är inte första gången Hull möter Man Utd på hemmaplan sista omgången, med fara för att åka ur Premier League. Då som nu var Newcastle inblandade.

Det slutade lyckligt den gången. Även om Hull förlorade med 0-1 så förlorade även övriga lag och Hull klarade sig kvar. Men förlorar Hull den här gången så kan inget rädda dem.

Matchen slutade lyckligt ska sägas. Efteråt fick dock Phil Brown för sig att sjunga på innerplan vilket var ett av hans mer olyckliga beslut.

Får Steve Bruce sjunga om en vecka? Om Hull vinner samtidigt som Newcastle inte vinner så har han i alla fall anledning att göra det.

:::

Swansea tog tre tunga poäng borta mot Arsenal senast. Kan de följa upp det med tre lika tunga poäng mot Man City idag?

I så fall tar de rejäl rygg på Southampton och Tottenham om den eller de sista platserna ut i Europa.

I så fall anser jag nog att pratet om Garry Monk som årets manager börjar bli välmotiverat på riktigt.

:::

Aston Villa och Leicester kan båda andas ut, resultaten igår garanterar dem fortsatt spel i Premier League.

Två riktigt bra prestationer av Tim Sherwood och Nigel Pearson, som båda fått ut bästa möjliga av sina spelare just när det behövdes som mest.

Även om det kanske inte gick att säga om Aston Villa just igår.

2 minuter och 56 sekunder! Så snabbt har ingen gjort hattrick i Premier League förut. Nu har Southamptons Sadio Mané gjort det.

Det har ju hänt att man har missat ett mål genom ett otajmat besök till kylskåpet eller toaletten. Men tre?!

:::

Radamel Falcao påstås starta för Man Utd idag. Arsenal behöver alltså inte bekymra sig med något så primitivt som försvarsspel.

Peter Hyllman

Sista natten med gänget för Steven Gerrard

Det är, på sätt och vis som tur är, en match som näppeligen betyder något. Vid sidan av ett målskillnadsmirakel kan inte Liverpool sluta fyra, och de har god marginal ned till sjätteplatsen även om det borde kvitta Liverpool lika om de kvalificerar sig till Europa League som femma eller sexa.

Det artar sig nämligen till ett riktigt spektakel när Steven Gerrard ikväll under strålkastarljusens sken gör sin sista match på Anfield.

Under sådana förhållanden kan det vara svårt att fokusera på att det faktiskt ska spelas en match också. Crystal Palace får helt enkelt finna sig i att utgöra birollsinnehavare till ett större drama den här kvällen, liksom förmodligen alla andra Liverpoolspelare också.

Den här kvällen handlar bara om Steven Gerrard och fansen på Anfield.

Det kan bli svårt för Gerrard att hålla tårarna tillbaka, vilket han själv har varnat för. Om Liverpool får för sig att köra loss Phil Collins över högtalarsystemet så gissar jag att vattenverket börjar spruta för fullt.

This must be love, I’m feeling. This must be love, Oh this must be love, I’m feeling. This must be love.

Kvällen ska bara handla om Gerrard och fansen på Anfield.

Vilken gest det hade varit att göra öppet hus på Anfield. Att släppa in alla som vill komma in, så långt det finns plats, utan någon kostnad alls. Allra minst till ett reducerat lågt pris.

Det hade varit vackert. Istället kommer rapporter om det motsatta, hur biljetter istället säljs till för priser mer än dubbla och trippla det normala. Alla vill in och marknaden sätter priset.

Profitering med andra ord. Jag säger inte att andra klubbar hade agerat annorlunda, men det känns tråkigt att inte Liverpool gör det.

”It’s the first time, the last time we ever met. But I know the reason why you keep your silence up. I can feel it in the air tonight.”

:::

Bottenstriden fortsätter med full fart under lördagen. Två matcher är av man kan kalla för äcklig betydelse.

QPR v Newcastle där Newcastle helt enkelt måste ta chansen att ta alla tre poäng mot ett redan nedflyttat QPR. Men det är alltid lurigt att veta hur det faktiskt påverkar motståndarna.

Sunderland v Leicester är en riktig sexpoängare. Sunderland har vunnit sina två senaste matcher men har mestadels snubblat sig fram. Leicester har imponerat stort under en hel månad.

Svettigast är det ändå för Hull som ligger två poäng under strecket och som därtill har att möta Tottenham på bortaplan. Samtidigt ska laget bearbeta nyheten att Jake Livermore har åkt fast för kokainbruk.

Risken är överhängande att Hull idag gör Burnley och QPR sällskap ned i The Championship.

:::

Bra shit

http://www.theguardian.com/sport/blog/2015/may/15/joy-of-six-sporting-insults

:::

Old Farm. Norwich v Ipswich. 13:15.

Middlesbrough har redan tagit sig till playoff-final i The Championship. Detta genom en övertygande 3-0-seger igår kväll mot Brentford.

Vid 19 tillfällen har Middlesbrough haft ledningen i halvtid den här säsongen, och vid samtliga 19 tillfällen har Middlesbrough vunnit matchen. Imponerande statistik.

Det visar på taktiska och defensiva egenskaper som kan visa sig värdefulla i Premier League. Men vilka möter de helst på Wembley?

Norwich är det lag som borde oroa Middlesbrough mest. Ett lag med tillräckligt mycket firepower för att göra livet surt för ett defensivt skickligt Middlesbrough, som dock brister i egen offensiv styrka.

Ipswich är i så fall mer förutsägbara och borde vara de som Middlesbrough drar det längsta strået idag.

Norwich är dock stora favoriter mot Ipswich. Inte minst på hemmaplan, Carrow Road lär koka. Men i ett hett derby kan mycket hända, och ett playoff har sin alldeles egna logik utöver det.

I det första mötet lyckades Ipswich hålla Norwichs anfall tysta och stilla. Det måste de lyckas med igen.

:::

Det är lite extra kul att West Ham faktiskt möter Everton idag.

Det meddelades ju för någon vecka sedan att England fick en extra fair play-plats till Europa League. Och eftersom Liverpool kommer kvalificera sig på annat vis så är det just mellan West Ham och Everton denna plats står.

http://www.premierleague.com/en-gb/matchday/fair-play.html

Med 281,25 poäng jämfört med Evertons 278,75 poäng så borde det rimligtvis betyda att West Ham kommer spela Europa League nästa säsong, med start redan i början av juli.

Hur nöjda är West Ham med detta? Kommer Sam Allardyce skicka ut sina spelare med direktiv att sparka ned motståndare till höger och vänster, dra på sig mängder med gula kort, spotta på motståndarna och skälla på domarna, allt för att undvika ett öde värre än döden?

Eller kommer vi se två lag som inte går in i en enda tackling och där spelarna erbjuder domaren massage med en happy ending efter matchen?

Både West Ham och Everton är så klart två klubbar som borde vilja spela i Europa League och som framgent borde ha som ambition att få göra det varje säsong.

Everton har ju varit med den här säsongen, så kanske är det passande att det nästa säsong ser ut att bli West Ham.

Det ligger i linje med klubbens ambitioner, med en närastående flytt till OS-arenan och prat om ett managerbyte. Rafa Benitez är ett av namnen som nämns i sammanhanget. Inte alls fel att locka med europeisk cupfotboll.

Å andra sidan är det en säsong kvar innan West Ham flyttar till OS-arenan, och hela flytten bygger på att de spelar kvar i Premier League. Och West Ham lär inte vara okunniga om den skadliga effekt Europa League kan ha på ligaform.

Jobbig balansgång.

Peter Hyllman

Topp tio guldkorn i Premier Leagues fyndlager

Silly season närmar sig med stormsteg och med det kommer spekulationerna öka exponentiellt i stormstyrka om vilka klubbar som ska spendera exakt så många miljoner på si och så många spelare. Nu för tiden är det inte bara de största klubbarna som kan splasha cash på dyra värvningar, med TV-intäkter så flödar spelarna till mer eller mindre samtliga klubbar.

Men det finns så klart också fynd att göra för i grund och botten ingen som helst transferkostnad, om man bemödar sig med att söka. Bara i Premier League är det 75 spelare vars kontrakt går ut under sommaren och som således är fria att skriva på ett nytt kontrakt. Ett bra sätt för större klubbar att bredda sina respektive trupper. Ett billigt sätt för mindre klubbar att förstärka sina respektive lag.

Premier League-historien är strösslad med smarta sådana värvningar, och naturligtvis en och annan misslyckad. Arsenal gjorde kanske den största kuppen med Sol Campbell, Man Utd lyckades åtminstone reta gallfeber på Liverpool med Michael Owen. Inför den här säsongen gjorde Jack Colback det oförlåtliga och bytte Sunderland till Newcastle på fri transfer. Där är chansen dock stor att Sunderland får sista skrattet.

Följer gör de tio främsta fynd som jag anser finns på Premier Leagues fri transfer-meny inför sommaren. Till största delen är det en lista som utgår från hur bra jag tycker spelaren är, men jag kommer även i fetkursiv stil markera vilken klubb jag tycker borde stå först i ledet att försöka värva just den spelaren.

(10) Gareth McAuley. Har varit stabil i West Broms backlinje i flera år men har enligt mig haft en särskilt bra säsong den här säsongen. Tuff, stark och kompromisslös men föga tekniskt säker eller passningsskicklig, något slitet alltså den klassiska brittiska mittbacken. Blir väl förmodligen kvar i West Brom men andra klubbar kan vinna på att sondera terrängen. Sunderland

(9) Bobby Zamora. Ojämn anfallare som blandar total anonymitet med mer eller mindre briljanta insatser. Har gjort vad som måste betraktas som en rejäl utmanare till säsongens mål. Mångsidig och målfarlig och enkelt uttryckt lite för bra, eller har åtminstone alldeles för hög kapacitet, för att följa med QPR ned i The Championship. Crystal Palace

(8) Glen Johnson. Det är naturligtvis inte omöjligt att Johnson blir kvar i Liverpool men en del talar för att Liverpool söker nya alternativ. Johnson borde själv vara intresserad av en ny utmaning och kanske borde söka sig tillbaka till en gammal klubb för att hitta rätt. Huruvida Johnson är ”sista pusselbiten” går att diskutera, men han kan höja ett ambitiöst mittenlag. West Ham

(7) Claudio Yacob. I mina ögon ett av de stora fynden på den defensiva mittfältspositionen, och då lider knappast Premier League brist på den typen av spelare. Yacob är defensivt väldigt skicklig men alls inte oäven i passningsspelet. Har varit stundtals strålande i West Brom men borde kunna vara intressant för klubbar högre upp i tabellen. Everton

(6) Scott Sinclair. När Sinclair beslutade sig för att begå karriärharakiri genom att skriva på för Man City så förutspådde mer eller mindre hela världen att det här läget skulle komma. Det finns mycket talang i Sinclair men den talangen har inte ett omfång som räcker till för Man City. För ett lag som spelar snabbt längs marken och över hela planen kan han bli en hjälte. Watford

(5) Boaz Myhill. Myhill har stått för några av de svettigaste målvaktsinsatser jag har sett i Premier League, några av dem dessutom den här säsongen. Hans problem är att han ibland också gör grova misstag. Det är förmodligen varför han blott är reservmålvakt i West Brom. En nykomling gjorde dock inte helt fel att bygga ett försvar runt Myhill. Bournemouth

(4) Ron Vlaar. Det har pratats länge om den holländske landslagsbacken. Att han är holländare har mer eller mindre garanterat, enligt enkel medialogik, att han har påståtts vara aktuell för Man Utd. Aston Villa gjorde klokt i att försöka behålla honom men det finns betydligt större klubbar som gjorde klokt i att åtminstone försöka bredda sin backuppsättning med Vlaar. Man City

(3) Tom Cleverley. Karriären såg ut att vara på väg spikrakt nedåt för Cleverley sedan han blivit förklarad oönskad av Louis van Gaal i Man Utd och därefter haft svårt att göra något avtryck i Aston Villa under Paul Lambert. Renässansen har dock kommit med Tim Sherwood och hans prestationer under avslutningen har återigen gjort honom landslagsaktuell. Aston Villa

(2) Danny Ings. Ryktesmaskinen går varmt runt den unge anfallaren som har varit en av de stora ljuspunkterna i Burnley under säsongen. Såväl målfarlig som spelskicklig så har han många intressanta egenskaper för en anfallare. Han har pratats till några av de riktigt stora klubbarna, men det kan också vara ett steg för långt för snabbt. Hett byte för klubbarna strax därunder. Swansea

(1) James Milner. Milner verkar ha gjort sitt i Man City. Inte, enligt mig, på grund av att han är för dålig, tvärtom är han en av de spelare som har varit mest konsekvent bra och nyttig för Man City, där andra spelare samtidigt har fallerat. En väldigt mångsidig mittfältare som kan visa sig mycket värd för en annan storklubb som blir av med en mångsidig mittfältare. Liverpool

Andra namn kan naturligtvis nämnas. Esteban Cambiasso är så klart en väldigt intressant spelare, vilket han har visat den här säsongen, men där skulle jag bedöma det som mest sannolikt att han i så fall blir kvar i Leicester, vilket inte är så intressant just för den här listan.

Håll koll på att det är playoff-retur i The Championship ikväll. Middlesbrough vann första matchen mot Brentford med 2-1 efter ett mål långt in på tilläggstid. Nu ska returen spelas på Riverside och Middlesbrough hoppas ta sig ett steg närmare Premier League.

Peter Hyllman

Fråga inte vad Europa League kan göra för England, fråga vad England kan göra för Europa League

Det svänger snabbt i den underbara fotbollsvärlden. När Bundesliga för fem år sedan red på en framgångsvåg i Europa League och på så vis passerade Serie A i UEFA:s ranking så var indignationen hög hos de italienska fotbollsälskarna, vars lag knappast kunde anklagas för att ta Europa League på större allvar.

När nu Serie A via Europa League har möjlighet att passera såväl Premier League som Bundesliga i samma ranking så gnuggar emellertid många av dessa italienska fotbollsälskare händerna i ren förtjusning. Det är som det brukar vara, man står sig själv närmast.

Den principiella stötestenen är så klart att vinster och poäng i Europa League värderas lika mycket i UEFA:s ranking som vinster och poäng i Champions League. Vilket är bisarrt på så många sätt att det knappt ens tarvar någon motivation. Men är det fel så är det fel oavsett om man råkar vinna eller förlora på det.

Det går att hitta argument för en sådan ordning så klart. Man kan till exempel hävda att det är ett välbehövligt incitament för klubbarna att faktiskt satsa på Europa League. Om priset för att skita i Europa League är att ett lag mindre får chansen att spela Champions League så är priset för högt. Kan tyckas.

Jaha, men hur ser det nu egentligen ut med den där UEFA-rankingen?

Det funkar ju som så att ett land tilldelas ett poängvärde för varje poäng som dess deltagande lag tar i Champions League och Europa League. Dessutom tilldelas man poäng för varje lag som går si och så långt i slutspelet. Det totala poängantalet räknas samman för fem säsonger tillbaka i tiden för varje land, vilket är rankingens hela utgångspunkt.

Den dagsaktuella rankingen ser ut som följer:
1) La Liga – 98,427p
2) Premier League – 80,391p
3) Bundesliga – 79,129p
4) Serie A – 70,010p

Men det där förändras ju som sagt år för år. Inför nästa säsong försvinner säsongen 2010-11 från kalkylen, vilket händelsevis var en riktigt bra säsong för Premier League men en usel säsong för Serie A. Vad det betyder just i nuläget är att England inleder nästa säsong med 62,034p och Italien med 58,439p. Till synes fördel England, men en liten fördel.

De siffrorna räknades dock ut när Italien och Serie A fortfarande har tre lag kvar i Champions League respektive Europa League. Om allting skulle gå så bra som möjligt för Serie A:s klubbar så skulle det innebära, om min uträkning stämmer, att Italien inleder nästa säsong med 61,153p. Inte förbi Premier League således, oavsett vilket, men ruggigt jämnt – även det oavsett hur det går för Juventus, Fiorentina och Napoli.

Vilket så klart skapar ett ruskigt intressant scenario inför nästa säsong där Serie A och Premier League kan gå head to head, i såväl Champions League som Europa League, om vilken av ligorna som från och med 2017-18 ska få ha fyra Champions League-platser, och vilken liga som får klara sig med blott tre. Visst kan även Bundesliga snubbla in i den fajten.

Två slutsatser är helt uppenbara utifrån detta:

Att det inte längre fungerar för engelska lag att prestera svagt i Champions League om man vill behålla fyra platser, de deltagande lagen måste således höja sig.

Att de engelska lagen helt enkelt måste börja prioritera Europa League i större utsträckning.

Den sista slutsatsen är den kanske mest besvärande. För i själva verket ger ju de engelska klubbarna övriga ligor i princip ett halvt lopp i handikapp, och det håller inte i längden. I alla fall inte nu när även Serie A-klubbarna verkar ha börjat se på Europa League med allvar.

Desto mer oroande är det i så fall att de engelska klubbar som är aktuella för Europa League inför nästa säsong knappast visar någon större entusiasm för det oändliga äventyret. Det är uppenbart att ligan har betydligt högre prioritet hos klubbarna, risken att en Champions League-plats går förlorad verkar inte riktigt ha sjunkit in.

Å andra sidan, incitamenten för klubbar som Southampton, Aston Villa, West Ham, Everton, möjligen Tottenham men kanske ändå inte, att bry sig om en Champions League-plats mindre är begränsad. Deras chanser att ta sig till Champions League är oavsett vilket så väldigt begränsade. Det är inte lagen det faktiskt berör mest som ska ta fajten.

Det där är så klart en markant skillnad gentemot läget i La Liga, Bundesliga och Serie A, där de lag som kvalificerar sig till och tar sig långt i Europa League en säsong har alla möjligheter i världen att kvalificera sig till Champions League via ligan nästa säsong. Dessa möjligheter finns inte på samma sätt i Premier League, där storlagen är betydligt fler.

Det kan diskuteras i evighet vad man egentligen ska ta sig till för att göra Europa League mer intressant för de engelska lagen. Det ser svårt ut, även om jag skulle hävda att det var ett viktigt steg att ta att ge en Champions League-plats till vinnaren. Men jag kan tycka att utgångspunkten är problematisk där man liksom antar att problemet är Europa Leagues och att det är tävlingen som måste förändras. Visst, om det gick att rucka på schemaläggningen på torsdagar tror jag det skulle vara en stor hjälp.

Men väl så problematisk är den rådande inställningen hos alltför många engelska klubbar att det enda som är viktigt är att hålla sig kvar i Premier League, everything else be damned. Det är en inställning som i längden är rent skadlig för engelsk fotboll, där ambitioner och drömmar om ära och pokaler i England men också i Europa får ge vika för mer affärsbetonade mål.

Det är den engelska fotbollens nutida kulturkrig längs den traditionella skiljelinjen mellan konst och kapitalism. Engelska klubbar måste återfinna stoltheten i att kämpa om och vinna titlar igen, inte minst i Europa. Engelsk fotboll måste återigen inse att lycka inom fotbollen inte mäts genom storleken på plånboken utan genom storleken på klubbens drömmar och hopp.

Självklart skulle det i längden också vara väldigt utvecklande för engelska lag att gå för fullt i Europa League. Dels att ställas mot annorlunda motstånd i för laget nya miljöer. Dels för att utsätta sig för en högre konkurrens och vänja sig vid ett kontinentalt cupspel. Långsiktigt är det något som skulle höja kvaliteten i Premier League.

Mest kärnfullt uttryckt handlar det egentligen bara om att istället för att hela tiden se problemen, istället se möjligheterna!

Peter Hyllman

Carlos Tevez är Alex Fergusons största misstag som manager för Man Utd

Carlos Tevez framträdande roll i det Juventus som nu gör comeback på den största europeiska scenen, och har en i alla fall hyfsat god chans att för första gången på tolv år gå till final i Champions League, påminner om den stora spelare han faktiskt är och den potential han under ett antal år mer eller mindre kastade bort.

Ingen kan ifrågasätta den betydelse Carlos Tevez hade för Man City, hans arbetsetik har det aldrig varit något fel på. Men personliga problem och ständiga konflikter med Roberto Mancini fick också sin kulmen när han enligt uppgift vägrade bli inbytt för spel i en Champions League-match mot Bayern München. Han blev kvar i Man City men 2013 lämnade han klubben för Juventus.

Oavsett i vilken klubb han än har spelat – Boca Juniors, Corinthians, West Ham, Man Utd, Man City eller Juventus – så har Carlos Tevez gjort ett bra och starkt jobb och nästan alltid blivit älskad av fansen, som älskar hårt arbete och hög kvalitet över allt annat. Att prestera så bra över så lång tid, i så vitt skilda miljöer, är ett testamente över Tevez skicklighet.

Vilka spelare som värvas till en klubb, och vilka spelare som tillåts lämna en klubb, är bland de absolut viktigaste beslut en manager har att fatta. Ingen manager är felfri i detta avseende, ibland blir det lite fel och några gånger kan det bli riktigt ordentligt fel. Om man som Alex Ferguson har en 27 år lång karriär i en klubb som Man Utd så är det omöjligt att undvika ett och annat uppseendeväckande felbeslut, men också fånigt att kritisera det.

När Alex Fergusons facit på transfermarknaden ska utvärderas så brukar bland de största misstagen nämnas spelare som Juan Sebastian Verón, Massimo Taibi, Bébé, Kleberson och Eric Djemba-Djemba (so good they named him twice). Listan kan göras längre. Av spelare som oklokt tvingats lämna klubben brukar vanligtvis Jaap Stam lyftas fram som det mest uppenbara misstaget, vilket också Ferguson själv medger.

Men allt det där faller inom en låda jag egentligen ser som småpotatis, ofrånkomliga felsteg som i det stora hela betyder mycket lite. Alex Fergusons absolut största misstag, och strategiska felbedömning, som mycket väl kan ha handikappat och försvagat Man Utd rejält under Fergusons sista fem år i klubben, både inhemskt och i Champions League, men som ingen pratar om som ett misstag, var att under 2009 inte fatta beslutet att behålla Carlos Tevez.

Carlos Tevez kom till Man Utd inför säsongen 2007-08 och redan under sin första säsong blev han en viktig spelare i det lag som vann både Premier League och Champions League. Inte minst hans förmåga att göra viktiga mål blev en viktig faktor i Man Utds framgångar under säsongen. Hans kapacitet och hans arbetsinsatser gick inte på något vis att ifrågasätta.

Efter den säsongen var både Man Utd och Alex Ferguson väl medvetna om att lagets stora stjärna Cristiano Ronaldo efter säsongen 2008-09 skulle lämna klubben för Real Madrid. Det hade varit ett utmärkt läge att ge Carlos Tevez en alltmer framträdande roll i laget, som en planering inför en framtid utan Ronaldo, och potentiellt väldigt givande då Tevez upprättat ett väldigt bra samarbete med Wayne Rooney.

I det läget fattar dock Alex Ferguson ett mycket märkligt beslut, nämligen att för stora pengar köpa Dimitar Berbatov från Tottenham, ryktesvis framför näsan på Man City. Ett beslut som i längden alltså skulle leda till att Carlos Tevez istället gick till den uppåtsträvande grannkonkurrenten. Ingen skulle nog påstå att Alex Ferguson och Man Utd befann sig på den positiva sidan av den handelsbalansen.

Ferguson hade helt säkert en tanke med köpet av Dimitar Berbatov, även om det också ofta stod klart att han hade svårt att passa in i Man Utds traditionellt sett fartbaserade anfallsspel. Samtidigt befann sig Carlos Tevez allt oftare förpassad till bänken jäsandes i en känsla av att inte vara behövd eller uppskattad. Att en spelare som Tevez i ett sådant läge till sist bestämmer sig för att lämna klubben är inte konstigt.

När det här skedde så användes ofta statistik för att visa att Tevez minsann inte spelade så sällan. Vad statistiken emellertid inte visade var att Tevez normalt sett fick spela matcher som ansågs som mindre viktiga, matcher i Ligacupen och så vidare. När det vankades de riktigt tuffa och avgörande matcherna så gick framför allt Dimitar Berbatov före. Och även när han spelade gjorde han det ofta som inbytt.

Alla kunde se att Tevez var missnöjd med läget. Supportrarna på Old Trafford ville ha Tevez kvar i laget. Ramsan ”Fergie, Fergie, sign him up!” ekade runt arenan. Allt kom till sin spets i maj 2009 i derbyt mot Man City, av alla lag, där Tevez avgjorde matchen med sitt 2-0-mål och direkt efter målet ställde sig framför Man Utds direktörsbox och med händerna kupade över öronen uppmanade klubben att lyssna till supportrarnas uppmaning.

Kontraktssituationen kring Carlos Tevez var något oklar, men de flesta verkar vara överens om att Man Utd till sist i alla fall erbjöd den summa som kontraktet möjliggjorde för att Tevez skulle kunna bli kvar i klubben. Det är också vad Alex Ferguson själv hävdar. Men då var det för sent och Tevez hade redan bestämt sig för att han inte längre ville spela för Man Utd. Man City visade att de ville ha honom som nyckelspelare, och Tevez flyttade.

Det går alltid att spekulera i vad som hade hänt om vad varit. Men Man Utds situation efter 2008-09 var inte helt önskvärd. Att förlora Cristiano Ronaldo var ett tillräckligt tungt avbräck, men att samtidigt tappa Carlos Tevez väckte allvarliga frågetecken kring Man Utds förmåga att konkurrera, inte minst som dessa ersattes med Antonio Valencia och Michael Owen. Skrämselfaktorn runt Man Utd ansågs borta.

Det märktes redan första säsongen som Man Utd förlorade med en poängs marginal till Chelsea. Inte minst en 0-0-match mot Blackburn under våren visade sig där avgörande, där det var svårt att inte känna känslan att den matchen hade Man Utd vunnit med en spelare som Carlos Tevez kvar i laget. Det var också under den här säsongen, 2009-10, som de första allvarliga synpunkterna på Man Utds sparsamma transferpolitik började framföras.

Men problemet visade sig större än en enskild säsong. Visserligen vann Man Utd ligan vid två ytterligare tillfällen under de Alex Fergusons fyra sista säsonger, och man tog sig även till ännu en Champions League-final. Ett Man Utd med Alex Ferguson var alltid konkurrenskraftigt. Men de flesta skulle också hävda att de sista säsongernas lagbyggen i Man Utd också var de svagaste under Alex Fergusons tid i klubben sedan tidigt 1990-tal.

Alternativet var att Alex Ferguson istället för att impulsköpa Dimitar Berbatov och därigenom alienera Carlos Tevez hade satsat på Wayne Rooney och Tevez som det anfallspar som skulle ta Man Utd vidare efter Cristiano Ronaldos avsked. Det hade varit Premier Leagues och ett av Europas allra bästa anfallspar, något som de båda spelarna tillsammans redan visat prov på. Tevez hade, i Ronaldos frånvaro, kunnat växa ut till den ledargestalt han nu är i Juventus.

Med Carlos Tevez i laget hade Man Utd under Alex Fergusons sista år kunnat fortsätta vara en dominerande kraft i det europeiska cupspelet och inte, som istället blev känslan, devalveras till slagkraftig outsider. Det hade gett Fergusons efterträdare en bättre och starkare utgångspunkt. Att släppa Tevez var ett strategiskt felsteg snarare än ett naturligt misstag, och en grov felbedömning.

Det var utan tvekan Alex Fergusons största misstag som manager för Man Utd.

Relationen mellan Carlos Tevez och Man Utd, och även klubbens supportrar, blev infekterade efter flytten till Man City. Inte inledningsvis men sedan Man City utnyttjat Tevez i sin reklam och Tevez vid ett antal tillfällen lät sin bitterhet över hur det slutade i Man Utd färga flera av hans uttalanden. Till stor del dock mänskligt och förståeligt.

Ändå tror jag det borde kunna finnas en och annan Man Utd-supporter, och definitivt mängder av andra fans, som kan glädjas åt att Carlos Tevez återigen är tillbaka på den europeiska fotbollens höjdpunkt, där han hör hemma. Som kommer ihåg hans väldiga arbetsinsatser i West Ham, i Man Utd, och i Man City. Och som kan hoppas att en spelare som Carlos Tevez får kröna sin europeiska fotbollskarriär med att leda sitt lag till Champions League-seger.

Håller man på Man Utd så kan man däremot känna att det mycket väl hade kunnat vara, och kanske borde vara, ett annat lag.

Peter Hyllman

Kan Barcelona göra Man City till Pep Guardiolas nästa klubbadress?

Den här sommarens stora managerkarusell ser ut att cirkulera kring Man City där Manuel Pellegrini enligt många har bränt sitt krut. Karusellens motor är naturligtvis vad som sker framför öppen ridå i Bundesliga där dels Jürgen Klopp har meddelat sin avgång från Dortmund, och dels Pep Guardiolas framtid allra minst är föremål för omfattande spekulation.

Den teori jag framförde redan när det meddelades att Jürgen Klopp skulle söka sin framtid annorstädes var att det skulle öppna upp för en flytt till Man City för Pep Guardiola, i och med att Bayern München i Klopp skulle ha den självklare och för tillfället tillgänglige ersättaren väntandes på startlinjen.

Omvägen kan te sig onaturlig, varför väljer inte Man City att bara gå direkt på Jürgen Klopp? Dels tror jag det beror på att Klopp med viss rätta anses inte vara den typ av manager som kan behövas i en storspenderande klubb som Man City, romantiken runt Klopp andas fortfarande långsiktigt lagbygge. Dels för att Man City, med Ferrian Soriano och Txiki Begiristain i klubbledningen, hela tiden har annonserat att de väldigt gärna vill återförenas med just Pep Guardiola i Man City.

I dagarna har det cirkulerat tunga rykten från stora mediebolag att Man City och Pep Guardiola förhandlar om ett kontrakt, möjligen från 2016-17 men mest sannolikt med start redan till 2015-16. Både Bayern München och Man City förnekar uppgifterna, men det hör till i sammanhanget. Allra helst som den här säsongen ännu inte är avslutad. Den normalt sett trovärdige Guillem Balague avfärdar också ryktena som nonsens.

Mycket tycker jag talar för att frågan till stor del avgörs av utgången av kvällens match. Allt annat än en väldig prestation av Bayern München talar för att de är utslagna ur Champions League ikväll. Därmed är säsongen att betrakta som ett misslyckande för Bayern München och Pep Guardiola, allra helst som ett steg bakåt för den så framgångsrika klubben. I kombination med att Guardiola har gjort sig obekväm inom den tyska klubbens hierarki så är det troliga utfallet av detta att klubb och manager beslutar sig för att gå skilda vägar.

Det är tankar jag själv har haft under viss tid, men det är också tankar som gavs kloka ord i kommentarsfältet under gårdagen av Les Corts.

Det sannolika alternativet vore till synes att Man City väntar till 2016 med att anställa Pep Guardiola. Det skulle dock innebära att både Man City och Bayern München får köra en säsong där alla vet att deras sittande managers kommer att lämna klubben efter säsongen, vilket mycket sällan brukar vara en önskvärd situation för en klubb att befinna sig i.

Pep Guardiola som ny manager i Man City vore onekligen en briserande bomb i Premier League-landskapet. Utan tvekan vore det den här sommarens mest intressanta och spektakulära anställning och man skulle se med stor nyfikenhet på Guardiolas effekt på Man City. Att få se José Mourinho och Guardiola återuppta sin rivalitet i Premier Leagues tryckkokare vore även det ett spännande koncept.

Profilmässigt vore det en klockren anställning av Man City, Pep Guardiola är ett av de absolut främsta managernamnen inom världsfotbollen och skulle olikt någon av sina företrädare ge Man Citys ambition som blivande europeisk toppklubb trovärdighet. Organisatoriskt framstår Guardiola också som det mest kloka valet sett till hans redan uppbyggda relation till Soriano och Begiristain. Men fotbollsmässigt?

De frågetecken som fanns kring Pep Guardiolas managergärning under sin tid i Barcelona har inte fått de önskade svaren i Bayern München. De framsteg som förespeglades i Bayern München har inte materialiserats, tvärtom ges ett intryck av en klubb som om inte gått bakåt i alla fall har stått stilla. Att Barcelonas vid tillfället överlägsna spelartrupp var en stor förklaring till deras framgångar förblir en fungerande hypotes, inte minst efter Barcelonas seger mot just Bayern München förra veckan.

Att ta över som manager i Man City skulle innebära ett omfattande förnyelse- och förändringsarbete. Pep Guardiola har förvisso genomfört ett oerhört framgångsrikt sådant arbete i Barcelona, men det var också en klubb i vilken han var stöpt och döpt på ett helt annat sätt. Hans kunskap om klubben och dess olika lag oöverträffad. Och hur lovande Man Citys ungdomar än är så är det inte något La Masía.

Att ta fram sådana unga spelare och låta dem sakta men säkert växa in i uppgiften är också en betydligt enklare uppgift i en liga där konkurrensläget är väsentligt mindre utmanande, och där Champions League-spel är mer eller mindre garanterat oavsett vilket. Att genomföra ett sådant projekt i Premier League är en helt annan uppgift, och det skulle rätt snabbt visa sig att till och med Man Citys långsiktighet och holism har sin tydliga gräns.

Det alternativa tillvägagångssättet vore alltså att förändra, föryngra och förnya Man City genom att köpa på marknaden. Men i det avseendet är Pep Guardiola också ett oprövat kort. Hans värvningar så här långt har varit av det mer inkrementella slaget, han har tagit över mer eller mindre färdiga spelartrupper alternativt kunna integrera klubbens egna spelare i sitt lag. Man City skulle innebära en ny utmaning för honom.

Hittills har Pep Guardiola endast varit manager för en klubb som är antingen ensam dominant eller en av två dominanter i sin liga. Den elake kunde ana att det i alla fall delvis var en faktor bakom beslutet att gå till Bayern München till att börja med. I Premier League ställs han inför en konkurrenssituation han inte är van vid, Man City är inte dominanter i den ligan på det sätt som Barcelona är i La Liga och Bayern München är i Bundesliga. Det leder till andra utmaningar både i ligaspelet och i Champions League.

Det vore naturligtvis fånigt att påstå på förhand att Pep Guardiola inte skulle vara kapabel uppgiften att ta över ett storlag i Premier League. Hans meriter gör honom till ett självklart val och som personlighet vore han ett spännande tillskott till engelsk fotboll. Men det är heller inte nödvändigtvis den självklara succé som man kanske hoppas på.

Pep Guardiola själv har ihärdigt förnekat att han skulle vara något annat än Bayern Münchens manager nästa säsong. Men något annat kan han heller inte säga i nuläget så här dagarna innan en semifinal i Champions League. Men efter semifinalen, och den högst troliga förlusten mot Barcelona, så kan läget vara ett helt annat.

Om inte, så riskerar även nästa säsong bli ett rent mellanår för Man City.

Peter Hyllman

Swindon visar prov på ett spel stort nog för The Championship

Swindon Town är i dessa dagar en till stora delar bortglömd engelsk klubb långt ned i det engelska seriesystemet. Men för Tipsextragenerationerna är det en klubb som ändå kan väcka nostalgiska minnen till liv.

Två diametralt motsatta rekord kan sägas omfatta Swindons historia:

Dels är Swindon det första och hittills enda lag som har lyckats med konststycket att släppa in 100 mål under en och samma säsong, detta under sin första och enda säsong i Premier League 1993-94.

Dels är Swindon den enda engelska klubben att vinna Ligacupen, eller en större engelsk titel, samtidigt som de själva spelade i den engelska tredjedivisionen, dagens League One.

Under gårdagen kvalificerade sig Preston till playoff-finalen via en enkel seger över Chesterfield. Preston är de stora favoriterna i detta playoff, men Swindon är det lag som har bäst förutsättningar att hota dem.

Swindon var under stora delar av säsongen ett av fyra lag som slogs om de två automatiska uppflyttningsplatserna. Men när skador under en lång säsong började ta ut sin rätt blev Swindon snart avhängda på en förvisso ohotad fjärdeplats.

Swindon är det lag i League One som mest medvetet har försökt spela ett spel baserat på eget bollinnehav. Mark Cooper, Swindons manager, har satsat hårt på att skapa numerärt överläge på mittfältet, spelandes en 3-5-2-uppställning, och idén är att om Swindon har bollen kan motståndarna inte göra mål.

Det är tack vare denna spelfilosofi som Swindon har lyckats attrahera flertalet spelare på lån från etablerade Premier League-klubbar som Tottenham och Southampton.

Under säsongen har Swindon haft i genomsnitt 58% bollinnehav, vilket är markant mer än något annat lag. Samtidigt lyckades Sheffield United i det första mötet mellan lagen bryta detta mönster.

Swindons svaghet är inte det egna bollinnehavet, men däremot att vinna tillbaka bollen när de tappar den. Presspelet är lite för svagt och laget blir känsliga för kontringar. Vilket inte minst märktes när Kieron Freeman gjorde 1-0 till Sheffield United i torsdags.

Nu vände Swindon ändå matchen som de vann med 2-1. Framför allt imponerande Nathan Byrne på mig, den offensivt lagde högerytterbacken som passade fram till kvitteringen och själv avgjorde på tilläggstid.

Matchen såg länge ut att sluta 1-1 och det kan mentalt vara en utmaning för Swindon att ställa om efter att ha lyckats göra vinstmålet. Att leda är naturligtvis en fördel men det sena vinstmålet riskerar också göra Swindon mer passiva.

Det är ändå fördel Swindon som har ledningen, har hemmaplan, och sett över säsongen är det bättre laget. Det borde kunna räcka till playoff-final på Wembley mot Preston.

Sheffield United är dock inte ett lag som ska underskattas, som har sina egna anspråk på en i relativa termer stor klubb. Allra helst inte som bortamål inte är någon faktor i The Football Leagues playoff.

Nigel Clough är dock en manager som aldrig riktigt lyckats nå samma typ av framgång som hans betydligt mer kända far. Det är naturligtvis en väldig skugga att arbeta under.

Det är helt enkelt oklart om Nigel Clough egentligen är en vinnare.

För Swindon handlar det om att ta sig till Wembley. Väl där möter de en motståndare som förvisso är starkare, men som har sina egna demoner vad avser att prestera i playoff.

Swindon borde se en rätt god chans att ta sig till The Championship.

Peter Hyllman

Swansea framgångsrika igen med beprövad modell men oprövad manager

Premier Leagues mest anonyma klubb?

Det tjoas och tjimmas som vanligt om storlagen i toppen av tabellen. Det har huffats och puffats om det stora antal lag som vid ett eller annat tillfälle har varit inblandade i nedflyttningsstriden, om Newcastle har det skrivits spaltmeter. Southampton har hyllats, Crystal Palace och West Brom har fått uppmärksamhet efter sina managerbyten, Everton har mest fått folk att skaka på huvudet i oförståelse.

Stoke skulle kunna vara en utmanare om titeln, där Mark Hughes har gjort ett riktigt bra jobb i det tysta, men för mig är det ändå Swansea som är den här säsongens utropstecken i det tysta. Personligen flaggade jag inför säsongen om nedflyttningsrisk för Swansea, istället ligger de stabilt på tabellens övre halva och har tagit mer poäng den här säsongen än vad de någonsin tidigare har gjort i Premier League.

För fyra år sedan var Swansea allt annat än anonyma. De tog sig då som första walesiska lag upp i Premier League där de har lyckats bli kvar. Brendan Rodgers var då klubbens manager och gjorde sig ett sådant namn där att Liverpool ett år senare kom knackandes på dörren. Den delvis supporterstyrda klubben som vandrat uppåt det engelska seriesystemet blev ett hushållsnamn.

Men det var inte slut där. Det hickade till i fotbollsvärlden när Swansea ropade ut namnet på Brendan Rodgers efterträdare – Michael Laudrup. Den danske ikonen är ett av de största namnen och visade sig inledningsvis ha en lika stor effekt på Swansea. Han lockade nya spelare till klubben och under hans första säsong vann Swansea Ligacupen, klubbens första stora titel, och kvalificerade sig för europeiskt cupspel.

Men därefter gick det utför. Swansea blev varse att med ett stort managernamn följer också ett stort ego. Sommaren och den kommande säsongen präglades av konflikter mellan Laudrup, som ville värva fler spelare, och klubbledningen. Laudrup visade också ett alltmer bristande intresse och hans engagemang började ifrågasättas. Kvaliteten på träningarna sjönk drastiskt.

Swansea var i det här läget ett lag på glid. I februari 2014 får Michael Laudrup till sist sparken av Swanseas klubbledning. Swansea meddelar kort därefter att de tills vidare utser Garry Monk, då fortfarande en av spelarna i laget, som ny manager. Alla ser detta som en tillfällig anställning.

Men Monk får ordning på skeppet. En hotande nedflyttningsstrid slutar i en tolfte plats. Efter säsongens slut meddelar Swanseas klubbledning att Monk blir kvar som manager och man lyfter särskilt fram att Swansea med det beslutet går tillbaka till de principer som skapade klubbens framgång, det vill säga ett steg tillbaka från högprofilerade anställningar som Michael Laudrup. Under sin första hela säsong som manager har Monk guidat Swansea till nytt poängrekord och klubbens hittills högsta ligaplacering någonsin.

Utser Swansea Garry Monk till manager för att valet av honom stämmer överens med klubbens principer, eller för att han som intern rekrytering är lättare att kontrollera än en externt rekryterad manager med ett större namn? Det är inte helt lätt att svara på, det kan så klart även vara lite både och, men lugn och harmoni i klubbledningen brukar normalt sett visa sig i mer stabilitet på planen och i omklädningsrummet.

Swansea är på sitt sätt också en speciell klubb att arbeta i som manager. Den är alltså delvis supporterstyrd och har arbetat väldigt långsamt och tålmodigt för att ta sig hela vägen dit de nu befinner sig. Som manager underlättar det naturligtvis med en förståelse för klubbens specifika kultur, och det mer än något annat är Garry Monks stora styrka.

Där Michael Laudrup blev en splittrande karaktär i Swansea så är Garry Monk en enande figur. Han har förtroendet från spelarna, nog så svårt att behålla samtidigt som man tar det stora steget från att själv vara spelare till att bli manager. Han är älskad av supportrarna. Och han har en konstruktiv dialog med klubbledningen. Tre hörnstenar på vilka Monk har byggt sin framgång med Swansea.

Men de unika förutsättningar han har i Swansea innebär också att hans egen framgång kan vara knuten till just Swansea. Det är långt ifrån säkert, kanske till och med osannolikt, att han skulle kunna lyckas lika bra i någon annan klubb där han inte har samma förtroende från spelare, supportrar och klubbledning som han har i Swansea. När man alltså pratar om Monk som en kandidat för jobb i andra klubbar, såsom West Ham och Sunderland, så finns en risk att man felbedömer situationen.

Likaså kan det vara lite för tidigt att alltför ensidigt hylla Garry Monks bedrift med Swansea. Han gör för närvarande sin första fulla säsong. En del pratar om honom som en kandidat till årets manager, till vilket han kanske kan ses som outsider, men det är först om han visar att han är mäktig att bibehålla Swanseas tabellposition, bygga vidare på den här säsongen och möjligen ta Swansea tillbaka till Europa, som vi kan börja värdera Monks långsiktiga bidrag på riktigt.

Garry Monk själv har uttalat att han har en långsiktig vision med Swansea. Men det har inte förhindrat honom från att vara flexibel. En av hans större insatser under säsongen var att frångå Swanseas klassiska 4-2-3-1 och istället pröva ett diamantmittfält, även om han gick tillbaka senare under säsongen. Men det återupplivade laget under en tid på säsongen när det såg ut som om spelet hade stannat av.

Det har gett resultat. Under var och en av Swanseas tre tidigare säsonger har Swansea under säsongens tio sista matcher tagit i snitt en poäng per match. Den här säsongen har Swansea under de senaste tio matcherna tagit 1,9 poäng per match, det vill säga nästan dubbelt så bra. Monk har uppenbarligen lyckats bra med att motivera sitt lag.

En metod Monk har använt sig av är att hela tiden bryta ned säsongen i delmål; exempelvis poäng, ligaplacering, men även antal poäng mot topplagen. Om Swansea tar fyra poäng i sina två kommande matcher mot Arsenal, ikväll, och Man City, till helgen, så har de tagit fler poäng mot dessa lag den här säsongen än under någon tidigare säsong i Premier League. Av toppklubbarna är det Arsenal som Swansea har tagit flest poäng av, och man vann även det tidigare mötet under säsongen.

Räkna alltså med ett motiverat Swansea ikväll. Frågan är hur motiverat Arsenal egentligen förmår vara, med Chelsea redan klara ligavinnare och tredjeplatsen i hyfsat tryggt förvar.

Peter Hyllman

Hörnan #36: Champions League-striden är avgjord i Premier League

Veckans lag

:::

Bubblare:

Tom Heaton, Burnley
Wes Brown, Sunderland
Charlie Adam, Stoke
David Silva, Man City
Jason Puncheon, Crystal Palace
Jermain Defoe, Sunderland

:::

VECKANS VINNARE:

Sunderland. Andra segern i rad för Sunderland, och dessutom borta mot Everton, en erkänt tuff bortamatch. Otroligt välbehövliga poäng för Sunderland som har ett tufft återstående spelprogram. Everton var knappast bra, och Sunderland visade möjligen vilja men knappast klass, men vinsten tog Sunderland upp ovanför strecket, förbi Newcastle, och de kan gå in med självförtroende till nästa livsviktiga hemmamatch mot Leicester.

Man Utd. Tre raka förluster utan att göra mål, något som inte har skett Man Utd sedan 1989, det vill säga inte under många av den här bloggens läsares livstid. Spelet mot Crystal Palace var allt annat än bra men den här gången kunde man ändå knyta ihop säcken. David De Gea, som vacklat under våren, stod än en gång för en avgörande insats. Vinsten tillsammans med Liverpools poängtapp garanterar i praktiken den fjärde Champions League-platsen.

Burnley. Det kan ju framstå som fånigt att utse ett lag till vinnare som blir formellt nedflyttningsklara under helgen. Men det finns olika sätt att åka ur Premier League på. Man kan göra det som QPR, med svansen mellan benen och en 0-6-förlust i baken. Eller så gör man som Burnley som visar krigarhjärta ända in i kaklet. Det var hela tiden ett väldigt långskott att Burnley skulle kunna hålla sig kvar i Premier League, Sean Dyche och hans spelare såg i alla fall skottet träffa stolpens insida.

:::

VECKANS CLIFF BARNES:

Tottenham. Elakt, kanske, samvetet rådbråkar mig en aning. Det har varit en lång säsong för Tottenham och det märks, inte heller finns väl egentligen så mycket att spela om. Men 0-3 borta mot Stoke var väldigt blekt. Och även om det kan ligga något i snacket om att Tottenham helst vill undvika Europa League nästa säsong, så fick de lite på tasken där också under veckan när England tilldelades ytterligare en plats via fair play-ligan.

:::

Tankar och slutsatser:

I veteranmatchen på Stamford Bridge gjorde John Terry och Steven Gerrard varsitt mål för Chelsea respektive Liverpool.

Champions League-striden är i praktiken avgjord. Det blir Chelsea, Man City, Arsenal och Man Utd som deltar i Champions League nästa säsong för Englands räkning.

Liverpool kan teoretiskt gå upp på samma poäng som Man Utd, men även med ett sådant mirakel så hämtar de inte upp 14 mål på två omgångar.

Olyckans gudar drabbade Hull hårt den här helgen. Tre klockrena träträffar i matchen mot Burnley. Steve Bruce var även rättmätigt upprörd över att Burnleys mål kommer sedan domaren tvingat Michael Dawson av planen för att byta en blodig tröja. Hull alltså utan en mittback i det läget.

Svårt läge för Hull nu som med två omgångar ligger två poäng bakom Newcastle och Sunderland.

Man City verkar ha hittat någon slags spelglädje igen så här i säsongens elfte timme. Kanske spelar de för sin framtid i klubben, kanske i glädje över ett förväntat managerbyte, kanske helt enkelt för att Sergio Agüero verkar ha hittat storformen igen.

Tre raka torsk för Crystal Palace nu. Vilket har lämnat Alan Pardews kampanj för Årets manager i spillror. Vilket möjligen betyder att han är kvar i klubben när nästa säsong börjar.

QPR är klara för nedflyttning efter torsken mot Man City. Frågan nu är om de åker ner i The Championship eller hela vägen ned i The National League. Det hela handlar så klart om ekonomi och financial fair play .

QPR har ett rätt häftigt bötesbelopp att betala till The Football League.

:::

För övrigt:

Så stinker nästa helgs match mellan Man Utd och Arsenal redan nu oavgjort lång väg.

I och med målet mot Liverpool har John Terry gjort flest mål i Premier League av alla mittbackar någonsin.

Handbags i QPR:s omklädningsrum innan avspark mot Man City. Clint Hill kallade tydligen Joey Barton för ”a giant shitbox”, till vilket Barton hade ett par väl valda svar som inte lämpar sig i text.

Hur många sekunder tog det Chelseas fans efter att de applåderat Gerrard att börja sjunga om ”han och Demba Ba” igen?

Peter Hyllman

LINHEM punktmarkerar Stevenage v Southend

STEVENAGE (6) v SOUTHEND UNITED (5)
Söndag 10 maj 19:35 – Broadhall Way, Stevenage
Torsdag 14 maj 20:45 – Roots Hall, Southend

Taktik

Stevenage har under sin manager blivit ökända för deras tuffa spel och ofta direkta spel vilket tog dem från The Conference till League One innan de åkte ur League One förra säsongen. Men de behöll Westley trots att han först lämnade dem och under denna andra sejour har Stevenage till viss gräns försökt ändra sin image. Vad som är intressant är att Stevenage på något sätt lyckats ta sig till playoff trots ganska svag målskillnad och klart fler mål insläppta än flera av sina konkurrenter samtidigt som man också saknar en stor målskytt. Westley är onekligen en bra manager för Stevenage och kan göra underverk av små resurser, olikt hans ögonblödande fiasko i Preston där han hade för mycket transferfrihet. Stevenage kommer behöva ett bra hemmaresultat att ta med sig till Southend då 15 av deras 20 ligavinster kom på hemmaplan.

Vad Phil Brown gör handlar inte om taktik, analyser, ödmjukhet, eller mänsklig hudfärd utan det handlar om motivation, motivation, motivation, och motivation. De tre M:en. Taktik är för oss blekfisar oroliga för hudcancer som är rädda för att klä av oss för en fotbolls skull. Och han har köpt in Colchester spelare till backlinjen i förhoppning att någon ska missta dem för Colchester och råka arkivera dem på nedre halvan av League One. Efter många om och Shaquile Coulthirst-ar har han hittat ett målfarligt anfallspar i Corr och Joe Pigott åtminstone och i vänsterbacken Coker – utsedd till årets lag – har den urfarlig vänsterfot.

Nyckelspelare

Tom Pett, Stevenage
Det är en underdrift att säga att Stevenage saknar naturliga målskyttar i sitt lag. Fyra av deras fem bästa målskyttar denna säsongen har spelat åtminstone ett par matcher i backlinjen men inte som anfallare, och näst bäste målskytten Tom Pett har spelat nästan alla sina matcher som ytter. Men Pett är det närmaste en de har till en kreativ, offensiv spelare sedan de förlorade Luke Freeman och det är verkligen något de kan behöva i ett playoff.

Barry Corr, Southend
Corr har varit Southends främsta målskytt från och till i drygt fem år nu. Men åtminstone två av de åren var mestadels förlorade till knäskador och Corr nu på fel sida 30 år är inte en du kan luta hela laget emot. Men trots alla fysiska problem och tack vare en sen målspurt på våren är Corr Southends bästa målskytt med 14 nätrassel. I en svit på tio matcher i februari till april gjorde han nio mål på elva matcher och det är den sortens stim han behöver befinna sig i för att de ska gå vidare i playoff.

Dean Wells, Stevenage
I alla konstiga laguttagningar Westley har gjort och alla möjliga positionella förändringar har en sak varit konstant. Wells i mittförsvaret. Stevenage förra uppflyttningslag var byggt på ett starkt mittförsvar och de kommer behöva ett här och det börjar med att Wells fortsätter vara svårpasserad längst bak.

David Worrall, Southend
Worrall är en ganska typisk nr 7 på denna nivån. En inte alltför snabb spelare men likväl liten och lurig. Kan spela på båda kanterna. Leder laget med nio assist och med sex mål är han en av de bättre målskyttarna bakom Corr. Har ett förvånansvärt bra samarbete med unge Jack Payne som bidragit med välbehövda mål från mittfält, deras samarbete skapade tröstmålet i förra helgens 1-3-förlust mot Morecambe.

Charlie Lee, Stevenage
I den fullständiga avsaknaden av en pålitlig eller målgörande anfallare – Stevenage har prövat 15 olika spelare som anfallare denna säsongen – har istället Charlie Lee varit lagets främsta målskytt med blott nio mål och fem assist. Lee som tidigare mest varit känd som en defensiv mittfältare och som dessutom kan vikiariera som försvarare har på något vänster hittat målskyttedojorna. Desto mer man läser av Stevenages laguppställningar denna säsongen undrar man inte Charlie Lee borde varit lagets första val på topp eller åtminstone i en offensivare mittfältsroll.

Daniel Bentley, Southend
Ni kanske tror det helt saknas bra målvakter i playoff och hela England överhuvudtaget men frukta ej. Daniel Bentley finns här och räddar oss alla. Invald till årets lag, antagligen Southends bästa spelare, och ryktas vara intressant för halva The Championship. Han är både lång och reflexsnabb. Det som kan bli tuffare på högre nivå är spelet med fötterna.

Tidigare playoff-erfarenhet

Jag såg Stevenage live spela League Two-playoffsemi säsongen 2010-11 då de slog Accrington ganska bekvämt med 2-0 tack vare sin fysiska överlägsenhet. Det lär vara svårare denna gången men många av de spelarna är kvar sedan dess så som mittback/vänsterback/anfallaren Darius Charles, Chris Beardsley, målvakten Chris Day, och Ronnie Henry.

Southend vann uppflyttning till League One via playoff säsongen 2004-05 där Duncan Jupp gjorde det avgörande och sitt enda mål för klubben i finalen. Gick till League One-playoff säsongen 2007-08 men föll tungt med 5-1 i returmötet.

Men vet ni vem som har tillräckligt med playoff-rutin att prata om det i dagar till alla tanterna på solariet? Phil Brown. Allt tack vare en blonderad Dean Windass.

Tips

I en tuff kamp om vem som är den mest avskyvärt arroganta managern vinner oväntat Graham Westley tack vare en strumprullar-volley av renässans-mittbacken Darius Charles.

Peter Hyllman

Lost in a Roman wilderness of pain, waiting for the summer rain

Det är alltid lite speciellt med matcher så här sent på säsongen. De följer en delvis annan logik än vad samma matcher kan göra tidigare under säsongen. I vissa fall ställs man mot lag som slåss för sitt liv antingen för att hålla sig kvar i Premier League eller för att ta sig till Champions League. I andra fall ställs man mot lag som har absolut ingenting att spela för.

Chelsea säkrade ligatiteln förra helgen och har således inget annat att spela för ikväll än möjligen att avsluta säsongen så snyggt som möjligt. I övrigt verkar det främsta samtalsämnet vara att Liverpool kommer stå hedersvakt för Chelseas nyblivna mästare innan match. Vilket är en snygg tradition men som jag kan känna hade känts mer naturlig när den görs på hemmaplan.

Något som gått hyfsat obemärkt förbi är att Chelsea gav sina spelare fyra dagars ledighet efter matchen mot Crystal Palace. Utifrån ett klubbperspektiv behöver det inte vara något märkligt med det, Chelseas spelare behöver vila och matcherna spelar inte längre någon roll för dem, men sett till ligan som helhet sänder det så klart en märklig signal.

Det är naturligtvis en väldigt stor skillnad att möta ett Chelsea som är helt och hållet motiverat jämfört med ett inte särskilt motiverat Chelsea. Än större blir skillnaden om Chelseas spelare rent mentalt redan befinner sig på beachen sippandes en och annan piña colada.

Det är så klart svårt att sia om på förhand. Den spontana reaktionen när man hör att Chelsea gått på semester är så klart irritation. Men det kan så klart visa sig vara en fördel för Chelseas spelare att ha kunnat ta några dagar ledigt och ladda om batterierna. Å andra sidan så åsidosätter man sina normala förberedelser samtidigt som det riskerar sända en tydlig signal att matchen är oviktig.

Om det fanns någon tydlig fördel med att ta ett par dagars semester mitt under säsongen så hade förmodligen flera lag gjort det oftare även inför matcher som faktiskt betyder något för dem.

Topplag som gör omotiverade matcher i slutet av säsongen är inte någon helt ny företeelse. Neil Warnock, då manager i Sheffield United, var på god väg att göra i byxan av vrede när West Ham i sista omgången av 2006-07 års säsong lyckades besegra Man Utd på Old Trafford, vilket naturligtvis bidrog till att skicka Sheffield United ur Premier League.

Warnock var rasande trots att Man Utd spelade bra och tvingade West Hams försvar och målvakt till en heroisk insats. Några år senare levererade Liverpool en milt sagt ointresserad prestation på Anfield som såg Chelsea vinna matchen och i praktiken säkra ligatiteln före Man Utd, sedan Rafa Benitez redan innan matchen meddelat att intresset att vinna matchen nog inte var så särskilt högt.

Hela det här mönstret känns som en farsot som drabbat Premier League särskilt hårt just den här säsongen. I botten finns redan utslagna lag utan något att spela för som kan påverka nedflyttningsstriden i hög utsträckning. Högst upp finns så klart Chelsea. I mitten av tabellen finns ett gäng lag som inte längre riskerar åka ur Premier League och därmed har uppnått allt de föresatt sig den här säsongen.

Jag vill inte låta buttersmurf men inser samtidigt att jag riskerar göra det med den här bloggen. Jag hoppas bara att Chelsea verkligen går in och gör en hedersvärd insats i sina tre återstående matcher. Både för sin egen och för andra lags skull, men också för ligans skull.

Burnley gjorde en minst sagt hedersvärd insats igår, även om det också igår blev klart att de åker ur Premier League. Men de visste redan innan matchen mot Hull att så förmodligen skulle bli fallet, men visade stolthet i den vetskapen och vann på bortaplan. Efter matchen meddelade Burnley i ett officiellt uttalande att de kommer avsluta sin säsong i Premier League på bästa möjliga sätt och lämna med sina huvuden höga.

Jag förmodar att Burnley inte kommer att ta semester inför sina kommande matcher.

Peter Hyllman

Preston kämpar vidare mot sina playoffspöken

Preston fick mycket kritik sedan de sista omgången mot Colchester förlorat och på så vis missat chansen till automatisk uppflyttning. Många pekade på att Preston hade vikt ned sig när det stod som allra mest på spel.

Visst kan det vara mentalt tungt att missa automatisk uppflyttning med så liten marginal och istället tvingas till ett ovisst playoff. Allra helst när man som Preston har en lång tradition av sumpade playoff.

Men Preston såg med en 1-0-seger i första matchen borta mot Chesterfield till att vända minspelet uppåt i laget och bland fansen.

Allt var emellertid inte frid och fröjd för Preston. De gjorde sitt mål tidigt i matchen och inledde den också på ett positivt sätt, men matchen i övrigt var till stor del i Chesterfields ägo.

Det var en match som mycket väl hade kunnat sluta med vinst för Chesterfield, som dock brände väldigt många chanser.

Just målskyttet verkar vara ett gemensamt problem för Chesterfield och Preston. Preston dominerade matchbilden också mot Colchester utan att kunna göra mål. Även mot Chesterfield såg det trubbigt ut.

Detta trots att Preston har League Ones skyttekung Joe Garner i laget. Men frågetecknen om Garners stormatchnerver håller i sig. Den som istället klev fram för Preston i det första mötet med Chesterfield var den hyfsat välbekante Jermain Beckford, på lån från Bolton.

Chesterfield hade det mesta av bollen i det första mötet och det var även de som skapade de flesta och bästa chanserna. Prestons spelare offrade sig dock helhjärtat för att avvärja dessa chanser.

Att spela oförändrat vidare på ett sådant sätt kan visa sig riskabelt, även om returmötet nu spelas hemma på Deepdale.

Simon Grayson, Prestons manager, borde överväga att återgå till den taktiska uppställning med vilken han inledde säsongen, med en ensam anfallare vilket ger fler spelare på mittfältet. Det hade gett Preston större möjlighet att kontrollera bollinnehavet och spelet på mittfältet.

Preston är det klart bästa laget i League Ones playoff, men har samtidigt gått igenom nio raka playoff utan att lyckas ta sig vidare. Sådant kan mycket väl börja slå knutar på Prestonspelarnas psyken.

Mycket kommer för Preston alltså att ta kontrollen över matchbilden själva, och inte som i första mötet lämna över kontrollen till Chesterfield.

Matchen börjar 13:15. Då kommer också dagens ordinarie blogg.

Peter Hyllman

LINHEM punktmarkerar Plymouth v Wycombe

League Two är oftast omnämnd som källardivisionen på grund av att det är Football Leagues lägsta division och gränsen mellan professionell och amatörfotboll. En gräns som suddats ut i och med att en högre grad av professionalism har sipprat ner i ligasystemet och sedan de lagen uppflyttade från Conference visat sig vara landets i särklass bästa nykomlingar.

Men som flera klubbar bevisat är det svårt att ens fortsätta existera efter man trillat ur League Two (R.I.P. Hereford, Maidstone, Scarborough, Chester, Darlington, och Rushden & Diamonds) vilket höjer insatserna för stora klubbar i League Two. Plymouth och Portsmouth var inte många snedsteg från att åtminstone följa med Stockport ner i The Conference.

Som den lägsta divisionen har också League Two varit startpunkten för moderna fotbollslegender som Swanseas resa upp till Premier League, Hulls resa till Premier League, och allra senast Bournemouth som för ganska exakt sju år sedan befann sig i limbo väntandes på Football Leagues beslut huruvida Bournemouth skulle bli tvångsnedflyttade eller inte.

Inget av dessa lagen är i riskzonen för att bli tvångsnedflyttade förstås men flera av de här lagen anses av andra och sig själva hör hemma högre upp och framgång här kan vara början på större framgångar. Plymouth har spelat i andradivisionen/The Championship under merparten av dess historia är som känt den största engelska staden som aldrig haft ett lag i högstadivisionen. Southend är inte långt bakom vad det gäller de största städerna utan Premier League-representation och rimligen borde de spela till vardags i samma division som deras rivaler Colchester.

Nämnvärt inför playoffspelet är också att League Two likt Championship hade en väldigt händelserik sista omgång som förändrade playoff-bilden signifikativt. Inför sista omgången hade Southend den tredje uppflyttningsplatsen i sina egna händer men förlorade räkderbyt mot Morecambe med 3-1 på bortaplan vilket gjorde att Bury i och med deras 1-0 seger mot redan nerflyttade Tranmere tog den tredje uppflyttningsplatsen. Och som en hård klapp på Phil Browns redan brända axlar blev de också passerade av Wycombe efter att de gjort ett sent 3-2 mål.

PLYMOUTH ARGYLE (7) v WYCOMBE WANDERERS (4)
Lördag 9 maj 19:35 – Home Park, Plymouth
Torsdag 14 maj 20:45 – Adams Park, Wycombe

Taktik

I oktober bytte de efter en tuff start till en trebackslinje och den extra defensiva tryggheten är något man har byggt sin framgångsrika säsong på. Carl McHugh passer i min mening bättre som en av tre mittbackar än vänsterback och inledningsvis öppnade det också för att spela Andy Kellett som wingback innan kallades tillbaka från sitt lån. De har dessutom ganska gott om centrala mittfältare och Bobby Reid har presterat nio assist från sin friare mittfältsroll.

Wycombe med rockstjärnan Gareth Ainsworth som manager har förvånande kvickt lyckats vända från ett lag kämpandes i botten – höll sig uppe på målskillnad ifjol – till ett bona fide topplag. Deras mittbackspar Mawson-Pierre är både från Brentford och det märks på hur de spelar tillsammans. Innan hans skada var också Joe Jacobson en av divisionens främsta ytterbackar. Deras mittfält har plundrats av både Paris Cowan-Hall (Millwall) och Josh Scowen (Barnsley) vilket lett till en del turbulens och spelare i ovana positioner. Deras anfall omnämns bland nyckelspelarna men det är nämnvärt att deras målskytte varit utspritt på många spelare från alla olika positioner med nästan lika många mål ifrån mittfältet som anfallet, beroende på hur man kategoriserar vissa yttrar.

Nyckelspelare

Reuben Reid, Plymouth
Det är nästan tio år sedan Reuben Reid debuterade för Plymouth säsongen 2005-06 som 17-åring men vissa attitydproblem (hemskickad tidigt från två olika utlåningar) och begränsad speltid ledde att han sökte sig vidare längre ner i seriesystemet. Han fastnade hos Rotherham i League Two där han gjorde 18 ligamål på en säsong fortfarande blott 20 år vilket ledde till att flera Championship-klubbar budade på honom innan han till slut skrev på för Premier League-jagande WBA. Konkurrensen var för tuff och kanske nivån för hög och sedan dess har Reuben Reid spelat för en handfull League One-klubbar utan fler än fem-sex mål per säsong. Men så lånades han ut förra säsongen till Plymouth och gjorde 17 ligamål vilket fick Plymouth att värva honom permanent och denna säsongen har han gjort 18 ligamål.

Alfie Mawson, Wycombe
Mawson var onekligen Wycombes bästa spelare denna säsongen. Den unga mittbacken inlånad från Brentford framröstades till årets spelare av både spelare och Wycombe supportrar och slutade trea i röstningen om årets spelare i League Two. Han gjorde sex mål denna säsongen, fem av dem kom i säsongens tio sista matcher, och det viktigaste av dem var det avgörande 3-2-målet i 97e minuten i sista omgången. En bra huvudspelare uppenbarligen men det som kanske imponerat mest är att han är en spelande mittback som också kan följa med upp i offensiven. Bara nyligen 21 fyllda och om inte Brentford spelar han nästa säsong lär det finnas gott om uppvaktning.

Paul Hayes, Wycombe
Lagets bästa målskytt på blott tolv mål, varav sex straffar, men rutinerade Hayes har också bistått med tio assists. Framför allt har han fått ett rykte om sig att föra uppflyttning med sig då han redan blivit uppflyttad fyra gånger med tre olika klubbar i sin karriär. Då Wycombe gärna spelar med en ensam central anfallare är Hayes med sin rutin och hyfsade storlek antagligen deras viktigaste spelare även om han inte är lika flärdfull som Fred Onyedinma eller Cowan-Hall.

Curtis Nelson-Peter Hartley-Carl McHugh, Plymouth
Det är svårt att välja en enskild försvarare men tveklöst är de en stark backlinje. Bara Shrewsbury släppte in färre mål än Plymouth i L2 denna säsongen. McHugh slutade trea när supportrarna röstade om årets spelare – vann gjorde målvakten Luke McCormick – men å andra sidan hade rutinerade Peter Hartley en stark säsong där han dessutom gjorde fyra mål, och ovan på det är unge Curtis Nelson lagkapten och en väldigt bra mittback av det jag sett. Nelson har redan spelat nästan 200 matcher vid snart 22 års ålder och ifall Plymouth ska få behålla honom längre kanske man behöver en uppflyttning inom en nära framtid.

Fred Onyedinma, Wycombe
Inbakat i Millwalls värvning av Paris Cowan-Hall åkte Onyedinma motsatt väg till Wycombe och trots sina blott 18 år har han verkligen imponerat med sju mål på sina elva första matcher från start. Har dock sedan dess svalnat något och inte gjort ett mål sedan mars men en Onyedinma i god form är en svårstoppad dribbler som kan göra mål på egen hand. Påminner lite om före detta Wycombe-yttern Jordon Ibe.

Tidigare playoff-erfarenhet

Plymouth har trots sina många upp- och nedflyttningar bara deltagit i två playoffs. I League One säsongen 1993-94 då man förlorade redan i semi mot de kommande segrarna Burnley och säsongen 1995-96 då man vann uppflyttning till League One via playoff.

Carl McHugh spelade för Bradford när de vann uppflyttning från League Two och Dominic Blizzard har vunnit två playoff med Stockport respektive Yeovil.

Det är oklart ifall Wycombe någonsin varit i playoff trots sin historia som en jojo-klubb mellan League One och League Two då klubben mest är stolta över sin cupframträdanden och “jättedödande”. Men i Paul Hayes har de en spelare som deltagit i hela fyra playoffs med tre olika klubbar. Han har förlorat två playoffs med Scunthorpe och Brentford men vunnit två med Scunthorpe i en andra sejour och med Barnsley.

Tips

Plymouth vinner överraskande efter ett hattrick över två matcher av Reuben Reid. Hayes spelar fram sig själv till ett mål och Bloomfields BBC-artiklar under sommaren är mestadels dålig och sorgsen poesi.

Peter Hyllman

Alla dessa lag i lila och blått som alla ser likadana ut

En valrörelse kan vara jobbig på olika sätt för en politiker. För en partiledare handlar en valrörelse rätt mycket om att sälja sig själv som personlighet och på något oklart sätt framstå som ”folklig”, någon som kvinnorna skulle vilja sitta i soffan med och som männen skulle vilja ta en öl med. Om man inte råkar vara kvinnlig partiledare, då blir det helt plötsligt lite svårare.

Fotbollen har haft en viss roll att spela i den brittiska valrörelsen som avslutades i torsdags. Framför allt Labour hade tagit fasta på det utbredda missnöje som finns bland mängder av supportrar med hur den engelska fotbollen ägs och styrs. Vid en valseger hade Labour gjort ett antal utfästelser om reformer och eventuella regleringar av engelsk fotboll.

Den valbas som Labour riktade sig till med dessa förslag och halvlöften var knappast någon politisk snilleblixt från Labours politiska strateger, dessa väljare var nog rätt benägna redan sedan innan att rösta just på Labour. Det enda som Tories, det vill säga de konservativa, behövde ta sig före var att visa att de visste vad fotboll var och att David Cameron också var en fotbollsälskande hedersknyffel.

Cameron gjorde säkert ett ärligt försök. Han hade ju något minne sedan barndomen att han tittat på något lag i lila och blått, de klassiska engelska fotbollsfärgerna claret and blue. Kvickt kom han fram till att han höll på West Ham, hur många lag kan det egentligen finnas med dessa färger?! Några stycken visade det sig, Cameron hade begått det politiska nybörjarmisstaget att svara på en fråga på vilken han inte är säker på svaret. Det avslöjades lika snabbt som obönhörligt underhållande att Cameron hade blandat ihop West Ham och Aston Villa.

David Camerons fotbollsintresse är således i själva verket föga mer omfattande än min mammas. Nu kan man knappast säga att det fick någon som helst betydelse i det brittiska valet, i alla fall ingen negativ sådan, i och med att Tories vann en storseger och David Cameron själv rent politiskt den mest framgångsrike brittiske politikern och partiledaren sedan Margaret Thatcher.

Tiden efter en valrörelse kan vara förvirrande för en politiker. Och den här lördagen riskerar helt klart bli förvirrande för David Cameron av flera skäl, i och med att Aston Villa och West Ham nu faktiskt möter varandra i en åtminstone för Aston Villa väldigt viktig match på Villa Park. Man kan räkna med att David Cameron helt säkert blir glad oavsett hur det än går i matchen.

Vilket resultat som helst duger dock inte för Aston Villa och Tim Sherwood. De ligger två poäng ovanför nedflyttningsstrecket, trots en rejäl uppryckning de senaste omgångarna, och kommer inte vara nöjda med något annan än ännu en vinst på hemmaplan. West Ham kan vara svårspelade men har tappat något rent spelmässigt under vårsäsongen, West Ham tog två tredjedelar av sin totala poängskörd den här säsongen innan jul.

Aston Villa kommer till stor del förlita sig på Christian Benteke, som har visat sig i strålande form under slutet av säsongen med tio mål på de senaste åtta omgångarna. Dessförinnan hade han inte gjort ett mål på tio matcher. Roy Keane valde i veckan att kritisera Benteke för sina prestationer under Paul Lambert som manager men Tim Sherwood menade också att laget nu skapar fler chanser åt honom än förut.

Lite intressant vid sidan av med Aston Villa är att Shay Given verkar ha tagit över förstatröjan från Brad Guzan. En något oväntad utveckling sett till några av Guzans prestationer under de senaste säsongerna, men det visar också på hur saker kan ställas över ände när det kommer en ny manager med färska ögon till en klubb.

Normalt sett, med några få matcher kvar på säsongen, så brukar motivation och momentum vara helt avgörande faktorer. Aston Villa har allt att spela för, West Ham har knappt något att spela för. Aston Villa har dessutom hemmaplan vilket alltid är en fördel i en sådan här situation. Det vore alltså inte fel att betrakta Aston Villa som klara favoriter. Med Leicester, Hull och Sunderland hack i häl så är det tre poäng de behöver.

West Ham å sin sida ligger bra till att tjäna ihop till en Europa League-plats tack vare sin plats i fair play-tabellen. Det är de och Everton som ligger närmast till hands. Huruvida detta betyder att vi får se ett snällt och beskedligt West Ham på planen, eller snarare ett West Ham som sparkar benflisor av motståndarna och skäller på domarna i grupphög, allt för att undvika Europa League, återstår att se.

Aston Villa och West Ham är två klubbar som man gör klokt att hålla ögonen på i framtiden. Inte minst under sommaren kan stora förändringar vara aktuella för både West Ham och Aston Villa.

West Ham är ett år från sin flytt till Londons OS-stadium. Missnöjet med Sam Allardyce håller i sig och West Hams svaga eller intetsägande vårsäsong är honom inte till hjälp. Det pratas frekvent om en ny manager där Slaven Bilic, Rafa Benitez och David Moyes nämns om vartannat. Får West Ham en Europa League-plats nästa säsong så kan det forcera klubbens tidtabell. Planerna i West Ham är stora.

Aston Villa är den största klubben i Englands näst största stad och något av en halvslumrande fotbollsjätte med stolt fotbollstradition. Ägaren Randy Lerner har dock synbarligen tröttnat på projektet och har förberett klubben för försäljning under flera års tid. Nu finns långt gångna och seriösa rykten att ett bud på Aston Villa om £150m kommer läggas under sommaren från Paul Smith, en tidigare Chelseadirektör. Inte minst viktigt just därför att Aston Villa lyckas hålla sig kvar i Premier League.

Två klubbar i claret and blue, två klubbar med storklubbspotential inom en snar framtid, utmanandes de sex stora klubbarna i toppen av tabellen. Livet blir inte enklare för David Cameron, som håller på Aston Villa men som ”rather you supported West Ham”, och kanske gjorde klokast i att börja följa cricket istället, eller golf.

Peter Hyllman

LINHEM punktmarkerar Ipswich v Norwich

Det är många som just nu önskar se en Champions League mellan Barcelona och Real Madrid. Trots att de vanligtvis möts två till fem gånger per säsong redan men det är högst förståeligt att vilja se den matchen uppvriden ända till 11 för en Champions League-final. Det är kaka på kaka i den allra bästa omgivningen.

Jag har å andra sidan mest sett framemot att se ett East Anglian-derby i playoff, ett så kallat Old Farm. Det är två av de sakerna jag tycker om mest med engelsk fotboll tillsammans.

Ett derby mellan två ärkerivaler är alltid helgens höjdpunkt och playoff-matcher brukar vara en av säsongens höjdpunkter. Det är som att man råkar ha ett väldigt gott bröd och så har man också ett otroligt pålågg eller ja, som en kebabpizza där två briljanta saker på tu man hand kombinerat blir något fantastiskt. Det finns säkert mer passande liknelser men jag är uppenbarligen för hungrig för dem.

Det går att säga att en playoff-final dessa lagen emellan hade varit ännu bättre men å andra sidan är också tjusningen med derbyn att se en rival åka till en annan rival och hantera bortapubliken och vice versa. Och jag är inte alls säker på att Ipswich hade kunnat slå något annat playoff-lag över två matcher.

:::

IPSWICH TOWN (6) v NORWICH CITY (3)
Lördag 9 maj 12:15 – Portman Road, Ipswich
Lördag 16 maj 12:15 – Carrow Road, Norwich

Derbyhistorik

Eftersom detta är en speciell match för den dessutom sin alldeles egen punkt.

Det är dock inte första gången ett derby mellan de här lagen spelas under särskilda omständigheter. På 1970-talet möttes de i den kortlivade “Texaco Cup” som innehåll de engelska, skotska, irländska, och nordirländska lag som inte kvalificerade sig för europaspel. Ipswich vann med 4-2 över två matcher. De möttes också i en Ligacupsemifinal på 80-talet där det efter dubbla 1-0-matcher gick till förlängning och en ung Steve Bruce gjorde det avgörande målet som skickade Norwich till Wembley. En final Norwich vann med 1-0 mot Sunderland. Intressant så här i tider då Ligacupen nedprioriteras är att både Norwich och Sunderland åkte ur högsta divisionen efter den finalen.

Dessa lagen har möts totalt 140 gånger genom historien och det är ytterst jämnt mellan lagen då Ipswich vunnit 60 matcher, Norwich 56, och 25 matcher har slutat oavgjort. Tar man bort testimonials och andra välgörenhetsmatcher bibehåller Ipswich sitt knappa övertag med 45 segrar mot Norwichs 44.

Denna säsongen har det dessvärre varit mindre jämnt då Norwich vann den första matchen lagen emellan med 1-0 och vann sedan på hemmaplan returen med 2-0. Vilket tillsammans med Norwichs favoritskap baserat på deras lag och ligaplacering gör Ipswich till en klar och tydlig underdog.

Den främsta East Anglian derby-målskytten genom historien är före detta Ipswichspelaren John Wark, vilket jag främst vill notera då han var en av spelarna i filmen “Escape to Victory”. Han döpte sin biografi till “Wark On”, och förstås hans mustasch. Men det är också nämnvart i målväg att sex olika spelare gjort hattrick i detta derby och den senaste av dem var Grant Holt säsongen 2010-11.

Taktik

Ipswich har Mick McCarthy som manager vilket innebär att de verkligen inte är det mest finspelande laget. De parkerar inte bussen men de är som allra bäst mot andra topplag där de kan backa hem och förlita sig på sitt försvar och kontringar. De är också trots Daryl Murphys 27 mål det lag som gjorde minst mål i ligan av playoff-lagen bakom Middlesbrough. Deras offensiv handlar förstås mycket om Daryl Murphy och hans längd och närvaro i straffområdet men sedan januari har de också en liten Freddie Sears bredvid honom som gjort nio mål på drygt 20 matcher.

De spelar förstås 4-4-2 eftersom det är Big Mick vi pratar om. Men ifall han känner sig hotad kan han spela Murphy ensam på topp och i många matcher har han dessutom spelat både Jay Tabb – en Stephen Hunt-kopia fast central mittfältare egentligen – och ytterbacken Jonathan Parr som yttrar för att behålla laget kompakt. Det mest spännande som kan hända på mittfältet är 18-årige Teddy Bishop som egentligen inte är defensivt bra nog men en finurlig passningspelare med fem assist denna säsongen. Dessutom är Tyrone Mings en bra offensiv vänsterback när han får chansen vilket kan förvåna en del då han är så lång och atletisk.

Norwich är ett mer offensivt lag än Ipswich men trots det har de släppt in färre mål än Ipswich och framför allt gjort många fler mål. De är nästan utan tvekan playoff-spelets bäst balanserade lag utan några tydliga svagheter. Sedan Alex Neil tog över har de också varit ett av The Championships tre bästa lag och över en hel säsong med Alex Neil tror jag de hade slutat ovanför Watford. Därmed kan förstås det vissa sig att Neil inte är samma manager i de stora matcherna och nästa säsong kan börja lika oinspirerande som denna säsongen under Neil Adams.

De är inte lika rigida taktiskt utan har roterat mellan 4-4-2, 4-2-3-1, och särskilt en tredje formation som bäst kan beskrivas som 4-1-3-2 ungefär och simplifierat är det en mittfältsdiamant men deras två yttre mittfältare är ganska offensiva och kan nästan beskrivas som kantspelare ibland.

Det kan förstås förändras då Norwich har en så pass djup trupp att det är verkligen svårt att bestämma deras bästa elva. De har tre anfallare som gjort mellan 12 och 18 mål, två offensiva mittfältare och yttrar som gjort tio eller fler assists, och de har gott om kompetenta mittfältare. Kan de få två anfallare att fungera tillsammans eller kan Hoolahan och Redmond fungera tillsammans? Får Gary Hooper återigen vara super sub?

Nyckelspelare

Daryl “Hannah” Murphy, Ipswich
Han är 1,90 lång och har gjort 27 mål denna säsongen. Är alla nickmål? Nej, faktiskt är bara sju av dem nickmål resten är en straff och många, många mål från en kraftig vänsterfot. Han är ingen tekniker och det är ingen “kultiverad” eller fin vänsterfot men man ska inte förringa att han gör mål med fötterna och har förutom sitt tillslag också ett par volleymål. När självförtroendet är på topp för en anfallare kan de göra alla möjliga mål de inte borde kunna göra.

Bradley Johnson, Norwich
Han är inte längre den tuffa defensiva mittfältaren som får motståndarna att sjunga som en kanariefågel utan han är snarare den som får kanarifåglarna på läktaren att sjunga efter han gör mål. Han spelar nu ofta i en friare roll där han är en ytter-box to box-hybrid som delvis kan använda sin fina vänsterfot från kanten men fyller också på i motståndarnas straffområde där hans fina huvudspel är väldigt användbart. 15 mål som mittfältare talar sitt tydliga språk.

Christophe Berra, Ipswich
Många managers gillar att värva in sin egen lagkapten och de särskilda managers tenderar att vilja ha en rejäl mittback. I detta fallet är den mittbacken Berra och han har varit helt otroligt bra. Brytningssäker och en av de allra främst i luftrummet. Gjort sex mål framåt och varit en trygg äldre partner åt Tommy Smith vars genombrott många har väntat på i flera säsonger. Lär trivas med att få stångas med Cameron Jerome eller Gary Hooper om så blir fallet men kan få svårare för kvicka Lewis Grabban.

Cameron Jerome/Lewis Grabban/Gary Hooper, Norwich
Cameron Jerome är lagets bästa målskytt och han har till och med varit i ett sådant stim att han gjort båda fina dykande volleymål och klackstyrningar men samtidigt är det Cameron Jerome vi pratar om och hans stil kanske inte passar bäst mot Ipswich med nickstarka mittbackar, även om Jerome är snabbare än dem. Är det inte bättre då att spela kvicka Lewis Grabban som ändå gjort tolv mål den här säsongen? Och de har dessutom Gary Hooper med tolv mål och sex assists som visserligen är en användbar inhoppare men också deras målfarligaste anfallare per minut. I vilket fall kommer det finnas tungt artilleri på bänken att slänga in vid underläge.

Cole Skuse, Ipswich
Vad är det för ett konstigt namn med två efternamn varav det senare låter som ett konstigt sätt att uttala “Excuse”. Det är en stabil defensiv mittfältare som leder laget i brytningar, antal passningar, och passningsprocent. Skuse är detta lagets Karl Henry ifall Karl Henry varit en fotbollspelare istället för en aggressiv tacklingsdemon och Skuse är mindre arrogant och sällan i rampljuset men mot Norwich med ett starkt offensivt mittfält kan Skuse komma att bli Ipswichs viktigaste spelare.

Sebastien Bassong, Norwich
Russell Martin må vara lagkapten och utsedd till Årets Lag men i just denna matchen känns hans mittbackspartner som ännu viktigare. Bassong har en högre högsta nivå och ska någon av de två kunna konkurrera med Daryl Murphy i luften är det Bassong som vinner åttonde flest höjddueller per match i The Championship. Visserligen på bara 18 spelade matcher men han ligger före både nämnda Murphy och Berra i den statistiken även om han likt alla andra vinner knappt hälften så många höjddueller som Blackburnjätten Rudy Gestede. Å andra sidan är Russell Martin mindre, snabb och följdsam vilket passar mot Ipswichs andre anfallare Freddie Sears.

Tidigare playoff-erfarenhet

Mellan säsongerna 1996-97 och 1999-00 gick Ipswich till fyra raka playoff. De förlorade mot Sheffield United, Charlton, och Bolton innan de slutligen fjärde gången gillt slog Barnsley. Senast gången de spelade playoff var för tio säsonger sedan och då mötte de West Ham i playoff-semi under två raka säsonger och förlorade båda gångerna.

Mick McCarthy har gått till playoff tre gånger tidigare med tre olika lag – Millwall, Sunderland, och Wolverhampton – och förlorat alla tre gångerna. Han har dessutom förlorat både ett EM-playoff och ett VM-playoff som irländsk förbundskapten.

Norwichs enda tidigare playoff-framträdande var 2001-02 där de förlorade mot Birmingham. Wes Hoolahan har dock vunnit ett League One-playoff med Blackpool. Uppenbarligen behöver de Wes Hoolahan i de här matcherna.

Tips
Norwich vinner ganska bekvämt på hemmaplan efter 0-0 i första matchen. Russell Martin gör mål igen mot Ipswich och på en hörna eller frispark nickar Bradley Johnson både boll och Jay Tabb in i målet.

Peter Hyllman

LINHEM punktmarkerar Brentford v Middlesbrough

Är The Championships playoff årets bästa sportupplevelse? Kanske, inkluderar man de övriga playoffen är det nästan orättvist mot de stora ligornas playoff-spel. Förlåt, de stora ligorna som Premier League, La Liga, Bundesliga, Serie A, och Ligue 1 har inte playoffs? De har bara ligaspel och är oftast avgjorda redan tidigt på våren utan en stor avgörande match?

Oj, vad de kan lära sig av Football League, belgiska ligan, och i princip alla amerikanska sporter. Framför allt bör som alltid alla fotbollsturneringar sträva efter att vara March Madness. Playoff är en av 1980-talets bästa uppfinningar som inte involverade hoverboards, Shane Black, Dean Cameron, Fletch F. Fletch, John Carpenter, eller två bluesspelande bröder.

Något som låter fullständigt påhittat och bara här för att fylla en inledning är att jag föredrar att se ett slutspel, ett playoff, utan de bästa lagen. Olikt ett hockey eller basketslutspel eller ett mästerskap där man ska kröna en mästare handlar playoff bara om vilket som är det tredje (fjärde i League Two, andra i The Conference) bästa laget. Det är inget lag med som är i närheten av felfritt och i flera fall kan det lägst placerade playoff-laget vara klart sämre på pappret. För att inte tala om att det redan handlar om lag spelandes på lägre nivåer som redan inte är de bästa av de bästa.

Men på något sätt lyckas dessa problemfyllda och deformerade förlorare spela ofta otroligt underhållande matcher. Det är här rutinerade spelare som knappt spelat under säsongen kliver fram och avgör en final likt Bobby Zamora ifjol. Eller skadefyllda spelare likt Nathan Tyson plötsligt spelar som om han är frisk och under sin rehab förvandlades till en gepard med helt okej bollkontroll. Du kan säkra en plats i historieböckerna, och ett par extra rader på din wikipedia-sida, med en avgörande cykelspark likt Nick Wright. Eller ha en indianvår i en väldigt orange-Doritossponsrad Wolverhamptontröja likt Paul Ince. Eller så kan man likt Wilfried Zaha släpa ett ganska odugligt Crystal Palace igenom playoff-spelet på egen hand efter att deras ärkerivaler skadade Glenn Murray i den första semifinalen.

För att verkligen komma i rätt stämning kan ni läsa om de sex utvalda bästa playoff-finalerna enligt The Guardian. De pratar mer om Glenn Hoddles fascinerande tid som Swindon-manager än jag lagligen är tillåten att göra.

:::

BRENTFORD (5) v MIDDLESBROUGH (4)
Fredag 8 maj 20:45 – Griffin Park, Brentford
Fredag 15 maj 20:45 – Riverside Stadium, Middlesbrough

Lilla Brentford från fina västra London mot den fallna storklubben Middlesbrough från de dimmiga delarna av nordöstra England.

Taktik

Detta kanske kommer som en blixt från klar himmel men Middlesbroughs manager Aitor Karanka var tidigare Mourinhos assisterande i Real Madrid. Det är heller inte missvisande att hävda att Karanka fått vissa influenser, och lån, därifrån. Middlesbrough släppte in lägst antal mål i hela divisionen med en ganska god marginal – 0,82 mål insläppta per match och ingen annan släppte in färre än ett mål per match. Om de bara hade haft fler kompetenta målskyttar hade de antagligen vunnit ligan denna säsongen. Vanligtvis uppställda i ett 4-4-1-1 med Patrick Bamford eller Lee Tomlin beroende på situation. Likaså kan det spela med två mer kantslickande yttrar i Adam Reach och Albert Adomah eller spela Lee “Bullen” Tomlin i en friare kantroll.

Man kan heller aldrig vara säker på om Jonathan Woodgate är frisk nog att spela men när han spelat har han varit väldigt bra stundtals. I hans frånvaro är dock Daniel Ayala lysande och Ben Gibson en lovande ung försvarare. Dessutom känns det nästan mer rätt när Leadbitter får spela med kaptensbindeln. Då han behöver en accessoar som kan konkurrera med Adam Claytons förhoppningsvis illröda skägg.

Brentford å andra sidan är mindre taktiskt drillade och passande deras unga trupp känns de ibland snarare mest som ett gäng lovande tekniska ungdomspelare som spelar five-a-side. Vilket kan förklara varför de skulle vilja anställa Paco Jemez när Warburton lämnar efter säsongen (om inte en uppflyttning kan få han och ägaren Benham att försonas?) och varför Brentford kanske släppte in lite för många mål: 22 mål fler än Middlesbrough. Å andra sidan har de lättare att göra mål och åtminstone tre Brentfordspelare gjorde fler än tio mål (Gray, Pritchard, Jota) vilket är fler än vad Boro inte kan skryta med.

Taktiskt kan det beskrivas som 4-2-3-1 men ofta är det snarare 4-1-4-1 med en ensam defensiv mittfältare bakom ett helt band av spännande offensiva kreatörer. Den defensiva mittfältaren kan vara Jonathan Douglas som är mer Modric än Makelele eller Toumani Diagouraga som inte direkt är en Patrick Vieira trots fysiska resurser men som åtminstone täcker upp bakom det offensiva mittfältet. Framför allt kommer mycket falla på mittbackarna Harlee Dean och James Tarkowski att följa Bamford vilket de faktiskt olikt många Championship-mittbackar borde klara utan att göra bort sig.

Nyckelspelare

Alex Pritchard, Brentford
Jämförelsen jag gjort tidigare med Eriksen håller jag fast vid men Pritchard är kortare och väger väl inte mycket mer än en tändsticksask. Trots det är hans lagets näst bästa målskytt, näst bäst även på assist, och han leder laget i “offensiva aktioner” vilket jag här kallar kombinationen av skott, dribblingar, och “key passes” per match. En sådan där spelare som man skulle betala att se göra nästan vadsomhelst med en boll.

Daniel Ayala, Middlesbrough
Ser ut som en stor och ganska stabbig mittback och man kan fråga sig vem av hans förfäder som var en häst. Man kan också fråga sig hur en före detta Liverpoolspelare kan vara en bra mittback. Brytningssäker, svårslagen i luften, och han har dessutom gjort ett par mål denna säsongen på offensiva fasta situationer. Är möjligen inte bäst anpassad för Brentfords små och kvicka offensiva spelare.

David Button, Brentford
Jag hade för svårt att välja mellan deras unga lysande mittbackar Harlee Dean och James Tarkowski så jag fokuserar på målvakten istället. David Button är blott 26 år men har redan tillhört eller spelat för 15 olika klubbar. Främst då han som ung i Tottenham blev utlånad till elva olika klubbar på fem säsonger. Vilket är rätt otroligt men inte alltför ovanligt då målvaktslån ofta är kortvariga nödlån. I Brentford var han också tilltänkt reservmålvakt innan Cardiff köpte Simon Moore och Richard Lee skadade sig. Button har därefter förtjänat sina ordinarie handskar med flera lysande insatser men han har också haft ett par mardrömsmatcher som förhoppningsvis inte upprepas i playoff.

Patrick Bamford, Middlesbrough
Årets spelare enligt vissa, inte ens med i årets lag enligt andra, inte ens årets spelare i Boro enligt andra. Men oavsett små löjliga individuella utmärkelser är Bamford en fantastisk anfallare som är otroligt viktig för Middlesbrough. Han är deras klart bästa målskytt och deras bästa allroundanfallare. Trivs nästan lika bra bakom en toppforward som han trivs längst fram och hans favoritläge verkar vara precis från straffområdesgränsen där han kan curla in bollen bortom målvakters räckvidd. Är kanske för snäll på planen för att kunna bli nästa stora Chelseacentertank när Diego Costa går i pension för att spendera mer tid med sina barnbarn.

Alan Judge, Brentford
Boro har flygande köttbullen Lee Tomlin men Brentford har Alan Judge som om inte rund åtminstone är något fyrkantig och ifall han verkligen är 1,69 som wikipedia hävdar stod han antagligen på tårna vid mätningen. Spelar dock ganska intensivt och förutom hans förkärlek för spektakulära mål från långt håll leder han dessutom Brentfords assistliga med hela tolv framspelningar. Har kallats en irländsk Messi likt alla korta spelare som gjort snygga mål men han är snarare besläktad med sin landsman Wes Hoolahan, även om Judge också gör det tuffa defensiv jobbet.

Grant Leadbitter, Middlesbrough
Ser lite ut som Lee Cattermoles bråkiga storebror och har verkligen namnet som passar men är på planen snarare energisk och ofta offensiv snarare än elak. Känns som en värdig arvtagare till Gary Jones-manteln som mest målfarliga ”box to box”-mittfältare och hans fasta situationer är inte dåliga heller. Om Boros anfallare inte presterar lär det vara upp till Leadbitter att döna in ett långskott.

Tidigare playoff-erfarenhet

Brentford var i playoff-final så sent som för två år sedan och förlorade där mot Yeovil. Då var Mark  Warburton bara klubbens sportchef och många spelare har lämnat och anlänt sedan dess men Harlee Dean, Kevin O’Connor och Jonathan Douglas framför allt är kvar. Dessförinnan förlorade de ett League One-playoff mot Stoke säsongen 2001-02 och från det laget är bara Kevin O’Connor kvar även om han nu främst är en del av tränarstaben och inte spelat sedan i augusti. Är dock en straffspecialist vilket alltid kan behövas ifrån bänken.

Middlesbrough har bara tidigare deltagit i ett enda playoff. Säsongen 1990-91 då de tog den sista playoff-platsen på bättre målskillnad än Bristol City. De förlorade där och sedan dess har de föredragit den mer snobbiga direktuppflyttningen. Däremot har Aitor Karanka som sagt vunnit Champions League tre gånger med Real Madrid så han är inte ovan vid stora matcher.

Tips
Middlesbrough vinner med uddamålet. När Bamford gör det avgörande målet har han under sin matchtröja en tröja där det står “Årets spelare” på i alla olika språk han kan. Karanka skadar sina dåliga knän i sitt Mourinholika firande.

Peter Hyllman

How about a nice game of chess?

”Now, children, come on over here. I’m going to tell you a bedtime story. Are you sitting comfortably? Then I’ll begin. Once upon a time, there lived a magnificent race of animals that dominated the world through age after age. They ran, they swam, and they fought and they flew, until suddenly, quite recently, they disappeared. Nature just gave up and started again. We weren’t even apes then. We were just these smart little rodents hiding in the rocks. And when we go, nature will start over. With the bees, probably. Nature knows when to give up, David.”

Football Manager är ett satans häftigt spel. Det har jag alltid tyckt ända sedan jag provade det för första gången någon gång runt millennieskiftet, även om det då gick under namnet Championship Manager. Det här var innan ens matchbilder i 2D hade blivit aktuella. Sedan dess har jag fastnat i några olika omgångar lite beroende på vad studier, jobb och idrott har medgett.

Några av mina spel hör till historien. Som när jag i CM 2000-01 spelar Man Utd ända fram till 2018 innan sav-filen kraschar, i vilket spelare som den argentinske Pablo Roldán sprutade in mål och den briljante Sebastiao De Assis patrullerade mittfältet. Andra spel sällar sig till legenderna, såsom min resa med Dortmund i FM 2006. Till myten hör mitt spel i FM 2008 där jag med spelare som Pablo Mouche, Charles Aranguiz och Üstün Ecevit gör Boca till världens bästa lag.

Därefter blev det ett långt uppehåll under vilket jag inte ens petade på ett Football Manager. Under jullovet passade jag dock på att köpa ett FM 2014 och har under en tid spelat ett spel med Man Utd, med vilka jag hyfsat nyligen avslutade min tionde säsong.

Även om jag alltid har gillat Football Manager som spel så har jag alltid varit rätt skeptisk till hur många som till synes blandar ihop spelet med någon form av verklighet. Något kan vara verklighetstroget utan att för den sakens skull vara verklighet. Exempelvis undrar man hur olika personer exempelvis till synes kan ha en sådan järnkoll på vilken som helst spelare i den ukrainska eller belgiska ligan, det faller närmast på sin egen orimlighet.

Football Manager är en så genialisk avbildning av verkligheten att det på så vis har kommit att påverka verkligheten. Var gränsen således går mellan det ena och det andra är därför inte alltid helt lätt att säga, inte heller i vilken omfattning verkligheten påverkar spelet eller, som ofta är fallet, spelet påverkar verkligheten. Många av de uppfattningar som torgförs om fotboll i verkligheten är ofta, som jag ser det, produkter av vad vi snarare upplever i spelets värld.

Under de tio säsonger jag alltså nyss avslutat med FM 2014 så dök den där insikten från och till upp som en form av aha-upplevelse. Flera av de saker som jag sett flera personer påstå, och som jag själv vare sig riktigt hållt med om eller förstod varifrån uppfattningen kom, kunde jag här se något slags teoretiskt ursprung till. Det var aldrig då min medvetna tanke att göra en blogg om detta, så de observationer jag nu samlar här är ett urval gjort i efterhand.

War chests

Allt sillyprat stör mig till att börja med då det till så stor del baseras på rena rykten och struntprat. Det som dock konceptuellt stör mig allra mest är när det dyker upp påståenden om att en klubb ska ha en ”war chest” om si och så många miljoner under sommaren.

Det är helt enkelt inte så det fungerar, utan alla klubbar värderar varje spelarköp för sig självt och bedömer om de har råd eller ej. Men i spelets värld tilldelas varje klubb en tydlig summa som man sedan kan mixtra med som en volymknapp genom att höja eller sänka lönebudgeten. Enkelt, tydligt, men orealistiskt.

Även om alla klubbar så klart har en viss mängd pengar de kan spendera på spelarköp så säger det sig självt att ingen klubb vid sina sinnens fulla bruk skulle kommunicera en sådan exakt siffra.

Dels skulle det vara en väldigt tydlig signal till andra klubbar vad man har möjlighet att spendera och närmast garanterat trissa upp priset på varenda spelare man försökte köpa. Dels skulle varje manager ha som incitament att likt den värste kommunalpamp spendera upp vartenda öre han faktiskt hade tillgång till, annars är det ju pengar han inte använt och då riskerar det bli mindre nästa år.

Det är inget allvarligt fel och jag kan köpa att det är praktiskt att ha det så i spelets värld, men det har förmedlat en felaktig utgångspunkt i en redan från början tramsig sillydiskussion.

Engelska spelare är överskattade!

Låt oss inte skoja med oss själva, visst finns det en hype kring framför allt unga engelska spelare också i verkligheten där de ofta lyfts upp som bättre och mer lovande än vad de troligtvis är.

Men i diskussionen har jag också alltid upplevt att det där överdrevs. För visst finns det också väldigt många unga engelska spelare som är otroligt duktiga och lovande, vilket även prestationer på ungdomsnivå visar.

Delvis har jag avfärdat det som något av en modefluga, där det helt enkelt nu är populärt och inne att hissa kids i Tyskland och Spanien och dissa kids i framför allt England. Enkelt offer liksom.

Sedan spelade jag FM 2014 med allt vad det innebär i form av scoutning av unga spelare runtom i världen. Och herreihelvete vad sopiga de engelska unga spelarna hela tiden är jämförelsevis med unga spelare från andra länder, samtidigt som de undantagslöst är värda betydligt mer och kräver oskäligt mycket mer i lön.

Helt plötsligt hade jag inte längre det minsta svårt att förstå varifrån den där överdrivna och uppblåsta uppfattningen kom från. Jag kom efter ett på mig själv med att sitta och svära över överskattade jäkla engelska spelare.

Takeovers

Visst, takeovers förekommer i Premier League och inom engelsk fotboll. Så sent som igår så förmedlades exempelvis nyheten att Paul Smith, den tidigare Chelseadirektören, planerar köpa Aston Villa för £150m.

Med sugardaddys i både Man City och Chelsea, och med amerikanska kapitalistägare i Man Utd, Arsenal och Liverpool, så är det naturligtvis också ett framträdande fenomen på engelsk fotbolls allra högsta topp.

Men efter ett par år in i FM 2014 så börjar det ske uppköp, rykten om uppköp, långt gångna uppköp, avbrutna uppköp, transferembargon på grund av möjliga uppköp, i en sådan våldsam utsträckning att man lätt tror att Premier League och The Championship snarare är någon slags ständigt pågående auktion snarare än en fotbollsliga.

I själva verket, vilket kanske inte minst Newcastles supportrar svär över just nu, så är det ju betydligt mer trögrörligt än så.

Den detaljerade spelarrankingens tankefälla

Nätet är smockfullt med tvärsäkra bedömningar om hur den ene spelaren är exakt så mycket bättre än den andre spelaren, som i sin tur är bättre än spelare nummer tre på det och det.

Själv brukar jag inte riktigt hänga med på det där. För egen del har jag kunnat känna mig bekväm med att inordna spelare grovt i kategorier. Jag kan säga eller ha en uppfattning om vilka spelare som är bland (!) de bästa i världen, och en sådan kategori har inte något fast högsta antal spelare, utan spelare kan hamna där beroende på hur jag uppfattar hans egenskaper.

Någon intern rangordning inom kategorin gör jag sällan eller aldrig. Personligen tycker jag alltid det är oerhört besvärligt att bedöma en spelare frikopplad från taktik eller sammanhang.

En av mina första professorer sade till oss nybakade Handelsstudenter att ju mer vi lärde oss desto mer skulle vi inse att vi inte kunde.

Någon sådan ambivalens lämnar inte Football Manager utrymme för. Där kan man enkelt rangordna varenda spelare exakt och individuellt utifrån en rad olika kriterier – scouternas bedömningar, spelarens värde, eller utifrån vilka som helst av spelarens egenskaper.

Nu för tiden kan vi till och med få en häftig spindelnätsgraf spelare för spelare som tydligt illustrerar varje spelares inbördes förhållande.

Så helt plötsligt förvånar det mig inte riktigt lika mycket när någon kommer och lallar på med tvärsäkra påståenden om hur den spelaren i den ungerska ligan minsann är klart bättre och mer lovande än den spelaren i J-League.

Football Manager har påverkat vårt sätt att se på enskilda spelare. Det har individualiserat och avkontextualiserat fotbollen som helhet.

Football Manager har också spridit en helt ny förståelse och kunskapsmassa för fotbollen och gett helt nya verktyg för dialog. Men det är inte en kunskap som är värdeneutral och även om den öppnat våra ögon för mycket nytt så har den också förblindat oss för en hel del annat.

Men det är ett fantastiskt spel.

Peter Hyllman

LINHEM punktmarkerar League Ones playoff

Det mest speciella med League One är egentligen att divisionens fyra nedflyttningsplatser gör det svårare att hålla sig kvar och det visade sig bli fallet med Leyton Orient som åkte ur denna säsongen mindre än ett år efter de förlorade mot Rotherham i förra säsongens playoff-final.

Kommer något av de tre i år deltagande lagen också åka ur League One nästa säsong efter att de blir utslagna i playoff? Antagligen inte men när du tar dig till playoff hamnar din klubb i rampljuset, dina spelare blir mer intressanta för större klubbar, och kraven till nästa säsong blir högre.

Jag kan förstås inte bevisa att playoff-förluster är mer förödande för managers och klubbar än att bara sluta nära playoff, men utan ett playoff vore det inte tänkbart att Chesterfield skulle ha en chans till uppflyttning. De är trots allt nykomlingar och de slutade denna säsongen hela 20 poäng bakom sina playoff-motståndare Preston. De är inte konkurrenter och det vore inte otänkbart att några bra matcher här kan bli till exempel Tendayi Darikwas sista för Chesterfield.

Klass- och poängskillnaden är så markant att man till och med skulle kunna hävda att ifall Preston faktiskt skulle spela playoff för den sista uppflyttningsplatsen skulle de bara behöva möta Swindon. Det är bara Swindon av övriga playoff-lag som faktiskt hotat den nu utkristalliserade topptrion och innan Swindons tunna trupp tog alltför mycket stryk var det en topp fyra där Swindon var högst delaktig.

Men det är inte så det fungerar. Det finns ingen pålitlighet i ett system där man godtyckligt skulle avgöra hur många man flyttar upp eller ner oregelbundet och det skulle uppenbarligen leda till mutor eller åtminstone ett tillräckligt korruptionshot att ingen skulle tro att det inte var korrupt. Såg ni förresten den nyligen avslutade första säsongen av tv-serien “Last Man on Earth”? Väldigt rolig serie och en passande visualisering av hur jag upplever en Football League-säsong.

:::

CHESTERFIELD (6) v PRESTON NORTH END (3)
Torsdag 7 maj 20:45 – Proact Stadium, Chesterfield
Söndag 10 maj 13:15 – Deepdale, Preston

Taktik

Chesterfield tenderar att föredra 4-2-3-1 då de i början hade en ensam lysande anfallare och sedan dess inte riktigt har någon anfallare och föredrar istället att fylla på med mittfältare vilket de har gott om. Vilket dessutom passar bra ihop med deras offensiva ytterbackar. Har en pålitlig målvakt i Tommy Lee men mittförsvaret har inte varit lika intakt säsongen igenom. Utan Eoin Doyle är det med marginal det minst målfarliga laget i detta playoffspel.

Det har funnits tre olika Preston denna säsongen. Man inledde med 4-2-3-1 med en ensam Joe Garner längst fram vilket känns som deras stabilaste formation då de bara hade Garner som kunde göra mål samt en del talangfulla mittfältare att få in. Sedan när Garner var skadad ett tag började man spela gamla Kevin Davies från start och lånade in Jermaine Beckford för att hålla honom sällskap därframme. Därefter med Garner tillbaka har man nästan alltid spelat med två anfallare, Garner och Beckford oftast och Davies som bänk-förstärkning. Men också ibland mer av ett 4-3-3 eller 3-5-2 för att behålla tvåsamheten på topp men också förstärka backlinjen.

Nyckelspelare

Sam Clucas, Chesterfield
Hur ersätter man en anfallare som gjorde 22 mål på 26 matcher?

Försöker man med en jätte likt Armand Gnandguillet vars frisyr är jättelik brända nudlar? Försöker man para ihop nordirlandkanadensaren Caolan Lavery med en desperat värvad Byron Harrison? Chesterfields manager försökte alla möjliga kombinationer för att ersätta Eoin Doyle, såld till Cardiff, innan han kom på idén att spela med Sam Clucas på topp.

Clucas som annars är central mittfältare och ibland vänsterback när det saknas vänsterfötter är ganska målfarlig för att vara mittfältare men skulle han passa som anfallare? Tre minuter in i hans första start som anfallare gjorde han 1-0 mot Gillingham. Och i slutet punkterade han matchen med sitt 3-0-mål.

Dessvärre fortsatte inte det målsnittet och Clucas har sedan dess bara gjort två ytterligare mål på ytterligare åtta matcher som anfallare men Chesterfield har hämtat sig efter fyra raka förluster i februari och oavsett Clucas målproduktion är det med honom som anfallare och ibland offensiv mittfältare som Chesterfield tagit sig till playoff. Läxan var nog framför allt att fokusera på att spela alla sina bästa spelare snarare än att försöka ersätta sin bästa spelare rakt av.

Joe Garner, Preston
Det finns ett Youtube-klipp med alla Joe Garner mål som Preston kunnat hitta men det enda Garner målet man egentligen behöver se är hans dundersnygga volleymål från förra säsongens playoff. Det är en anfallare med självförtroende. Helt olikt den Joe Garner som tidigare misslyckats i Blackburn, Nottingham, och Watford. Han är inte längre bara snabb och utplacerad på en kant utan är en rejäl närvaro i straffområdet som trots sina 1,78cm gjort sex nickmål denna säsongen. Av hans 25 mål denna säsongen har dessutom ett par varit straffar och frisparksmål. Han är farlig överallt ifrån och chansen är stor att han gör mål i playoff också.

Gary Roberts, Chesterfield
Han var lagets bästa spelare ifjol och efter att Eoin Doyle lämnat har han återtagit manteln. En offensiv vänsterfotad mittfältare som är på fel sida 30 år, men en fin vänsterfot blir bara bättre med åren som man brukar säga. Är ett dödligt vapen på fasta situationer och han har tre matcher nyligen där han bidragit med två eller fler assist.

Paul “Rock ‘N’ Roll Star” Gallagher, Preston
Jag vet fortfarande inte om ryktena om att denna Gallagher är en långväga kusin till Oasisbröderna är sanna men för mig räcker Gallaghers något nonchalanta framtoning, en ovilja att jobba hem, och en fascination till snygga långskott och frisparkar som bekräftelse. Denna säsongen har han dessutom fått en del utrymme att visa vilken spelare han är och gjort så galant med 15 assist och sju mål. Ofta från en fri position till vänster på mittfältet men beroende på övriga laget har han spelat över hela mittfältet.

Tendayi “All Day” Darikwa
Hans föräldrar kom från Zimbabwe men ingen visste riktigt var Darikwa kom ifrån när han slog igenom på högerkanten för två säsonger sedan. En snabb, svårstoppad högerytter som gjorde fem mål och sju assist under sin första fulla säsong. Förra säsongen forsatte på samma väg men till denna säsongen har han istället spelat högerback i princip alla matcher och där varit minst lika bra. Påminner en del om en yngre mer livfull Glen Johnson på det sättet han fyller på och sällan har problem att ta sig in i motståndarnas straffområde.

Tom Clarke, Preston
Lagkapten och uttagen i Årets League One-lag. Jag vet inte när han blev utsedd till lagkapten men han vann supportrarnas förtroende och kärlek redan i sin andra match för klubben då han gjorde ett sent avgörande mål mot West Lancashire-ärkerivalerna Blackpool. Och även om det är lätt att fokusera på Prestons offensiva eldstyrka har de faktiskt inte gjort i närheten av lika många mål som Milton Keynes eller Bristol City medan de å andra sidan kanske haft ligans bästa defensiv. Trots tre olika målvakter, opålitliga ytterbackar, och flörtande med en trebackslinje.

Tidigare playoff-erfarenhet

Chesterfields manager Paul Cook är något av en cupspecialist då han vann tre cuptitlar (och förlorade en cupfinal) med irländska Sligo Rovers och förra säsongen tog han dessutom Chesterfield till final i Football League Trophy. De har också Ian Evatt som var med och vann uppflyttning till Premier League via playoff med Blackpool.

På Prestons wikipedia-sida har de en alldeles egen rubrik vid namn “playoff defeats”. En jag följer på twitter kallade dem för fotbollens egna Gil Gunderson (The Simpsons). De har förlorat rekordmånga playoffs i Football Leagues alla tre olika divisioner, nio stycken. Senast förlorade de förra säsongen mot Rotherham i semifinal. Det som talar för Preston förutom att det är det klart bästa laget i playoff-spelet är att Simon Grayson redan har tre uppflyttningar från League One. Två av dem kom via playoff och han vann dessutom två playoffs som spelare med Leicester på 1990-talet.

Tips

Preston vinner både matcherna bekvämt trots inledande nerver. 4/5-1 totalt.

:::

SHEFFIELD UNITED (5) v SWINDON TOWN (4)
Torsdag 7 maj 20:45 – Bramall Lane, Sheffield
Måndag 11 maj 20:45 – County Ground, Swindon

Taktik

Swindons manager Mark Cooper är son till legendariska Leeds-spelaren Terry Cooper och Marks spelarkarriär var bokstavlien överskuggad av sin far då Mark spelade i klubbar där hans far var manager under nästan hela hans proffskarriär. Hans tränarkarriär är däremot hans egen då han jobbat i gott om amatörklubbar och kom till Swindon något slumpaktigt som assisterande manager. Har dock som manager gjort Swindon till kanske ligans mest välspelande lag trots små resurser och ett lag ganska beroende av inlånade unga spelare från Southampton och Norwich. Spelar nästan enbart någon variation av 3-5-2.

Sheffield United lyckades bra i cupspelet denna säsongen mycket tack vare att de verkar vara ett bättre lag i underläge. De gör inte mycket mål, minst av alla playoff-lagen, men de försvarar sig ganska bra och har framför allt ett starkt mittfält med alla möjliga olika av typer även om Clough främst är förtjust i bra passningspelare.

Nyckelspelare

Egentligen är Swindons Ben Gladwin the nyckelspelare då han kan spela i backlinjen, på mittfältet, och som anfallare. Och han har gjort sex mål på sina tre senaste matcher. Men jag har redan nämnt honom vid åtskilliga tillfällen.

Jamie Murphy, Sheffield United
På grund av Michael Higdons skadeproblem har Sheffield en hel del anfallsbekymmer. De saknar inte alternativ men de saknar målskyttar och i deras frånvaro har Jamie Murphy från sin ytterposition varit lagets främste målskytt samtidigt som han leder laget i assist.

Nathan Byrne, Swindon Town
En mångsidig spelare som förra säsongen spelades på båda kanterna och centralt både i backlinjen och på mittfältet. Men denna säsongen har han gjort den högra wingback-platsen till sin egen. Nödvändigt offensivt villig för att Swindons 3-5-2 ska fungera och har stått för nio assist denna säsongen och dessutom tre mål som bonus. Var det självklara högerbacksvalet när man utsåg Årets Lag.

John Brayford, Sheffield United
Brayford var en väldigt väl ansedd högerback när Cardiff värvade honom för att förstärka laget inför deras Premier League-säsong. Det gick inte särskilt bra och Brayford lånades ut till Sheffield United istället för att återförenas med Nigel Clough. Det passade så bra ihop att Brayford och hans skägg flyttade permanent till Sheffield. Där har han nu dessutom på grund av skadeproblem oftast fått vikariera som mittback vilket han gjort förträffligt.

Massimo Luongo, Swindon Town
Det är ganska ovanligt att ett lag i League One måste räkna med att förlora spelare till kontinentala mästerskap och i Luongo och Yaser Kasim förlorade Swindon det mesta av sitt innermittfält till de asiatiska mästerskapen. Loungo var inte heller bara utfyllnad för Australien då han gjorde två mål och fyra assist och blev utsedd till hela asiatiska mästerskapens mesta värdefulla spelare. Personligen föredrog jag UAE:s Omar Abdulrahman men det är svårt att argumentera emot Loungo. Tvåvägsmittfältare som varit Swindons bästa spelare oavsett vilken roll på mittfältet han haft och imponerar inte hans sex mål och fem assist beror det delvis på att han bara spelade drygt 30 matcher och ofta fick vikariera som defensiv mittfältare. Med eller utan Swindon kommer han nästan garanterat spela på en högre nivå nästa säsong.

Jason Holt/Michael Doyle, Sheffield United
Det är lite svårt att veta vilka som är Sheffield Uniteds viktigaste spelare då Clough har bytt, roterat, och värvat så mycket att inte ens han verkar veta. Lille Jason Holt, Sheffields tionde skotte!, värvades in i januarifönstret och har på slutet på säsongen tagit en mittfältsplats och gjort fyra mål på de senaste åtta matcherna. Detta ofta tillsammans med Clough-favoriten Paul Coutts men innan dess var lagkaptenen Michael Doyle given tillsammans med Jose Baxter vanligtvis. Kommer Doyle som lagkapten med sin rutin vara viktig i playoff-spelet eller spelar Jason Holts form en större roll?

Andy “Moon River” Williams, Swindon Town
Williams har tidigare i karriären varit den typen av anfallare som managers gärna placerar ute på kanten och hans ospeciella namn har gjort att man ofta förväxlar honom med andra spelare. Det är åtminstone min teori till varför Swindon lånade ut Williams förra säsongen efter att han varit deras nästbästa målskytt. Denna säsongen har dock Williams bevisat tvivlarna och gjort 21 ligamål. Med sina 27 år har han dessutom varit lagets klart äldsta spelare tills de lånade in Sam Ricketts i mars.

Tidigare playoff-erfarenhet

Swindon är inte främmande för playoff-spel med sex framträdanden de senaste 30 åren. De var dock mer än 20 år sedan, 1992-93, som de vann ett playoff och i deras senaste framträdande säsongen 2012-13 förlorade de på straffar i finalen mot Brentford. Nämnvärt är också att när de vann playoff säsongen 1989-90 förlorade de först sin uppflyttning på grund av misstänkta mutor innan de efter en överklagan gick upp till slut.

Som ett av Englands främsta jojolag har Sheffield United gott om playoff-erfarenhet som klubb med sju tidigare playoff-framträdanden sedan slutet av 1980-talet. Problemet är bara att de aldrig vunnit ett playoff och så sent som säsongen 2011-12 var de i playoff-final i League One mot Huddersfield. Där gick det till straffar och avgjordes när Sheffield Uniteds målvakt Steve Simonsen slog sin straff en bra bit över. Å andra sidan har laget under Clough visat sig vara ett formidabelt cuplag.

Tips

Swindon vinner efter straffläggning där alla Swindons straffar slås av Ben Gladwin i olika förklädnader. Därefter tar han fram Sean Beans Sheffield United-tröja från filmen “When Saturday Comes” och tänder eld/pissar på den.

Peter Hyllman

Ammunitionen tog slut till sist

Legacy. Ordboken ger ordet lite olika betydelser. Bland de definitioner jag själv fastnar för hittar man ”something handed down from an ancestor or a predecessor or from the past” samt ”something immaterial, as a style or a philosophy, that is passed from one generation to another”. Det är ett begrepp som på ett eller annat sätt brukar bekymra framstående politiker och ledare i största allmänhet.

Ett arv eller eftermäle, som är de svenska ord som ligger närmast, är något som kan ta många år att bygga upp men som riskerar ta betydligt kortare tid än så att rasera. För ingen enskild person inom engelsk fotboll lär detta vara lika plågsamt konkret som för Dave Whelan, den långtida ordföranden i Wigan som avgick för bara någon månad eller två sedan.

Under 20 års tid skapade Dave Whelan ett enastående fotbollsarv med Wigan, som 1995 befann sig League Twos nedre regioner. Under de tio därpå följande åren avancerade Wigan stegvis uppåt i det engelska fotbollssystemet ända fram till dess att man 2005 tog steget upp i Premier League. Under samma tid finansierade Whelan bygget av en helt ny arena åt klubben.

Wigan var en liten klubb i en liten stad, i vilken rugbylaget traditionellt sett varit den största och mest populära klubben, därtill omgiven av flertalet betydligt större klubbar i dess omedelbara närhet i nordvästra England. Att Wigan skulle gå upp i Premier League var en omöjlighet, att de skulle hålla sig kvar i Premier League i närmare ett årtionde var en orimlighet. Dave Whelan bevisade detta fel.

Delvis handlade det naturligtvis om pengar. Wigans fantastiska resa hade inte varit möjlig utan Whelans finansiella stöd, men i jämförelse med det stora flertalet andra klubbar i Englands två högsta divisioner så rör det sig ändå inte om särskilt stora pengar. Till den större delen var det ett kompetent ledarskap och beslutsfattande som banade väg, genom klok spelarrekrytering och anställning och succession av managers.

Paul Jewell, Steve Bruce och Roberto Martinez gavs alla förtroende och tid att genomföra sina idéer till fullo, en ledningsfilosofi som bar frukt. Wigan tippades alltid att åka ur Premier League men lyckades alltid hålla sig kvar. Där andra klubbar drabbades av panik höll sig Wigan och Dave Whelan lugna, och långsiktigheten bar resultat.

Höjdpunkten kom i maj 2013 när Wigan mot alla odds vann mot Man City på Wembley och fick lyfta FA-cupen, den första och hittills enda större titel som Wigan har vunnit. På hedersläktaren satt, stod och hoppade en då 76-årig Dave Whelan som skrattade och grät om vartannat i ren lycka. En dröm och lång förhoppning var infriad.

Men höjdpunkten skulle visa sig även vara kulmen och kort därefter skulle Wigan ge sig ut på en helt annan resa i en helt annan riktning. Bara någon vecka efter triumfen på Wembley bekräftades det i en annan del av London att Wigan för första gången skulle åka ur Premier League och återvända till The Championship och The Football League.

Om man skulle fråga vilken som helst Wigansupporter så skulle de med all säkerhet aldrig vilja byta bort upplevelsen att vinna FA-cupen. Men det är svårt att med historiens dom i bagaget inte undra om vinsten i FA-cupen också kom med dyra kostnader. Det var en framgång som på många sätt förblindade alla i klubben för de väldigt tuffa utmaningar som faktiskt komma skulle. Viktiga beslut sköts på framtiden eller ignorerades.

Svårigheterna med The Championship underskattades. Det togs till stor del för givet att Wigan skulle ta sig tillbaka till Premier League, mycket på grund av spelartruppens kvalitet. Det blev inte så. Det visade sig vara en stor skillnad på att vara en klubb i Premier League dit alla spelare vill och att vara en klubb i The Championship där spelare börjar se sig om efter bättre alternativ. Wigan föll på målsnöret, efter en lång säsong tyngd och plågad av spel i Europa League.

Likaså sjönk kvaliteten på klubbledningens beslut. Owen Coyle utsågs som ersättare till Roberto Martinez trots en väsenskild spelidé och misslyckades. I Coyles fotspår följde Uwe Rösler som lämnade klubben under nedflyttningsstrecket i The Championship. I en så svår situation är det svårt att förstå hur man beslutar sig för att tillsätta Malky Mackay, en oerhört kontroversiell figur efter sina kränkande uttalanden under sin tid i Cardiff.

Mackay visade sig oförmögen att vända på Wigans trend och vid ungefär samma tidpunkt så lyckades Dave Whelan själv prata sig in i skiten med okloka och ogenomtänkta kommentarer som många ansåg vara såväl rasistiska som antisemitiska. Det var ett försök till försvar av Malky Mackay som dock ledde till att Whelan själv blev avstängd av FA från all fotboll i sex veckor.

Det är inget som är helt enkelt att förhålla sig till. Att yttra sig på det sätt som Whelan gjorde kan aldrig vara okej men jag kan samtidigt respektera att det kan vara svårt att helt bryta sig fri från de värderingar och det språkbruk man har fostrats i under ett 78 år långt liv. Som ung människa är det lätt att fnysa åt sådant men risken är stor att man underskattar det svåra. Att bli anklagad för något dylikt är dock ett svårt slag, om inte annat mot stoltheten, och Whelan meddelade kort därefter sin förestående avgång.

Whelans efterträdare blev hans sonson David Sharpe, 23 år gammal. Den ringa åldern har fått många att höja på ögonbrynen men flera inom Wigans klubbledning har kommit till Sharpes försvar och hävdat att han redan sedan barnaben har följt sin farfar i Wigan och att han växt upp inom fotbollen. Något som säkert stämmer men som inte gör honom bättre lämpad eller mer erfaren av att fatta viktiga och avgörande affärsbeslut som i grunden är av företagsekonomisk och administrativ karaktär.

Den 28 april 2015 blev det klart att Wigan åker ur The Championship, och från och med nästa säsong spelar i League One. Samma klubb som två år tidigare vann FA-cupen, och som så sent som en säsong tidigare både spelade i Europa League och gick till playoff i The Championship.

Var FA-cupsegern den mentala slutpunkten på Dave Whelans stora och personliga engagemang i Wigan – orkade, kunde och ville han bry sig riktigt lika mycket därefter? Ammunitionen tog slut till sist. Efter den 11 maj 2013 följer en lång rad av dåliga beslut och ogenomtänkt handlande. Ända sedan 1995 har Dave Whelan fattat beslut som varit för Wigans bästa, men det bästa för Wigan den dagen, den 11 maj 2013, hade kanske varit att Dave Whelan där och då hade tackat för sig och lämnat över stafettpinnen.

Det hade markerat en överlämning och en nystart. Det hade fört in nytt blod, nya tankar och nya idéer vid en tidpunkt när just nytänkande var av nöden. Inte minst hade Dave Whelans eget arv och eftermäle, hans legacy, förblivit obefläckat av vad som komma skulle. Ändå förmår många i och runt Wigan se bortom detta när de ombeds att beskriva Dave Whelan och hans betydelse för Wigan:

”I think you have to cherish the memories of what he’s done for the town and the club. It wasn’t right, the things that he’d been saying recently, but your ultimate memories of him have got to be FA Cup wins and maintaining Premier League status for those eight years. I’m sure a lot of supporters would feel the same as me.” – Kevin Kilbane, före detta Wiganspelare

“Any professional football club could have the dream of playing in the Premier League and winning a major trophy and he showed the way to do that. It is a great football story and I am sure it will inspire many generations to come.” – Roberto Martinez, tidigare Wiganmanager

“When he took over, he said he was going to take us into the top flight and bring European football to the club. Everyone was laughing their heads off at home. We thought it was tongue-in-cheek, but you know what? He did it.” – Jason Taylor, säsongsbiljettinnehavare i Wigan sedan 40 år

Peter Hyllman

Newcastles supportrar kan be till högre makter eller ta ödet i egna händer

Newcastle fortsätter leverera. Under eftermälet till Newcastles match mot Leicester tog klubbledningen kontakt med Derbys manager Steve McClaren och hörde sig för om hans intresse att ta över klubben under säsongens tre sista matcher. McClaren tackade nej. Huruvida det är ett nej som håller i sig om Newcastle lyckas hålla sig kvar i Premier League återstår att se.

Att Newcastle sonderade terrängen förblev dock knappast någon särskilt väl bevarad hemlighet, även om klubben kort efter McClarens nej gick ut med ett uttalande som satte fortsatt tilltro till John Carver och betonade att alla inblandade nu skulle jobba hårt för att klubben, ”er klubb” med riktning till fansen, skulle hålla sig kvar i Premier League.

”Vi kräver inte en klubb som vinner, vi kräver en klubb som försöker!” Det budskapet förmedlade Newcastles fans med all önskvärd tydlighet till sin klubbledning under lagets senaste match mot Leicester. De känner inte att det är deras klubb på riktigt, i alla fall inte så att de känner någon form av delaktighet i dess beslut och utveckling.

Det finns olika sätt att hantera en sådan känsla. Ett sätt är att göra som många Newcastlesupportrar, protestera högljutt för döva öron och öron som förbli döva så länge supportrarna fortsätter köpa säsongsbiljetter och gå på lagets matcher. Ett sätt är som prästen i Newcastle som ber till gud att klubben ska skänkas en ny ägare från ovan. Men det finns så klart också andra sätt.

För tio år sedan kände en bred samling av supportrar i Manchester samma sak, en känsla som fick sin kulmen i Glazers uppköp av Man Utd men som jäst under flera år innan dess. Dessa supportrar valde att bryta sig loss från Man Utd och istället bilda FC United of Manchester, en klubb grundad på gemensamma värderingar som medlemsbaserat beslutsfattande, antikommersialism (t ex inga tröjsponsorer och all vinst återinvesteras i klubben), lokal förankring och låga biljettpriser – fansen betalar för säsongsbiljetter vad de anser sig ha råd med.

FC United började som en idé och mer konkret som ett fotbollslag i North West Counties Football League Division Two, närmare bestämt den tionde nivån i det engelska ligasystemet. Under det årtionde som klubben existerat har man nu tagit sig hela vägen upp till National League North, två steg från The Football League. Tioårsjubileumet markerar också ett landmärke i klubbens unga historia genom invigningen av dess arena Broadhurst Park.

Den unga klubbens första tio år kan alltså bara beskrivas i närmast triumfatoriska ordalag. FC United of Manchester har haft omfattande sportslig framgång, den har växt och stabiliserats både i termer av organisation och infrastruktur, och det är en utveckling genom vilken klubben har bevarat och utvecklat sina grundläggande värderingar.

http://www.telegraph.co.uk/sport/football/teams/manchester-united/11540185/How-FC-United-rose-to-the-brink-of-the-big-time.html

Min egen uppfattning om FC United har alltid varit lite splittrad. Å ena sidan har jag känt både beundran och respekt för de supportrar som trott så hårt på sin idé att de helt med egen kraft gjort den till verklighet, och de värderingar som ligger bakom klubben går inte att tycka illa om. Å andra sidan har jag alltid varit skeptisk till att oavsett skäl överge sin klubb i någon form av motgång, på planen eller utanför planen.

Det är också på det viset som många i omvärlden har uppfattat FC United of Manchester, som ett uppsträckt långfinger åt den moderna fotbollen i allmänhet men Man Utd och Glazers i synnerhet. Men Andy Walsh, FC Uniteds general manager, menar på något annat, att det snarare handlar om att visa omvärlden att det finns ett annat sätt än det klassiskt engelska sättet att driva en fotbollsklubb, och att det är fullt möjligt att genomföra i England.

Och vad som var möjligt i Manchester måste vara möjligt i Newcastle. Det är inte detsamma som att det bör genomföras också i Newcastle men det betyder allra minst att det är ett alternativ som bör övervägas. Om Newcastles supportrar verkligen känner sig åsidosatta och främmande för den klubb som Mike Ashley äger så måste det vara ett alternativ.

För hur mycket det än i den offentliga retoriken pratas om att det är ”er klubb” syftandes till supportrarna, så är det ju inte deras klubb. Supportrarna äger inte klubben, utan klubben ägs av ett företag eller en företagare, i Newcastles fall ägs klubben av Mike Ashley. En sådan ägare kan vara mer eller mindre lyhörd för supportrarnas önskemål men det är alltid ägaren själv som avgör i vilken utsträckning.

Det där är ett pågående samtalsämne inom engelsk fotboll och engelsk supporterkultur. Något slentrianmässigt lastas ofta utländska ägare för det mesta av skulden och problematiken runt en ökad distans mellan klubb och supportrar. Men ser vi till de klubbar som har de mest tydliga problemen med sina ägare idag, inte minst Newcastle men även till exempel Blackpool, så är det engelska ägare som orsakar problem.

Utländska ägare ligger samtidigt bakom några av de mest framgångsrika engelska klubbarna. De fem klubbarna högst upp i Premier League har alla utländska ägare, Southampton ägs av den tyska familjen Liebherr, Leicester av thailändska ägare och nyss uppflyttade Bournemouth ägs av den anonyme ryske affärsmannen Maxim Demin, Watford av italienska familjen Pozzo. Exempel på motsatsen finns självfallet, men utländska ägare har generellt sett varit positiva för den engelska fotbollen.

Men där jag tror att engelsk fotboll har vunnit på en mångfald av olika ägare så är jag övertygad om att engelsk fotboll också har mycket att vinna på en mångfald i själva ägarformen. Och att det grundas och kommer fram engelska klubbar som är medlemsägda ser jag i sig enbart som något positivt, som ett alternativ till det befintliga ägarsystemet.

FC United of Manchester är just ett tydligt alternativ som har lyckats väldigt väl på den nivå de faktiskt spelar. Men ju högre upp i seriesystemet FC United tar sig desto svårare kommer det bli att hålla fast vid klubbens grundläggande värderingar. Allt högre ekonomiska krav kommer sätta press på tröjsponsorer och biljettpriser. Alltmer komplexa beslut och problemställningar kommer att tänja på klubbens medlemsbaserade beslutsfattande.

Men det lär vara ett problem som FC United of Manchester hanterar när det väl blir aktuellt, och likt alla klubbar så lär man anpassa sig. Med FC United of Manchester som tydlig förebild så är det i alla fall relevant att fundera över om Newcastles supportrar överväger eller borde överväga att ge sig ut på en egen och motsvarande resa.

FC United of Newcastle.

Peter Hyllman

All work and no play makes José a dull boy

Jag gillar José Mourinho.

Med det menar jag inte bara att jag tycker att han är en väldigt bra manager utan jag uppskattar honom även till skillnad från många andra som personlighet. Vissa kallar det för dryghet och brist på ödmjukhet, men jag gillar att han vet att han är väldigt bra på det han gör, att han inte är rädd för att säga det och inte drar sig för en gliring om en sådan kan anses vara motiverad. Kanske för att jag är lite sådan själv, eller möjligen vill vara.

Mourinho har aldrig lidit brist på bitska och spydiga kommentarer. Det har han definitivt inte heller gjort under de senaste veckorna när det har stått allt mer klart att Chelsea var på väg att defilera hem ligasegern. Mourinho har likt en nyss könsmogen hundvalp skvätt omkring sig kommentarer som om att de hade vunnit matchen även om motståndarna hade haft 99% bollinnehav, eller om att det tråkiga är att inte vinna en titel på tio år.

Delvis förstår jag honom. I takt med att Chelsea defilerat mot ligatiteln så har flertalet andra managers och diverse experter valt att komma med pikar och diskutera sig trötta om hur tråkiga Chelsea är, gärna påeldade av media som alltid gillar en konflikt. Istället för att visa beundran för det enda engelska topplag som under säsongen har presterat på ett anständigt sätt så har missunnsamheten fått råda. Inte minst kollegor som själva talar om vikten av respekt borde själva kunna visa mer respekt än så.

Men bara delvis.

José Mourinho borde kunna befinna sig i någon form av nöjd cruise control och har haft möjlighet till det i veckor och månader. Resultaten och inte minst ligatiteln skulle utan problem kunna tala för sig själva. Men Mourinho vill inte låta sig med detta nöja utan drivs av andra behov.

Ingen annan manager förmår som José Mourinho organisera sitt lag till att så fullständigt stänga och strypa en match. Det kan framstå som någon form av svartmagi men är i själva verket en alls inte enkel uppgift, även om Mourinho själv så sent som för bara något år sedan beskrev det just som enkelt. Bland det mest beundransvärda är hur Mourinho faktiskt lyckas motivera de allra flesta av sina spelare att lojalt ställa upp på en sådan taktik.

Det är ett recept för framgång men inte ett recept för beundran. Han må vara bäst på det han gör men han är helt medveten om att han med en sådan taktik aldrig kommer att nämnas med samma högstämda beundran i rösten som folk har för Arsene Wenger, Alex Ferguson, Pep Guardiola eller Carlo Ancelotti. Likt en asterisk vid hans namn i historieböckerna kommer alltid finnas ett underförstått ”Javisst, men…”

Det är också jämförelser med dessa och andra managerkaraktärer som brukar locka fram de mest syradräpande kommentarerna från José Mourinho, och stundtals även de rena småaktigheterna.

José Mourinho vet naturligtvis att en förutsättning för att bli beundrad och alls vara aktuell för några historieböcker är att vara framgångsrik. Mourinho har dock sin naturliga metod för framgång och hans ryggradreflex vid all form av motgång är att återgå till denna försiktighetens taktik, vilket vi inte minst har kunnat se den här säsongen. Chelsea började imponerande men föll vad säsongen led alltmer tillbaka till ett känt mönster.

Diego Torres är författare till boken ”The Special One: The Dark Side of José Mourinho” i vilken han sammanfattar Mourinhos taktiska principer: Att matchen vinns av det lag som begår minst misstag, fotboll går ut på att provocera fram motståndarnas misstag, det lag som har bollen kommer mer sannolikt begå ett misstag, laget utan boll begår färre misstag och är det starkare laget.

Mourinho vet att det här är en filosofi som inte uppskattas av Chelseas ägare Roman Abramovich. Han är medveten om två saker. Dels att Abramovich i första hand försökte locka Pep Guardiola till klubben. Dels att han själv fick sparken från Chelsea för knappt åtta år sedan efter Chelseas första riktiga motgång, just för att Abramovich inte var nöjd och tillfreds med den defensivt inriktade fotboll som Mourinho representerade.

Det som har hänt en gång kan hända en andra gång. Och Mourinho bekymrar sig nog i lika hög utsträckning vad hans arbetsgivare har för uppfattning om honom som vad historieböckerna har att säga. Det märks inte minst på hur noga Mourinho har varit med att beskriva Chelseas ambition under hans andra sejour i klubben att spela fotboll på ”rätt sätt”. Ord som dock över tid stått i allt skarpare kontrast med handling.

Där José Mourinho under förra säsongen ofta påpekade vikten av att spela bra fotboll så har han under vårsäsongen varit närmast trotsig i sitt defensiva förhållningssätt. Mot Crystal Palace spelade han i slutet av matchen med tre defensiva mittfältare till synes mest för att visa att han kunde snarare än av något genuint taktiskt behov. Kanske är det Mourinhos naturliga sätt att reagera på kritik. Mamma Mourinhos bästa knep för att få lille José att äta sina grönsaker var säkert att säga ”ät inte morötterna!”

Det förväntas av alla engelska och europeiska storklubbar både att de ska vinna och vara framgångsrika, och att de ska spela en underhållande och estetiskt tilltalande fotboll. Det är i grunden också vad Roman Abramovich förväntar sig av Chelsea. Brist på kontinuerlig framgång under de sju managers som följde Mourinho i spåren ledde Abramovich tillbaka till José Mourinho, som bättre än någon annan manager kan garantera det första kriteriet för en storklubb.

Men José Mourinho vet också att han inte på samma sätt kan garantera det andra kriteriet för en storklubb, att spela underhållande och attraktiv fotboll, i synnerhet inte i kombination med det första. Intellektuellt tror jag han brottas med att ens förstå behovet av det, han är en särpräglad resultatmänniska. Det är hans akilleshäl som manager och det främsta och kanske enda argument som kommer invända mot hans storhet som manager.

José Mourinhos stil är att skaka av sig sådana synpunkter, helst med en spetsig och spydig kommentar. Men jag tror det är något som genuint bekymrar och frustrerar honom. Och det mer än något annat ligger förmodligen bakom hans onödigt och överdrivet spydiga kommentarer de senaste veckorna. Det är dock mänskligt att söka bekräftelse, och kanske vända taggarna utåt mot kritik man upplever som orättvis.

På planen är hans första instinkt att försvara. Utanför planen är hans första instinkt att gå på attack. Det är en dualism i José Mourinhos karaktär som gör honom fascinerande både som manager och som människa.

Mourinho måste vara arg och frustrerad på något. Det ligger i hans natur och det är då han fungerar som bäst. Kamp är hans utgångsläge. Därför reagerade så många med förvåning när han vid sin första intervju i Chelsea beskrev sig själv som ”the happy one”, och såg det för den tidsfråga det var innan han återigen visade sina ränder. På samma sätt som Mourinhos prat om en offensiv och underhållande fotboll lät ur karaktär.

José Mourinho är som bäst när han är den han är. Det är också då han är som mest framgångsrik. Det är emellertid också varför han aldrig har blivit eller har varit långvarig i någon europeisk storklubb. Mycket talar för att Mourinho vill att hans andra period i Chelsea ska bli mer långvarig, men det kommer troligtvis kräva någon slags förändring, utveckling eller kompromiss från hans egen sida.

Trotsigheten och spydigheten indikerar annorlunda.

Peter Hyllman

Arsenals utveckling kan visa sig vara en synvilla

Ett av den här säsongens främsta samtalsämnen och kanske för givet tagna sanningar är att Arsenal har blivit bättre den här säsongen. Åtta raka vinster i ligan innan förra helgens oavgjorda match mot Chelsea, andraplats i ligan och en andra raka FA-cupfinal har resulterat i att många tar för givet att Arsenal nästa säsong kommer vara en given titelutmanare.

Inför matchen mot Chelsea ställde Telegraph emellertid frågan ifall Arsenal verkligen är bättre den här säsongen jämfört med förra. Svaret blev inte riktigt det förväntade. Arsenals antal poäng per match den här säsongen är 2,03 jämfört med förra säsongens 2,05 vid samma tillfälle. Förra säsongen vann Arsenal 63,2% av sina matcher, den här säsongen har man vunnit 60,6% av sina matcher.

Även om man vill hävda att detta inte utgör en tillräckligt stor skillnad för att påstå att Arsenal presterar sämre den här säsongen, så är det skäl för att säga att Arsenal i alla fall inte rent vinst- och poängmässigt presterar bättre än under förra säsongen.

Tabellmässigt presterar man emellertid bättre. Andra plats är onekligen bättre än tredje eller fjärde plats. Arsenal ligger emellertid precis lika långt efter ligaledaren den här säsongen som man gjorde förra säsongen vid samma tid, under förutsättningen att Arsenal faktiskt vinner de båda matcher man har tillgodo på Chelsea. Andraplatsen kan således lika mycket ses som en produkt av att färre lag presterar på hög nivå den här säsongen än förra.

Ett skäl till att vi tycker att Arsenal ser bättre ut den här säsongen kan vara att laget gör fler mål. Arsenal gör 1,91 mål per match den här säsongen jämfört med förra säsongens 1,79 mål per match. Den offensiva trion med Olivier Giroud, Alexis Sanchez och Mesut Özil har fungerat bra för Arsenal under stora delar av säsongen.

Defensivt släpper Arsenal in färre mål den här säsongen än förra. Det beror dock mycket på tre bortamatcher förra säsongen där Arsenal släppte in totalt 17 mål, mot Chelsea, Man City och Liverpool. Men där Arsenal förra säsongen höll 17 nollor så har man den här säsongen endast hållit tolv. Defensivt var alltså Arsenal något jämnare förra säsongen. Frånvaron av förra säsongens kölhalningar kan dock ge ett intryck av att defensiven förbättrats.

Vill man sätta ett ekonomiskt värde på Arsenals prestation så visar den för Arsenal sammanställda lönestatistiken att Arsenal förra säsongen betalade runt £2m per poäng emedan man den här säsongen har fått betala drygt £2,5m per poäng. Arsenal har alltså fått betala något över 25% mer för sina poäng den här säsongen jämfört med förra.

Frågan måste anses vara öppen – Om Arsenal i själva verket presterar ungefär lika bra den här säsongen som man gjorde under förra säsongen, är då den allmänna uppfattningen att Arsenal nästa säsong kommer vara signifikant bättre egentligen sakligt motiverad?

Arsene Wenger har stundtals fått utstå hård men delvis berättigad kritik, både utifrån och från sina egna. En av hans bestående bedrifter har dock varit att ge Arsenal en beundransvärd jämnhet. Trots generationsväxling, ekonomiska begränsningar och hård konkurrens har Arsenal aldrig fallit utanför ramarna med honom som manager, och aldrig slutat sämre än fyra.

Jämnheten har blivit ett av Arsenals främsta kännetecken. Men jämnhet är ett tueggat svärd som gäller uppåt i samma utsträckning som det gäller nedåt. Om Arsenal aldrig faller utanför ramarna i negativ bemärkelse så ska man kanske inte i första hand förvänta sig att Arsenal kommer att tränga utanför ramarna heller i positiv bemärkelse. Höga toppar återfinns sällan på platt mark.

Min känsla är ändå att Arsenal faktiskt har blivit bättre den här säsongen, eller i alla fall under den här säsongen, oavsett vad statistik eller tabellmatematik har att säga om saken. Dels verkar Arsene Wenger ha fått sina viktiga spelarpjäser på tydlig plats och fungerandes tillsammans på ett sätt som inte alltid varit fallet. Dels finns ett självförtroende i Arsenals spel som tidigare saknats.

Kan Arsenal ta med sig detta och bygga vidare på under sommaren så blir Arsenal en farlig titelkonkurrent. En sådan utveckling bygger dock egentligen mindre på någon enskild värvning än vad det bygger på att Arsenal kollektivt i varje lagdel höjer sig ännu en nivå, taktiskt och mentalt. Ett inte helt populärt perspektiv i silly season-tider.

Men ska Arsenal vinna ligan under kommande säsonger så är det också en utveckling som inte bara kan ses på taktiktavlan, utan som måste ta sig ett mycket konkret uttryck i fler poäng än vad Arsenal nu producerar.

Peter Hyllman

Hörnan #35: Chelsea höjde sig över mängden den här säsongen

Veckans lag

:::

Bubblare:

Kelvin Davis, Southampton
Gareth McAuley, West Brom
Angel Rangel, Swansea
Jordi Gomez, Sunderland
Jonjo Shelvey, Swansea
Philippe Coutinho, Liverpool
Danny Graham, Sunderland

:::

VECKANS VINNARE:

Chelsea. Matchen som säkrade ligasegern åt Chelsea var i stora delar representativ för säsongen som helhet. I matchens slutminuter parkerade Mourinho tre defensiva mittfältare framför backlinjen, trots en i praktiken redan säkrad ligatitel. Det var på något vis passande att Chelsea vann matchen med 1-0, och att målet kom som det kom. Chelsea har visat sig bäst över hela säsongen och har mer eller mindre defilerat hem ligatiteln under våren.

Sunderland. Det säger mycket när ett lag får två straffar, och får spela med en man mer på planen under en längre tid av matchen, men ändå framstår som planens sämre lag. Men Sunderland vann trots allt matchen med 2-1 och tog tre mycket viktiga poäng, vilket i slutänden är vad som betyder något. I och med segern behåller Sunderland kontakten till lagen ovanför i en osedvanligt tät och intensiv nedflyttningsstrid.

Aston Villa. Sett till poängantalet så är inte Aston Villa helt klara för fortsatt spel i Premier League. Men sett till spelet så finns det inget som tyder på att Aston Villa kommer misslyckas med att hålla sig ovanför strecket. Tim Sherwood har fått Aston Villa att spela ett helt annat spel än under Paul Lambert, och framför allt sprudlar Aston Villa av ett helt annat självförtroende än tidigare. Vinsten mot Everton var imponerande och aldrig riktigt ifrågasatt.

:::

VECKANS CLIFF BARNES:

Newcastle. Det är oklart om det kan gå så mycket sämre för ett fotbollslag än vad det gick för Newcastle i helgen. 0-3-förlusten mot Leicester var illa nog även bortsett från att det drog in Newcastle i nedflyttningsstriden på allvar. Två spelare drog på sig utvisningar och avstängningar vilket fick John Carver, ställföreträdande manager, att på ett ytterst märkligt sätt offentligt antyda att Mike Williamson och Daryl Janmaat medvetet blivit utvisade. Något som Williamson därefter förnekat. Newcastles farsartade spel på planen står inte parodin vid sidan av planen långt efter.

:::

Tankar och slutsatser:

”Jag är ingen gud” påminner Louis van Gaal oss om efter Man Utds förlust mot West Brom på Old Trafford. Nej, vi vet.

Både Liverpool och Man Utd har gjort sitt bästa för att slippa Champions League de senaste veckorna. Liverpool knappade in underläget till fyra poäng i och med vinsten mot QPR, men måste gräma sig över att de inte tog poängen mot West Brom och Hull.

Man City blev i och med segern mot Tottenham klar för Champions League, samtidigt som man i praktiken spelade bort Tottenham. Åtta poäng på tre matcher kan inte Tottenham hämta hem.

Inbytt, tacklad, ont, utbytt, sur. Allt inom loppet av en minut. Kanske Samir Nasris bästa insats den här säsongen.

:::

Playoff i The Football League:

The Championship
8 maj – Brentford v Middlesbrough
9 maj – Ipswich v Norwich
15 maj – Middlesbrough v Brentford
16 maj – Norwich v Ipswich

League One
7 maj – Chesterfield v Preston
7 maj – Sheffield United v Swindon
10 maj – Preston v Chesterfield
11 maj – Swindon v Sheffield United

League Two
9 maj – Plymouth v Wycombe
10 maj – Stevenage v Southend
14 maj – Wycombe v Plymouth
14 maj – Southend v Stevenage

Playoff-finalerna spelas på Wembley den 17 maj (TNL), den 23 maj (League Two), den 24 maj (League One) och den 25 maj (The Championship. Kamrat Linhem guidar oss genom matcherna.

:::

För övrigt:

Vem har Arsene Wenger smekt medhårs för att få spela sina kommande ligamatcher på måndagar?

Det missades en ohemul mängd straffar den här helgen.

Vill Tottenham spela Europa League? Det fanns inte mycket i Mauricio Pochettinos resonemang som tydde på det.

Peter Hyllman

Sex skäl varför Chelsea vinner Premier League

Chelsea kommer vinna Premier League. Så mycket vet vi. Det är emellertid inte alla lag förunnat chansen att vinna Premier League på hemmaplan, genom att säkra ligasegern med en vinst på hemmaplan. Men det är precis vad Chelsea har möjlighet att göra idag. Vinst mot Crystal Palace, och Chelsea går upp på ointagliga 83 poäng.

Redan inför säsongen menade jag att Chelsea var den stora favoriten till den här ligasegern. Så pass övertygad var jag om detta att jag menade att Chelsea mycket väl kunde leda ligan från första omgången ända fram till den allra sista, vilket med en enda omgångs undantag också har visat sig bli fallet. Chelsea kunde kosta på sig att slänga bort ett stort poängövertag under säsongen, och ändå till sist vinna ligan med cirka tio poängs marginal.

Chelsea bör hyllas den här säsongen som de överlägsna och rättmätiga ligavinnare de är. Nu väljer många att istället fokusera på vad man ser som ett tråkigt och cyniskt Chelsea. Hellre det än egna lags tillkortakommanden. Men för att anses så tråkiga är det ändå värt att hålla i åtanke att Chelsea har gjort näst flest mål i ligan, endast Man City har gjort fler.

Det krävs dock något speciellt för att vinna en liga. Det är ett maratonlopp och det räcker inte med att vara bäst under en begränsad tid, såsom Arsenal har varit, utan man måste prestera över en hel säsong. Man måste ha kvalitet och taktisk disciplin att kunna vinna i matcher mot övriga topplag, vilket Liverpool har saknat. Och man måste ha spets, jämnhet och koncentration att vinna match efter match mot klubbarna under den absoluta toppen, till skillnad från exempelvis Man City och Man Utd.

Alla dessa egenskaper har Chelsea visat upp den här säsongen och det är därför de också kommer vinna Premier League. Ska man vara lite mer specifik så finns det naturligtvis ett antal anledningar varför det är just Chelsea som bäst har behärskat och bemästrat ligaspelet den här säsongen:

(1) Smarta och snabba värvningar. Chelsea och José Mourinho agerade beundransvärt snabbt efter förra säsongen. De hade lagt ned ett gediget arbete på att hitta lagets svagheter och eliminera dessa med värvningar av högsta kvalitet. Cesc Fabregas och Diego Costa är två spelare som var på plats tidigt och som förvandlat Chelsea från kandidater till dominanter. Det gav Chelsea en fördel redan innan säsongen ens hunnit starta.

(2) Mentalt kapital. Chelsea var mentalt förberedda på säsongen. De led inte av någon form av mättnad likt Man City. De var inte bakbundna av sina egna förväntningar likt Liverpool. De var övertygade om sina möjligheter att vinna ligatiteln på ett sätt som Arsenal och Man Utd aldrig visade att de var. Chelsea hade likt alla lag sina motgångar under säsongen, men till skillnad från övriga lag kom de alltid snabbt tillbaka. Mycket i detta måste tillskrivas José Mourinho och kraften i dennes personlighet, men även hans företrädare på planen.

(3) Stark defensiv. En förklaring som helt säkert kommer få en del att vilja rynka på näsan och börja prata om diverse kollektiva transportmedel. Men det finns också en beundransvärd skicklighet i Chelseas kollektiva defensiv, som har gjort laget betydligt mindre sårbart än dess konkurrenter. Trots enstaka bottennapp som fem insläppta mål mot Tottenham, så har Chelsea hittills ändå bara släppt in 27 mål. Närmast vattentätt.

(4) Allroundstyrka utan direkta svagheter. Men Chelsea är betydligt mer än bara försvarsspel. Det som utmärkt dem under säsongen är att de har varit starka i samtliga lagdelar. Defensivt mittfält håller hög klass liksom offensivt mittfält, och anfallet har den här säsongen varit betydligt bättre än förra. Chelseas lagdelar är inte bara starka var och en för sig, utan hänger också ihop bra och skapar en stark helhet.

(5) Svaga konkurrenter. Det går inte att komma ifrån att konkurrenternas brister har varit Chelsea behjälpliga. Den blivande tvåan i ligan kan som mest få 82 poäng vilket är betydligt mindre än under flertalet tidigare säsonger. Varje möjlighet att ta upp jakten på Chelsea har omintetgjorts av de jagande lagens ojämnhet. Det har varit Chelsea till hjälp i ligan, men det är inte säkert att det hjälpte dem i Champions League där laget saknade den rätta killerinstinkten för att förpassa PSG ur leken innan det visade sig för sent.

(6) Karaktärer och matchvinnare. Varje ligavinnande lagbygge behöver sina särskilda personligheter och eldfängda karaktärer. Diego Costa blev tidigt och snabbt en spelare som adderade attityd och personlighet till Chelsea den här säsongen. Under säsongen har Eden Hazard och Cesc Fabregas klivit fram som viktiga matchvinnare. Längst bak har John Terry rullat tillbaka åren och organiserat en backlinje i sin egen avbild på samma sätt som han gjorde för tio år sedan.

Över allt detta har José Mourinho vakat. Man kan ha många kritiska åsikter om honom som manager och som människa. Men det går inte heller att förneka att han är en väldigt skicklig manager, och utan någon större tvekan en av de största i sin tid. Hans metoder vinner inte alltid uppskattning hos alla men de uppnår nästan alltid resultat.

Något ”stort lag” är ännu inte detta lagbygge i Chelsea. Mer måste till för att det ska kunna göra anspråk på något sådant. De måste till att börja med försvara sin ligatitel eller åtminstone vinna fler ligatitlar under de närmaste åren. Och de måste uppnå resultat och framgångar i Champions League, något som slarv och taktisk håglöshet satte stopp för den här säsongen.

Men vad som är tydligt den här säsongen är att Chelseas nya lagbygge med José Mourinho har tagit sitt första steg mot storhet. Framtiden kommer att visa ifall Chelsea kommer att ta de återstående och nödvändiga stegen. Men den här säsongen kommer förhoppningsvis sluta just precis så som det svåra första steget förtjänar.

Med att Chelsea säkrar ligasegern framför de egna fansen hemma på Stamford Bridge.

Peter Hyllman

Sunderland eller Newcastle följer med Burnley och QPR till The Championship

Både QPR och Burnley missade varsin ödesdiger straff i förra omgången. Både Burnley och QPR drog på sig varsin ödesdiger utvisning i den här omgången. Både QPR och Burnley åker ur Premier League. Med sju respektive åtta poäng upp till nedflyttningsstrecket, och med tre omgångar kvar av säsongen, så finns inget som kan ändra på detta.

Det verkar dessutom vara ett förhållande som såväl Sean Dyche som Chris Ramsey har accepterat. Dyche lät resignerad när han kommenterade vad han ansåg vara en helt felaktig utvisning på Michael Duff. Ramsey verkade mest intresserad efter matchen att prata om matchens ringa betydelse jämfört med de betydligt tråkigare besked som dagen förde med sig.

Så långt verkar alltså allt klart. Men utöver det så är ingenting klart. Fem lag befinner sig inom två poäng av varandra, från Aston Villa på 14:e plats och med 35 poäng till Sunderland på 18:e plats med 33 poäng, och av dessa fem lag så ska alltså ett av dem följa med Burnley och QPR ned i The Championship. Tre omgångar återstår.

Dagens resultat har onekligen bidragit till denna tillspetsade situation. Leicester vann och tog tre poäng mot ett fullständigt hopplöst Newcastle, som därmed inkasserade sin åttonde raka förlust. Newcastle fick två spelare utvisade, John Carver avrättade sina egna spelare offentligt efter matchen, och hela laget för att inte säga hela klubben är inne i en rejäl meltdown.

Samtidigt som Newcastle förlorade mot Leicester så vann både Aston Villa och Sunderland sina matcher. Aston Villa ser ut att ha hittat en riktig toppform, samtidigt som Sunderland den här gången, förvisso behjälpta av två straffar och en utvisning, faktiskt lyckades kriga sig till en seger. Det var inte snyggt och det var inte utan möda och stort besvär, men det var tre poäng.

Tre ordinarie omgångar återstår av ligan. Hull och Sunderland har emellertid båda två varsin match mindre spelad, i båda fallen mot Arsenal. Det ska alltså inte vara så omöjligt att börja få en bild över hur det faktiskt kan tänkas sluta, och vilket lag som kommer att följa med Burnley och QPR till The Championship.

:::

Sunderland – 33p (-22), 34m
Everton (a)
Leicester (h)
Arsenal (a)
Chelsea (a)

Trots segern mot Southampton så ligger Sunderland kvar under strecket. Sett till spelet är Sunderland också det svagaste laget vid sidan av Newcastle, dagens seger var allt annat än betryggande. Sunderland har också kvar det klart tuffaste spelprogrammet. Vinst hemma mot Leicester är ett absolut måste och utöver det tror jag att Sunderland som mest kan lyckas kriga till sig en poäng mot antingen Everton eller ett segermätt Chelsea. Sunderland kommer som mest alltså ha 37 poäng vid säsongens slut.

Leicester – 34p (-15), 35m
Sunderland (a)
QPR (h)
Southampton (h)

Leicester har höjt sig mot slutet av säsongen och har tagit fem segrar på sina sex senaste matcher. Det återstående spelschemat ser inte heller oöverkomligt ut för Leicester, med två hemmamatcher och god vinstchans i alla tre. Det råder en positiv känsla i och runt laget som är värd mycket. Den kommande matchen mot Sunderland kommer bli otroligt betydelsefull, men även vid förlust där borde Leicester kunna räkna med att ta minst fyra poäng på sina sista tre matcher. Vilket ger dem 38 poäng.

Hull – 34p (-13), 34m
Arsenal (h)
Burnley (h)
Tottenham (a)
Man Utd (h)

Fyra matcher återstår för Hull precis som för Sunderland. Redan på måndag ställs man mot Arsenal på hemmaplan, där man senast besegrade Liverpool på ett övertygande sätt. Hull har inte något lätt återstående spelschema men har tre av fyra matcher på hemmaplan, där de kommer bli svåra för samtliga lag, och mot Burnley bör de ta tre poäng. Hull borde ha goda chanser att kriga till sig åtminstone fem poäng till den här säsongen och sluta på 39 poäng.

Newcastle – 35p (-24), 35m
West Brom (h)
QPR (a)
West Ham (h)

Många tar för givet att Newcastle inte kommer att kunna vinna någon mer match den här säsongen. Spelet och inte minst inställningen har varit helt urusel de senaste veckorna, och efter John Carvers spektakulära presskonferens efter matchen idag så lär inte rimligtvis den inställningen bli det minsta bättre. Samtidigt har Newcastle 35 poäng och tre förhållandevis lätta matcher kvar, varav två på hemmaplan. Två hemmamatcher mot lag som inte har något att spela för, och en bortamatch mot ett lag som förmodligen redan är klara för nedflyttning. Någonstans där borde Newcastle kunna hitta i alla fall tre poäng, vilket skulle ge dem 38 poäng.

Aston Villa – 35p (-21), 35m
West Ham (h)
Southampton (a)
Burnley (h)

Vilken effekt Tim Sherwood har haft sedan han tog över som manager för Aston Villa. På laget som helhet, som nu gör mål på vart sjätte skott jämfört med på vart 16:e skott under Paul Lambert. Men också på enskilda spelare som Christian Benteke, Jack Grealish, Fabian Delph och Leandro Bacuna. Laget verkar trivas och visar upp ett väldigt gott självförtroende. Lagets återstående spelschema är inte överdrivet besvärligt och Aston Villa borde kunna skaka fram sju poäng på dessa tre matcher, vilket skulle göra att laget stannade på 42 poäng.

:::

Enligt min beräkning så blir det alltså Sunderland som till sist tar steget ned i The Championship med Burnley och QPR. Det räcker dock med att de tar en enda poäng mer än jag beräknat, eller att Newcastle faktiskt är precis så odugliga och ointresserade som många misstänker, för att det istället ska bli Newcastle som för andra gången på kort tid rasar raka vägen ned i The Championship.

Newcastles fans är naturligtvis vansinniga. Efter matchen mot Leicester gick spelarna på ren rutin fram och applådera fansen för matchen, men fansen bad dem i så många ord att dra åt helvete. Det finns de som menar att Newcastles fans har för höga förväntningar, men det är rent nonsens. Vad Newcastles fans vill ha, och rimligtvis borde kunna förvänta sig, är ett lag som försöker och visar att de vill konkurrera.

Problemet är så klart att klubben inte verkar vilja konkurrera. Det finns en risk att man tillskriver en tidningsartikel för stor betydelse, men Newcastles totala förfall har definitivt accelererat sedan David Conn publicerade sitt reportage om Newcastle, ”Newcastle United under Mike Ashley: billboard for cheapness or empire of hopes and dreams?”, och med den debatt som följde på det reportaget både bland Newcastles fans och i övriga England.

Reportagets underliggande problembeskrivning är en ägare och en klubbledning vars ambition inte sträcker sig längre än att hålla sig kvar på säker mark i Premier League. Brist på ambition leder dock till stagnation och det vore både förutsägbart och måhända poetiskt rättvist om Newcastles just enda ambition att hålla sig kvar i Premier League är vad som får till följd att klubben åker ur Premier League.

Utifrån ett supporterperspektiv vore detta naturligtvis en väldigt tråkig och inte minst onödig utveckling. På längre sikt är jag däremot inte säker på om det inte egentligen borde ses som en nyttig utveckling, kanske till och med som något nödvändigt för att rycka klubben upp ur sin dvala.

Peter Hyllman

Högre krav kommer ställas på Man Utd under Louis van Gaals andra säsong

Om det inte hade varit för försäsongstouren så hade Man Utd inte legat så långt efter Chelsea, menar Louis van Gaal. Som om det vore första gången i klubbens historia som man genomför en tour under sommaren. Lika sant är så klart att om Man Utd hade vunnit sina två senaste matcher så hade man bara legat sex poäng efter Chelsea istället för nuvarande 15 poäng.

Louis van Gaal väljer att titta uppåt, vilket inte är någon dålig egenskap i sig men kan vara något vilseledande. Sett till tabellen så kan försprånget om sju poäng ned till Liverpool verka betryggande och motivera blickande uppåt i tabellen. Men det är ett försprång som är vad det är mindre genom Man Utds egen duglighet än genom Liverpools nuvarande oduglighet.

Liverpool har tagit en poäng på sina två senaste matcher mot i tur och ordning West Brom och Hull. Om de som väntat hade tagit sex poäng i dessa båda matcher så hade Man Utds försprång varit endast två poäng. Varmed den fördel som Man Utd byggt upp genom segrarna mot Tottenham, Liverpool och Man City hade varit fullständigt gjord om intet, och återstående matcher betydligt mer nervdallrande.

Alltså vore ödmjukhet på sin plats. Det finns ingen sommartour som kan förklara ett lags mediokra spel under en hel höstsäsong, onödiga förluster under januari och februari, eller obefintligt och odugligt försvarsspel i slutet av april. Istället för att leta ursäkter och bortförklaringar så bör Louis van Gaal fokusera på att säsongen avslutas på ett positivt sätt, med egenhändigt säkrad plats i Champions League.

Louis van Gaals första säsong i Man Utd har varit av acceptabel kvalitet. Det verkar som om han uppnår vad som var säsongens absoluta minimimål, det vill säga att ta klubben tillbaka till Champions League. Att utmana om ligatiteln var aldrig särskilt realistiskt i nuläget, även om känslan i efterhand är att det här var en säsong när det kanske ändå hade varit möjligt om laget presterat blott något bättre än drägligt.

De högre kraven börjar ställas från och med nästa säsong. Det gäller utifrån två aspekter. Dels måste Man Utd hävda sig väl i Champions League och visa att de klarar av att hantera spel i Europa parallellt med engelskt liga- och cupspel. Dels måste Man Utd allra minst konkurrera om ligatiteln och definitivt ge Chelsea en betydligt bättre match än vad man mäktade med i år.

Inga ursäkter kommer längre vara tillgängliga. Louis van Gaal kommer ha hela sommaren på sig att planera kommande säsong, vilka spelare som ska lämna klubben och inte minst vilka spelare som ska komma till klubben. Det pratas mycket om att Man Utd återigen ska spendera stora summor, men viktigast är att Man Utd värvar smart. Åtminstone smartare än förra sommaren.

Huruvida Man Utd kommer värva en målvakt beror på om David De Gea beger sig till Real Madrid eller ej. Det är hur som helst den enda klubben med behov, pengar och status nog att värva honom. Om De Gea skulle lämna Man Utd så ligger det nära till hands att Hugo Lloris blir hans ersättare. Lloris sägs ha en utköpsklausul om £15m.

Backlinjen är emellertid högsta prioritet för förstärkning. På högerbacken beror mycket på hur Louis van Gaal ser på Antonio Valencia, men man kan räkna med att i alla fall en högerback kommer värvas. Även mittbackspositionen behöver förstärkas, både i termer av ledarskap och spelskicklighet. Mats Hummels är det namn som nämns oftast och högst.

På mittfältet ligger det närmast till hands att Man Utd söker en balanserande mittfältare med god passningsskicklighet, en spelare med kapacitet att så småningom ersätta en åldrande Michael Carrick. Ilkay Gündogan har nämnts i dessa sammanhang. Det är också sannolikt att Louis van Gaal kommer vilja bredda spelartruppens besättning av offensiva mittfältare, där det just nu bara verkar finnas tre spelare som han har fullt förtroende för. Memphis Depay är en spelare som nämns här, samt även i ett något mer storhetsvansinnigt tonläge Gareth Bale.

I anfallet beror mycket på vilka spelare som lämnar klubben. Väldigt lite talar för att Radamel Falcao blir kvar i klubben och en del talar också för att Robin van Persie just nu gör sin sista säsong. Om båda dessa spelare försvinner så är det mer eller mindre nödvändigt för Man Utd att värva åtminstone en ny anfallare.

Det är med andra ord inget litet arbete som Louis van Gaal har framför sig men heller ingen enkel balansgång. Han måste genomföra rätt stora förändringar för att goda förutsättningar att nå upp till de förväntningar som kommer finnas under nästa säsong. Men genomför han för stora förändringar så kommer han att stå inför liknande anpassningsproblem som har varit uppenbara under hans första säsong i klubben.

Det är ett arbete som kräver ett starkt strategiskt handlag. Genom åren har Louis van Gaal visat att han är eller kan vara en utmärkt taktiker, att han skulle vara någon större strateg har vi emellertid ännu inte riktigt haft möjlighet att få se. I och med att Man Utd av tradition heller inte har någon funktion motsvarande sportchef eller director of football, så faller desto större ansvar på van Gaals axlar.

Man Utd möter West Brom ikväll och med fyra omgångar kvar av ligan så spelar Man Utd för att säkra fjärdeplatsen och garantera Champions League. Om Louis van Gaal lyckas i sitt strategiska uppdrag så kommer motsvarande match under nästa säsong istället handla om att rycka ifrån eller knappa in i titelstriden.

Om han misslyckas så kommer Man Utd återigen att behöva spela för att säkra en allt annat än upphetsande fjärdeplats. Såvida inte konkurrenter som Liverpool och Tottenham har beslutat sig för att inte ge bort enkla poäng i slutet av säsongen, varmed Man Utd i så fall istället vore tvingade att snegla uppåt mot fjärdeplatsen.

Känslan att det faktiskt kan gå åt vilket som helst av båda dessa håll är den kanske mest bestående känslan från Louis van Gaals första säsong som manager för Man Utd, där enskilda starka insatser har varvats med släpphänt slentrianmässiga prestationer.

Peter Hyllman

LINHEM punktmarkerar The Championship

Som fotbollskunnig och väbevandrad i ligatabell-dechriffrering skulle man kunna tro att allting är avgjort i The Championship inför den sista säsongen efter att Watford och Bournemouth är klara för Premier League och Millwall, Wigan, och Blackpool är klara för League One. Man skulle utan problem kunna bortse allt som har med den kommande Championship-omgången och istället umgås med nära och kära eller någon annan liga som fortfarande har några omgångar av de där fina säsongsavgörande-junket. Eller bara vänta på den förvirrande fotbollsfestival som vi kallar “playoffs”.

Är the botten nådd för Derby?

Det låter lite överdramatiskt när man pratar om ett lag som med stor sannolikhet kommer ta den sista playoffplatsen. Derby kommer inte ens förlora sin playoffplats så länge de inte förlorar i helgen. Men Derby kan vara så mycket bättre och ifjol borde de ha varit bäst. I flera matcher ser man ingen ytlig skillnad på denna säsongens Derby och förra säsongen.

Jeff Hendrick har tagit över Brysons “mål från mittfältet”-mantel även om han fortfarande är något skadebenägen och Will Hughes har blivit så bekväm på innermittfältet att man nästan kan förväxla honom med John Eustace. Deras ytterbackar fyller på, deras yttrar spelar inåt i banan och gör mål. Man skulle till och med tro att förstärkningen av offensiva supernovan Tom Ince (11 mål på 17 matcher) och målbesatta Darren Bent (10 mål på 14 matcher) borde ha varit det som gjort laget fullständigt ostoppbart.

Men istället har man bara vunnit två av sina senaste tolv ligamatcher och deras vinster kom mot Wigan och Blackpool som nu är nedflyttningsklara. Framför allt släppte de in sju mål på två matcher mot Huddersfield och Millwall. Jag säger inte att man släppte in de sju målen på två matcher för att McClaren spelade den offensiva ytterbacken Craig Forsyth, som McClaren själv konverterade från vänsterytter, som mittback men det var korkat även i en skadekris.

Den tydligaste skillnaden mot höst- och vår-Derby är antagligen skadorna på mittbacken Jake Buxton och lagets center Chris Martin. Med Martin i laget har de bara förlorat en match sedan årskiftet men Martin har bara kunnat spela en enda full match sedan januari och han är inte alls i matchform. I helgens match mot Millwall var dessutom Darren Bent sjuk vilket tvingade dem att spela Conor Sammon.

Som ersättare till Martin finns åtminstone Bent som gör mål även om han är långt ifrån den target man Chris Martin blivit. Större problem har Derby haft med att ersätta Buxton. Hans lagkamret Richard Keogh är vicekapten (och verkställande lagkapten då Shaun Barker inte spelat en match på tre hela säsonger) och Keogh röstades nyligen in i Årets Lag av spelarna i Championship men utan Buxton har han fått spela bredvid Ryan Shotton, Zak Whitbread, och Craig Forsyth vilket har varit en smärre katastrof. Inför playoff-spelet vilar deras förhoppningar på Raul Albentosa som de värvade från Eibar och som i helgens match mot Millwall hoppade in i andra halvlek efter att även han haft skadeproblem.

Rotherham klarade sig kvar trots administrativt strul

Det är sannerligen inte förvånande att det är Rotherham med Steve Evans som manager av alla lag som drabbades av poängavdrag denna säsongen efter ha spelat med en otillåten spelare. Visserligen gjorde Blackpool det redan i vintras men med tanke på att de använt över 50 spelare denna säsongen är det ett under att de inte råkat registera Air Bud. I Rotherhams fall spelade de med inlånade Farrend Rawson (jag antar att hans påhittade namn var en röd flagga) i en vinstmatch veckan efter hans lån gått ut. Detta gav Millwall och Wigan en ny chans att kunna hålla sig kvar men istället spelade Rotherham lika mot Norwich och i deras hängmatch mot Reading i tisdags vann de med 2-1.

Man kan verkligen säga allt möjligt om Steve Evans, George RR Martin anser honom vara lite väl vulgär och ondskefull för att vara trovärdig, men Rotherham har varit ett väldigt kapabelt bottenlag denna säsongen. Den sortens bottenlag alla hatar att möta och som klarar sig kvar på bekostnad av dyrare och på pappret bättre lag. Det är ett väldigt oglamoröst lag med rutinerade spelare ihopplockat från bänkar och andra League One-lag. Att de har klarat sig kvar beror enbart tack vare Kári Árnarson. En renrasig homosapiens, en härförare, en titan, kort och gott en islänning född i Göteborg. Andra icke-Göteborgskt födda spelare har också bidragit till bästa förmåga men Árnarson har varit klippan i deras försvar, ibland spelat på mittfältet, och till och med gjort ett par mål på fasta situationer.

Den lilla flärd Rotherham har stått för har Ben Pringles vänsterfot, sju assist, och röda hår stått för då han delat mittfält med Paul Green, Lee Frecklington och Richard Smallwood som alla föredrar att spela utan boll. Deras bästa målskytt är Lee Derbyshire som gjort nio mål vilket är nästan en fjärdedel av Rotherhams 40 ligamål.

Vilket lag följer med Bristol City till Championship nästa säsong?

Med en omgång kvar är det fortfarande snortajt i toppen av League One bakom klara mästarna Bristol City. Preston ligger för närvarande på andraplats med 89 poäng blott en poäng före Milton Keynes på 88 poäng som dock har överlägsen målskillnad då de gjort nästan 100 mål denna säsongen.

Preston möter Colchester på bortaplan som troligen måste vinna för att hålla sig kvar i League One medan Milton Keynes möter nedflyttningsklara jumbon Yeovil på hemmaplan. Vilket gör att man nog får säga att det hela står och faller med huruvida Preston kan hålla sig kyliga och vinna mot ett desperat Colchester.

Förra säsongen gick Preston till playoff men förlorade där mot Rotherham och de vill säkerligen slippa behöva gå igenom något liknande igen då Preston i sin klubbs historia spelat i nio olika playoff-spel utan att vinna uppflyttning. Det som talar för Preston förutom att de är ett klart bättre lag på alla positioner än Colchester är att deras manager Simon Grayson redan har lett tre klubbar till The Championship. Blackpool 06/07, Leeds 09/10, och Huddersfield 11/12.

De har dessutom League Ones skyttekung Joe Garner som gjort 25 mål hittills och är till synes ostoppbar men det kan vara noterbart att min skakiga teori om att Garner är som bäst i norra England åtminstone ligger i linje med att Garner gjort 14 av sina 25 mål på hemmaplan och Colchester ligger en bra bit söderut. Skulle dock Garner inte lösa alla problemen har man fortfarande Jermaine Beckford som gjort 12 mål, Kevin Davies har bidragit med 8 assist, och framför allt har Paul “Champagne Supernova” Gallagher gjort 15 assist och 7 mål denna säsongen. Vilket sannerligen täpper till truten på oss som kritiserat Gallagher för att han inte är någon lagspelare och bara försöker göra snygga mål.

Milton Keynes har under sin korta historia spelat i fyra playoff-spel utan att nå playoff-final men å andra sidan var man denna säsongen det enda laget med två spelare som gjorde över 15 mål med Will Griggs 19 och Dele Allis 16. De kommer inte ge upp utan att göra en del mål.

Tidiga playoff-tankar

Ifall det inte sker några positionsförändringar i toppen kommer vi få ett Old Farm-derby, Norwich-Ipswich, i playoff-semifinal. Om det å andra sidan sker förändringar skulle chansen finnas att det istället blir ett Old Farm-derby i finalen. Jag skulle bli lite besviken ifall det inte blir något derby alls i playoff-spelet.

Fem av de nio senaste playoff-vinnarna har slutat tre i tabellen. Å andra sidan är det inte särskilt vanligt att det så jämnt i toppen som det är mellan Norwich och Middlesbrough även om det sannerligen känns som att Middlesbrough mer än Norwich är laget som förlorade en uppflyttning.

Mick McCarthy har förlorat alla tre playoff-spel han medverkat i som manager. Med Millwall, Wolverhampton, och Sunderland. Vann dock senare automatisk uppflyttning med Wolves och Sunderland.

Mer av mig

Skrev efter måndagens match om uppflyttningsklara Bournemouth för PLDirekt. En uppföljare till det jag skrev om Bournemouth tidigare denna säsongen skulle man kunna säga.

/Peter A Linhem, @Linhem.

Peter Hyllman

Piskan som kittlar

En av de mer bisarra händelserna den här säsongen inträffade i onsdags efter Leicesters match mot Chelsea. På presskonferensen efter matchen ramlade Nigel Pearson, Leicesters manager, in i en märklig ordväxling där omväxlande kallade journalisten Ian Baker för struts, ovig och, med mer eller mindre så många ord, löjlig och dum i huvudet.

Ordväxlingen i sin helhet.

Många brittiska ögonbryn höjdes naturligtvis av detta. En vanlig uppfattning direkt efter bråket var att Pearson förvisso gick över gränsen i sin kritik, men att han var därtill provocerad av Baker. Något jag har väldigt svårt att hålla med om. Att Baker ber Pearson specificera sitt uttalande kan knappast i sig ses som provocerande, snarare en fullt naturlig fråga för en journalist.

Visst, det kan finnas ett sammanhang som Pearson och Baker känner till, som exempelvis att Baker själv varit närvarande när sådan kritik som Pearson reagerar på har framförts, kanske är det till och med så att sådan kritik har haft Baker som avsändare. Men väldigt lite tyder på att så är fallet, inte minst i Pearsons egen ursäkt dagen efteråt.

Inte heller känner jag igen Nigel Pearsons verklighetsbeskrivning att Leicesters spelare har fått ta emot obefogad eller oproportionerlig kritik. Att ett lag som ligger sist i ligan eller under nedflyttningsstrecket får utstå kritik måste ses som naturligt och något man får räkna med. Andra lag och andra spelare har i så fall fått utstå värre under säsongen.

Min spontana förståelse av situationen är att Pearson var ilsken och frustrerad efter att Leicester förlorat fotbollsmatchen mot Chelsea, att han möjligen förutsåg kritiska kommentarer under presskonferensen, ville skydda sina spelare alternativt vidmakthålla en ”oss mot dem”-känsla. I det stämningsläget var Pearson helt enkelt inte mottaglig ens för en öppen fråga av det slag som Baker ställde.

Det är naturligt att det uppstår konflikter mellan managers och media. Media har alltmer tagit på sig en kommenterande expertroll, en utveckling som Brian Clough beklagade redan i slutet av 1970-talet under en klassisk avrättning av journalisten John Motson, och en utveckling som exploderat genom den TV-revolution som drabbade fotbollen med början under 1990-talet.

En manager försöker odla någon form av harmoni mellan den egna klubben och dess omgivning. Media å andra sidan frodas och lever för att hitta vad man kan kalla för konflikter, och vissa media kommer i det mått de inte hittar någon konflikt försöka skapa konflikt. En manager och media arbetar och agerar alltså utifrån två vitt skilda intressen.

Ändå lever de i någon form av nödvändig symbios. Media behöver tillgång till managers för att få en vettig inblick i hur klubbarna tänker och tycker, för att kunna förmedla substans och inte bara yta. En manager behöver media för att effektivt kunna förmedla sin uppfattning till supportrar och till klubbens omgivning, och i större mening för att upprätthålla ett intresse runt klubben och sporten.

Det kan naturligtvis vara en bitter kalk att svälja för en manager som av förståeliga skäl är yrkesmässigt mer kunnig än vad människor i media är, och därtill betydligt mer insatt i det egna lagets unika problem, förutsättningar och karaktärsdrag. Få personer uppskattar att bli ifrågasatta, än mindre ifrågasatta offentligt och särskilt inte av personer som anses mindre kunniga.

Det leder ibland till sura uppstötningar. Och kanske är det just så man bör betrakta Nigel Pearsons utbrott i onsdags, som en slags sur uppstötning. Det är kanske inte helt önskvärt och jag misstänker att Pearson kommer drabbas av någon form av sanktion. Men inte heller tycker jag det var särskilt allvarligt, och efter ursäkten anser jag saken utagerad.

Snarare borde man kunna se det där som ett naturligt inslag i hela det teaterspel som omgärdar hela den medialiserade fotbollen.

:::

Senare i eftermiddag landar Linhems nästa punktmarkering av The Championship, som spelar sin sista omgång på lördag, och League One som har sin avslutning på söndag.

Peter Hyllman