Det är sista dagen av Premier League den här säsongen för oss alla. För Hull City kan det emellertid vara sista gången de över huvud taget spelar i Premier League, något de bara har gjort i fyra år av sin 111 år långa klubbhistoria. De lyckades ta sig tillbaka till Premier League efter att ha åkt ur första gången, men det är en uppgift som skulle bli väldigt svår att upprepa.
Förutsättningarna är förhållandevis enkla. Hull måste helt enkelt vinna mot Man Utd hemma på KC Stadium. Samtidigt får inte Newcastle vinna hemma mot West Ham. Om dessa två grundläggande omständigheter inträffar så håller sig Hull kvar i Premier League, samtidigt som Newcastle får göra den besvärande resan ned i The Championship.
Det är en situation som i mångt och mycket påminner om Hulls första säsong i Premier League. Då som nu mötte man Man Utd på hemmaplan i sista omgången av ligan. Då som nu stod det inför sista omgången mellan just Hull och Newcastle om vilka som skulle åka ur. En viktig skillnad var emellertid att Hull inte behövde vinna den gången, vilket var tur givet att de förlorade den matchen.
Det är något som naturligtvis bådar mindre gott den här gången. Det är inte ett läge som blir mer muntert av att Steve Bruce hittills aldrig under sina 17 matcher mot Man Utd med olika klubbar har lyckats vinna en enda match mot sin gamla klubb. Men ska det ske någon gång ska det ske idag, med Hull som har allt att spela för och Man Utd som har ingenting att spela för.
Samtidigt är det inte mycket som talar för att Hulls säsong ska få ett så lyckligt slut, allra helst inte som säsongen har gått stadigt utför för Hull. Resultaten har inte gått Hulls väg ens när de har spelat förhållandevis bra och där andra lag har haft tur i de rätta lägena så har Hull snarare haft otur i fel lägen. Det har gått fel även utanför planen, inte minst med avseende på Jake Livermores avstängning för kokainbruk.
För ganska precis ett år sedan såg det helt annorlunda ut. Hull hade säkrat nytt kontrakt i Premier League och hade tagit sig till FA-cupfinal på Wembley. En av de största dagarna i klubbens historia, en dag som onekligen också började väldigt bra även om den till sist slutade mindre bra för dem. Då spelade Hull cupfinal för ära, nu spelar Hull en helt avgörande match för sin överlevnad i Premier League.
Hulls andra period i Premier League har på många sätt sett bättre ut än deras första. Steve Bruce tog över laget sommaren 2012 och lyckades redan under sin första säsong ta klubben tillbaka till Premier League. Det var aldrig riktigt lika mycket från ingenstans som när Phil Brown lyckades första gången och Hull såg den här gången ut att vara betydligt mer bekväma i sina kläder.
Ändå befinner Hull sig i detta läge som känns lika besvärligt som onödigt. Det är lite talande för Hulls hela tillvaro under dessa år och ända sedan Assem Allam köpte klubben för fem år sedan. Det borde ha varit positiva höjdarår för Hull men det har istället blivit fem år kantade av bråk, konflikt och kontrovers trots framgångar i såväl liga som cupspel.
Det är den klassiska storyn om fisken ur vattnet. Assem Allam är en av dessa ägare som lockades av idén att äga en engelsk fotbollsklubb i världens rikaste och mest profilstarka liga. Men Hull är i första hand en liten och lokal fotbollsklubb, inte någon fotbollsklubb med ett globalt varumärke.
Detta har varit fröet till många konflikter. En tidig men fortfarande sårig varböld var Allams försök att byta namn på klubben från det klassiska Hull City AFC till kort och gott Hull Tigers, utifrån en synnerligen flummig idé att det skulle göra klubben lättare att marknadsföra i Asien. Ett argument som knappast hade imponerat på invånarna och supportrarna i Hull ens om det hade hållt vatten.
Denna lokala tondövhet har Allam med familj tagit med sig in i relationen med de lokala myndigheterna i Kingston upon Hull. Ägarfamiljen har legat i ständigt bråk med kommunfullmäktige, inte minst om villkoren för arenan KC Stadium men nu senast efter att man slängt ut mängder av ideell idrottsverksamhet från den intilliggande arenan Airco Arena för att använda den till sin akademiverksamhet.
Vad som borde ha varit en tid av glädje och förbrödring har alltså snarare varit en tid av ilska och förbittring. Att Hull befinner sig där de nu befinner sig, ett år efter klubbens största framgång, känns om inte annat just därför som en alltför naturlig utveckling.
Det finns säkert de bland Hulls supportrar som ser en nedflyttning till The Championship som ett sätt att förändra ägarskapet i förhoppningen att Allam tappar intresset om klubben inte längre spelar i Premier League. Pratet om att marknadsföra klubben i Asien borde rimligtvis avta något vilket borde lägga namnfrågan på is.
Men det är ett riskabelt resonemang. Att Hull åker ur Premier League behöver inte få Allam att tappa intresset utan kan tvärtom uppmuntra ägarna att ge sig ut på en mer eller mindre dumdristig jakt att ta klubben direkt tillbaka till Premier League. Även om Allam skulle se sig om efter nya köpare så skulle även det bli en lång och slitsam process som skulle vara ett väldigt störande moment i klubbens planering. I botten skvalpar även fortfarande den rostiga relationen mellan klubbägare och stadsledning.
Osäkerheten runt Hulls framtid är i första hand vad som gör att det här riskerar bli Hulls sista match i Premier League någonsin, om de åker ur Premier League idag. Det är alltså väldigt mycket som står på spel för Hull idag mot Man Utd, en match de måste vinna och, även om jämförelsen är trött och sliten, en match minst lika viktig som förra årets cupfinal.
Med den stora skillnaden att Hull förra året hade ödet helt i egna händer. Det hjälpte inte den gången. I år styr de inte helt över sitt eget öde, utan måste både göra sitt jobb och hoppas på hjälp från annat lag. Hull kan bara hoppas att deras otur hinner vända innan säsongen är över.