För tredje omgången i rad, tillika varje omgång hittills av säsongen, så sparkas omgången av med Man Utd. Som öppningsscen till en förhoppningsvis actionfylld fotbollshelg har det hela däremot snarare liknat en Lars Norén-pjäs än en James Bond-rulle. Huruvida det blir någon skillnad idag mot Newcastle återstår att se.
En kvardröjande fråga med Man Utd under inledningen av säsongen är Wayne Rooneys form. Anfallaren som är tänkt att vara Man Utds ledande front man under säsongen har ännu inte gjort något mål eller för den delen ens sett ut att vara vän med bollen. Helt oroväckande är emellertid inte det, Rooney brukar ta några matcher på sig att komma in i säsongen.
Det kan naturligtvis vara en anledning att Louis van Gaal inte verkar överdrivet stressad att jaga någon värvning. Om och när Rooney hittar formen så har laget en etablerad och fullfjädrad toppanfallare, med Javier Hernandez som uppbackning. På övriga offensiva positioner finns Memphis Depay, Ashley Young, Adnan Januzaj, Marouane Fellaini och Juan Mata. Det saknas vare sig kvalitet eller bredd.
Diskussionen om Wayne Rooney har hittills varit individuellt fokuserad. Har Rooney fortfarande de rätta egenskaperna för att lyckas? Har han börjat bli för gammal och för långsam? Vilket jag kan tycka är en rätt idiotisk diskussion om en spelare som är 29 år gammal och en säsong som är blott tre matcher gammal.
Frågeställningen om Wayne Rooney handlar för mig inte så mycket om honom som spelare. Den stora frågan är för mig inte om Rooney är bra nog som anfallare. Den stora frågan för mig är snarare om den systemfotboll som Louis van Gaal så tydligt förespråkar klarar av att maximera Wayne Rooneys bästa spelaregenskaper.
Systemfotbollen har med Louis van Gaal gjort sitt intåg på Old Trafford. Jag är inte alls övertygad om att det är rätt väg att vandra. Vad som var både unikt och speciellt med Alex Ferguson som manager var att han alltid hittade ett sätt att balansera kollektiv taktik med individuella uttryck. Spelarna var inte låsta i väldigt detaljerade roller utan hade utrymme att improvisera och hitta egna lösningar.
En jämförelse med Man Utds första tre matcher den här säsongen är som en jämförelse mellan natt och dag. Man Utds spel är till stor del initiativlöst utanför spelarnas på förhand definierade roller och positioner. Viktiga offensiva spelare som Juan Mata och Adnan Januzaj lämnar sällan sina ytor, vilket så här långt har gjort Rooney förhållandevis ensam och isolerad.
Det i princip enda tillfället mot Club Brügge när Man Utd som lag blixtrade till och fick en kollektiv energipuls var en bit in på andra halvlek när Luke Shaw vinner tillbaka bollen på mittfältet och ger sig iväg i en raid längs högerkanten, hittar Wayne Rooney som klackar tillbaka till Memphis Depay fri framför målet. Det var inte skriptat, men det var förmodligen det kollektivt bästa som hände under hela matchen.
Fördelen med ett väldigt tydligt system är att laget till slut blir väldigt välorganiserat och spelarna trygga i sina roller. Det går att kontrollera en matchbild på ett helt annat sätt. Nackdelen är så klart att det också blir betydligt mer lättläst för motståndet. Det säger sig självt att om inte Man Utds spelare vet på förhand vad de själva ska göra, eftersom spelarna improviserar, så vet inte motståndarna det heller.
Det där kan låta som fluff men är i själva verket en viktig ingrediens till Man Utds specifika kultur under Alex Ferguson att avgöra matcher sent. Spelarna var trygga med att kliva utanför sina på förhand bestämda roller och ta egna initiativ på planen. Det skapade en energi på planen, försatte motståndarna i tidsnöd och utrymmesbrist, genom ögonblick av individuell magi ges laget fler alternativ och utvägar.
För en spelare som Wayne Rooney, som under ett helt årtionde spelade, lärde sig och utvecklades med Fergusons metodik, så blir det självklart en stor omställning till en mer utpräglad systemfotboll. Det syns fortfarande i hans agerande på planen, hans löpningar och letande efter position, att han fortfarande eftersträvar friheten i sitt spel. Samtidigt som medspelarna inte riktigt vill, kan eller vågar följa med. Konsekvensen blir disharmoni.
Så den stora Wayne Rooney-formade frågan är inte för mig om han vid 29 års ålder är för gammal utan om han kan hitta sin roll och maximera sin potential inom ramen för Louis van Gaals systemfotboll, en framträdande individualist som han ändå är. Hittills har det sett minst sagt tveksamt ut, men för varje match som går av säsongen så kommer vi få ett allt tydligare svar på den frågan.
En betydligt större fråga är naturligtvis om Man Utd kan bli ens i närheten av lika framgångsrika med Louis van Gaals systemfotboll som man var med Alex Fergusons mer individuella fotboll. Jag betvivlar det. Man Utd har genom årtiondena alltid varit en klubb som omfamnat de stora individerna; Duncan Edwards, George Best, Bryan Robson, Eric Cantona, Cristiano Ronaldo med flera.
Genialiska spelare som bara kan vara genier om de tillåts arbeta utanför systemet och ovanför strukturerna. Louis van Gaals stora utmaning kommer vara att skapa en systemfotboll som inte kväver spelarnas magi, utan ger utrymme till individuella spelares uttryck och avtryck på planen. Det kräver förändring. Lyckas han så har han lagt grunden för en ny storhetstid.
”Any system was a straightjacket if you insisted on adhering to it so totally and humorlessly.” – Erica Jong
”System fails when people with ability don’t have authority and people with authority don’t have ability.” – Amit Kalantri