Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Arsenal och Arsene Wenger blev den engelska arrogansens senaste offer

Det är inte för att David Ospina egentligen är en dålig målvakt. Ingen skulle på förhand förvänta sig att han gör det misstag som leder fram till Olympiakos andra mål. Felet med att han står i mål för Arsenal ikväll har inget att göra med att hans kvalitet som målvakt.

Men för den signal man medvetet eller omedvetet sänder till både den egna spelartruppen och till sin omgivning när man i så pass viktig Champions League-match väljer att ställa över sin självklare förstamålvakt. Det är ingen bra signal att skicka ut.

Signalen är att det här ordnar sig.

Dinamo Zagreb borta. Olycklig förlust där, men skit händer och så vidare. Bara man vinner matcherna på hemmaplan så ordnar det sig. Matematiskt är man ju då vidare från gruppspelet. Dessutom fick man ju en spelare utvisad lite onödigt så där.

Olympiakos hemma. Det ordnar sig. Borde finnas utrymme att ge Ospina lite speltid. Okej, Olympiakos tar ledningen men vi kvitterar ändå några minuter senare så det ordnar sig. Så kändes Arsenals kroppsspråk i samband med båda deras kvitteringar: ”Skönt, nu ordnar det sig!”

I båda fallen dröjde det bara några minuter innan Olympiakos återtog ledningen.

Det har gått en rutin i Champions Leagues gruppspel som har fått de engelska storlagen att tro att de kommer att ta sig till slutspel per någon slags automatik. Det är naturligtvis inte så konstigt för en klubb som Arsenal som har tagit sig till slutspel 15 säsonger i sträck. Då är det lätt att ta det för givet.

Samma olycka drabbade Man Utd säsongen 2011-12 då man från en på förhand ganska enkel grupp fick överraskande respass. Alex Ferguson tog då på sig hela ansvaret och konstaterade just att man helt enkelt hade tagit för lätt på gruppspelet.

Men marginalerna är inte större inom den europeiska fotbollen än att det räcker med att fallera något i sin koncentration och i sina förberedelser för att näsknäppen ska vara ett faktum. Att tro något annat kan aldrig beskrivas som något annat än arrogans.

Den här gången var det Arsenals tur att falla i fällan.

Det som skulle bli matcher om förstaplatsen mot Bayern München har nu helt plötsligt blivit måstematcher för att alls ta sig till slutspel. Det är ju knappast något idealt läge mot ett Bayern som onekligen verkar ha prickat någon slags zon.

Men det blir då heller inte samma matchbild för Arsenal. I någon bisarr mening kan de då spela utan riktigt samma press på sig. Det är inte matcher de ska vinna på samma sätt som exempelvis matchen mot Olympiakos var. Det behöver inte vara till deras nackdel.

Man såg mer eller mindre under första halvlek hur ängsliga Arsenal faktiskt var, läxan de fick mot Monaco förra säsongen svider fortfarande in på bara skinnet som det ser ut. Deras bästa lägen kom i kontringar, man ville verkligen inte blotta sig bakåt den här gången.

Istället lämnade man över initiativet i matchbilden, och blev själva passiva. Då fick Olympiakos sina lägen.

Nu är läget inte på något sätt hopplöst för Arsenal. Att ta tre poäng på de kommande matcherna mot Bayern München ska inte vara någon omöjlighet, och om Olympiakos och Dinamo Zagreb slår varandra så är det fortfarande öppet spår till slutspel för Arsenal. Även om Bayern vinner båda matcherna.

Gruppspelet avslutas med Dinamo Zagreb på hemmaplan och Olympiakos på bortaplan. Om gruppspelet hade inletts på det sättet så är jag ganska säker på att Arsenal hade haft sex poäng nu och läget ett helt annat. Större än så är inte marginalerna.

Men det här var en rejäl portion humble pie för Arsenal och inte minst för Arsene Wenger. Han betonar själv inför matchen att det var en match man var piskade att vinna, men underminerar därefter sitt eget budskap genom att vila Petr Cech, förstamålvakten och en uttalad ledargestalt.

Med vänsterhanden sätter man alltså den psykologiska pressen på laget att man måste vinna. Med högerhanden sänder man ut signalen att man kan vinna också utan full mobilisering. Inte så konstigt att Arsenal då slår krokben för sig själva.

David Ospinas ”självmål” såg förmodligen mer dråpligt ut. Men Arsene Wengers självmål var förmodligen mer avgörande och betydligt lättare att undvika. Det här är en förlust som Arsene Wenger helt och hållet måste ta på sig själv.

Det är svårt att förstå hur Arsene Wenger med all sin erfarenhet kan begå ett misstag av det här slaget. Men den här gången talade Wengers egen erfarenhet till hans nackdel. All hans erfarenhet går ut på att Arsenal tar sig till slutspel, han har aldrig misslyckats – att det ordnar sig!

Det kan ha tagit Arsene Wenger 16 år att få lära sig motsatsen.

Peter Hyllman

Arsene Wengers matematik måste bli till verklighet mot Olympiakos

”Mathematically, we can qualify without any problem if we can produce our performances that we want at home”. Den något knöliga meningen lyckades Arsene Wenger formulera efter Arsenals överraskande förlust i Champions Leagues första gruppspelsomgång mot Dinamo. Och det är ju svårt att säga emot honom där.

Förvisso hävdade Arsene Wenger även under vårsäsongen, när Arsenal halvt om halvt ansåg sig jaga Chelsea i tabelltoppen, att Arsenal ”mathematically” kunde vinna ligan. Matematiken blev dock aldrig ens i närheten av verklighet och Wenger och Arsenal får hoppas att ekvationen den här gången är mer hållbar.

Wenger har en liten förkärlek för att vilja uttrycka sig i termer av matematik och statistik. Rättare sagt så brukar han addera ord som matematiskt eller statistiskt till sina påståenden även om det inte alla gånger klart vad detta mer konkret syftar på. Le Professeur är dock inte ensam om att ha uppfattningar om matematik, en annan kille sade följande: ”As far as the laws of mathematics refer to reality, they are not certain, and as far as they are certain, they do not refer to reality.”

Det var Albert Einstein.

Fotboll, även den moderna professionella fotbollen, handlar om känslor, om energi, om samspel och relationer mellan ett flertal individer, om det förtroende de för stunden har för sig själva, för varandra och för all del även för sin manager. Det är en smutsig och komplex verklighet som inte helt lätt låter sig förklaras i matematiska termer.

Nu ska inte detta behöva ha någon betydelse för kvällens match mot Olympiakos, en match som Arsenal helt enkelt ska vinna. Arsene Wenger betonade redan innan gruppspelet att hemmamatcherna skulle bli viktiga, men med förlusten mot Dinamo försvann varenda liten felmarginal som möjligen kunde finnas.

Arsenal måste helt enkelt vinna ikväll mot Olympiakos. Ingen av matcherna mot Bayern München är omöjlig för Arsenal men de kan heller inte räkna hem någon poäng i dessa båda matcher. De har tre poäng kvar att ta av Zagreb, vill de vara på någon slags trygg mark så behöver de ta sex poäng mot Olympiakos, med början ikväll.

Arsenal fick igång flytet i sitt spel mot Leicester i helgen men nu kommer det bli en helt annan typ av match. Det öppna och flödande spel som Leicester bjöd på kommer inte Olympiakos att bistå med. Ytorna kommer att stängas och utrymmet vara litet. Det ska dock inte spela någon roll. Arsenals kvalitet ska klara av uppgiften hemma på Emirates.

Allt annat vore en grekisk tragedi.

José Mourinho har efter mer eller mindre varje dåligt resultat tidigare under säsongen valt att fokusera på yttre omständigheter. Sedan Chelsea faktiskt hämtat upp 0-2 till 2-2 i slutminuterna mot Newcastle så tog han dock tillfället i akt att såga dem vid fotknölarna. Någon kontraintuitivt kan tyckas men också ett sätt att hålla dem på tårna.

Ikväll tar han sitt Chelsea tillbaka dit där det en gång i allt väsentligt började för honom i hans managergärning. Porto. Det har alltid funnits skillnader i hur Mourinho jobbat rent taktiskt med Chelsea, med Inter och med Real Madrid än hur han jobbade i Porto. I Porto var han mer offensivt lagd och byggde sitt spel på en hög press på motståndarna.

Det var med Chelsea han dock började spela lägre i planen. Men kanske är det lite av en återgång till sitt tänkande i Porto som vi ser i Chelsea den här säsongen. Ett Chelsea som har försökt spela med en högre liggande backlinje än förut, och som visar mer tendenser till presspel. En sådan omställning vore knappast smärtfri, vilket skulle bevisas.

Offsides femte nummer för året landar i brevlådorna imorgon onsdag och i butikerna på tisdag nästa vecka. Där har Jonathan Wilson skrivit en längre text med fokus på José Mourinho, hans bakgrund och lite av vad som taktiskt och psykologiskt har drivit honom genom åren. Bra läsning.

:::

Viktigt att det börjar gå bra för de engelska lagen i Champions League. Man tog ett försprång i koefficientkriget med de italienska klubbarna redan förra omgången, trots att det var en mer eller mindre katastrofal omgång för de engelska lagen. Men det passerade något mer obemärkt förbi att inte heller de italienska lagen hade någon poängmässigt lysande omgång.

:::

Lite typiskt att just den West Brom-match jag väljer att dissa för att gå och se Johnny Depp spela psykotisk irländsk gangster visar sig vara den West Brom-match som innehåller fem mål, och en galen Everton-comeback från 0-2 till 3-2. Forget about it!

Men det var onekligen en målrik Premier League-omgång, så det hade man kanske kunnat förutse.

Peter Hyllman

Fotbollens frågetecken sprider sig från FIFA till UEFA och Michel Platini

Den senaste veckan har sett snaran dras åt runt FIFA:s högsta ledning. Först var det Jerome Valcke, näst högst i FIFA som drabbades av brottsmisstankar, och för bara några dagar sedan blev det alltså klart att också Sepp Blatter nu åtalas, för att ha genomfört suspekta betalningar av FIFA-medel till både Jack Warner och till Michel Platini, UEFA:s ordförande.

Den senare uppgiften leder självklart till att marken nu börjar gunga också under Michel Platinis fötter. För om Blatter nu har genomfört en så kallad illojal utbetalning av FIFA-medel motsvarande cirka £1,3m så uppstår naturligtvis den ganska självklara frågeställningen vad Platini egentligen har utfört för tjänster för dessa pengar.

Givet att utbetalningen gjordes 2011 så framstår Platinis påstående att det är betalning för utförda tjänster mellan 1999 och 2002 som minst sagt märkligt, givet att det alltså har hunnit gå nio år mellan utfört arbete och utbetalad ersättning. Att ekonomiavdelningar kan vara lite långsamma är väl inte ett helt okänt fenomen, men här talar vi nog nytt världsrekord.

Då undrar så klart den kloke vad som annars hände 2011. Jo, det var val till ordförandeposten i FIFA. Som utav en händelse så beslutar sig Michel Platini till sist för att inte ställa upp mot Sepp Blatter. Inte bara det, UEFA:s exekutivkommitté uppmanade samtliga sina medlemsländer att rösta på Blatter.

Det hela håller rimligtvis inte vatten. Om det dessutom fanns något slags giltigt avtal eller kontrakt mellan FIFA och Michel Platini för detta arbete han påstår sig ha utfört så vore det heller inte görbart för de schweiziska myndigheterna att i efterhand beskriva det som en illojal utbetalning, således en brottslig och därför åtalbar handling.

Michel Platini har länge haft en ganska lättsam inställning till sig själv och sitt ordförandeskap i UEFA. Han har spelat mycket på charm och avväpnande humor och gjort ganska stora nummer av att han är gammal fotbollsspelare snarare än politiker. Men de frågor som det här avslöjandet väcker kommer kräva mer allvar än så.

Hittills har Platini kommit förhållandevis lätt undan alltför tuff kritik. Hans roll i beslutet att utse Qatar till VM-arrangörer 2022 har lyfts fram men inte riktigt skärskådats. Hur han tillsammans med Frankrikes president Nicolas Sarkozy träffade representanter från Qatar. Qatar fick Platinis röst och VM. Qatar å sin sida köpte PSG, och har genom sin TV-kanal Al Jazeera pumpat in mängder med pengar genom köp av mediarättigheterna i Frankrike till Champions League.

I vilken egenskap och i vems intresse agerade Michel Platini i den här frågan, för UEFA:s bästa allmänna intresse, för sitt eget personliga intresse eller möjligen för den franska fotbollens bästa?

Att ekonomi och politik har trumfat fotboll och värderingar har även varit tydligt i andra sammanhang. Gazprom, det statligt ägda ryska gasbolaget, skrev nyligen på ett nytt sponsoravtal med UEFA och Champions League. Händelsevis visade det sig ett litet tag senare att UEFA skulle komma att reducera sina financial fair play-regler ned till intet.

Vilket säkert var ett beslut som togs emot bra i både Qatar och Ryssland. Zenit St Petersburg, den ryska fotbollsklubben som ägs av just Gazprom, kan på så vis fortsätta spendera långt utöver klubbens egenhändigt genererade resurser. I Paris gjorde man säkert ett och annat glädjeskutt där den qatarägda klubben inte längre var satta under några värvningsrestriktioner.

Mycket av det här får självklart Michel Platini att framstå som just den politiker och fotbollspamp han faktiskt är. Och nu när snaran till sist har dragits åt runt Sepp Blatters hals, en snara som Platini själv varit behändigt hjälpsam med att fästa på plats, så är det inte svårt att se detta som Blatters sista passning till Platini, och ett sätt att ta med honom med i fallet.

Förändringar i fotbollens ledarskap är att stunda. Både i FIFA och i UEFA som det verkar. Michel Platini såg ut att vara den självskrivne efterträdaren till Sepp Blatter. Det ser han inte längre ut att vara.

Peter Hyllman

HÖRNAN #7: Förlossningen på White Hart Lane

IMG_0265

Bubblare:
Jack Butland, Stoke
Nicolas Otamendi, Man City
Ryan Bertrand, Southampton
Ramires, Chelsea
Marko Arnautovic, Stoke
Anthony Martial, Man Utd
Graziano Pellè, Southampton

:::

OMGÅNGENS VINNARE

Tottenham. Säsongen har varit stapplande så här långt för Tottenham som tog fyra matcher på sig innan de vann sin första match. Två 1-0-segrar och en Ligacuptorsk mot Arsenal kändes dock inte särskilt tryggt inför ett möte med Man City. Tottenhams kvittering precis innan halvtidsvilan visade sig vara väldigt viktig då man var det betydligt bättre laget på planen i andra halvlek och väl förtjänade segern. Att Harry Kane hittade målet är en god bonus.

Arsenal. Att Arsenal skulle kunna vinna borta mot Leicester var knappast något långskott på förhand. Leicesters energifyllda men stundtals naiva offensiv skulle alltid ge Arsenal öppningar de visste att utnyttja. Men sättet Arsenal vinner på, efter att ha hamnat i underläge med 0-1, och att Alexis Sanchez bröt måltorkan med tre mål på ett bräde måste kännas som balsam för sårade Arsenalsjälar.

Man Utd. Sju omgångar avklarade och Man Utd leder ligan för första gången efter hel omgång sedan Alex Ferguson gick i pension. Förvisso har Man Utd haft en hyfsat bekväm säsongsinledning och det är de kommande två månaderna som kommer ge en bättre indikation på lagets ligastatus. Det är dock ändå en positiv känsla för Man Utd vars offensiva spel har tillförts viktiga dimensioner med Anthony Martials närvaro, och då inte bara i termer av mål utan rörelse i laget, skapade chanser och Wayne Rooneys roll på planen.

OMGÅNGENS CLIFF BARNES

Swansea. Obesegrade i augusti, och med några riktigt fina skalper mot såväl Chelsea som Man Utd. Då gick Swansea som tåget och det pratades till och med om Champions League-platser för dem. Men detta har Swansea följt upp med tre matcher utan vinst och endast en poäng i september, därtill utslagna ur Ligacupen av Hull. September har varit en svart månad för Swansea som avslutades med en tam förlust med 1-3 borta mot Southampton.

:::

TRE PUNKTER

Kompany. Med Vincent Kompany på planen har Man City släppt in ett mål på 535 minuter och med Nicolas Otamendi på planen har Man City släppt in åtta mål på 285 minuter. En statistik som i mina ögon säger mindre om Otamendi men desto mer om frånvaron av Kompany och betydelsen av hans ledarskap för Man City. Det pratas om David Silva, om Sergio Agüero och om Yaya Touré men Kompanys betydelse för lagets prestation, sammanhållning och energinivå ska inte underskattas.

Enemies without. Det blev en seger till sist för Liverpool och Brendan Rodgers, även om det satt ganska långt inne och blev onödigt ångestladdat mot Aston Villa. Väldigt glädjande dock att Daniel Sturridge hittar målet tämligen omgående för Liverpool, förhoppningen är att han håller sig hel. Huruvida en skakig 3-2-seger mot Aston Villa var rätt läge för Rodgers att slå på trumman inför verkliga eller inbillade fiender utanför klubben är oklart, men kanske är det hans enda läge.

Spinal Mou. Men den här volymknappen går till elva. José Mourinho hittade sin egen vridning på det klassiska Spinal Tap-citatet och på frågan om var mellan ett och tio han värderade Chelseas insats mot Newcastle så svarade han minus ett. Helt fel att ställa höga krav på sina spelare är det självklart inte och i 75 minuter var hans beskrivning även mitt i prick. Men Chelsea visade trots allt vid 0-2-underläge i slutet av matchen prov på rejäl kampvilja och borde kunna hitta något positivt i detta.

:::

FÖR ÖVRIGT

”We need to stay in the division and that’s the goal for the season.” – Det tog inte lång tid för Tim Sherwood att ganska kraftfullt revidera ambitionerna för Aston Villa.

Newcastle såg ut som ett helt nytt lag i 75 minuter. Men sista kvarten kom det gamla laget tillbaka och hälsade på. Tungt.

Dick Advocaat ser verkligen skitless ut.

Svårt för mig att förstå varför man spelar åtta matcher på lördagen men bara en match på söndagen. Det hade varit ett utmärkt tillfälle att ge fler lag än de gamla vanliga spotlights under tidiga söndagsmatchen.

Otäck skada på Callum Wilson i matchen mot Stoke. Han är Bournemouths bäste målskytt så här långt, tungt avbräck.

Jag bloggar om Watford under söndagen och Watford inkasserar första förlusten i september och första förlusten på hemmaplan för säsongen mot Crystal Palace. Finns pengar att tjäna här.

Peter Hyllman

Att först bryta ner för att sedan bygga upp Watford till en klubb i Premier League

Få klubbar har framtvingat sådana tvångskänslor att riva sig själv i skallen som Watford har lyckats med under sommaren. Det har handlat om ut med det gamla och med det nya hela vägen in i och genom kaklet. Slavisa Jokanovic som tog Watford till Premier League byttes ut mot Quique Sanchez Flores och hela 15 nya spelare har värvats till den här säsongen.

I normala fall hade man med en sådan sommar i bakluckan haft ganska goda skäl att idiotförklara ägarna och klubbledningen, kanske hade man pekat på QPR som skrämmande exempel. Men det är samtidigt svårt eftersom Pozzo, familjen som äger Watford, har varit märkligt framgångsrika. De tog Udinese ut i det europeiska cupspelet, de tog Granada till La Liga, och nu har de tagit Watford till Premier League.

Med alla dessa förändringar har det följt en oundviklig kritik att Pozzos river ut själva själen ur klubben. En vanlig uppfattning bland supportrarna är att man helst av allt hade velat följa mer eller mindre samma spelare som man hade i laget förra säsongen, i Premier League. Troy Deeney och Matej Vydra i anfallet, Almen Abdi på centralt mittfält och Ikechi Anya på högermittfältet. En förståelig inställning.

Det är samtidigt inte första gången som Pozzos tar sig för en sådan här total rekonstruktion av Watfords spelartrupp. Man gjorde exakt samma sak för tre år sedan när man tog över Watford i The Championship. Kritiken om att riva själen ur klubben fanns där då också. Ändå spelar Watford i Premier League tre år senare. Ändå är inte Watfords lag tre år senare mer själlöst än att samma fans då sörjer dess upplösning.

Steget till Premier League är dock väldigt stort, väsentligt större än att gå från nedre halvan av The Championship till toppen. Så det kan fortfarande visa sig att en dylik omvälvande storstädning av spelartruppen inte är lika effektiv den här gången, och att en mer inkrementell approach hade varit att föredra. Det kan bara tiden utvisa.

Men samtidigt har Watford nio poäng efter sex matcher och ligger tolva, man har bara förlorat borta mot Man City, och vinner man idag så avslutar man september på sjätte eller sjunde plats med tre raka segrar. Resultaten stretar ihärdigt mot i kamp med intuitionen, och det är liksom lite svårt att käfta mot det alltför envetet.

Resultat är dock inte allt inom fotbollen. Watford har alltid varit en klubb som producerat flera egna unga spelare och ofta byggt sina lag runt dem. Inte nu längre. En inte ovanlig syn i Watfords startelva är ett lag bestående av nio, tio och ibland till och med elva olika nationaliteter. Watfords akademiprodukter har inte alls fått samma utrymme som förr – vilket många runt klubben tycker är tråkigt.

Men om inte resultat är allt så är kanske överlevnad det. Watford befann sig på ruinens brant när familjen Pozzo köpte klubben, så kanske måste man försöka se den större bilden. Och även om man inte är nöjd med hur Watfords ägare har byggt ihop sin spelartrupp så kan man inte vara helt missnöjd med övrigt byggande. Där tidigare ägare har pratat om att renovera och modernisera Vicarage Road, utan att åstadkommit något, så har Pozzo gjort det.

Investeringen i den egna arenan och den rejäla förnyelsen av spelartruppen visar att Watfords ägare sätter ganska mycket på spel för att säkerställa att klubben håller sig kvar i Premier League. För detta ändamål agerar man kanske kortsiktigt med spelartruppen för att nå mer långsiktiga mål. Det finns en risk i detta och en kostnad med detta, inte minst att det blir betydligt svårare för egna akademispelare att slå sig in i a-laget.

Men vid sidan av de stora förändringarna i a-laget så har Watford också investerat i den egna akademin. Nyligen uppgraderades man till kategori 2-status och samtidigt utsågs Harry Kewell som coach för U21-laget. Det finns alltså förutsättningar att Tommie Hoban, Sean Murray, Uche Ikpeazu och andra lovande Watfordtalanger kan följa i samma fotspår som Ashley Young, Marvin Sordell, Adrian Mariappa, Chris Eagles och Britt Assombalonga före dem.

Watford mot Crystal Palace är den enda matchen i Premier League idag, och det är väl kanske inte vad man normalt sett skulle kalla för Super Sunday. Men det är ändå ett intressant möte mellan två förhållandevis färska klubbar med Premier League-mått mätt, och som båda har visat en ambition att etablera sig i serien. Båda lagen står på nio poäng efter sex omgångar.

Laget som vinner kommer avsluta den sjunde omgången på europeisk cupplats.

Peter Hyllman

Varför befinner sig Premier Leagues främsta anfallare i målbrottet?

På tröskeln till den sjunde omgången av den här säsongens Premier League så kan man notera några rätt intressanta allmänna saker. Dels att det har blivit så framgångsrikt att ligga på kontring. Dels att flertalet av ligans absolut största och bästa anfallare, för att inte tala om de bäst betalda anfallarna, helt enkelt verkar ha förtvivlat svårt att göra mål.

Om någon inför säsongen skulle ha ombetts försöka gissa på skytteligans utseende efter sex omgångar så hade nog få gissat på de sex främsta varandes Riyad Mahrez, Callum Wilson, Bafetimbi Gomis, Odion Ighalo, Graziano Pelle och Jamie Vardy. Leicester, Bournemouth, Swansea, Watford och Southampton är inte klubbarna i vilka man först och främst brukar leta efter Premier Leagues skyttekungar.

Men det spelar ingen roll om man utökar skytteligan till de tio eller de tjugo bästa anfallarna. Det går inte att hitta någon av Diego Costa, Sergio Agüero, Harry Kane, Eden Hazard, Wayne Rooney eller Alexis Sanchez där. Vad som kanske är mest anmärkningsvärt är att tre av dessa hittills är helt mållösa, och övriga tre har bara gjort varsitt enda mål.

Costa, Agüero, Kane, Rooney, Hazard och Sanchez. Sex spelare som alltså har gjort endast tre mål tillsammans. Händelsevis lyckas de därmed tillsammans skrapa ihop lika många mål, på dubbelt så många matcher, som Anthony Martial har producerat. Det där med att köpa färdiga anfallare som kan producera mål på en gång är kanske inte helt självklart alla gånger.

Till och med den så förtalade Olivier Giroud har gjort fler mål i ligan den här säsongen än alla dessa sex förmodade toppanfallare.

Orsakerna går så klart att spekulera i. Naturligtvis är det så att motståndarna och försvararna studerar ligans framstående anfallare och försöker lära sig deras knep och hitta medel mot dem. Att en anfallare har gjort många mål betyder alltså inte att han kommer fortsätta göra det, utan som anfallare måste man anpassa sig och hitta nya lösningar.

För åtminstone fyra av dessa sex anfallare kan man på sätt och vis prata om en slags andrasäsong. Diego Costa, Harry Kane och Alexis Sanchez slog samtliga igenom i Premier League förra säsongen, Costa och Sanchez spelade inte ens i England säsongen innan. Eden Hazard har förvisso gjort fler säsonger i Premier League men det var förra säsongen som han slog igenom på allvar som en av ligans främsta spelare.

För dessa spelare handlar det därför inte minst om att anpassa sig. Den frihet de måhända kunde utnyttja förra säsongen finns inte där längre, motståndarna är inlästa och de ges mindre tid och mindre utrymme. För Costa, Hazard och Kane är det också så att deras understöd från sina respektive mittfält heller inte har varit på par med förra säsongen.

Det kan föras ett liknande resonemang för Wayne Rooney som inte alls har kommit till sin rätt i sin position som framskjuten anfallare i Louis van Gaals systemfotboll. Med Anthony Martial i laget kan Rooney falla tillbaka till en roll som mer bär prägeln av anfallare bakom anfallaren, vilket är en roll han är mer van vid.

Två av dessa anfallare, Harry Kane och Sergio Agüero, stöter på varandra idag när Tottenham och Man City drabbar samman på White Hart Lane i dagens första match. Viktigt möte för båda lagen. Tottenham som måste börja visa att de kan vinna sådana här matcher, som måste börja ta obudgeterade poäng för att kompensera för de redan tappade. Man City som behöver studsa tillbaka i ligan efter West Ham-fadäsen förra veckan.

Tottenhams grundläggande problem har varit just målskyttet. Det märktes inte minst i veckan mot Arsenal för övrigt. Det vore löjligt att påstå att Man City över huvud taget har haft några problem den här säsongen. De förlorade en match, som de i allt annat än målkolumnen dominerade. Det kan lika gärna avskrivas som en one-off.

För dem. Vilket inte ska uppfattas som att det var en tillfällighet för West Ham. Det var ju liksom inte första gången de utförde det där tricket den här säsongen. Jag har väldigt svårt att se att Tottenham kommer kunna vara lika defensivt stringenta som West Ham, så de måste helt enkelt producera framåt om de vill få ut något från den här matchen.

Man ska inte dra för stora växlar av det nuvarande utseendet på skytteligan, eller på den relativa måltorkan för de sex anfallare som figurerar i den här bloggen. Vi kan vara ganska säkra på att skytteligan närmare säsongens slut kommer ha ett betydligt mer förväntat utseende. Det är ändå en intressant omständighet att samtliga dessa spelare har haft en trög säsongsinledning samtidigt.

Vågar man gissa att om någon av Sergio Agüero eller Harry Kane hittar ut ur frysboxen idag så vinner det laget den här matchen?

Peter Hyllman

Jürgen Klopp skulle visa att Liverpool är att räkna med, inte räkna ut

Jürgen Klopp påstås ha meddelat att han är beredd att avsluta sitt sabbatsår om rätt klubb i Premier League skulle komma med frågan. Det är något som rapporteras med stor säkerhet av flera olika tidningar så det känns tämligen trovärdigt. Vi kan vara rätt säkra på att Klopp med rätt klubb inte har Newcastle eller Sunderland närmast tankarna.

I och med att ingen annan engelsk storklubb har någon direkt osäkerhet på managerposten så kan det bara vara Liverpool som är aktuellt. Att ingen annan engelsk storklubb är på marknaden för ny manager är naturligtvis känt även för Jürgen Klopp och hans entourage, så signalen från honom borde betyda att Liverpool är ett realistiskt alternativ.

Därmed sätts Brendan Rodgers under ännu mer press. Det finns kanske få tillfällen när man som manager verkligen får veta vad man (inte) är värd när ett tydligt alternativ presenteras. Med den känsla av missnöje och uppgivenhet som spridit sig runt Anfield så vore det för närvarande lätt för Rodgers att känna att han inte är vatten värd.

Med tre matcher kvar till nästa landslagsuppehåll så cirkulerar för tillfället en teori att Rodgers har dessa tre matcher på sig att rädda sitt jobb. Aston Villa och Sion hemma följt av en avslutande match som får det att vattnas lite i munnen, Merseysidederby mot Everton på Goodison Park. Vilket sätt att rädda eller avsluta sin Liverpoolkarriär.

Men det borde vara en teori som hör hemma på skräphögen. Brendan Rodgers har varit Liverpools manager i drygt tre säsonger. Har en styrelse kommit så långt i sitt missnöje att den baserat på tre enskilda matchresultat beslutar att sparka en manager som varit i klubben över tre säsonger så är den kritiska punkten redan passerad, inget som händer under dessa tre matcher kan förändra den underliggande analysen.

Liverpool kommer självklart förneka all dialog med andra managers, det hör till spelets natur. Inget är färdigförhandlat ännu och att medge att man för en dialog med andra parter skulle riskera att fullständiga hugga benen av en manager som om saker inte går enligt plan ändå kan bli kvar i klubben och ansvarig för lagets hela säsong.

Det som är särskilt tilltalande med idén om Jürgen Klopp som manager för Liverpool är hur individen passar så väl ihop med institutionen. Klopp är hårdrock, uppkäftighet, arbetarklass på bästa sätt, och fingret i ögat på överheten. Liverpool med sina rötter i fotbollssocialism, boot room, stadens provinsialism och självpåtagna utanförskap, kämpandes mot en hydra av överheter.

Jodå, det skulle nog kunna bli bra det där.

Särskilt svårt borde det inte bli för Jürgen Klopp att göra sig hemmastadd på Anfield. Han kommer in som lite av en räddare och det är ingen lokal hjälte han i så fall skulle efterträda. Och räcker inte detta så charmar man lätt kepsen av infödingarna med enkla knep som att påtala att Liverpool är en av världens största klubbar, den största och mest framgångsrika klubben i England och med världens mest kunniga fans.

Tilltalande är också att det spelsätt som låg till grund för Liverpools dramatiska säsong 2013-14, Rodgers enda riktigt lyckade säsong då man var en grästuva från sin första ligatitel på 24 år, i mångt och mycket ligger i linje med det spel som Jürgen Klopp gjorde så framgångsrikt i och med Dortmund. Det borde sitta i benen på Liverpoolspelarna, även om Rodgers har varit oförmögen att replikera det hela.

För Liverpool finns dock även ytterligare en aspekt. Nämligen att det vore en riktig kupp för dem att kunna rekrytera ett namn som Klopp, något som skulle visa att Liverpool fortfarande var att räkna med när så många istället verkar vilja räkna ut dem. Det har flera sidor. Bland annat att de bästa spelarna i världen vore mer intresserade av att komma till Liverpool än med ett lag som stagnerat under Rodgers.

Man kan tillåta sig att drömma en fredag som denna.

Peter Hyllman

Att skjuta småfisk med hagelbössa

Med åtta matcher under vardera tisdagen och onsdagen så är den tredje omgången av Ligacupen avslutad. Under onsdagskvällen lottades också den fjärde omgången med följande utfall:

Man City v Crystal Palace
Liverpool v Bournemouth
Man Utd v Middlesbrough
Everton v Norwich

Southampton v Aston Villa
Sheffield Wednesday v Arsenal
Hull v Leicester
Stoke v Chelsea

Endast tre av 16 klubbar hör hemma i Football League, och oddsen lär vara rätt goda för att det som mest är en av åtta i kvartsfinal. Ingen större cupromantik i den här säsongens upplaga av Ligacupen med andra ord.

Den romantik som ändå finns står Sheffield Wednesday för, som igår kväll något skrällbetonat besegrade Newcastle på bortaplan med 1-0. Ugglorna gav skatorna på näbben med andra ord.

Newcastle har ännu inte vunnit en match den här säsongen, och det här var smått otroliga tionde gången under Mike Ashleys dryga åtta års ägande av klubben som Newcastle åkte ur en av de engelska cuperna i den tredje omgången.

Publiken vädrade sitt missnöje på St James’ Park. Förtroendet för Steve McClaren börjar slita tunt. Själv hade han följande att säga efter matchen: ”I’ve said to the players: ’You can’t feel sorry for yourselves, you have to come out on Saturday and be a fighter or a victim.’”

Jag tror McClaren är en uppriktig kille. Men jag kommer inte ifrån känslan att han kanske är lite för uppriktig, lite för snäll. Det känns som om han försöker förklara sig och söker någons godkännande.

Missnöjet blandades med nervositet på Anfield. Brendan Rodgers ångesttripp fortsätter, den här gången mot Carlisle från League Two, det närmaste vi kom en riktigt tung skräll den här omgången. 1-1 och straffar. Seger blev det till sist men utan att förtroendet för Rodgers stärktes.

Och under gårdagen kom också rapporter om att Liverpool sonderat terrängen både med Carlo Ancelotti och Jürgen Klopp. Obekräftade rapporter förvisso, men den röken dök upp lite väl från ingenstans för att det inte ska brinna någonstans.

:::

Starkt av Arsenal att vinna mot Tottenham på White Hart Lane. Matchen fick sin kanske minst väntade matchhjälte i Mathieu Flamini, som avgjorde med ett rasande snyggt volleymål.

Måltorkan för Harry Kane håller i sig. Oturen grinar honom lite i ansiktet också måste man säga. Förtvivlat nära ett par gånger igår kväll.

:::

Eva Carneiro har lämnat Chelsea och rättsligt efterspel är där att vänta. Av det kan man dra den rätt enkla slutsatsen att försöken att släta över hela saken som kom från Chelseahåll var precis lika ihåliga som de framstod.

Anna Kessel, ordförande och delgrundare av Women In Football, skriver följande text i The Guardian. Min första tanke var att klippa in hela texten, men en länk får räcka.

http://www.theguardian.com/football/blog/2015/sep/23/chelsea-eva-carneiro-integrity-fa-premier-league

Läs artikeln. Och läs den noga. Den lyfter fram genusproblematiken inom fotbollen på ett ytterst konkret sätt, och tar effektivt död på alla försök till jämställanden mellan Carneiro och Jon Fearn, och mellan kvinnligt och manligt inom fotbollen.

Den belyser med klinisk precision det skitsnack och den smutskastning som Carneiro fått utstå enbart för att hon är kvinna och inget annat. De ansvariga bör skämmas. De som hängde på bandvagnen likaså.

:::

Tre tvåmålsskyttar för Southampton som vann med hela 6-0 borta mot MK Dons. Jay Rodriguez, Sadio Mané och Shane Long.

Spelet mot Man Utd, som trots förlusten under perioder ändå var riktigt positivt, höll alltså i sig. Och i Sadio Mané har Southampton verkligen fått en spelare som klivit fram på riktigt allvar.

Han spelar framför allt med en härlig intensitet. Och det ger energi till hela Southampton.

:::

Problemet med FA:s beslut att häva Gabriel Paulistas röda kort är självklart att prejudikatet blir att vedergällning (”retaliation”) är okej, åtmintstone så länge det inte anses träffa. Vilket dock går mot både policy och praxis, och riskerar skapa en del besvärliga framtida bedömningssituationer.

Min tolkning är dock att FA sett till opinionsläget och dess PR-aspekter absolut inte vill hamna i läget att de ger Gabriel en längre avstängning än Diego Costa, vilket skulle kunna målas som att FA säger att Gabriel var den större syndaren på planen.

Politisk korrekthet tillåts ofta triumfera över formell korrekthet. The Guardians Paul Wilson med en bra text på just det temat.

:::

Chelsea verkar hålla på och bygga upp lite fart. Vinsterna mot Maccabi Tel Aviv och Arsenal följdes upp med en 4-1-seger borta mot Walsall. Kenedy frågade inte vad laget kunde göra för honom utan frågade istället vad han kunde göra för laget och smällde in matchens sista mål.

Fortfarande tungt läge för Chelsea den här säsongen dock, och något säger mig att Eva Carneiro-storyn kommer kunna hänga som en blyvikt över den här säsongen likt en albatross över deras nackar. Kan och orkar José Mourinho frammana sin och lagets alldeles mest extrema form av ”alla hatar oss, men det skiter vi i”-mentalitet?

Det kommer nog behövas.

Peter Hyllman

Både Tottenhams och Arsenals säsonger väntar alltjämt på Godot

Blandade känslor. Lite som att se Rafa Benitez köra utför ett stup, i min splitter nya Ferrari. Lite så är det kanske som Arsenal går in i kvällens rivalderby med Tottenham i Ligacupen på White Hart Lane. Å ena sidan en tung förlust i ryggen mot Chelsea i lördags. Å andra sidan kanske någon slags upplevd poetisk upprättelse av FA under gårdagen.

En fråga är självklart vilket känsloläge som är det dominerande när Arsenal nu ställs mot sina närmaste rivaler från norra London. Det är omöjligt att säga på förhand, utan det lär vi få se ikväll.

Det är ett derby som kommer i ett tidigt avgörande skede av säsongen för båda klubbarna. Derbymatcher, kanske till och med i högre utsträckning än matcher i det europeiska cupspelet, har potentialen att ge energi till spelare, ledare och supportrar. På motsvarande sätt kan en förlust ha en demoraliserande effekt, och både Tottenham och Arsenal ligger i den farozonen.

Tottenham har haft en väldigt märklig säsongsinledning. Obesegrade sedan ligapremiären förvisso, men länge blev det bara oavgjort efter det. Nu har man tre vinster i rad, men med ett i grunden haltande spel. Känslan är som sällan förr att Tottenhams säsong befinner sig i något av en vägkorsning utan att riktigt veta vart den ska ta vägen.

Kanske kan kvällens derby avgöra om Tottenhams säsong ska ta full fart framåt och uppåt, eller om den ska bli kvar i innerfilen och puttra fram långsamt längs vägkanten.

Även Arsenals säsong är märkbart och märkligt tvetydig. Tre vinster i ligaspelet men även fem poäng tappade på Emirates redan och så förlusten mot Chelsea i helgen. Med förlusten mot Dinamo Zagreb har man två raka förluster i ryggen, och om Arsenal förlorar ikväll så har man förlorat tre raka matcher för första gången sedan 2010. Resultaten har svajat och spelet har visat tydliga prov på gamla brister.

Arsenal är lite för jämna och lite för stabila för att deras säsong ska spåra ur fullständigt som vi sett för andra klubbar. Arsenals genomgående problem har dock varit att de har hamnat i alltför långa halvsvackor, vilket eliminerat dem från striden om de finaste priserna.

Kanske kan kvällens derby avgöra om Arsenals rådande halvsvacka förlängs med ännu en demoraliserande förlust, eller om den bryskt avslutas med en energigivande seger.

Som alltid när det gäller Ligacupen så är det fråga om vad det är för startelvor vi egentligen får se. Inget av lagen vill naturligtvis förlora och motståndet är bland tuffast möjliga. Samtidigt är det bara tre dagar till nästa match för både Tottenham, som möter Man City hemma på White Hart Lane, och Arsenal som åker till Leicester. Båda två svåra matcher.

Arsene Wenger har en lång historia av att spela ungdomar i Ligacupen, men säger nu själv att han kommer välja ett hyfsat erfaret lag som kan hantera både motståndet och situationen. Santi Cazorla är avstängd och Francis Coquelin skadad, så de kan räknas bort. Märkligt vore dock om inte Alex Oxlade-Chamberlain, Kieran Gibbs och Mathieu Debuchy ges startplatser.

Mauricio Pochettino har redan avslöjat att Toby Alderweireld, som hittills spelat varenda minut av säsongen, kommer få vila. Det borde betyda att Kevin Wimmer och Kieran Trippier båda tar plats i backlinjen. Glädjande nog är Christian Eriksen tillbaka för spel och han borde luftas ikväll. Den stora frågan är om Pochettino slänger in en formtoppad Heung-Min Son eller om han sparar på krutet.

Det är alltid heta känslor och prestige när Arsenal och Tottenham drabbar samman. Att de gör det i Ligacupen på White Hart Lane har varit ganska vanligt i modern tid. 2008 vann Tottenham en klassisk semifinal med 5-1, straight to dvd, och knappt två år senare tog ett för den dagen ungt Arsenal revansch med 4-1 efter förlängning.

Tottenham är självklart en klubb som aspirerar på att nå upp till Arsenals status och styrkeposition inom den engelska fotbollen. Med alla sina nu lovande ungdomar som kommer fram genom de egna leden så har man kanske till och med passerat dem i ett inte oviktigt avseende. Med en vinst ikväll vill man visa att man börjar bli redo att göra det på fotbollsplanen också.

Ligacupen är härlig!

Peter Hyllman

Upstairs möter downstairs i Birminghams heta Second City Derby

Hur följer man bäst upp en förlust i ett regionalt derby mot West Brom? Jo, genom att tre dagar senare kliva ut på Villa Park för ännu ett derby, den här gången The Second City Derby, det lokala derbyt mellan Aston Villa och Birmingham. Det är tredje omgången i Ligacupen, men det är inte minst prestige.

Blir ett derby eller en hatmatch ännu mer intensiv och betydelsefull om de båda klubbarna inte befinner sig i samma division? Svårt att säga kanske, men något som talar för det är att det då är matcher som återkommer betydligt mer sällan, och en förlust sitter därför kvar i maggropen betydligt längre, segerns söta karamell varar längre.

England har inte en enskild stor match på samma sätt som La Liga har El Clasico, eller ens några få stora matcher, som exempelvis Serie A, Bundesliga och Ligue 1. Detta även om Sky och media gör sitt bästa för att försöka konstruera motsvarigheter. Vad England däremot har, och har många av, är de lokala och regionala derbymatcherna.

Derbyt mellan Aston Villa och Birmingham, Birminghamderbyt eller alltså The Second City Derby, skiljer sig till stor del åt från många andra motsvarande lokala derbyn. Övriga derbyn är normalt sett matcher mot likvärdigt motstånd i Premier League, kanske till och med i toppen av Premier League. North London Derby, Manchesterderbyt, Merseysidederbyt, Tyne-Wear-derbyt kan alla bokföras där.

Birminghamderbyt är i det avseendet mindre omfamnat i sångerna och sagorna än flera övriga derbyn. Men dess dynamik och drivkraft skiljer sig åt. Övriga stora derbyn handlar också om tabellposition, kanske till och med titlar. Derbyt mellan Aston Villa och Birmingham är enbart driven av dess egen interna relation av hat, olust och upstairs (Aston Villa) och downstairs (Birmingham).

Birmingham är utan tvivel lillebror i sammanhanget. Aston Villa är sjufaldiga vinnare både av engelska ligan och av FA-cupen, fem gånger har man vunnit Ligacupen, man är dessutom en av endast fem engelska klubbar genom åren som har vunnit Europacupen eller Champions League. Birmingham har två Ligacuptitlar. Sedan sent 1800-tal har Birmingham bara, om jag räknat rätt, slutat ovanför Aston Villa i seriesystemet vid 15 tillfällen.

Det har alltså funnits en dynamik av att även om Birmingham är lillebror så ska man ändå slänga grus i storebrors maskin. Delvis märks kanske också detta i lagens inbördes möten. Aston Villa och Birmingham har hittills stött på varandra 117 gånger, med Aston Villa som segrare i 51 av dessa matcher och Birmingham med 37 vinster.

Men det är också just i Ligacupen som Birmingham har lyckats orsaka Aston Villa störst bekymmer och besvär. 1963 besegrade man just Aston Villa i finalen i Ligacupen och tog sin första större titel. 48 år senare, 2011, vann man Ligacupen igen, ett år efter att Aston Villa förlorade i finalen, och satte ett finger i ögat på Villasupportrarna som häcklade dem för att de aldrig vinner några titlar.

Samma säsong åkte Birmingham ur Premier League och därefter öppnade sig ett finansiellt slukhål och klubben drabbades av omfattande ägarbekymmer. Först nu verkar klubben ha börjat komma på fötter igen, man befinner sig i den övre delen av The Championship, och en inte helt ovanlig uppfattning är att Birmingham och Aston Villa från och med den här säsongen kommer att byta divisioner.

Innan dess har vi dock kvällens prestigemöte i Ligacupen. En chans för Birmingham, lillebror i staden, att visa sin kvalitet. En chans för Aston Villa att återupprätta heder och stukad självkänsla efter förlusten mot West Brom, och efter en inledning på säsongen som efter vinsten mot Bournemouth har följts upp med en oavgjord och fyra förluster. Ett av lagen i medvind, det andra laget i tung uppförsbacke.

Tim Sherwood är onekligen laddad för uppgiften. I alla fall säger han sig vara det. Frågan är om han har verktygen. Efter förlusten mot West Brom kom inte någon djupare taktisk analys än följande från honom: ”We try and play to a certain style and we had a lot of flair players in the team. Those flair players have to realise they need to put a shift in to do the ugly stuff. It’s about me showing them what I desire from them and it’s up to them to apply it.”

Efter sex ligaomgångar är det lite oklart exakt vad denna “certain style” egentligen går ut på, och Sherwood förtydligar inte mer än att det innebär att ha en massa “flair players” i laget. Att ”a certain style” inte riktigt verkar fungera beror på att dessa ”flair players” inte riktigt har fattat att de måste jobba också. Att Aston Villa förlorar fotbollsmatcher är alltså spelarnas fel eftersom de inte jobbar.

Men Tim Sherwood ger inte upp för det: ”You lose derby games and the patience wears thin. I am fully aware of that but Tim Sherwood is at his best when he’s backed into a corner. I think anyone who knows me knows that I’m probably at my strongest when I’m under pressure. I need to make sure that the players come out fighting with me and I’m sure they will. I look them in the eye and I know they are bitterly disappointed.”

Jag är rädd att det här förmodligen säger mer om Tim Sherwoods approach till management än vad det borde. Det är en syn som sätter honom själv i centrum, så till den milda grad att han externaliserat sig själv, och vad allt i själva verket kokar ner till, snarare än någon taktisk spelidé, är att våga, att vilja, att kämpa, att svettas och att blöda. Kommunikationen med spelarna består i att titta dem djupt i ögonen och skåda varandras själar inför kommande batalj.

José Mourinho sa en gång att det absolut inte var hans jobb att motivera sina spelare, att om hans spelare inte var motiverade i sig själva så var de redan från början fel spelare att ha i laget. Rätt klokt. Mourinho ser sitt bidrag som taktiskt och organisatoriskt i första hand. Harry Redknapp gav prov på den mer klassiskt brittiska attityden till det här med taktik med sitt påstående att han över huvud taget inte kunde läsa av en taktiktavla. Ut och kör grabbar, get stuck in, man-management.

Om det ändå fanns ett inslag av självironi i Redknapps omdöme om sin egen förmåga, eller snarare värderingar av vad som var viktigt som manager, så lyser någon sådan med sin frånvaro i Tim Sherwood. Om Redknapp spelade på en stereotyp så verkar Sherwood ha kommit att göra stereotypen till surrealistisk verklighet. Det kan fungera ett kort tag i medgång, men det är inte det läge i vilket Aston Villa nu befinner sig.

”I scutinise myself more than I do the players to see if I can do anything differently”, säger Sherwood. Min erfarenhet är att det mycket ofta är just de personer som påstår detta om sig själva som är de som gör det minst av alla men som samtidigt borde göra det mest av alla.

Birmingham, och Gary Rowett, lagets manager, kommer laddade till tänderna och med starkast möjliga manskap ikväll till Villa Park. Aston Villa och Tim Sherwood har knappast råd att ta lätt på den här matchen, de måste leverera en vinst för att ge fansen glädje och sig själva andrum. Räkna med krig och fullt ös på Villa Park ikväll.

Ligacupen är underbar!

Peter Hyllman

Har Liverpool 70 miljoner skäl att behålla eller ersätta Brendan Rodgers?

”Om du beslutar dig för att behålla Brendan Rodgers under sommaren och ger honom £70m att spendera på nya spelare så kan du inte bara ge honom sex eller sju matcher in på säsongen och sedan ge honom sparken.” Ungefär så valde Jamie Carragher att formulera sig på frågan om det inte nu var dags för Rodgers och Liverpool att gå skilda vägar.

Det är ett påstående som är på samma gång instinktivt rätt och rationellt felaktigt. Självklart kan man alltid hävda att sex-sju matcher är alldeles för kort tid att dra några vettiga slutsatser på. Samtidigt, om en klubbledning sett till helheten, kommer till slutsatsen att det är för dåligt och har låga eller inga utsikter att bli bättre, så vore det direkt irrationellt att vänta med att fatta ett beslut bara för att man beslutat annorlunda tidigare eller investerat pengar i en tidigare lösning.

En sunk cost, cut ones losses, throwing good money after bad money. Det finns många uttryck för egentligen samma sak, det här att det rationella väldigt sällan är att binda upp sina beslut och handlingar utifrån vad man har gjort förut. Varje beslut måste fattas utifrån det läge man då befinner sig i. Men människan är sällan rationell i textbokens mening.

Men Carraghers uttalande utgår också från en något missriktad uppfattning om Liverpools organisation. En missuppfattning som förmodligen beror på att Carragher ser Liverpool som klubben var, inte som den är. Det är inte utan anledning som Liverpools ägare och klubbledning har tillsatt en transferkommitté. Deras perspektiv är inte att de har gett Brendan Rodgers £70m, och är därför inte bundna till honom på det viset.

Brendan Rodgers status och position var utsatt redan efter förra säsongen där Liverpool konsekvent misslyckades att nå upp till sina målsättningar. Det var inte självklart att han skulle bli kvar som manager för Liverpool, men den kompromiss som ägare och klubbledning valde var att istället rensa upp i och förändra i Rodgers egen tränarstab. Något som kan ses som kringgärdande av Rodgers auktoritet.

Det kan vara värt att fundera på några av dessa beslut i sin helhet och i sitt större sammanhang. Viktiga transferbeslut har lyfts bort från Rodgers och från managerpositionen till en ledningsstyrd transferkommitté. Ägare och ledning har genom sin reform av tränarstaben också lyft bort personalansvaret från Rodgers och från managerposten. Och ju mer klossar man plockar bort från Rodgers och managerposten, desto mer utbytbar gör man honom självklart också.

Det finns ett annat sätt att se på saken. Arbetstiteln har förvisso inte hängt med i svängarna men Brendan Rodgers är i själva verket inte Liverpools manager, han är Liverpools head coach. Det här ett kontinentalt väldigt vanligt arrangemang men som har blivit allt vanligare också inom engelsk fotboll i takt med att nya och ofta utländska ägare försöker utöva alltmer kontroll över sin egen investering.

Men det är fortfarande ett främmande arbetssätt i några av de största engelska klubbarna, där managerauktoriteten sitter både i väggarna och i klubbkulturen, där varje klubb har sina stora ledarikoner. Arsenal har Herbert Chapman och Arsene Wenger, Man Utd har Matt Busby och Alex Ferguson, Leeds har Don Revie, Tottenham har Bill Nicholson. Och Liverpool har Bill Shankly, Bob Paisley, Joe Fagan och Kenny Dalglish.

Dragkampen mellan det gamla och det nya är uppenbar i alla dessa klubbar men tar sig lite olika uttryck. Utfallet beror både på ledningsfilosofi och på managerns karisma och förtroendekapital. Arsene Wenger är fortfarande obestridd på sin position och kommer så förbli. I Man Utd lever traditionen vidare och klubben ger alltjämt väldigt stora befogenheter till den som är manager.

I Chelsea har Marina Granovskaia blivit en mycket mäktig figur bakom kulisserna, men José Mourinhos karisma och historia i klubben gör hans ställning stark. Att Man Citys återkommande så kallade motivationsproblem kan ha att göra med managerns och Manuel Pellegrinis bristande auktoritet och eget handlingsutrymme är mer eller mindre självklart. Men hur ser det ut i Liverpool?

Brendan Rodgers har inte alls på samma sätt som Arsene Wenger, Louis van Gaal och José Mourinho lyckats hävda sin auktoritet gentemot ägare och klubbledning. Och det finns heller inga utsikter att han kommer att kunna göra det. Det är inte konstigt, han är inte i närheten av att vara ett lika stort namn och saknar deras meriter och förtroendekapital, han har ett betydligt svagare förhandlingsläge. Han är betydligt mer utbytbar för Liverpool än vad Wenger är för Arsenal, Mourinho för Chelsea och van Gaal för Man Utd.

Man måste rimligen anta att det också är precis så som Liverpools ägare och klubbledning vill ha det, de har trots allt fattat en serie med beslut som lett fram till just denna situation. Man plockar inte bort först budgetansvar och därefter personalansvar från managerposten i syfte att förstärka den. Nästa rimliga tankegång är då att en sådan policy begränsar vilka managers som vore intresserade av Liverpool. Skulle exempelvis Jürgen Klopp acceptera en sådan ordning?

Det är alltså som head coach man måste värdera Brendan Rodgers. Och för en head coach handlar det huvudsakligen om att sätta en taktik, coacha och utveckla sina spelare inom denna taktik, och ta ut de spelare som bäst klarar av att genomföra den i match. Som head coach är man kort och gott ansvarig för resultaten på fotbollsplanen, dock utan att ha alls samma befogenheter som en manager i Liverpool en gång hade.

Det känns som om Liverpool står och trampar i gruset med Brendan Rodgers för tillfället. Det verkar svårt att hitta en taktik som fungerar. Laget är obalanserat med för många anfallare och centrala spelare men för få snabba yttrar. Resultaten har heller inte lyft jämfört med förra säsongen. Även nya spelare dras in i gamla mönster. Värre är dock att det känns som om tron att detta ska kunna förändras till det bättre har lämnat Anfield, har lämnat spelartruppen och kanske till och med har lämnat Rodgers.

Brendan Rodgers är inte någon dålig manager. Om vi ser till hur han presterat med Liverpool säsong för säsong relativt de förväntningar som rimligtvis finns på en klubb som Liverpool, så är det mer eller mindre likvärdigt med hur Arsene Wenger har presterat med Arsenal, José Mourinho med Chelsea och Louis van Gaal med Man Utd. I vissa avseenden kanske till och med bättre. Men varje manager bedöms utifrån framtiden, hur sannolikt är det att Liverpool kommer att bli bättre än vad de är nu med Brendan Rodgers?

Om Liverpools ägare och klubbledning kommer fram till svaret att det är inte särskilt sannolikt alls så är inte att Liverpool investerade £70m i nya spelare under sommaren ett argument för att behålla Rodgers som manager, det är tvärtom ett argument mot.

Peter Hyllman

HÖRNAN #6: Bilic och West Ham tar ännu en storskalp i ligaspelet

IMG_0263

Bubblare:
Adrian, West Ham
Kurt Zouma, Chelsea
Russell Martin, Norwich
Sadio Mané, Southampton
Odion Ighalo, Watford
Anthony Martial, Man Utd
Callum Wilson, Bournemouth
Graziano Pellè, Southampton

:::

OMGÅNGENS VINNARE

West Ham. Sagan fortsätter för West Ham. De följer alltså upp en vinst borta mot Arsenal och en vinst borta mot Liverpool med en vinst borta mot Man City, otroligt imponerande och betydligt mer än vad någon kunnat förvänta sig. Om inte för de märkliga hemmaförlusterna mot Leicester och Bournemouth, och insatsen i Europa League, så hade man verkligen kunnat tala om dundersuccé för West Ham och Slaven Bilic.

Chelsea. Det var matchen som Chelsea var absolut piskade att vinna och man gjorde det också, efter en hel del om och men och inte utan en beskärd del av så kallad gamesmanship. Det var en jämn första halvlek som Chelsea hade börjat hitta kontrollen i innan utvisningarna rubbade matchbilden. Men det var ingen tillfällighet att spelare som Ivanovic, Fabregas, Hazard och Costa höjde sig till den här matchen.

Man Utd. Det fanns en hel del glädjepunkter i vinsten borta mot Southampton. Att man vann på bortaplan för det första. Att man vände ett underläge för det andra. Men för det tredje och viktigaste så är det naturligtvis en lysande omgång för Man Utd eftersom flera övriga topplag, inte minst då Man City, förlorar. Anthony Martial visar alltjämt att prissumman kanske inte var helt och hållet en tillfällighet. Inget av detta döljer dock heller de uppenbara brister som finns.

OMGÅNGENS CLIFF BARNES

Newcastle. Krisläget i Newcastle tilltar. Man nu ligger tillsammans med Sunderland sist i tabellen och man är alltjämt utan vinst i Premier League. I de följande matcherna väntar Chelsea och Man City. Vad värre är så har offensiven helt gått i träda och spelarna visar tecken på att bli sämre snarare än bättre med tiden. Klubben vill nog ha tålamod med Steve McClaren men inte till priset av en nedflyttning.

:::

TRE PUNKTER

Bren Done? Det var över en månad sedan Liverpool vann en fotbollsmatch, mer komplicerat än så behöver man inte beskriva nuvarande läge för Brendan Rodgers. Det är emellertid två saker som gör situationen värre och ännu mer besvärlig för Brendan Rodgers. Han taktiska idé framstår som otydlig och han har en obalanserad spelartrupp för den idé han helst vill arbeta med. Samt så ser spelet helt enkelt inte bättre ut under förra säsongen, stundtals kanske till och med sämre. Missnöjet är utbrett runt Anfield och stämningen börjar närma sig någon slags point of no return för Rodgers.

Aston Martin. Det verkar helt enkelt inte vilja lösa sig för Aston Villa som ända sedan Martin O’Neill lämnade uppdraget som manager i klubben har vandrat i någon slags engelsk fotbolls vildmark, sökandes efter svaret på livets stora mysterier. Är Tim Sherwood rätt man att bistå med sådana svar? Näppeligen, han verkar oförmögen att vända Aston Villas negativa trend och han har hittills inte visat att hans managergärning innehåller något mer konkret än positivt snömos om att vilja och våga.

Blue Moon. Den air av oslagbarhet som Man City har utsöndrat under inledningen av säsongen har fått sig en rejäl knäck de senaste dagarna. Först förlust mot Juventus och nu mot West Ham, båda på hemmaplan för övrigt, mot ett motstånd med en tämligen likvärdig taktik. David Silvas betydelse för Man City kan helt enkelt inte överdrivas. Trots förlusten var det en rejäl eldkraft som riktades mot West Hams försvar, och det tryck som Man City satte West Ham under är de förmodligen ensamma i ligan om att mäkta med. På så vis var det den här matchen mer än någon annan som gav mig känslan att Man City kan bli omöjliga att rå på den här säsongen.

:::

FÖR ÖVRIGT

Steve McClaren svarar på frågan om Newcastle befinner sig i någon slags kristillstånd: ”No, no no, no no no, no no, no way!”

”That’s what you send unopenable attachements for!” – Rapp livekommentar från The Guardian på David De Geas kanonräddning vid 1-2 i andra halvlek.

Omgångens pärla – Matt Ritchies 2-0 mot Sunderland, herregud!

Visst måste man låta sig imponeras av Leicesters beundransvärda moral att återigen hämta upp ett 0-2-underläge. Någon gång kanske man dock bör vända tankarna i riktningen att det inte kommer hålla i längden att hela tiden försätta sig själva i underläge.

Kane Un-Able.

Peter Hyllman

Rörligheten, inte Harry Kane, är problemet med Tottenhams anfallsspel

Anfallare verkar vara ett återkommande tema i problematiken för de stora klubbarna i Premier League. Arsenal avslutade en hel sommar men låter sig fortfarande nöja med Olivier Giroud och Theo Walcott. Man Utd tog en från början tunn anfallarsituation och gjorde den värre. Chelsea har Diego Costa och bakom honom två spöken. Man City är jobbigt beroende av Sergio Agüero. Liverpool å andra sidan har så många anfallare att de tvingas vikarierar som yttermittfältare.

Tottenham är inte något undantag i det här avseendet. Tvärtom så är det mycket av same old story från dem. De hade själva redan från början en besvärlig anfallarsituation med Harry Kane som den lysande stjärnan förra säsongen, men bakom honom bara en besvärad Roberto Soldado och en enbart besvärlig Emanuel Adebayor. Båda två har dock lämnat klubben under sommaren.

Harry Kane har samtidigt haft en svår säsongsinledning. Inte ett enda mål i klubbtröjan från den färske landslagsanfallaren vittnar om att det inte kommer gå lika självklart enkelt den här säsongen som det gjorde en längre tid under förra säsongen. Till stor del är det dock inte bara ett rent anfallsproblem, Tottenham saknar också en viktig mittfältsspelare som Christian Eriksen som var en av Kanes främsta bolleverentörer förra säsongen.

Är lösningen en flyfotad sydkorean?

Heung-Min Son värvades under transferfönstrets sista dagar från Bayer Leverkusen och i honom har Tottenham hittat en mångsidig anfallare som kan spela på flertalet positioner. Mot Sunderland startade Son som högerytter och mot Qarabag i torsdags startade Son som renodlad anfallare. Tottenham har händelsevis vunnit båda matcherna.

Framför allt hemmadebuten mot Qarabag blev succébetonad för Son som gjorde två mål på kort tid i första halvlek, när Tottenham vände 0-1 till 2-1 och sedan till slutlig vinst med 3-1. Glädjande nog så var det Harry Kane som spelade fram till det sista målet som gjordes av Erik Lamela, en annan spelare som verkligen behöver hitta fötterna om Tottenhams anfallsspel den här säsongen ska gå från dumstrut till dunderhonung.

Bakom denna tänkta trio är det framför allt en ung och ny spelare som har imponerat, inte minst då i Eriksens frånvaro – Dele Alli. Alli köptes i januari från MK Dons men lånades direkt tillbaka under våren, och var alltså i högsta grad delaktig i deras avancemang upp i The Championship. Hittills den här säsongen har han visat på ett effektivt och fantasifullt spel på Tottenhams offensiva mittfält.

Det är väldigt lätt att skylla ett lags anfallsproblem helt och hållet på dess anfallare. Vi ser det i Arsenal där Walcott och Giroud får bära stor skuld för vad som i grund och botten är en offensiv mittfältar-fetisch hos Arsene Wenger. Vi ser det i Man Utd där Wayne Rooney blir syndabock för ett alltför passivt och riskminimerande spelsystem. Vi ser det även i Tottenham där fokus riktas mot Harry Kanes bristande målproduktion när det snarare är taktik och rörelse som fallerat.

Det är ytterpositionerna som är Tottenhams grundläggande offensiva problem. Harry Kane är en spelare som vill komma nedåt i planen, men det förutsätter för att vara effektivt att yttrarna i sin tur hela tiden söker löpningar i djupled. Vi såg gång på gång senast mot Sunderland hur detta sällan om någonsin faktiskt skedde. Spelet blev tempofattigt, stannade upp, Harry Kane själv fick inga ytor alls och Sunderland kunde alltid ligga på rätt sida i sitt försvarsspel.

Det krävdes en enskild insats i djupled av den centrala mittfältaren Ryan Mason för att bryta det mönstret.

Ingen rubbar naturligtvis på Harry Kane som Tottenhams centrala anfallare, annat än som ren rotation. Men ska Tottenham få igång sin offensiv så är det just rörligheten i ytterpositionerna som måste skakas igång. Det går inte att komma ifrån att Heung-Min Son och Erik Lamela kommer vara två väldigt viktiga spelare för Tottenham i det avseendet.

För Tottenham handlar dagens match också om ett första test av hur väl laget kan hantera spel både i Europa League och i Premier League. De har ingen lätt uppgift framför sig i Crystal Palace. Tottenham har för övrigt en riktig maffig vecka framför sig, med Crystal Palace idag, sedan Arsenal i Ligacupen på onsdag och därefter Man City på hemmaplan nästa helg.

Tottenhams säsongsinledning har kanske beskrivits som svagare än vad den kanske är. Man har vunnit sina två senaste matcher. Och även om man borde ha vunnit några av matcherna så är det också värt att konstatera att Tottenham samtidigt heller inte har förlorat sedan ligapremiären. Men ska Tottenham komma stärkta ur den här kommande veckan, med Crystal Palace, Arsenal och Man City på schemat, så måste de få igång sitt anfallsspel.

De ställs på sitt första test idag mot Crystal Palace. Och det lär bli nog så svårt, med ett Crystal Palace som har blivit lovade hamburgare av Alan Pardew om de lyckas hålla nollan i en match.

Peter Hyllman

Både Arsenal och Diego Costa spelade spelet, men Costa spelade det bättre

Alla som utövat eller närmare observerat någon idrott vet att det i och under varje match också pågår ett slags spel i spelet. Det är ett spel med olika aspekter. En aspekt handlar om det psykologiska spelet mellan motståndarna, att försöka få denne ur balans. En annan aspekt handlar om hur man utnyttjar regelverkets tvetydighet och det faktum att varje domslut innehåller ett moment av tolkning och bedömning av såväl avsikt som utfall.

Det är inte alla som gillar det där spelet i spelet. Många av dem anser det omoraliskt eftersom det i någon mening går utanför regelboken. Själv anser jag spelet i spelet för det första vara ofrånkomligt, eftersom inget regelverk i världen är fritt från bedömning och eftersom alla domare måste vara människor. För det andra blir då förmågan att spela det spelet en sorts spelaregenskap som kan visa sig precis lika betydelsefull som exempelvis fysik, teknik eller taktik.

Var sak har naturligtvis sin gräns, men det är heller inte helt självklart var den gränsen går, eller att den för den sakens skull är konstant. Själv ser jag spelet i spelet som något som ger matchen extra krydda, och ännu en dimension som måste kontrolleras och behärskas. Det är heller inget som något lag på den nivå vi här diskuterar är omedvetna om på förhand, tvärtom är det något som alla lag både känner till och utnyttjar.

Diego Costa är en jävel på att spela det där spelet. I det påståendet finns en nära släktskap med att bara konstatera att Diego Costa är en jävel. Det må vara som det vill med det, man kan fördöma någons handlingar utan att för den sakens skull avfärda människan bakom dem. Sant är emellertid att han mer än kanske någon annan spelar spelet, utnyttjar regelverket och dess olika tillkortakommanden till sin fördel, och försöker reta gallfeber på sina motståndare.

Men det finns i många fall också ett hyckleri i det moralistiska raseriet mot Diego Costa. Man bortser från att även motståndarna deltar i det där spelet. Ja, Costa söker provocera och irritera genom trashtalk, genom att sätta händer i avsiktet och genom att tuppbrösta sig. Men det här är motståndarna heller inte omedvetna om. De i sin tur använder knep för att dra fördel av detta beteende hos Costa. Det filmas och överdrivs, det trashtalkas tillbaka för att få Costa ur balans och gå över gränsen, och det returneras tjuvnyp av allehanda slag.

Allt detta såg vi i dagens match mellan Chelsea och Arsenal. Självklart skulle Diego Costa kunna bli utvisad för sina tilltag mot Laurent Koscielny. Kanske borde han också ha blivit utvisad, även om vi har sett andra spelare utföra liknande dåd på planen och gå fria. Det är inte en diskussion. Men Koscielny försöker också överdriva situationen när han ramlar som ett korthus på grund av en uppbröstning. Gabriel Paulista i sin tur ger sig in i situationen med trashtalk och små tjuvnyp i syfte att provocera Costa bort från planen.

I det här läget har alltså båda lagen och de inblandade spelarna accepterat spelet i spelet och dess regler, och aktivt försökt använda dem till sin fördel. Det moralistiska raseriet blir i det avseendet mer en slags skenhelighet där man fördömer det ena men blundar för det andra. Och det är utifrån perspektivet att båda lagen och de inblandade spelarna accepterar spelet i spelet som jag ändå känner viss respekt och kanske beundran för Diego Costas förmåga till vad jag kallar för gamesmanship.

Det är just utgångsläget att Diego Costa själv bör vara så förtvivlat nära ett rött kort i det där läget, mycket tack vare Koscielnys hjälpsamma bakåtdyk med dubbel flipp, som gör det desto mer imponerande att han tvärtom lyckas vända underläge till seger. Arsenalspelarna, och framför allt Gabriel Paulista gör sitt bästa för att gräva en grop åt Diego Costa, vilket jag för övrigt också anser ingår i spelet trots att det är precis lika ”omoraliskt” och vid sidan av regelboken som Costas provokationer, men faller sedan själv däri. Det är klantigt, det är onödigt, det är på samma gång skickligt av Costa.

Arsenal och Gabriel Paulista, och till viss del Laurent Koscielny, ser spelet och deltar själva aktivt i spelet. Men de spelar helt enkelt spelet sämre än vad Chelsea och Diego Costa gör. Och där och då, och tack vare att Costa faktiskt behärskar den där inte oviktiga egenskapen, så avgörs kanske den här viktiga fotbollsmatchen till Chelseas fördel.

Man kan absolut ha uppfattningen att spelet i spelet inte hör hemma i en fotbollsmatch. Det är en uppfattning jag respekterar, även om jag inte helt och hållet delar den och därtill tror den är naiv sett till vad som går att undvika och inte. Men ska man ha den uppfattningen så ska man ha den över hela spelbrädet, inte se bara den ena sidan och blunda för den andra. Det finns en anledning till att ”I did not see that” har börjat parodiseras; det är möjligen ett pragmatiskt påstående men knappast något moraliskt påstående.

Chelsea vann den otroligt viktiga matchen. Kanske för att de gick in med inställningen just att det gäller att vinna till varje pris. De var ställda mot väggen. Arsenal å sin sida förlorade den. Att situationen med Diego Costa i slutet av första halvlek avgjorde matchen känns bortom allt tvivel. Vissa kommer mena att det var domaren som avgjorde matchen. Andra kommer mena att Diego Costa fuskade Chelsea till segern. Minst lika sant är dock att Chelsea vann matchen eftersom Diego Costa spelade spelet i spelet bättre än Arsenals spelare.

Matchens konsekvenser får vi följa i efterhand. Att Diego Costa riskerar någon slags sanktion för sitt agerande på planen beror nog till stor del på vad domaren menar sig ha sett respektive inte sett. Chelseas säsong kan ha kommit igång med segern. Arsenal måste hitta ett snabbt sätt att gräva ned sin frustration från den här matchen och omedelbart fokusera på att få igång säsongen igen.

Peter Hyllman

Tar Arsenal och Arsene Wenger chansen att avsluta Chelseas titelambitioner?

Man kan alltid diskutera hur mycket Community Shield betyder. Sant är att det är rätt trevligt att vinna matchen. Lika sant är att inget lag är särskilt intresserade av att förlora den. Det går däremot inte att förneka att vinsten i Community Shield den här säsongen betydde väldigt mycket för Arsene Wenger, som efter matchen hade en härlig glädjestuds i sina steg.

Det var första gången han besegrade José Mourinho. Om vi tänker oss tillbaka en och en halv månad i tiden så var det också en match som gav ytterligare fog åt Arsenals förhoppningar inför säsongen. Dessa förhoppningar hade byggts upp under hela vårsäsongen, och sommaren därpå, och vinsten mot vad som sågs som den tydligaste titelrivalen validerade dessa förhoppningar.

Sedan kom verkligheten ifatt, kanske snabbare än väntat. Detta på två sätt. Å ena sidan kraschlandade man tämligen omgående i ligapremiären på hemmaplan mot West Ham, samt tappade man också poäng hemma mot Liverpool. Å andra sidan visade det sig att det måhända fanns en betydligt farligare titelkonkurrent än Chelsea att bemästra.

Arsenal har ändå haft en acceptabel säsongsinledning. För Chelsea och för José Mourinho började säsongen illa med förlusten i Community Shield, och därifrån har det i själva verket bara blivit värre. Tre förluster på de fem första ligamatcherna och endast fyra poäng av 15 möjliga, förnedrade på Etihad och därtill konflikter och kontroverser både på och utanför planen.

För Chelsea är det här lite av en do or die-match. De har absolut inte råd att förlora den. Var man redan inne i en negativ spiral av dåliga resultat, svaga prestationer, internt gnissel och svåra tankar så skulle en förlust mot Arsenal göra spiralen till en turbotur ned längs avloppet. José Mourinho är en strålande manager, men hans attityd och ledarstil är sällsynt dåligt anpassade för motgång.

Tio gånger har José Mourinho och Arsene Wenger stött på varandra i Premier League. Mourinho har aldrig förlorat, Wenger har aldrig vunnit. Gemensamt för samtliga dessa möten har dock varit att Mourinho alltid har utgått från en stark position, han har befunnit sig i tabellmässigt och psykologiskt överläge.

Det vore kanske hårt att säga att han måste genomföra den här matchen i underläge, men han har aldrig haft en match med Arsenal där han befunnit sig i ett så utsatt läge som nu. Bråket med läkarteamet och Eva Carneiro har tärt på hans auktoritet, det pratas om hans tredjesäsonger, och han vädrar själv missnöje på ett sätt som går att känna igen genom åren.

En förlust mot Arsenal vore förödande för Chelsea. De ligger redan elva poäng bakom Man City och skulle därmed riskera att hamna hela 14 poäng bakom dem efter helg. En förlust mot Arsene Wenger, som han vid upprepade tillfällen genom åren har häcklat för sin brist på titlar, vore möjligen även förödande för Mourinhos egen framtid i Chelsea. Han har varit stingslig och latent kritisk innan matchen, en förlust mot Wenger kan knuffa honom över kanten.

Ett kännetecken för Chelsea och den kultur i laget som etablerades redan under Mourinhos första period i klubben var siegementaliteten, Chelsea mot världen och förmågan att börja slåss tillbaka när man står där med ryggen mot väggen. Det var en kultur så stark att den till och med överlevde Mourinhos frånvaro i sex år. Och sällan har väl Chelsea varit mer uppbackade mot väggen än vad de är nu.

När det bara är resultat som gäller så brukar det vara normalt att bara köra back to basics, slipa bort alla extravaganser och återgå till grunderna, det man vet bäst och det som varit mest framgångsrikt. Det talar för att vi kommer att få se ett väldigt lågt liggande Chelsea den här matchen. Inte bara därför, men förmodligen också för att det rent taktiskt är den uppställning som passar Arsenal och Arsene Wenger allra sämst.

Arsenals bästa chans att störa Chelsea i den här matchen går ut på att kunna anfalla med fart, och på det viset använda Theo Walcotts och Alexis Sanchez främsta egenskaper, samt försöka hitta Mesut Özil i den yta mellan mittfält och försvar som varit Chelseas akilleshäl hittills under säsongen. Men det är också detta som Chelsea och Mourinho kommer att försöka eliminera.

Dramat har dessutom något ändrat karaktär under veckan. Chelseas 4-0-seger hemma mot Maccabi Tel Aviv var förvisso en ren transportaffär. Men Arsenal går knappast in stärkta till den här matchen med en oväntad och onödig förlust mot Dinamo Zagreb i ryggen. Två raka segrar i ligan mot Newcastle och Stoke hade annars börjat bygga upp ånga i Arsenals maskinrum.

Chelsea har inte tid att börja bygga upp ånga långsamt. De måste kickstarta igång sin säsong för full fart. Och det enda sättet de kan göra det är med en vinst mot Arsenal idag.

Peter Hyllman

Claudio Ranieri är Premier Leagues mest omtyckta manager

Fem omgångar in på ligasäsongen. En omgång har spelats i Ligacupen och tillika en omgång i det europeiska cupspelet. Uppfattningar och intryck har börjat formas och formar vi dem inte själva så blir vi matade med dem från mängder av experter, analytiker och åsiktskolportörer. Vi har en hyfsad uppfattning vilka lag som haft en bra respektive dålig säsongsinledning.

Politiker och beslutsfattare har sina opinionsundersökningar. Företagsledare och affärsmän brukar förlita sig på marknadsundersökningar och mätningar av så kallad kundnöjdhet. Till och med inom offentlig förvaltning har man börjat använda sig av liknande metoder och tänkesätt för att mäta kvalitet inom exempelvis vård och utbildning.

Forza har börjat med en liknande typ av undersökningar inom fotboll, där supportrar tillfrågas om deras grad av nöjdhet med managern, ägarna eller ordföranden samt spelartruppen. Grundfrågan är egentligen väldigt enkel, det vill säga hururvida man är nöjd eller ej med det jobb som i det här fallet managern gör.

Så värst många bättre statistiska underlag lär inte finnas för att hitta vettiga siffror på supporternöjdhet. Det betyder inte att underlaget är felfritt, men det borde ge en ganska bra indikation. Den nuvarande nöjdheten med Premier Leagues managers ser hur som helst ut som följer:

Leicester – 92% (Claudio Ranieri)
West Ham – 89% (Slaven Bilic)
Bournemouth – 88% (Eddie Howe)
Southampton – 86% (Ronald Koeman)
Norwich – 85% (Alex Neil)

Det finns självklart ingen som helst anledning att vara missnöjd med Claudio Ranieri, som tvärtom gjort rejäl succé i början av säsongen. Leicester har presterat över all förväntan. Man får förmoda att övriga åtta procent antingen ville se Nigel Pearson kvar i klubben eller är besvikna att de inte fick in någon annan manager.

Att Eddie Howe och Alex Neil fortfarande är väldigt omtyckta och uppskattade är inte konstigt. De har dels inlett säsongen ganska bra, dels så hade de kunnat inleda med fem raka förluster och fortfarande ha kvar väldigt mycket cred från deras prestationer förra säsongen. Mer anmärkningsvärt är i så fall att Ronald Koeman fortfarande har så höga siffror.

Slaven Bilics siffror känns något inflaterade. Naturligtvis innebär vinsterna mot Arsenal och Liverpool, och det faktum att man vann senast mot Newcastle, att West Hams supportrar är väldigt nöjda. Men förluster mot Leicester och Bournemouth tillsammans med det onödiga uttåget ur Europa League gör att jag misstänker att den där siffran riskerar sjunka snabbt.

Everton – 82% (Roberto Martinez)
Crystal Palace – 78% (Alan Pardew)
Aston Villa – 77% (Tim Sherwood)
Watford – 77% (Quique Sanchez Flores)
Tottenham – 76% (Mauricio Pochettino)

Det hjälper att vinna mot Chelsea. Så får man nog sammanfatta Roberto Martinez höga supporterbetyg. Det var en seger som skapade maximal feelgood-atmosfär runt Goodison Park. Men supportrarna mår förmodligen också bra givet att Everton har inlett den här säsongen betydligt bättre än den förra säsongen.

Aston Villa hade en sisådär avslutning på förra säsongen och har haft en ganska svag inledning på den här säsongen. Ändå har Tim Sherwood fortfarande ganska höga betyg i supporternöjdhet, vilket känns rätt märkligt. Men det fanns en positiv känsla runt Aston Villa bland supportrarna inför säsongen, och det är inte omöjligt att de riktar sitt missnöje i annan riktning.

Swansea – 76% (Garry Monk)
Arsenal – 75% (Arsene Wenger)
Stoke – 73% (Mark Hughes)
West Brom – 72% (Tony Pulis)
Man City – 71% (Manuel Pellegrini)

Ingen är bättre än sin sista match. Det är kanske en förenklad halvsanning men den ser ut att stämma in minst sagt väl på Garry Monk. Man måste föreställa sig att om Swansea hade vunnit mot Watford så hade Monk haft betydligt högre betyg. Att en av fyra skulle vara missnöjda med Monks arbete i Swansea känns osannolikt.

På motsvarande sätt måste man anta att Manuel Pellegrini hade haft ett högre betyg om Man City vunnit mot Juventus. Fem raka segrar i Premier League är i alla fall inget som går att vara missnöjd med. Men i Pellegrinis siffra får man förmodligen också räkna in att det finns ett slags institutionaliserat missnöje med Pellegrini.

Det verkar dock inte stämma med Mark Hughes som hittills inte vunnit en enda ligamatch med Stoke. Men där finns fortfarande ett grundmurat positivt omdöme som naturligtvis hänger kvar sedan förra säsongens mycket stabila prestation. Detsamma måste man nog säga om Arsene Wenger, där ska det nog väldigt mycket till för att siffrorna ska sjunka under 70%.

Man Utd – 67% (Louis van Gaal)
Chelsea – 64% (José Mourinho)
Sunderland – 58% (Dick Advocaat)
Newcastle – 50% (Steve McClaren)
Liverpool – 42% (Brendan Rodgers)

Både Louis van Gaal och José Mourinho har under den senaste veckan gjort referenser till att de egna fansen älskar dem. Om man ser på siffrorna för hur nöjda supportrarna är med deras arbete så får man förvisso en åtminstone delvis annan bild. En tredjedel av deras respektive supportrar är missnöjda med dem, en siffra som borde oroa van Gaal mer än Mourinho.

Det har minst sagt gått tungt för både Newcastle och Sunderland i början av den här säsongen. Steve McClaren har gjort sitt bästa för att förbättra relationen mellan klubb och supportrar, men så här långt är bara hälften av dessa supportrar nöjda med hans arbete. Hans räddning kan vara att samma supportrar förmodligen är ännu mer missnöjda med ägaren.

Den som däremot ligger riktigt illa till är Brendan Rodgers. Resultaten talar inte till hans fördel och med enbart 42% av supportrarna som är nöjda med hans arbete så utgör det ingen som helst politisk risk för Liverpools klubbledning att sparka honom. Känslan runt Anfield är till stor del att supportrarna har börjat ge upp vad gäller Rodgers. Det börjar snabbt närma sig hopplöst läge.

Peter Hyllman

Inget ont som inte för något gott med sig

Tänk så snabbt det kan vända. Det var ju Chelsea som satt i skiten och Arsenal som gick in med vinden i ryggen inför helgens tuffa sammandrabbning på Stamford Bridge. En sketen Champions League-omgång senare och rollerna kan vara mer eller mindre ombytta. Chelsea tog en bekväm seger mot Maccabi Tel Aviv samtidigt som Arsenal fick en oväntad bortaförlust mot Dinamo Zagreb.

Det har så klart bara gått en omgång av gruppspelet, så att dra några slutsatser om vare sig det ena eller andra är ju tämligen förhastat. Oddsen talar fortfarande för, möjligen med Man City som undantag, att vi efter jul alltjämt har fyra engelska lag kvar i Champions League. Och då kan det naturligtvis snackas om överskattade ligor precis hur mycket som helst.

Det snackas mycket om den så kallade koefficienten. Det står ju egentligen från och med den här säsongen mellan Premier League och Serie A vilken liga som ska få ha fyra platser till Champions League. Om Serie A-lagen presterar klart bättre än de engelska lagen i Champions League eller Europa League så kommer Serie A med all säkerhet ta över Premier Leagues fjärde plats.

Det där verkar betraktas av vissa som förespeglingen av jordens undergång eller något liknande dramatiskt. Och det är klart att om det redan är svårt att kvalificera sig till Champions League med fyra platser för ett engelskt lag, så blir det väsentligt mycket mer besvärligt om antalet platser helt plötsligt reduceras med 25 procent.

Men måste det vara helt och hållet av ondo? Supportrar till någon av de engelska superklubbarna, och förmodligen klubbarna själva, tycker helt säkert inte det vore någon bra utveckling. Den inneboende risken i varje säsong skulle bli omedelbart högre. Men givet det taktiska stillestånd som har rått bland de engelska topplagen under minst fem år så är det kanske nödvändigt.

Det saknas verkligen inte pengar inom engelsk fotboll. Om något så tvärtom måste man säga. Kanske är det snarare en slags överflödets förbannelse som drabbat de engelska lagen. Mängden pengar har satt fokus på quick fixes och omedelbara resultat, istället för att jobba med intern utveckling så försöker man lösa sina problem med plånboken.

Om England bara hade tre platser till Champions League så skulle det innebära att någon av Chelsea, Man City, Arsenal och Man Utd med nödvändighet skulle missa Champions League. Styrkeförhållandet mellan klubbarna är sådant att ingen klubb skulle kunna eliminera en sådan risk i önskvärd utsträckning genom enbart ren spendering. Det skulle pressa dessa klubbar till både taktisk utveckling och kompetensutveckling i en helt ny utsträckning.

Det innebär inte nödvändigtvis att det skulle bli så värst mycket lättare för engelska klubbar i Europa. En rent praktisk nackdel som engelska klubbar har jämfört med Real Madrid, Barcelona, PSG och Bayern är att de faktiskt inte kan vara säkra på att kvalificera sig för Champions League, oavsett vad. Det blir inte mindre fallet med bara tre platser. Men kvalitetsnivån skulle förmodligen ändå öka.

Om Premier League till sist skulle tappa sin fjärde Champions League-plats så skulle det helt säkert vara ett slag mot den egna stoltheten och möjligen i någon utsträckning ligans prestige. Men man ska inte vara lika säker på att det på längre sikt skulle vara något negativt för Premier League.

Europa League spelar så klart viss roll för det här med koefficienten också. Och där har ju Premier League två klubbar med i gruppspelet. Tottenham spelar mot Qarabag från Azerbadzjan hemma på White Hart Lane, samtidigt som Liverpool beger sig till vinets förlovade paradis, i vad som troligtvis är den här gruppens tuffaste match, borta mot Bordeaux.

Christian Benteke, Martin Skrtel, Dejan Lovren, James Milner, Lucas Leiva och Nathaniel Clyne – samtliga sex av dessa spelare följer inte ens med truppen på den resan. Detta i en ganska tydlig demonstration av hur Liverpool prioriterar den här matchen jämfört med helgens ligamatch mot Norwich. Två raka förluster, mot West Ham och mot Man Utd, har inte gett Rodgers något utrymme att ödsla energi på Europa League.

Liverpool kan och kanske till och med bör vinna kvällens match ändå, men Brendan Rodgers spelartrupp talar mycket tydligt för att det är först från och med en högst eventuell kvartsfinal som Liverpool kommer att börja bry sig om Europa League på allvar.

Brendan Rodgers vet rimligtvis att hans jobb inte är helt säkert. Inledningen på säsongen har varit håglös och man har egentligen bara producerat en bra halvlek av tio möjliga i ligan. Endast 49 procent av Liverpools supportrar, av de som svarat naturligtvis, säger sig vara nöjd med sin manager, vilket är klart lägst andel för samtliga managers i Premier League.

Politiskt vore det alltså inget problem för Liverpools klubbledning om de beslutade sig för att ersätta Brendan Rodgers. Det var heller inte någon helt snäll passning han fick under veckan av Steven Gerrard som i en intervju om sin nya självbiografi fick frågan vem han tyckte skulle ta över England efter EM och Roy Hodgson och svarade Brendan Rodgers.

”Hodgson for England” sjöngs ju på Anfield mot slutet av dennes olycksaliga period i Liverpool. Det är väl inte helt säkert att Gerrard faktiskt anspelade på just detta, men det är kanske bara en tidsfråga innan det börjar sjungas ”Rodgers for England”. I bakvattnet lurar kanske Jürgen Klopp och Carlo Ancelotti som möjliga ersättare.

Eller varför inte Steven Gerrard själv?

Peter Hyllman

Kan Chelsea använda Champions League som räddningsplanka för ligaspelet?

En för sent påbörjad försäsong. Inte en enda vunnen match på försäsongen och för mycket resande för tätt inpå säsongsinledningen. En märklig passivitet på transfermarknaden under sommaren. Förlust i Community Shield mot Arsenal och mot Arsene Wenger. Tre förluster på de fem första matcherna. Flest insläppta mål av alla lag i ligan. Uppslitande bråk med det egna läkarteamet. Underpresterande spelare. Öppen kritik av spelare och personal. Irritation inom spelartruppen gentemot varandra. Förbud mot jargong, så kallad banter, inom spelartruppen, ett säkert tecken på en negativ stämning.

Tvättlistan kan göras lång. Om Chelsea och José Mourinho under sommaren drömde mardrömmar om den värsta tänkbara säsongsinledning de alls kunde tänka sig, så hade det förmodligen ändå inte kommit riktigt i närheten av vad som visade sig bli den kallsvettiga verkligheten. Elva poäng efter täten i Premier League redan, inga regerande mästare har startat sämre sedan Blackburn Rovers 1995-96, och de allra flesta har redan tagit chansen att skriva av Chelsea från titelstriden.

Sjukt nog, och det blir ju knappast mindre sjukt av de engelska lagens svaga insatser i Champions League på senare år i allmänhet eller de båda Manchesterlagens förluster igår kväll i synnerhet, så kan kanske Champions League bli något av en räddningsplanka för Chelsea.

Det känns som om Chelsea skulle må bra av ett andningshål från den hektiska ligapressen, och Champions League kan bli ett sådant andningshål för dem. Inte minst viktigt så klart givet att Chelsea på lördag har en för dem helt livsviktig hemmamatch mot Arsenal. Chelsea har, nästan som vanligt, fått en väldigt enkel lottning i gruppspelet och kvällens motståndare Maccabi Tel Aviv får inte precis knäskålarna att börja dallra av skräck.

Kommer man in i en jobbig period som Chelsea nu har hamnat i så letar man efter möjligheter att bryta perioden. Detta gör man genom att vinna matcher och på så vis återfå självförtroende och trygghet i det egna spelet, och med det så erbjuder Champions League en speciell möjlighet. Det kan visa sig vara en väsentlig skillnad att gå in till matchen mot Arsenal med en vinst i veckan i ryggen jämfört med att gå in i den efter att senast ha förlorat en bortamatch mot Everton.

Det pratas allmänt om bänkningar av spelare i Chelsea inför kvällens match mot Maccabi Tel Aviv. Det låter som en något vidlyftig tolkning i linje med uppfattningen att vissa spelare inte har presterat i säsongsinledningen. Man kan tycka att det är en praktisk tillfällighet att kunna göra ”bänkningar” just mot Maccabi Tel Aviv på hemmaplan, vilket inte riktigt känns som skarpt läge. Att det också är en möjlighet att vila vissa spelare inför lördagen är på sitt sätt även det uppenbart.

Det pratas ju från och till om José Mourinhos så kallade tredje säsongs-syndrom, att resultaten då dalar och att hans avgång eller avsked därmed skulle vara nära förestående. Det kan ju ligga allt och inget i det, men det kan för den som är intresserad av paralleller vara värt att konstatera att det var efter ett poängtapp i en på förhand enkel Champions League-match mot Rosenborg på Stamford Bridge under tidig höst 2007 som José Mourinho tog sitt första avsked till Chelsea.

Men blixten kan väl knappast slå ner två gånger på samma ställe.

:::

Horribel skada på Luke Shaw igår kväll. Dubbelt benbrott meddelades igår kväll och vi får veta först efter operationen under dagen hur lång frånvaro det faktiskt blir fråga om. Men att säsongen är över för Shaw verkar mer eller mindre givet.

:::

Två förluster för de engelska lagen igår kväll således. Vilket omedelbart fick olyckskorparna att börja kraxa. Mest underhållande var nog de som omedelbart luftade teorin att lagens förluster berodde på att engelska spelare var alldeles för svaga, trots att de båda lagen knappast har några engelska spelare i sig. Liksom teorin att detta på något sätt skulle automatiskt åtgärdas av att kvotera in fler brittiska spelare i de engelska lagen.

Det är inte resurser som är de engelska lagens problem. Det är heller inte spelarkvaliteten som något problem för engelska lagen. Men engelska lag har hamnat på den taktiska efterkälken och saknar den taktiska disciplin och precision både defensivt och offensivt som man hittar hos de bättre kontinentala lagen.

Det beror delvis på helt olika krav mellan engelsk ligafotboll och europeisk cupfotboll. Det beror framför allt på att där kontinentala klubbar har jobbat både envetet och medvetet med taktisk utveckling så har engelska spelare istället haft en benägenhet att hellre slänga pengar på nya spelare och hoppas att det taktiska löser sig av sig självt.

Kompetensen måste hinna ifatt kapitalet. Det positiva är att det bara är en fråga om tid.

Peter Hyllman

Guldläge för Man City att köra över den gamla damen

Man City möter fullfjädrat italienskt motstånd i gruppspelet i Champions League. Då har det av tradition och ohejdad vana blivit så att jag försöker göra en eller annan metafor som syftar till att framställa Man City som de tydliga förhandsfavoriterna och till att provocera så många svenska Serie A-fans som möjligt på så kort tid som möjligt.

Det borde rimligtvis vara svårt att göra den här gången. Man City möter Juventus på hemmaplan. Och utgångspunkten är förmodligen bekant för de flesta. Nämligen att Man City förra säsongen sin vana snart trogen hade det struligt redan i gruppspelet för att sedan bli eliminerade av Barcelona i åttondelsfinalen. Samtidigt som Juventus gjorde succé, tog sig ända till final och på vägen besegrade Real Madrid.

Men nej. Även den här gången framstår Man City som de på förhand klara favoriterna. Och även den här gången är det den italienska motståndaren, den här gången Juventus, som på förhand ser lika sårbara ut som valfri karaktär spelad av Giulietta Masina i en Fellini-film, en Gelsomina som har att tampas med Anthony Quinns Zampanò i Man City-tappning.

Var Juventus framgångar i Champions League förra säsongen en permanent upprättelse för Serie A? Eller var det en tillfällig blixt från en i övrigt klar himmel? Lite grann både och förmodligen. Serie A brottas fortfarande med sina institutionella svagheter. Samtidigt blir även Serie A kontinuerligt bättre och bakom Juventus lagbygge förra säsongen låg flera års arbete och konsekventa investeringar.

Flertalet av Juventus viktigaste spelare från förra säsongen har dock lämnat klubben, och Juventus har samtidigt inlett den här säsongen på ungefär samma sätt som Chelsea. På tre ligamatcher, varav två på hemmaplan, har Juventus bara mäktat med en enda poäng. Förlusten borta mot Roma var en tidig smäll mot en tänkt titelkonkurrent. Man City å sin sida har gått som tåget med fem raka vinster i Premier League.

Champions League är å andra sidan en på sitt sätt speciell turnering, som ställer andra krav än Premier League. Man City har generellt haft svårt att svara upp mot dessa krav och inte minst på hemmaplan. Av totalt 14 matcher på hemmaplan har Man City bara vunnit fem av sina Champions League-matcher under de senaste fyra säsongerna, och av dessa fem matcher var en betydelselös och i två av matcherna krävdes mål i slutminuterna.

Att kunna dominera på hemmaplan är ett måste för en klubb som vill etablera sig inom den europeiska toppfotbollen. Det gäller inte minst för Man City som återigen har hamnat i en tuff grupp. Vid två tidigare tillfällen har Man City bara klarat av oavgjort på hemmaplan i en tidig gruppspelsmatch mot italienskt motstånd, en gång mot Napoli och förra säsongen mot Roma, och därmed försatt sig själva i rejäla problem.

En vinst mot Juventus är dock om inte ett måste så i alla fall något väldigt viktig. Man City befinner sig i riktigt tuff grupp, utöver Juventus tillsammans med Sevilla och Borussia Mönchengladbach. Det är inte en grupp i vilken man vill inleda med ett poängtapp på hemmaplan, än mindre en förlust, och behöva reda ut situationen på fem matcher till största delen på bortaplan. En vinst och tre poäng i första matchen vore en stark plattform.

Men den rätta atmosfären har haft svårt att infinna sig på Etihad under europeiska cupkvällar. Stämningen på läktarna likaväl som spelet på planen har varit tämligen platt, och det är svårt att säga vad som är hönan och vad som är ägget i det fallet, men sant är förmodligen att båda sakerna samspelar på ett negativt sätt.

Det pratas ofta om Champions League och europeiskt cupspel som en svårighet att hantera i relation till ligaspelet, något som tar energi. Vad det emellertid också kan vara är en typ av matcher som istället ger laget energi, där en vinst och elektrisk atmosfär på arenan mitt i veckan kan sitta kvar i benen ända fram till helgen. Övriga toppklubbar i England har kunnat känna av detta, men för Man City har det generellt sett snarare blivit tvärtom – att platta insatser i Champions League har dränerat lagets självförtroende i ligaspelet.

Men för Man City handlar det naturligtvis också om Champions League i sig. Att lyckas i Europa på riktigt är den vattengrav de helt enkelt måste ta sig över för att verkligen kunna hävda sin status inte bara som engelsk utan också som europeisk toppklubb. Det håller inte längre att ursäkta sig med att det är okej att förlora mot Barcelona; det behöver naturligtvis inte vara någon skam med det, men det måste siktas högre.

Gianluigi Buffon, Juventus legendariske målvakt, har varit ganska tydlig innan kvällens match med att han inte ser Man City som någon europeisk storklubb ännu. För att bli det, menar Buffon, så måste man först vinna Champions League. Juventus var fortfarande Juventus, även när man låg i Serie B, just för att de uppnått denna status. På samma sätt är Real Madrid alltid Real Madrid, och Man Utd är alltid Man Utd. Menar Buffon.

Nu har det alltid varit Man Citys ambition att bryta upp denna europeiska fotbollsaristokrati, eller åtminstone bli en del utav den. Men som Buffon så tydligt är inne på så räcker det inte att prata om det, handling och resultat talar högre och tydligare än några ord. Prestera först och snacka sen! En ganska bra devis. Det har varit mycket prat med Man City i Champions League hittills, den här säsongen måste man prestera!

En vinst mot Juventus ikväll hemma på Etihad skulle säga att vi har mer att förvänta oss av Man City i Champions League den här säsongen än de vanliga fromma löften som hittills aldrig infriats. Det skulle också säga oss att Champions League kan bli en positiv energi för Man City den här säsongen. Och visst är det en match Man City ska vinna.

En gammal dam står i vägen. Bara att köra över henne.

Peter Hyllman

Now that it’s raining more than ever, know that we’ll still have each other, you can stand under my umbrella!

Har Steve McClaren inlett den här säsongen bra med Newcastle? Facit hittills är två förluster och två oavgjorda, samtidigt som motståndet hittills har inkluderat både Man Utd och Arsenal. Newcastle har sett intressant ut under inledningen av säsongen, och spelet ser definitivt bättre ut än förra säsongen, ändå är man fortfarande ett av nu bara tre lag som hittills inte vunnit någon match i Premier League den här säsongen.

Har Slaven Bilic inlett den här säsongen bra med West Ham? Det har verkligen varit fråga om höga berg och djupa dalar med två väldigt imponerande segrar borta mot Arsenal och Liverpool, samtidigt som man har förlorat hemma mot Leicester och Bournemouth. Slaven Bilic anställdes till West Ham för att införa en bättre och mer offensiv fotboll men hittills har West Ham snarare trivts bäst med att kunna ligga lågt och kontra snabbt.

West Ham möter alltså Newcastle ikväll på Boleyn Ground. Eller Upton Park som jag mycket hellre vill kalla den klassiska arenan. För Newcastle handlar det alltså om att ta den första segern för säsongen. För West Ham å andra sidan handlar det om att ta första segern på hemmaplan.

Det finns naturligtvis en historik mellan Steve McClaren och Slaven Bilic, det är ju inte första gången de stöter på varandra. Det var ju Bilic som med sitt Kroatien såg till att göra slut på McClarens förbundskaptensskap för England, genom att vinna med 3-2 på Wembley och eliminera England från EM 2008, och i samma veva skicka iväg McClaren i nationell exil och en jobbmässig passningsskugga som höll i sig i ett halvt årtionde.

Euro2008 Qualifier - England v Croatia...LONDON - NOVEMBER 21:  Steve McClaren manager of England looks on from under his umbrella prior to the Euro 2008 Group E qualifying match between England and Croatia at Wembley Stadium on November 21, 2007 in London, England.  (Photo by Alex Livesey/Getty Images)

The Wally with the Brolly. Man kan bara förmoda att om det råkar ösregna ikväll så finns det inte en snöflingas chans i helvetet att McClaren kommer att stå där häckandes under ett paraply. Å andra sidan kanske han håller sig i torrt skick på sin plats på läktaren. Han har ju tagit det för vana att växla mellan läktaren och bänken, men det är kanske å andra sidan lättare att göra på hemmaplan.

Det är i mina ögon en match mellan två vansinnigt svårförutsägbara lag. Båda lagen kan om säsongen går bra faktiskt sluta på tabellens övre halva, samtidigt som båda lagen mycket väl om säsongen istället går illa kan finna sig indragna i en nedflyttningsstrid när vårsolen börjar titta fram. Det är en match mellan två klubbar med liknande ambitioner, och som båda förändrat under sommaren och förstärkt med duktiga spelare.

I båda fallen känns det dock som om det är först framåt julfotbollen som vi kommer ha någon riktigt bra uppfattning om i vilken ände av tabellen det faktiskt kommer sluta.

Förra gången Steve McClaren förlorade mot Slaven Bilic så fick han sparken samt utstå nationell skam. Med McClarens egna ord så var det något som nästan ”dödade” honom. En förlust ikväll och McClaren riskerar inte sparken, men han riskerar möjligen att de första yttringarna av missnöje från ägare och supportrar börjar höras i Newcastle. Passionen är hög i Newcastle och det finns förväntningar sedan klubben spenderat drygt £50m under sommaren.

Intressant också att se om Andy Carroll ikväll gör comeback för West Ham efter långvarig skada, mot just sin moderklubb i vilken han slog igenom inom engelsk fotboll.

Peter Hyllman

HÖRNAN #5: Mardrömsläge för Chelsea, drömvändning av Leicester

IMG_0252

Bubblare:
Heurelho Gomes, Watford
Micah Richards, Aston Villa
Virgil van Dijk, Southampton
Ryan Mason, Tottenham
Samir Nasri, Man City
Jeremain Lens, Sunderland
Theo Walcott, Arsenal

:::

OMGÅNGENS VINNARE

Everton. Det måste vara rätt underbara dagar för Evertons supportrar de senaste veckorna. Först håller klubben fast vid John Stones och i ligamatchen därefter så knäcker man Chelsea på hemmaplan. Undantaget sista kvarten av första halvlek var Everton det tydligaste och det bästa laget på Goodison Park och man visar tydligt att den här säsongen vill man återigen vara med och leka i toppen av tabellen.

Man Utd. Det diskuterades under lördagen huruvida ett möte mellan Man Utd och Liverpool fortfarande är ett stormöte, vilket rimligtvis beror på vad man menar med begreppet. En match mot Liverpool är emellertid alltid en av säsongens absolut viktigaste matcher för Man Utd, och det här var en match som Man Utd verkligen behövde vinna. Och får inte Man Utd en boost av andra halvlek så får de den aldrig.

Man City. Man måste kunna vinna matcher på flera olika sätt om man har som ambition att vinna Premier League. Att Man City kan köra över sitt motstånd har vi redan sett den här säsongen. Men här visade Man City att man kan vinna även grötiga matcher, utan flera av sina viktigaste spelare med i laget, och avgöra sent. Att ha den vetskapen med sig i ryggen kommer vara mycket värt under säsongen.

OMGÅNGENS CLIFF BARNES

Chelsea. Det börjar likna någon slags kris för Chelsea. Tre förluster på de fem första matcherna har redan nu öppnat upp ett svårinhämtat avstånd upp till Man City på första plats. Laget som byggde förra säsongens titelvinst på ett omutligt försvarsspel har efter fem omgångar släppt in flest mål av alla lag i ligan. Offensivt ser det trögt och orörligt ut med spelare som ser trötta och fantasilösa ut. Problemen på planen kompletteras med konflikter bredvid planen och stämningen i klubben och i laget verkar allmänt negativ. Chelsea har tvärsnabbt fått byta fokus från titelstrid till att alls blanda sig i Champions League-fajten.

:::

TRE PUNKTER

Boys To Mancs. Det var en omgång då det var helt okej att vara tonåring och spela för ett av lagen från Manchester. Kelechi Iheanacho hann inte med att göra mycket under sitt inhopp för Man City mot Crystal Palace men han hann med vad som till sist var det enda viktiga, matchens enda och avgörande mål. I den röda delen av Manchester hoppade världens dyraste tonåring in i 65:e minuten och tog 20 minuter på sig att sätta spiken i kistan på bästa möjliga sätt mot precis rätt motståndare.

Rodgers That. Han framstod nästan lite härjad, Brendan Rodgers, efter matchen mot Man Utd. Det blir lite märkligt att höra honom, nästan som en sorts metaparodi på paroditwitterkontot med hans namn, prata om att spelarna visade bra karaktär när lagets insats som helhet snarare framstod som mer eller mindre karaktärslös i minst en timme av matchen. Matchanalysen i efterhand hade kunnat vara mer fokuserad på egna tillkortakommanden mer än ovidkommande synpunkter på enskilda domslut. Rodgers är pressad och han har förmodligen inte råd med många fler insatser som i de två senaste matcherna.

Fox Sake. Engelsk fotboll när den är som absolut bäst. Det var vad vi fick se ikväll på King Power Stadium när Leicester vände ett till synes hopplöst 0-2-underläge till vinst 3-2 under andra halvlek. Och vilken halvlek. Det är så fascinerande hur den maxitalienske Claudio Ranieri är så inkopplad på den typiskt engelska fotbollsmentaliteten. Det var plattan i mattan och full fart framåt med en perfekt symbios mellan spelare och publik. Det skapas en atmosfär och en energi som får en vändning att kännas oundviklig.

:::

FÖR ÖVRIGT

Press är att vara en flykting, menade José Mourinho efter matchen mot Everton. Press kan naturligtvis också vara att ta till tillkämpade jämförelser för att byta samtalsämne.

Det kan inte vara roligt att spela fotboll för Tony Pulis.

Louis van Gaal: ”For me, Liverpool is a fantastic club. Because I have won every game against Liverpool.” Måhända skämtsamt, men ganska osnyggt och I alla fall onödigt.

Utan målkamerateknologin hade kanske Leicester aldrig fått sin reducering och vändningen hade aldrig hänt. Det finns alltid de som är mot ny teknik med argument som att det innebär strul och tar tid. Jag tror ingen i efterhand skulle hävda att detta blev fallet med målkamerateknologin, eller att det hade varit bättre utan den.

Peter Hyllman

När katten spelar på lördagen så dansar råttorna på söndagsbordet

Söndagen bjuder på två matcher. Först ut är Sunderland vs Tottenham och därefter avslutas dagen med Leicester vs Aston Villa. Det lär knappast vara någon matchmeny som Sky är helt nöjda med, de hade rimligtvis gärna hellre sett någon av gårdagens tungviktsmöten spelas på söndagen, för att maximera tittarsiffrorna.

Men de fyra Champions League-deltagande engelska lagen kommer ju inte att spela på söndagar inför en Champions League-omgång den här säsongen, och självklart då ej heller på måndagar. Det är en ny bestämmelse för den här säsongen naturligtvis genomförd för åtminstone i någon utsträckning hjälpa de engelska lagen i Champions League.

Genomgående känns det som ett klokt beslut. Det kommer att vara till hjälp för de engelska lagen i Champions League. Samtidigt så öppnar det faktiskt upp ett antal söndagar under säsongen då strålkastarljuset istället mer tydligt kan riktas mot övriga lag i ligan. Det är helt enkelt ett beslut som de flesta för att inte säga alla klubbar tjänar på.

Och som även ligan som helhet tjänar på i längden. Och självklart är detta något som kommer att kunna utnyttjas ännu mer från och med nästa säsong när även fredagarna kommer att användas för ligamatcher.

:::

Hittills den här säsongen är det fyra klubbar som ännu inte vunnit någon match, och två av dessa möts på Stadium of Light. Sunderland och Tottenham möts, och det vore väl kanske typiskt på sitt sätt då om den här matchen slutar oavgjort.

Sunderlands främsta problem är försvarsspelet där man hittills släppt in tio mål i ligan, och hela 13 mål på sina totalt fem matcher den här säsongen. För Tottenham handlar det istället om anfallsspelet, där laget bara lyckats med att göra tre mål på sina fyra första matcher, och Harry Kane har hittills inte gjort något mål alls.

Idag kan han däremot få lite bättre understöd än förut i och med att Heung-Min Son förväntas göra debut. Det här bör hur som helst vara en match där Tottenham inte borde kunna undvika att göra mål.

:::

Vinner Leicester mot Aston Villa så passerar man bland andra Arsenal och Man Utd och går upp på andra plats i tabellen.

Den ganska bisarra idén hade varit svår att föreställa sig inför säsongen men Claudio Ranieri har onekligen fått något av en drömstart med Leicester, som ännu efter fyra omgångar av Premier League faktiskt är obesegrade.

Aston Villa å sin sida vann i ligapremiären men har därefter bara tagit en ytterligare poäng på de tre därpå följande matcherna. Båda lagen kommer rimligtvis brottas i tabellens nedre regioner vad säsongen lider så det är inte någon helt obetydlig match mellan dem ikväll.

:::

Inget lag har någonsin vunnit ligan med en så svag säsongsinledning som Chelsea har svarat för. Förlusten mot Everton betyder att de har förlorat tre av sina fem första matcher, och står kvar på fyra poäng av 15 möjliga.

Den värsta statistiken är rimligtvis kolumnen för insläppta mål. Från att ha släppt in lägst antal mål av alla förra säsongen så har de nu på dessa fem matcher släppt in flest av alla. Jämförelsevis tog det 32 matcher under säsongen 2004-05 innan Chelsea släppte in lika många mål.

Och nästa helg ställs man mot Arsenal. Onekligen en match som på förhand har alla förutsättningar att bli riktigt spännande.

José Mourinho ihärdar med att Chelsea inte får de resultat som deras spel förtjänar och pekar på att man har otur mot Everton. Mer besvärande för Chelsea är snarare att matchens resultat tvärtom inte var det minsta konstigt sett till hur spelet och matchbilden faktiskt såg ut.

Problemet är inte bara defensiven, utan lika mycket att anfallsspelet ser ut att vara befriat från fart, idéer och kreativitet. Det är för många spelare som gömmer sig och håller sig osynliga.

Å andra sidan så tar inte heller José Mourinho täten. Han såg och lät avslagen ut redan inför matchen. Under matchen sitter han mest och surar på bänken även när Chelsea gör ett väldigt viktigt reduceringsmål. Och efter matchen pratas det om otur.

Mot Arsenal måste Chelsea spela för stoltheten.

:::

Kelechi Iheanacho, 18 år. När Man City till och med vinner sådana där matcher, på ett sådant där sätt, och när till och med tonåringar går in och gör de avgörande målen, då börjar man ana att det helt enkelt kommer bli väldigt svårt att stoppa Man City den här säsongen.

:::

Råttskit var den kanske bästa beskrivningen av första halvleken mellan Man Utd och Liverpool. Men sedan tog det onekligen fart i andra halvlek och med några riktigt snygga mål.

Det lär knappast vara någon större tröst för Liverpool men Christian Bentekes cykelspark får nog anses vara det snyggaste av dem. Även om Ander Herrera får ta och äta sin gröt och skaffa sig lite hår på påsen.

Okej debut av Anthony Martial får man väl säga.

Man ska inte överdriva betydelsen så klart, men han lär ha hjälpt sig själv väldigt mycket med det där målet.

Det var alltid givet att det var transfersumman snarare än spelaren som skulle värderas i media och bland supportrar, och en sådan värdering kan aldrig bli till spelarens fördel. Men nu kommer värderingen istället snarare utgå från målet och den lyckade debuten.

Det är viktigt med första intryck. Åtminstone när man har ögonen på sig.

Peter Hyllman

Man Utd kan inte vinna ligan med Louis van Gaal som manager!

För ganska precis tre veckor sedan formulerade jag för första gången mina tankar i samlad form om problemet med den av Louis van Gaal anförda systemfotbollen i Man Utd och dess avsaknad med och kontrast mot vad jag valde att kalla för magi. Paul Hayward, Rio Ferdinand, Jonathan Wilson, Daniel Taylor är bara några bland det flertal andra experter som sedan dess har instämt med i grund och botten samma resonemang. Senast i raden att göra kören sällskap är Gary Neville.

http://www.telegraph.co.uk/sport/football/teams/manchester-united/11858686/Louis-van-Gaal-deserves-support-but-the-warning-signs-are-starting-to-flash-at-Manchester-United.html

Systemfotbollens fundamentala brist är att den till varje pris syftar till att minimera risk på fotbollsplanen. Priset är emellertid en begränsning av varje enskild spelares frihet och kreativitet, och i förlängningen av lagets kollektiva kraft. Har man den individuella skicklighet i laget som Man Utd trots allt besitter så är detta i högsta grad kontraproduktivt. Ett bra system frigör och förhöjer individerna i ett lag, det förminskar dem inte.

Louis van Gaal försöker, utifrån sina erfarenheter i framför allt Holland och Tyskland, kontrollera matchbilden i varje given match. Men i England och i Premier League så har det historiskt sett aldrig räckt att enbart kunna kontrollera en matchbild, ett potentiellt engelskt mästarlag måste aktivt kunna dominera matchbilden, och det måste sett till ligans styrka göras i match efter match. Men för att dominera en matchbild så måste man vara beredd att ta risker och våga släppa något på kontrollen.

Det duger inte längre till att skylla på spelartruppen. För det första har Louis van Gaal haft över ett år på sig att implementera sina idéer och han har fått spendera flera hundra miljoner pund för att få in sina spelare. För det andra ska ingen inbilla mig att en anfallsbesättning innehållandes bland andra Wayne Rooney, Memphis Depay, Juan Mata, Ashley Young, Javier Hernandez, Adnan Januzaj och Marouane Fellaini inte hade presterat en väsentligt bättre offensiv fotboll med Alex Ferguson som manager.

Den väsentliga skillnaden återfinns inte i spelartruppen. Den väsentliga skillnaden återfinns i systemfotbollen, och dess grundläggande prioritering av kontroll före kreativitet.

Med detta sagt så måste man ändå erinra sig att Man Utd befinner sig i en post-Fergusonsk tidsperiod. Att tro att en övergång efter Alex Fergusons avgång skulle bli smärtfri vore naivt över gränsen till dumhet. Det kommer ta tre år, sa jag när Ferguson meddelade sin avgång, innan Man Utd återigen kommer kunna konkurrera om ligatiteln på allvar. Med David Moyes kastades ett av dessa år bort, inte helt enligt hans förskyllan. Frågan är om van Gaal, nu i praktiken inne på år två, faktiskt för Man Utd närmare denna av mig formulerade mållinje, eller om hjulen står och spinner i gruset.

”Man Utd kan inte vinna ligan den här säsongen, men nästa säsong!” Ungefär så uttryckte sig Louis van Gaal själv för någon dag sedan. Om ett sådant uttalande kan man tycka både det ena och det andra men jag är benägen att i alla fall ge honom hälften rätt, man kan inte vinna ligan den här säsongen. Men problemen med systemfotbollen kommer att bestå under van Gaal och den större frågan är om Man Utd alls kan vinna ligan med van Gaal som manager. Personligen har jag börjat inse att det förmodligen inte är möjligt.

Märkligare är kanske att jag också har börjat förlika mig med den tanken. Och till viss del verkar inte heller van Gaal själv främmande för den. Hans sätt att uttrycka sig den senaste veckan antyder att han ser sig själv som en sorts övergångsfigur, den som lägger grunden för den som därefter har att bygga vidare. Han har exempelvis redan börjat att konkret prata om sin efterträdare och det gör inte en manager som inte ser slutet närma sig. Och i en sådan kapacitet kan jag acceptera van Gaals metoder.

Problemet är så klart vad som händer därnäst. På gott och ont måste Man Utd förmodligen slutföra det projekt man nu har gett sig in på med Louis van Gaal, att ge honom sparken nu skulle riva upp det arbete som redan gjorts och slänga in klubben i ännu en uppslitande förnyelse utan styrning eller tydliga riktmärken. Och det råder även en påträngande fara att i en jakt på ännu ett stort managernamn att efterträda honom så kommer det in en ny gestalt mer intresserad av att införa sina idéer, och så får man börja om från början igen.

Men om ett år eller två år, när van Gaals projekt har nått sin ändstation, vad gör man då? Min slutsats, och den är ny för mig, är att Man Utd då helt enkelt måste ta chansen på Ryan Giggs. Det är det enda sättet att undvika den onda cirkel av ständigt nya managernamn som annars lurar runt hörnet. Det är också det enda sättet att faktiskt på samma gång kunna utgå från den grund av trygghet och kontroll som van Gaals system installerat och bygga vidare med ett större risktagande, större frihet, fart och kreativitet.

Det är inte helt rationellt, och det är alls inte omöjligt att det är supportern i mig som i alla fall till viss del talar. Ryan Giggs är naturligtvis oprövad som manager. Jag har själv varit tveksam på gränsen till avfärdande när hans namn tidigare har nämnts i detta sammanhang. Men förutsättningar förändras. Giggs har på nära håll och under många år följt Alex Fergusons managergärning, han har i sitt DNA en klubbkultur präglad just runt risktagande, frihet och kreativitet. Han har i ett sådant läge också arbetat tre år vid sidan av Louis van Gaal, och fått gå lärling för jobbet.

Det är utan tvekan en Hail Mary. Det är en chansning på att Ryan Giggs faktiskt kan bli för Man Utd vad Pep Guardiola visade sig vara för Barcelona, att blixten i det avseendet kan slå ned två gånger. Men min slutsats är alltmer att det är en chansning som Man Utd måste ta. Och predikar man värdet i risktagande på fotbollsplanen i Premier League, så ska man heller inte underskatta värdet i risktagande vid sidan av fotbollsplanen.

You can’t win anything with Louis van Gaal as manager!

:::

Augusti horribilis för Chelsea och efter denna så beger man sig alltså i dagens tidiga match till Goodison Park för ett tufft bortamöte med Everton, ett möte som naturligtvis heller inte blir det minsta mindre intressant givet såväl ordstrider som prestige som uppstått till följd av Chelseas misslyckade försök att värva John Stones.

:::

Både Man Utd och Liverpool går in i kvällens tunga prestigemöte på Old Trafford rejält stukade efter svidande förluster precis innan landslagsuppehållet. En vinst vore som balsam för själen och en förlust som att strö salt i såren, den logiken gäller för båda. Allt att vinna men också allt att förlora. Precis som det skall vara med andra ord, när Man Utd och Liverpool drabbar samman.

Peter Hyllman

Kärlek vid andra ögonkastet eller ett års konvenansäktenskap?

I vems intresse? Det är den grundläggande frågan som maktmänniskor och politiska analytiker har lärt sig att utgå från så långt tillbaka i tiden som allra minst de gamla grekerna. Samma fråga uttryckt på ett något annorlunda sätt vore ”vem vinner på detta?”, och med den frågan får man en naturlig ingång till sådant som sker inom fotbollen.

David De Gea skrev under dagen på ett nytt kontrakt med Man Utd, och därmed sattes väl den allra sista punkten i vad som har varit den här sommarens mest utdragna men också mest bisarra transfersaga. I alla fall för den här säsongen. Och den naturliga utgångspunkten är då att fråga sig vem som vinner på detta.

Vad vinner Man Utd?

Man Utd vinner självklart att man allra minst under ännu en säsong får behålla en av världens bästa målvakter. Man vinner också möjligheten att faktiskt få behålla honom längre än så, beroende på vad som egentligen är David De Geas preferenser om något eller några år.

Men den ekonomiska uppsidan är även den uppenbar. Man Utd löper inte längre någon risk att David De Gea kan lämna klubben gratis efter den här säsongen, utan ska han säljas så blir det för en duktig summa pengar. Finns det en klausul så är den summan pengar given på förhand, finns den inte så har man ett utmärkt förhandlingsläge.

Vad vinner David De Gea?

De Gea får naturligtvis ett betydligt bättre kontrakt. I korthet handlar det inte minst om en väsentlig löneökning, från den oerhört magra lönen om £40,000 i veckan till något som anses ligga närmare £200,000. En löneförhöjning med 400% med andra ord.

Inte heller oviktigt är att De Gea därmed har löst kontraktssituationen med Man Utd och därmed kan se fram emot att vara klubbens första målvakt under säsongen. Givet att det är ett EM att se fram emot under sommaren så var det viktigt med speltid.

Det finns heller inget som säger att De Gea har skrivit bort möjligheten att gå till Real Madrid nästa sommar, även om han nu har skrivit på ett nytt kontrakt med Man Utd. Det kan självklart finnas en klausul eller en överenskommelse, om detta vet vi intet. Men med kontraktet har De Gea både säkerhet och ett bättre förhandlingsläge.

Vad vinner Real Madrid?

Det är svårt att se vad Real Madrid i själva verket hade att vinna på den här utvecklingen. Om David De Gea skrev på ett nytt kontrakt med Man Utd med förståelsen att han flyttar till Madrid nästa sommar, så lär Real Madrid ha blivit konsulterade om summan på en sådan klausul. Så långt allt gott för dem får man tänka.

:::

Två saker vore tämligen naiva att tro. Dels att David De Gea ville något annat den här sommaren än att flytta till Real Madrid. Dels att hans nya avtal med Man Utd på något sätt skulle utesluta att han ändå flyttar till Real Madrid nästa sommar. Det nya avtalet kan vara ett konvenansavtal lika mycket som något annat.

Vad avtalet å andra sidan antyder är att David De Gea har blivit övertygad om att det var Real Madrid som var skyldiga till att övergången havererade under den sista transferdagen. Med tillgång till tidsstämplade dokument, samt en förnuftig analys av vad som skedde under dagen, så var nog inte det helt svårt att leda i bevis.

Real Madrid kan ha haft både politiska och ekonomiska skäl att sänka affären för egen del. Men därmed satte man också David De Gea i en väldigt krånglig situation, och det är naturligtvis ingen omöjlighet att det mer än något annat övertygade De Gea om att istället förlänga sitt kontrakt med Man Utd, och eventuellt omvärdera idén med en flytt till Madrid.

Samtidigt är David De Gea spanjor, och ingen spansk, sydeuropeisk eller sydamerikansk spelare har som barn någonsin drömt om att få spela för Man Utd framför att få spela för Real Madrid eller Barcelona. Det har Man Utd fått erfara förut, med Cristiano Ronaldo. Det gick inte att hålla fast vid honom, trots att man då stod betydligt starkare sportsligt. Detsamma skulle ske med De Gea.

Men nu kan ärendet läggas åt sidan under den här säsongen.

Peter Hyllman

Oderint, dum metuant

Tidningen Mirror gjorde nyligen en undersökning av vilka som är de mest hatade eller illa omtyckta klubbarna i England. Mest hatade av dem alla var Man Utd med i snitt 68% av rösterna. Tätt efter dem följde Chelsea och Liverpool. Inget nytt med det, liknande omröstningar har genomförts i många år och de har alla haft samma slutresultat.

Låt dem hata, så länge de fruktar.

Det där är i själva verket väldigt bra nyheter för Man Utd. Att vara hatad i det här sammanhanget betyder att man är eller har varit framgångsrik, och uppfattas som ett stort hot. Det är ingen tillfällighet att Chelsea har marscherat snabbt uppåt i dessa mätningar. Och Man City kanske inte är jättehatade just nu men om under de kommande tio åren kommer även de marschera uppåt sakta men säkert.

Det är när man inte är hatad som man har skäl att vara orolig, som klubb med aspiration på titlar och ligavinster.

På det temat så gjorde Mirror även en undersökning av vilka engelska klubbar i Premier League som är de mest älskade. Resultaten där följer mer eller mindre samma logik i toppen. Southampton är den mest älskade klubben, inte så konstigt då de av flera skäl blivit den engelska fotbollens darlings. Efter dem följer Bournemouth, och sedan i tur och ordning Swansea, Arsenal och Everton.

Är inte det i själva verket väldigt dåliga nyheter för Arsenal?

Men kanske är det heller inte oväntat. Adrian Ford, tidigare Arsenals commercial director, beskrev Arsenals marknadsstrategi som att de vill vara allas andralag: ”We want to play good footboll and be everyone’s second favorite team.” Det är kanske en rimlig strategi att arbeta efter för en klubb som inte har ambitionen att vara den allra bästa.

Någon nödvändig beståndsdel i en framgångsrik kommersiell strategi är det uppenbarligen inte heller. Man Utd må vara den mest hatade engelska klubben men man är samtidigt den kommersiellt mest framgångsrika. Titlar och framgång är i själva verket den bästa marknadsstrategin, inte snygg fotboll och att vara allas andralag.

Okej, men det där är ju bara markndstugg kan man då tycka. Och visst ligger det något i det, men det går samtidigt igen i sådant som exempelvis Arsene Wenger säger, som när han för några år sedan menade att ”as long as you are second in the league, I am ready to sign for the next 20 years.” Det är en attityd du aldrig hade hört från Alex Ferguson eller José Mourinho ens i deras mörkaste stunder.

De framgångrikaste Arsenallagen har aldrig varit de mest omtyckta. Om något så tvärtom. Det har gått ett drygt årtionde sedan Arsenal senast var att betrakta som seriösa och genuina titelutmanare. Det finns flera skäl till detta, men ett är utan tvekan att man har varit lite för fästa vid att vara omtyckta, älskade, uppskattade och beundrade snarare än att vinna.

Nu vill Arsenal återigen bli fruktade titelutmanare, men då måste de vara okej med att också bli hatade.

Peter Hyllman

De fem häftigaste Fergietime-målen i Premier Leagues historia

Fergietime. Ett uttryck som tagit sig något av ett självständigt liv från den manager som gett det dess namn. Enligt vissa en irriterande manifestation av den dominerande klubbens institutionaliserade fördelar. För andra ett begrepp som sammanfattar förmågan att ta sig samman när skiten träffar fläkten och hitta ett sätt att vinna när både tid och hopp verkar förbi. Inget märkligt med det, den enes terrorist och den andres frihetskämpe och så vidare.

Premier League-historien har sina olika mest fantastiska avgöranden i de absoluta slutminuterna. Det är den typen av sena mål och matchavgörande moment som gör att adrenalinkicken inte avtar hos dem som tittar innan nästa match har tagit vid, den typen av mål som kan definiera inte bara en hel match utan en hel säsong, kanske till och med en hel era.

Det har gjorts diverse sammanställningar genom åren över vilka som är de bästa eller häftigaste av alla dessa sena mål och avgöranden under Premier League-eran. För mig måste några kriterier vara uppfyllda för att ett mål alls ska vara en kandidat, och enklast kan det kanske sammanfattas med att målet måste ha en kontext, vara en del av ett större sammanhang.

Det kan självklart handla om att målet visar sig vara väldigt viktigt i exempelvis en titelstrid, eller varför inte en nedflyttningsstrid?! Det kan också vara så att det är ett derby eller en match med historisk rivalitet och betydelse. Det måste vara målen vi aldrig glömmer. Enklast uttryckt är det målen vi fortfarande kommer att komma ihåg om 25 år.

Här är mina topp fem:

(5) Steve Bruce, Man Utd 2-1 Sheffield Wednesday, 1992-93

Om det var något mål som gav namn åt uttrycket Fergietime så var det detta mål. Man Utd hade varit i underläge med 0-1 innan Bruce kvitterat i slutminuterna. Sex minuter in på tilläggstiden, domaren hade blivit skadad under matchens gång, så kommer bollen än en gång in mot Bruce i straffområdet. Den historiska kontexten är inte fy skam. Man Utd jagade en ligatitel man inte vunnit på 26 år, en ligatitel man förlorade vid ungefär samma tillfälle säsongen innan, och nu såg ut kunna förlora igen.

(4) Stan Collymore, Liverpool 4-3 Newcastle, 1995-96

Då och då brukar supportrar ombes att rösta på vilken de anser är den bästa matchen i Premier League-historien och då brukar den här matchen normalt sett komma mycket högt upp. Och det var en riktig cracker, mellan två lag som betonade anfall framför allt annat i en tid när engelsk fotboll verkligen var så där härligt energirik både på planen och på läktarna. Newcastle jagade ligatiteln, som man då inte varit i närheten av på närmare 70 år. Man Utd flåsade dem i nackhåren. Det har aldrig varit vackert att förlora, men Newcastle kom väldigt nära.

(3) Federico Macheda, Man Utd 3-2 Aston Villa, 2008-09

Man Utd hade under våren sett ut kunna jogga hem sin tredje raka ligatitel, och sin 18:e totalt vilket skulle föra upp dem jämsides med Liverpool. Men under mars kom ett rejält formtapp. Två raka förluster innebar att tio poängs försprång till just Liverpool av alla möjliga förhatliga rivaler krympte till fyra och tappade poäng mot Aston Villa skulle göra läget rejält svettigt. Cristiano Ronaldo kvitterade till 2-2 med tio minuter kvar men det var den debuterande 17-åringen som långt in på tilläggstiden avgjorde matchen och förmodligen ligan av bara farten.

(2) Michael Owen, Man Utd 4-3 Man City, 2009-10

Ett tidigt prestigemöte i gryningen av ett nytt tidevarv i Premier League. Man Utd hade sålt iväg Cristiano Ronaldo och Carlos Tevez hade flyttat till just Man City. ”Welcome To Manchester!” skrek skylten, Alex Ferguson sluddrade något om högljudda grannar och volymen var uppskruvad på max inför vad som skulle komma att bli kanske historiens bästa Manchesterderby. En gång tog Man Utd ledningen, två gånger, tre gånger, men Man City kvitterade alla tre, och den tredje när klockan svängde upp på 90 minuter. 3-3 såg det ut att bli men Michael Owen, Liverpoolikonen som gått på fri transfer till Man Utd för att vinna sin ligatitel, ville mer.

(1) Sergio Agüero, Man City 3-2 QPR, 2011-12

Sista minuten, av den sista matchen på en lång ligasäsong. Det var 44 år sedan Man City hade vunnit ligan och under den tiden hade Man City byggt upp ett grundmurat rykte om att kunna misslyckas på de mest vansinniga sätt med precis allt. Att bara vinna hemma mot QPR såg ut som en uppgift som inte gick att misslyckas med på förhand, men Man City gjorde sitt allra bästa för att leva upp till sitt historiska rykte. Matchuret tickade förbi 90 minuter och QPR ledde otroligt nog med 2-1 trots en man mindre på planen. Edin Dzeko gör vad som ska komma att bli fotbollshistoriens mest underskattade kvittering för bara någon minut senare passar Mario Balotelli till Sergio Agüero och resten är modern fotbollshistoria.

Peter Hyllman

Varje tid har sina legender

Samtidigt som Sverige spelade sin ångestkvalmatch mot Österrike, en ångest som så fort matchen inleddes övergick i ren depression, så tog sig England en lugn kvällspromenad mot Schweiz. England, till skillnad från Sverige, är ju redan klara för EM och var det alltså med tre matcher tillgodo. Vilket säger något om var England och Sverige befinner sig i the grand scheme of things.

Matchen var förvisso inte meningslös för Schweiz, men England vann till sist ändå med 2-0. Den första halvleken var ett regelrätt sömnmedel men i andra halvlek kom spelet loss lite och det var också då England gjorde målen. Det första genom Harry Kane och det andra på straff, naturligtvis var det Wayne Rooney som tog den.

Englands gamla målrekord i landslagssammanhang har innehafts i över 40 år av Bobby Charlton, den engelske ikonen som vann VM med England 1966 och hann med att göra 49 mål på 106 landskamper mellan 1958 och 1970. Men från och med igår står nu alltså Wayne Rooney på 50 gjorda mål.

Likheterna mellan Bobby Charlton och Wayne Rooney är fascinerande på sina sätt. Båda två har och hade naturligtvis Man Utd som hemvist. Mer märkligt är kanske att inför gårdagen så hade både Charlton och Rooney gjort exakt lika många landskamper, nämligen 106 stycken, och alltså exakt lika många mål, och båda har en landslagskarriär som sträcker sig över tolv år.

I det avseendet var det självklart mycket passande att Wayne Rooney passerade både antalet mål och antalet landskamper i samma match. Det ger också Bobby Charlton möjligheten att behålla vetskapen att ingen engelsk spelare har gjort fler mål än honom på samma antal landskamper eller lägre.

Det är så klart svårt att göra riktigt bra jämförelser mellan spelarna. Bobby Charlton vann ett VM med England, Wayne Rooney har aldrig tagit sig längre än till kvartsfinal med England. Charlton är en hjälte från en tid då fotbollsspelare var älskade men som alla andra, Rooney är en antihjälte i en tid när fotbollsspelare alltmer distanserats från andra.

Det är oklart vad sådana här målrekord egentligen är värda. Men i den utsträckning man ändå håller reda på sådana rekord så är det naturligtvis en bedrift av Wayne Rooney som inte bör undervärderas, inte minst för en spelare som fått så mycket skäll för svaga prestationer i landslaget. Vad det naturligtvis handlar om är att han aldrig på egen hand har förmått lyfta ett svagt landslag över det egna landets stundtals orimligt höga förväntningar.

Min första tanke när det pratades om att Wayne Rooney skulle slå Bobby Charltons målrekord var att det naturligtvis beror på att det spelas så många fler landskamper nu för tiden. Men den tanken fick ju pyspunka av uppgiften att båda alltså har gjort mer eller mindre exakt lika många landskamper. Då är den därpå följande tanken att Rooney kunnat göra fler mål mot betydligt mer beskedligt motstånd.

Klarar sig den tanken från pyspunka? Nja, inte riktigt. Sporting Intelligence dök upp med en liten sammanställning igår kväll. Av den kan man utläsa att Bobby Charlton spelade 49 vänskapslandskamper, Rooney har bara spelat 39. Rooney har alltså gjort sina mål under en större andel av tävlingslandskamper. Charlton har dessutom en större andel av sina gjorda mål i just sina vänskapsmatcher.

Bobby Charlton har gjort 0,45 mål per match i vänskapslandskamper. Wayne Rooneys motsvarande målproduktion i vänskapslandskamper är 0,36 mål per match. I tävlingsmatcher är förhållandet det omvända. Där har Charlton gjort 0,47 mål per match och Rooneys produktion ökar till 0,53 mål per match.

Tävlingslandskamper kan å andra sidan också innebära matcher mot Sverige, San Marino och Andorra, som kan vara lättare än vänskapsmatcher. I sådana matcher kan så klart en lurig spelare kraftigt boosta sitt målfacit. Men även sett till den typen av demolitionsjobb så har Charlton och Rooney ett liknande facit, båda har spelat elva sådana matcher vardera, i vilka Charlton har gjort 19 mål och Rooney 16.

Bobby Charlton har däremot en målmässig fördel i VM-slutspel gentemot Wayne Rooney. Han har förvisso spelat 14 VM-matcher jämfört med Rooneys elva, men också gjort fyra mål mot Rooneys enda. Det talar så klart till Charltons fördel, att han är mer av en mästerskapsspelare. Å andra sidan hade Charlton också fördelen av att få spela ett helt VM på hemmaplan, tre av hans VM-mål kom 1966.

Bobby Charlton är en engelsk fotbollslegend. Någon sådan status kommer Wayne Rooney helt säkert aldrig att få, även om han säkert kommer få mer beröm efter hans karriärs slut. Men egentligen är jämförelsen meningslös. Var tid har sina hjältar och var tid får de hjältar den förtjänar. Bara historiens gång kan döma dem.

:::

Är inte det mest pinsamma med Sveriges insats i dessa båda kvalmatcher att man trots dem fortfarande faktiskt har en halvgod chans att ta sig till EM?! Det borde inte vara möjligt.

:::

Få om alls något land har en så självuppblåst syn på sitt landslag i förhållande till dess kvalitet som Sverige. Ändå var det inte på något sätt en oväntad truppmina som Sverige gick på under båda dessa kvalmatcher, först mot Ryssland och sedan mot Österrike.

Erik Hamrén och landslagsledningen har begått ett slags taktiskt självmål. Visst har inte Sverige riktigt samma spelarmaterial nu som man hade för tio år sedan, men vad en klok tränare och ledare gör då är att så långt som möjligt kompensera för detta taktiskt, inte öppna upp sig och bjuda in till sluggerfest. Man kommer med tandpetare till en revolverfajt.

Sveriges spelarmaterial är sämre än för tio år sedan, men Sverige är också betydligt svagare taktiskt än för tio år sedan. Det första är svårt för Erik Hamrén att åtgärda, även om han genomgående valt det beprövat otillräckliga före den oprövade möjligheten. Det andra, det taktiska, faller helt och hållet på Erik Hamréns ansvar.

Var det en taktisk kohandel man gjorde för att behålla Zlatan Ibrahimovic i landslaget – och vad har i så fall ett sådant beslut kostat svensk fotboll på kort och på lång sikt?

Peter Hyllman

LINHEM: Derbys deadline day är dekadent och depraverad

En av de första sakerna Burnley-managern Sean Dyche sa denna säsongen var “some of the sums Championship clubs are paying are astronomical” och kort senare har han värvat Andre Gray för £9m, Rouwen Hennings för £3m, Joey Barton för en limpa cigg, och efter ha köpt Jelle Vossen i juli sålde man vidare honom på deadline day till Club Brügge.

Liknande har det rapporteras att Middlesbrough velat betala £12-15m för Jordan Rhodes, Charlie Austins fick en prislapp på £15m, Dwight Gayle ryktades för nära-£10m-summor, och det sägs att Fulham nobbade ett £10m-bud på Ross McCormack från Sheffield Wednesday. Hull spenderade nästan £4m på högerbacken Moses Odubajo som var en högerytter i League One tills förra säsongen.

Men de värsta drabbade av den guldfeber som råder bland de ambitiösa klubbarna i Championship är Derby County som spenderade totalt £20m detta transferfönster. Före deadline day hade man spenderat drygt £10m på Andreas Weimann, Jason Shackell, och Tom Ince. Och gratisvärvat PL-rutinerade Scott Carson, Darren Bent, Alex Pearce, och Chris Baird som alla har höga löner.

Övriga £10m spenderade man på deadline day för tvåfotade mittfältsmagikern Jacob Butterfield och mittfältsdynamon Bradley Johnson. £20m är mer än vad Arsenal, Swansea, Everton, eller Norwich spenderade denna sommaren och om man ska gå efter net spend (=vad man köpt för minus vad man sålt för) så har man spenderat mer än halva Premier League.

Desperation eller publikfrieri?

En förklaring till varför man värvade två centrala mittfältare är att Will Hughes knäskadade sig i ligapremiären och sägs bli borta i åtminstone sex månader efter en knäoperation. Samtidigt som Bryson också blev skadad och kan bli borta i ett par veckor till.

Utan dem har man fortfarande irländska landslagsmannen Jeff Hendrick och George Thorne (som leder tacklingsligan hittills) men båda två av dem har en rejäl skadehistoria. Detta har lett till att man i flera matcher fått spela Chris Baird på mittfältet och unge Jamie Hanson har också fått ett par starter. I deras senaste match mot Leeds tvingas man också byta ut både Thorne (vadskada) och Hanson (potentiell hjärnskakning) vilket lär ha gjort managern Paul Clement lite orolig.

Jag undrar dock om den främsta anledningen är att Derby haft en skakig start på säsongen (fyra poäng på fem matcher) och alldeles nyligen blev det klart att tidigare delägaren Mel Morris, lokal affärsman som investerade i företaget som skapade Candy Crush, köpt upp klubben.

Vi har alltså en klubb vars centrala mittfält är skadad eller skaderisk, en ny högprofilerad manager i Paul Clement som haft en svag start (de “förtjänar” mer poäng enligt den fotbollsanalytiska bloggen Experimental 3-6-1), och framför allt en ny ägare som lovat att äntligen ta Derby tillbaka till Premier League.

Är det rätt spelare och rätt manager?

Jag tycker Jacob Butterfield är en väldigt passande spelare ifall du söker en mittfältare som kan göra mål och assist på Championship-nivå. Han har dock redan tidigare tagit steget från en klubb på nedre halvan till en klubb med Premier League inom räckhåll när han gick från Barnsley till Norwich för flera säsonger sedan. Där var han plötsligt inte den som allt spel utgick ifrån och inte tillräckligt löpstark för en mindre offensiv roll. Butterfield kan verkligen vara en passande ersättare till Hughes om han får en defensiv mittfältare som Thorne eller Bradley Johnson bakom sig och en löpstark spelare som Hendrick eller Bradley Johnson bredvid sig. Han har dessutom en offensiv trio/kvartett framför sig av målfarliga spelare som Tom Ince, Johnny Russell, och Chris Martin eller Darren Bent.

Jag har inga frågetecken kring Bradley Johnson. Han kan spela som defensiv mittfältare, vänsterytter, vänsterback, och i olika mer offensiva centrala mittfältsroller. Förra säsongen var han en kandidat till årets spelare då han gjorde 15 ligamål och spelade en position som var en hybrid mellan “box-to-box” och vänsterytter.

Det råder mer frågetecken kring Clement som manager hittills då laget visserligen dominerar bollinnehavet (tvåa bakom Brentford i totalt bollinnehav hittills) och de är ett av de lagen med flest avslut. Problemet har varit att de bara är elva i ligan när det kommer till skott på mål och de flesta skotten kommer från antingen utanför straffområdet eller utanför målområdet.

Jag tror dock det kommer lösa sig när man nu när man slipper spela enbart defensiva mittfältare och laget mår bättre när Tom Ince inte behöver eller försöker göra allt på egen hand. Men än så länge är man fortfarande långt ifrån Premier League.

:::

VINNARE OCH FÖRLORARE UNDER TRANSFERFÖNSTRET

Ta inte det här som nödvändigtvis de “största vinnarna” eller förlorarna då helt enkelt flera lag redan avhandlats i mina previews och därefter inte gjort några betydande värvningar. Dessutom har jag sedan dess faktiskt fått se ett par spelare som jag inte hade någon koll på innan säsongen

Vinnare

Queens Park Power/Rangers
Vem leder skytteligan i The Championship tror ni? Chris Wood som hade en lite seg start innan han gjorde tre raka? Jordan “The Oldham Dream” Rhodes? Freddie Sears som gjort mål eller assist i varje match han spelat denna säsongen? Nej, det är förstås Charlie Austin. Han har inte knäat in något mål än men han har fortsatt bevisa varför han är värd alla pengar man kan tänka sig och kanske gör QPR rätt som värderar en möjlig snabb jojo-återkomst till Premier League över en ännu snabbare rutbetalning.

Bakom Austin har man dessutom kvar Matty Phillips (två mål, två assist), Massimo Loungo som i en mer offensiv roll redan levererat tre assist, och på toppen av det har man Tjaronn Chery och hans vänsterfot visat sig vara en inspirerad värvning med tre mål redan och det skulle förvåna mig om han inte gör fem-sex assist endast till Austin. Att Faurlin är tillbaka efter sitt skadehelvete för även det betraktas som ett nytillskott.

Coventry
Det vore väldigt för tidigt att redan prata om en Coventry-succé men Coventry har satt sig i en bra sits med väldigt fina värvningar. Romain Vincelot har i flera säsonger varit en av League Ones främsta mittfältare och är den typen av stölder till värvningar du kan göra när ett lag som Leyton Orient oväntat trillar ur. Även Ruben Lameiras och inlånade tvillingen Jacob Murphy har inlett med assist och drömmål.

Stjärnan i deras transferfönster har dock varit unge Newcastle-anfallaren Adam Armstrong som gjort fem mål på lagets fem inledande matcher. Vilket är imponerande men några gamla Coventry-gubbar kan säkert berätta om den Peter Dinklage-liknande ikonen Micky Quinn som gjorde tio mål på sina inledande sex matcher i Coventry-tröjan. Mycket tack vare fyra mål i sin Coventry-debut.

Övriga vinnare:Luton, Leyton Orient, Plymouth, Portsmouth, Charlton.

:::

Egen Kategori: Brentford och Notts County
De hade räckt med namnen av de här lagens värvningar för att fylla detta stycket. Brentford har värvat tolv spelare och sålt/lånat ut tolv medan Notts har värvat 19 spelare, ingen av dem är på lån, och gjort sig av med 14. Det är också noterbart att båda lagen i fråga har ganska nyanställda holländska managers och åtminstone hälften av deras värvningar är värvade från kontinenten. Däribland någon som kallar sig för “Civard Sprockel” från en galax långt, långt borta kallad “Othellos”.

Hittills har dock Brentford inte vänt helt ut och in på laget som en del förväntat sig utan försvaret är i princip intakt och av nyförvärven har bara Kerschbaumer och Akaki Gogia spelat de flesta matcherna. Tvärtom har Notts County i flera matcher startat med åtta eller fler nyförvärv och de få kvar från förra säsongen (Roy Carroll!) är också ganska nytillkomna.

Hittills har båda lagen haft svårt och det finns nästan inget att säga om nyförvärven ifråga annat än att Gill Swerts ser ut att ha färgat håret med ostbågar och Lasse Vibe har mest spelat högerytter.

:::

Förlorare

Swindon Town
De var en av förra säsongens positiva överraskningar och tog sig ända tills playoff-final där de blev förintade av Preston och Jermaine Beckford. Av de elva + tre avbytare som deltog i den matchen är nu bara tre kvar. Flera av dem var inlånade från Southampton och Norwich men flera har också värvats av större klubbar som QPR, Wolverhampton, och skotska Rangers samtidigt som två av deras främsta anfallare från förra säsongen, Andy Williams och Michael Smith, förvånande har släppts/lånats ut till League One-konkurrenter.

Det som ändå talar för Swindon är att man fortsatt har sin spelidé (4-3-3, kortpassningspel osv) och gjort ett par bra lånevärvningar. Mest noterbart är kanske att man lånat in Jordan Williams, Kevin Stewart, målvakten Lawrence Vig-jagkanintestavahansnamn från Liverpool som alla gått rakt in i laget och särskilt den nämnda målvakten har imponerat. Koppling till Liverpool kommer antagligen från att Swindon på mittfältet har en Rodgers som gör fina frisparksmål. Även Fabien Robert, som dementerat släktkoppling till Laurent Robert, har sett lovande ut inledningsvis

Shrewsbury Town
Såg ut att kunna bli en imponerande nykomling tack vore tre-fyra klasspelare och ett fint spel ifjol som ledde till direktuppflyttning men istället har de blivit plundrade av Championship-klubbar och Southampton. Egna produkten och lagkaptensmittbacken Connor Goldson gick till Brighton, Ryan “Ginger Pirlo” Woods värvades under deadline day till Brentford, 18-åriga mittfältaren Josh Ginnelly värvades av Burnley, och Southampton värvade unge målvakten Harry Lewis som förstås jämförts med förra Shrews-målvakten Joe Hart.

Shrews har heller inte gjort några särskilt nämnbara värvningar även om man under fönstrets sista skälvande timmar plockade in Larnell Cole på lån från Fulham. Hittills har man två poäng på de inledande fem omgångarna.

Övriga förlorare: Huddersfield, Nottingham Forest, Bolton, Bristol City, Newport.

:::

Kom att tänka på den referensen i titeln då man själv hade en ganska dekadent och depraverad helg och träffade en tjej som inte vill sluta prata om “Fear and Loathing in Las Vegas” och andra relaterade ämnen.

Peter A Linhem
@Linhem

Peter Hyllman

Är det möjligt för engelska klubbars ekonomiska värden och mänskliga värderingar att gå hand i hand?

Att tillmäta något ett värde är något helt grundläggande för det kapitalistiska system i vilket vi lever, i sådan utsträckning att det är något som är så självklart att det allt som oftast görs utan att vi ens tänker på det. Fotbollen är i det avseendet inte det minsta annorlunda, vare sig om vi pratar om enskilda spelare eller hela klubbar.

Att ekonomiska värden ofta betonas har att göra med hur det ekonomiska språket har trängt genom varenda del och sektor av vårt samhälle. För engelska klubbar, som likt tillgångar kan köpas och säljas, så har det med tiden också blivit alltmer relevant att definiera dess faktiska värden.

Det ekonomiska värdet bestäms av olika faktorer. Främst handlar det om värdet på klubbens tillgångar, inte minst dess spelare, men också om dess kontinuerliga intäkter, så kallade ”revenue streams”. Men i värdet räknar man också in en klubbs utnyttjade kapacitet, samt hur stor del av dess intäkter som binds upp av mer eller mindre fasta kostnader.

Tom Markham har skapat en värderingsberäkning som tar dessa faktorer i hänsyn och vars värdering också ligger mycket nära vad engelska klubbar historiskt har sålts för. Hans senaste sammanställning över de engelska klubbarnas ekonomiska värden ser ut så här:

MMM-2015

Man Utds ekonomiska styrka, baserad helt och hållet på klubbens eget marknadsvärde, är högst tydlig. Till stor del en funktion av att spela på den största klubbarenan i England samt klubbens ytterst utvecklade kommersiella verksamhet. Arsenal i sin tur spelar också på en stor arena och har sin hemvist i London.

Det är ett hopp ned till övriga fyra stora engelska lag och det kan vara värt att anmärka på vad som mest konkret utgör skillnaden – nämligen storleken och ägandet av den egna arenan. Det är därför på sikt intressant att samtliga dessa fyra klubbar har kommit mycket långt i sina planer på antingen en helt ny arena eller en expansion av sin befintliga arena.

Värdetillväxten är påtaglig. Man Utd har ökat i värde med 75 procent under de senaste två åren. Under samma tidsperiod har Arsenal växt med 19 procent, Chelsea och Tottenham har växt i värde med cirka 60 procent och Liverpool följer därpå strax över 50 procent. Man City å sin sida har växt snabbt i värde och har gått upp med 126 procent på två år.

Bäst i serien i termer av ekonomisk värdetillväxt är emellertid Southampton, som på två år har ökat i värde med 350 procent från ett ekonomiskt värde om £57,5m för två år sedan till dagens £259m. Någon bättre förebild för hur man ska driva en medelstor engelsk fotbollsklubb finns knappast, även om både Swansea och West Ham också har dubblerat sina värden.

En enda klubb har under den senaste tvåårsperioden faktiskt sjunkit i värde, vilket trots allt måste ses som något av en bedrift sett till de ökade tv-intäkterna och kommersiella avtalen. Den som känner för det kan ju försöka sig på en gissning.

Nu är inte fotbollsklubbar enbart ekonomiska företeelser. De har en social funktion och ett socialt värde som inte alldeles lätt låter sig översättas i ekonomiska belopp, vilket kanske också är till det bästa. För en supporter är det av underordnad betydelse att en klubb har ett högre ekonomiskt värde en någon annan, utöver att det kan leda till bättre förutsättningar att locka till sig bättre spelare.

Men det sociala och det ekonomiska synsättet på fotbollsklubbar har blivit minst sagt påtagligt relevant i dessa dagar. Med en allvarlig flyktingkris från Syrien har flertalet supporteraktioner visat på fotbollens roll, och stora europeiska fotbollsklubbar som exempelvis Bayern München och Real Madrid bland flera har utlovat ekonomiskt stöd.

Kommer de engelska klubbarna att göra något liknande? Att engelska klubbar är företag och inte föreningar kan vara något som inte precis är god matjord för någon sådan förhoppning.

Ändå så lever vi inte bara i ett kapitalistiskt samhällssystem, det är därtill även ett kristet-protestantiskt samhälle hur frigjorda från sådant vi än anser och upplever oss vara. Och en synnerligen kristen idé från förr i tiden var detta med tionde. Att varje näringsidkare skänkte en tiondel av sin utkomst till sin kyrka, som i sin tur fördelade ut en stor del av detta tionde till behövande och välgörande ändamål.

Föreställ er att de engelska klubbarna skulle skänka ett tionde av sitt värde till just detta ändamål. Det skulle motsvara £841,5m som skulle gå oavkortat till flyktingkrisen. Och för den som tycker detta låter helt ohemult så kan det vara värt att erinra sig att det alldeles nyss stängde ett transferfönster där samma engelska klubbar spenderade ganska precis samma summa under sommaren bara på nya spelare.

Hur många transferfönster är många tusen flyktingliv värda?

Och även om vi nu tycker att detta var kanske att begära för mycket, så kan man kanske tänka sig ett mindre bidrag. Om vi istället för ett tionde skulle få loss ett tionde av ett tionde, det vill säga lite drygt £84m, så vore ju knappast det något dåligt bidrag bara det. Det vore dessutom en insats på en sådan nivå och sådan verkningshöjd att det inte ens vore möjligt att avfärda den som ett mer eller mindre cyniskt PR-trick.

Men människovärdet brukar väga ganska lätt mot ekonomiska värden.

Peter Hyllman

Den engelska fotbollens variant på fabeln om haren och sköldpaddan

”All our shit players, we sell them to Stoke!”

Så brukade det låta på Stadium of Light eller när Sunderland vid tillfälle begav sig till bortamatch på Britannia Stadium. Stoke var förut klubben dit Sunderland deporterade spelare de inte längre var intresserade av, och på det viset flyttade bland andra Rory Delap, Danny Higginbotham, Dean Whitehead och Kenwyne Jones samtliga från Sunderland till Stoke.

Skrattar bäst som skrattar sist. Det faktum att Stoke har sprungit förbi Sunderland inte bara tabellmässigt utan även sett till kvaliteten på spelare som värvas har blivit alltmer uppenbart. Inte minst den här sommaren då Sunderland bland andra har värvat Younes Kaboul och Jeremain Lens, Stoke å sin sida har värvat Glen Johnson, Ibrahim Afellay och Xherdan Shaqiri.

Sunderland har egentligen alla trumf på hand. En betydligt större supporterbas, en längre historia, ett starkare klubbnamn och varumärke, en väsentligt mer utvecklad ungdomsakademi och träningsanläggning. Så hur kan styrkeförhållandet mellan dessa båda klubbar på så kort tid ha förändrats så drastiskt?

Ett uppenbart skäl är att Stoke har varit betydligt bättre än Sunderland på att köpa, låna och sälja spelare under senare år, utan att för den sakens skull ha en direkt större transferbudget. Stoke har värvat spelare som förstärkt laget, såsom Charlie Adam, Mame Biram Diouf, Bojan Krkic och Shaqiri. Sunderland har genomgående misslyckats med att värva någon spelare som är bättre än de som lämnat.

Sunderlands värvningspolitik är i sin tur en funktion av klubbens närmast neurotiska benägenhet att ge sina managers sparken. I Stoke har både Tony Pulis och Mark Hughes fått tid och lugn att utveckla klubben, laget och spelartruppen. I Sunderland är det alltjämt hugget som stucket om Dick Advocaat ska bli den förste managern i klubben sedan 2010-11 som genomför en säsong i sin helhet.

Det mesta hänger ihop med klubbarnas struktur och strategi. Stoke har utvecklat sin scouting och sin organisation så att de kan planera både två och tre transferfönster framåt. De kan fokusera på att förstärka. För Sunderland har det bara handlat om brandkårsutryckningar under de fem senaste åren, alla längre perspektiv lagda åt sidan för att rädda klubbens Premier League-status för stunden.

Stoke har blivit en klubb som Europas bättre spelare inte ryggar bakåt för vid tanken på att flytta till den; flertalet talangfulla spelare som inte har lyckats slå sig upp från La Masía till Barcelonas a-lag har sett klubben som ett fullgott alternativt. Att Mark Hughes har frigjort tyglarna spelmässigt från Tony Pulis betydligt mer strama ideologi har hjälpt. Men varför är det Stoke som har åstadkommit detta och inte Sunderland?

Det skrattas inte längre åt Stoke på läktarna i Sunderland. Skrattet fastnade i halsgropen.

Det finns en poäng också bortom den rena jämförelsen mellan Sunderland och Stoke. Det pratas ofta om resursernas betydelse inom fotbollen, närmast i en deterministisk utsträckning där resurser antas förklara om inte allt så nästan allt. Men om det hade varit på det viset så hade Stoke aldrig kunnat vända på styrkeförhållandet på det vis man gjort.

Det handlar inte bara om att ha resurser, minst lika viktigt är hur man använder de resurser man faktiskt har. Och det avgörs av kompetensen i klubben, vilka beslut man fattar och hur väl man analyserar, planerar och genomför sin verksamhet. I jämförelsen mellan Stoke och Sunderland finns i själva verket en läxa att lära för alla engelska klubbar.

Hur man gör saker spelar roll. Kompetens, koncentration och disciplin spelar roll. Precis som i fabeln om haren och sköldpaddan.

Peter Hyllman

EM-kvalet som gick upp för ett berg och kom ned från en kulle

Ikväll blir England klara för EM i Frankrike 2016. Det är den väldigt enkla slutsatsen man kan dra redan på förhand. Motståndet heter San Marino, som har spelat totalt 129 landskamper i tävlingssammanhang och vunnit endast en av dessa, har spelat fyra oavgjorda, och brottas med den för dem besvärande målskillnaden -530 på dessa matcher.

Vid vinst tar England sin sjunde raka vinst på sina sju EM-kvalmatcher, går således upp på 21 poäng, och i och med att Schweiz och Slovenien samtidigt möts så kommer de ta poäng från varandra. Därmed är England ointagliga som antingen etta eller tvåa i sin kvalgrupp, och således är de därmed kvalificerade för EM.

Englands kvalificering till EM har naturligtvis under en längre tid befunnit sig i säck innan den nu kan placeras i påse. Med rådande omständigheter och kvalificeringsregler vore det näst intill omöjligt för ett lag som England att inte kvalificera sig. Hela EM-kvalet har mer eller mindre varit som en slags halvt glorifierade träningslandskamper.

Det lär knappast vara till Englands fördel i det stora hela, som redan har märkligt svårt att översätta sina fina kvalprestationer till någon slags prestation i samband med mästerskap. England hade rimligtvis vunnit på ett betydligt tuffare kvalspel, vilket förvisso kunde betyda att man missade några fler mästerskap men med fördelen att man minskade skillnaden mellan kval och mästerskap.

Jonjo Shelvey, John Stones och Jamie Vardy kommer samtliga att starta ikväll mot San Marino. Det säger förmodligen både något om hur segerviss Roy Hodgson trots allt är som det säger något om hur bra dessa spelare har varit under säsongsinledningen. Inte minst Shelvey framstår som mer eller mindre pånyttfödd på Swanseas centrala mittfält.

Bristen på intresse för EM-kvalet i de engelska tidningarna är för övrigt påtagligt, och jag tror verkligen inte det är till fördel för landlagsfotbollen som redan för en besvärlig tillvaro vid sidan av den betydligt mer dynamiska klubbfotbollen. Intresset i England är för tillfället betydligt större för Wales framgångar.

Wales som leder sin EM-kvalgrupp och vid vinst hemma mot Israel på söndag kan säkra sin kvalificering till sitt första mästerskap sedan 1958. Det finns vinnare även med det större EM-formatet.

Visste ni förresten att San Marino har gjort det snabbaste målet någonsin i kvalsammanhang och mästerskapssammanhang? Det kom faktiskt mot England. Efter 8,3 sekunder gjorde Davide Gualtieri 1-0 mot England i VM-kvalet 1993, en match som till sist slutade 7-1 till England. Det hjälpte nu inte dem, de missade ändå VM-slutspelet i USA.

Om England har det rätt sömnigt i sitt kvalspel så får det väl anses vara ödesmättat för Sverige som i dessa dagar alltså spelar två helt avgörande kvalmatcher, först borta mot Ryssland och sedan hemma mot Österrike. Det är väl egentligen inte mer komplicerat än så att om man förlorar mot Ryssland, så måste man vinna mot Österrike.

Fantastiskt imponerande av Island och av Lars Lagerbäck som ser ut att kvalificera sig till EM genom en kvalgrupp som består av Holland, Tjeckien och Turkiet. Som någon klokt sa efter triumfen mot Holland i veckan så är det en seger som kan uppnås när man vet vad man har för styrkor och vad man har för svagheter, och spelar därefter.

Något både England och Sverige har att lära sig av.

Peter Hyllman

SPECIAL: Arsenal 2015-16

Stabilitet har under många år varit ett honnörsord för Arsenal och något som karaktäriserat både klubbens verksamhet och lagets prestation på planen. Det grundläggande problemet har dock varit, och fortsätter alltjämt vara, att det aldrig har varit mer än stabilt näst bäst eller stabilt tredje bäst. Den här säsongens stora fråga är om Arsenal kan ta nästa kliv bortom stabilitetens trygga famn.

Steg för steg, undan för undan, har Arsene Wenger byggt upp ett lag som allra minst på pappret ska vara kapabelt både att utmana om ligatiteln och faktiskt vinna den. Hans vana trogen är det framför allt det offensiva mittfältet som håller riktigt hög klass, där spelare som bland andra Mesut Özil, Alexis Sanchez, Santi Cazorla, Aaron Ramsey och Alex Oxlade-Chamberlain trängs kring presentbordet.

Arsene Wenger visar upp ett beundransvärt långsiktigt perspektiv på sin spelartrupp och visar sina spelare både lojalitet och stort förtroende. Kanske är detta mer än något annat som ligger bakom att Wenger alltså inför den här säsongen inte har värvat en enda utespelare till a-laget, trots att de flesta bedömare menar att han behöver förstärka både defensivt mittfält och anfall, han har helt enkelt sådant förtroende för de spelare han redan har.

Riktigt samma förtroende hade Wenger emellertid inte för sina målvakter, alternativt så såg han i Petr Cech en möjlighet som han helt enkelt inte kunde hitta på de två andra positionerna. Det var naturligtvis en möjlighet för bra att tacka nej till även för Arsene Wenger, att på samma gång få in en stabil målvakt av världsklass och att ge Chelsea och José Mourinho en knäpp på näsan.

Det finns mycket som vore vackert med ett Arsenal som lyckas i sin jakt på titeltriumf. Det skulle visa att det faktiskt kan löna sig att arbeta långsiktigt, utveckla kompetens och visa tålamod med befintliga spelare. Det skulle ge Arsene Wenger en välförtjänt belöning för sitt sätt att bygga ett lag kombinerat kring kloka spelarköp och internt utvecklade spelare i klubben. Det skulle också vara både en slags upprättelse och en avtackning.

LINEUP (4-2-3-1)
GK – Cech, Petr (Ospina, David)

RB – Bellerín, Hector (Debuchy, Mathieu)
CB – Koscielny, Laurent (Chambers, Calum)
CB – Mertesacker, Per (Paulista, Gabriel)
LB – Monreal, Nacho (Gibbs, Kieran)

DM – Coquelin, Francis (Arteta, Mikel)
CM – Cazorla, Santi (Wilshere, Jack)

RW – Ramsey, Aaron (Oxlade-Chamberlain, Alex)
AM – Özil, Mesut (Rosicky, Tomas)
LW – Sanchez, Alexis (Welbeck, Danny)

ST – Walcott, Theo (Giroud, Olivier)

TRANSFERS
In: Petr Cech (Chelsea), Jeff Reine-Adelaide (Lens). Ut: Ryo Miyaichi (St Pauli), Semi Ajayi (Cardiff), Abou Diaby (Marseille), Ainsley Maitland-Niles (Ipswich, lån), Lukas Podolski (Galatasaray), Carl Jenkinson (West Ham, lån), Wojciech Szczesny (Roma, lån), George Dobson (West Ham), Chuba Akpom (Hull, lån), Isaac Hayden (Hull, lån), Yaya Sanogo (Ajax, lån), Jon Toral (Birmingham, lån), Serge Gnabry (West Brom, lån), Gedion Zelalem (Rangers, lån), Josh Vickers (Swansea), Jack Jebb (Stevenage), Austin Lipman (släppt), Brandon Ormonde-Ottewill (Swindon), Damian Emiliano Martinez (Wolves), Dan Crowley (Barnsley, lån), Wellington Silva (Bolton, lån).

NYCKELSPELARE: Alexis Sanchez
Den spelare som kanske mer än någon annan kommer kunna göra skillnaden för Arsenal under säsongen. Arsenal kommer att fortsätta släppa till sina stundtals onödiga mål, en rent taktisk konsekvens, något som inledningen på säsongen har visat. Då handlar det om att producera mål för Arsenal och där har Sanchez en otroligt viktig roll att bryta Arsenals mönster av bollrullande självbefläckning och injicera kraft och fart framåt i djupled.

VAD TALAR FÖR ARSENAL?
Det var kanske inte tabellplaceringen i sig så mycket som spelet som till sist föll på plats för Arsenal under slutet av föregående säsong. Det fanns tydliga tecken på att man till sist gjort sig av med en stor del av den naivitet som under många år legat dem till last, man började anpassa sitt spel åtminstone delvis efter motståndarnas styrkor, samtidigt som Arsenal själv för första gången på länge hade individuell spetskvalitet framåt i en omfattning som matchade deras närmaste ligakonkurrenter.

Momentum har även talat för Arsenal som vandrat i ligatitlarnas ökenmark i över ett årtionde. Det känns helt enkelt som om det snart måste vara Arsenals tur helt enkelt, och det vore inte första gången som en sådan övertygelse sprider sig inom en spelartrupp och blir till en självuppfyllande profetia. Arsene Wenger blir inte yngre, och han vill inte avsluta sin karriär utan att ha fört Arsenal tillbaka till toppen av den engelska fotbollen.

VAD TALAR MOT ARSENAL?
Med all respekt för Arsenals långsiktiga och långsamma utveckling så går det inte att komma ifrån att även konkurrenterna förstärks och utvecklas och ofta gör det i högre och snabbare takt. Det är inte varje säsong samma konkurrent men där finns alltid någon. Med sådana konkurrenter finns helt enkelt inte utrymme längre att ha några längre svackor under en säsong, eller att bara vara bra under exempelvis en vårsäsong. Arsenal måste helt enkelt visa något de hittills inte visat under de senaste tio åren, att de förmår hålla en hög, jämn och vinnande standard under en hel säsong.

TRE NYCKELFRÅGOR

Hur många poäng kommer Petr Cech rädda? Det pratades om att Cech skulle innebära 15 fler poäng för Arsenal under en säsong. Naturligtvis en överdrift och ett resonemang som underskattar skillnaden i att vara målvakt för Arsenal jämfört med Chelsea. Men Cech kan ändå visa sig ha en avgörande betydelse, inte minst i toppmatcherna.

Kan Alexis Sanchez ha samma effekt under sin andra säsong? Det var stunder under förra säsongen när det som höll Arsenal i någon slags kontakt med tabelltoppen var Sanchez prestationer. Vare sig Theo Walcott eller Olivier Giroud är spelare som är effektiva mot lågt liggande lag som krymper ytor, nyckeln förra säsongen var en mer oberäknelig och genialisk Sanchez.

Förmår man visa nödvändig cynism? Att vilja är både bra och nödvändigt, men viljan kan också ibland få överhanden över både förmåga och förnuft. Det har kostat Arsenal vid viktiga tillfällen under tidigare säsonger att man har varit lite för naiva både på planen men även att Arsene Wenger har varit det vid sidan av planen. Förmår man undvika det den här säsongen?

SÅ GÅR DET!

Hyllman. (#1) Om inte Arsenal vinner ligatiteln med detta lagbygge under Arsene Wenger så kommer de förmodligen aldrig mer vinna ligan med Wenger som manager, sådan är i alla fall min känsla. Det är alltså lite nu eller aldrig över Arsenal för tillfället, och det kan vara en sorts produktiv desperation och sense of urgency som hjälper dem över mållinjen, en sådan har jag länge saknat hos Arsenal som snarare letat ursäkter för varför det är okej att komma trea eller fyra. Vad Arsenal gjorde bättre än något annat lag förra säsongen var att plocka sina poäng mot lagen under toppen, och kan de bibehålla detta facit samtidigt som de undviker att tappa poäng mot topplagen, så kommer de vara en genuin titelutmanare. (1-4)

Linhem. (#3) Det vore förstås roligt att tippa Arsenal som mästare men toppen av Premier League och toppfotboll överhuvudtaget är inte rolig på det sättet. Ett klart möjligt argument är att Arsenal lärt sig vinna genom FA-cupen och nu är redo men jag tycker fortfarande de saknar anfallare och defensiv säkerhet. Svårt att förstå varför man ser Walcott som central anfallare och gav bort en kvalitetsmålskytt som Benik Afobe. Som alltid har man ligans bästa offensiva mittfält men kanske för många spelare i samma ytor. Sanchez kan vara ännu bättre denna säsongen och då kanske inte bättre anfallare behövs? (1-4)

Peter Hyllman

Real Madrid dribblade bort sig själva på egen planhalva – kan Man Utd dra nytta?

Det är väl nästan omöjligt att göra den här bloggen utan att på något sätt kommentera den närmast farsartade historia som utspelade sig under den sista dagen av transferfönstret mellan Real Madrid och Man Utd, när vad som såg ut att vara en given värvning till sist spårade ur i ett sammelsurium av klantigt skötta affärer.

Båda klubbarna tog tillfället i akt att skylla på varandra. Real Madrid inledde krypskyttet med ett offentligt uttalande i tio punkter som syftade till att beskriva händelseförloppet och klargöra att de gjort allt de kunnat för att få igenom värvningen. Mest underhållande i detta uttalande anser jag är punkt två i vilken Real Madrid framställer det som att de trots praktiska svårigheter av ren hygglighet ändå gick med att förhandla om David De Gea.

På detta uttalande kände sig Man Utd nödgade att replikera och gjorde så med sin egen beskrivning av händelseförloppet som i grova drag följer Real Madrids beskrivning men väsentligen skiljer sig åt på den viktigaste punkten, nämligen att Man Utd registrerade de nödvändiga dokumenten i tid, några minuter innan transfersystemet stängde.

Det klassiskt svenska uttrycket och inställningen är att det aldrig är ens fel att två träter, men det är också ett sätt att göra det väldigt lätt för sig. Granskar man både händelseförloppet och dess olika omständigheter närmare så blir det svårt att komma undan slutsatsen att Real Madrid har klantat till det. Vad rent sakligt är det då som får mig att komma fram till det?

Framför allt att Man Utd både hänvisar till tidsstämplade dokument som bekräftar deras version, samt tar FA till vittne för detta. Det kan hända att företag och organisationer dribblar med sanningen till sin fördel, men inte på ett sätt så att felaktigheterna snabbt kan kontrolleras och så att andra parter dras med i lögnen och därmed tvingas dementera – vilket för övrigt inte skett.

Men även Real Madrids eget beteende ger det här intrycket. Om Real Madrid själva ansåg sig ha gjort rätt och uppfyllt sina skyldigheter, och Man Utd erbjöd dem sina tidsstämplade dokument, så är det svårt att förstå att de själva väljer att inte överklaga ärendet till FIFA. Det kan bara finnas två skäl varför Real Madrid inte gör det. Att man vet att man själva inte inkommit med nödvändiga dokument i tid, eller att man är tveksam till affären som sådan.

Också rent rationellt agerande talar mot Real Madrid. Det är Real Madrid som vill köpa David De Gea, snarare än Man Utd som vill sälja honom. Vilken som helst klubb som vill köpa en spelare i ett sådant läge driver på processen och håller säkerhetsmarginal från sin sida. Varför, när alla parter är överens vid 21:43 väljer man att vänta i nästan två timmar innan man skickar över de signerade exemplaren strax efter halv tolv?

Ett skäl kan vara att det faktiskt fanns tveksamhet inom Real Madrid, eller olika uppfattningar om vad som var rätt beslut. Att Keylor Navas gjordes till en del av affären var inte något populärt beslut bland Real Madrids supportrar, där 90 procent ansågs vara negativa till ett sådant halvbyte. De ville ha David De Gea, men utan att bli av med Navas. För presidenter som väljs i medlemsval kan sådana argument väga tungt.

Att bara dra sig ur affären är ett riskabelt alternativ. Dels riskerar man även på det viset göra supportrarna missnöjda om klubben drar sig ur köpet av en önskad galactico-spelare. Dels riskerar man desillusionera David De Gea och föra honom tillbaka i Man Utds varma famn. En i så fall mer framkomlig väg vore att dra ut på den administrativa processen, låta deadline passera och affären självdö, för att därefter lägga skulden på Man Utd.

Ekonomiska faktorer kan också ha spelat in. David De Gea har bara ett år kvar på sitt kontrakt med Man Utd. Varför, kan Real Madrids klubbledning trots allt ha frågat sig, ska de betala ganska många miljoner till Man Utd samt släppa en av sina egna målvakter, vilket dessutom riskerar skapa ett missnöje hos de egna supportrarna, när man kan värva De Gea ”gratis” om ett år?

Det motsatta alternativet förefaller inte riktigt lika lätt att förankra vid sannolikhetens brygga. Att Man Utd skulle ha dragit ut på processen för att på så vis behålla De Gea ännu en säsong, en målvakt som uttalat har sagt sig vilja flytta och som man inte kan veta hur han hanterar sin besvikelse, och till priset av att spelaren går gratis om ett år. Det är svårsålt, även om spansk media gör sitt bästa genom att yra om Louis van Gaals personliga vendetta mot Real Madrid.

Situationen är inte ideal för Man Utd, som hamnat i en minst sagt skakig målvaktssituation. Men om David De Gea förmår att agera professionellt, vilket han har sagts göra under sommaren och som han därtill har personliga skäl att göra, så har Man Utd under ännu en säsong säkrat en av världens absolut bästa målvakter till sin tjänst. För detta ”betalar” Man Utd cirka £20m samt Keylor Navas, givet att De Gea lämnar klubben efter säsongen.

Det kan det i så fall vara värt.

Peter Hyllman

SPECIAL: Chelsea 2015-16

Ett lag som vinner ligan avstannande och med åtta poängs marginal ena säsongen måste rimligtvis betraktas som en av huvudfavoriterna vid början av nästa säsong. Men en säsong är heller inte den andra lik, och Chelsea har inte riktigt utnyttjat det mästarläge man har haft under sommaren, och laget är i stora drag helt och hållet detsamma.

Utmaningarna den här säsongen kommer bli större. Arsenal ser hungrigare ut än på mycket länge och norpade dessutom Petr Cech från Chelseas egna led, Man City har rustat väldigt starkt under sommaren och ser ut som ett helt annat lag än vad vi såg förra säsongen. Chelsea vann förra säsongen till stor del på grund av sin stora stabilitet, men måste den här säsongen få fram andra egenskaper för att upprepa bedriften.

Kan José Mourinho leverera dessa egenskaper? Svaret på frågan är inte alldeles självklart. Chelseas taktik förra säsongen gick i huvudsak ut på att släppa in färre mål än motståndarna snarare än att göra fler mål än dem. Det var en taktik som möttes av både hån och kritik men det fick snarare Mourinho att på rent trots överdriva saken än mer. Men i vissa stunder blev Chelsea närmast för försiktiga, och försatte sig på så vis i svåra situationer.

Vi har under inledningen av den här säsongen sett ett Chelsea som har försökt expandera dessa horisonter och våga öppna upp sig mer. Det har å andra sidan resulterat i åtta tappade poäng bara på de fyra första matcherna och det krävs ingen större fantasi för att föreställa sig att José Mourinho med ett sådant facit mycket snart söker sig tillbaka till vad han vet fungerar.

José Mourinho har i princip uppnått med Chelsea under sin andra period i klubben vad han normalt sett alltid uppnår med de klubbar han är manager för, att ta dem tillbaka till toppen av ligan. Vad Mourinho har att visa nu är att han för första gången i sin managerkarriär kan ta ett lag vidare från den nivån och förvandla dem från ett mästarlag till ett genuint storlag på båden den engelska och europeiska scenen.

LINEUP (4-2-3-1)
GK – Courtois, Thibaut (Begovic, Asmir)

RB – Ivanovic, Branislav
CB – Zouma, Kurt
CB – Cahill, Gary (Terry, John)
LB – Azpilicueta, Cesar (Rahman, Baba)

DM – Matic, Nemanja (Obi Mikel, John)
CM – Fabregas, Cesc (Ramires)

RW – Pedro
AM – Willian (Oscar)
LW – Hazard, Eden

ST – Costa, Diego (Falcao, Radamel)

TRANSFERS
In: Nathan (Atletico Paranaense), Radamel Falcao (Monaco, lån), Asmir Begovic (Stoke), Danilo Pantic (Partizan), Baba Rahman (Augsburg), Pedro (Barcelona), Kenedy (Fluminense), Papy Djilobodji (Nantes), Michael Hector (Reading). Ut: Didier Drogba (släppt), Petr Cech (Arsenal), Marco van Ginkel (Stoke, lån), Felipe Luis (Atletico Madrid), Juan Cuadrado (Juventus, lån), Oriol Romeu (Southampton), Victor Moses (West Ham, lån) plus ett skitlass av massa andra lån.

NYCKELSPELARE: Eden Hazard
Den spelare runt det mesta av Chelseas offensiv kretsade förra säsongen och Hazard måste verkligen upp i nivå igen om Chelsea ska kunna göra som ett riktigt storlag måste kunna göra och försvara sin ligatitel. Bevakningen på honom kommer inte vara mindre och det gäller för Hazard att visa att han inte bara är snabb och teknisk utan också tillräckligt kraftfull för att verkligen kunna dominera i ligan.

VAD TALAR FÖR CHELSEA?
Chelsea var förra säsongens överlägsna ligavinnare huvudsakligen för att de var det mest kompletta laget. Varje lagdel var stark och bestående av riktigt skickliga spelare. Det där är naturligtvis ingenting som har förändrats, Chelsea består rakt igenom av kvalitet, från backlinje via mittfält till anfall. Även om inledningen på säsongen har varit svag så är det något som kommer att lysa igenom under säsongen som helhet.

En annan faktor som talar till Chelseas fördel är helt enkelt att de har en väldigt tydlig spelidé som alla spelare är medvetna om och som i sig innebär en väldigt låg grad av risk. Chelsea kommer inte att ramla utanför ramarna i någon större utsträckning utan poängen kommer att trilla in, man är ett betydligt jämnare lag än de flesta andra lag i toppstriden.

VAD TALAR MOT CHELSEA?
Mental trötthet. Det är alltid en utmaning att gå in i en ny ligasäsong som regerande mästare. Det har märkts vid sidan av planen för Chelsea där det har varit betydligt mer öppna bråk än normalt och det har märkts på planen med ett antal mycket släpphänta insatser. Chelsea visade också upp en märklig passivitet under transferfönstret och kan ha missat en viktig möjlighet att tillföra laget ny energi.

TRE NYCKELFRÅGOR

Kan man upprätthålla defensiven? Chelsea var ligans defensivt absolut tätaste lag förra säsongen. Men den här säsongsinledningen har sett helt annorlunda ut. John Terry har petats i början av säsongen, Branislav Ivanovic verkar vara en skugga av sitt forna jag och den viktige Nemanja Matic har kommit helt fel i sitt spel. Tillfälligheter eller ett systematiskt problem?

Kan man kollektivisera offensiven? Ge bollen till Hazard och se vad som händer. Kanske en något orättvis skildring av Chelseas offensiva taktik förra säsongen men det fanns ändå ett visst beroende av individuella insatser som är riskfylld på hög engelsk och europeisk nivå. Kan Chelsea med Pedro på andra kanten hitta en mer kollektiv och svårstoppad ansats?

Klarar José Mourinho av att rotera? Chelsea såg trötta ut mot slutet av förra säsongen, och då åkte laget ändå ut förhållandevis tidigt i Champions League. Mourinho har aldrig varig någon stor vän av att rotera, han vill använda sig av de spelare han litar på, men det är svårt att se att Chelsea ska orka med en hel säsong på flera fronter utan att rotera.

SÅ GÅR DET!

Hyllman. (#2) Det går aldrig att riktigt räkna bort Chelsea och allra helst inte ett Chelsea under med José Mourinho som manager. Där finns både skicklighet och organisation i goda mängder. Men Chelsea hade sina ganska tydliga begränsningar redan förra säsongen och har gjort märkligt lite under sommaren för att adressera dessa. Det finns mentala trötthetstecken både på och vid sidan av planen, och Chelsea kommer att behöva höja sig snarare än stå still om man vill kunna upprepa förra säsongens bedrift. (1-3)

Linhem. (#2) Jag tror inte på ligaresultat i augusti men Chelsea ser onekligen skakade ut. Trots Bela Guttmans ökända varning tror jag Mourinho blir kvar länge. Tänker verkligen inte avskriva dem från titelstriden men kanske hamnar snarare fokus på Champions League? Har problem att göra mål utan Diego Costa men samtidigt har bara Man City eller möjligen Liverpool en bra backup-anfallare. Pedro fyller dock ett målskyttebehov och är ett alternativ de saknat. Kan tycka de saknar alternativ på centralt mittfält men de verkar nu mer villiga att använda sina egna ungdomar. Jag gillar verkligen Kurtan Zouma. (1-3)

Peter Hyllman

Premier League-klubbarnas betyg för transfersommaren 2015

Ett sätt att värdera ett transferfönster är naturligtvis att försöka bestämma vilka som är de bästa värvningarna, vilket var fokus igår. Det är ju emellertid med viss nödvändighet ett individuellt fokus med det, som tittar på värvning för värvning snarare än att ta ett helhetsgrepp på hur en klubb har arbetat under en hel försäsong.

En enkel metod kunde självklart vara att bara räkna ut varje klubbs snittbetyg för de värvningar jag granskat under sommaren. En sådan sammanställning skulle visa att Arsenal var sommarens vinnare med ett betyg om 5,00, Man Utd kommer tvåa med 4,60 och Liverpool slutar trea med 4,17. Men det är en metod som är behäftad med problem och svagheter.

För det första så tillåts enstaka värvningar få allt för stor betydelse för bedömningen. För det andra bestraffas klubbar som kanske har gjort högst vettiga bredd- och ungdomsvärvningar. För det tredje så tar en sådan metod bara hänsyn till vilka spelare som har värvats, den tar inte hänsyn till vilka spelare som inte har värvats, eller till vilka spelare som sålts.

Samtliga dessa aspekter måste ingå i en helhetsbedömning av en klubbs transferfönster, och det är en sådan helhetsbedömning jag nu försöker mig på att göra klubb för klubb:

BERÖMLIG (+++++)

Man City. Har genomfört ett mer eller mindre strålande transferfönster och har värvat precis vad man föresatte sig att värva, utan att för den sakens skull tappa någon spelare de inte ville bli av med. Fabian Delph tillför bredd och kommer visa sig vara en nyttig vattenbärare, Raheem Sterling är en väldigt funktionell spelare som kommer vara nyttig, och i Nicolas Otamendi och Kevin De Bruyne har man förstärkt två lagdelar med spelare i världsklass. Lägg till det ett par intressanta ungdomsvärvningar för framtiden.

Newcastle. Man kan fundera på om Newcastle möjligen hade behövt en till anfallare, men Newcastle och Steve McClaren har all anledning att vara riktigt nöjda med det här fönstret. Laget har värvat en otroligt intressant mittback i Chancel Mbemba, en väldigt lovande offensiv mittfältare i Giorgino Wijnaldum, en skicklig dribbler och kreatör i Florian Thauvin, och en tung och målfarlig anfallare i Aleksandr Mitrovic. Det måste sägas vara bra jobbat under blott en sommar.

Crystal Palace. Slog till med vad som kanske är att betrakta som sommarens mest överraskande transferkupp när de meddelade att de värvat Yohan Cabaye från PSG. Connor Wickham från Sunderland måste allra minst betraktas som en chansning värd att göra och i Bakary Sako från Wolves verkar Crystal Palace ha fått tag i en riktig diamant. I övrigt har det mest handlat om att behålla viktiga spelare och flytta iväg överflödiga spelare, båda två uppgifter Crystal Palace har klarat av bra.

MED BERÖM GODKÄND (++++)

Stoke. Om inte Stoke hade tappat Steven Nzonzi till Sevilla så hade kanske betyget kunnat bli ett högre, men det är fortfarande en riktigt fascinerande sommar Stoke lägger bakom sig. Laget har inte minst värvat offensivt med spännande spelare som Xherdan Shaqiri, Joselu och Ibrahim Afellay. Men det har också förstärkts defensivt med Glen Johnson och Philip Wollscheid. Stoke känns redo att lyfta.

Liverpool. Stabila spelare har värvats och uppenbara problem i laget har identifierats och åtgärdats. Ingen av Christian Benteke, Nathaniel Clyne och James Milner känns kanske särskilt spektakulär men man kan vara tämligen övertygad om att de kommer kunna gå in och göra ett väldigt bra jobb för Liverpool. Roberto Firmino tillkommer dessutom som är något av en spännande x-faktor med potential att lyfta laget. Tappet av Raheem Sterling svider men var väntat och svårfrånkomligt.

Swansea. Inte på långa vägar den mest aktiva klubben under sommarens fönster men det måste man inte vara för att ha gjort ett bra fönster. Swansea har sett till att behålla sina främsta viktigaste spelare, har värvat en intressant backup på målvaktsposten i Kristoffer Nordfeldt, samt framför allt fyndat rejält på den franska guldkusten när man plockade hem Andre Ayew på en fri transfer. En värvning som ser ut att kunna lyfta Swansea rejält i tabellen.

Man Utd. Ser vi enbart till de värvningar som har gjorts så har Man Utd gjort ett riktigt bra transferfönster. Memphis Depay, Bastian Schweinsteiger och Morgan Schneiderlin är stadiga femplus-värvningar och Matteo Darmian och Anthony Martial är inte långt därefter. Man kan emellertid ha grova synpunkter på behov av spelare som inte värvats, och vilka spelare som har sålts sett till lagets behov. Det var heller inte på något vis begåvat att försätta sig i en sådan situation med sin målvakt som man nu lyckats med David De Gea.

West Ham. Har värvat mycket den här sommaren, vilket kändes klokare när det fortfarande var aktuellt med Europa League-spel. Man har emellertid fått in några riktigt kompetenta spelare i Alex Song, Pedro Obiang, Victor Moses och Carl Jenkinson; samt en riktigt liten stjärna i Dimitri Payet. Men det har också värvats en hel del ballast där det är ytterst tveksamt vad de egentligen bidrar med till att lyfta laget.

West Brom. Tony Pulis har varit tämligen framgångsrik i sin strategi att slänga ut metkroken i de större klubbarnas sop- och reservdelshögar. På så vis har han lyckats ro i hamn Rickie Lambert från Liverpool samt Jonny Evans och Anders Lindegaard från Man Utd, samtliga tre riktigt bra värvningar. James Chester från Hull är ingen oäven värvning det heller och Salomon Rondón framstår som en mycket intressant anfallsvärvning. Dock surnade det till lite på sista dagen med lagets unga stjärna Saido Berahino vars flytt till Tottenham aldrig blev av, vilket skapat en svår situation.

VÄL GODKÄND (+++)

Everton. Everton har gjort klart med flera för dem eller för Roberto Martinez sedan tidigare bekanta spelare i Tom Cleverley, Aaron Lennon och Gerard Deulofeu, samtliga dokumenterat bra spelare på den här nivån. I övrigt gjorde man sent under fönstret också klart med unga spelarna Leandro Rodriguez och Ramiro Funes Mori, anfallare respektive mittback. Men Evertons stora bedrift den här sommaren måste anses vara att ha stått på sig mot Chelseas locktoner och behållt John Stones i klubben.

Arsenal. Transferfönstret började i det närmaste orgiastiskt för Arsenal med prestigeklippet Petr Cech från Chelsea, en värvning så bra att det omedelbart började talas om kommande titelstrider. Så långt allt väl men sedan hände just ingenting mer. Arsenal är den enda klubben i de fem stora europeiska ligorna som inte värvat en utespelare i sommar. Till viss del finns det något berömvärt i Arsene Wengers förtroende för sina nuvarande spelare, men den gnagande känslan är alltjämt att Arsenal hade behövt förstärka anfall och defensivt mittfält.

Southampton. Vissa saker är som de är, och det var intet annat att vänta än att Southampton skulle bli av med viktiga spelare även den här sommaren. Toby Alderweireld, Morgan Schneiderlin och Nathaniel Clyne är tunga tapp. Dock valde Southampton att stå på sig gällande Victor Wanyama, och man har värvat intressant med spelare som bland andra Cedric Soarez, Jordy Clasie och Virgil van Dijk.

Bournemouth. Bournemouth har varit synnerligen aktiva under den här sommaren och det är en hel del bra värvningar med deras mått mätt. Tyrone Mings, Max Gradel, Artur Boruc, Sylvain Distin och på sista dagen även Glenn Murray både breddar laget och tillför viktig kvalitet. Det är inga värvningar man känner som gör livet tryggt för Bournemouth i Premier League, men frågan är hur mycket bättre de hade kunnat göra det.

Leicester. Det finns en del värvningar där man undrar hur Leicester och Claudio Ranieri egentligen tänkte, som exempelvis Yohan Benalouane. Men så finns det också en hel del värvningar där man faktiskt måste lyfta på hatten för ett väl genomfört jobb, och då tänker jag framför allt på Shinji Okazaki, Gökhan Inler och Robert Huth. Framför allt Huth var en viktig försvarspjäs för Leicester att värva permanent under sommaren. Lånet av Nathan Dyer från Swansea kan också visa sig väldigt bra.

Watford. Med hela 15 värvningar in till klubben så är Watford den mest aktiva klubben i Premier League den här sommaren, något som måste förmodas vara både på gott och ont. Där finns en hel del intressant kvalitet i spelare som Valon Behrami, José Manuel Jurado, Steven Berghuis, José Holebas och Victor Ibarbo. Men man föreställer sig också att Quique Sanchez Flores har en hel del övningar i gruppdynamik han måste genomföra innan alla dessa nya spelare ska kunna passa bollen till varandra.

GODKÄND (++)

Tottenham. Om ett transferfönster blott och enkom hade handlat om hur bra och effektivt man kunde sälja iväg mer eller mindre osäljbara spelare så hade Tottenham lyft världsmästartiteln vid det här laget. Men det blev mer problematiskt med vilka spelare som kom in. Mauricio Pochettino var tidigt ute med att värva upp defensiven, men när det gäller anfallet så ser det nu oroväckande tunt ut i Tottenham sedan det i efterhand står klart att Saido Berahino var tänkt att komma in men aldrig kom.

Aston Villa. Jag har onekligen haft mina synpunkter om Aston Villas transferfönster och att det nog inte blir fullt så lätt som en del menar att ersätta Ron Vlaar, Fabian Delph, Tom Cleverley och Christian Benteke tycker jag nog trots allt att man kan se i säsongsinledningen. Aston Villa har dock värvat framför allt ungt, och i Jordan Amavi och Adama Traoré har man två väldigt spännande spelare som visat prov på potential. Och värvningarna av Micah Richards och Joleon Lescott borde skänka mittförsvaret rimlig stadga.

Chelsea. Sun Tzu brukar parafraseras med att varje strid är avgjord redan innan den ens har hunnit inledas. Chelsea kan på sätt och vis sägas ha vunnit ligan förra säsongen redan under försäsongen med sina snabba och bestämda värvningar av Cesc Fabregas och Diego Costa. Men kanske har man den här säsongen redan hunnit förlora ligatiteln genom en märkvärdig passivitet. Alla lag behöver förnya vilket Chelsea hade kunnat göra i större utsträckning. Det var en rejäl missräkning att inte få loss John Stones från Everton. Pedro är dock en bra värvning.

Norwich. Några särskilt spektakulära eskapader blev det definitivt inte fråga om för Norwich och Alex Neil, som framför allt har försökt hitta en lösning på sina brister i anfallet. Cameron Jerome är given frontman men slutet på fönstret såg en karusell där Lewis Grabban krånglade, Ricky van Wolfswinkel skickades iväg på lån och Dieumerci Mbokani lånades in på sista dagen av fönstret. I övrigt är Robbie Brady från Hull att betrakta som den största värvningen som gjorts till ett från början ganska anonymt lag.

Sunderland. När lagets främste anfallare väljer att byta klubb till Crystal Palace så vet man att läget inte är kanonbra. Dick Advocaat passade på att kritisera sina företrädare för att huvudsakligen ha värvat medelmåttor, vilket säkert uppskattades av befintlig spelartrupp, bara för att därefter passa på att handla in spelare som Fabio Borini, Sebastian Coates, Ola Toivonen, Younes Kaboul och Jeremain Lens. Yann M’Vila kan bli en riktigt nyttig spelare, om han sköter sig. Men överlag är det inga värvningar som antyder att Sunderland ska hitta upp ur bottenträsket.

Peter Hyllman

SPECIAL: Man City 2015-16

Varannan säsong. Så har syndromet hittills sett ut för Man City. 2011-12 vann man Premier League, för att säsongen därpå leverera ett sällsynt mesigt titelförsvar. 2013-14 vann man så Premier League igen, bara för att under förra säsongen om möjligt överträffa sig själva i titelförsvarande mesighet. Är det så dags att vinna Premier League igen den här säsongen?

Förra säsongen såg likblek ut för Man City. Laget och spelarna såg stundtals allt annat än motiverade ut. Taktiskt verkade inte Manuel Pellegrini ha läst av vare sig ligans utmaningar eller spelartruppens begränsningar på rätt sätt. Man City hade förvånansvärt svårt i vissa matcher att bryta ned motståndarförsvar samtidigt som man svarade för märkliga misstag defensivt.

Under sommaren har man ändå varit den av de förmodade toppklubbarna som har agerat både mest och bäst. Samtliga lagdelar har förstärkts. Nicolas Otamendi är en strålande förstärkning av världsklass i försvaret. Fabian Delph breddar mittfältet på ett värdefullt sätt. Och framåt är både Raheem Sterling och Kevin De Bruyne två värvningar som tillför kvalitet och alternativ till Man Citys offensiv.

Inte minst tillför de nya spelarna ny energi till laget. Den ökade konkurrensen har redan lett till att Eliaquim Mangala, som hade en besvärlig debutsäsong i klubben, har sett betydligt mer koncentrerad och kapabel ut. Vincent Kompany ser även han ut att återigen befinna sig på samma höga nivå som han en gång befann sig på. Och David Silva kommer kunna få ut ännu mer av sitt kunnande med spelare som Sterling, De Bruyne och Agüero omkring sig.

Säsongsinledningen har sett väldigt lovande ut för Man City. Men precis som George Boyd sa efter Burnleys vinst mot Man City på Turf Moor: ”If you get in their faces they don’t like it and they have several players who don’t track back as much as they should.” Vi har ännu inte sett något lag den här säsongen “get in their faces”, men det kommer att hända och hur Man City reagerar på detta kommer att säga mycket om den kommande säsongen.

Kvaliteten finns onekligen i Man Citys spelartrupp för att vinna Premier League den här säsongen. Huruvida Man City har bredden i spelartruppen för att kunna hantera skador och europeiskt cupspel, och huruvida Man City har den mentala hungern att hålla sig på tårna under en hel säsong, är fortfarande saker som återstår att se.

LINEUP (4-2-3-1)
GK – Hart, Joe

RB – Zabaleta, Pablo (Sagna, Bacary)
CB – Kompany, Vincent (Demichelis, Martin)
CB – Otamendi, Nicolas (Mangala, Eliaquim)
LB – Kolarov, Aleksandr (Clichy, Gael)

DM – Fernandinho (Fernando)
CM – Touré, Yaya (Delph, Fabian)

RW – Sterling, Raheem (Nasri, Samir)
AM – Silva, David
LW – De Bruyne, Kevin (Navas, Jesus)

ST – Agüero, Sergio (Bony, Wilfried)

TRANSFERS
In: Enes Ünal (Bursaspor), David Faupala (Lens), Raheem Sterling (Liverpool), Fabian Delph (Aston Villa), Patrick Roberts (Fulham), Nicolas Otamendi (Valencia), Aleix Garcia (Villareal), Kevin De Bruyne (Wolfsburg), Yaw Yeboah (Right to Dream), Thomas Agyepong (Right to Dream). Ut: Scott Sinclair (Aston Villa), James Milner (Liverpool), Dedryck Boyata (Celtic), Angelino (New York City), Micah Richards (Aston Villa), Kerim Rekik (Marseille), Stevan Jovetic (Inter, lån), Matija Nastasic (Schalke), Jason Denayer (Galatasaray, lån), Thomas Agyepong (FC Twente, lån), Adam Drury (släppt), Edin Dzeko (Roma, lån), Shay Facey (New York City, lån), Seko Fofana (Bastia, lån), John Guidetti (släppt), Jordy Hiwula (Huddersfield), Frank Lampard (New York City), Greg Leigh (Bradford), Alvaro Negredo (Valencia), Olivier Ntcham (Genoa, lån), Dominic Oduro (släppt), Enes Ünal (Genk, lån), Yaw Yeboah (Lille, lån).

NYCKELSPELARE: David Silva
Att David Silva allmänt beskrivs som Man Citys bäste spelare någonsin är inte något märkligt. Frågan är om det för tillfället finns någon bättre spelare alls i Premier League än Silva, som besitter en närmast magisk spelförståelse och kreativitet på planen. Kommer vara den spelare som styr Man Citys offensiv under säsongen och som kommer ha uppdraget att låsa upp även de lägst liggande försvaren.

VAD TALAR FÖR MAN CITY?
Helt enkelt kvaliteten på spelartruppen och det faktum att man har värvat otroligt starkt under sommaren. Fabian Delph och Raheem Sterling är två mycket funktionella värvningar och med Nicolas Otamendi och Kevin De Bruyne har man förstärkt med spelare av världsklass på två välbehövliga positioner. Rent taktiskt verkar Manuel Pellegrini också ha hittat en vettigare och tryggare spelsystem än under föregående säsong, och ett spel som bättre utnyttjar styrkorna hos viktiga spelare som Yaya Touré och David Silva.

VAD TALAR MOT MAN CITY?
Inte mycket talar så klart mot Man City under den här säsongsinledningen, men det fanns tvivel runt Man Citys hunger i spelartruppen under stora delar av föregående säsong, och det ska bli intressant att se hur Man City hanterar när det börjar gå dem emot under säsongen. Det vore inte första gången ett topplag gör en strålande inledning för att sedan tappa först harmonin och spelet och därefter ligatiteln. Något oroväckande för Man City bör också vara att de trots all kvalitet i spelartruppen fortfarande är ganska tunna framåt, och skador på fel spelare kan ställa till med relativt mycket.

TRE NYCKELFRÅGOR

Klarar man av skador på offensiva spelare? Sergio Agüero gjorde 26 mål för Man City förra säsongen trots att han var borta mycket på grund av skada. Det ser oroväckande tunt ut framåt för Man City, allra helst som inte minst Agüero är just skadebenägen. Och hur hanterar Man City det, eller en längre skada på David Silva?

Hur påverkar pratet om Pellegrini? Man City agerade klokt inför säsongen som förlängde sitt kontrakt med Pellegrini, men det kommer inte förhindra pratet vad säsongen lider om att nya tider väntar efter denna säsong, oavsett hur det slutar. I vilken utsträckning kommer det bli en distraktion för Man City i deras jakt på engelska och europeiska titlar?

Kommer man lyckas i Champions League? Om det här är säsongen när Man City slutligen får sitt break i Champions League, och alltmer börjar tyda på att så nog kan bli fallet, så väcker det intressanta frågor om hur Man City kommer lyckas att balansera en hel vårsäsong med både Premier League och Champions League på spelschemat.

SÅ GÅR DET!

Hyllman. (#3) Om do-overs hade varit tillåtna så hade jag kanske tippat Man City annorlunda, men sådan tur har man inte. Man City är naturligtvis väl så kapabla att vinna Premier League den här säsongen, vilket inte minst inledningen av säsongen har visat, men där finns också svagheter som manifesterade sig förra säsongen och som vi ännu inte riktigt vet om och hur de tar sig uttryck den här säsongen. Man Citys försvar ser dock starkt ut och i Sterling och De Bruyne har man fått in positiv ny energi i lagets anfallsspel. (1-5)

Linhem. (#1) Har med Otamendi nödvändigt förstärkt mittförsvaret och Kompany kan nog inte bli sämre än han varit de senaste säsongerna. Tveksamt ställt på defensivt mittfält om man ska nå långt i Europa. Mycket tack vare Dave Silva har de ett väldigt fint anfallspel och Agüero gör alltid mål när han är frisk. Sterling är en mångsidig klasspelare som breddar anfallspelet och lär användas väl av Silva. De Bruyne är fantastisk och lär inte göra Man City sämre men i ett lag där inte allt kretsar kring honom lär han inte få ut sin fulla potential. På något sätt har Pellegrini lyckats bli underskattad igen. (1-3)

Peter Hyllman

Premier Leagues tio bästa värvningar inför 2015-16

Det brukar heta att transferfönstret slog igen med en smäll. Men om det slog igen med något igår så var det väl snarast kanske med ett ganska ynkligt gnissel för så värst mycket och roligt hände väl egentligen inte med spelare till Premier League så här i månadsskiftet mellan augusti och september.

Watford och West Ham var de två mest aktiva klubbarna med tre värvningar vardera på deadline-dagen. Man Utd dundrade iväg med den dyraste värvningen efter att ha gjort klart med Anthony Martial. Aston Villa plockade in ännu en gammal Man City-spelare och förstärkte försvaret med Joleon Lescott.

”Too much money and not enough talent” ryktas Arsene Wenger ha mumlat under gårdagen och vi får väl förmoda att det då är transfermarknaden och inget annat han pratar om. Zlatan Ibrahimovic, Edinson Cavani och Adrien Rabiot hann samtliga med att ryktas till Arsenal under dagen men det krävdes inga kristallkulor för att se att det inte skulle bli något av det.

West Broms ordförande Jeremy Peace hann däremot med att göra ett rejält screwjob både på Tottenham och på Saido Berahino. Tottenham ville köpa, Tony Pulis ville sälja och Saido Berahino ville flytta, men Peace vägrade att alls förhandla. Vilket föranledde Berahino att på twitter hetsigt meddela att han aldrig mer skulle spela för West Brom.

Bland toppklubbarna framstår Man City som den ganska klara vinnaren totalt sett under transferfönstret med ett antal tämligen spektakulära värvningar som verkligen förstärker laget. Man Utd har gjort ett riktigt bra transferfönster sett till vilka spelare som faktiskt har värvats, men fumlat lite i fråga om vilka spelare som kanske inte värvats, vilka som sålts och, måste väl nu också sägas, inte sålts.

Traditionen bjuder emellertid att transferfönstret avslutas på den här bloggen med att jag listar de jag anser vara de tio bästa värvningarna till Premier League inför säsongen. Det är en tradition som genom åren har bjudit på både klokheter och, kanske i större utsträckning, dumheter. Men det hela går ju ut på att våga sticka ut hakan, så jag gör utan någon som helst tanke på personlig stolthet ännu ett försök:

(10) Chancel Mbemba, Newcastle

Jag gav bara den här värvningen tre plus när den väl begav sig men tvingas där revidera mig uppåt och det rejält. Kanske fick Mbemba ett extra plus bara för att han faktiskt kom i smoking till lagets första match mot Southampton hemma på St James’ Park. Spelmässigt har dock Mbemba visat sig vara en riktigt skicklig mittback, vilket var precis vad Newcastle var i behov av, och jag tror Mbemba kan vara en av ligans absolut bästa mittbackar om några år.

(9) Nathaniel Clyne, Liverpool

Liverpool har spelat fyra matcher hittills den här säsongen och har väl egentligen bara imponerat i en enda av dessa åtta halvlekar, ändå kan jag faktiskt inte erinra mig att jag sett Clyne göra ett enda misstag. Liverpool behövde förstärka sin högerback och de gjorde det genom att värva den bästa tillgängliga högerbacken i ligan. Kommer vara väldigt värdefull för Liverpool under flera år framåt.

(8) Dimitri Payet, West Ham

West Ham har värvat en hel del spelare det här fönstret men den spelare som verkligen sticker ut ur mängden är bolltrollaren från Marseille. West Hams svaghet har genomgående varit det kreativa navet centralt på mittfältet, vilket varit naturligt med Sam Allardyce som manager. I Payet har West Ham onekligen hittat en sådan spelartyp som kommer visa sig vara väldigt nyttig under säsongen och tillföra laget en ny dimension i sitt spel.

(7) Pedro, Chelsea

I princip den enda spektakulära värvning som Chelsea faktiskt har gjort den här sommaren och det bidrar så klart till intrycket att Chelsea saknar lite energi så här i början av säsongen. Men Pedro har varit en energiinjektion och kan tillföra både den speed som Chelsea behöver i sitt anfallsspel och framför allt ett hot också från högerkanten som Chelsea tidigare saknat. Även en viktig avlastning för Diego Costa vid behov.

(6) Memphis Depay, Man Utd

Det kan knappast råda någon som helst tvekan om att Memphis Depay sitter på en väldigt stor fotbollspotential. Han har blandat säsongsinledningen med smakprov både på denna potential och på ett ännu inte helt utvecklat beslutsfattande på planen, men det är något som kommer med tiden. För ett Man Utd som alltid har vårdat sina individuella stjärnor så ger Memphis dock ifrån sig samma vibbar som en gång Cristiano Ronaldo gjorde.

(5) Nicolas Otamendi, Man City

Backlinjen var förmodligen den lagdel man kunde titta på i Man City och säga att där har klubben inte riktigt levt upp till sina ambitioner att vara en engelsk och europeisk toppklubb. Det har man däremot åtgärdat i ett brett svep genom köpet av Nicolas Otamendi som med tämligen god marginal var att anse som La Ligas bäste mittback förra säsongen. Inte nog med det så har det dessutom energiserat såväl Vincent Kompany som Eliaquim Mangala.

(4) Petr Cech, Arsenal

I mer än ett halvt årtionde har man kunnat raljera om Arsenals svaghet och brister på målvaktsposten, som legat dem i fatet både i engelsk och europeisk fotboll. Utöver att effektivt ta död på den möjligheten så lyckades Arsenal dessutom ge Chelsea och José Mourinho en förmodligen efterlängtad knäpp på näsan. Cech bidrar med ett stort ledarskap både på och vid sidan av planen och helt uppe i molnen är det inte att säga att det gör Arsenal till titelkandidater.

(3) Morgan Schneiderlin, Man Utd

Det är svårt att riktigt veta hur bra något är innan man blir av med det. Med all säkerhet skulle Southampton ganska snabbt kunna skriva under på just detta vad gäller Schneiderlin. Man Utd var i stort behov av en spelskicklig och djupt liggande central mittfältare och hade på nära hand haft möjlighet att studera spelaren som lyfte Southampton upp till nya höjder i tabellen. Jagades av flera storklubbar, inte utan anledning.

(2) Andre Ayew, Swansea

Kanske har den främsta vinstlotten av alla under den här transfersommaren dragits av Swansea. För ur spillrorna av det som en gång var Marseille så har Swansea helt gratis, i alla fall sett till transfersumma, lyckats plocka fram en riktig pärla till offensiv spelare som har gett en helt ny rivighet till lagets offensiv, en målskytt såväl som en intelligent bollfördelare, och som redan ser ut att ha fått till ett riktigt bra samarbete med Bafetimbi Gomis.

(1) Kevin De Bruyne, Man City

Det tog sin lilla tid men till sist så fick Man City ändå sin spelare från Wolfsburg och det får väl anses vara den här sommarens kanske mest spektakulära värvning till Premier League. De Bruyne var den spelare som spelade fram till flest mål av alla spelare i någon av de stora europeiska ligorna, och det borde vattnas ganska rejält i munnen av att föreställa sig vad han kan göra med Sergio Agüero framför sig, och vad David Silva kan göra med honom själv framför och vid sidan av sig.

:::

Bubblare:
Yohan Cabaye, Crystal Palace
Roberto Firmino, Liverpool
Bastian Schweinsteiger, Man Utd
Giorginio Wijnaldum, Newcastle
Toby Alderweireld, Tottenham

Peter Hyllman

SPECIAL: Liverpool 2015-16

Vem är egentligen Brendan Rodgers? Är han den moderna och framåttänkande unge managern som chockade en hel fotbollsvärld genom att ta Liverpool intill en olycklig grästuva från sin första ligatitel på ett kvarts sekel? Eller är han den ständigt plattitydproducerande Mr Chance som under två av sina tre säsonger som manager har basat för ett lag berövat egen idé och energi på planen och som slutat en bra bit under klubbens ambitioner?

Den här säsongen måste Rodgers kunna ge ett tillfredsställande svar på den frågan. Hans jobb var i uttalad fara redan i slutet av förra säsongens debacle och mycket lite talar för att Rodges överlever ännu en sådan säsong i tabellens ingenmansland, eller kanske ens en höstsäsong av samma slag. Liverpools ambition i alla fall på kort sikt är naturligtvis att spela Champions League, och i den kampen måste man befinna sig.

Det har varit en förändringens sommar på Anfield. Steven Gerrard har lämnat klubben och Raheem Sterling-sagan blev utdragen på ett sätt som näppeligen var till Liverpools fördel. Ett flertal spelare har värvats. Nathaniel Clyne, James Milner, Christian Benteke och Roberto Firmino känns samtliga som kloka värvningar, men också värvningar som, möjligen med undantag för Clyne, inte med nödvändighet kommer visa sig bli lyckade.

Just spelarvärvningar har varit Liverpools akilleshäl under många år, men kanske i synnerhet under Brendan Rodgers och den transferkommittée som Liverpools klubbledning har etablerat. Lyckade spelarvärvningar är emellertid inte bara en fråga om bra eller dåliga spelare, utan hur bra en klubb och en manager är på att integrera spelaren i lagets taktik och spelidé. Och det är ett område på vilket Rodgers måste börja visa upp ett bättre facit än vad han så här långt har gjort.

Liverpools stora problem förra säsongen var bristen på mål, vilket kanske inte är så konstigt efter att man sålt Luis Suarez och Daniel Sturridge visade sig vara ständigt skadedrabbad. Den situationen ser inte ut att vara annorlunda den här säsongen men Liverpool måste ändå få igång sitt målskytte, och för det syftet har alltså Christian Benteke, Roberto Firmino och Danny Ings värvats till klubben. Det är inte långsökt att säga att Liverpools framgångar den här säsongen kommer bero mycket på vilken output Rodgers kan få ut från Benteke och Firmino.

Defensivt måste Rodgers hoppas att han har fått ordning på sin backlinje, och det mest troliga är att han den här säsongen håller sig till en rak fyrbackslinje med Martin Skrtel och Dejan Lovren som mittbackspar. Lovren var en av dessa värvningar som inte alls hittade sina fötter under sin debutsäsong men som självklart har stor potential att förbättras.

LINEUP (4-3-3)
GK – Mignolet, Simon (Bogdan, Adam)

RB – Clyne, Nathaniel
CB – Skrtel, Martin
CB – Lovren, Dejan (Sakho, Mamadou)
LB – Gomez, Joe (Moreno, Alberto)

DM – Leiva, Lucas (Rossiter, Jordan)
CM – Henderson, Jordan (Can, Emre)
CM – Milner, James

FW – Firmino, Roberto (Lallana, Adam)
ST – Benteke, Christian (Sturridge, Daniel)
FW – Coutinho, Philippe (Ibe, Jordon)

TRANSFERS
In: James Milner (Man City), Danny Ings (Burnley), Adam Bogdan (Bolton), Joe Gomez (Charlton), Roberto Firmino (Hoffenheim), Nathaniel Clyne (Southampton), Christian Benteke (Aston Villa). Ut: Steven Gerrard (Los Angeles Galaxy), Glen Johnson (Stoke), Brad Jones (Bradford), Sebastian Coates (Sunderland), Raheem Sterling (Man City), Andre Wisdom (Norwich, lån), Rickie Lambert (West Brom), Mario Balotelli (Milan, lån), Lazar Markovic (Fenerbahce, lån).

NYCKELSPELARE: Jordan Henderson
Någon måste ta ledarskapet på planen när Steven Gerrard inte längre finns i klubben och det faller sig naturligt att det är på Hendersons axlar detta främst faller, tillsammans med James Milner som centralt ledarnav på mitten. Det är inte minst viktigt eftersom övriga lagdelar i stor utsträckning består av spelare som inte ser vordna ledare ut och som inte i första hand är vana att ta ansvar i jobbiga lägen. Henderson kommer också att vara en viktig spelare i Liverpools omställningar från försvar till anfall.

VAD TALAR FÖR LIVERPOOL?
Liverpool var kanske aldrig riktigt så bra som den där andraplatsen möjligen antydde, men inte heller är man kanske riktigt så dåliga som förra säsongens sjätteplats med tillhörande spel gav anledning att tro. Det finns potential och kvalitet i Liverpool och om Brendan Rodgers kan få ordning på lagets båda ändar, försvar och anfall, så är Liverpool utan tvekan en klubb som kan utmana på allvar om Champions League-platserna.

VAD TALAR MOT LIVERPOOL?
Även om Liverpool har värvat mera stabilt den här sommaren så är ändå den kvardröjande känslan att det är ännu en sommar under vilken Liverpool framför allt har handlat bredd snarare än riktigt hög kvalitet. Det kan göra laget stabilare men frågan är om det kan lyfta Liverpool uppåt i tabellen i den utsträckning klubben rimligtvis önskar.

Liverpool under Brendan Rodgers har hela tiden varit något av ett humörstyrt lag. Under 2013-14 spelade man närmast som i ett slags lyckorus av ständig medgång. Även under 2014-15 fanns liknande känslor. Liverpool hade en lång och väldigt stark förlustfri svit ända från december in i mars. Men efter förlusten på hemmaplan mot Man Utd så föll lagets spel och självförtroende mer eller mindre samman. Liverpool kan vara riktigt bra i medgång, men består i lite för hög utsträckning av spelare som gömmer sig i motgång.

TRE NYCKELFRÅGOR

Passar Christian Benteke in i Liverpool? I samband med att Liverpool betalade klausulen för Benteke i somras så inleddes omedelbart de både orättvisa och vilseledande jämförelserna med Andy Carroll. Men Benteke är en väsentligt mer mångsidig spelare än Carroll och med helt andra kvaliteter. Ändå är det alls inte säkert att han passar in i Brendan Rodgers taktiska upplägg.

Kan Brendan Rodgers hitta ett spelsystem? Louis van Gaal håller fast vid samma spelsystem men flyttar runt spelare på fel positioner. Rodgers å andra sidan håller i grova drag koll på positionerna men byter i gengäld taktiska uppställning som andra byter strumpor. Kan Rodgers hitta ett spelsystem som han själv och spelarna blir bekväma med?

Who let the kids out? Joe Gomez har varit en upplevelse under inledningen av säsongen, Jordon Ibe ser ut att kunna bli en bra ersättare för Raheem Sterling, Jordan Rossiter ung och hungrig på mittfältet. Om Rodgers kan fortsätta ge dessa spelare speltid under säsongen så är det inte bara bra för framtiden, utan något som kan hjälpa Liverpool hantera ett tufft spelschema med bland annat Europa League.

SÅ GÅR DET!

Hyllman. (#4) Någon titelstrid kommer inte på något sätt vara aktuell den här säsongen, så någon upprepning av 2013-14 är inte att vänta. Men Liverpool har ett starkt mittfält både defensivt med spelare som James Milner och Jordan Henderson, och kanske har Rodgers till sist insett det subtila värdet i Lucas Leivas positionsspel, men också offensivt med spelare som Philippe Coutinho och Roberto Firmino. Om Liverpool lyckas hålla sig inom ramarna, och inte falla utanför dem så grovt som man gjorde förra säsongen, så är man en vass utmanare till en av Champions League-platserna.. (3-6)

Linhem. (#5) Försvaret är fortsatt ett enormt problem tack vare östeuropeiska “Dum & Dummare” i mittförsvaret, och trots en massiv uppgradering på högerbacken. Jag är orolig över mittfältsparet Milner-Henderson då de är  ganska lika och främst offensiva men samtidigt är de mångsidiga och Milner har imponerat inledningsvis. Rodgers saknar spelidé och beslutsamhet i vad han gör vilket kanske hör ihop med att det saknas harmoni och röd tråd från ägarna ända ned till nyanställda Gary McAllisters älskade hjässa. Coutinho gjorde för mycket på egen hand ifjol men hur passar han ihop med Firmino och Benteke? (4-7)

Peter Hyllman

Om transferfönstrets tragikomik och den unge Davids lidanden

Det var kring Man Utd det mesta rörde sig under gårdagen och det europeiska transferfönstrets stängande. För tredje sommaren i rad befinner sig nämligen Man Utd i den allt annat än avundsvärda positionen att de mer eller mindre snubblar över sina egna ben under transferfönstrets sista dagar. I en sådan utsträckning att man kunde tro att de gått samma planeringsskola som SL som blir lika förvånade varje år som löven faller från träden.

Man Utd inledde dagen med en dokumenterat tunn anfallslinje. När dagen var slut så hade man å andra sidan definitivt skeppat iväg två offensiva spelare, Javier Hernandez till Bayer Leverkusen och Adnan Januzaj på lån till Dortmund, och så vi vitt vi kan utgå från här och nu värvat blott en enda, 19-årige Anthony Martial från Monaco. Vilket den matematiskt snabbtänkte fort inser betyder att man slutar dagen med en offensiv spelare mindre än man började.

Anthony Martial är självklart en spännande värvning, en av europeisk fotbolls främsta talanger på en för Man Utd högst användbar position. Prislappen varierar beroende på vem man väljer att tro på mellan £36m och £50m, men det mest troliga är nog att grundsumman är på £36m samt att olika klausuler kan föra summan vidare uppåt. Tor-Kristian Karlsen skriver mycket begåvat och intressant om en mer modern och företagsekonomisk syn på spelarvärvningar, eller kanske snarare spelarinvesteringar.

Men den kanske största affären under dagen var ändå att den ytterst långrandiga sagan med David De Gea verkade nå sin upplösning. Klubbarna verkade överens. Real Madrid skulle få De Gea och för detta skulle de betala cirka £20m samt skicka Keylor Navas i motsatt riktning. En på det stora hela bra affär för samtliga parter, givet att det nu trots allt bara var en fråga om när De Gea skulle gå till Real Madrid, inte om.

Men så träffade skiten fläkten.

Helt plötsligt meddelas nämligen att David De Geas övergång från Man Utd till Real Madrid inte blir av eftersom övergångsdokumenten inte var inskickade till La Liga i tid. Två stora och enormt professsionellt drivna fotbollsklubbar har alltså haft en hel sommar på sig att komma överens och ordna det praktiska men sitter alltså ändå där med rumpan bar under transferfönstrets absolut sista minuter, bokstavligen.

Ursäktandet och fingerpekandet inleddes omedelbart. En konspirationsteori som framfördes av spansk media av alla möjliga parter var att Man Utd medvetet vilat på avtryckaren till en minut efter midnatt som en slags hämnd för tidigare transferstrul med Real Madrid. En mer parodisk förklaring gjorde gällande att Real Madrid, eller möjligen La Liga, helt enkelt saknade uppdatering på den senaste programvaran för att kunna öppna dokumenten, vilket föranledde förseningen.

I England är det möjligt för klubbar att söka dispens för att papper kommer in något för sent. Men någon sådan möjlighet finns inte i Spanien utan tvärtom så har flera tidigare spelarövergångar just gått i stöpet för att dokument har inkommit några minuter för sent. Guillem Balague, känd spansk fotbollsjournalist, var tydlig med att det fanns inga som helst prejudikat för att affären skulle kunna gå igenom.

Nu påstår sig Man Utd förvisso ha bevis för att de skickat nödvändiga papper 23:59, och det är så klart inget de säger utan att kunna visa att det faktiskt ligger till på det viset. Helt klart är att både Man Utd och Real Madrid vill att affären ska gå igenom och båda klubbarna kommer aktivt verka både mot La Liga och mot FIFA för att så ska bli fallet. Det framstår som osannolikt att ett stackars ensamt fotbollsförbund ska kunna stå emot två så mäktiga aktörer för ett så pass impopulärt beslut.

För så är det ju, Real Madrid och Man Utd står eniga i detta. Real Madrid vill självklart ha sin spanske stjärnmålvakt till varje pris. Man Utd å sin sida har förmodligen ingen större lust att sitta fast med en målvakt som hellre vill spela för en annan klubb och som kan lämna klubben helt gratis nästa säsong. Ingen av klubbarna har något att egentligen vinna på att affären inte skulle bli av. Och det har väl egentligen inte La Liga heller.

Hänvisningarna till felaktig eller ej uppdaterad programvara kan naturligtvis framstå som parodisk till en början, något som inte rimligtvis borde kunna hända på två förmodat moderna arbetsplatser. Men ska man nu överklaga ett beslut så måste man enligt outgrundliga byråkratiska ordningar ha ett sakligt skäl för denna överklagan, och just elektroniskt missöde råkar vara ett sådant sakligt skäl. Vad som alltså pågår är en produktion av ett svepskäl för La Liga och/eller FIFA att godta överklagan och låta affären gå igenom.

Men hur det än slutar, och vem eller vilka som än bär ansvaret för det som inträffat, så inte var det någon stolt dag vare sig för Real Madrid eller Man Utd, två av världens absolut största fotbollsklubbar.

:::

Fabio Borini (FW), 24 år till Sunderland. Han tvekade länge och väl, Borini, innan han till slut ändå gjorde övergången från Liverpool till Sunderland, där han tidigare spenderat en säsong på lån. Hans lånetid i Sunderland var hyfsat lyckad och kan han bidra med samma värde även som ditflyttad så blir han en tillgång för Sunderland. Väl godkänd (+++)

Anders Lindegaard (GK), 31 år till West Brom. Blev av en anledning som stavas De Gea i huvudsak andremålvakt i Man Utd men det fanns en god anledning till att många i början av bådas karriär där trodde att Lindegaard faktiskt skulle kunna ta förstatröjan. Lindegaard är en riktigt skicklig målvakt och kan visa sig ruggigt bra för West Brom med problem på posten. Berömlig (+++++)

Dieumerci Mbokoni (ST), 29 år till Norwich på lån. Tack gode gud! Norwich gjorde till sist klart med en inlånad anfallare från Dynamo Kiev, med ett nästan lika häftigt namn som Ricky van Wolfswinkel som skeppats iväg på lån till Real Betis. Norwich behövde förstärka bakom Cameron Jerome sedan dessutom Lewis Grabban börjat strula. Väl godkänd (+++)

Peter Hyllman