Specialist i misslyckande. Det var det nedsättande uttrycket som José Mourinho använde om Arsene Wenger förra säsongen, varmed huvudsakligen åsyftades Wengers oförmåga att vinna någon ligatitel det senaste årtiondet. Oavsett vad man dock anser om just denna titeltorka så går det dock inte att ta ifrån Wenger att han med sitt Arsenal har plockat hem tre ligatitlar genom åren, vilket bara tangeras eller överträffas av två managers under Premier League-eran.
Men när det kommer till det europeiska cupspelet, och då närmare bestämt Champions League, så börjar uttrycket bli desto mer motiverat, även om det rimligtvis bör finnas mindre oförskämda sätt att uttrycka samma sak. Men det är ett alltjämt pågående mysterium hur det kommer sig att en av vår tids största managernamn under så många år har misslyckats med att egentligen uppnå något av större värde på den europeiska fotbollsscenen.
Arsenals facit i Champions League med Arsene Wenger är i själva verket rätt nedslående. Under 17 säsonger har Arsenal endast vid två tillfällen lyckats passera kvartsfinalstadiet, finalförlusten 2005-06 samt en semifinalplats 2008-09. Endast vid fyra ytterligare tillfällen har Arsenal faktiskt nått kvartsfinal. Med andra ord har Arsenal och Arsene Wenger misslyckats med att ta sig till kvartsfinal under 11 av 17 säsonger i turneringen. Detta både under en period när de själva var en av två dominerande klubbar i England, och under en period när engelska klubblag överlag var dominerande i Europa.
Till Arsene Wengers försvar brukar lyftas fram Arsenals jämnhet och allmänna pålitlighet, i synnerhet då att Arsenal dels alltid har lyckats kvalificera sig till Champions League, dels alltid har lyckats ta sig vidare från gruppspelet och kvalificera sig till slutspel. Jämnhet har dock inte något direkt egenvärde i och med att det inte säger något om på vilken nivå man jämnt befinner sig. Och i Arsenals och Arsene Wengers fall handlar det om att under de senaste fem säsongerna ”jämnt” ha åkt ut i åttondelsfinal.
Stefan Holm kunde naturligtvis alltid hävda att han var den svenske höjdhoppare som hoppat över 2,40 flest gånger. Fortfarande är det dock så att det är Patrik Sjöberg som har hoppat det svenska rekordet, tillika världsrekordet under en tid av 1980-talet, om 2,42. Och höjdhopp går, som namnet antyder, ut på att hoppa högst och sätta rekord. Fotboll är i det avseendet inte filosofiskt annorlunda; det handlar, åtminstone på den här nivån, om att vinna matcher och titlar.
Dessutom är det i bästa fall en halvsanning att Arsene Wenger alltid har tagit Arsenal till slutspel i Champions League. Det är ett påstående som kräver tillägget ”under nuvarande turneringsformat”, det vill säga från och med 2003-04. Mellan 1998 och 2003, det vill säga Wengers fem första säsonger i Champions League, så åkte Arsenal ut redan i gruppspelet under fyra av dessa säsonger.
Om man ska leta efter orsaker till detta blanka fält i Arsene Wengers och Arsenals europeiska meritförteckning så räcker det inte att enbart hänvisa till att det finns större europeiska klubbar som har större resurser. Under samma tidsperiod har Liverpool varit i två finaler och vunnit en av dem, samt i ytterligare två semifinaler. Porto, Monaco, Valencia och Dortmund är bara några av de europeiska klubbar som under samma tidsperiod, och med både mindre resurser och en svagare europeisk cuptradition än Arsenal, har lyckats bättre eller lika bra som Arsenal.
Kan inte yttre omständigheter ge en förklaring så får man titta inåt, och en känsla med Arsenal har alltid varit att de har haft svårt med den taktiska balansen i Europa. Dock ej på samma sätt. Under de första åtta åren under Wenger var Arsenal ett lag som ville spela med blixtsnabba spelvändningar, men fick problem i Champions League mot lag som låg lågt och tvingade dem att bli mer spelförande. Under de åtta åren därefter har problemet snarare varit det omvända med ett Arsenal som varit offensivt väldigt framtunga men som därmed exponerat sig bakåt alldeles för lättvindigt.
Inget engelskt lag har någonsin varit framgångsrikt i Champions League utan att hitta rätt i den taktiska balansgången mellan å ena sidan engelskt ligaspel och å andra sidan europeiskt cupspel, två väsensskilda fenomen. Inne på sin 18:e säsong med Arsenal i Champions League så brottas Arsene Wenger alltjämt med att hitta en sådan taktisk balans. En anledning att det sker till synes för gäves kan vara att det helt enkelt inte ligger i Wengers personlighet att anpassa sig i sina taktiska idéer.
Den här säsongen har inletts bedrövligt, med två förluster mot mycket beskedligt motstånd. Det har försatt Arsenal i den mycket besvärliga sitsen att de nu måste vinna minst en, och förmodligen undvika förlust i den andra, av de två kommande matcherna mot Bayern München, en tyskeuropeisk superklubb kanske på toppen av sin kapacitet. Allt annat än en lätt uppgift naturligtvis, om än heller inte fullt så omöjlig som en tämligen nyansbefriad och historielös åsiktsapparat vill låta påskina.
Arsene Wenger kommer naturligtvis inte att vara lika historielös. Han kommer helt säkert göra sitt bästa att påminna och muntra upp sina spelare med minnen från säsongen 2003-04, naturligtvis en fantastisk ligasäsong för Arsenal, men också med viss europeisk inspiration. Arsenal befann sig då i ett liknande läge i Champions League, med endast en poäng efter tre spelade matcher, men lyckades därefter vinna tre matcher i rad mot i tur och ordning Dynamo Kiev, Inter och Lokomotiv Moskva och därmed också gruppen. Inte minst 5-1-segern borta mot Inter var en av den säsongens största utropstecken.
Dags för Arsenal att åstadkomma ett motsvarande utropstecken den här säsongen. Det börjar ikväll. På hemmaplan, mot Bayern München. Kan Arsenal släppa den oro som ofta präglat lagets prestationer i Champions League under senare år, och istället spela med den glädje och framåtanda som präglat flera av deras stormatcher det senaste året så kan det gå vägen. Vinst mot Bayern München kan inte garanteras för den sakens skull, vad som däremot kan garanteras är att det i så fall blir Bayerns tuffaste utmaning hittills under den här säsongen.
Jag skulle knappast bli förvånad. För Arsene Wenger är inte bara specialist i misslyckande, om man nu ska leka med det vanvördiga uttrycket. Min egen uppfattning om Wenger, och för all del då också Arsenal under Wenger, är i så fall minst lika mycket att han är en specialist i att lyckas krångla sig ur tuffa lägen, och på att producera de nödvändiga resultaten när det som allra mest behövs. Wenger och Arsenal reser sig ofta på nio.
Lite för ofta nedslagna, men väldigt sällan helt utslagna. Ikväll måste man slå knockout på Bayern.