Det är en fråga som kan verka smått bisarr, att få sparken kan ju knappast ses som något särskilt önskvärt för någon kan tyckas. Men det är ändå en fråga som cirkulerar runt i twitterrymden bland engelska fotbollsobservatörer; det vill säga, försöker José Mourinho få sparken?
Utgångspunkten många tar för den frågan är den sju minuter långa monolog som Mourinho drog iväg direkt efter förlusten mot Southampton strax innan landslagsuppehållet. Där kritiserade han för all del också domarna i Premier League men framför allt riktade han vad han många betraktar som en slags utmaning till Chelseas klubbledning att sparkar man Mourinho så sparkar man klubbens bäste manager.
Vad som var syftet bakom detta uttalande är svårt att säga, det är i alla fall inget som någon säger som är trygg och harmonisk i sitt arbete. Chelsea, vars klubbledning knappast gjort sig känd för sina utförliga offentliga uttalanden i dylika frågor, replikerade dock den här gången med ett halvsyrligt besked att man har fortsatt förtroende för Mourinho men att prestationen hittills under säsongen inte har varit godkänd och klubbledningen har tillhandahållit honom alla nödvändiga resurser för förbättring.
Om Chelsea och José Mourinho hade hoppats på någon väsentlig förbättring så har den dock inte kommit. Visst, det blev en vinst mot Aston Villa på Stamford Bridge första matchen efter landslagsuppehållet, men därefter har det blivit 0-0 mot Dynamo Kiev och så nu senast förlust mot West Ham.
Matchen mot West Ham blev också ett disciplinärt lågvattenmärke för både Chelsea och José Mourinho. Nemanja Matic blev utvisade, Chelseas spelare visade frustration snarare än fokusering både på och vid sidan av planen, lagets assisterande tränare blir utvisad för olämpligt uppträdande och i halvtid blir Mourinho själv uppvisad på läktaren, även han efter att ha uppträtt olämpligt mot domarna. Efter matchen bryter Mourinho mot Premier Leagues regelverk när han själv, ledare och spelare bojkottar TV-intervjuer och presskonferens.
För närvarande ligger alltså två-tre öppna disciplinära ärenden hos FA gällande José Mourinho. Mourinho är knappast den förste managern att göra foul på FA:s och Premier Leagues ibland knöliga regelverk, men det borde vara få förunnat att befinna sig i så ständig och återkommande konflikt med det som Mourinho nu gör.
Många ser det som ett tecken på José Mourinhos personlighet och hans benägenhet att söka konflikt. Hans klubbhistorik lyfts också gärna fram där ett återkommande mönster är att hans relationer med klubben, dess spelare och ledning, normalt sett brukar passera någon form av bristningsgräns under hans tredje år i klubben.
Det finns tydliga tecken att den bristningsgränsen kan vara passerad återigen i Chelsea. Mourinhos monolog visade på en inte oproblematisk relation med klubbledningen. Att döma av hans återkommande och ganska fräna kritik av spelarna så är inte allt frid och fröjd i omklädningsrummet heller, något som förstärks av att flertalet spelare helt enkelt inte ser ut att vilja ta jobbet för Mourinho på planen.
Chelsea ligger på 15:e plats i tabellen efter tio omgångar som regerande ligamästare. Inget lag har någonsin vunnit ligan efter en så dålig start. De har förlorat hälften av sina ligamatcher, bara tre lag i ligan har släppt in fler mål än Chelsea, i Champions League har man fyra poäng efter tre omgångar. Allt fler börjar ifrågasätta om Chelsea ens kommer klara av att nå Champions League nästa säsong.
Det finns ett uttryck att man kan vara antingen en del av lösningen eller en del av problemet. Känslan blir alltmer baserat på José Mourinhos beteende, hans ständigt pågående krig med sin närmaste omvärld, hans återkommande men sällan motiverade konspirationsteorier, hans behandling av spelare och anställda, hans negativa kroppsspråk och framtoning, att Mourinho har gått från att vara en lösning på Chelseas problem till att vara orsaken till Chelseas problem.
Det kan mycket väl vara så att José Mourinho själv har kommit fram till att läget börjar se alltmer hopplöst ut, om än förmodligen från en annan utgångspunkt. Frågan är emellertid ändå varför han i så fall ihärdar med jobbet, inte säger upp sig utan istället snarare ser ut att vilja utmana klubbledningen att ge honom sparken.
Den mest uppenbara anledningen är att Mourinho vet att ett eget beslut att avgå oundvikligen skulle uppfattas som ett medgivande om att han misslyckats, att han befann sig i en situation han inte klarade av. Det kan vara ett modigt beslut men det är också något som tär på stolthet och självbild. Men om han får sparken finns fortfarande utvägen att peka på Chelseas historik att sparka sina managers och att fördela bort ansvaret från sig själv.
Det är en medvetet spekulativ blogg som ändå utgår från vissa rimliga slutsatser av José Mourinhos beteende. Men det är alltjämt tidigt på säsongen och det är inte omöjligt att Chelsea lyckas vända på detta, med Mourinho som manager. Men som klubb kan man passera en punkt när det inte längre är möjligt att åtgärda ett problem utan att först byta ut människorna och ändra klubbens interna relationer och gruppdynamik. Så var fallet med David Moyes i Man Utd och så blev fallet med Brendan Rodgers i Liverpool.
Är det annorlunda med José Mourinho och Chelsea? Det kan vara värt att fundera på den frågan samtidigt som man följer kvällens Ligacupmatch mellan Stoke och Chelsea. Inte heller Stoke har börjat den här säsongen bra med deras mått mätt. Men förlust för Chelsea här och en redan infekterad situation i klubben blir knappast bättre.