Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

HÖRNAN #19: Arsenal avslutar 2015 i Premier League-ledning

Veckans lag

Bubblare:
Thibaut Courtois, Chelsea
John Terry, Chelsea
Kyle Naughton, Swansea
Alexander Tettey, Norwich
Yohan Cabaye, Crystal Palace
Raheem Sterling, Man City
Anthony Martial, Man Utd

:::

OMGÅNGENS VINNARE

Stoke. Löjlig form och löjligt självförtroende. Det är nog bara så man kan karaktärisera Stoke för närvarande och väldigt mycket går genom vad som nog måste betraktas som Premier Leagues just nu bästa anfallstrio i form av Bojan Krkic, Xherdan Shaqiri och Marko Arnautovic. I en galet svängig match på Goodison Park var det Stoke som drog det längsta strået med några otroligt snygga mål i bagaget.

Tottenham. Under stora delar av sin historia så är det här matcher som Tottenham har förlorat på ungefär det här viset, men för närvarande vinner man dem istället. Med en Watfordspelare utvisad i slutet av matchen var det snarare Watford som låg närmare segern, Tottenham skapade egentligen inte mycket alls, men till sist lyckades ändå Heung-Min Son klackskarva in vinstmålet i slutminuterna. Tottenham avslutar året fyra poäng från tabelltoppen.

Arsenal. Svårt att säga att man är någon större vinnare i en omgång när man egentligen bara lyckas besegra Bournemouth på hemmaplan. Men samtidigt tappade både Leicester och Man City poäng, vilket innebär att Arsenal avslutar kalenderåret inte bara som det lag som plockat mest poäng under 2015, utan därtill som ligaledare i Premier League. Och det finns väl sämre sätt än så att fira nyår på.

OMGÅNGENS CLIFF BARNES

Everton. Det är egentligen ofattbart att Everton mäktar med att förlora matchen mot Stoke, men laget har närmast satt i system att tappa onödiga poäng den här säsongen. Anfallet är det sannerligen inget fel på med fartfyllt, kreativt spel och många mål, men laget läcker bakåt. Normalt sett när Everton tar ledningen med 3-2, och tar ledningen för första gången i matchen, så ska det vara game over. Men inte för Everton.

:::

OMGÅNGENS MANAGER

Mauricio Pochettino. Man kan kanske inte annat än uppskatta en manager som lagom innan match väljer att referera till Britney Spears. Det ger ett lite spexigare intryck av en managers vars främsta bidrag hittills annars verkar vara att ha gett ett ständigt svajigt Tottenham disciplin, organisation och jämnhet. En bra vinst mot Watford för upp Tottenham i titelstriden.

OMGÅNGENS MÅL

Xherdan Shaqiri, Stoke 2-1, Everton (b). Vissa fick ju för sig att Shaqiris drömmål mot Everton, den svävande lättningen upp i bortre krysset, mest var tur och tillfällighet, att det var en misslyckad passning. Det betraktar jag som fantasilöst nonsens. Det var meningen, det var fantasifullt, och det var sjukt snyggt.

:::

TRE PUNKTER

BMX. Är det Premier Leagues farligaste anfallstrio Stoke har i sin besittning i form av Bojan Krkic, Marko Arnautovic och Xherdan Shaqiri? Definitivt den formstarkaste. Och i bakgrunden snurrar andra offensivt skickliga spelare som Joselu och Ibrahim Affelay. Imponerande bredd framför ett välorganiserat försvar. Stoke har häng på europeisk fotboll, spelar semifinal i Ligacupen samt har FA-cupen kvar. Hur långt kan det egentligen bära? Tidigare såg jag Stoke som det svagaste semifinallaget i Ligacupen, det gör jag inte längre.

Eagles Bare. Det finns mycket att gilla med Crystal Palace men det är samtidigt ett lag i akut brist av en etablerad anfallare, en regelbunden målskytt. Connor Wickham och Dwight Gayle får sina chanser men håller uppenbart inte nivån som behövs. Patrick Bamford avbryter samtidigt sitt lån i klubben och beskriver sin tid där som hemsk. Crystal Palace ligger femma i tabellen och det är fascinerande att föreställa sig var de hade kunnat vara om de haft en riktigt bra anfallare. Två 0-0 matcher i rad nu och ett flertal matcher under säsongen där de hade kunnat få med sig fler poäng med ett effektivare målskytte.

Mad Utd. Det räckte alltså med 0-0 på hemmaplan för att få folk att tänka att kanske är Louis van Gaal rätt man på rätt plats ändå. Det har hunnit gå ganska långt när 0-0 på hemmaplan ses som ett steg framåt. Det var en bra första halvlek, framför allt, av Man Utd och det cirkulerade en hel del teorier huruvida den taktiska justeringen var van Gaals, Giggs eller möjligen till och med spelarnas egen. Det väcker dock ingen annan känsla än att det kanske hade varit bättre om Louis van Gaal spelat varenda match som om det var hans sista. En halvlek förändrar dock sannerligen inte helhetsbilden, särskilt inte som gamla synder återkom i andra halvlek.

:::

FÖR ÖVRIGT

Först är det julfotbollen. Nu är det tydligen vädret och vinden i England som ställer till problem. Jürgen Klopp gör sitt bästa för att motsäga bilden av hårda tyskar.

Saido Berahino håller på att begå karriärharakiri. Gör sig omöjlig i West Brom men finns det verkligen någon annan klubb som är villig att satsa på honom i nuläget?

Frisyrerna i Premier League… Som vanligt är Paul Scholes ett föredöme på alla sätt och vis.

Arsene Wenger utlovar ett fartfyllt transferfönster i januari, vilket återigen försätter varenda Arsenalsupporter på high alert. Om det sedan blir andra värvningar än typ Mohamed Elmeny återstår kanske att se.

Saido Berahino till Crystal Palace måhända.

Svenska rubrikmakare skulle kunna göra en massa roliga saker med Jürgen Klopps efternamn.

Peter Hyllman

Kan Sunderland och Sam Allardyce bevisa Dick Advocaat fel?

Dick Advocaat visade knappast prov på några större diplomatiska talanger när han i sin intervju efter att ha avgått som Sunderlands manager uttryckte sin uppfattning att Sunderlands spelartrupp helt enkelt inte var bra nog för att hålla sig kvar i Premier League. Hittills har dock inte Sam Allardyce, som han själv uttryckte det, lyckats bevisa honom fel.

Inledningsvis såg det emellertid bra ut för Sam Allardyce. På de sex första matcherna förlorade Sunderland förvisso tre matcher men man vann också tre matcher under oktober och november, och tog sig därmed också upp över nedflyttningsstrecket. Det såg ut att finnas fog för Alan Shearers entusiastiska omdöme att Allardyce var som gjord för Sunderland.

Men det har varit en otroligt mörk decembermånad för Sunderland och för Sam Allardyce. Fyra raka förluster i ligaspelet har fört Sunderland raka vägen under nedflyttningsstrecket igen, samtidigt som bottenkonkurrenter som Newcastle, Bournemouth, Swansea och Norwich har börjat vinna matcher. På 12 poäng har Sunderland nu sju poäng upp till nedflyttningsstrecket.

Spelschemat har förvisso inte varit till Sunderlands fördel under december månad. På dessa fyra matcher har Arsenal och Man City stått för motståndet, samt ett pånyttväckt Chelsea. Samtliga tre på bortaplan dessutom. Det är inte matcher där Sunderland kan förvänta sig några poäng. Mer bitter var nog i så fall hemmaförlusten mot Watford, där Odion Ighalo sin vana trogen snubblade in ett tidigt vinstmål innan Sunderland belägrade Watfords försvar för resten av matchen.

På var sin sida om nyåret har nu Sunderland två för dem väldigt viktiga matcher på hemmaplan. Först ikväll mot Liverpool. Sedan på lördag mot kollegorna i bottenträsket, Aston Villa. På ytan kan matchen mot Aston Villa framstå som makalöst viktig, och det är den så klart på sitt sätt, samtidigt hjälper det inte nödvändigtvis Sunderland att hålla Aston Villa bakom sig. De befinner sig redan där.

Det är i matcher som den ikväll mot Liverpool som Sunderland måste försöka ta de poäng som propellerar dem upp ovanför nedflyttningsstrecket igen. Eller om man misslyckas med det se sig själva avhängda i tabellen tillsammans med Aston Villa. Sam Allardyce verkar ha gjort en liknande analys av läget då han medvetet vilade viktiga spelare i den senaste matchen mot Man City.

Det är framför allt Sam Allardyces defensiva disciplin och organisation som motiverade Alan Shearers tidigare omdöme. Man vet normalt sett vad man får med Allardyce och det var också vad han inledningsvis levererade till Sunderland. Laget skeppade inledningsvis in hinkvis med mål men Allardyce täppte till läckorna, och med ett enda exceptionellt undantag så släppte Sunderland bara in två mål på Allardyces första sex matcher.

På de senaste fyra matcherna har Sunderland å andra sidan släppt in totalt sett elva mål. Tio mål släpptes in mot Arsenal, Chelsea och Man City, det vill säga ett snitt om mer än tre insläppta mål per match. Är Sunderland alltså tillbaka till gamla synder? Mot Man City såg det ut så. Sunderland var bedrövliga; de stängde inte ned motståndarna, de täckte vare sig inlägg eller skott, de gick inte in i nickdueller och spelarna joggade mest runt på planen.

Men vi ska nog inte räkna med att få se en liknande insats ikväll. Sam Allardyce är tämligen välkänd för att tämligen kalkylerat strunta i vissa matcher där han anser att poängchansen är alltför liten eller ett cupspel alltför ointressant för att ödsla energin. Det budskapet går helt säkert inte heller spelarna på planen förbi vars prestationer blir därefter. Mot Liverpool lär dock Allardyce få sina spelare att vilja äta taggtråd och pissa napalm.

Om vi inte får se en sådan insats av Sunderland, om vi istället får se en blek och intetsägande insats, då finns det verkliga och allvarliga skäl att börja trycka på larmknappen för Sunderland. Då ska det till mer eller mindre ett mirakel för att de ska lyckas rädda också den här säsongen.

Januari måste också innehålla några om inte mirakel så åtminstone några tunga ingrepp. Sunderland är i desperat behov att förstärka framför allt mittförsvaret men även det centrala mittfältet. Yann M’Vila är för tillfället hopplöst ensam på Sunderlands mittfält, och Ola Toivonens uppgift här i livet är nog inte att vara central mittfältare bredvid honom som han var mot Man City. Samtidigt är både Sebastian Larsson och Lee Cattermole skadade.

Dick Advocaat sa strax efter förra säsongens slut att Sunderland behövde investera i sex högkvalitativa spelare under sommaren för att bli ett lag som fortsatt skulle kunna konkurrera i Premier League. Två spelare av den kalibern köptes in; Yann M’Vila samt Jeremain Lens, som ser ut att befinna sig långt ned i Sam Allardyces frysbox. Dick Advocaat ser ut att få rätt, Sunderland är helt enkelt inte bra nog att hålla sig kvar i Premier League.

Eller kan Sunderland och Sam Allardyce bevisa honom fel?

Peter Hyllman

Årets sista match för Leicester är årets viktigaste match

2015 har verkligen varit ett fantastiskt år för Leicester, som hämtat ur drömmarnas land. Laget har lyft sig från den djupaste botten av Premier League-tabellen ända upp till den högsta toppen. Lagets poängskörd under kalenderåret 2015 placerar dem trea i Premier League, bakom endast Arsenal och Man City.

Passande då att årets sista match är på hemmaplan mot just Man City, i vad som sjukt nog men samtidigt också fantastiskt nog har blivit till ett toppmöte i ligan. Absolut ingen betydelselös match heller. Man City behöver verkligen vinna matchen; för att inte tappa mark till Arsenal, för att hala in Leicester i tabellen, och inte minst för att kanske för första gången sedan augusti visa sina genuina titelambitioner.

Men matchen är viktig också för Leicester. Förlusten mot Liverpool senast gav vatten på kvarnen till de som bara väntar på att Leicester ska börja ramla ihop och falla nedåt i tabellen. Claudio Ranieri pratade om en nervös insats av laget som kanske börjat fundera på vad de egentligen håller på att ställa till med. En förlust mot Man City på hemmaplan skulle innebära att ett fantastiskt år får en dålig avslutning. En vinst tystar tvivlarna.

Om 2015 var ett fantastiskt år för Leicester så är 2016 året då Leicester måste visa att det inte var någon tillfällighet eller engångsföreteelse. Kanske är det för tidigt att på allvar diskutera en ligatitel för Leicester, det känns heller inte helt sannolikt. För mycket kan gå fel, felmarginalerna alltför små. Men med det spel och det tabelläge Leicester har arbetat till sig, så kan inte Champions League betraktas som en omöjlighet utan som en fullt realistisk möjlighet.

Årets sista match är alltså en match laddad med symbolik för Leicester. Den kan ses som en sammanfattning av och slutpunkt på året som gått. Den kan framför allt ses som ett startskott för det år som kommer, och ge Leicester antingen luft under vingarna som får dem att fortsatt flyga i ligaspelet, eller som en andra raka förlust mot Premier Leagues storklubbar tjäna som en betungande påminnelse om att Leicester flugit högt men alltför nära solen.

Början på 2016 kommer självklart också testa Leicesters ambitioner på ett mer handfast sätt. När transferfönstret öppnar i januari så kommer det säkert finnas många intresserade köpare av Leicesters viktigaste spelare, beredda att slänga många miljoner på någon av Jamie Vardy, Riyad Mahrez eller N’golo Kanté. Om Leicester verkligen har som ambition att hålla sig kvar i tabelltoppen så är det locktoner de måste ignorera.

Under en säsong där spelet på planen har vittnat om en kraftigt utjämnad liga rent sportsligt så är det kanske just i det här avseendet vi verkligen kan se om spelplanen har utjämnats. De stora spelarna kommer i slutänden alltid vilja spela för de stora klubbarna, men det behöver inte längre vara så att de stora klubbarna kan plocka vilka spelare de än vill ha från de mindre klubbarna hur som helst och när som helst, i synnerhet inte mitt under brinnande säsong.

Mycket lite talar egentligen för att Vardy, Mahrez eller Kanté skulle vara intresserade av att lämna Leicester i januari. Är storklubbarna intresserade av dem nu så kommer de garanterat vara intresserade av dem också i sommar, och just nu håller de på att utföra något drömlikt unikt med Leicester som de rimligtvis vill ha möjligheten att slutföra. En dröm som en vinst mot Man City skulle göra väldigt påtaglig.

Allt att vinna, inget att förlora. Kan Leicester behålla den inställningen så kan 2016 bli ett lika bra år som 2015.

Peter Hyllman

Säsongens bästa 0-0-match inte tillräckligt för Louis van Gaal

Det blev 0-0. Men det blev samtidigt den kanske bästa fotbollsmatchen som Man Utd har spelat hittills den här säsongen. Har man tidigare några gånger haft tur som lyckats göra mål så hade man den här gången otur att man inte lyckades göra mål. Det var kamp, det var fart, det var vilja och det var intensitet.

Matchen hade nästan lite derbykaraktär. Man fick lite känslan av att det var The Last Stand som utspelades i Manchester. Sista striden. Och man kan undra hur det egentligen hade sett ut för Louis van Gaal nu om han redan från början av den här säsongen hade haft mer av attityden att försöka spela varje match som om det var hans sista match.

Oavgjort var emellertid ett betydligt bättre resultat för Chelsea, för vilka egentligen bara en förlust hade varit riktigt illa. Men oavgjort räddar inte Louis van Gaal ut ur den grop han har grävt ned sig själv i, i all synnerhet inte oavgjort i form av 0-0. Även om spelet såg betydligt bättre ut så kvarstod lagets problem att göra mål.

Mycket av problemet finns på centralt mittfält. Morgan Schneiderlin var tillbaka i startelvan igen och var i det närmaste felfri i sitt positionsspel och gjorde ett starkt case för att det är hans plats framöver. Men bredvid honom måste det finnas en passningsspelare som tittar framåt och spelar bollen i djupled, och den spelaren verkar inte vara Bastian Schweinsteiger som envisas med att spela bollen i sidled eller bakåt.

De närmaste dagarna kommer att utvisa vad som händer med Man Utd och med Louis van Gaal. Det troliga kan bara vara att han nu gjorde sin sista match och att Man Utd använder de här lediga dagarna fram till helgen och den därpå följande FA-cupmatchen att hitta en ersättare. Louis van Gaal är inte rätt person att ta Man Utd vidare, på de två så kallade måstematcherna blev det alltså en poäng och inte ett enda mål.

:::

Var det säsongens galnaste match vi såg på Goodison Park mellan Everton och Stoke? 4-3 till Stoke efter en sprudlande föreställning som svängde än hit, än dit, och än ned i diket. Det var härliga lagmål, snabba kombinationer, och så klart ett drömmål av Xherdan Shaqiri.

Barcelona har MSN. Real Madrid har BBC. Man City har SAS. Man Utd har ZZZ. Stoke kör med BMX.

Matchen manifesterade Evertons problem, man är alldeles för släpphänta i försvarsspelet. På sina sex senaste ligamatcher har man släppt in tolv mål, och det är naturligtvis inte godkänt.

Roberto Martinez får bära mycket av hundhuvudet för detta. Everton har förlorat elva ligamatcher på hemmaplan med Martinez som manager, fyra av dessa har slutat 2-3. På 96 matcher har Roberto Martinez lag släppt in fyra mål eller mer 14 gånger, jämfört med bara sju gånger på mer än dubbelt så många matcher med David Moyes.

:::

Otroligt små marginaler på Vicarage Road. Watford har 96% av bollen över linjen vid ställningen 1-1 i slutet av matchen. I anfallet därefter klackskarvar Heung-Min Son in Tottenhams vinstmål från offsideställning, bakom en sprattlande Heurelho Gomes.

:::

Upp i åtminstone tillfällig tabelltopp för Arsenal som programenligt besegrade Bournemouth på hemmaplan. Nu inväntas tisdagsmatchen mellan Leicester och Man City, och det är väl kanske inte helt självklart vilket resultat Arsenal hoppas på där. Att Man City ska vinna så att Arsenal går upp i tabelltoppen, eller att Leicester ska vinna så att Arsenal rycker ifrån Man City?

Arsene Wenger: “You want to be top but it doesn’t matter if you are one point behind or one point ahead”

Rätt säker på att det spelar ganska stor roll faktiskt.

:::

Det känns inte helt regelrätt att majoriteten av lagen ska ha en dags vila mellan sina julmatcher, samtidigt som andra lag får två dagar eller i vissa fall till och med tre dagar. En dags diskrepans är kanske acceptabel, men när det börjar bli två dagar så känns inte spelfältet lika för alla.

Peter Hyllman

Hiddinks viktigaste jobb är att återupprätta Chelseas hierarki

Det har kallats för den mest sevärda matchen någonsin mellan två lag på 15:e respektive sjätte plats i tabellen. Den har kallat för kriskampen. Kvällens match mellan Man Utd och Chelsea på Old Trafford är verkligen precis så intressant som man hade anledning att misstänka på förhand, men av helt andra skäl än vad man inför säsongen hade förmodat.

Guus Hiddink har alltså ringts in till Chelsea för att rädda en hopplöst strandad säsong. Igen! Man får faktiskt ge Chelseas klubbledning vissa poäng för mod eller åtminstone brist på vidskeplighet. Det tog dem inte många dagar efter att den andra rundan med José Mourinho gått i stöpet innan man gav sig in på ännu en andra runda med ännu en tidigare manager i klubben.

Men det är ett annat lag och ett annat läge som Hiddink nu kommer till. 2009 var Chelsea alltjämt ett av två, kanske tre, dominerande lag i Premier League, även om Liverpool trotsade oddsen just den säsongen. Men man hade varit klar tvåa säsongerna innan och säsongen därpå skulle Chelsea vinna ligan igen. Det rådde en helt annan konkurrenssituation för Chelsea i ligan jämfört med 2015.

Chelsea som lag var också helt annorlunda 2009 än det lag som Guus Hiddink nu tar över 2015. Då bestod laget av några väldigt starka karaktärer och ledargestalter, hierarkin i gruppen var tydligt etablerad och rollerna klara och tydliga. John Terry, Frank Lampard och Didier Drogba var lagets ledartrio och det var knappast några dunungar som kompletterade dem. Hiddink har själv beskrivit sina första intryck från den gången:

”I remember the day I walked into Chelsea’s training facility. I had just been to Africa to study gorillas before I arrived at Chelsea as interim manager. I looked at the training sessions in the first week. Who are the big boys here? Who is the leader? Just like in Africa, I was looking for the big Silverback. I could see three of them. John Terry, Frank Lampard and Didier Drogba. I expected them to fight for the number one position, but that did not happen and that really surprised me.”

Hierarkin var tydlig även inom själva ledartrojkan. John Terry var den obestridlige ledaren även där, i kraft av sin bakgrund i klubben liksom sina personliga egenskaper som ledare. Hans kvaliteter som spelare var säkert mycket viktiga även de, han var under den här perioden en av världens absolut bästa mittbackar.

Fördelen med en så tydlig och väldefinierad hierarki som var fallet i Chelsea är att det minimerar risken för konflikt. I och med att rollfördelningen är så tydlig så förekommer ingen förhandling om status eller motsättningar bottnade i prestige. Ansvarsfördelningen inom laget blir också mycket mer tydlig, det går inte att komma undan med svaga prestationer bara för att det saknas en ledargestalt.

Sex år senare är Chelsea ett annat lag. John Terry är förvisso fortfarande kvar i klubben, men han har inte längre riktigt samma status i och med att han inte besitter samma obestridliga kvalitet som mittback. Åldern har på så vis tagit ut sin rätt. Frank Lampard och Didier Drogba har båda lämnat klubben, liksom andra tongivande gestalter som Ashley Cole och Petr Cech har lämnat. Men vem eller vilka är nu Chelseas alfahannar?

Samma hierarki existerar inte längre hos Chelsea. Ledarskapet blir därmed mer otydligt och mer splittrat. Olika personligheter, inte minst kanske Eden Hazard, Diego Costa och Cesc Fabregas jämte John Terry, kämpar om ledarskapet även om ingen var för sig riktigt verkar ha styrkan eller karaktären att axla det. Där Chelsea tidigare var ett enat lag med en tydlig hierarki, är laget nu splittrat och med ett diffust ledarskap.

Guus Hiddink verkar ha gjort en liknande analys, för någon tillfällighet är det helt säkert inte att en av hans första uttalade ambitioner var att hämta hem Didier Drogba till klubben i en assisterande ledarroll. Helt säkert är Drogba tänkt att fungera som länken mellan Hiddink och spelartruppen, en samlande kraft i omklädningsrummet. Hiddink försöker återupprätta Chelseas tydliga hierarki.

Han måste på något vis lyckas. Chelsea ligger på 15:e plats i ligan, två poäng ovanför nedflyttningsstrecket och med 13 poäng upp till Champions League-platserna. Konkurrensläget i ligan är ett helt annat än vad det var för sex år sedan. Hiddink har en förtvivlat svår uppgift att ta Chelsea till Champions League den här säsongen, men får han inte ordning på ledarskapet på planen och i truppen så kommer uppgiften visa sig omöjlig.

Guus Hiddink har alltså ett betydligt svårare jobb framför sig den här gången än vad han hade för sex år sedan. Då slutade det ändå förhållandevis lyckligt, med en FA-cuptitel, en tredjeplats samt en Champions League-semifinal man förmodligen förtjänade att vinna. Då efterträdde han en kraftigt ifrågasatt Luis Felipe Scolari, den här gången ersätter han en av fansen älskad José Mourinho.

Både Chelsea och Man Utd lider vad som bara kan betraktas som mardrömslika säsonger. Chelsea har emellertid den fördelen att de redan har passerat en viktig och nödvändig tröskel för att reparera sin säsong och har börjat kunna se framåt igen, samtidigt som Man Utd alltjämt fortfarande befinner sig i ett slags fritt fall. Chelsea var varit mer handlingskraftiga vid sidan av planen i sitt krisläge, och kan de vara detsamma på planen ikväll så har man goda chanser att bärga en väldigt viktig seger.

En förlust vore mer eller mindre katastrofal.

Peter Hyllman

Vad kallar man en ledare som inte har några följare? Just a guy taking a walk.

Man Utd förlorade mer eller mindre som väntat mot Stoke och därmed har man förlorat fyra matcher i rad för första gången sedan 1989. Den gängse frågan som cirkulerar runt i England för tillfället är ifall det också var den sista matchen med Louis van Gaal som Man Utds manager. Mycket tyder på det i försnacket och även van Gaals prat om möjligheten att själv avgå pekar i den riktningen.

Alltid när det diskuteras om en manager ska få sparken, och kanske i synnerhet när det handlar om just Man Utd, så pratas det mycket om kontinuitet och vikten av långsiktighet. Just kontinuitet har blivit ett sådant här nästan religiöst laddat värdeord inom fotbollen där det alltid används som argument mot att byta ut en manager, utan att på något sätt närmare reflektera över den specifika situationen, vilket man rimligtvis måste göra. Kontinuitet är rätt lite värt om det bara leder till att bevara något som inte fungerar.

Lika enerverande, men naturligtvis något helt givet när det alltså handlar om just Man Utd, är de ständiga referenserna till Alex Ferguson och hur han minsann fick sex år på sig innan han började vinna titlar. Han fick för det första bara fyra år på sig. För det andra var detta i en helt annan tid och framför allt i ett helt annat läge. Det är en jämförelse som implicit utgår från att vi nu ska betrakta Man Utd som insomnad jätte, en bohemisk loserklubb runt mitten eller till och med botten av tabellen och med en ingrodd alkohol- och festkultur i spelartruppen – vilket var fallet under 1980-talet.

Att det är spelarna som har ett ansvar lyfts också ofta fram som ett försvar för Louis van Gaal och därmed som en invändning mot att låta honom bära hela ansvaret. Och visst, det stämmer nog till en del. Men samtidigt går det inte med Louis van Gaal, till skillnad från med David Moyes, att bortse från hur han själv skapar de problem vi ser i spelartruppen och på planen. Dels med en taktik som gör laget både sämre och mer restriktivt. Dels med en ganska speciell syn på man-management där varje misstag hängs ut offentligt samtidigt som bra insatser sällan leder till beröm i motsvarande utsträckning.

Vad avser taktiken under Louis van Gaal har bloggen Analytics FC gjort en ganska intressant körning där de tittar på spelare i Man Utd som spelat minst två säsonger såväl utan Louis van Gaal som manager som med Louis van Gaal som manager, och som spelat hyfsat mycket under dessa säsonger. De tittade då på hur många skott dessa spelare faktiskt presterade med frågan huruvida de skjuter mer eller mindre med van Gaal som manager. Resultatet illustreras i den här grafen:

Shots

Ligger man på den prickade linjen så skjuter en spelare exakt lika många skott med Louis van Gaal som manager som utan van Gaal som manager. Det är ganska häpnadsväckande att egentligen samtliga spelare skjuter betydligt mindre med van Gaal som manager, de befinner sig under eller till höger om den prickade linjen. Allra värst verkar det ha drabbat en i grund och botten kreativ spelare som Memphis Depay.

Alla spelare förresten? Ånej, Angel Di Maria passade faktiskt på att skjuta mer skott under sin säsong i Man Utd, med Louis van Gaal som manager. Men vad hände då med honom kan man då fråga sig? Jo, han förpassades ganska omgående i frysboxen, såldes efter ett år till PSG, där han för närvarande är en av de bästa och mest dominerande spelarna i Ligue 1. Kanske fanns det även andra skäl att Di Maria ville lämna Man Utd, men hur han behandlades som spelare i Man Utd lär inte ha påverkat hans uppfattning eller önskemål i någon positiv mening.

Efter en och en halv säsong med Louis van Gaal som manager, och han har inte saknat pengar eller förutsättningar att värva spelare, är det alltså ganska uppenbart att hans taktik gör laget sämre, inte bättre. En Man Utd-spelare producerar i genomsnitt 31,5% färre skott med van Gaal som manager jämfört med en annan taktik. Ren intuition och sunt förnuft säger oss att det är bättre att producera fler skott och fler chanser, liksom att det produceras fler chanser med ett snabbt offensivt spel som gör det svårare för motståndarna att hinna samla och organisera sitt försvar.

Inget lag i Premier League spelar dock mindre direkt och mer långsamt än just Man Utd, och det är här som det allmänna intrycket helt enkelt är att Louis van Gaal har hamnat helt fel i analysen av vad som rent taktiskt krävs för att lyckas i Premier League. Inte bara leder det till otillräckliga resultat, det har inte minst lett till kraftigt reducerad spelglädje och kampmoral i spelartruppen, en känsla av alienation och avsaknad av identitet hos supportrarna, och följaktligen ett minskat förtroende för Louis van Gaal själv.

Ännu en inte ovanlig kommentar på sociala media under dagarna har varit att retoriskt ifrågasätta hur många av de som nu ropar på Louis van Gaals avgång som gjorde detsamma innan lagets nuvarande svacka; självklart en kritik om kortsynthet i förklädnad. Personligen inledde jag min vendetta mot Louis van Gaals energidödande systemfotboll redan för tre, snart fyra månader sedan, precis i början av säsongen, och var därmed definitivt först i Sverige med den analysen och slutsatsen, förmodligen också i världen.

Helt irrationellt blir jag därför nästan lite irriterad när jag nu under de senaste veckorna ser alltfler bloggar och artiklar som i liknande termer försöker berätta varför van Gaal nu måste få säcken. Självklart måste de ha rätt att skriva detta, kanske vill jag bara ha credden för att ha varit först med dessa tankar långt innan det fanns resultatmässiga skäl till det. Större än så är jag alltså inte. Det är hur som helst inte någon slutsats som är baserad i kortsiktighet, utan i en djupare förståelse för vad som verkligen fungerar i en stor engelsk klubb, och då i Man Utd i synnerhet.

Louis van Gaal kan inte vinna Premier League! Det var så jag kokade ner min slutsats till ett lättillgängligt påstående. Men, ett andra påstående, Man Utd kan alltjämt vinna Premier League, till och med redan den här säsongen även om det måste ses som ett långskott. Den här bloggen är skriven sen kväll på annandagen, något nytt besked om van Gaals status efter förlusten mot Stoke har ännu inte kommit. Redan under söndagen kan det dock komma att meddelas att van Gaal och Man Utd går skilda vägar, vilket i så fall inte beror på kortsiktighet utan just på oförenligheten i dessa två påståenden.

Det hade för en klubb som Man Utd kunnat vara acceptabelt med en resultatmässig och tabellmässig svacka som laget nu befinner sig i om det fanns en positiv framtidstrend. Men Louis van Gaal kan inte vinna Premier League, hans riskminimerande systemfotboll kan som bäst placera Man Utd runt tredje eller fjärde plats, om allt stämmer. Det är inte orimligt att förvänta sig mer av en klubb med Man Utds resurser och förutsättningar, och det är inte ett tecken på kortsiktighet att uppfatta det som helt otillräckligt, allra helst som spelet inte ens förmår underhålla eller glädja.

Det är tvärtom något av det kanske mest långsiktiga som finns inom fotbollen, att vägra låta sig själva acceptera medelmåttighet som en acceptabel standard, att vägra ”låta sig nöja”. Accepterar man medelmåttighet så blir det heller aldrig mer än medelmåttigt. Men alla storklubbar och alla stora framgångar bygger på stora drömmar och drivkraften att förverkliga dessa drömmar, strävan efter perfektion även om man aldrig når riktigt hela vägen fram. Man måste sikta mot stjärnorna.

Sådant kräver mod och våghalsighet. Vägen fram till paradiset är nämligen kantad av möjliga misslyckanden, ändå är det en väg man måste vandra för att nå fram till målet. Louis van Gaals riskminimerande fotboll har lämnat vägen och istället parkerat vid sidan av. Självklart tappar spelarna glädje för spelet och kampmoral i motgång, det finns inte längre något att glädjas över eller kämpa för. Naturligtvis blir stämningen på läktarna alltmer modfälld och desillusionerad, det är The Theatre of Dreams men det dröms inte längre trots att spelet försätter alla i djup sömn.

Och om nu någon frågar sig varför Louis van Gaal får sparken från Man Utd så är detta därför. Frågan är inte längre om, utan när. Och svaret kan bara vara mycket, mycket snart. Kanske redan idag.

Peter Hyllman

HÖRNAN #18: The Plot Thickens – Tjockt i toppen efter en turbulent annandag

Veckans lag

Bubblare:
Jack Butland, Stoke
Chancel Mbemba, Newcastle
José Holebas, Watford
Eric Dier, Tottenham
Willian, Chelsea
Marko Arnautovic, Stoke
Harry Kane, Tottenham

:::

OMGÅNGENS VINNARE

Southampton. Amatörmässiga. Det var så Ronald Koeman valde att beskriva Southamptons insats förra omgången mot Tottenham på hemmaplan. Tala om reaktion när man i omgången därefter gör pressylta av ett titeljagande Arsenal, som aldrig var i närheten av att upprepa samma prestation i den här matchen som i måndags mot Man City. Det är så här vi har väntat på att Southampton ska spela hela säsongen, kanske var det här säsongens vändpunkt för dem.

Stoke. Jack Butland strålade efter matchen och menade att kunde Stoke spela så här mot självaste Man Utd så var ju det väldigt imponerande. Måhända var han fast i någon slags cementerad respekt för ett Man Utd som inte längre riktigt syns till men det spelar egentligen mindre roll, Stoke har vunnit fler matcher än den här och den här vinsten är mest ett kvitto på de framsteg som Stoke har gjort den här säsongen. Till skillnad från Southampton och Swansea har Stoke inte fallit tillbaka utan istället höjt sig ännu en nivå.

Liverpool. Något säger det ju om den här säsongens galenskap när Liverpool möter Leicester hemma på Anfield och bortalaget är att betrakta som något av favoriter. Den betraktelsen är kanske inte helt vattentät till att börja med och Liverpool visade även att de faktiskt är ett väldigt bra fotbollslag när de är på det humöret. Hög press och ett intensivt spel gav till sist resultat, men man undrar om Christian Benteke möjligen sagt något olämpligt om Jürgen Klopps mamma eftersom han så sällan spelar från start.

OMGÅNGENS CLIFF BARNES

Man Utd. Man Utd har förlorat fyra raka matcher vilket man inte har gjort sedan 1989, det vill säga tillbaka på den mörka medeltiden innan man fått ordning skeppet. Man har samtidigt inte vunnit en match på någon av sina sju senaste matcher, och här får man gå ända tillbaka till 1961 sedan det senast inträffade. Louis van Gaal sa att det här var en måstematch och att han jobbat hela veckan med spelarnas självförtroende, två inte helt förenliga utfästelser, men effekten verkar föga förvånande ha blivit den motsatta.

:::

OMGÅNGENS MANAGER

Mark Hughes. Det finns ju absolut inget som är särskilt spektakulärt med Hughes, han är den han är och gör det han gör. Kanske är det vad som främst gör det svårt för honom att framstå som ett trovärdigt namn för de riktigt stora klubbarna. Har gjort ett stort jobb med Stoke, liksom han en gång gjorde med Blackburn, och nu börjar det minsann pratas om Chelsea.

OMGÅNGENS MÅL

Marko Arnautovic, Stoke 2-0, Man Utd (h). Smackebonk.

:::

TRE PUNKTER

Spegel spegel på väggen där. Flera lag den här säsongen har brottats med hur de ska stoppa Leicesters offensiva framfart. Jürgen Klopps recept var lika enkelt som effektivt, han speglade bara Leicesters 4-4-2-uppställning rakt av och helt plötsligt blev Leicester mer beskedliga, om än ej ofarliga. Några var skeptiska till att Klopp anpassade sig taktiskt på det viset, men bättre att vinna praktiskt än att förlora renlärigt.

Hiddink Out. Det tog 25 minuter på Stamford Bridge innan de första ropen på José Mourinho började höras. Då stod det fortfarande 0-0 men blev strax därefter 1-0 till Chelsea. Då såg det ljust ut, men Watford ville annat och deras kampmoral tillsammans med Chelseas brister vände på matchen, även om den så när vände tillbaka en gång till därefter. Oavgjort på hemmaplan var kanske ändå inte den inledning Guus Hiddink hade hoppats på. Hans tillfälliga inhopp 2009 blev väldigt framgångsrikt, men 2015 är Chelsea ett annat lag och Premier League är en annan liga.

Everton Blues. Apsent avgörande mål för Everton borta mot Newcastle under kvällen och till sist tre viktiga poäng och kanske slutet på en tung period i ligan för Everton. Därmed hoppade Everton upp på nionde plats, sex poäng under fjärdeplatsen. På något sätt är det märkligt att Everton ligger så långt ned i tabellen då känslan är att de har haft en förhållandevis bra säsong. Med fyra oavgjorda på de sju senaste ligamatcherna hade Everton istället kunnat ligga bland de fyra bästa. Ineffektivt kan tyckas, men med 2,00 gjorda mål per match under de sju senaste matcherna så är offensiven ändå fullt duglig. Problemet har varit försvaret, där man samtidigt har släppt in 1,29 mål per match.

:::

FÖR ÖVRIGT

Jag känner spelarnas förtroende och jag känner styrelsens förtroende, menade Louis van Gaal efter matchen. Han verkar i alla fall ha slutat inbilla sig att han har supportrarnas förtroende.

Laget som inte kan förlora mot laget som inte kan vinna. Självklart slutade det oavgjort mellan Aston Villa och West Ham.

Har man inte vunnit en fotbollsmatch på två månader så antar jag att det eventuellt förlösande vinstmålet ska gå till på det sätt som Ki Sung-Yueng lyckades knyckla in bollen.

Först in och sedan lika snabbt ut igen. Det ser inte ut att bli så mycket fotboll den här säsongen för Vincent Kompany, vilket förmodligen mer än något annat talar till Arsenals fördel i titelstriden.

”There are not enough words to say how important that win was for us” – Jürgen Klopp om vinsten mot Leicester. Problemet med att blåsa upp vikten av enskilda vinster på det här viset är att förlusterna på så vis blir tyngre också.

Det tog en omgång sedan var Arsenals tunga vinst mot Man City för fem dagar sedan kvitterad.

Peter Hyllman

Om Leicester och Den Moderna Fotbollens död

Begreppet ”den moderna fotbollen” har blivit alltmer etablerat under de senaste 10-20 åren som ett sätt att karaktärisera den allmänna förändring fotbollen gått igenom under dessa år. Det är ett begrepp bestående av flera aspekter. Framför allt ekonomi i och med den enorma kapitalinförseln i fotbollen och koncentrationen av ekonomiska resurser hos allt färre stora klubbar. Men även taktik där fotbollen har blivit alltmer tekniskt utvecklad men även likriktad.

Normalt sett beskrivs det här som en större utveckling som tagit formen av en enda stor linjär rörelse. Med en viktig brytpunkt runt 1992, i alla fall början av 1990-talet, då för övrigt både Premier League och Champions League bildades, så bytte fotbollen skepnad från vad som idag kan kallas för Old Football till Den Moderna Fotbollen. Mängden pengar som flutit in i fotbollen har inte bara inflaterat priser och kostnader utan även medfört en fenomenalt accelererad professionalisering av fotbollen, och en intensiv kommersialisering.

Varje ny epok bär dock inom sig fröet till sin egen undergång, eller åtminstone omprövning. En ny rörelse sker inte utan sammanhang utan som en reaktion på en tidigare rörelse. Så är det inom fotbollen liksom i samhället som stort. Som en reaktion på den medeltida mysticismen uppstod upplysningen med sina ideal om rationellt tänkande. Romantiken tog vid för att mätta behov som upplysningen lämnade otillfredsställda, och romantiken i sin tur gav upphov till vad som kom att kallas för realismen. Och så där har det fortsatt, i stort såväl som i smått.

Den moderna fotbollen har fått utstå kraftfull kritik från puritaner och supportrar överlag. En stor del av kritiken har sin utgångspunkt i de klyftor och ojämlikheter som den moderna fotbollen, med sina väldiga ekonomiska skillnader, gett upphov till. Kapitalet ses mer eller mindre som roten till allt det onda, och man drömmer sig tillbaka till en rosaskimrande tid innan fotbollen blev kapitalets gisslan. Föga skulle det förmodligen falla dessa den moderna fotbollens kritiker in att det till sist skulle vara kapitalet som utdelade nådastöten till Den Moderna Fotbollen.

Vad kritikerna nämligen missar är att ekonomisk jämlikhet går att uppnå på i grund och botten två olika sätt. Att alla har lika lite pengar, vilket lite grovt kan beskriva situationen innan den moderna fotbollens inledning. Eller att alla har lika mycket pengar, vilket alltmer börjar bli fallet, återigen grovhugget, i Premier League i och med de nya TV-avtalen. Effekten är oavsett vilket att de konfigurationer av ett fåtal klubbar som karaktäriserat den moderna fotbollen, antingen de kallats för Big Four, Sky Six eller något annat, har börjat tappa alltmer i dominans och relevans.

Alla har självklart inte lika mycket pengar ändå, oavsett om det var innan den moderna fotbollen eller efter den moderna fotbollen. Men Premier Leagues nya TV-avtal har fört upp samtliga klubbar i Premier League till en så hög lägstanivå att skillnaderna inte längre blir lika meningsfulla, då varje mer krona i skillnad inte längre har samma marginalnytta. Differensen mellan 10m/100m är avsevärt mer betydelsefull än differensen mellan 100m/200m, trots att den i själva verket är mindre, för att använda ett illustrerande räkneexempel.

Kapitalismen i Premier League har alltså blivit till en motor för konkurrens och jämlikhet, det vill säga raka motsatsen till hur kapitalismen har karaktäriserats under flera år. Men det råder i själva verket en betydligt mer genomgående ekonomisk och sportslig jämlikhet i Premier League än i påstått mer idealistiska och föreningsbaserade ligor som Bundesliga och La Liga, där det också rör sig stora pengar, som tvärtom präglas av fundamental och institutionaliserad ojämlikhet.

Det är en utveckling som är klart och tydligt manifesterad i Premier League den här säsongen, 2015-16. Det syns klart och tydligt i att Leicester leder ligan så här vid annandag jul, liksom i hur klubbar som Liverpool, Chelsea och Man Utd ramlar nedåt i tabellen vid minsta tecken på svaghet, eller hur lag som Everton, Crystal Palace och Tottenham hävdar sig allt bättre. Visst kan man hävda att detta till viss del beror på att storklubbarna är svagare än tidigare, men det är utan tvivel också så att övriga klubbar har blivit betydligt starkare. Spelplanen är utjämnad.

Det går inte att säga att den här jämnheten och det ökade motståndet i ligan är till de engelska lagens fördel i Europa och Champions League. Det där kan kanske avfärdas som dåliga ursäkter, men i det avseendet råder en rörande enighet mellan många yrkesverksamma auktoriteter som Arsene Wenger, José Mourinho, Jürgen Klopp, Louis van Gaal, Mauricio Pochettino och Manuel Pellegrini. Det positiva med detta är däremot att det i sig är ett incitament för de stora engelska klubbarna att systematiskt utveckla sig att framgent kunna hantera både Premier League och Champions League.

Kapitalutjämningen i Premier League leder ofrånkomligen till en omfokusering från ekonomin till mer konstruktiva faktorer som taktisk kompetens, mentala och moraliska aspekter i lagbyggandet, man-management och gruppdynamik, kort och gått sådant som kan sammanfattas som management. Den avgörande frågan blir inte i samma utsträckning hur mycket man kan betala utan istället hur bra man är på att göra vissa saker. Och på den senare frågan kan ett lag som Southampton hävda sig i grund och botten lika väl eller bättre än till exempel Man City.

Även taktiskt pågår en slags motreaktion mot den moderna fotbollens tendenser med en under många år alltmer generisk och detaljstyrd taktik som blivit alltmer likriktad. Men den engelska fotbollen har alltid i mycket hög utsträckning varit driven av känslor, både på och utanför planen, på gott och på ont. Det är inte fråga om någon direkt motsättning mellan taktik och känslor men väl en balansgång, där den engelska fotbollen ofta tenderar pendla mot den heta känslan snarare än det kalla taktiska tänkandet.

I viss utsträckning har åtminstone de större engelska lagen under åtminstone de senaste tio åren rört sig bort från detta och lite grann glömt bort vilka de är, sin bakgrund och sina styrkor. Det är en slags identitetskris som syns på planen likaväl som den hörs på läktarna. Det som gjorde de engelska lagen dominanta i Europa för snart tio år sedan var de taktiska aspekterna i kombination med de klassiskt brittiska karaktärsdragen. Under de därpå följande tio åren har de taktiska aspekterna blivit alltmer betonade på karaktärsdragens bekostnad.

Nu börjar pendeln svänga tillbaka igen. Leicester är ett utmärkt exempel på hur gamla värderingar som spelglädje, kampmoral, och fartfylld emotionsfotboll kan få ett nytt genomslag i Premier League. Av storklubbarna är det framför allt Man City och Arsenal som hävdar sig väl i tabelltoppen som visar upp mest av de klassiskt brittiska dragen, paradoxalt nog kan tyckas.

Jürgen Klopp känns som en så spännande kandidat för Liverpool just för att hans intensiva presspel ligger så nära en engelsk fotbollsidé. Crystal Palace når framgångar på ungefär samma sätt som Leicester. Everton är som bäst när de blir mer direkta i sitt spel samtidigt som stora klubbar som Tottenham och Man Utd, historiskt sett klubbar som varit mycket brittiska till sin karaktär, lider när de blir för långsamma och omständliga. Den moderna fotbollen har utvecklat tanken med fotbollen, och byggt på en omfattande professionalisering. Den utveckling vi nu ser betonar återigen känslans betydelse, även om det inte ska ske på tankens bekostnad.

Det där går även att beskriva på omvänt sätt. Det har sagts under den här säsongen att alla lag slåss om rätten att få ligga på kontring. Det bygger på bilden att alla lag i Premier League nu har kvaliteten på spelarna, kunnandet i laget och den organsatoriska skickligheten att kunna ligga lågt, täppa till ytor och effektivt försvara sig. Alla lag har blivit så skickliga att det inte går att helt på egna villkor utmanövrera dem. Det klassiska engelska spelet, baserat på press och på ett snabbt omställningsspel, har alltså återigen fått en taktisk relevans.

De ekonomiska och taktiska byggstenar som utgjorde och i viss mån ännu utgör Den Moderna Fotbollen har alltså i grunden förändrats. Det är en utveckling vi ännu befinner oss i början av, men som ändå redan får så tydliga effekter den här säsongen. Leicester har blivit galjonsfiguren för denna utveckling i och med att de mot all rim och reson inte bara leder Premier League utan ser ut att kunna hålla sig kvar i tabelltoppen säsongen ut. Kapitalet som många menade skulle bli fotbollens död, blir kanske istället bara Den Moderna Fotbollens död, efter att först ha banat dess väg.

En förbehållningslöst positiv effekt av denna utveckling är att vi nu har att se fram emot den kanske mest spännande och definitivt på förhand mest ovissa Boxing Day inom engelsk ligafotboll på väldigt många år. Tio matcher på en enda dag. Icke-brittiska managers, med undantag för Arsene Wenger, gråter blod över att behöva spela fotboll under julhelgerna. I själva verket en tradition som gör den engelska fotbollen så speciell och fantastisk.

God fortsättning!

Peter Hyllman

Englandsbloggens julklappslista

Midnatt råder. Tyst det är i husen. Det är den stilla stunden före stormen, det djupa andetaget innan språnget, det korta uppehållet innan julfotbollen brakar loss om några dagar i England. Andra ligor må mesa på med vinteruppehåll och andra bloggar på samma vis, men den engelska fotbollen rullar oförtrutet vidare och så gör också Englandsbloggen.

Lagom till den klassiska annandagsfotbollen är alltså bloggen tillbaka, efter ett litet break över juldagarna. Det finns mycket att se fram emot under den hektiska vinterfotbollen som nu tar sin början. Ska Leicester kunna hänga kvar i toppen av tabellen? Vad händer på managerposten i Man Utd, kommer José Mourinho få jobbet han alltid velat ha?

Det brukar förvisso alltid vara fullt av tomtar och troll på fotbollens forum och kommentarsfält på internet. Så här dagen före julafton får de dock sällskap av den riktiga tomten. Det hör ju årstiden till att önska sig saker, så jag tänkte inte vara sämre utan skicka tomten min alldeles egna lista över önskade julklappar från den engelska fotbollen.

Ligasilver till Leicester. Oförhindrad av personliga sympatier som jag trots allt är, eftersom Man Utd inte kan vinna Premier League med Louis van Gaal som manager, så har jag inga problem att säga att det inte bara vore romantiskt om Leicester faktiskt gick och vann ligan till sist, det vore bokstavligt talat det bästa som hänt Premier League någonsin.

Van Gaal får säcken. Jag kör inga stora förhävelser under julhelgerna. Ett klassiskt julbord på julafton. Ingen jävla lutfisk på juldagen. Julklappar är framför allt något för barnen. Men om det innan Kalle på julafton hinner kablas ut att Louis van Gaal avgått eller fått sparken så är det den bästa julklapp jag fått sedan den gamla C64-maskinen när jag var runt tio år.

Pep till Man City. Det ryser i hela kroppen vid tanken på att genomlida ett helt halvår med rena spekulationer om Guardiola kommer gå till Man City och, eftersom man inte vet med säkerhet, vad som händer om han istället anställs av till exempel Chelsea. Fältet vore fritt för alltmer meningslöst och repetitivt spekulerande. Bättre om det bestäms tidigt.

All-in i Europa League. Normalfallet för engelska lag i Europa League har varit all-out så tidigt som bara möjligt. Egentligen har väl den här säsongen inte varit något undantag så här långt, vare sig West Ham eller Southampton verkade göra några allvarligt menade försök i sina kvalspel. Men oj vad bra för engelsk fotboll det vore om Tottenham, Liverpool och Man Utd gick all-in i vår.

Leeds till Premier League. Inte för att jag på något sätt gillar Leeds, än mindre dess galna ägare, tvärtom är det en klubb jag ogillar på samma nivå som Man City och Liverpool, på det sätt man ska ogilla rivalklubbar. Men jisses vad jag saknar ligabataljerna med Leeds, och nog tusan behöver Yorkshire ett Premier League-lag.

Säker ståplats. Klubbarna och fotbollen i Premier League har fått och kommer fortsätta få en rejäl injektion med det nya kapital som flödar in i det engelska ligasystemet. Läktarkulturen är dock ett problem, kanske kan man till sist kasta av sig bagaget efter Hillsborough, ta sina förnuft till fånga och börja arbeta med att införa safe standing på engelska arenor.

Nya ägare i Everton. Crystal Palace meddelade nyligen att två amerikanska ägare gått in för en tredjedel i klubben. Nu ryktas det att Everton är på väg att köpas upp för £200m av andra amerikanska ägare. Ingen annan klubb i Premier League kombinerar en så hög inneboende potential med en så låg utvecklad klubb- och ledningsstruktur. Guldläge för Everton.

Manager till Swansea. Det var några år sedan som Wolves beslutade sig för att mitt under säsongen sparka Mick McCarthy utan att ha någon tanke om vem som skulle ersätta honom. Det tog dem raka vägen ned i The Championship, varifrån de aldrig hittat tillbaka utan tvärtom tagit en vända i League One. Det vore olyckligt om Swansea höll på att upprepa bedriften.

Ett försvar till Man City. Försvaret i Man City har stundtals sett rejält skakigt ut tidigare under säsongen, men uppgraderades till obefintligt mot Arsenal, där backlinjen saknade all form av koordination. De båda mittbackarna faller för djupt samtidigt som mittfältsduon i Fernandinho och Yaya Touré inte tar täckning. Oroväckande för Man City, inte bara i ligan utan även i Europa.

Champions League till Tottenham. Det hör till den allmänna mytbildningen att vissa klubbar är synnerligen otursdrabbade. Få klubbar har dock varit så otursförföljda på riktigt som Tottenham under senare år. I vilken annan liga som helst hade de regelbundet spelat Champions League. I Premier League har de kommit fyra två gånger men ändå bara fått spela Champions League en gång. Deras lag behöver framgången.

Så där. Då är det bara att invänta julen. Själv måste jag bara ge mig ut på ett kortare ärende och köpa tidningen, och så får vi väl hoppas att tomten inte råkar komma just precis när jag råkar vara borta. Helt otroligt, men det händer liksom varje år.

God jul!

Peter Hyllman

Höstens elva i Premier League 2015-16

Höstsäsongen är avklarad. Det är så jag gör min huvudsakliga indelning av en engelsk fotbollssäsong. Först en höstsäsong som slutar strax innan jul. En vintersäsong som innefattar julfotbollen och håller på fram till och med februari. Vårsäsongen som avslutning med början i mars. Tre distinkta perioder med lite olika psykologi och svårigheter för de engelska klubbarna.

Höstsäsongen har genomgående gett ett tämligen sinnessjukt intryck. Den som inför säsongen hade påstått att Leicester skulle leda ligan med ett antal poäng inför julhelgen, samtidigt som regerande mästarna Chelsea skulle hålla till runt nedflyttningsstrecket, hade förmodligen iförts tvångströja och skeppats iväg till närmaste dårhus.

Det där får naturligtvis ett avtryck på vilka spelare som kan anses ha varit Premier Leagues främsta spelare under hösten. Några av de på förhand givna kandidaterna har inte alls gett sig in i diskussionen, istället har flera spelare från mindre lag svarat för de mest imponerande prestationerna. Följande är mitt höstens lag i Premier League 2015-16:

Veckans lag

Avbytare:
Petr Cech, Arsenal
Laurent Koscielny, Arsenal
Eric Dier, Tottenham
Danny Drinkwater, Leicester
Santi Cazorla, Arsenal
Dimitri Payet, West Ham
Romelu Lukaku, Everton

Manager:
Claudio Ranieri, Leicester

Peter Hyllman

Arsenal och Man City slåss om pole position i titelstriden

Sista ligamatchen innan jul blir en riktig godbit, en tidig seriefinal mellan de två lag som trots allt fortfarande får ses som favoriterna till ligatiteln den här säsongen, Arsenal mot Man City på Emirates. En tuff och oviss match mellan två lag som båda har offensiven som sina relativa styrkor, men som samtidigt brottas med en del defensiva besvär.

Joe Hart verkade se fram mot kvällens match men skickade kanske ut märkliga signaler när han menade att Man City-spelarna var tvungna att dra fram den ”lilla draken” redan från start i den här matchen. Jag är inte helt säker på vad regelverket egentligen säger om detta, men om Wayne Rooney en gång i tiden fick tre matchers avstängning för en grov svordom så hänger Man City löst.

Det är självklart inte en match som kommer att avgöra ligan. Det största poängavståndet som är möjligt efter kvällens match är fyra poäng för Arsenal, om de vinner matchen. Att plocka in fyra poäng på 21 omgångar är så klart inte någon omöjlighet. Men en säsong handlar ofta om att vinna eller inte vinna särskilda matcher, och det här är en sådan match för både Arsenal och Man City.

Men kanske framför allt ändå Arsenal. Det är trots allt de som har hemmaplan och på hemmaplan förväntas man som titelaspirant alltid vinna. Arsenal har ett varierat facit på hemmaplan mot toppmotstånd den här säsongen. Både Liverpool och Tottenham har ställt till stora besvär för Arsenal. Samtidigt gjorde Arsenal processen kort med både Man Utd och Bayern München på Emirates, och borde anse sig ha bra chanser också mot Man City.

En avgörande fråga för Arsenal kommer vara hur de håller defensivt mot det kanske tuffaste motståndet i Premier League. Skadorna på Francis Coquelin och Santi Cazorla har gjort Arsenals backlinje mer sårbar och är det ett lag, med spelare som David Silva, Yaya Touré, Kevin De Bruyne och Sergio Agüero, som ska kunna utnyttja detta mer effektivt än vad till exempel Tottenham lyckades med så är det just Man City.

Frågan är så klart hur ambitiösa Man City egentligen kommer vara. De visade på Old Trafford att de är mer än nöjda att åka på sådana här bortamatcher och spela för oavgjort. En slags resultatcynism som inte har varit helt självklar tidigare från Man City och Manuel Pellegrini. Men det har visat sig effektivt för Man City som fick sin poäng på Old Trafford, och som krigade till sig en viktig seger borta mot Sevilla med en liknande taktik.

Att inte förlora mot en titelkonkurrent på bortaplan brukar kunna vara ett fullt acceptabelt utfall. Så är även fallet för Man City i den här matchen, men de vill helt säkert också hitta tillbaka till det spel de hade i början av säsongen. Lagets form för närvarande är blek med blott tre segrar på sina sju senaste ligamatcher, och med tveksamma insatser mot såväl Stoke som senast hemma mot Swansea.

Även för Man City är det i huvudsak defensivt huvudbry som oroar. Vincent Kompany är fortsatt skadad och hans betydelse har visat sig vara enorm för effektiviteten i Man Citys försvarsspel. Eliaquim Mangala och Nicolas Otamendi är båda skickliga spelare, men organisationen i Man Citys försvarsspel är inte vad den kan vara när Kompany spelar.

Offensivt råder något av en gamblingsituation både för Arsenal och Man City. I Arsenals fall är det huruvida man vågar chansa på att Alexis Sanchez är tillräckligt frisk och kry från sin skada. Det troliga verkar vara att han i alla fall får en bänkplats. Man City är ett helt annat lag offensivt när Sergio Agüero spelar, och han sägs vara klar för spel, men det är osannolikt att han orkar hela matchen även om han skulle hålla hela vägen.

Statistiskt får vi inga vettiga ledtrådar om hur matchen kan tänkas gå. Historiskt har Man City haft det väldigt besvärligt på bortaplan mot Arsenal, med endast en vinst på 20 år innan 2010. Men sedan 2011, mer precist sedan Man City blev det Man City vi känner till idag, så har Arsenal å andra sidan bara vunnit en av sex matcher på Emirates. En seger för Arsenal bekräftar vad som varit ett återkommande tema det senaste året, att laget nu har mognat och lärt sig vinna sådana här matcher.

Det är alltså en match som i huvudsak får oss att se framåt. Det är höstens sista match och båda laget vill säkert göra en markering inför den kommande vintersäsongen och vårsäsongen därefter. Både Arsenal och Man City förväntas samla ihop sig under säsongens andra halva, frågan är vilket lag som går in i denna andra halva med viktigt momentum och självförtroende.

Kvällens match på Emirates handlar kanske inte om vilket lag som kommer vinna Premier League. Men den handlar tveklöst om vilket lag som kommer ta pole position i titelstriden.

Peter Hyllman

HÖRNAN #17: Leicester avslutar som höstmästare i Premier League

IMG_0354

Bubblare:
Rob Elliott, Newcastle
Branislav Ivanovic, Chelsea
Nathan Ake, Watford
Dan Gosling, Bournemouth
Nathan Redmond, Norwich
Jordan Ayew, Aston Villa
Harry Kane, Tottenham

:::

OMGÅNGENS VINNARE

Leicester. Resultaten fortsätter rulla in för Leicester, och det börjar alltmer se oundvikligt ut att Leicester faktiskt kan plocka en av de fyra topplaceringarna den här säsongen, även om det är mycket vatten kvar som ska rinna under bron. Det är inte bara att Leicester lyckas vinna borta mot Everton, det är att de faktiskt skapar betydligt mer än Leicester. Går resultaten Leicesters väg kan de leda ligan med fyra poäng under julafton.

Watford. Watford ligger en poäng från Champions League-platserna basade speakern på Vicarage Road ut strax innan andra halvlek skulle börja mot Liverpool, med Watford i 2-0-ledning. Om inte Leicester hade dragit på sig all uppmärksamhet den här säsongen så hade allt snack handlat om Watford som verkligen gör en succésäsong så här långt.

Bournemouth. Watford tar sin fjärde raka ligaseger den här säsongen och Bournemouth tar sin tredje raka. Det är onekligen upp- och nedvända världen hittills den här säsongen. Vinsterna mot Chelsea och Man Utd var så klart stora på sitt sätt för Bournemouth, men på sätt och vis gav vinsten mot West Brom ett mer substantiellt intryck. Det var dessutom ett resultat som speglade matchbilden.

OMGÅNGENS CLIFF BARNES

Man Utd. Det värsta är kanske egentligen inte att Man Utd förlorar hemma mot Norwich, det värsta är troligtvis att det inte på något sätt kommer som någon överraskning. Man Utd var i början av säsongen ett lag som inte kunde anfalla men som i alla fall kunde försvara sig hjälpligt. Nu är man ett lag som fortfarande inte kan anfalla men inte längre ens kan försvara sig hjälpligt. Det är uppenbart att spelarna saknar all spelglädje, och inte ens Louis van Gaal borde längre kunna inbilla sig att han har fansen med sig.

:::

OMGÅNGENS MANAGER

Quique Sanchez Flores. Gör succé med sitt Watford, har vunnit fyra raka ligamatcher under adventshelgerna, och 3-0-segern hemma mot Liverpool är onekligen den perfekta uppstarten på julfotbollen. En poäng från Champions League-platserna, på sjunde plats, fyra poäng före Liverpool.

OMGÅNGENS MÅL

Jordan Ayew, Aston Villa 1-1, Newcastle (b). Googla uttrycket screamer och man skulle kunna hitta en direkt länk till det här målet. Inte bara snyggt utan dessutom poänggivande.

:::

TRE PUNKTER

Rat Race. Det buades på gränsen till publikuppror på Stamford Bridge när Chelsea besegrade Sunderland samtidigt som supportrarna visade sitt stöd till José Mourinho. Måltavlorna för buropen var framför allt tre spelare. I två fall ganska uppenbart varför med Diego Costa och Eden Hazard. Mindre uppenbart i det tredje fallet, Cesc Fabregas. Missnöjet med spelarna är inte obefogat, även om det så klart inte går att friskriva Mourinho från allt ansvar för hur den här säsongen har utvecklat sig för Chelsea.

Swans at Sea. Det har gått tio dagar sedan Swansea meddelade att man beslutat sig för att sparka Garry Monk. När man gjorde det med motiveringen att man sökte efter någon med mer erfarenhe så kunde man ju lätt få uppfattningen att det faktiskt fanns någon i åtanke som var mer eller mindre redo att ta över. Tio dagar senare är Alan Curtis alltjämt tillförordnad head coach och med blott rykten om andra namn, såsom Marcelo Bielsa, i omlopp utan något mer konkret än så. Saknade Swansea en handlingsplan, hade de en plan som däremot har gått i baklås, eller funderar man på att göra en Garry Monk med Alan Curtis, det vill säga låta den tillförordnade köra vidare?

Koe Man. Om lag som Leicester, Watford och Bournemouth överraskar positivt så finns det å andra sidan flera lag som sett till tidigare säsongers insatser överraskar tämligen negativt. Swansea är ett av de lagen, men även Southampton slutade förra säsongen högt upp i tabellen utan att riktigt kunna följa upp det den här säsongen. Ronald Koeman verkar ha tappat stinget en aning, kritiseras för sina laguttagningar samtidigt som han själv beklagar sig över att Southampton sålt spelare utan att riktigt ersätta dem, och börjar nu producera oklokheter som att han förväntade sig att Southampton skulle gå dåligt den här säsongen. Där finns inte ens längre den dåliga ursäkten att man måste kombinera ligaspel med Europa League.

:::

FÖR ÖVRIGT

Det måste vara hela den samlade journalistiska yrkeskårens våta dröm att José Mourinho tar över Man Utd lagom i tid till mötet med Chelsea den 28 december. Christmas spirit.

Jag kan se en enda bra användning för Donald Trump. Det vore om han vaggade in på Louis van Gaals kontor och med dryg uppsyn meddelade: ”You’re fired!”

Välkommen till Premier League, Mr Klopp.

En garanterad bloggtitel någon gång under julfotbollen kommer garanterat vara ”Om Leicester och den moderna fotbollens död”.

För första gången i West Hams historia så spelar de 0-0 i tre raka matcher. ”The Force is strong in this one…” tänker både Tony Pulis och Louis van Gaal om Slaven Bilic.

Undrar hur många Premier League-lag som med en eller två spelare utvisade skulle fortsätta ligga högt upp i planen med tre-fyra spelare åt gången på bortaplan mot exempelvis Man City.

Tre vinster och obesegrade på de fyra senaste matcherna. Leeds rör sig uppåt i The Championship. Det kan väl ändå inte vara möjligt?

Peter Hyllman

Fyra tända ljus och fyra raka ligasegrar för Watford på fjärde advent?

Det är säsongen då precis alla pratar om Leicester. Naturligtvis, av lätt insedda skäl. West Ham fick sin beskärda del av uppmärksamheten tidigt under säsongen med uppseendeväckande vinster mot Arsenal, Man City, Liverpool och Chelsea. Sedan tidigare pratas det om nya poplag som Stoke och Crystal Palace. Av nykomlingarna har framför allt Bournemouth fått uppmärksamheten inför och under den här säsongen.

Om Watford har det däremot pratats förhållandevis lite, vilket på flera sätt är ganska märkligt. Watford ligger som nykomling efter 16 spelade omgångar sjua i tabellen, en poäng före dagens motståndare Liverpool för övrigt, och skulle vid vinst befinna sig blott en enda poäng från Champions League-platserna. I skymundan så har alltså Watford gjort en närmast sensationell inledning på säsongen.

Vad som också gör det märkligt är att egentligen ingen förväntade sig en sådan utveckling. Watford såg så förskräckligt spretigt ut inför säsongen, med inte bara en ny manager utan en mer eller mindre helt ny spelartrupp. Det såg ut att kunna bli det klassiska caset av nykomlingen som köper sönder sig inför sin första säsong i Premier League. Men Quique Sanchez Flores har på ett imponerande sätt lyckats få ihop alla nya delar till en fungerande helhet.

Flores var på tapeten som en potentiell manager i Premier League redan för ett antal år sedan i samband med hans tid i Valencia och därefter Atlético. Då var det något större klubbar som hans namn snurrade runt. Hans frånvaro från den europeiska fotbollsscenen under senare år gjorde honom nästan bortglömd, så det var något av en överraskning när det meddelades att Watford anställt honom inför den här säsongen.

Vad är det då Flores faktiskt har lyckats med den här säsongen? Taktiskt har han framför allt lyckats organisera Watford defensivt. Watford släpper in mål i en takt som placerar dem i toppen av tabellen snarare än botten, de båda andra nykomlingarna har vardera släppt in nästan dubbelt så många mål som Watford. Allan Nyom och Nathan Ake har visat sig riktigt lyckade som ytterbackar. Ben Watson och Etienne Capoue gör ett bra jobb med att skydda backlinjen bestående av Craig Cathcart och antingen Miguel Britos eller Sebastian Prödl.

Offensivt producerar Watford å andra sidan som just ett bottenlag. Men lagets starka defensiv har gjort att de samtidigt har fått poängmässig maxutdelning på Odion Ighalos vassa målform, som med sina tio ligamål befinner sig på fjärde plats i Premier Leagues skytteliga. Det går naturligtvis att fråga sig om Ighalo kommer kunna fortsätta vara lika effektiv hela säsongen. Om inte så kan Watfords poängskörd börja sina rejält.

Mentalt verkar dock Quique Sanchez Flores ha fått Watfords spelartrupp på helt rätt våglängd. Watford har tagit sig an säsongen med en positiv inställning i grunden och har över huvud taget inte pratat om nedflyttning. Det verkar också ha burit frukt i och med att Watford faktiskt inte befunnit sig under nedflyttningsstrecket en enda gång hittills den här säsongen. Spelarna vittnar själva om den positiva atmosfären och om hur Flores har ingjutit ett lugn och en trygghet i spelartruppen, och visar orubbligt förtroende för sina spelare även när de begått ett misstag.

Någon lätt match har alltså Liverpool inte att förvänta sig idag. De möter en typ av motstånd som har visat sig passa dem förhållandevis illa den här säsongen, ett defensivt disciplinerat lag som tillämpar försiktighet i första hand. Watford har å sin sida inte haft någon större framgång mot Premier Leagues storklubbar hittills den här säsongen, där de har förlorat mot Man City, Arsenal och Man Utd, det senare inte minst en missräkning kan tyckas, då man tappade en poäng i slutminuten.

Annars kommer julperioden och vinterfotbollen bli ett tungt test för Watfords ambitioner den här säsongen. Under de kommande fyra matcherna, med början idag och avslutning den 2 januari, möter man i tur och ordning Liverpool (h), Chelsea (a), Tottenham (h) samt Man City (h). Hemmamatcher i stor utsträckning, så det kommer kunna bli riktigt god julstämning på Vicarage Road.

Om tomten kommer med sex poäng till Watford från de här fyra matcherna så har Watford inte bara rört om rejält i grytan i Premier Leagues toppstrid, de har dessutom lagt en god grund för att kunna avsluta säsongen på en plats på den övre halvan. Och i så fall måste Quique Sanchez Flores vara ännu en kandidat att utses till säsongens manager.

Watford har tre ligasegrar i rad och har alltså tagit full pott under adventshelgerna. Första advent besegrade man Aston Villa på bortaplan. Andra advent tog man tre poäng hemma mot Norwich. Tredje advent kämpade man till sig en seger borta mot Sunderland. Ska Watford fullborda sin egen adventskalender genom att den också fjärde advent ta tre poäng mot Liverpool?

Peter Hyllman

Middlesbrough har alla förutsättningar att bli Premier Leagues bästa nykomling på många år

Det saknas inte intressanta Premier League-matcher den här lördagen. Ett José Mourinho-befriat Chelsea tar emot Sunderland på hemmaplan i vad rent formellt ändå får beskrivas som en nedflyttningsmatch. Leicester tar nästa steg i sitt tuffa vinterschema borta mot Everton. Newcastle och Aston Villa möts i en sexpoängare på St James’ Park. Tottenham beger sig till Southampton och Mauricio Pochettinos gamla klubb. På Britannia Stadium möts två av Premier Leagues nuvarande popklubbar, Stoke och Crystal Palace.

Men den kanske mest intressanta matchen den här lördagen spelas redan klockan 13:30, lunchtid med andra ord, i The Championship, i den tidiga seriefinalen mellan Brighton och Middlesbrough på Amex Stadium. Ettan möter tvåan i tabellen och i det avseendet är det självklart även en intressant match också utifrån ett Premier League-perspektiv, om än nästa säsongs Premier League.

Många tippade Middlesbrough i toppen av tabellen redan inför säsongen, de var svindlande nära att ta sig till Premier League redan förra säsongen. Den här säsongen ser de knappt ut att kunna misslyckas. Laget är defensivt väldigt väl organiserat, och har den här säsongen dessutom förstärkt offensiven, inte minst med den hemvändande sonen, Stewart Downing, som i den centrala mittfältarroll han gjorde till sin i West Ham har hittat helt rätt i Middlesbrough och The Championship.

Men det är framför allt i defensiven som Aitor Karanka, Mourinho-lärlingen och den gamle Real Madrid-mittbacken, har gjort ett stort arbete med Middlesbrough. Laget har organisationen men också kvaliteten, inte minst i Daniel Ayala som med marginal är den bäste mittbacken utanför Premier League, och som definitivt inte skulle göra bort sig i Premier League. George Friend och Emilio Nsue kombinerar pålitlighet och offensivt hot på varsin ytterbacksposition.

Det är med den utgångspunkten inte långsökt att påstå att Middlesbrough kan bli den bästa nykomlingen i Premier League på många år. Hur ett nytt lag i Premier League lyckas beror till stor del på deras defensiva förmåga. En sådan förmåga har Middlesbrough men har samtidigt hittat ett vägvinnande och kreativt anfallsspel där Grant Leadbitter, Adam Clayton och Stewart Downing bildar ett formidabelt maskinrum med The Championship-mått mätt. De flankeras av Christian Stuani och Albert Adomah, två mycket kreativa vingspelare i en klassisk 4-2-3-1-uppställning.

Brighton å sin sida är en helt annan historia. Deras resa upp i toppen av The Championship-tabellen gränsar till det mirakulösa. Förra säsongen avslutade de två platser ovanför nedflyttningsstrecket, men är hittills den här säsongen det enda obesegrade laget i det engelska seriesystemet efter hela 21 omgångar av säsongen. Med sina 43 poäng efter 21 omgångar är man bara tre poäng från att redan tangera förra säsongens totala poängskörd, och det Brighton som avslutade förra säsongen med endast ett mål på sina sista sju matcher överträffas hittills bara av Derby i målprotokollet den här säsongen.

Chris Hughton har gjort ett fantastiskt jobb med Brighton och har inte minst reformerat Brightons offensiva spel. Mittfältsduon med Beram Kayal och Dale Stephens har skördat framgångar, Rajiv van La Parra har visat sig farlig från sin högerkant och längst fram har Brighton hittat en effektiv blandning av ungt och gammalt i James Wilson och Bobby Zamora. Hughton, som varit i klubben exakt ett år, är Brightons fjärde manager på ett och ett halvt år, och har tidigare erfarenhet från en framgångsrik The Championship-kampanj med Newcastle.

Brighton är kort och gott The Championships version av Leicester. Laget som började betydligt bättre än förväntat men som alla förväntade sig skulle börja ramla nedåt i tabellen efter några månader. Men precis som Leicester har Brighton vägrat att anpassa sig efter dessa förväntningar, och ligger alltså kvar i toppen. Helt problemfritt har det dock inte varit mot slutet, där Brighton har haft en tendens att tappa ledningar till oavgjorda resultat, som senast mot QPR där man har 2-0 men matchen slutar 2-2. Oförmågan att stänga ner och avgöra matcher ligger Brighton i fatet.

Att vara obesegrade efter 21 ligaomgångar i The Championship är dock en väldigt imponerande bedrift. Samtidigt har Middlesbrough hittat formen och verkligen växt in i den här säsongen. De har vunnit fyra av sina fem senaste ligamatcher och har inte förlorat i ligan på fem veckor. De går in i den här matchen med momentum i ryggen, och det lag som vinner den här matchen kommer onekligen att ha skickat iväg en väldigt viktig signal i The Championships toppstrid.

Det är samtidigt en match i vilken Middlesbrough kan bevisa något för sig själva, och det kanske enda återstående frågetecknet kring huruvida de håller för Premier League, att de kan vinna i matcher mot toppmotstånd. Förra säsongen förlorade de två matcher mot både Bournemouth och Watford, de två lagen som flyttades upp direkt, vilket med facit på hand var anledningen att Middlesbrough inte gick upp, kombinerat med att man även förlorade playoff-finalen mot Norwich. Hittills den här säsongen har man förlorat mot Hull och bara fått oavgjort mot Derby, de två närmast jagande toppkonkurrenterna.

Kan Middlesbrough börja vinna även de avgörande matcherna mot övriga lag i botten av tabellen? Kan Middlesbrough bli det första laget den här säsongen som besegrar Brighton i ligan? Om svaret är ja på den första frågan så har man skingrat det kanske sista frågetecknet kring sin egen duglighet inför en väntad uppflyttning till Premier League. Om svaret är ja på den andra frågan så har man öppnat upp en liten lucka i toppen av tabellen och därmed tagit ett stort steg mot uppflyttning.

Middlesbrough hade smashläge för uppflyttning redan förra säsongen men missade. Det misstaget lär man inte göra om den här gången. Räkna med att Middlesbrough spelar i Premier League nästa säsong.

Peter Hyllman

Var José Mourinhos andra sejour i Chelsea verkligen ett misslyckande?

Nyheten att José Mourinho fick sparken, eller avgick, eller både och, från Chelsea slog ned som en bomb under torsdagskvällen. Det var om möjligt på samma gång lika väntat som fullständigt oväntat. Väntat på grund av Chelseas utsatta läge men oväntat eftersom… tja, eftersom det är Mourinho.

Den naturliga reaktionen hos många var, som vanligt ska sägas, att kritisera Chelseas beslut eftersom det visade en brist på kontinuitet. Kontinuitet är ett värdeord inom fotbollen som antagit en närmast religiös betydelse för vissa, det spelar för dem mer eller mindre noll roll ifall något är kontinuerligt bra eller kontinuerligt dåligt, så länge det är kontinuerligt.

Visst kan kontinuitet vara värdefullt för en fotbollsklubb, men kontinuitet kan inte rimligtvis ha något egenvärde. Håller man fast vid något som snabbt är på väg att sjunka mot havets botten så gör man klokast i att släppa om man inte har lust att följa med ned i djupet.

Skadeglädjen flödade självklart friskt under gårdagen från de som av ett eller annat skäl råkar ogilla José Mourinho, Chelsea eller både och. Det kan ändå i det sammanhanget vara läge att påminna om att Mourinho alltjämt förblir en av vår tids mest framstående managers. Det förändras inte av att han nu lämnar Chelsea.

De som å sin sida står på José Mourinhos sida gjorde å andra sidan sitt för att smeta över den här säsongens fundamentala problem. Intrycket som gavs var att alla lag drabbas av dylika problem och att Mourinho borde ha fått tid på sig att åtgärda dem. Men nej, det finns helt enkelt inga prejudikat där ett engelskt mästarlag har haft de problem som Chelsea har den här säsongen.

Det är i själva verket en unik situation. Flera menar att José Mourinho trots allt är en av världens bästa managers och ifrågasätter vem Chelsea egentligen kan hitta som är bättre. Frågan låter klok men är i själva verket irrelevant. Ingen manager är oberoende av sitt sammanhang, och en manager som blivit omöjlig i sitt sammanhang kan vara precis hur bra som helst – det hjälper inte.

Den relevanta frågan är således inte vem som är den bästa managern, utan vem som är rätt manager för Chelsea i den här situationen?! Och det enda man kan säga med någon form av säkerhet är att den managern är inte José Mourinho.

Teorierna är många varför Mourinho misslyckades i sin andra sejour i Chelsea, och flera av dem diskuterades i förra bloggen. Att Mourinho verkar ha kommit rejält på kant med spelartruppen i Chelsea framstår som uppenbart, där verkar inte längre ha funnits något ömsesidigt förtroende. Ständiga konflikter med folk både inom och utanför klubben gjorde säkert sitt till att destabilisera situationen.

Men ska vi verkligen acceptera premissen att José Mourinho faktiskt misslyckades i Chelsea under sin andra runda? Man antar att det beror lite på vad man egentligen hade för förväntningar. Hur man än vänder och vrider på det så går det ändå inte att komma ifrån att på dessa två och ett halvt år så vann Chelsea en ligatitel samt Ligacupen. Vilket, om det ska betraktas som ett misslyckande, ändå får anses vara ett helt okej misslyckande.

Var förväntningen å andra sidan att Mourinho skulle bli kvar i Chelsea många år härefter och vinna titlar på löpande band så ligger misslyckande närmare till hands som beskrivning. Men kanske var det i så fall en förväntning som saknade förankring i verkligheten. Den har i alla fall ingen grund i vare sig Mourinhos historia eller kända personlighet.

Man kan självklart hävda att som regerande ligamästare efter nästan halva den tredje säsongen befinna sig på 16:e plats i tabellen, en poäng ovanför nedflyttningsstrecket och hela 14 poäng upp till Champions League-platserna, 20 poäng upp till tabelltoppen, i sig utgör ett fenomenalt misslyckande. Men ska helheten värderas enbart utifrån avslutningen?

Michael Emenalo, Chelseas tekniska direktör, sportchef är kanske den närmaste svenska arbetsbeskrivningen, gav en på sitt sätt ganska märklig intervju på Chelsea TV under torsdagen där han menade att Chelsea var tvingade att fatta ett tråkigt beslut, samt verkade till synes placera ansvaret för lagets svaga prestationer hos José Mourinho:

”This is the same group of players who won the league and the League Cup last season, they did it by sweating tears and blood. They played to instruction, they adhered to everything the manager asked them to do. It’s very easy to make that kind of inference [att spelarna inte ansträngde sig för Mourinho] but it’s not one that the club accepts.”

Nu ska inte betydelsen av det där överdrivas. Emenalo och Chelsea kan i själva verket inte säga något annat. Hela idén med ett managerbyte är att skapa en nystart och titta framåt, och där den förre managern fäster sig på korset för att ge spelarna syndernas förlåtelse. Samtidigt poängteras naturligtvis att det nu är upp till spelarna att bevisa alla fel som menade att det i själva verket är de som har varit Chelseas problem.

Spelarnas egen stolthet borde betyda att de vill försöka reda ut den här situationen. José Mourinho var till och med vänlig nog att tillhandahålla den yttre motivationen genom att efter förlusten mot Leicester helt avfärda Chelseas möjligheter att komma bland de fyra bästa som helt obefintliga. Det skulle naturligtvis sitta fint för Chelseas spelare att bevisa honom fel på den punkten.

Omöjligt? Nej, faktiskt inte, i alla fall inte den här säsongen där resultaten hackar så betänkligt för samtliga lag. Skulle Chelsea hitta samma form som under stora delar av förra säsongen så kan de fortfarande bli ett allvarligt hot om Champions League-platserna. Men då krävs naturligtvis att alla Chelseas spelare hugger i och arbetar stenhårt, inte alibispelar som de gjort hittills under säsongen i tron att det ska räcka för att de är Chelsea.

Vi kommer att få se ett nytt Chelsea under de återstående fem månaderna och 22 ligaomgångarna av den här säsongen. Den stora frågan är bara vilket Chelsea vi egentligen kommer att få se.

Peter Hyllman

Chelsea befinner sig i en grop och har precis beslutat sig för att sluta gräva

När José Mourinho skrev på ett nytt fyraårsavtal med Chelsea strax innan den här säsongen började så valde många att se det som en tydlig markering att Mourinho inte längre var en kringresande managerkonsult utan att han etablerat sig och slagit sig till ro i Chelsea för en lång tid framåt. Mindre än ett halvår senare river alltså Chelsea och Mourinho bokstavligt detta kontrakt i små bitar.

Att Mourinho skulle få sparken från Chelsea har under en längre tid den här hösten känns som en ofrånkomlig åtgärd. Inte för att Chelsea och Roman Abramovich saknar all form av tålamod, tvärtom har de visat upp ett stort mått av tålamod i det här fallet. Men det har blivit allt tydligare Mourinho själv var en så stor del av problemet att Chelsea aldrig skulle kunna hitta en väg ut ur situationen utan att byta ut honom.

Det innebär inte att felet var Mourinhos enbart, många frågor kan ställas kring spelarnas insatser hittills den här säsongen. Precis allt från spelarnas eget uppträdande, till Mourinhos egna uttalanden i vilka han till och från hängde ut spelarna på tämligen brutala sätt, och hans ofta ganska spretiga försök att med halvhjärtade taktiska experiment få sina spelare att vakna till, sammantaget har allt detta visat att Mourinho inte längre hade med sig omklädningsrummet.

Man kan så klart tala om det klassiska tredjesäsongssyndromet när det kommer till José Mourinho. Men ingen förutsåg nog att det skulle bli riktigt så här illa så snabbt. Det tog honom 118 ligamatcher att förlora nio ligamatcher under hans första tid i Chelsea. Den här säsongen har han hittills förlorat nio av 16 ligamatcher. Och för varje ny förlust så kändes det mer och mer väntat, och mer och mer oundvikligt.

José Mourinho är en manager som anställs för att han mer eller mindre garanterar att hans lag vinner. Den garantin har varit möjlig att leva upp till då han inte skyr några egentliga medel för att vinna. I en tid där det börjat pratas alltmer om filosofier och spelidéer så har Mourinhos filosofi aldrig varit någon annan än att vinna. Det finns styrkor i ett sådant förhållningssätt, svagheten är att när laget då inte vinner så finns inte längre någon substans kvar. När inte Chelsea längre vinner fotbollsmatcher så finns inte längre någon anledning att ha kvar Mourinho som manager.

Mourinhos managerstil är väldigt väl lämpad i medgång. I motgång har han dock sällan blivit prövad, men de få gånger han hamnat i en sådan situation så har det inte slutat lyckligt. Det är en managerstil vars arrogans ingjuter lugn, säkerhet och självförtroende när ett lag spelar bra, men som fostrar gnällighet och negativism när det går emot. Kanske fanns där en slags bakvänd självinsikt i benämningen av Arsene Wenger som en specialist i misslyckande.

Det kommer att diskuteras huruvida José Mourinho faktiskt fick sparken. Det uttalande som Chelsea gick ut med till media var väldigt storsint, och det faktum att kontraktet faktiskt verkar ha rivits upp, och Mourinho blir bara betald för den här säsongen ut, tyder på att den där gången snarare är så att Mourinho själv har valt att ge upp. Att han själv har kommit fram till slutsatsen att det inte längre än någon mening för honom att fortsätta.

José Mourinho är helt säkert fortfarande väldigt uppskattad av Chelseas klubbledning, precis som uttalandet gör gällande, och han är garanterat enormt uppskattad av Chelseas fans. Men det verkar knappast vara fallet med Chelseas spelartrupp, som han i sin senaste svada efter förlusten mot Leicester menade hade förrått honom, och som hade alldeles för höga uppfattningar om sig själva utan att faktiskt vilja göra jobbet.

”They have to look at to Sunderland and Watford and say ‘hey, we are at the same level, I am not the superstar, I am not the player of the season [Eden Hazard], I am not the world champion [Cesc Fabregas], I am not the Premier League champion. At this moment, I am at your level’. Last season I did phenomenal work and brought them to a level that is not their level.” Hårda ord, i någon mening säkert sanna ord, men inte ord som lägger grunden för ett fortsatt samarbete.

Men Mourinho har aldrig varit den långsiktiga strategen. Han har varit den kortsiktiga problemlösaren och titelgaranten. Det har inte bara märkts på hans ofta konfliktorienterade ledarstil utan även i hans förhållande till det egna lagets utveckling. Unga supertalanger som Romelu Lukaku och Kevin De Bruyne skeppas iväg till andra klubbar bara för att något år senare komma tillbaka som en förstärkning hos Chelseas konkurrenter.

Hur mycket långsiktighet fanns i Chelseas förberedelser inför den här säsongen? En illa planerad försäsong kombinerades med att Chelsea inte alls utnyttjade sin position som regerande engelska ligamästare. Där konkurrenterna förstärkte och rustade nytt så stod Chelsea mer eller mindre helt stilla, förnyade sig inte och förstärkte inte laget. Trots att där fanns uppenbara brister att åtgärda.

Vem som ersätter José Mourinho kanske inte heller det blir någon långsiktig lösning. Det pratas mest just nu om Guus Hiddink, och det vore kanske inte helt långsökt. Hiddink har kommit in och gjort ett jobb under en halv säsong i Chelsea en gång tidigare och gjort det riktigt bra. Han tog då ett Luis Felipe Scolari-sänkt Chelsea och förde dem till en FA-cuptitel och en norsk domare från en andra raka Champions League-final.

Vad som händer därefter, det vill säga inför nästa säsong, är mer öppet för ett långsiktigt tänkande. De flesta verkar vara överens om att Diego Simeone är den absolut mest troliga kandidaten, en tränare som har åstadkommit med Atlético Madrid i La Liga ganska precis vad José Mourinho åstadkom med Chelsea under sin första tid i Premier League. Ung, äregirig och än så länge mycket framgångsrik på nivån strax under de stora drakarna. Samma tänk som med Andre Villas-Boas fast taktiskt mer anpassad till Premier League.

Annars ser det ju också ut att kunna bli ett rejält slagsmål om Pep Guardiolas tjänster efter den här säsongen. Indikationerna från Tyskland är tydliga att Guardiola inte blir kvar i Bayern efter säsongen. Man City har länge framhållits som hans mest troliga destination i England, även Man Utd har av lätt insedda skäl nämnts. Men Chelsea och Roman Abramovich har länge jagat och flirtat med Pep Guardiola.

Och givet att Pep Guardiola själv verkar vara av synsättet att tre-fyra år är mer än nog att stanna i en och samma klubb, så kanske inte Chelseas historik med kortsiktighet behöver vara något problem i det avseendet. Förutsättningarna finns trots allt där, ett a-lag med väldigt skickliga spelare, massor av pengar att ytterligare förstärka, samt en ungdomsakademi med en stor pool av väldigt lovande unga spelare.

A match made in heaven. Även om det förmodligen mer än någon annan skulle få José Mourinho att gnissla tänder i ren frustration.

Peter Hyllman

Fotbollssamtalets främsta retoriska fallgropar

Fotboll inbjuder till diskussion av alla dess slag. Fotboll på nätet i synnerhet inbjuder till diskussion mellan allt från fjäder till fän, och supportrar av alla färger och varianter. Det är för att uttrycka det milt en diskussion med en enorm spännvidd mellan det abstrakta och det absurda.

En svårighet med diskussionen är att den till största delen förs mellan personer vars främsta syfte med diskussionen är att försvara den egna klubben, inte att väga information och argument i sakligt samtal. Man kan förmoda att samma fenomen uppdagas på andra områden som politik och religion.

Ideologi och identitet lämpar sig sällsynt illa för rationell omprövning. Fotboll och supporterskap handlar mycket om ideologi och identitet.

Det leder så klart till att diskussionen får avarter. Några av de mest uppenbara kan lämnas därhän, såsom automatiska anklagelser om bias med den ena klubben eller mot den andra, direkta personpåhopp i spektrats ena ände och let’s agree to disagree i dess andra ände.

Men även när diskussionen förs på till synes rationella grunder så kan den ta sig mycket lustiga uttryck. Det brukar kunna bli så när man försöker knyckla in fyrkantiga argument att passa ihop med runda åsiktshål. Michael Cox på The Guardian, och taktikbloggen Zonal Marking, ger några bra exempel.

Det är en typ av argument som egentligen inte bidrar med något matnyttigt, utan som mest drar tid och energi från de som ger sig på att försöka bemöta dem.

”[Stoke] har ett antal spelare som har vunnit Champions League (fast ändå inte)…”

Lagen inom parentes är exempel. Men det här är en klassiker som sätt att försöka karaktärisera olika lags styrka. Man tittar på enskilda spelares formella meritlistor.

Det där kan bli mycket fel på olika sätt. Inte sällan handlar det om spelare som inte alls hade någon betydelsefull roll i det lag som de tidigare vunnit till exempel Champions League med. Utöver att de nu kanske är klart äldre.

Att ett lags spelare en gång i tiden vann Champions League syftar på historisk prestation men säger inte nödvändigtvis mycket alls om hur den spelaren presterar i framtiden, eller vilken nytta han ger laget.

Historien är dessutom strösslad av exempel på lag som har vunnit Champions League, där den absoluta majoriteten av dem, om inte kanske till och med alla av dem, aldrig vunnit Champions League förut.

”Om vi tittar på de senaste fyra åren och åtta månaderna så ser vi att [Arsenal] minsann har…”

Ah, den tillkämpat konstgjorda jämförelsen över ytterst dubiösa tidsperioder, ägnat att sila bort all sådan information som skulle kunna tala emot den åsikt eller uppfattning man försöker framföra.

Kanske är den här som vanligast när man försöker göra jämförelser över ett antal år. Normalt sett finns ju några vanliga och intuitiva steg man då tittar på (ett år, tre, fem, tio och så vidare).

Man kan dock vara säker på att någon alltid någon gång kommer att försöka komma med alternativa antal år bakåt i tiden, såsom nio år eller elva år. Och då börjar varningsklockorna ringa.

Varför väljs just den föreslagna tidsperioden? Vad händer med slutsatserna om vi backar ytterligare x år eller stannar efter y år istället? Exempel på frågor som alltid är bra att ställa sig.

En variant på det här med skumma tidsperioder är försöken att blanda in kalenderår. I själva verket rör det sig alltså om två olika säsonger med helt olika förutsättningar.

”Om det inte vore för [Jamie Vardys] mål så skulle [Leicester] förmodligen ligga på nedflyttningsplats…”

Det här är en ganska rolig kategori av argument. Vill man vara snäll så skulle man beskriva det som en form av känslighetsanalys, det vill säga vad händer om vi plockar bort den viktigaste faktorn?

Men det är i själva verket en ganska bisarr variant av ett allt annat lika-resonemang. Alla väl fungerande lag kommer garanterat ha någon spelare som bidrar särskilt mycket, med vad det nu än vara månde. Alla sådana lag skulle självklart bli sämre om man helt plötsligt bara plockade bort dennes produkt.

Men det är ju en helt ovidkommande jämförelse. Alternativet för Leicester om de inte hade Jamie Vardy till exempel, hade ju inte alls varit att traggla på med tio spelare på planen. Någon annan spelare hade haft Vardys roll.

Den här typen av resonemang tar sig en särskilt lustig twist när det handlar om målvakter. Om det inte varit för att er målvakt storspelat så… Det är nästan som om målvakten liksom egentligen inte ingår i laget på riktigt.

”Det är en tuff match för [Liverpool], de har inte besegrat [Olympiakos] sedan 2004…”

Okej, egentligen är väl den här inte så värst vanligt förekommande, och när den förekommer så är det egentligen mest från TV-kommentatorer eller liknande som främst försöker hitta något roligt att säga.

Men den här typen av i själva verket ganska meningslösa referenser bakåt i tiden irriterar ändå. Exemplet i rubriken får oss att tro att Liverpool har misslyckats med att besegra Olympiakos på över ett årtionde, i själva verket har de aldrig mötts under den här tiden.

Av detta följer att det kan vara en relevant jämförelse, för den händelse det handlar om två klubbar som spelar i samma liga och har gjort så utan uppehåll under den aktuella tidsperioden.

Eller möjligen om det är två klubbar som möts hyfsat regelbundet i europeiskt cupspel.

Annars handlar det nog mest om att få något att låta större och bättre än vad det egentligen är. Ett prima exempel är tidigare ständiga påminnelser om att England inte besegrat Sverige sedan 1966 – ständigt upprepat ända fram till 2012.

Må så vara, det var i själva verket inte särskilt många möten det handlade om.

Peter Hyllman

En vit vecka – som ett landslagsuppehåll utan någon landslagsfotboll

Inte en enda match under veckan mitt i brinnande säsong. Inte precis något bra argument för klagomålen om ett fullspäckat spelschema. Nästan som ett landslagsuppehåll i miniformat, utan någon faktisk landslagsfotboll. Vilket kanske är enda sättet att göra ett landslagsuppehåll mer intressant.

Ungefär som vanligt runt den här tiden på året så höjs röster för att det ska införas ett vinteruppehåll också inom engelsk fotboll. Kanske har dessa röster tilltagit i styrka under senare säsonger när engelska lag samtidigt har haft allt svårare att hävda sig i Europa.

Någon dålig ursäkt är det å andra sidan inte bara. Till och med motståndarspelare lyfter fram som en fördel när de lottas mot engelska lag i Champions League att de förmodligen är piggare just för att de har haft ett vinteruppehåll.

Samtidigt har England aldrig haft något vinteruppehåll, och det har inte förhindrat engelska lag från att lyckas i europeiskt cupspel tidigare. Men det har blivit ett större problem på senare år. Dels kanske för att motståndet har blivit bättre.

Dels kanske för att den egna kompetensen har förfallit. En styrka engelska lag hade för fem-tio år sedan var förmågan att rotera spelare och på så vis kunna hantera en lång säsong. Den förmågan har försvunnit eller omvärderats där samma klubbar nu försöker jobba med mindre trupper.

Det känns feltänkt ur ett större perspektiv. Men kanske är det förståeligt i det mindre perspektivet. En manager som måste prestera resultat på kort sikt för att behålla jobbet kommer alltid vara mer benägen att hålla fast vid ett fåtal spelare han litar på.

Allt tidigare på säsongen börjar de engelska klubbarna klaga på trötta spelare. Vi har inte ens hunnit fram till jul och redan för två månader sedan började de första synpunkterna på detta tema göra sig hörda.

Obefintlig rotation i spelartruppen. En dålig balans mellan antal matcher och mängd och typ av träning. Två tunga faktorer hos engelska klubbar som kan leda till både slitage och skador. Det är nog ingen tillfällighet att de engelska klubbarna dras med flest skador på sina spelare.

Man ges lätt intrycket att säsongen är helt fullproppad som det är, att det helt enkelt inte går att trycka in mer fotboll. Men förslag som ett vinteruppehåll, en 39:e ligaomgång, att utöka VM till 40 lag, och för all del att utöka EM till 24 lag, antyder att nog går det att hitta utrymme för mer fotboll.

Själv kan jag tycka att det borde vara fullt möjligt för unga, friska män i sina bästa år att nio månader av året spela två fotbollsmatcher i veckan utan att detta ska fysiskt göra slut på dem.

Det vanliga pratet går normalt sett ut på att korta ner säsongen eller minska antalet matcher. En favorit brukar vara att lägga ner Ligacupen. Nyligen lyfte någon idén att minska antalet lag i Premier League. Personligen går jag hellre åt andra hållet, jag skulle gärna se en utökning av Premier League till 24 lag.

Ekonomiska intressen innebär att antalet lag i Premier League aldrig kommer att sänkas, det skulle innebära att färre klubbar får ta del av kakan. Omvänt finns tydliga ekonomiska intressen för att utöka antalet lag, fler ges plats i finrummet.

Mot en utökning av antalet lag talar istället rent praktiska skäl, att en redan krävande ligasäsong utökas från 38 omgångar till 46 omgångar. Det vill säga, åtta matcher mer per säsong.

Hur skulle det gå till, undrar då vissa. Genom att spela en omgång sådana här veckor till att börja med, vilket är två-tre matcher. Förläng säsongens båda ändar med en-två veckor. Något av de mer meningslösa landslagsuppehållen kan tas bort. Problemet löst.

Jag ser estetiska skäl i en utökning. Det stör min känsla för symmetri, ordning och reda att övriga engelska divisioner består av 24 lag, men Premier League av någon outgrundlig anledning endast av 20 lag. Rättning i ledet, fyra divisioner med 24 lag i Premier League och English Football League.

Dessutom, om nu Leeds inte klarar av att ta sig tillbaka till Premier League på egen hand, så får man väl skicka dem alla livlinor som finns.

Det handlar också om image. En stor del av Premier Leagues attraktivitet består i att det anses vara den hårdaste och tuffaste ligan. En liga med 24 lag och 46 omgångar och det kommer inte råda någon tvekan om att en engelsk fotbollssäsong är det jävligaste man kan göra som fotbollsspelare.

Machostatus är inte utan betydelse inom fotbollen. De bästa spelarna vill klättra upp för de högsta bergen.

:::

Marcelo Bielsa till Swansea? Det är osäkert hur sannolikt det egentligen är men det hade onekligen varit en väldigt spännande tillsättning som onekligen skulle sätta ytterligare färg på den här Premier League-säsongen.

Peter Hyllman

Gästblogg: Premier Leagues starkaste årgångar – 1989

År 1989 bjuder oss på ett högintressant lag. Avsaknaden av de stora och häftiga namnen är påtaglig, men samtidigt finns här en jämnhet som man måste imponeras av. Jag tror att många tränare i Premier League gärna skulle regera över denna trupp, där min startelva innehåller både spelare som bevisat sin kvalitet över flera säsonger samt nya stjärnor som omedelbart gjort avtryck i världens bästa liga. Det enda riktigt negativa som är värt att notera är att det i Premier League inte finns en bättre målvakt än Alex Mccarthy som är född detta år. Den enda, som jag har hittat, utöver den reslige engelsmannen är vår svenske Kristoffer Nordfeldt.

I backlinjen däremot finns mängder av alternativ. Jag vill hävda att de fyra som jag har plockat ut i min startelva utgör den bästa backlinjen av alla i denna bloggserie. Kort och gott, 1989 är ett försvararnas födelseår. Azpilicueta har precis som den klubb han representerar haft en tung höst, men att spanjoren håller och har hållit en hög nivå borde det dock inte råda några tvivel om. Jag anser att han är så pass bra att jag väljer att sätta honom på fel kant, allt för att få med en personlig favorit i Aaron Cresswell. West Hams vänsterback går från klarhet till klarhet och jag är övertygad om att hans tid i West Ham snart byts ut mot en större utmaning och ett fetare lönekuvert. Mittbacksparet består av de två mittbackarna som (jämte Vincent Kompany) imponerat mest i PL denna säsong. Men det är inga one-hit-wonders vi pratar om här, Smalling och Alderweireld tillhör kort och gott de allra bästa mittbackarna i världen. Av den enkla anledningen är de givna i denna elva. Intressant att notera är vilka som hamnar på bubblarbänken, där namn som Gibbs, Lovren, Darmian, Janmaat och Bertrand sticker ut. Som sagt, ett försvararnas år.

På tremannamittfältet har jag för en gångs skull lyckats få en bra balans mellan offensiva och defensiva kvaliteter. Också här finns stora kvaliteter som hamnar utanför startelvan då spelare som Chadli, Arnautovic, Delph och inte minst Bolasie även de kom till jorden under 1989.

Anfallet (om det är skadefritt) känns snabbt och tekniskt. Tyvärr för deras del har ju både Walcott och Sturridge klippkort i sjukstugan, men när de väl är friska är det banne mig inga dåliga lirare. Ackompanjerade av Swanseas bästa spelare denna säsong, guldfyndet från Marseille, den franskfödde ghananen André Ayew, bildar de en sylvass anfallstrio. Dessa herrar ser även till att hålla ett av denna säsongs stora utropstecken utanför startelvan, nämligen Watfords Odion Ighalo. Bland anfallarna på bubblarbänken hittar vi också inte mindre än tre anfallare från West Ham.

Sammanfattningsvis kan jag konstatera att 1989 bjuder oss på en stark trupp vilket ger en övertygande startelva. Det mesta är redan sagt, men en sista sak jag noterar är hur många Swansea-spelare som är födda detta år. Sammanlagt räknar jag till sex stycken, varav två tar plats i min startelva.

Hur ser din 1989-elva ut?

IMG_0349

Bubblare:

Målvakter: Kristoffer Nordfeldt, Swansea.

Backar: Kieran Gibbs, Arsenal; Dejan Lovren, Liverpool; Matteo Darmian, Man United; Ryan Bertrand, Southampton; Neil Taylor, Swansea; James Tomkins, West Ham; Daryl Janmaat, Newcastle; James Chester, WBA; Joel Ward, Crystal Palace.

Mittfältare: Tom Cleverley, Everton; Nacer Chadli, Tottenham; Sung-Yeung Ki, Swansea; Marko Arnautovic, Stoke; Yannick Bolasie, Crystal Palace; Moussa Sissoko, Newcastle; Jack Colback, Newcastle; Fabian Delph, Man City; Jefferson Montero, Swansea; Matt Ritchie, Bournemouth.

Anfallare: Jay Rodriguez, Southampton; Andy Carroll, West Ham; Diafra Sakho, West Ham; Enner Valencia, West Ham; Odion Ighalo, Watford; Salomon Rondon, WBA.

Av: Fredrik Norrström

Peter Hyllman

Lyckliga Leicester leder ligan efter övertygande vinst mot Chelsea

Om ett lag i botten av tabellen hade hamnat i tvåmålsunderläge på bortaplan mot ligaledarna, och sedan pressat tillbaka dem under sista halvtimmen, reducerat och faktiskt legat på för en kvittering så hade man talat om en slags positiv förlust för bottenlaget. De vek i alla fall inte ner sig.

Men det blir lite märkligt när bottenlaget i fråga är Chelsea, och ligaledarna är Leicester.

Det mystificeras mycket i allt prat om olika managers och deras jobb. Det pratas om taktiska uppställningar och varianter på dessa, äkta och falska nior, inverterade yttermittfältare, hinter- unter und gegenpressen och bokstavligen talat fan och hans moster.

Men tänk om det egentligen bara är så enkelt att den stora grejen för en manager framför allt handlar om att hålla spelarna glada och lyckliga, nöjda, se till att de trivs och har roligt på planen. Claudio Ranieri är ett bra argument för det synsättet.

Leicester fortsatte med sin optimistiska fotboll även när de ledde med 2-1 i slutet av matchen. Åtminstone halva den sociala mediavärlden ojade sig om att de behövde vara mer försiktiga. Men kanske ligger en stor del av förklaringen till Leicesters succé just i att de skiter i sådana konventioner.

Chelseas spelare ser definitivt inte glada och lyckliga ut på planen. Man Utds spelare visar ingen glädje. Ingen av dessa spelare ser ut att ha roligt på planen. Liverpools spelare verkar börja ha det lite roligare. Arsenals och Man Citys spelare är de bland storklubbarna som verkar vara gladast för tillfället.

Leicesters spelare skuttar runt på planen. Alla tror på sig själva och, framför allt, alla tror på varandra.

Riyad Mahrez kan knappast göra något fel, allt han gör blir till guld. Backarna är livrädda för honom, han har precis den oförutsägbarhet som exempelvis Memphis Depay saknar och som ger honom det extra utrymmet. Jamie Vardy är iskall. Marc Albrighton är ett ständigt hot med löpningar och svepande passningar.

N’Golo Kanté är säsongens absolut fynd. Den lille kanonkulan bryter boll precis hela tiden och fördelar den vidare uppåt med fullständig självklarhet. Bredvid honom gör Danny Drinkwater ett jättejobb. Vem hade på förhand tänkt sig att Gökhan Inler skulle vara totalbänkad under säsongen?!

Kvaliteten saknas kanske i backlinjen, även om Christian Fuchs går från klarhet till klarhet. Men det som saknas i ren skicklighet kompenseras med hårt jobb och en fullständig ovilja att lägga ens ett lillfinger emellan. Ikväll gjorde de en Diego Costa på Diego Costa.

På andra sidan planen stod Chelsea.

Matchen stod väl egentligen till stor del och vägde, utan några klara chanser åt något håll, under hela den första halvtimmen. Därefter uppstod en märklig situation där Eden Hazard fick några lättare tacklingar av Jamie Vardy, och omedelbart började leta efter en väg bort från planen.

José Mourinho såg ut att vara precis lika skeptisk som jag kände mig när jag såg situationen. Han fick Hazard att försöka vara kvar på planen men det var ett försök som bara varade i någon sekund och inte ens såg ut att kunna beskrivas som halvhjärtat.

Eden Hazard flydde fältet. Inga Chelseaspelare stod heller upp för honom och markerade mot motståndet. Varför ska de ta strid för någon som vägrar att själv ta strid? Bara någon minut efter den här situationen tar Leicester ledningen med 1-0. Svårt att säga att det ena inte leder till det andra.

Leicester var fyllda av spelglädje. Chelsea var tomma på självförtroende och kampmoral. Leicester leder Premier League. Chelsea befinner sig en poäng ovanför nedflyttningsstrecket. Upp- och nedvända världen; trots bättre spelare, mycket mer pengar, världens kanske taktiskt mest drivne manager.

Men inget lag spelar med större glädje än Leicester hittills den här säsongen. Man börjar nästan ana att det kanske hänger ihop.

Peter Hyllman

Fem vinstlotter och en nitlott för de engelska lagen i den europeiska cuplottningen

Så var det alltså dags att dra det sista strecket över det europeiska gruppspelet för hösten och blicka framåt mot vårens slutspel. Det görs genom att slutspelet i Champions League och i Europa League lottas, och vi får se vilka som möter vilka i åttondelsfinaler respektive sextondelsfinaler.

Fem av sex engelska klubbar är seedade inför slutspelets första rundor, vilket i teorin borde betyda att dessa fem lag har goda möjligheter att ta sig vidare till kvartsfinal eller åttondelsfinal. Framför allt har man fördelen att få avsluta på hemmaplan.

Det har varit en minst sagt skakig säsong hittills i Europa för de engelska lagen, där en del bra insatser har varvats med antingen svaga eller till och med katastrofala insatser, både i Champions League och Europa League. Men för en liga där lagen för närvarande befinner sig på botten av sin förmåga så är det ändå bra resultat som visats upp med fyra gruppsegrare och en grupptvåa. Ett enda lag har resultatmässigt presterat under förväntningarna hittills den här säsongen.

Det där gör självfallet slutspelet ganska ovisst för de engelska lagen. Känslan är att nästan oavsett motstånd så kan det gå lite hur som helst, de engelska lagen kan vinna mot nästan vilket motstånd som helst men kan även gå på en mina mot vilket motstånd som helst. I Europa League tillkommer även frågan hur intresserade de engelska lagen över huvud taget kommer vara.

:::

CHAMPIONS LEAGUE

PSG v Chelsea. Bäst av tre möten? Chelsea vann i kvartsfinalen 2013-14 och PSG tog revansch förra säsongen i åttondelsfinalen. Nu möts PSG och Chelsea en tredje gång. Chelsea har haft övertaget i de båda tidigare mötena men nu känns PSG starkare än förut samtidigt som Chelsea befinner sig i en djup och svårfrånkomlig svacka. Chelsea har dock visat förut att de kan samla ihop sig och lyfta sig till viktiga cupmöten, inte minst i Champions League. Chelsea har dessutom två månader på sig att slipa formen, samt har fördelen att få avsluta på hemmaplan. (50%)

Arsenal v Barcelona. Mardrömslottning för Arsenal naturligtvis som drar på sig tuffast möjliga motstånd i åttondelsfinalen. Det blir en åttondelsfinal som kommer handla om att bekänna färg för Arsenal, hur nära den europeiska toppen befinner man sig egentligen? Om Arsenal hade haft med sig ett 2-0-resultat från hemmaplan mot Bayern i ett slutspel så hade de haft en väldigt god chans att ta sig vidare. Arsenal måste se möjligheten i den vinsten och tro på att de kan åstadkomma samma sak mot Barcelona. Men mot Barcelona ställs man inför ett betydligt mer oförutsägbart briljant anfall. (15%)

Dynamo Kiev v Man City. Förra gången Man City mötte Dynamo Kiev i europeiskt cupspel så blev man 2010-11 utslagna ur Europa League. Mycket har så klart hänt sedan dess. Första matchen kommer spelas på tomma läktare vilket bör ge matchen en udda inramning. Att få avsluta hemma på Etihad bör vara en klar fördel för Man City. Dynamo Kiev ska inte underskattas men Man City måste betraktas som stora favoriter i den här åttondelsfinalen och bör ta sig vidare till kvartsfinal. (85%)

:::

EUROPA LEAGUE

Fiorentina v Tottenham. För andra säsongen i rad ställs Tottenham mot Fiorentina i sextondelsfinalen, med den inte betydelselösa skillnaden att man den här gången avslutar på White Hart Lane. Det är ett tufft möte mellan två bra och hyfsat jämna lag. Tottenham känns dock stabilare defensivt den här säsongen och kan man få med sig ett spelbart resultat från första mötet så är man favoriter att ta sig vidare. (55%)

Midtjylland v Man Utd. En på pappret bekväm lottning för Man Utd kan tyckas, men Midtjylland visade mot Southampton i kvalspelet att de är välorganiserade och svåra att bryta ner. Och Man Utd har knappast visat upp några större förmågor att bryta ner sitt motstånd den här säsongen. Man Utd får ändå betraktas som favoriter i den här sextondelsfinalen, inte minst eftersom de får avsluta på hemmaplan. (70%)

Augsburg v Liverpool. Augsburg har hittills haft en betydligt svagare säsong hittills än deras succébetonade fjolårssäsong och mycket talar för att deras nuvarande nivå är deras normala. Var bara några minuter från att åka ur Europa League redan i gruppspelet. Jürgen Klopp återvänder således till tysk fotboll och Augsburg bör inte innebära några stora överraskningar för honom, och avslutningen på Anfield bör ge Liverpool en stor fördel. (80%)

:::

Underbart möte på King Power stadium ikväll. Leicester har chansen att återta ligaledningen med en vinst mot ett ständigt oförutsägbart Chelsea.

Det pratades mycket om mötet mellan José Mourinho och Claudio Ranieri inför säsongen, de båda har ju knappast varit såta vänner tidigare. Vem hade i sina vildaste fantasier kunnat föreställa sig ett möte dem emellan där Ranieri ligger i toppen av tabellen och Mourinho i botten?

Det måste kännas för José Mourinho. Och oavsett om han har låtit storsint inför matchen så kan jag inte föreställa mig att en förlust mot Leicester och Claudio Ranieri ikväll inte skulle svida rejält för honom.

Intressant värdemätare för Leicester, som är ett dokumenterat bra kontringslag men som mot Chelsea kan förvänta sig att behöva visa att de också kan mala ner ett lågt liggande försvar av hög kvalitet. Spelare som Riyad Mahrez och Jamie Vardy måste visa sin nivå också mot lag som Chelsea.

Chelsea å andra sidan har haft en säsong fylld av motgångar, vissa tecken på återhämtning men lika många plötsliga och återkommande motorstopp. Kan man följa upp vinsten mot Porto med en viktig seger ikväll?

Eller blir man genom en förlust kvar i sitt snart permanenta kristillstånd?

Peter Hyllman

HÖRNAN #16: Avvaktande i tabelltoppen men hela havet stormar i botten

IMG_0344

Bubblare:
Rob Elliott, Newcastle
Elliott Martin, Norwich
Joel Ward, Crystal Palace
Gareth Barry, Everton
Moussa Sissoko, Newcastle
Jason Puncheon, Crystal Palace
Joshua King, Bournemouth

:::

OMGÅNGENS VINNARE

Bournemouth. Eddie Howe pratade efter förra helgens seger mot Chelsea om klubbens största resultat någonsin. Frågan är om han blev tvungen att revidera den uppfattningen bara en vecka senare. Hemmaplan är så klart alltid en fördel men samtidigt måste det också vara en extra speciell känsla att vinna just på hemmaplan mot en klubb som Man Utd.

Newcastle. Andra vinsten i rad för Newcastle och Steve McClaren och det är heller inte vilka vinster som helst, först mot Liverpool och nu mot Tottenham. Sex otroligt viktiga poäng för dem i tabellen där de tar ett rejält kliv uppåt, över nedflyttningsstrecket och sjukt nog även över Chelsea. Framför allt är det två segrar som bör ha gett ett rejält självförtroende.

Man City. Det brukar ibland talas om särskilda segrar som de lag som ska vinna ligan måste bärga under en säsong, och det här känns som en typisk sådan vinst. Man City var allt annat än bra under matchen och när Swansea kvitterade i slutminuterna så såg det ut att bli två tappade poäng. Men Man City hann hitta ett vinstmål, och de visar upp en märklig förmåga den här säsongen att vinna matcher i slutet.

OMGÅNGENS CLIFF BARNES

Tottenham. Det är väl lite hugget som stucket mellan Tottenham och Man Utd den här gången, men att tappa en ledning på hemmaplan mot Newcastle kan inte betraktas som okej. Tottenham har haft flera chanser att minska avståndet upp de fyra lagen i toppen av tabellen, och de har inte råd att fortsätta slänga bort dessa chanser.

:::

OMGÅNGENS MANAGER

Eddie Howe. Hård kamp med Steve McClaren den här omgången men priset får gå till Howe. Två raka vinster mot först Chelsea och sedan Man Utd är imponerande. Det har babblats mycket om Man Utds skadelägen både för och efter matchen. Många glömmer eller tänker inte på att Bournemouth samtidigt saknar sin bästa anfallare, sin bästa offensiva mittfältare samt sin bästa mittback, och klarar fortfarande av att vinna fotbollsmatcher.

OMGÅNGENS MÅL

Bafetimbi Gomis, Swansea 1-1, Man City (b). Inget att snacka om med det här målet. Bra djupledspassning, bra löpning av Gomis och framför allt ett distinkt och bestämt hårt avslut vid främre stolpen, där det samtidigt är som svårast att träffa med ett sådant skott. Ett klassavslut som borde ha fått räcka till en poäng för Swansea.

:::

TRE PUNKTER

Pulis Pulis Potatisgris. Precis som var fallet med Stoke en gång i tiden så är det svårt att inte låta sig bli fascinerat imponerad av den rena funktionalismen i West Broms fotboll. Allt överskott är bortrensat utan det handlar verkligen om fotbollens mest grundläggande skelett, defensiv organisation och fasta organisationer. Lagens råmärken tangeras förvisso ständigt men det kan vara effektivt i Premier League där domarna ofta tillåter sådant från mindre lag, inte minst på bortaplan.

Black Swan. Oturen grinar Swansea rätt i ansiktet. Kvitteringen borta mot Man City såg ut att vinna dem en på förhand oväntad poäng innan Man Citys ytterst turliga vinstmål. Inte nog med det så vinner dessutom både Bournemouth mot Man City och Newcastle borta mot Tottenham, och helt plötsligt är det bara målskillnad som skiljer Swansea från nedflyttningsstrecket. Jag såg dem som nedflyttningskandidater förra säsongen, det verkar ha blivit ett år försenat.

Killer instinct. Mer eller mindre samtliga lags oförmåga att knyta ihop säcken, slå sista spiken i kistan, eller verkligen avgöra sina matcher, gör tabellen synnerligen öppen den här säsongen. Liverpool, Tottenham, Everton … alla tre hade kunnat göra tabelltoppen till ett getingbo om de inte tappat så många onödiga poäng. Nu har man istället gett Man Utd ett antal ”get out of jail free”-kort samtidigt som man heller inte stänger dörren helt och hållet för ett lag som Chelsea.

:::

FÖR ÖVRIGT

Ryan Shawcross har spelat 497 ligaminuter hittills den här säsongen. Stoke har under dessa minuter inte släppt in ett enda mål.

Hoppas det går bra för Dejan Lovren.

Tunga styrningar i slutsekunderna. Både Liverpool och Man City tog viktiga poäng i slutsekunderna den här omgången med hjälp av grova och turliga bolldeflektioner.

Att fira med spelarna framför fansen efter att ha klarat oavgjort på hemmaplan mot West Brom – vet inte riktigt vad jag ska tycka om det.

Känns som en elektriskt spännande måndagsmatch mellan Leicester och Chelsea, ser verkligen fram mot den matchen.

Peter Hyllman

Ett domarnas försvarstal – och några ord om Premier Leagues bästa domare

Den mest förtalade yrkesgruppen inom fotbollen är utan tvekan och med bred marginal domarkåren. Det där beror säkert på två olika saker. Dels att det är på gränsen till oundvikligt att undvika att göra minst hälften av de som följer matchen förbannade. Dels att den faktiska kunskapen om domares arbete är både liten och förföljd av fördomar och förutfattade meningar.

Statistiskt är det dock den kanske bäst fungerande yrkesgruppen, inte bara inom fotbollen. Flertalet undersökningar visar att professionella domare idag fattar rätt beslut i en bit över 90% procent av fallen. En spelare som gör rätt i mer än 90% av sina aktioner är sällsynt, en manager ännu mer sällsynt. Man kan försöka föreställa sig hur mycket bättre världen vore om våra politiker hade samma facit.

För någon månad sedan blev jag tillfrågad att göra en blogg om de bästa domarna i Premier League. Det finns flera anledningar varför det är en väldigt svår blogg att göra. För det första finns det ingen domare som inte har gjort något eller några uppseendeväckande misstag vilket utan undantag används av vissa för att betrakta honom som helt oduglig och en fullständig waste of space. För det andra är det inte precis lätt att definiera objektiva kriterier att bedöma olika domare med.

Om jag skulle fråga mig själv vilka egenskaper jag ser hos en riktigt bra domare så vore det naturligtvis en god kunskap om regelboken. Det måste man dock anta att alla domare på den här nivån har. Den viktiga egenskapen handlar kanske istället om att förstå hur regelboken bäst ska tillämpas i handling ute på planen, när man måste vara bokstavsfundamentalist och när det istället måste läsas mellan raderna.

En annan viktig egenskap enligt mitt sätt att se på det är förmågan att hålla kontroll på matchen. Det där är en kombination av faktorer; förmågan att hålla koll på vad som händer, prata med sina assistenter, kunna fatta snabba beslut och tydligt kommunicera dessa till spelarna. Mycket handlar om att kunna behålla lugnet, inge förtroende samt visa upp en mjuk auktoritet. Det är den här förmågan som ligger bakom uttrycket att en bra domare inte syns.

Enligt mitt sätt att se på det här med dömeri så kommer en domare som besitter dessa båda egenskaper vara en bra domare. Det utesluter inte på något vis att misstag alltjämt sker, ibland kanske till och med pinsamma misstag. Men det existerar inga domare som inte gör dessa misstag. Vad som karaktäriserar en bra domare är hur de hanterar dessa misstag och lär sig av dem.

Det finns åtminstone tre domare i Premier League som jag tycker passar bra in på den här beskrivningen, och som alltid får mig att känna mig lugn när jag hör att de ska döma en stormatch i ligan. Å andra sidan har jag inte för vana att jaga upp mig på förhand över vem som är domare i vilken match. Dessa tre domare är följande.

LEE MASON
Visar ofta upp ett beundransvärt lugn på planen och verkar kapabel att hantera även explosiva situationer utan att tappa kontrollen. Ett tecken på hans skicklighet är att många av de bedömningar han gör på planen som överklagas och kritiseras av inblandade klubbar, vidhålls i senare granskning. Vilket händer om man oftast har rätt. Jag blev inte minst såld på Mason genom det sätt han hanterade en högexplosiv cupmatch mellan Chelsea och Man Utd på Stamford Bridge 2012, bara tre dagar efter ett infekterat ligamöte lagen emellan, där han tvingades fatta ett flertal väldigt svåra beslut.

ANDRE MARRINER
Det är svårt att erinra sig något riktigt högprofilerat misstag av Marriner, åtminstone som grundas i en genuin felbedömning och inte bara en mänsklig fuck-up som kan drabba alla, typ blanda ihop spelare. Det är i sig ganska imponerande på en så intensivt bevakad scen. Andra domare, som exempelvis Mark Clattenburg och Mike Dean, har ett par väldigt välkända misstag. En talande tystnad omgärdar Marriner, som jag alltid tycker får ett bra flyt i de matcher han dömer.

MICHAEL OLIVER
Oliver är faktiskt bara 30 år gammal och började döma i Premier League redan som 25-åring. Hans ringa ålder blev ofta en utgångspunkt för kritik i början, där man ofta fick känslan att olika managers ganska cyniskt utnyttjade att han var ung för att rättfärdiga sin kritik. Inledningsvis gjorde Oliver också ett par ganska saftiga misstag, men har i mina ögon ganska snabbt växt in i rollen som domare i Premier League, fortfarande yngre än flera av de spelare han dömer på planen, en inte helt enkel förutsättning. Något som imponerat på mig är förmågan att fatta modiga beslut i svåra situationer, och inte välja den lätta vägen ut även om storklubbar som Man Utd, Liverpool eller Arsenal står i vägen eller arenan är Stamford Bridge, Anfield eller Etihad.

Det där ska inte betraktas som en uttömmande lista av alla bra domare i Premier League, eller för den delen en lista i någon särskild rangordning. Det är tre domare jag tycker är mycket bra domare. Det finns även andra domare jag tycker är väldigt bra, i själva verket har jag svårt att spontant erinra mig en enda domare jag tycker är direkt dålig. Min spontana uppfattning är att domarna i Premier League håller mycket hög klass, en uppfattning jag stärks i varje gång jag slår på en Champions League-match.

Det där kommer självklart inte många hålla med om. Det hör ju inte till ovanligheterna att folk börjar oja sig över vem som är domare innan matchen ens har börjat. Och vissa domare är ju till sin själva natur helt urusla om man ska tro på vad en del säger. Det är den typen av kategoriska omdömen som får mig att undra hur dessa personer själva skulle klara sig om man satte dem under ständig bevakning i deras arbetsliv, studentliv eller privatliv – och detaljgranskade och nagelfor varenda beslut och handling, baklänges, framlänges, i repris och i slow-motion.

Ingen skulle förmodligen klara sig helskinnad från en sådan granskning. Ändå begär och förväntar vi oss att en Premier League-domare ska göra det, i en av världens kanske mest utsatta arbetsmiljöer därtill. Kanske är det värt att stanna upp en sekund och överväga möjligheten att det kanske inte är domarna som är det egentliga problemet i den ekvationen.

Peter Hyllman

Kvartsfinal men knappast längre för England

”England kan vinna EM”, säger Greg Dyke, FA:s ordförande med det mycket passande namnet, strax innan EM-lottningen, eftersom den typen av uttalanden har ju verkligen fungerat så väldigt bra förut för England. Ännu mer uppseendeväckande var kanske när Gareth Bale menade att Wales minsann kunde göra detsamma.

Lite typiskt brittiskt det där kanske. Det vore naturligtvis inte mindre korkat att säga motsatsen, att man inte kan vinna EM, men det finns också alla möjligheter i världen att inte alls uttala sig om frågan på det viset och på så vis bidra till en mer realistisk målbild. Inte minst för Wales som trots allt gör sitt första mästerskap sedan 1958.

Roy Hodgson väljer den lugnare vägen. Han väljer istället att se det positiva i att England är seedade i den främsta gruppen, och på så vis slipper de fem tuffaste motståndarna redan i gruppspelet. Han betonar å andra sidan att det redan i den lägsta seedningsgruppen finns tuffa motståndare; inte minst då de övriga öländerna.

EM är ju lite förändrat. Formatet med 24 lag betyder att man även som grupptrea har goda chanser att avancera till slutspel. Det öppnar naturligtvis upp gruppspelet en aning. England har emellertid blivit gradvis sämre under mästerskap, så för deras del går det knappast att tala om några lätta lottningar, däremot olika grader av svårhet.

GRUPP B – Bra lottning för England

RYSSLAND (11/6) – Lurigt hanterbar
Inte den lättaste möjliga lottningen från den andra seedningsgruppen men heller inte den svåraste. Ett varningens finger skall dock ändå höjas för Ryssland som höjt sig markant sedan Fabio Capello lämnat posten som förbundskapten. Ryssland saknar inte spetskvalitet offensivt men så länge England förmår vara disciplinerade och koncentrerade så ska de kunna hantera det ryska hotet. Oavgjort är utgångsbudet men om England får ordning på sin offensiv så ska en seger och tre poäng vara fullt realistisk.

WALES (16/6) – Explosivt oförutsägbar
En värre lottning var knappast möjlig för England från den fjärde seedningsgruppen. Wales är ett mycket bra fotbollslag för tillfället kryddat med spetskvalitet i Aaron Ramsey och stjärnkvalitet i Gareth Bale. Ett redan taggat Wales som gör sitt första mästerskap på nästan 60 år kommer naturligtvis absolut maxtaggat när motståndet är England. Englands kanske främsta förhoppning är att Wales är överladdat och går bort sig, orutinerade som de trots allt är vid mästerskapsfotboll. Oavgjort känns dock som en seger både för England och för Wales.

SLOVAKIEN (20/6) – Upplägg på matchbollen
Kanske hade Ungern varit att föredra men Slovakien var ändå en av de lättare motståndarna att dras från den tredje seedningsgruppen. Vilket inte betyder att det bara är att köra över dem då de är ett lag som gjort några mästerskap nu. Dock är det inte fel att möta Slovakien som sista lag i gruppen, England bör då veta vilket resultat de måste spela för och är inne i turneringen efter två matcher, poängtapp mot svagare nationer är mer sannolika i början av turneringen. England bör ha god chans att säkra gruppsegern med vinst mot Slovakien.

ENGLANDS PROGNOS: 1:a
England kommer gå vidare från gruppen. Med två lag vidare från gruppen samt de fyra bästa treorna så vore det ett närmast obeskrivligt fiasko om England skulle misslyckas gå vidare från den här gruppen. Matchen mot Wales framstår som avgörande för den slutliga placeringen, undviker man förlust där bör chanserna vara goda att bärga gruppsegern. Mot Ryssland bör England kunna vinna om det offensiva spelet fungerar och en trepoängare mot Slovakien i en sista gruppspelsmatch måste betraktas som sannolik. Gruppvinst innebär att man i åttondelsfinalen möter tvåan i Grupp F, vilket borde betyda en god möjlighet att nå kvartsfinal.

:::

WALES PROGNOS: 2:a
Wales sista gruppspelsmatch mot Ryssland borde egentligen kunna bli helt avgörande. Hur de lyckas mot Slovakien i öppningsmatchen beror mycket på hur Wales lyckas hantera nerver, mental press och sina egna förväntningar. Ett oavgjort resultat där, liksom mot England, vore knappast osannolikt. En vinst mot Ryssland för i så fall troligtvis upp Wales till andraplatsen.

IRLANDS PROGNOS: 3:a
Öppningsmatchen mot Sverige är med all sannolikhet den som kommer att forma Irlands turnering. Tre poäng där och Irland har lagt ett starkt fundament för att gå vidare från gruppen. Förlust och det blir väldigt svårt att reparera skadan mot tufft motstånd mot först Belgien och därefter Italien i den sista matchen. Ett snabbt och direkt irländskt anfallsspel har dock alla förutsättningar att passa Sverige riktigt illa.

NORDIRLANDS PROGNOS: 4:a
Mja, det blir en tuff turnering för Nordirland som gör sitt allra första mästerskap sedan 1986. Öppningsmatchen sker mot Polen vilket förmodligen var svårast möjliga motståndare från den tredje seedningsgruppen. Någon poäng mot Tyskland i avslutningsmatchen går inte att räkna med. Matchen mot Ukraina blir således helt avgörande för Nordirlands EM-drömmar, men man saknar förmodligen kvaliteten att vinna den matchen. En eller två poäng räcker inte för att gå vidare.

SVERIGES PROGNOS: 4:a
Samma grundresonemang för Sverige som för Irland, öppningsmatchen kommer bli väldigt viktig. Där är jag skeptisk till Sveriges möjligheter då jag har svårt att se det svenska försvaret kunna hantera Irlands snabba offensiv. Irland kommer söka utnyttja svenska misstag, vilket ett svenskt försvar massproducerar. Dock har Sverige poängchans både mot Italien, som ofta kan vara lacklustra i gruppspelet, och mot Belgien i sista matchen.

Peter Hyllman

Everton nere för räkning efter två poängtapp men går för knock mot Norwich

”It ain’t about how hard you hit. It’s about how hard you can get hit and keep moving forward.” Det där säger Rocky Balboa till sin vuxne son Rocky Jr i seriens sjätte film, i vad som sammanfattar hela Rockyserien till sin kärna mitt i gränslandet mellan boxningen och livet i största allmänhet. Ge aldrig upp, kämpa, jobba hårt, gör ditt bästa!

Det är väl egentligen ingen klubb i Premier League som tvingats leva upp till Rockys ord lika ofta och lika tydligt som Everton. Livet i den engelska fotbollens högsta division har onekligen gett Everton några rejäla käftsmällar, men Everton vägrar samtidigt att ligga kvar på mattan, utan reser sig alltid upp och kämpar vidare.

Rocky var ursprungligen berättelsen om outsidern som hållits tillbaka av livet men som till sist mer eller mindre av en slump fick chansen på mästartiteln, och som kom mycket närmare, men trots allt bara nära, än vad någon gav honom chansen till på förhand. Berättelsen drog lite av sin inspiration från Chuck Wepners match mot Muhammad Ali 1975.

Everton, precis som Rocky Balboa, är lite av outsidern inom engelsk fotboll som sluggar mot betydligt större klubbar. Likt Rocky visar sig Everton ofta betydligt tuffare att besegra än vad man kan tro på förhand, och de förmår ofta rubba och störa de riktiga tungviktarna. Men liksom Rocky i sin ursprungsvariant så kommer Everton heller aldrig riktigt närmare än nära.

Helt oberoende av min kanske något tillkämpade analogi har Everton nu själva tämligen bokstavligen skrivit in sig i Rockymytologin. I den senaste filmen i serien, Creed (2015), är Everton tungt exponerade. Filmens slutmatch, där Apollo Creeds son Adonis, tränad av en bräcklig Rocky, äger rum i Liverpool, på Goodison Park, mot ”Pretty” Ricky Conlan.

Det brukar sägas att sammanhang är allt. Och även om alla nog omedelbart skulle känna igen Evertons blå Chang-tröja under vilken som helst TV-sändning, så tar det ändå ett tag att registrera att Conlan faktiskt, av oklar anledning, har på sig en Evertontröja när han gör sin första scen i filmen. Det är verkligen inte det sammanhang man förväntar sig att se en Evertontröja.

I samband med själva matchmontaget är Everton synnerligen framträdande, vilket känns lite malplacé i en boxningsfilm. Evertonloggan exponeras flitigt och närmast övertydligt. Goodison Parks läktare anas i bakgrunden inför och under matchen och publikljudet under matchen för tanken närmare engelsk fotbollssång än normal boxningspublik.

Jaha, hur gick det här till? Undrar man kanske då. Hur många miljoner valde Everton att finansiera Rockysagans sjunde film med, och hoppas man med detta öka styrkan i klubbens varumärke och dess igenkännande på den så attraktiva amerikanska marknaden?! Det är definitivt ett både udda och unikt marknadsföringsgrepp av en engelsk fotbollsklubb.

Å andra sidan, eller snarare dessutom, sägs det ju att Sylvester Stallone är en engagerad Evertonsupporter, det pratades till och med om att han skulle köpa klubben för snart tio år sedan. Så om nu han är med i produktionen av en sjunde Rockyfilm vars grand final ska genomföras mot engelsk boxare i England, spelad av Evertonsupportern Tony Bellew, så är kanske inte valet av Everton och Goodison Park något långskott.

Det nödvändiga filmandet på Goodison Park ägde rum i januari, under halvtid i matchen mellan Everton och West Brom. För Everton kan det självklart ha varit en i huvudsak kul grej, och är man supporter som Stallone så varför inte lyfta fram sin klubb om möjligheten ges, men Everton har nog definitivt ingenting emot att kopplas samman vare sig med Stallone eller Rocky, och identifierar sig nog gärna med vad Rocky symboliserar.

Everton har tagit två tunga smällar i rad i ligaspelet. De tappade både en tvåmålsledning och en ledning på tilläggstid mot Bournemouth. Därefter fick de trots stor dominans bara 1-1 med sig hemma mot Crystal Palace. Där försvann fyra poäng som hade kunnat vara skillnaden mellan dagens niondeplats och en femteplats samt europeiskt cupspel.

Premier League handlar däremot inte bara om hur hårt du klarar av att slå, utan hur du kan bli slagen och ändå fortsätta röra dig framåt. Everton har ett starkt lag med hög potential för tillfället, och just den här säsongen känns vare sig europeiska cupplatser eller ens Champions League som någon total omöjlighet. Everton måste dock resa sig upp efter dessa två smällar, och visa att man fortfarande har fajten i sig.

Norwich på Carrow Road står för dagens motstånd. Inte någon helt enkel match men heller inte någon omöjlig. Några omöjliga matcher existerar så klart inte för Everton, lika lite som för Rocky Balboa.

“Let me tell you something you already know. The world ain’t all sunshine and rainbows. It is a very mean and nasty place and it will beat you to your knees and keep you there permanently if you let it. You, me, or nobody is gonna hit as hard as life. But it ain’t how hard you’re hit; it’s about how hard you can get hit, and keep moving forward. How much you can take, and keep moving forward. That’s how winning is done. Now, if you know what you’re worth, then go out and get what you’re worth. But you gotta be willing to take the hit, and not pointing fingers saying you ain’t where you are because of him, or her, or anybody. Cowards do that and that ain’t you. You’re better than that!”

Peter Hyllman

LINHEM: Managerbryggeriet Burton Albion

Burton Albion kallas för Brewers på grund av stadens historiska relation till öl. Mycket likt baseball-laget Milwaukee Brewers i MLB. Enligt historiska källor (wikipedia) kom över en fjärdedel av all öl i England från Burton under en ospecifierad period av 1800-talet och det finns någon slags bryggteknik som kallas “Burtonisation” vars faktiska användning är oväsentlig här.

Oviktig fakta är också att marmite (konstigt klet man har på bröd) uppfanns i Burton då det är en biprodukt av ölproduktionen och likaså kommer också den säregna fotbollsarenadrycken Bovril (“beef tea”) från Burton. Till sist, innan jag återgår helt till att faktiskt prata om fotboll, är det noterbart att Ligacupen sponsrades mellan 1998 till 2012 av två olika ölmärken från Burton: Worthington och Carling.

Burton har dock på senare år försökt att sätta avtryck på den engelska fotbollen genom att hävda sig på planen; istället för att häva i baren. I Burton finns nu, sedan 2012, St. George’s Park som är det engelska fotbollsförbundets “nationella fotbollscenter” där alla engelska landslag tränar inför hemmamatcher , där man håller tränarkurser, och där engelska barn av alla åldrar tränas i att missa kvartsfinal-straffar. Dessutom tränar Burton Albion där.

Ett litet före detta amatörlag har en av landets bästa träningsanläggningar till sitt förfogande. Ett litet före detta amatörlag som låg på nedre halvan av League Two innan St. George’s Park öppnade och som nu leder League One. Kanske är det en tillfällighet och det är säkerligen underminerande av deras fina klubb att berömma en träningsanläggning för deras framgång. Men flera gånger om har nya Burtonspelare nämnt St. George’s Park som en anledning till varför Burton av alla ställen var lockande.

Denna säsongen leder nykomlingarna Burton League One under Jimmy Floyd Hasselbaink. Dessvärre för Burtonfansen har Hasselbaink valt att flytta vidare upp i ligapyramiden till QPR. Vilket följer en oroande managertrend i Burton. Burton har nämligen tagit över rollen från Wycombe (Martin O’Neill, Lawrie Sanchez, Paul Lambert, Tony Adams, och John Gregory) som den främsta lilla klubben som producerar managers för en högre nivå.

Gary Rowett lämnade Burton förra säsongen när de låg trea i League Two för att ta över Birmingham. Birmingham var då ligans näst sämsta lag, enbart räddade av kadavret Blackpool, men under Rowett steg man först upp till övre halvan ifjol innan man denna säsongen är en av de främsta playoff-kandidaterna. Det som talar för Burton är att man trots tappade managers lyckats fullfölja dessa säsonger med en uppflyttning under nästa manager. Burton har dessutom varit snabba på att hitta en efterträdare till Hasselbaink i form av Nigel Clough.

Clough som förstås är son till Brian Clough började sin managerkarriär i Burton, vilket är varifrån hans ofrekventa öknamn “Non-League Nige” kommer ifrån. Han var i Burton i elva år, varav flera tidiga år som spelande manager, där han ledde dem till en uppflyttning till The Conference och han var den första Burtonprodukten som lämnade Burton för en större klubb när han gick till Derby några månader innan Burton blev klara för League Two.

Att Burton och Clough återförenats säger delvis något som hur Burton snabbt gått ifrån ett litet ex-amatörlag i League Two till potentiellt Championship-lag, men att Clough var tillgänglig beror också på att han haft en tyngre period. En oförtjänt tung period kan jag tycka. Han lyckades förstås aldrig ta Derby tillbaka till Premier League och de slutade aldrig bättre än på en tiondeplats men han ska ha uppskattning för att han lyfte fram och värvade in flera av de spelare som idag är tongivande för det Derby som är etablerade i toppen av Championship. Samtidigt kan man förstå Derby som sedan tog in Steve McClaren och Paul Clement som tog Derby ett steg vidare.

Likaså var inte hans tid i Sheffield United katastrofal. Han tog över dem när de låg på nerflyttningsplats i League One, efter en katastrofal tid med David Weir som manager, och tog dem till övre halvan och dessutom gick man ända till semifinal i FA-cupen. Under hans andra säsong, 2014-15, gick man till semifinal i Ligacupen istället, och till playoff där man åkte ut mot Swindon.

Clough fick sedan sparken av svårförklarliga skäl. Visst för att Clough hade ett udda problem med tatueringar då han bland annat tvingade Terry Kennedy att spela i långärmat (vilket jag kan förstå utifrån att det är fult men inte varför det spelar roll) men de flesta som tar ett lag från nedflyttningsplats till playoff och två cupsemifinaler brukar vara svåra att behålla. Sheffield United ligger denna säsongen tolva med Nigel Adkins som manager.

Burton kan bli Nigel Cloughs chans för revansch och chans för att ta sig tillbaka till The Championship. Jag är däremot inte helt övertygad att han har spelarmaterialet för det. Vilket visserligen är nästan samma sak jag sa gällande Burtons chans att hålla sig kvar i League One. Jag är dock tveksam eftersom Burton består till mestadels av vana men inte alltför imponerande League Two- och League One-spelare. Repliken till det kan vara att Burton gör dem bättre eller att de har spelare som fortfarande är ofärdiga och kan bli Championship eller till och med skotska Premier League spelare.

Förutom veteraner som John Mousinho (den mest formstarka Mou för tillfället), Phil Edwards, Shane Cansdell-Sheriff, och Stuart Beavon har man flera bra lånespelare. Mark Duffy, som leder Burtons assistliga med tre assist, är inlånad från Rowetts Birmingham och likt i tidigare klubbar är han en lysande ytter på League One-nivå. Jerome Binnom-Williams från Crystal Palace är en snabb vänsterback som också spelat en del som ytter. Zeli Ismail, med två assist hittills, från Wolves gör sin andra lånesejour i klubben och varje gång jag sett han spela har han varit en fröjd.

Noterbart i Burton är dock att de bara har gjort 24 mål på 20 matcher. Åtta av Hasselbainkvärvningen El-Khayati och fem av tidigare League One-skyttekungen Stuart Beavon. Bara sju andra League One-lag har gjort färre mål. Burton har dock släppt in minst mål i divisionen. Även om de kanske inte har tillräckligt med offensiv kraft att hålla sig kvar i den absoluta toppen talar åtminstone deras defensiva stabilitet för att man inte bara är en fluga.

:::

ÖVRIGT – Thunderbolton & Lightfoot of the table

Bolton ligger sist i The Championship blott några år sedan deras nedflyttning från Premier League. Deras rika ägare Eddie Davies sägs inte vara intresserad att finansiera dem längre och chansen är god att Bolton försätts i förvaltning. Mer om den situationen lär följa.

Yeovil är ett annat lag med problem sedan de nu ligger i alfabetisk ordning i botten av League Two efter att ha spelat i The Championship för två säsonger sedan. Det är faktiskt så att det inte ens är två år sedan de spelade oavgjort mot Leicester i ligan.

Obesegrade Brighton leder just nu The Championship på 41 poäng och ifall de vinner nästkommande två matcher skulle man redan efter halva denna säsongen ha lika många poäng som man tog på hela förra säsongen. Mer om Brightons säsong kommer i mellandagarna.

Max Power har sagt att han varit orolig över möjligheten att han var döpt efter Homer Simpson som i ett avsnitt, som sändes när Power var sex år gammal, byter namn till Max Power (“A name you’d love to touch!”) för att en klantig polis i en ny tv-serie också heter Homer Simpson. Nu väntar jag bara på sanningen om han är släkt med den gamla Man City-vänsterbacken Paul Power eller ifall han tror familjen tog sitt efternamn efter Kanye West-låten “Power” från det fantastiska albumet “My Dark Twisted Fantasy”.

Att Cardiff klagade på namnbytet till English Football League känns lite sent påkommet, kanske skulle man tänkt på det innan man gick med i det engelska ligasystemet? Det finns ett helt walesiskt ligasystem för de som verkligen inte vill misstas för engelska lag.

För lite extra nördig statistikläsning kan jag rekommendera Experimental 3-6-1’s grafer om snitt-tiden en manager behåller sitt jobb och hur den snitt-tiden förändrats de senaste 50 åren. Alla divisioner från Premier League till League Two är inkluderade.

:::

MANAGERNYTT

Nyblivna Blackburnmanagern Paul Lambert säger att hans tid som icke-manager var den bästa perioden av hans liv.

David Wagner har enligt sin intervju i The Guardian känt Jürgen Klopp längre än han känt sin fru, vilket kan förklara varför han följde efter Klopp till England.

Steve Clarke fick sparken. Relativ deprivation är problemet. Han leder sina lag till tidiga framgångar vilket höjer förväntningar som sedan är svåra att uppfylla. FA-cupsemifinal förra säsongen och denna säsongen ledde de ligan i november. Reading skulle antagligen vara nöjda med en plats nära playoff-zonen ifall de inte inlett för bra. Nu ser det ut som att Brian McDermott ska återvända till Reading, vilket är fint, men Clarke förtjänade inte sparken. Det bör också nämnas att ryktena om att han skulle lämna klubben och ta över Fulham, och att han faktiskt verkar ha tagit möten med Fulham, verkar ha spelat in i situationen. Fulham saknar fortfarande en manager och Steve Clarke vore ett bra val.

Det säger något om The Championship att Paulo Sousa inte kunde ta Leicester eller Swansea till playoff men han kan ta Fiorentina till Serie A-ledning. Jag vet inte vad men det känns som något man ska säga i det här fallet.

Dean Smith har valt att lämna Walsall och tagit över Brentford. Vilket är mycket spännande. Man förväntade sig att Brentford sökte något mer etablerat namn men som ett stort fan av Dean Smith blir det intressant att se vad han kan göra med Brentfords resurser och med deras metoder. Trist för Walsall men så länge de inte relapsar med Chris Hutchings är de i gott skick.

Dean “Of Relegation” Saunders fick sparken från Chesterfield. Vilket inte var oväntat då Saunders fortsatt fått jobb trots att han bara kan leda lag till nedflyttning. Chesterfield har dessutom förlorat flera nyckelspelare från förra säsongens playoff-semifinalist. Myndigheterna är oroliga att Saunders nu ska ta över en annan försvarslös klubb under våren för att uppnå sin fjärde nedflyttning sedan han lämnade Wrexham.

Darren Kelly fick tidigare den här säsongen, i september, sparken från Oldham efter blott nio matcher; Senare fick samma Darren Kelly i november sparken från Halifax efter blott tio matcher.

Jackie McNamara ny manager i York och han skapade en sitcom med sin bror. Säger det något om skotsk fotboll att han inte kunde få ett bättre jobb?

Martin “Tinga” Ling är ny manager i Swindon. Det är fint att se honom tillbaka då han är en bra manager och då han sedan tidigare förklarat att hans depression var en stor anledning till varför han lämnade Torquay och hållit sig borta från fotbollsvärlden i två år.

/Peter A. Linhem, @Linhem på twitter

Peter Hyllman

Europa League – kortsiktiga kostnader med långsiktiga värden

Dags att avsluta gruppspelet också i Europa League. För Tottenham och Liverpool gäller i grund och botten samma sak. Båda är redan klara för slutspel inför sista omgången men behöver spela åtminstone oavgjort, Liverpool mot Sion och Tottenham mot Monaco, för att säkra gruppsegern. Tottenham kan komma etta även vid förlust, beroende på resultatet i den andra matchen.

Det har sagts mycket om de engelska lagens insatser i Europa League genom åren, en del bra och en hel del obra. Att det finns en ”kostnad” i ligatermer för engelska lag att delta i Europa League verkar dock obestridligt. Sky Sports, genom Nick Wright och Ben Nagle, tittar på de tio senaste säsongerna och hittar följande mönster:

2014-15
Everton, 10 EL-matcher, -6 i ligaposition

2013-14
Swansea, 12 EL-matcher, -3 i ligaposition

2012-13
Newcastle, 14 EL-matcher, -11 i ligaposition
Tottenham, 12 EL-matcher, -1 i ligaposition
Liverpool, 12 EL-matcher, +1 i ligaposition
Chelsea, 9 EL-matcher, +3 i ligaposition

2011-12
Fulham, 14 EL-matcher, -1 i ligaposition
Stoke, 12 EL-matcher, -1 i ligaposition
Tottenham, 8 EL-matcher, -1 i ligaposition

2010-11
Liverpool, 14 EL-matcher, +1 i ligaposition
Man City, 12 EL-matcher, +2 i ligaposition

2009-10
Fulham, 19 EL-matcher, -5 i ligaposition
Everton, 10 EL-matcher, -3 i ligaposition
Liverpool, 8 EL-matcher, -5 i ligaposition

2008-09
Portsmouth, 6 EL-matcher, -6 i ligaposition
Man City, 16 EL-matcher, -1 i ligaposition
Aston Villa, 10 EL-matcher, 0 i ligaposition
Tottenham, 8 EL-matcher, +3 i ligaposition

2007-08
Bolton, 10 EL-matcher, -9 i ligaposition
Tottenham, 10 EL-matcher, -6 i ligaposition
Everton, 10 EL-matcher, +1 i ligaposition

2006-07
Newcastle, 12 EL-matcher, -6 i ligaposition
Blackburn, 8 EL-matcher, -4 i ligaposition
Tottenham, 10 EL-matcher, 0 i ligaposition

2005-06
Middlesbrough, 15 EL-matcher, -7 i ligaposition
Bolton, 8 EL-matcher, -2 i ligaposition

I undersökningen har bara tagits med de engelska klubbar som har spelat minst sex matcher i Europa League under en säsong, med det rimliga argumentet att endast en handfull matcher inte kan ha någon meningsfull inverkan på ligaformen och tabellpositionen. Sammanfattat finner Wright och Nagle att engelska klubbar som har deltagit i Europa League i genomsnitt har tappat 2,5 tabellpositioner jämfört med säsongen innan.

2,5 tabellplatser kan naturligtvis vara väldigt mycket, i synnerhet när dessa platser befinner sig i närheten av något av tabellens olika streck. Det kan sabotera en titelstrid, en jakt på europeiska cupplatser, och till och med en nedflyttningsstrid. När varje enskild tabellplacering dessutom innebär så många miljoner i intäkter som Premier Leagues TV-avtal gör så får dessa platser också ett högst påtagligt ekonomiskt värde.

Det saknas alltså inte rationella argument för engelska klubbar att betrakta och behandla Europa League styvmoderligt, och prioritera turneringen lågt. Sedan ligger också mycket i den betraktelse som bland andra Lars Lagerbäck gjort att engelska klubbar generellt sett dras med mer skador än andra klubbar, och att detta är något som måste adresseras inom engelsk fotboll, att balansen mellan match och träning kanske inte är den bästa.

Men statistiken levererar som bäst en halvsanning, även om det är en halvsanning som engelska klubbar i huvudsak agerar efter. Den andra halvan av sanningen är att det samtidigt finns goda och strategiska skäl för engelska klubbar att prioritera Europa League, Europa League är inte bara en ”kostnad” utan även en ”intäkt”.

Inte en intäkt i konkreta ligapositioner måhända, men i att kompetensutveckla de engelska klubbarna, utsätta de engelska lagen för hårdare konkurrens, annat utländskt motstånd och för nya taktiska utmaningar. En engelsk klubb som gör sitt yttersta både inom engelsk fotboll och europeisk fotboll, det vill säga Europa League, kommer till sist att bli bättre än en klubb som isolerar sig till den engelska fotbollen. En engelsk klubb som lär sig balansera engelsk och europeisk fotboll kommer även bli bättre på att undvika att tappa i ligaspelet på grund av Europa League.

En allmän kompetensutveckling av klubbarna i Premier League höjer stegvis också konkurrensnivån ytterligare i ligan. Andra klubbar måste utveckla sina metoder för att fortsatt kunna hävda sig i konkurrensen. Utvecklingen skapar en positiv spiral. Utifrån ett ligaperspektiv är det självklart också viktigt att engelska klubbar börjar prioritera Europa League, annars kommer den försvagade koefficienten leda till att färre engelska lag alls får möjlighet att spela i såväl Europa League som Champions League.

Kortsiktigt kan det alltså stå engelska klubbar dyrt att verkligen satsa på Europa League. Tyvärr finns det tydliga rationella skäl som rättfärdigar detta som inte går att blunda för, och med fotbollen så kortsiktigt resultatstyrd som den trots allt är så är det ofta det kortsiktiga och lättmätta perspektivet som styr klubbarnas prioritering och beslutsfattande. Det långsiktiga, strategiska perspektivet talar dock tydligt för att tvärtom köra fullt ös i Europa League.

Problemet är inte enbart att engelska klubbar är kortsiktiga i sitt perspektiv och beslutsfattande. Problemet är likaväl att det helt enkelt inte finns samma kultur och tradition inom engelsk fotboll att se positivt på Europa League som det finns i framför allt kanske Spanien och Tyskland. Man ser annorlunda på turneringen, och den beskrivs även i hårdare ordalag som en b-turnering eller ett onödigt ont.

Det positiva med att England faktiskt riskerar att förlora en Champions League-plats genom koefficientrankningen är att det på så vis faktiskt skapas ett konkret incitament att ändra på denna attityd.

Peter Hyllman

Garry Monks efterträdare måste hitta en balans i Swanseas självbild

Swansea har genomgående under de senaste åren lyckats tämligen väl i sina managertillsättningar, vilket har varit en viktig grund i klubbens lyft från League One till Premier League. Roberto Martinez, Paulo Sousa och Brendan Rodgers satte samtliga sin prägel på Swansea under åren mellan 2007 och 2012, och när de lämnade Swansea så lämnade de av rätt skäl, det vill säga för att en större klubb ryckte i dem.

Lite mer kritisk kan man bli om man tittar på Swanseas manageranställningar sedan de tagit sig till Premier League. Brendan Rodgers var kvar sedan tidigare, men Michael Laudrup visade sig vara en olycklig anställning, även om den bådade gott inledningsvis. Många blev förvånade när man därefter höll fast vid Garry Monk, men resultaten under dennes första säsong var imponerande på alla sätt.

I genomsnitt har samtliga managers i Swansea behållit jobbet i lite drygt eller lite knappt två år. Det är inte något dåligt facit inom den engelska fotbollen där varje managers förväntade livslängd är stadigt sjunkande. Swansea har inte framstått som en klubb med bristande tålamod eller direkt orealistiska förväntningar. Ändå är det värt att ställa sig frågan om Swansea nu har fattat rätt beslut som sparkat Garry Monk.

Det var många som tvivlade på tillsättningen av Monk, eller framför allt beslutet att förlänga kontraktet och göra honom till permanent manager efter Michael Laudrup. Men Monks första säsong vid rodret såg ut att rättfärdiga beslutet. Swansea slutade på åttonde plats i ligan, klubbens bästa någonsin, och dubbelbesegrade både Arsenal och Man Utd under säsongen. Detta säsongen efter att Monk först räddat Swansea kvar i Premier League.

Den här säsongen har däremot varit desto mer problematisk. Det såg inte ut att bli på det viset i början av säsongen när Swansea var obesegrade i augusti, tog åtta av tolv poäng, spelade oavgjort borta mot Chelsea och besegrade Man Utd på hemmaplan. Men därefter har Swansea bara lyckats vinna en enda match, mot Aston Villa, och har stadigt sjunkit i tabellen ned till den 15:e plats, en poäng ovanför nedflyttningsstrecket, där man nu befinner sig.

Gör Swansea rätt som sparkar Garry Monk i det läget? Det som rättfärdigar beslutet är att det fanns väldigt få om ens några tecken på att Swansea var på väg att hitta ut ur sin nedåtgående trend, och alla sådana här beslut måste oundvikligen handla om vad som är bäst för framtiden. Inte minst den mycket lacklustra storförlusten hemma mot Leicester förra omgången signalerade att en gräns förmodligen var passerad.

Ändå är det många som för närvarande på goda grunder kritiserar beslutet som som symptomatiskt för varför engelsk fotboll har så svårt att få fram nya och framstående managers. De ges aldrig riktigt chansen att bygga upp något över längre tid i sina klubbar. Perioder av motgång tas helt enkelt inte med i beräkningen som något oundvikligt i dessa klubbar, utan den enda kvarvarande responsen till motgång blir till sist att byta manager, snarare än att jobba sig igenom motgången.

Det ligger ju något i det här. Och faktum är att vi trots allt bara befinner oss i början av december, och Swansea ligger inte ens på nedflyttningsplats. Fanns det verkligen inte utrymme att ge Garry Monk mer tid och möjlighet att reda ut problemen?

Det är svårt att inte se hur den ekonomiska verkligheten formar sådana här beslut. Det nya TV-avtalet, med alla dess miljonintäkter till varenda klubb, kickar igång från och med nästa säsong, och kostnaden eller snarare de uteblivna intäkterna att stå utanför Premier League blir högre än någonsin tidigare. Det vore mer dyrbart än någonsin tidigare att åka ur Premier League, vilket så klart gör en klubbstyrelse desto mer skakig i motvind.

Garry Monks brist på erfarenhet har varit en källa till oro för Swanseas styrelse och klubbledning, som har försökt övertyga Monk att klubben borde anställa en mer erfarenhet person i en rådgivande funktion till honom. Monk har självklart kunnat se vad en sådan anställning i praktiken skulle betyda och sannolikt förebåda, och hur den underminerar honom själv, och motsatte sig detta mycket tydligt. Beslutet blev således entydigt för Swansea.

Garry Monk? Eller inte Garry Monk? Blev frågan.

Svaret blev inte Garry Monk. Följdfrågan blir därmed vem som istället ska ta över som manager eller head coach för Swansea. Det finns ett antal alternativ som diskuteras, men det verkar i huvudsak vara tre namn som befinner sig högst upp på kortlistan.

David Moyes. Har under en längre tid ryktats vara på väg tillbaka till England och Premier League, inte minst sedan han fått sparken av Real Sociedad. Att Swansea skulle vara ett alternativ nämndes redan för någon vecka sedan i diskussionen om Monks framtid. Inte direkt en manager som passar in i vad som får beskrivas som Swanseatraditionen av fotboll, men definitivt en manager som visat att han har vad som krävs för att maximera potentialen i en klubb av Swanseas storlek. Moyes lär dock träda försiktigt, misslyckas han med sitt nästa jobb så är hans engelska karriär totalkörd, och att då ge sig in i en nedflyttningsstrid vore mycket riskfyllt.

Mark Warburton. Warburton har ett grundmurat positivt rykte inom engelsk fotboll efter sina stora bravader med Brentford. Många menade att klubbens beslut att sparka honom per capsulam mitt under förra säsongen, när han tog en nykomling i The Championship ända till playoff, var rent dårskap. Har även imponerat i Glasgow Rangers hittills den här säsongen, som han är god väg att föra tillbaka till skotska Premier League. Men om Swansea oroade sig över Garry Monks erfarenhet så är det inte särskilt troligt att deras alternativ blir en också han tämligen oprövad Warburton.

Brendan Rodgers. Befinner man sig i ett utsatt läge så kan det vara tryggt att gå tillbaka till något man känner igen och som har fungerat förut. Det är en sammanfattning som kan passa in både på Swansea och på Rodgers, som alltjämt befinner sig i kylan sedan han fått sparken från Liverpool. Rodgers har den uppenbara fördelen att han är väl bekant med Swansea, har en spelstil som ligger helt i linje med Swanseas fotbollstradition, samt besitter en acceptabel dos erfarenhet av Premier League. Frågan är om Rodgers vill flytta sig nedåt i klubbhierarkin igen, i vad som bokstavligen vore ett steg tillbaka i sin karriär, men å andra sidan vore det orealistiskt att tro att han till sist kommer ha något val om han alls vill fortsätta som manager.

För Garry Monk blir det förhoppningsvis en fortsättning som manager. Hans tid i Swansea lovade väldigt gott, 22 månader av vilka egentligen bara tre av dem har varit svaga. Att någon klubb i Premier League kommer vara intresserade av honom är osannolikt, han är alltför ung, oprövad och knuten till Swansea för det, men att han skulle kunna hitta en klubb i The Championship som är beredda att ge honom en chans är inte osannolikt.

För Swansea väntar en osäker fortsättning på säsongen. Oavsett vem som än kommer in som ny manager så måste han väcka en spelartrupp till liv som mest ger ett intryck av att ha somnat in på planen. Den fartfyllda offensiv med spelare som Andre Ayew, Bafetimbi Gomis, Jefferson Montero och Gylfi Sigurdsson, som satte sådan färg på början av säsongen har tappat allt krut, och stärker misstankarna inför säsongen att det i för hög utsträckning handlar om fair-weather players, medgångsspelare.

Garry Monk blev till stor del offer för sin egen framgång. Förra säsongens åttonde plats var i själva verket enastående, när Swansea dessutom jagade en europeisk cupplats ända in i slutomgångarna. Men vad som i själva verket var enastående förra säsongen blev den här säsongens förväntning. Delvis kanske i styrelserummet och på läktarna, men framför allt i spelartruppen. Swansea blev ett lag som verkligheten kom ikapp utan att Monk lyckades balansera spelarnas förväntningar, attityd och arbetsetik.

Huruvida en ny manager kommer kunna kommunicera en tydligare och mer realistisk självbild till Swanseas spelartrupp återstår att se. Beslutet att byta manager borde åtminstone kunna ge någon insikt om att det för Swansea inte längre handlar om att slåss om europeiska cupplatser, utan om att undvika nedflyttning. Swansea har inte längre tid och utrymme att gå på myten om sig själva.

Peter Hyllman

Arsenal på jakt efter ett eget Olympiakosmirakel

För lite och för sent. Det är den bestående känslan från Man Utds Champions League-äventyr som igår kväll tog slut borta mot Wolfsburg. Men gruppen förlorades i själva verket inte igår kväll. Ingen kunde klaga på Man Utds offensiva ambitioner mot Wolfsburg, men matchen blev ändå en smärtsam erinran om att om Man Utd spelat med samma ambition i tidigare matcher under gruppspelet så hade man inte bara gått vidare till slutspel utan också vunnit gruppen.

Misslyckandet är naturligtvis monumentalt och man får förvänta sig att pressen på och frågorna om Louis van Gaal och Man Utd kommer att öka i intensitet, allra helst som det är ett misslyckande som kommer att manifesteras om och om igen under vårsäsongen under ett antal kommande torsdagskvällar, när Man Utd ska försöka återupprätta någon form av heder i Europas alldeles egen tröstturnering, Europa League.

Det finns egentligen inga större skäl att vara direkt kritisk mot Europa League annat än i just detta viktiga hänseende, att UEFA har det dåliga omdömet att lagom till slutspelet helt plötsligt öppna upp turneringen för åtta lag som torskat i Champions League. Det institutionaliserar Europa League som en ren b-turnering för ett antal klubbar som flera av dem hellre hade spelat en annan turnering eller, ännu värre, hellre hade sluppit delta i Europa League över huvud taget.

Engelska klubbar har genomgående behandlat Europa League ytterst styvmoderligt, vilket inte är svårt att se de rationella skälen för men ändå är i mina ögon både tråkigt och kontraproduktivt i längden. Hittills den här säsongen har både Tottenham och Liverpool glädjande nog sett ut att ta Europa League på det allvar turneringen faktiskt förtjänar, och man kan bara hoppas dels att det håller i sig också under vårsäsongen, dels att Man Utd följer i deras fotspår.

Tottenham, Liverpool och Man Utd riskerar så klart att få ytterligare engelskt sällskap i Europa League efter den här kvällen. Både Arsenal och Chelsea befinner sig i farozonen att missa Champions Leagues slutspel. Det var ju den unika situationen inför den här avslutande gruppomgången att England faktiskt kunde ha allt mellan alla fyra lag i slutspel till endast ett. Och den bestående känslan för alla tre lagen som riskerade att åka ur – Arsenal, Chelsea och Man Utd – är att det är en otroligt onödig situation att befinna sig i.

Bäst ser trots allt läget ut för Chelsea. För dem räcker det trots allt med oavgjort på hemmaplan mot Porto för att ta sig till slutspel. Det hade så klart inte framstått som någon särskilt uppseendeväckande uppgift, men den här säsongen är helt enkelt inte normal för Chelsea, och kan Bournemouth vinna på Stamford Bridge så går man självklart heller inte säkert mot ett europeiskt rutinerat Porto.

Förutsättningarna är trots allt enkla för Chelsea. Vinner man så vinner man också gruppen. Spelar man oavgjort så kommer man i vilket fall som helst att komma tvåa. Chelsea kan faktiskt gå vidare även om man förlorar mot Porto, men det bygger på den mycket skakiga förutsättningen att Dynamo Kiev inte lyckas vinna mot Maccabi Tel-Aviv på hemmaplan, ett Tel-Aviv med fem raka förluster och 1-15 i målskillnad.

Det kan bli rejält nervöst på Stamford Bridge, både på planen och vid sidan av planen. José Mourinhos position är ständigt ifrågasatt nu för tiden, och många ser en europeisk cupexit som det berömda halmstrået som knäcker kamelens rygg. Finns det egentligen någon väg tillbaka för Chelsea då den här säsongen och är det möjligt att hitta den vägen med Mourinho som manager, eller måste man helt enkelt bryta ny mark?

Arsenal är ett lag på jakt efter sitt alldeles egna Olympiakosmirakel. Det kan kanske vara ett positivt omen för Arsenal att det faktiskt har varit ett annat engelskt lag som har gått in i sista gruppomgången mot Olympiakos och behövt vinna med två mål för att ta sig till slutspel. Det var Liverpool den gången, säsongen var 2004-05, och Liverpool lyckades till sist med uppgiften och gick vidare för att till sist vinna hela turneringen. Låt gå för att den matchen var på hemmaplan.

Inte heller är det någon helt obekant uppgift för Arsenal. De har spelat i Aten mot Olympiakos flera gånger under senare år. Och inte minst är det ju bekant i högsta grad för Arsenal att behöva bege sig till en bortamatch på den europeiska sydkusten och troligtvis behöva vinna med två mål för att gå vidare i Champions League. Det hände så klart förra säsongen, mot Monaco, och Arsenal var nästan sin vana trogna snubblande nära, men ändå bara nära, att lyckas med uppgiften.

Det riskerar självklart bli samma utfall ikväll. Olympiakos har hemmaplan och har den stora fördelen att kunna spela på vad som i praktiken är en tvåmålsledning, och kan således ligga mycket lågt i sitt försvarsspel och spela på snabba omställningar, en taktik vi såg att de behärskade på Emirates. Arsenal å sin sida måste jaga mål samtidigt som de också måste ha i sina bakhuvuden att varje insläppt mål gör deras uppgift så mycket svårare. Det gäller att kunna balansera offensiv frihet med defensivt ansvar, något som ofta visar sig vara ett bekymmer för Arsenal.

Ska man våga sig på ett försök till sannolikhetsbaserad prognos så får det nog på förhand bli att två engelska lag tar sig till slutspel i Champions League, och två lag försvinner till Europa League. Chelsea bör kunna greja oavgjort på hemmaplan. Arsenal är självfallet kapabla att lösa uppgiften, men att påstå att man har 50% chans att lyckas eller mer vore att blanda samman krass verklighet med optimistisk förhoppning.

Mitt i den brittiska bedrövelsen kan det dock vara värt att lyfta på hatten för Man City, som i en betydligt svårare grupp än vad något annat engelskt lag hade att brottas med den här gången, faktiskt slutar etta. Självklart en liten revansch för Man City som länge mobbats för att vara det engelska laget som inte ”vet hur man lyckas i Europa”. Nu är de i själva verket det engelska laget som åtminstone så här långt lyckats bäst av alla, kanske är man till och med det enda engelska laget i slutspel.

Två förluster mot Juventus visar kanske framför allt att Man City ännu kanske inte riktigt behärskar den europeiska fotbollens mer cyniska element. Vad man däremot visat upp i övriga fyra matcher är ett närmast klassiskt brittiskt element av kampmoral och never-say-die-attityd, där samtliga fyra matcher vänts och vunnits i dess slutskeden. Man City har alla skäl att känna optimism inför ett kommande slutspel.

Hur många andra engelska lag kommer kunna säga detsamma?

Peter Hyllman

Man Utd lider av ett allvarligt kejsarens nya kläder-syndrom

Helt i onödan skall Man Utd alltså spela helt avgörande gruppmatch borta mot Wolfsburg ikväll. En tuff bortamatch i vilken vinst förmodligen är nödvändig för att alls gå vidare till slutspel. En match till vilken Man Utd kommer med en ung, skadedrabbad och tämligen orutinerad spelartrupp uppenbart klena i tron på sig själva. Vad för pärla, undrar då vän av ordning, yttrar Louis van Gaal i ett sådant läge?

”I don’t think we are able to win the Champions League now. Maybe next year, when we strengthen our selection again. We are not good enough to win the Champions League at this time.”

Det är kanske inget större problem med själva sanningshalten i det där omdömet. Å andra sidan är det sällan som sanningen har varit en managers bästa vän. Man kan så klart fråga sig vad man egentligen vill uppnå med att göra ett sådant omdöme. Är det verkligen vad spelarna bäst behöver höra inför en avgörande gruppmatch att de inte är bra nog från sin egen manager?

Kanske är det en ren egogrej. Ganska få managers skulle nog få för sig att säga något dylikt men Louis van Gaal verkar sätta någon form av prestige i att framstå som en oblyg sanningssägare. Låt vara att det i bästa fall är sanningen så som han ser den. Den egna intellektuella fåfängan blir viktigare än lagets bästa.

Det är å sin sida ironiskt eftersom David Moyes fick utstå brutal kritik för sin alltför ”ödmjuka” framtoning. Hans inställning fungerar inte i en storklubb som Man Utd menade en röststark majoritet som emellertid sedan dess verkar ha tappat rösten. Arsene Wenger parodieras ibland för sitt ständiga prat om belief och optimism, men det finns goda skäl varför vi aldrig kommer få höra honom säga något i stil med vad van Gaal säger.

Lite skakig är trots allt också sanningshalten. Menar Louis van Gaal verkligen att Man Utd nu är objektivt sämre än det ytterst medelmåttiga Liverpool som vann Champions League 2005, sämre än det Monaco som gick hela vägen till final året innan, sämre än det Chelsea som landade sexa i ligan men försvarade sig hela vägen till Champions League-titeln 2012? Champions League har alltid varit en turnering som också sämre lag kan vinna.

Det huvudsakliga intrycket är dock att uttalandet görs med ett närmast bedrägligt syfte att flytta kritikens målstolpar, att definiera kritiken som orimlig eftersom den utgår från att Man Utd ska vinna Champions League. Det är i själva verket inte kritikens utgångspunkt alls, som snarare utgår från två andra möjliga frågeställningar:

(1) Borde inte Man Utds chans att vinna Champions League vara större nu än vad den faktiskt är?, samt

(2) Borde inte Man Utd kunna gå vidare från Champions Leagues gruppspel?

Det är två frågor som mer tydligt preciserar nivån av Man Utds och Louis van Gaals nuvarande tillkortakommanden. Louis van Gaal tog knappast över ett odugligt korplag, och han har spenderat många miljoner sedan dess på nya spelare, borde inte Man Utd vara betydligt bättre nu än vad de faktiskt är? Och med Man Utd på tröskeln att åka ur redan i gruppspelet, borde inte Man Utd vara bra nog att kunna undvika en sådan situation?

Nu är det där naturligtvis betydligt mer obekväma frågeställningar för Louis van Gaal än den helt och hållet orelaterade och i själva verket ointressanta frågeställningen huruvida Man Utd är bra nog att vinna Champions League. Men eftersom det är frågeställningar som riskerar medföra kritik mot van Gaals taktik och metoder så är det frågor som duckas, även om det innebär att skuldbelägga och odugligförklara de egna spelarna dagen innan en avgörande gruppmatch.

Man Utd kan naturligtvis alltjämt gå vidare från gruppspelet. Men den större frågan är kanske huruvida de alls förtjänar att gå till slutspel med ett spel hittills i gruppspelet som kanske hade kunnat beskrivas som i bästa fall haltande om det vid något tillfälle under säsongen hade funnits tendenser till något annat och bättre spel. Med sitt nuvarande snitt om ett mål per match vore man det offensivt svagaste laget i turneringen att ta sig till slutspel.

Louis van Gaals antagande att Wolfsburg kommer försöka spela på ett oavgjort resultat tyder också på en på förhand skakig matchanalys. Wolfsburg går förvisso vidare på oavgjort, men riskerar samtidigt vid förlust att åka ur Champions League helt och hållet om PSV samtidigt vinner sin match. De lär inte vilja gå in i sista kvarten med vetskapen att ett enda mål i baken skickar dem ur turneringen, de lär således vilja söka en ledning.

Det behöver förvisso inte tala till Man Utds nackdel, de har haft det som svårast när de har varit tvingade att bryta ned ett defensivt inriktat motstånd. Men efter att ha gått mållösa från fem av sina senaste nio matcher så är ändå den påträngande känslan att Man Utd kommer att spela i Europa League under våren.

Inget fel med det i sig. Det vill säga fram till den punkt då Louis van Gaal självsäkert dagen innan match förklarar för oss, som om det vore en bra sak, att han inte tror att Man Utd ännu riktigt klarar av att vinna Europa League, men kanske kan man klara av det nästa säsong, med lite nya spelare i truppen (eftersom de man har nu inte duger så värst mycket till).

Många har påpekat hur håglöst och glädjelöst Man Utds spel ser ut och hur negativ spelarnas kroppsspråk och framtoning är på planen. Kanske händer det snart att någon börjar fundera på ett samband mellan vad en manager å ena sidan säger och vad spelarna å andra sidan gör. Det enda vi kan vara ganska säkra på är att denna någon inte kommer vara Louis van Gaal, hans anteckningsblock saknar nog en managerkolumn.

Det är naturligtvis som sig bör för ett managergeni. Och det är så som Man Utds klubbledning verkar betrakta Louis van Gaal, vilket sett till resultaten och prestationen ger ett närmast surrealistiskt intryck. Alltmer framstår van Gaal som de två skräddarna som lyckats lura i kejsaren att hans nya kläder är fantastiskt vackra men att bara de med riktigt god smak förmår att faktiskt se dem. Kejsaren och hela hovet nickar förnumstigt och säger att visst är kläderna fantastiskt vackra.

Återstår att se, om Man Utd åker ur Champions League, ifall det leder till att någon möjligen börjar misstänka att Man Utd i själva verket bara struttar omkring nakna på den europeiska fotbollsscenen.

Peter Hyllman

Snabba tankar om FA-cupens tredje omgång

Kalle på julafton. Backhoppning och Ivanhoe på nyårsdagen. FA-cupens tredje omgång den första helgen i januari. Vissa saker är helt enkelt tradition och ska vara som de alltid har varit. Vi känner oss inte riktigt tillfreds med tillvaron utan dem. En engelsk fotbollssäsong är utan tvekan uppbyggd runt den typ av byggstenar som FA-cupen utgör.

Det är naturligtvis lätt att tro att FA-cupen börjar i januari. Det är ju först i den tredje omgången som Premier League-lagen går in i turneringen, det vill säga till övervägande del de lag som åtminstone svenska supportrar tillhör. I själva verket har det redan klarats av två ordinarie omgångar och ett antal kvalomgångar, FA-cupen inleddes redan i somras.

FA-cupen är fylld av mångårig romantik. Många stormatcher har spelats i FA-cupen genom åren. Men där finns också alltid den klassiskt brittiska fantasin om den lilla pytteklubben som mot alla odds lyckas knäcka den stora jätten och gå vidare i cupen. Det är den fantasin som mer än kanske någon annan gör just engelsk cupfotboll så speciell.

Den nyss genomförda lottningen av den tredje omgången gav oss flera exempel på båda dessa typer av matcher. 64 klubbar har fördelats på 32 matcher, och dessa innehåller några riktiga pärlor.

STORMATCHERNA

Tottenham v Leicester. Det maffigaste mötet av dem alla sett till relativ tabellposition. Tottenham jagar tabelltoppen i Premier League och Leicester leder överraskande ligan. Tottenham bör vilja gå långt i FA-cupen samtidigt som Leicester spelar snabbt och kreativt och är ett farligt cuphot för samtliga motståndare.

Arsenal v Sunderland. Arsenal påbörjar resan att för andra gången i rad försöka försvara FA-cupen och göra vad bara Blackburn gjort tidigare, vinna den tre gånger i rad. Första hemmamötet mot ett lurigt och försvarsgnetigt Sunderland. Sam Allardyce har dock en lång tradition att räcka långfingret åt allt cupspel vilket bör göra Arsenals resa bekväm.

Watford v Newcastle. Quique Sanchez Flores har något i skymundan gjort succé med Watford. Steve McClaren har gjort allt annat än succé med Newcastle. McClarens jobb är i farozonen även om vinsten mot Liverpool bör ge honom lite mer tid, men en tidig cupexit mot Watford kan mycket väl bli spiken i hans egen kista.

Southampton v Crystal Palace. Väldigt intressant cupmöte mellan två på pappret jämnstarka Premier League-lag. Har potentialen att bli något av en shootout då båda lagen består av skickliga offensiva spelare. Alan Pardew återvänder till en tidigare klubbs jaktmarker. Crystal Palace har sett stabilare ut under säsongen och bör minst kunna greja omspel.

JÄTTEDÖDARMATCHERNA

Exeter v Liverpool. När någon pratar cupromantik så är det i grund och botten den här typen av matcher man brukar prata om. League Two-laget Exeter tar på hemmaplan emot de engelska giganterna Liverpool. Liverpools erfarenhet av St James’ Park den här säsongen har hittills varit negativa. Lyckas de bättre på Exeters hemmaarena?

Wycombe v Aston Villa. Ännu ett möte mellan ett League Two-lag och ett Premier League-lag. Det här mötet har dock den skillnaden att det faktiskt inte är helt enkelt att påstå att Premier League-laget är favorit. Tvärtom har det här möjlighet att bli en riktigt otrevlig överraskning för Remi Garde och Aston Villa, mot ett ambitiöst Wycombe på deras hemmaplan.

Man Utd v Sheffield Utd. Permanent fastfrusna i League One som det verkar, men det vore förhastat att avfärda Sheffield Uniteds chanser. Man Utd har förlorat mot gamla Yorkshirerivaler från League One förut i FA-cupens tredje omgång. Sheffield United lär höja sig mot motståndet och Middlesbrough har visat att inte ens lag från Football League har det alltför besvärligt att hålla tätt bakåt på Old Trafford.

Eastleigh v Bolton. Det tänjer kanske på gränserna att likna Bolton vid någon jätte men jämfört med National League-laget Eastleigh så får de ändå betraktas som en sådan. Bolton är dock ett lag i djup kris och ligger dödsist i The Championship. Eastleigh lär vara taggade till tänderna och en cupskräll här vore inte alls osannolikt.

CUPMATCHERNA

Leeds v Rotherham. Vissa cupmöten känns närmast förutbestämda. Leeds, eller snarare Massimo Cellino, sparkar och förnedrar Neil Redfearn som till sist hamnar i Rotherham. Leeds i sin tur ersätter Redfearn med Steve Evans, som de hämtar från Rotherham. Det finns mycket ont blod i det här mötet, som lätt blir den tredje omgångens såpopera.

Middlesbrough v Burnley. Vare sig Aitor Karanka eller Sean Dyche lär ha blivit helt lyckliga över den här lottningen. De båda klubbarna slåss tillsammans uppe i toppen av The Championship, båda med ambition att nå uppflyttning den här säsongen. Nu drabbar de samman i ett tidigt cupmöte som kommer kräva stor energi från båda håll för att klara av.

Brentford v Walsall? Walsall måste först besegra Chesterfield för att ta sig till tredje omgången, men skulle de lyckas så har de att se fram emot att möta Dean Smith, lagets tidigare manager som för bara några månader sedan lämnade klubben för Brentford. Tack för senast?! Mja, Brentford är rimligtvis favoriter i det här mötet.

Hull v Brighton. En av flera tunga möten mellan The Championship-lag i tredje omgången. Både Hull och Brighton ligger i toppen av The Championship, med Brighton som serieledare. Hull visade knappast några större ambitioner i Ligacupen där de mer eller mindre gett upp på förhand mot Man City. Vilken ambition visar man i FA-cupen?

ÖVRIGA MATCHER

West Brom v Bristol City
West Ham v Wolves
Salford/Hartlepool v Derby
Colchester v Charlton
Peterborough v Preston

Northampton v MK Dons
Newport v Blackburn
Ipswich v Portsmouth
Birmingham v Bournemouth
Sheffield Wednesday v Fulham

Oxford v Swansea
Bury v Bradford
Everton v Dag & Red/Whitehawk
Nottingham v QPR
Carlisle v Yeovil

Chelsea v Leyton/Scunthorpe
Doncaster v Stoke
Cardiff v Grimsby/Shrewsbury
Huddersfield v Reading
Norwich v Man City

Peter Hyllman

Gästblogg: Premier Leagues starkaste årgångar – 1988

Det första man slås av när man ser laguppställningen med spelare födda 1988 är anfallet. Det är svårt att bortse ifrån, när man kan mönstra det som är tre av Premier Leagues absolut bästa spelare. Tänk dig att som tränare få sätta upp Diego Costa, Kun Aguero och Alexis Sanchez på tavlan det första du gör inför en match. Hyfsat utgångläge skulle jag säga. Costa har visserligen inte rosat marknaden denna säsong, men man behöver samtidigt inte gå speciellt långt tillbaka i tiden för se hans offensiva kvaliteter.

Mittfältet går inte heller av för hackor även om laget visserligen känns extremt obalanserat. Men å andra sidan har man riktigt vassa spelare på nästan alla positioner. En cynisk taktiker hade såklart bänkat Diego Costa på grund av dennes urusla form, flyttat upp Willian (Chelseas bästa spelare denna säsong?) och på så sätt gjort plats för en defensiv mittfältare. Men samtidigt, när möjligheten ges att plocka ut ovanstående startelva kan jag inte motstå frestelsen. Tanken är ju faktiskt inte att det lag som står för motståndet ska ha så mycket boll ändå. Juan Mata och Mesut Özil är spelare som skulle ta en given plats i flesta PL-lagen.

Backlinjen håller inte samma klass som anfallet och mittfältet, därmed inte sagt att det är dåligt. Det saknas heller inte alternativ och några tycker säkert att Martin Olsson eller Kyle Naughton skulle ta Erik Pieters plats i elvan. Jag är inte en av dem. Seamus Coleman har inte varit lika framträdande under hösten som tidigare säsonger, i alla fall inte offensivt. Däremot har den vindsnabbe irländaren en hög lägstanivå och tar han ytterligare ett kliv uppåt kvalitetsmässigt dröjer det nog inte länge innan vi ser honom i en större klubb än Everton. Hans närvaro på högerbacken gör att jag tvingas peta en personlig favorit i Watfords Allan Nyom, men han är i gott sällskap bland bubblarna i denna årskull. Mittbackarna för båda tankarna till Manchester, den ene för att han är relativt ny och den andre för att han relativt nyss lämnade staden. Både Nicolás Otamendi och Jonny Evans är duktiga spelare,

Målvaktsvalet var egentligen det svåraste, och det finns garanterat de som tycker att både David Ospina, Tim Krul och Fraser Forster är bättre än Simon Mignolet. Anledningen till att valet ändå faller på belgaren är helt enkelt för att han enligt mitt tycke är bättre än de som hamnar på bänken.

Avslutningsvis måste jag såklart också nämna något om de mittfältare och anfallare som förpassas till bubblarbänken. Jag sa att Nyom hamnade i gott sällskap och det är svårt att säga något annat när man ser vilka som också finns där. På anfallssidan noterar vi klasspelare som Wilfried Bony och Troy Deeney och bland mittfältarna märks namn som Nemanja Matic, Adam Lallana och Dusan Tadic. Allt detta summerat i en startelva och ett gäng bubblare leder mig till den enkla slutsatsen att detta är Premier Leagues just nu bästa årskull.

Hur ser din 1988-elva ut?

IMG_0341

BUBBLARE:

Målvakter: Fraser Forster, Southampton; Tim Krul, Newcastle; David Ospina, Arsenal; Vito Mannone, Sunderland.

Backar: Kyle Naughton, Swansea; Winston Reid, West Ham; Maya Yoshida, Southampton; Allan Nyom, Watford; Micah Richards, Aston Villa; Martin Olsson, Norwich; Ritchie de Laet, Leicester; Angelo Ogbonna, West Ham.

Mittfältare: Nemanja Matic, Chelsea; Bakary Sako, Crystal Palace; Adam Lallana, Liverpool; Dusan Tadic, Southampton; Lee Cattermole, Sunderland.

Anfallare: Wilfried Bony, Man City; Troy Deeney, Watford; Marvin Emnes, Swansea; Victor Anichebe, WBA.

Peter Hyllman

HÖRNAN #15: Stormvarning i Premier League under helgen

IMG_0337

Bubblare:
Jack Butland, Stoke
Joleon Lescott, Aston Villa
James Tomkins, West Ham
James Ward-Prowse, Southampton
Georginio Wijnaldum, Newcastle
Jordan Ayew, Aston Villa
Bojan Krkic, Stoke

:::

OMGÅNGENS VINNARE

Bournemouth. Klubbens största seger någonsin, menade Eddie Howe efter den synnerligen överraskande och sena 1-0-segern borta mot Chelsea. Vilket låter sanslöst over-the-top samtidigt som det säkert i någon slags objektiv mening lär kunna stämma. En poäng från ingenstans senast mot Everton, och nu tre bonuspoäng mot Chelsea, feelgood-faktorn är skyhög runt Bournemouth just nu.

Stoke. Det var inte många år sedan som Stoke var något av en klassisk brittisk stereotyp, i bästa fall älskade att hata eller möjligen uppskattade för att vara något annat än alla andra. Om någon då hade sagt att vi några år senare skulle få se Stoke spela ut Man City med ett snabbt, tekniskt och kreativt passningsspel så hade man förmodligen bara skakat på huvudet.

Leicester. Säsongens sannsaga fortsätter att leverera och med resultaten i andra matcher har Leicester i och med segern mot Swansea öppnat upp en tvåpoängsledning i tabellen efter 15 omgångar. Förnedringen av Swansea var närmast fullständig och det säger mycket mycket om lagets sammanhållning när en rekordjagande Jamie Vardy i bra läge väljer att passa Riyad Mahrez i ännu bättre läge.

OMGÅNGENS CLIFF BARNES

Chelsea. Det hade börjat andas morgonluft igen runt Stamford Bridge med ett par bra resultat och prestationer under de senaste veckorna. Stillsamt hade det börjat pratas om en plats bland de fyra bästa. Men den pånyttfödelsen fick se sig själv aborterad å det grövsta mot Bournemouth. Chelsea var håglösa framåt och de senaste veckornas stabiliserade defensiv var som bortblåst. Tung förlust i nedflyttningsstriden. José Mourinho som vanligt negativ och ironisk i sitt kroppsspråk och därefter gnällig över petitesser som motståndarnas maskande.

:::

OMGÅNGENS MANAGER

Claudio Ranieri. Jag blir alltmer förtjust i den här charmige italienaren som gör underverk med Leicester på gamla dagar. Så hånad han har blivit av José Mourinho genom åren så är det sjukt skönt att Ranieri leder ligan med Leicester samtidigt som Mourinho brottas i botten av tabellen med Chelsea. En bra sak med Ranieri är att han aldrig riktigt krånglar till det, han verkar trivas och han får spelarna att trivas och vara glada. Det räcker långt, för ett lag som Leicester förmodligen betydligt längre än vilka som helst taktiska supergrepp.

OMGÅNGENS MÅL

Marko Arnautovic, Stoke 2-0, Man City (h). Själva avslutningen på det här målet är inte direkt märkvärdigt, så det är egentligen Xherdan Shaqiri som bör ta åt sig äran. Bollmottagningen på mittfältet följs upp av en lysande genomskärare genom hela Man City-försvaret. Arnautovics löpning är även den strålande och sammantaget blir avslutningen till en ren formalitet.

:::

TRE PUNKTER

Monk Out. En tremålsförlust på hemmaplan är sällan något positivt och för Garry Monk, vars Swansea har haft en mer eller mindre katastrofal säsong från och med september, så kom förlusten mot Leicester särskilt olyckligt. Hans framtid i Swansea har ifrågasatts tidigare och under lördagskvällen rapporterade flera källor att Huw Jenkins, Swanseas ordförande, tröttnat och att David Moyes har tillfrågats att ta över.

Newcastle. Diskussionen inför matchen gällde framför allt om Steve McClaren skulle få sparken eller inte efter vad många förväntade sig bli en om inte stor så åtminstone bekväm Liverpoolseger. Newcastle spelade dock med en helt annan kollektiv kampmoral än vad de gjort på länge. Elaka tungor menar att det är ett känt fenomen att flera Newcastlespelare verkar höja sig när TV-kamerorna fokuserar på just deras matcher.

Leicester. Mycket fokus på Leicester som alltfler nog måste börja undra om de faktiskt har vad som krävs för att kunna hålla ut hela säsongen, om inte i titelstriden så i alla fall till en Champions League-plats. En risk som många påtalar är att spelare som Jamie Vardy, Riyad Mahrez med flera blir köpta under januarifönstret. Det är så klart inte omöjligt att Leicester låter sig lockas av monsterbud, men de nya TV-avtalen har gjort det betydligt mer möjligt för dem att helt enkelt vägra.

:::

FÖR ÖVRIGT

Den här alltmer populära hårdsnaggade 1930-talsfrisyren som många av spelarna har – jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om den.

Det nya Stoke ser ju riktigt bra ut så klart, men man undrar hur de skulle klara sig en kall tisdagskväll i Stoke?!

Imorgon klockan 20:00 svennetid lottas FA-cupens tredje omgång. Blogg om det direkt därefter.

Harry Kane har precis demonstrerat sin kärlek till Tottenham genom att måla sitt hus i klubbens färger.

Claudio Ranieri mot José Mourinho nästa måndag. Med Leicester i möjlig tabelltopp samt Chelsea på möjlig nedflyttningsplats innan avspark. Den är go!

Jürgen Klopp har bara jobbat i knappt två månader och börjar redan gnälla om att han behöver ett vinteruppehåll?! Vekling.

Peter Hyllman

Är matchen mot Liverpool Steve McClarens sista strid i Newcastle?

Han är inte den ende managern i Premier League som har resultaten emot sig. Både José Mourinho och Louis van Gaal borde sett enbart till sina lags resultat ligga ganska risigt till. Men Steve McClaren är den manager som de flesta menar har absolut lägst chans av dem alla som är kvar att behålla sitt jobb fram till och med årsskiftet.

Newcastle har inlett säsongen ytterst svagt och befinner sig fast förankrade under nedflyttningsstrecket. Förra omgångens 1-5 i baken mot Crystal Palace, händelsevis också mot Newcastles tidigare manager Alan Pardew, var en sammanklappning av just ett sådant slag som brukar förebåda slutet för vilken manager som helst.

De omen som cirkulerar kring Newcastle och Steve McClaren inför kvällens match mot Liverpool är inte särskilt mycket bättre. Liverpool befinner sig i sin bästa form på åtminstone ett år och har på senaste tiden gjort processen kort både med Man City och Southampton. De är dessutom inte ett lag som har någon direkt nackdel av att spela på bortaplan.

Där finns också mer personliga omen för Steve McClaren. För ganska snart fem år sedan, som tränare i Wolfsburg, mötte han för senaste gången Jürgen Klopp i match. Den förlusten mot Dortmund skulle visa sig bli McClarens sista match som tränare för Wolfsburg innan han fick sparken. Man kan undra om Klopp ska bli McClarens baneman även i England.

Det finns tydliga tecken på att McClaren känner sig pressad även internt. Hans alltmer frekventa och offentliga kritik av den egna spelartruppen kan knappast tjäna något annat syfte än att antingen fördela bort ansvaret eller demonstrera att han förstått situationens allvar. Särskilda ingrepp som att beordra extra söndagsträning framstår först och främst som sätt att visa egen handlingskraft än åtgärder med någon konkret funktion.

Omständigheterna har knappast talat till McClarens fördel. Kulturen inom spelartruppen framstår som förklenad med alldeles för många spelare som är att betrakta som passagerare som i bästa fall betraktar Newcastle som ett slags skyltfönster för sig själva. Viktiga egenskaper som erfarenhet, ledarförmåga och vinnarvilja fattas laget.

En sådan spelarkultur kan lättare frodas i den miljö av missnöje som präglar Newcastles närmaste omgivning. Supportrarna är sedan länge trötta på och missnöjda med svaga resultat men först och främst klubbledningens märkliga beslut och prioriteringar. Missnöjet med ägaren och klubbledningen ger spelarna större utrymme att gömma sina egna dåliga prestationer.

Den kritiska invändning man skulle kunna göra mot Steve McClaren är just att han har en tendens att bli omständigheternas fånge. Något som kännetecknar en framstående manager är förmågan att åtminstone i någon utsträckning kontrollera och forma sina egna omständigheter, att skapa utrymme och resurser åt sig själv och påtvinga världen sin vilja. Alldeles för ofta framstår McClaren som en manager som flyger dit vinden blåser honom, oförmögen att påtvinga sin egen vilja ens på sin egen spegelbild.

Den håglösa snällheten var förmodligen en del av hans fall som Englands förbundskapten också. Förgrunden var naturligtvis Englands misslyckande i kvalet till EM 2008 men nidbilden som förmedlades av honom som en klen och svag förlorare, föraktfullt dokumenterad i bilden av honom under paraplyet vid Wembleys sidlinje, var ingen tillfällighet utan snarare ett välregisserat karaktärsmord.

Nu var det bara ett halvår sedan som Mike Ashley och Newcastle faktiskt tillsatte Steve McClaren som ny manager, och för all kritik som riktats mot Newcastles klubbledning så kan inte en benägenhet att snabbt vilja sparka managers vara en del av en sådan kritik. Men det ligger sannerligen inte i Newcastles målsättning att åka ur Premier League och just nu befinner de sig i högsta grad i farozonen för detta.

Situationen kompliceras något av att det finns stora managernamn som David Moyes och Brendan Rodgers tillgängliga. Det ger Newcastle om de så önskar några självklara alternativ att arbeta med om de skulle besluta sig för att ge McClaren sparken. Att andra klubbar, inte minst då Swansea, även de kan vara intresserade av dessa managernamn kan påverka åt båda håll. Å ena sidan kan McClaren bli av med sina konkurrenter. Å andra sidan kan Swanseas intresse skynda på Newcastles beslut.

Till viss del kan dock Steve McClaren fortfarande styra över sitt eget öde. En vinst på hemmaplan mot Liverpool skulle förmodligen rädda kvar honom i jobbet för stunden. Newcastle har varvat undermåliga prestationer med några bra den här säsongen, så ikväll mer än kanske någon gång tidigare gäller det att McClaren lyckas motivera och organisera sina spelare.

Om det så är det sista han gör.

Peter Hyllman

Winter is coming! Teorier om Arsenals återkommande skadeproblem

November var som vanligt något av en svart månad för Arsenal. Som vanligt eftersom det har blivit mer eller mindre en tradition under Arsene Wenger att Arsenal gör svaga resultat under november månad. Det stämde tveklöst den här gången där november inleddes med en rejäl överkörning i München för att fortsätta med blott två poäng på tre ligamatcher.

Ändå är det inte så mycket resultaten och poängen som var det värsta med november för Arsenal. Det var istället ett annat okärt återkommande tema för Arsenal sedan många år tillbaka, skadeeländet. Theo Walcott, Hector Bellerin, Alex Oxlade-Chamberlain och Mikel Arteta gjorde bland andra Jack Wilshere sällskap i sjukstugan. Än värre var de skadorna på nyckelspelare som Francis Coquelin, Alexis Sanchez och Santi Cazorla.

Det faller sig kanske inte mig naturligt att tycka synd om Arsenal, men det är i det här fallet ändå lite svårt att låta bli. Det var den här säsongen mer än någon annan på mycket länge som Arsenal äntligen skulle utmana om ligatiteln igen, och rent spelmässigt såg de till sist ut att ha hittat ett fungerande koncept. I det läget och på tröskeln till en intensiv vintersäsong tvingas man alltså brottas med en skadesituation av närmast episka proportioner.

Det är naturligtvis inte första gången Arsenal befinner sig i den här situationen, den enda skillnaden är kanske att den här gången har man verkligen chansen att vinna ligan. Men att det händer om och om igen gör så klart att man måste börja överväga möjligheten att Arsenals återkommande skadekriser inte bara är otur eller tillfälligheter. Det har spekulerats i möjliga orsaker under en längre tid och kanske kan de sammanfattas i följande teorier.

Elaka motståndarteorin

En ofta framförd teori från Arsenallägret och kanske då i synnerhet Arsene Wengers, vars åsikter naturligtvis idisslas och sedan rapas upp av legioner av fans runtom hela världen. Arsenal drabbas av alla dessa skador eftersom motståndarna tillåts spela fult och farligt mot dem. I vissa stunder får man intrycket att Wenger helst av ville att ingen motståndare alls skulle få tackla någon Arsenalspelare.

Vad teorin misslyckas med att förklara är hur det kommer sig att Arsenal drabbas av fler skador än de flesta av sina motståndare. Alla möter ju alla så motståndarnas elakhet borde ju rimligtvis drabba alla lika, men så verkar alltså inte riktigt vara fallet. Något som möjligen skulle kunna tala för teorin är att motståndarna har läst in att Arsenal mer än något annat lag ogillar fysiskt spel och därför medvetet vrider upp volymknappen mot just dem.

Träningsteorin

En annan vanligt framförd teori är att Arsenals träningsmetoder helt enkelt gör spelarna känsliga för allvarligare skador. Anekdotiska bevis för denna teori har framförts av spelare som lämnat Arsenal för andra klubbar och väl på plats uttrycker sin förvåning över hur hårt det tacklas på träningarna och att det aldrig tacklades på det viset på Arsenals träningar.

Nu är knappast jag någon fysiolog så något annat än amatörkunskaper och i bästa fall sunt förnuft har jag inte att komma med. Men man kan anta att en vana vid tufft och fysiskt spel på träningarna både härdar kroppen rent fysiskt och förbättrar spelarnas förmåga att gå in i sådana situationer och i största möjliga mån undvika skador.

Gulliverteorin

Den här teorin slängdes fram av Barney Ronay för någon vecka sedan. Den tar sin utgångspunkt i vilka spelare Arsenal har i sitt lag. Gulliverteorin utgår från idén att Arsenal är ett lag av lilleputtar, det vill säga i huvudsak spelare som är fysiskt mindre än genomsnittet i ligan, och som därför tvingas ligga oftare och närmare sina absoluta fysiska maxnivåer för att kunna hävda sig fysiskt, vilket leder till ett ökat fysiskt slitage.

Det finns en logik i den här teorin. Arsenal och Arsene Wenger har under en längre tid fokuserat på i första hand tekniskt orienterade spelare, vad som lite grovt kan sammanfattas under hans offensiva mittfältar-fetisch. Det betyder ofta mindre spelare med bra balans och lägre tyngdpunkt. Spelarnas övriga aspekter, såsom fysisk förmåga, har inte getts samma prioritering i spelarnas rekrytering – eller kanske utbildning.

Pappa vet bäst-teorin

En annan teori skulle kunna fokusera på relationen mellan Arsene Wenger och spelarna. Wenger fick utstå ganska hård kritik i samband med Alexis Sanchez skada då det var väl känt att Sanchez hade en ömmande lårmuskulatur, men ändå fortsatte spela utan någon egentlig vila. Wenger fräste att spelarna fanns där för att spela och inte vila, vilket låter hårt, men istället handlar det kanske om en ovilja att säga åt sina spelare att de behöver vila.

Professionella fotbollsspelare är inte alltid bra på att lyssna på sina kroppar. De är unga och outbildade på området, och de är även prestigedrivna i meningen att de normalt sett vill spela alla matcher. Det kan vara svår pedagogisk utmaning att förklara för dem att de måste stå över några matcher. I synnerhet kanske att förklara detta för lagets bästa spelare, där det också alltid finns ett incitament att ta en kalkylerad risk att låta dem spela.

:::

Sanningen står med all säkerhet att hämta i samtliga dessa fyra teorier kring orsakerna bakom Arsenals skadeproblem. Arsenal kan inte själva göra så värst mycket åt den första teorin, motståndarna gör som de gör. De kan däremot själva styra sina träningsmetoder, och framför allt kan Arsene Wenger skapa ett rotationssystem som möjliggör vila och återhämtning bättre än vad som varit fallet den här säsongen.

Det omedelbara problemet för Arsenal gäller Champions League. Att behöva slå Olympiakos på bortaplan med två mål var svårt nog till att börja med, att behöva göra det utan nyckelspelare som Coquelin, Cazorla, Sanchez och Walcott blir en riktigt svår utmaning. Ligaspelet är emellertid en utmaning över längre tid och nyckelfrågan kommer bli Arsenals förmåga att hänga på tabelltoppen under vintersäsongen, fram till och med februari.

Spelschemat där är varierat. Där finns klart överkomliga matcher som mot Sunderland idag, Aston Villa, Newcastle och två möten med Bournemouth. Där finns emellertid också svettiga möten med Man City och Chelsea hemma på Emirates, samt Liverpool och Man Utd på bortaplan. Bortamöten med Stoke och Southampton är även de svåra matcher på förhand.

Arsenal har inte råd att titta för långt fram. De måste fokusera på att ta sig igenom skadeläget och överleva vintersäsongen. Har de fortfarande häng på tabelltoppen när februari går över i mars och vårsäsongen inleds, så har inte skadorna förstört säsongen för dem. Vintersäsongen börjar nu och avgör troligtvis Arsenals hela säsong.

Winter is coming!

Peter Hyllman

Köper FIFA reformröster genom att utöka VM till 40 lag?

Torsdagen var en hektisk dag för FIFA. Först var det möte med organisationens exekutivkommitté där de grundläggande reformförslagen presenterades och diskuterades. Förslag som innehöll det mesta från införande av term limits för presidenten och övriga valda beslutsfattare, omorganisering av den politiska strukturen samt införandet av centrala integritetskontroller. Några timmar senare presenterade USA:s chefsåklagare Loretta Lynch nya rättsliga åtgärder mot 16 FIFA-pampar, varav bland andra förbundsordföranden från nio olika länder i Syd- och Centralamerika.

Urvalet av personer som nu anklagats för mutbrott och korruption är mer eller mindre tragikomiskt. En person är en ordinarie ledamot av FIFA:s disciplinkommitté och har alltså som uppgift att bedöma andra människors regelbrott. En annan person är i sin tur ledamot av FIFA:s audit and compliance committee, det vill säga har uppgiften att granska så att allt går ekonomiskt rätt till i organisationen. Bara sorgligt och osmakligt blir avslöjandet att delar av de pengar som Jack Warner fifflat till sig var avsatta till katastrofhjälp, mer specifikt till offren för jordbävningen på Haiti.

Det var kanske ingen tillfällighet att reformförslagen inom FIFA presenterades under gårdagen. Kanske försökte man på sätt och vis förekomma den kritik man enkelt kunde förutse som en konsekvens av det amerikanska justititedepartementets utredning. På sätt och vis slåss man trots allt för FIFA:s fortsatta existens och trovärdighet. Men kanske är det inte enbart en rent strukturell fråga inom FIFA, kanske är det i grund och botten en kulturfråga, och det är betydligt svårare att förändra en organisations kultur än dess struktur och formella hierarki.

Det är dock helt nödvändigt för FIFA att faktiskt lyckas genomföra de strukturella reformer som nu föreslås. Men för att lyckas med det så måste de säljas in i organisationen och röstas igenom av FIFA:s samtliga medlemsländer. Och kanske är det i det ljuset man måste betrakta ytterligare ett förslag i reformpaketet, nämligen att utöka VM från 32 till 40 lag. Medlemsländerna uppmuntras att rösta ja till reformförslaget med en utlovad kompensation av fler platser till världsfotbollens främsta show och skyltfönster.

40 lag i VM – är de spritt språngande galna? Schalkes ordförande skämtade rått under torsdagen att det var ett förslag som diskuterades av människor som nu samtliga befann sig i fängelse, vilket säger något om hur han ser på förslaget. I all sannolikhet är det ett förslag som klubbfotbollen borde avsky. Och med tanke på hur stort och otympligt VM-arrangemanget redan är, och hur det redan är mer eller mindre omöjligt för de flesta mindre länder att arrangera, så är det inte självklart hur genomtänkt förslaget faktiskt är.

Det föreslagna formatet på en sådan förstorad VM-turnering är åtta grupper om fem lag i vardera, där de två bästa precis som nu går till slutspel. Det innebär tio matcher per grupp istället för nuvarande sex matcher per grupp, och totalt ökar alltså VM från 64 till 96 matcher, det vill säga arrangemanget blir i ett svep 50 procent större. Rent tidsmässigt innebär det att VM måste utökas med minst en vecka, sannolikt två veckor, och således ta upp mer eller mindre hela sommarsäsongen. Per landslag blir turneringen emellertid inte så värst mycket större, endast en match tillkommer.

Det är inte så att förslaget saknar argument eller fördelar. Intäkterna från TV-rättigheter, annonsörer och sponsorer kan förväntas öka med ett större mästerskap. Ett VM är också en vinstaffär för samtliga deltagande medlemsförbund och med en utökning kommer fler få vara med och dela på kakan. Att fler länder från fler världsdelar erbjuds plats i VM hjälper också till att sprida och utveckla fotbollen över hela världen. Utökningen från 24 till 32 lag försämrade inte VM och var i grunden positiv, det kan även den här utökningen vara.

Frågan som däremot hänger i luften är så klart när det egentligen är tänkt att ta stopp. Finns det någon tänkt övre gräns för hur många lag ett VM ska kunna innehålla, eller kommer vi sitta i samma läge om tio eller tjugo år och diskutera ett VM om 64 lag? Kommer vi till slut ha ett VM där gruppspelet spelas ena sommaren och slutspelet först sommaren därpå? Så länge antalet VM-platser blir en förhandlingsbricka att köpa medlemsländers röster med så kommer det alltid finnas ett tryck att öka antalet platser. Hade det varit fråga om att trycka nya pengar istället för VM-platser så hade det varit ett säkert recept för inflation och ett minskat pengavärde.

Det faktum att VM-platser används på det här köpet för att köpa röster för ett reformförslag som, om inte annat så genom ren självbevarelsedrift, borde vara en självklarhet för alla medlemsförbund att omedelbart rösta för, säger något om att den grundläggande kulturen i FIFA förblir oförändrad. Beslut fattas enligt samma gamla vanliga mönster, utan någon tydlig koppling till rätt eller fel, bra eller dåligt. Ett system som är så djupt rotat inom världsfotbollen att de flesta förmodligen inte ens känner till något annat.

Peter Hyllman

Gary Neville gör sig redo för sin spanska inkvisition med Valencia

Nyheten landade under gårdagen att Gary Neville tar över som head coach i den spanska storklubben Valencia. Detta sedan ett ungt och lovande Valencia inlett säsongen tämligen skakigt, på nionde plats i La Liga efter 13 omgångar och med risk att åka ur Champions League redan i gruppspelet. Ett riktigt tufft jobb för Neville.

Jaha, så är det en spansk nyhet eller en engelsk nyhet kan man fråga sig?! I viss mening är det förmodligen mer av ett ämne för en La Liga-blogg men det är även en fråga med engelska dimensioner. För man kan fråga sig vad det egentligen säger om klimatet inom engelsk fotboll när en person som Gary Neville väljer att ta sitt första jobb utomlands.

Inte för att det på något sätt är något fel att Gary Neville, eller vilken som helst brittisk manager, testar sina vingar utomlands. Engelsk fotboll liksom engelska tränare skulle förmodligen vara bättre om fler tänkte på det sättet. Men det är samtidigt ofrånkomligt att språk- och kulturskillnader gör ett redan svårt jobb ännu mer besvärligt. På sitt andra eller tredje jobb möjligen, men varför ta på sig den ryggsäcken redan på sitt allra första jobb?

Kanske för att ett jobb inom den engelska fotbollen bär med sig ett ännu tyngre bagage av förväntningar. Det är inte svårt att föreställa sig vilken hysteri som hade uppstått runt Gary Neville om han hade tagit ett jobb i en engelsk klubb, allra helst i Premier League. Neville har en hög profil och förväntningarna hade varit höga i ett väldigt tufft sammanhang.

I det avseendet är det förmodligen inte konstigt att Gary Neville väljer att ta sitt första jobb i La Liga. Sammanhanget är inte mindre tufft i den spanska ligan och kraven är inte lägre ställda i en storklubb som Valencia, men ett misslyckande där behöver inte stå Neville lika dyrt i England som ett misslyckande på sitt första jobb i en engelsk klubb hade varit.

Det är självklart engelsk fotbolls förlust att misslyckande, inom fotbollen att få sparken som manager, är så stigmatiserat. Det finns ett rätt klokt uttryck att goda erfarenheter kommer från dåliga erfarenheter som i sin tur kommer från inga erfarenheter. Ett uttryck som ser på misslyckanden som en naturlig del av lärandeprocessen. Men i England är det inte ovanligt att bli mer eller mindre försatt i exil eller social karantän.

”I Believe In Miracles”, dokumentärfilmen om Nottingham Forests makalösa resa från Division 2 till dubbla Europacupsegrare, belyser fenomenet. Brian Clough var en ung, karismatisk och framgångsrik manager. Men efter att ha fått sparken från Leeds ville ingen ta i honom med tång. Han tvingades söka sig nedåt i det engelska seriesystemet. Vad han åstadkom med Nottingham var naturligtvis fenomenalt, men man kan undra hur många större klubbar i England vid den tiden som förbannade sin egen dumhet.

Något förbryllande var så klart nyheten. Det var förmodligen inte många som visste att Gary Neville hade några omedelbara och konkreta planer på att påbörja en managerbana. Han verkade så hemtam i Skys studio. Och Valencia är så klart ett överraskande val, även om finns en personlig koppling till klubben med Phil Neville som assistent och Peter Lim som ägare och tillika affärspartner till Neville.

Frågetecknen är många i Spanien. Valencia är en klubb som ständigt störs av politiska slitigheter och misstänksamheten mot Peter Lims förvaltande av klubben är utbredd. För Gary Neville, direkt luftlandsatt av Lim själv, blir det ett drygt jobb att inte framstå som Lims handgångne man. Han borde vara behjälpt i det avseendet av sitt eget grundmurade rykte inom den europeiska toppfotbollen, han har ett eget namn.

Någon större säkerhetsmarginal erbjuder dock inte namnet. Många är av naturliga skäl tveksamma till om han verkligen har erfarenheten som krävs för att kunna hantera en klubb som Valencia. Andra ifrågasätter just hur han kommer att hantera språkliga och kulturella faktorer. Neville är präglad på en brittisk klubbkultur, kommer han kunna anpassa sig till ett nytt sammanhang och samtidigt få spelare och ledare i Valencia att anpassa sig efter hans egna idéer?

En bra relation till spelartruppen kommer bli väsentlig och där har Gary Neville ett försprång av två skäl. Dels att spelarnas relation till den förre head coachen Nuno Espírito Santo var rejält saboterad och flera viktiga spelare kommer se positivt på en ny chans. Dels att Phil Neville redan finns i klubben som en uppskattad medlem av tränarstaben. Gary Nevilles drivkraft och ledaregenskaper går heller inte att betvivla.

För Gary Neville innebär Valenciajobbet inte enbart en minskad risk utan också en rejäl möjlighet. Skulle han lyckas återföra ett underpresterande Valencia till sin rätta position och bli framgångsrik i La Liga så har han onekligen krattat manegen mycket väl för ett ännu större managerjobb i en engelsk storklubb inom en inte alltför avlägsen framtid.

Där finns några alternativ, även om kanske inte alla fans i alla klubbar vore odelat förtjusta i tanken på Red Nev som deras manager.

Peter Hyllman

Hög risk för Jürgen Klopps första riktiga motgång med Liverpool

Man City besegrade Hull. Everton besegrade Middlesbrough. Och Stoke besegrade Sheffield Wednesday. Inget snack om saken i någon av matcherna och dessa tre klubbar har alltså tagit sig till semifinal i Ligacupen där de inväntar sällskap av antingen Southampton eller Liverpool som drabbar samman på St Marys ikväll.

Både Southampton och Liverpool är klubbar som rimligtvis borde ha som ambition att vinna en cup som Ligacupen. Det är med andra ord en riktigt tuff kvartsfinalbatalj som väntar ikväll, mellan två klubbar som rimligtvis kommer att gå all-in för vinst. Till skillnad kan tyckas från både Hull och Middlesbrough, de båda Championship-lagen, som båda ställde upp med reservbetonade lag mot betydligt starkare motstånd.

Jürgen Klopp har haft en närmast sensationell start med Liverpool. Eller har han det? Det kan ju lätt glömmas bort i euforin efter meriterande vinster mot Chelsea och Man City att han faktiskt också inledde ganska knackigt med ett antal oavgjorda matcher och någon förlust. Däremot har han ännu inte drabbats av någon allvarligare motgång.

Poängtappen i ligan har kanske inte varit lysande. Men det är inget som inte går att reparera och Liverpool på sjätte plats i tabellen, sex poäng till tabelltoppen och fyra poäng till Champions League-platserna, är en placering som alla hade accepterat i det läge som rådde när Brendan Rodgers lämnade klubben. Dessutom har Liverpool under Klopps ledning avancerat till slutspel i Europa League och befinner sig alltså i kvartsfinal i Ligacupen.

Kvällens match riskerar alltså bli den första riktiga motgången för Jürgen Klopp i Liverpool. Förlust mot Southampton och Liverpool är oåterkalleligt utslagna ur Ligacupen. Det vore kanske fel att tillmäta det någon avgörande betydelse för Liverpool, men det vore onekligen att passera en hittills obeträdd gräns. Det mesta är lätt i medgång, men hur Liverpool med Jürgen Klopp hanterar motgång avgör hur framgångsrikt laget kan bli.

Alldeles för ofta lyfts problemet med för många matcher fram. Ibland ges man intrycket att vissa lag och vissa supportergrupper nästan föredrar att bli utslagna från vissa cuper, både engelska och europeiska. Middlesbrough och Hull gav båda detta intryck den här gången, båda lagen prioriterar självfallet toppstriden i The Championship. För Liverpool vore det naturligtvis enkelt att prioritera jakten på Champions League-platserna.

Jag tror dock inte det vore till Liverpools nackdel att avancera i Ligacupen, trots att det innebär ytterligare två intensiva cupmatcher mitt i ett hektiskt vinterschema. Tvärtom tror jag just den moroten, att slåss om silver och få spela cupsemifinaler, är något som ger energi och föder entusiasmen och optimismen runt klubben hela vägen fram till dessa matcher, och slutar det lyckligt med en cupfinal i bagaget så är det en stor psykologisk boost.

Jag tror det skulle kosta Liverpool mer att åka ur Ligacupen redan ikväll. Den positiva energin med avanemang är helt enkelt större än det fysiska energiläckage några fler matcher innebär.

Dessutom är det ju några väldigt spännande dubbelmöten som vore möjliga i en eventuell semifinal. Samtliga fyra återstående klubbar tillhör Premier League, och för Liverpool vore det så klart en sportslig och publikmässig dröm oavsett om de lottas mot Everton eller Man City. Två cupmöten de självklart har alla möjligheter att vinna.

För Southampton vore det också en behövlig framgång. De ligger tia i tabellen vilket är ungefär vad som var att förvänta inför säsongen, men spelet har inte annat än stundtals sett lika stabilt ut som förra säsongen. Defensiven börjar dock komma i ordning och med Sadio Mané, Graziano Pellè och Dusan Tadic har man en mycket intressant anfallstrio. En semifinal i Ligacupen för dem skulle vara ett positivt besked för lagets framsteg.

Lottningen av semifinalerna sker omedelbart efter kvällens match.

Peter Hyllman

Dags för kvartsfinaler i den engelska fotbollens fule ankunge

Alla är förmodligen bekanta med fabeln. Den bortkomne ankungen som tas upp i en ny ankfamilj men som ständigt tvingas leva med tillmälen från de övriga ankorna om hur ful och oduglig han är. Ankungen uthärdar och växer till omvärldens förvåning upp till en ståtlig svan – tänka sig. En sedelärande berättelse som säkert använts för att försöka trösta många retade barn genom åren.

Ligacupen kommer förmodligen aldrig växa upp till någon ståtlig svan inom den engelska fotbollen. Redan vid sin tillkomst under 1960-talet betraktades den som en sorts avkomling och en blek kopia till den vackra FA-cupen. Det där har jämnats ut en aning i och med att pengarna i Premier League och Champions League gjort allt inhemskt cupspel lägre prioriterat, men Ligacupen är ändå om något Arne Anka till FA-cupens Kalle.

Men det är också det som gör att i alla fall jag gillar Ligacupen och skulle bli uppriktigt besviken om den försvann. Den är skitigare än FA-cupen och saknar dess glittriga glamour. Det är inte ett idylliskt Ankeborg utan ett skitigt Söder runt Gröne Jägaren. Det är inte ljusare tider och vårfrodiga fotbollsplaner, utan kvällsmatcher och höstmörker. Ska man gå långt i Ligacupen så måste det jobbas hårt och ofta i skymundan.

Aitor Karanka, Middlesbroughs manager, har tagit fasta på det. De två senaste säsongerna har man i Ligacupen besegrat både Man City och Man Utd, samt tagit Liverpool till straffar på Anfield. Samtidigt som man ligger i toppen av The Championship ska man ikväll spela kvartsfinal på hemmaplan, på Riverside Stadium, mot Everton. Absurt nog kan tyckas så varnar Karanka för faran av nonchalans:

”Over-confidence, because I can feel the atmosphere in the changing room, the crowd, everybody is really excited and I understand that but we have to recognise Everton is a really good team and we can’t just think that because we beat Manchester United in the last round or we beat Man City last season that we will beat Everton. To beat Everton we have to play at 150 per cent for 90 or 120 minutes because they are a really, really good team.”

Det är en hektisk period för Middlesbrough som spelar tre matcher inom loppet av blott sex dagar. Man besegrade Huddersfield i lördags och om tre dagar beger man sig till Portman Road och ett möte med Ipswich. En stor utmaning för Aitor Karanka blir att hitta rätt balans i vilka spelare som spelar vilka matcher. Ligaspelet och uppflyttning till Premier League är självklart säsongens stora målsättning, men Middlesbrough har samtidigt stolta traditioner i Ligacupen, en cup man vann så sent som 2004.

Middlesbrough är ett av tre kvarvarande lag från The Championship, men är samtidigt det lag som borde ha bäst möjlighet att ta sig till semifinal. Hull måste skrälla rejält om de ska kunna bortabesegra Man City. Sheffield Wednesday lyckades besegra Arsenal på ett strålande sätt i fjärde omgången, men Stoke på bortaplan är en väldigt tuff uppgift.

För Middlesbrough, en klubb med tydliga ambitioner att ta sig upp tillbaka till Premier League, är det dock en riktigt intressant värdemätare för hur de är rustade att ta ett sådant steg. På sätt och vis är förmodligen kvällens hemmamatch mot Everton en mer relevant sådan värdemätare, än redan nämnda bortamatcher mot Man City, Man Utd och Liverpool. Det är en tuff uppgift för Middlesbrough, men inte nödvändigtvis lättare för Everton.

Everton jagar så klart även de en cupframgång. Deras senaste silver är FA-cupen 1995, det vill säga för 20 år sedan. Det är naturligtvis alltför lång tid för en av Englands klassiska storklubbar. Nu har de en bättre chans än de haft på väldigt länge. De befinner sig i kvartsfinal, med ett beskedligt återstående deltagarfält, och samtidigt med en stark spelartrupp och ett lag i toppform. En hel del talar för att det här är Evertons säsong.

Middlesbrough kommer dock göra sitt bästa för att sätta stopp för det. Och de blev säkert uppmuntrade av Bournemouths bravader mot just Everton i helgen, och Middlesbrough anser nog helt säkert att de kan matcha Bournemouth i skicklighet. Samtidigt som det poängtappet fortfarande kan skvalpa runt i Evertonspelarnas huvuden.

Jag ser fram emot en elektrisk cupmatch på Riverside ikväll.

Peter Hyllman