Om ett lag i botten av tabellen hade hamnat i tvåmålsunderläge på bortaplan mot ligaledarna, och sedan pressat tillbaka dem under sista halvtimmen, reducerat och faktiskt legat på för en kvittering så hade man talat om en slags positiv förlust för bottenlaget. De vek i alla fall inte ner sig.
Men det blir lite märkligt när bottenlaget i fråga är Chelsea, och ligaledarna är Leicester.
Det mystificeras mycket i allt prat om olika managers och deras jobb. Det pratas om taktiska uppställningar och varianter på dessa, äkta och falska nior, inverterade yttermittfältare, hinter- unter und gegenpressen och bokstavligen talat fan och hans moster.
Men tänk om det egentligen bara är så enkelt att den stora grejen för en manager framför allt handlar om att hålla spelarna glada och lyckliga, nöjda, se till att de trivs och har roligt på planen. Claudio Ranieri är ett bra argument för det synsättet.
Leicester fortsatte med sin optimistiska fotboll även när de ledde med 2-1 i slutet av matchen. Åtminstone halva den sociala mediavärlden ojade sig om att de behövde vara mer försiktiga. Men kanske ligger en stor del av förklaringen till Leicesters succé just i att de skiter i sådana konventioner.
Chelseas spelare ser definitivt inte glada och lyckliga ut på planen. Man Utds spelare visar ingen glädje. Ingen av dessa spelare ser ut att ha roligt på planen. Liverpools spelare verkar börja ha det lite roligare. Arsenals och Man Citys spelare är de bland storklubbarna som verkar vara gladast för tillfället.
Leicesters spelare skuttar runt på planen. Alla tror på sig själva och, framför allt, alla tror på varandra.
Riyad Mahrez kan knappast göra något fel, allt han gör blir till guld. Backarna är livrädda för honom, han har precis den oförutsägbarhet som exempelvis Memphis Depay saknar och som ger honom det extra utrymmet. Jamie Vardy är iskall. Marc Albrighton är ett ständigt hot med löpningar och svepande passningar.
N’Golo Kanté är säsongens absolut fynd. Den lille kanonkulan bryter boll precis hela tiden och fördelar den vidare uppåt med fullständig självklarhet. Bredvid honom gör Danny Drinkwater ett jättejobb. Vem hade på förhand tänkt sig att Gökhan Inler skulle vara totalbänkad under säsongen?!
Kvaliteten saknas kanske i backlinjen, även om Christian Fuchs går från klarhet till klarhet. Men det som saknas i ren skicklighet kompenseras med hårt jobb och en fullständig ovilja att lägga ens ett lillfinger emellan. Ikväll gjorde de en Diego Costa på Diego Costa.
På andra sidan planen stod Chelsea.
Matchen stod väl egentligen till stor del och vägde, utan några klara chanser åt något håll, under hela den första halvtimmen. Därefter uppstod en märklig situation där Eden Hazard fick några lättare tacklingar av Jamie Vardy, och omedelbart började leta efter en väg bort från planen.
José Mourinho såg ut att vara precis lika skeptisk som jag kände mig när jag såg situationen. Han fick Hazard att försöka vara kvar på planen men det var ett försök som bara varade i någon sekund och inte ens såg ut att kunna beskrivas som halvhjärtat.
Eden Hazard flydde fältet. Inga Chelseaspelare stod heller upp för honom och markerade mot motståndet. Varför ska de ta strid för någon som vägrar att själv ta strid? Bara någon minut efter den här situationen tar Leicester ledningen med 1-0. Svårt att säga att det ena inte leder till det andra.
Leicester var fyllda av spelglädje. Chelsea var tomma på självförtroende och kampmoral. Leicester leder Premier League. Chelsea befinner sig en poäng ovanför nedflyttningsstrecket. Upp- och nedvända världen; trots bättre spelare, mycket mer pengar, världens kanske taktiskt mest drivne manager.
Men inget lag spelar med större glädje än Leicester hittills den här säsongen. Man börjar nästan ana att det kanske hänger ihop.