När José Mourinho skrev på ett nytt fyraårsavtal med Chelsea strax innan den här säsongen började så valde många att se det som en tydlig markering att Mourinho inte längre var en kringresande managerkonsult utan att han etablerat sig och slagit sig till ro i Chelsea för en lång tid framåt. Mindre än ett halvår senare river alltså Chelsea och Mourinho bokstavligt detta kontrakt i små bitar.
Att Mourinho skulle få sparken från Chelsea har under en längre tid den här hösten känns som en ofrånkomlig åtgärd. Inte för att Chelsea och Roman Abramovich saknar all form av tålamod, tvärtom har de visat upp ett stort mått av tålamod i det här fallet. Men det har blivit allt tydligare Mourinho själv var en så stor del av problemet att Chelsea aldrig skulle kunna hitta en väg ut ur situationen utan att byta ut honom.
Det innebär inte att felet var Mourinhos enbart, många frågor kan ställas kring spelarnas insatser hittills den här säsongen. Precis allt från spelarnas eget uppträdande, till Mourinhos egna uttalanden i vilka han till och från hängde ut spelarna på tämligen brutala sätt, och hans ofta ganska spretiga försök att med halvhjärtade taktiska experiment få sina spelare att vakna till, sammantaget har allt detta visat att Mourinho inte längre hade med sig omklädningsrummet.
Man kan så klart tala om det klassiska tredjesäsongssyndromet när det kommer till José Mourinho. Men ingen förutsåg nog att det skulle bli riktigt så här illa så snabbt. Det tog honom 118 ligamatcher att förlora nio ligamatcher under hans första tid i Chelsea. Den här säsongen har han hittills förlorat nio av 16 ligamatcher. Och för varje ny förlust så kändes det mer och mer väntat, och mer och mer oundvikligt.
José Mourinho är en manager som anställs för att han mer eller mindre garanterar att hans lag vinner. Den garantin har varit möjlig att leva upp till då han inte skyr några egentliga medel för att vinna. I en tid där det börjat pratas alltmer om filosofier och spelidéer så har Mourinhos filosofi aldrig varit någon annan än att vinna. Det finns styrkor i ett sådant förhållningssätt, svagheten är att när laget då inte vinner så finns inte längre någon substans kvar. När inte Chelsea längre vinner fotbollsmatcher så finns inte längre någon anledning att ha kvar Mourinho som manager.
Mourinhos managerstil är väldigt väl lämpad i medgång. I motgång har han dock sällan blivit prövad, men de få gånger han hamnat i en sådan situation så har det inte slutat lyckligt. Det är en managerstil vars arrogans ingjuter lugn, säkerhet och självförtroende när ett lag spelar bra, men som fostrar gnällighet och negativism när det går emot. Kanske fanns där en slags bakvänd självinsikt i benämningen av Arsene Wenger som en specialist i misslyckande.
Det kommer att diskuteras huruvida José Mourinho faktiskt fick sparken. Det uttalande som Chelsea gick ut med till media var väldigt storsint, och det faktum att kontraktet faktiskt verkar ha rivits upp, och Mourinho blir bara betald för den här säsongen ut, tyder på att den där gången snarare är så att Mourinho själv har valt att ge upp. Att han själv har kommit fram till slutsatsen att det inte längre än någon mening för honom att fortsätta.
José Mourinho är helt säkert fortfarande väldigt uppskattad av Chelseas klubbledning, precis som uttalandet gör gällande, och han är garanterat enormt uppskattad av Chelseas fans. Men det verkar knappast vara fallet med Chelseas spelartrupp, som han i sin senaste svada efter förlusten mot Leicester menade hade förrått honom, och som hade alldeles för höga uppfattningar om sig själva utan att faktiskt vilja göra jobbet.
”They have to look at to Sunderland and Watford and say ‘hey, we are at the same level, I am not the superstar, I am not the player of the season [Eden Hazard], I am not the world champion [Cesc Fabregas], I am not the Premier League champion. At this moment, I am at your level’. Last season I did phenomenal work and brought them to a level that is not their level.” Hårda ord, i någon mening säkert sanna ord, men inte ord som lägger grunden för ett fortsatt samarbete.
Men Mourinho har aldrig varit den långsiktiga strategen. Han har varit den kortsiktiga problemlösaren och titelgaranten. Det har inte bara märkts på hans ofta konfliktorienterade ledarstil utan även i hans förhållande till det egna lagets utveckling. Unga supertalanger som Romelu Lukaku och Kevin De Bruyne skeppas iväg till andra klubbar bara för att något år senare komma tillbaka som en förstärkning hos Chelseas konkurrenter.
Hur mycket långsiktighet fanns i Chelseas förberedelser inför den här säsongen? En illa planerad försäsong kombinerades med att Chelsea inte alls utnyttjade sin position som regerande engelska ligamästare. Där konkurrenterna förstärkte och rustade nytt så stod Chelsea mer eller mindre helt stilla, förnyade sig inte och förstärkte inte laget. Trots att där fanns uppenbara brister att åtgärda.
Vem som ersätter José Mourinho kanske inte heller det blir någon långsiktig lösning. Det pratas mest just nu om Guus Hiddink, och det vore kanske inte helt långsökt. Hiddink har kommit in och gjort ett jobb under en halv säsong i Chelsea en gång tidigare och gjort det riktigt bra. Han tog då ett Luis Felipe Scolari-sänkt Chelsea och förde dem till en FA-cuptitel och en norsk domare från en andra raka Champions League-final.
Vad som händer därefter, det vill säga inför nästa säsong, är mer öppet för ett långsiktigt tänkande. De flesta verkar vara överens om att Diego Simeone är den absolut mest troliga kandidaten, en tränare som har åstadkommit med Atlético Madrid i La Liga ganska precis vad José Mourinho åstadkom med Chelsea under sin första tid i Premier League. Ung, äregirig och än så länge mycket framgångsrik på nivån strax under de stora drakarna. Samma tänk som med Andre Villas-Boas fast taktiskt mer anpassad till Premier League.
Annars ser det ju också ut att kunna bli ett rejält slagsmål om Pep Guardiolas tjänster efter den här säsongen. Indikationerna från Tyskland är tydliga att Guardiola inte blir kvar i Bayern efter säsongen. Man City har länge framhållits som hans mest troliga destination i England, även Man Utd har av lätt insedda skäl nämnts. Men Chelsea och Roman Abramovich har länge jagat och flirtat med Pep Guardiola.
Och givet att Pep Guardiola själv verkar vara av synsättet att tre-fyra år är mer än nog att stanna i en och samma klubb, så kanske inte Chelseas historik med kortsiktighet behöver vara något problem i det avseendet. Förutsättningarna finns trots allt där, ett a-lag med väldigt skickliga spelare, massor av pengar att ytterligare förstärka, samt en ungdomsakademi med en stor pool av väldigt lovande unga spelare.
A match made in heaven. Även om det förmodligen mer än någon annan skulle få José Mourinho att gnissla tänder i ren frustration.