Bolton Wanderers. Längst ned i botten av The Championship. Tre vinster på 28 ligamatcher, fem poäng upp till nedflyttningsstrecket. På språngmarsch ned i League One. Skuldsatta till en summa om £173m, en hiskelig summa för vilken som helst klubb, än hellre i The Championship. Sedan flera veckor tillbaka har man inte kunnat betala vare sig spelare eller anställda några löner, klubben befinner sig under ett ständigt hot om tvångsförvaltning.
Bolton utgör den engelska fotbollens just nu kanske mest talande exempel för den så kallade Premier League-drömmen. Flera klubbar har tagit stora ekonomiska risker för att ta sig upp i Premier League. Andra klubbar såsom Bolton drog på sig stora ekonomiska kostnader för att hålla sig kvar i Premier League.
För tio år sedan såg allt så annorlunda ut. Bolton slutade bland Premier Leagues åtta bästa lag fyra säsonger i rad. Flera av fotbollens världsnamn skrev på för Bolton. Youri Djorkaeff och Vincent Candela, världsmästare med Frankrike. Den japanske ikonen Hidetoshi Nakata. Fernando Hierro och Ivan Campo med bakgrund i Real Madrid. Nicolas Anelka, Jay-Jay Okocha och Jared Borgetti var andra av tidens stora namn i klubben.
Från det att Bolton gick upp i Premier League från och med säsongen 2001-02 till dess att de elva år senare, 2011-12, åkte ur Premier League igen, så var de vid sidan av de så kallade fyra stora klubbarna, den klubb som presterade de jämnaste resultaten och tabellplaceringarna. Sam Allardyce blev ett namn inom engelsk fotboll med sitt sätt att kombinera brittiskt fysisk fotboll med individuell stjärnglans.
Var och hur gick det fel är ett ständigt diskussionsämne runt Macron Stadium och Bolton Wanderers.
De flesta verkar överens om att problemen slog rot under Boltons strålande och storstilade tid i Premier League. Med ambitionen att hålla sig kvar i Premier League och fortsatt jaga på tabellens övre halva drog klubben på sig kostnader som dess intäkter inte förmådde täcka. Lagets importerade stjärnor tjänade med Boltons mått mätt enorma löner. Klubbens underskott omvandlades till lån av Boltons ägare Eddie Davies.
Davies drev klubben utan någon egentlig insyn från någon annan. Få om någon visste alltså om hur illa ekonomiskt ställt det egentligen var med klubben. Det är inte heller helt långsökt att tänka sig att klubbens framgångar, och de spektakulära spelarköpen, distraherade många från att alls ställa besvärliga frågor, och de som eventuellt ändå gjorde det tystades ned som gnällspikar av en entusiastisk majoritet. Bröd och skådespel.
Bolton åkte ur Premier League säsongen 2011-12. En redan ansträngd ekonomi knäcktes under sin egen tyngd när intäkterna sjönk som en sten efter några säsonger i The Championship. De årliga förlusterna har varit så höga som £50m bara under en enda säsong. Mattan rycktes slutligen undan under klubbens fötter när Eddie Davies lät meddela att han inte längre hade för avsikt att med egna medel täcka klubbens underskott.
Ilskan är stor i samhället och bland supportrarna. Publiken har i stor utsträckning uttryckt sin frustration genom att strunta i att gå på lagets hemmamatcher. När Bolton spelade sin omspelsmatch mot Eastleigh i förra omgången av FA-cupen kom bara drygt 8,000 åskådare. Kanske är det också så att fansen inte har lust att skicka in mer pengar i ett Bolton under nuvarande ägare och ledarskap.
Motgångarna verkar ändå ha samlat supportrarna. Snart 10,000 supportrar har skrivit upp sig medlemmar i Boltons Supporters’ Trust. Under ledning av klubbens ikoniske spelare John McGinlay vill supportrarna genom stiftelsen få inflytande över vilka som köper klubben från Eddie Davies, samt garantera en ökad transparens och ett större finansiellt ansvarstagande. Förhoppningen är att undvika att klubben sätts under tvångsförvaltning, vilket skulle mer eller mindre garantera nedflyttning.
FA-cupen brukar vara ett välkommet uppehåll från vardagens besvär för klubbar med problem. Inte för att det märktes på Bolton i tredje omgången där de var otäckt nära att åka ur mot icke-ligalaget Eastleigh, lägst rankat av alla återstående lag. Det krävdes omspel på hemmaplan för att ta sig vidare och väl i omspelet tog Eastleigh ledningen innan Bolton vände och lyckades avgöra med ett mål i slutminuterna.
Därmed tog sig Bolton trots allt till fjärde omgången. Väl där möter de en annan klubb i The Championship med en likartad historik av Premier League-relaterade finansiella bekymmer, och med samma besvärliga relation mellan fansen och klubbens nuvarande ägare. Om inte matchen i sig ger upphov till samtal så kan Boltons och Leeds fans helt säkert kunna fördriva tiden med att diskutera vilka som egentligen är fjättrade vid den sämsta ägaren.
Bolton och Leeds. Två klubbar som under olika tidsperioder lät sig förföras av stjärnglittret i Premier League, dess bröd och dess skådespel. En slags hybris som de fortfarande, flera år i efterhand, måste betala för. Leeds befinner sig betydligt längre längs den resan, och kanske kan Bolton dra lärdom av Leeds resa, både vad gäller vad som krävs och vad de absolut till varje pris måste försöka undvika.
Både Leeds och Bolton har tvingats lära sig den hårda vägen att ingen klubb i längden kan trotsa fotbollens stjärnfysik.