För en vecka sedan var Man City en klubb som en bra bit in på säsongen fortfarande jagade fyra titlar, något som endast ett fåtal klubbar i den engelska fotbollshistorien kan sägas ha gjort. Bara några dagar därefter har man kastat bort en möjlig titel utan att ens ge sig själva chansen. Och om ytterligare några dagar riskerar ytterligare två titlar vara slängda på historiens skräphög.
Säsongen 2007-08 ledde Arsenal vid samma tidpunkt Premier League med fem poäng. De begav sig då till Old Trafford för ett rivalmöte i FA-cupens femte omgång, ställde upp med ett reservbetonat lag, fick smisk med 0-4 och skulle inte återhämta sig under säsongen. Arsenal vann bara en av de kommande åtta ligamatcherna, och åkte under samma period ur Champions League.
Man Citys säsong riskerar disintegrera på ett motsvarande sätt. Visst kan man ta sig förbi Dynamo Kiev ändå, ett på pappret betydligt svagare lag, men det finns få klubbar i en eventuell kvartsfinal där Man City kan klara sig undan utan att vara på toppen av sin förmåga, fysiskt såväl som mentalt. Och hur mentalt med i matchen kan Man City vara efter att på kort tid ha sett FA-cupen försvinna, ligachanserna kraftigt reducerade och en eventuellt förlorad Ligacupfinal?
Att göra den jämförelsen med Arsenal för åtta år sedan hade kanske känts överdrivet om Man City såg starka och stabila ut. Istället är det ett lag som har förlorat allt momentum. Man City har förlorat tre matcher i rad, varav två så kallade seriefinaler på hemmaplan, och därefter alltså dragit ned brallorna på sig själva på Stamford Bridge, böjt sig framåt och ömkligt vädjat till Chelsea: ”Gently, please!”
En lika vanlig som naturlig teori med Man City är att det är nyheten att Manuel Pellegrini ersätts av Pep Guardiola till nästa säsong som har lett fram till de här resultaten. Det må finnas ett korn av sanning i detta, samtidigt har Man Citys hela säsong varit präglad av den typ av insatser vi sett de senaste veckorna. Det är alltså inte något nytt eller något unikt. Vi får gå tillbaka till oktober för en period där Man City vann två ligamatcher i rad.
Champions League var anledningen att Man City för snart tre år sedan anställde Manuel Pellegrini. Det börjar bli en alltmer uppenbar slutsats att det bara kommer vara Champions League som Pellegrini bryr sig om under resten av den här säsongen, sedan han fått vetskapen att han inte har någon framtid i klubben. Han vet så klart att det är bara med en riktigt framgångsrik i Champions League som han har skapat något slags arv, eller ”legacy”, under sin tid i Man City.
Men vad innebär då det? Räcker det med en kvartsfinal för Man City? Visst, det är längre än vad man någonsin har tagit sig tidigare, men känns ändå på något sätt futtigt, knappast något man kan skryta med. Det är till semifinalspelet man allra minst måste ta sig för att verkligen kunna hävda att man slagit sig in bland den europeiska eliten, och särskilja sig från andra klubbar som från och till gästar kvartsfinalstadiet – såsom Zenit, Benfica, Wolfsburg, Roma med flera.
Var det smart att göra som man gjorde mot Chelsea? Nödvändigt var det knappast. Det var Man Citys andra match på drygt två veckor. Bortamatchen mot Dynamo Kiev spelas tre dagar senare, knappast någon ovanlig tidsperiod mellan två matcher. Det kan kännas långt till Kiev så klart, men flygresan är i själva verket bara en timme längre än mellan Barcelona och London, för att göra en parallell till andra klubbar som spelade i veckan.
Skadeläget i Man City är knappast idealt. På skadelistan befinner sig Kevin De Bruyne, Wilfried Bony, Fabian Delph, Samir Nasri, Jesus Navas, Bacary Sagna, Samir Nasri och Eliaquim Mangala. Av dem är det bara De Bruyne som normalt sett ingår i Man Citys bästa startelva. Man City hade självklart, även på kort sikt, kunnat använda sina lovande ungdomar för att bättre balansera sina chanser i båda matcherna. Det var inte nödvändigt att spela alla ungdomar i en och ingen i den andra. Bayern München visade på en annan möjlighet igår kväll, inte mot Dynamo Kiev utan borta mot Juventus.
På längre sikt måste man ställa fundamentalt allvarliga frågor kring hur Man City har planerat och prioriterat med sin spelartrupp. Med så talangfulla ungdomar hade det kanske varit klokare att slussa in dem mer systematiskt in i a-lagstruppen och ge dem mer regelbunden speltid. Det hade gjort dem bättre förberedda att hantera en match på Stamford Bridge, eller i Kiev, liksom det helt säkert hade minskat slitaget och skadorna på Man Citys seniora spelare.
Var det en nyttig upplevelse för de unga spelarna? Nja, omfattande erfarenhet och sunt förnuft säger att vad som är nyttigt för unga spelare förvisso är att få chansen, men då att få chansen att spela tillsammans med erfarna och rutinerade spelare, och lära av dem. Även i det avseendet hade det alltså varit bättre med mer balans mellan matcherna. Hur som helst ökar knappast värdet av matchen för ungdomarna när deras manager går ut inför matchen och säger att det inte ens är att betrakta som någon riktig match. Istället för att hjälpa sina unga spelare, slängde man dem till lejonen.
Jag hade haft något mer förståelse för Man Citys planering och prioritering om kvällens match mot Dynamo Kiev var en måste vinna-match för att ta sig vidare i Champions League. Men så är det inte. Det räcker alldeles utmärkt med oavgjort, eller till och med en uddamålsförlust är helt acceptabelt, allra helst om man också lyckas göra ett mål. Det kommer Man City självklart klara av. Och det hade man klarat av även om man ställt upp med ett väldigt starkt lag på Stamford Bridge.
Snarare har chanserna ikväll försämrats. Genom att ha förlängt sin förlustsvit. Genom att ha förnedrat sig själva på Stamford Bridge. Och genom att tvärtom ha ökat pressen på laget inför matchen mot Dynamo Kiev. Om man slänger iväg FA-cupen för att få ett bra resultat med sig från Kiev, utan att faktiskt få med sig ett bra resultat från Kiev, så har man onekligen satt på sig själva en rejäl dumstrut och öppnat upp sig för massiv och välförtjänt kritik.
Å andra sidan har Manuel Pellegrini bara några få månader kvar i klubben.