Pot-committed för alla som inte är pokerspelare är ett uttryck som används när någon har investerat så pass stor del av sina resurser att om det går fel eller om de väljer att hoppa av innan slutstationen så har de satt sig i en väldigt dålig position jämfört med var de var innan investeringen.
Manchester United och Arsenal har sina arenor nyligen byggda eller utökade, Liverpool och Manchester City är mitt i pågående utökning av sina arenor, West Ham, om än på något unikt sätt, har flyttat för att få ökad kapacitet. Tottenham som förlorade kampen mot West Ham har gått tillbaka till ritbordet. I Chelsea pratas det om upprustning av Stamford Bridge och nu när Everton fått nu ägare så började media direkt sia om en facelift av Goodison Park eller en flytt till en ny och större arena.
Trenden är tydlig för lag som i princip är säkra på att spela Premier League fotboll år ut och år in. Men arenabyggen, nya som upprustningar är kostsamma projekt och i balansräkningen för dem tar det tid att få tillbaka sina pengar för investeringen. Och det är en ekonomisk princip att desto längre en investering sträcker sig desto större osäkerhet finns att projektet inte bär frukt.
Vadå? Kan man undra. I England finns det en djup och stor tradition av att titta på fotboll. Vilket är sant. I England är det i större utsträckning en folkhemstradition att på lördagar går man och hejar på sitt lokala fotbollslag. I större utsträckning än i andra länder. So far so good alltså.
Men farorna lurar ändå i vassen. Biljettpriser stiger och protester för ökade kostnader för fansen gör sig påminda mer och mer, senast med Liverpool och allt vad det förde med sig. Det finns en smärtgräns även i England och att sänka biljettpriser är något klubbar ogärna vill göra, annat än om de är tvingade till det.
En ytterligare aspekt på det hela är ju de nya enorma TV-avtalen som tecknats. Dessa miljarder är något som TV-bolag ogärna lämnar till slump. Minutiösa förberedelser inför varje match görs. Stora fotbollsprofiler ger sina analyser före, under och efter match. Intervjuer blir tillgängliga direkt efter match för den som väljer TV:n framför stadion. Dessutom på plussidan har du en bra ”plats” för att se matchen, tack vare repriser får du se ditt lag göra mål sju-åtta gånger istället för en gång. Med härliga vinklar och i slowmotion för extra njutning.
Det satsas helt enkelt väldigt stora resurser från TV-bolag för att ge en maximal upplevelse vid varje given match. Och tyvärr i många aspekter idag, bättre än vad som ges på plats. Desstom billigare än vad biljetter kostar. Tack vare teknikens under och utveckling så är trenden snarare att upplevelsen kommer blir bättre och bättre via TV, och alltså öka incitament för att stanna hemma snarare än att gå till arenan.
Risken finns så klart att i framtiden kommer vi se halvfulla arenor, om ens det förutom vid högprofilmatcher. Det syns på många ställen nere på kontinenten redan och att ha investerat i en arena som i slutändan kommer kräva större underhållskostnader än idag kan visa sig vara ett väldigt dåligt beslut i slutändan. Viss resistans kommer att finnas genom att sänka biljettpriserna men det hjälper inte mot stigande fasta kostnader. Som det verkar nu så har klubbarna rätt enhälligt kommit överens om att tradition står sig starkare än teknik.
Min nästa fråga blir då: Hur länge?
Av: Gliidarn
:::
Håller TV-tekniken på att ta över matchdagstraditionen?
Det är grundfrågan som Gliidarn ställer sig. Och är det i så fall bra business och god strategi att som de engelska klubbarna nu gör och länge har gjort att investera ned sig så hårt i nya arenor, i större arenor och i mer moderna arenor?
I bakvattnet till hela frågeställningen skvalpar förändringen av det klassiska supporterskapet till vad som bara kan beskrivas som konsumerism. Att vi som supportrar nu för tiden konsumerar fotboll, och fotbollen har blivit en produkt i en ständigt växande upplevelseekonomi.
Produktens värde består därför i hur vi som supportrar eller konsumenter, oviktigt vilket egentligen, upplever den. Om fotbollsupplevelsen blir större i TV-soffan så är där vi konsumerar den – take away football.
Men det där är inte bara ett tråkigt perspektiv. För kommer arenaupplevelsen därmed dö ut? Nja, majoriteten av oss följer under majoriteten av vår tid fotbollen från TV-soffan och vi är nog alla överens om att läktarskådespelet är en stor och omistlig del av upplevelsen.
För många av oss var det nog ljudet, sången och känslorna som förmedlades från läktarna som fick oss att fastna för den engelska fotbollen framför TV-rutan – snarare än vad som faktiskt hände på planen.
Vad är det för upplevelse att på TV se en fotbollsmatch spelas framför tomma läktare? Det är skittrist, även om fotbollen på planen håller världsklass. De visuella intrycken och ljudkulissen är en del av den story som varje fotbollsmatch suger in oss i.
Att vårda den här produktupplevelsen ligger både i Premier Leagues och i klubbarnas absoluta egenintresse. Halvtomma läktare är av den anledningen inte något särskilt sannolikt scenario. Istället är det något som talar för en stegvis återgång till gamla tiders läktarkultur – även om det kan framstå som osannolikt just nu.
TV-tekniken förhöjer definitivt konsumentupplevelsen från TV-soffan, och det kan helt säkert locka en hel del fotbollskonsumenter att parkera sig där istället för på arenan. Men om dessa lämnar de engelska arenorna finns helt plötsligt plats igen för supportrarna.
I så fall har TV-tekniken förhöjt matchdagstraditionen.
/Peter