Det är ändå något speciellt med att vända och vinna matcher på tilläggstid mot just tyska lag. Om det är något med den irriterande självsäkerheten i överläge som förbyts i glasartad panik i ögonen. Hur som helst något av en stolt engelsk tradition.
Dortmund är ett alldeles strålande fotbollslag. Det måste man konstatera efter att ha följt matchen på Anfield. Men att vara ett strålande fotbollslag räcker inte alltid till.
Dortmund inledde matchen med en frenetisk energi och Liverpool blev fullständigt tagna på sängen. Jürgen Klopp sa efter matchen att han hade en plan för matchen men den planen fick han slänga på sophögen efter tio minuter. Då hade Dortmund gjort två mål.
Men Dortmund skulle inte orka eller vilja behålla den energin. Liverpool kom in i matchen igen, borde förmodligen gjort något eller några mål redan innan halvtid. Målet kom direkt efter halvtid istället. Liverpool var inne i matchen, sedan ute ur den igen.
Men man skulle leta sig in i den igen. Känslan fanns hela tiden där, till och med vid 1-3, att det skulle kunna vara möjligt.
Historien kommer säkert återberätta i allt mer episka beskrivningar exakt vilka ord Jürgen Klopp använde sig av i omklädningsrummet i halvtid för att få vändningen tillstånd. Att skapa ett ögonblick som spelarnas barn och barnbarn, som alla de som var på plats på Anfield, skulle kunna tala länge om.
En sak är säker. Det existerar inte det listiga bonussystem i den här världen som hade kunnat motivera spelarna i Liverpool att genomföra den dramatiska vändning de nu gjorde.
Joe Allen var på samma gång Liverpools problem och frälsning.
Han var bristen i Jürgen Klopps matchplan. Klopp som pratat om mod inför matchen levde onekligen som han lärde med att använda James Milner i neddragen position och gå all-out offensivt med Roberto Firmino, Philippe Coutinho, Adam Lallana och Divock Origi.
Klopps beslut ska inte kritiseras i onödan, det är lätt att vara efterklok. Jag gillade själv modet. Men på det viset fick inte Joe Allen plats på planen. Och Liverpool blev planlösa på centralt mittfält, utan någon spelare som kunde hålla tag i bollen och diktera vare sig spelbild eller matchtempo.
Med Joe Allen på planen från och med den 62:a minuten, strax efter Dortmunds till synes avgörande 1-3-mål, vände matchen. Inte enbart på grund av honom men omöjligt utan honom, även om rubrikerna helt säkert tillfaller andra spelare.
Han måste ha spelat till sig en ordinarie plats på det mittfältet nu.
Det är lätt att ställa sig frågan om en sådan här vändning hade varit möjlig med Brendan Rodgers som manager. Den är något orättvis kan tyckas. Under en fantastisk 2013-14-säsong hade det kanske gått. Men Liverpool därefter var alltför präglat av grubbel och tvivel.
Med Jürgen Klopp har grubblet och tvivlet ersatts av självförtroende och entusiasm. Det är inte på något sätt felfritt men måste heller inte vara det. Ett fel går alltid att åtgärda.
Kontrasten mellan Klopp och Thomas Tuchel var fascinerande. Inledningsvis under Dortmunds inledning såg han ut att inte bara försöka efterlikna utan överträffa Jürgen Klopp vid sidlinjen, målfirandena var teatraliska på gränsen till tillgjorda. Intrycket blev nästan ett spel för galleriet.
Men hettan steg kanske Tuchel åt huvudet. Agerandet under andra halvlek var allt annat än lugnt och sansat. Grundfelet att göra ett byte precis i samband med en defensiv fast situation gav Liverpool den livsviktiga kvitteringen. Och därefter, istället för att mana till lugn, kom ett dubbelbyte till synes utan såväl mål som mening.
Jürgen Klopp stod betydligt lugnare vid sin sidlinje. Det var det gamla lejonet som visade den yngre hannen, sin tilltänkte efterträdare, hur en match på den här nivån ska genomföras.
Lugnt var det knappast i Liverpool. Efter 3-3 var huvudena i rejäl gungning hos spelarna och Dortmund kunde spela av tiden. Passningarna och anfallen blev stressade och rann ut i ingenting. Men till sist, ett ögonblick av klarsynthet och eftertanke. En frispark.
Istället för att mer eller mindre planlöst lyra in bollen i straffområdet spelade man sig fram till ett bättre läge. Inlägget kom mot bortre stolpen och där nickade den utskällde Dejan Lovren in sig i Liverpools europeiska historiebok för alltid.
Det blev en kväll på Anfield som kommer pratas om i samma andetag som Istanbul och Olympiakos.