England och Storbritannien har alltid haft ett problematiskt förhållande till Europa. På samma gång en del av Europa men också väldigt pigga på att hävda sin särart och självständighet. Det ska idag dras till sin absoluta spets när Storbritannien går till folkomröstning om att lämna eller stanna kvar i EU, ett av världshistoriens främsta fredsprojekt.
EU är självklart inte något perfekt politiskt projekt. Byråkratin är omfattande och det går att ställa sig kritiska till dess demokratiska processer. Ändå är de politiska och framför allt de ekonomiska fördelarna att delta så omfattande att ett medlemskap vore att betrakta som självklart. Men vi lever i en tid där isolationism och främlingsfientlighet får allt starkare fotfäste i alla länder.
Dagens val står mellan två alternativ: Brexit eller Remain! Den fotbollsfråga som ligger närmast till hands är möjligen hur ett brittiskt beslut att lämna EU skulle kunna påverka Premier League.
En logik bakom EU sedan gammalt var att länder som handlar med varandra ytterst sällan råkar i krig med varandra. Efter två världskrig var krig något alla ville göra slut på. Alltså är EU i första hand inriktat på handel. Grundtanken har varit att skapa en gemensam marknad, utan tullar, och med fri rörlighet av kapital, arbetskraft och produkter.
Rent konkret skulle detta betyda för de engelska klubbarna att spelare med EU-nationalitet, som hittills har kunnat flytta fritt till Premier League vilket varit en kraftig motor i ligans utveckling, måste uppfylla samma krav på arbetstillstånd som nu gäller för spelare utanför EU. Det handlar i nuläget om en bit över 100 spelare, och skulle naturligtvis påverka framtida spelarrekrytering.
Men är detta över huvud taget sannolikt? Spelare som redan befinner sig i England kommer självklart inte deporteras. Skulle Storbritannien rösta för utträde kommer också utträdets villkor vara föremål för förhandling under flertalet år. Och givet att över hälften av all brittisk export går till EU så kommer brittiska politiker inte vara intresserade av krav som begränsar denna.
I EU:s intresse ligger naturligtvis att främja den fria rörligheten för sina medborgare. Deras förhandlingsposition kommer alltså vara att fortsatt ha så fri rörlighet av arbetskraft mellan Storbritannien och övriga EU-länder som bara är möjligt. Vare sig från brittiskt eller europeiskt håll kommer det alltså finnas något större tryck på att göra sådan arbetskraftsimport svårare.
Ett område av spelarrekrytering som däremot skulle kunna påverkas negativt är rekrytering av spelare mellan 16-18 år, det vill säga ungdomsspelare. Dessa har i allt större utsträckning börjat fylla upp de stora klubbarnas akademier och ungdomslag. FIFA har en regel som begränsar sådana värvningar, samtidigt som EU:s regler har tillåtit dem. Är inte England med i EU kan de inte längre dra nytta av EU:s regelverk.
Det är förvisso inte något som alla ser som dåligt. En sådan förändring borde ge ett betydligt större utrymme för brittiska spelare i de brittiska akademierna, och således ännu bättre utvecklingsmöjligheter för unga brittiska spelare. Det är också det synsättet som motiverar varför exempelvis John Barnes hävdade att ett brittiskt utträde, fastän han var emot det, skulle kunna vara bra för fotbollsspelarna.
Men det finns självklart goda skäl varför Premier League självt, tillsammans med samtliga av den gångna säsongens Premier League-klubbar, har uttalat sig starkt för att Storbritannien skall bli kvar i EU. Det finns helt enkelt inga fördelar med något utträde, det kan endast uppstå problem. Samtidigt säger det kanske sig självt att de som på något sätt arbetar på en europeisk och global marknad inte är de varmaste anhängarna av att isolera sig från denna marknad.
Men detta är ju inte verkligheten för den stora majoriteten som idag skall bege sig till valurnorna. Deras verklighet är en annan, och dem går det så klart att i högre utsträckning nå med skrämselbaserad nationalretorik runt det ytterst grumliga argumentet att allas våra liv på något sätt skulle bli bättre bara vi slipper beblanda oss med alla ”dom andra”.
En typ av argumentation som på samma gång anspelar på människans lägsta gemensamma nämnare och har väldigt lätt att vinna gehör då den effektivt spelar på farhågor och fördomar. Vi i Sverige känner naturligtvis igen just den typen av argumentation väldigt väl.