Det var en vacker lördagskväll. Det var hemmapremiär för säsongen på Anfield och invigningen av ett nytt och större Anfield. Det var optimism i luften och från läktarna rullade sången med orden ”champions, champions, champions of England.” För 25 år sedan hade det inte varit något konstigt med det alls, men nu kom sången från bortafansen.
Tre-fyra månader senare och det är alltjämt svårt att förlika sig med känslan att Leicester är regerande engelska ligamästare. Men vi får en särskild påminnelse om detta just den här dagen när vi har glädjen att bevittna den förmodligen främsta konkreta konsekvensen av den så oväntade ligatiteln – Leicesters debut i Champions League.
Det var så klart en av förra säsongens mest fascinerande frågeställningar, hur skulle detta Leicester klara sig i Champions League? Tyvärr en fråga det blir svårt att få något svar på. För just som Leicester ska påbörja sin kampanj i Champions League så spelar de inte längre som mästare. De förlorade tre av 38 matcher förra säsongen. Hittills har man förlorat två av fyra matcher.
Det kan vara frestande att jämföra Leicester med Blackburn Rovers, som under mitten av 1990-talet vann sin första och sista Premier League-titel och säsongen därpå gjorde sin första och sista säsong i Champions League. I alla fall hittills. Blackburn var kanske mer av den tidens Man City än den tidens Leicester, men där finns ändå paralleller.
En klubb utanför de traditionella storklubbarna som vann en plötslig och oväntad ligatitel. Ett lag som säsongen därpå fick svårt att hantera såväl ökade förväntningar, motivation och disciplin. En klubb som saknade infrastrukturen att bygga vidare på sin framgång. Ett lag oerfaret av skillnaden i rytm och tempo i europeiskt cupspel som åkte ut redan i gruppspelet.
Likheterna med Leicester är många. Leicester är inte minst helt oerfaret av europeiskt cupspel och hur de förmår hantera den taktiska omställningen ska bli en av höstens mer spännande frågor. Detsamma gäller för individuella spelare. Jamie Vardy måste exempelvis vara en lika effektiv målskytt i europeiskt cupspel som i engelskt ligaspel – något Alan Shearer aldrig lyckades med.
Det är så mycket som är nytt för Leicester den här säsongen. De ökade kraven som följer på att vara regerande ligamästare. Att balansera europeiskt cupspel med engelskt ligaspel och kontinuerligt spela två matcher i veckan. Den belastning och de nya rutiner Leicester som klubb måste hantera som en följd av sin framgång. Rory Smith på New York Times ger en smått fantastisk redogörelse:
https://www.nytimes.com/2016/09/13/sports/soccer/leicester-city-champions-league-quirks.html
Det vore orealistiskt att tänka sig att detta inte påverkar känslan, rutinerna och vardagen runt Leicester. Samtidigt omgärdas inte Champions League för Leicester av riktigt samma förväntningar som är fallet med ligaspelet. Det är ingen som riktigt räknar med Leicester i Champions League, liksom det inte var någon som räknade med Leicester i ligan förra säsongen.
Champions League kan bli en ventil för Leicester den här säsongen. De har inte lyckats frammana samma otvingade glädje i spelet som de visade upp under i stort sett hela förra säsongen. Hur de än presterar i ligaspelet så kommer det bli sämre än förra säsongen. En sanning lika bister som ofrånkomlig. Vad de än presterar i Champions League kommer vara bättre än någonsin tidigare.
Leicester förra säsongen var som om gamla matinéfilmer hade kommit till liv inom fotbollen. En samling ihopskrapade misfits som mot besvärliga odds har ett äventyr framför sig. Fjolårssäsongen var ett äventyr för Leicester. Den här säsongen är Champions League det stora äventyret, inte oändligt som i dikten utan tvärtom i högsta grad ändligt.
Kanske är det som för Blackburn Rovers, något av en engångsföreteelse, a once in a lifetime opportunity.
Det både skapar viss press samtidigt som det befriar från annan press. Med vetskapen att det handlar om en isolerad säsong blir det lättare att släppa på hämningarna. Sista kvällen med gänget. Leicester har den avundsvärda positionen att på samma gång ha fått en på alla sätt överkomlig grupp samtidigt som ingen egentligen förväntar sig något av dem.
Det här är blott femte gången under Leicesters 132-åriga historia som klubben deltar i europeiskt cupspel. De har vunnit två matcher i Europa tidigare, för 55 år sedan mot nordirländska Glenavon. Jamie Vardy har aldrig förut spelat i Champions League. Samma sak kan sägas om Danny Drinkwater, Wes Morgan, Riyad Mahrez med många fler.
För flera av dem är det första chansen att spela i Champions League, men också deras sista chans. Om Leicester har haft svårt att samla sig hittills den här säsongen så borde inte detta vara något problem ikväll när de ställer upp sig på Jan Breydel-stadion och hör UEFA:s hymn som de hittills bara haft möjlighet att höra på TV:n.
Claudio Ranieri är däremot inte ovan vid Champions League. Hans uppgift blir alltså att bidra med erfarenheten, att lugna ned spelarna och hålla dem koncentrerade på deras taktiska uppgifter under ovana förhållanden, att hitta en taktisk lösning på mittfältet sedan N’golo Kanté lämnat klubben, och inte minst att ruska liv och glädje i spelarna igen inför deras europeiska äventyr.
Dilly-ding. Dilly-dong. Nu börjar äventyret för Leicester. Äran och ligatiteln var möjligen höjdpunkten men samtidigt bara början. Sommarens fester och omförhandlade löner var helt säkert höjdare även det. Men nu, under höstens och kanske vårens veckonätter, under flodljusen, efter hymnen, nu kommer skatteåterbäringen.
Underbart för Leicesters nära och kära så klart. Men också fantastiskt för oss mer neutrala. För visst kan vi morra om hur Champions League har blivit alltmer förutsägbart, alltmer av en transportsträcka under hösten, och att turneringen egentligen inte börjar på riktigt förrän i mars. Men Leicester får oss att glömma det, och ger Champions League en fräschör redan från start.
Inte heller Tottenham ska förglömmas i det sammanhanget. Tottenham som beger sig till självaste Wembley för sin första match mot Monaco. Champions League känns fräschare, nyare och mer svårförutsägbart än på mycket länge redan under hösten. Hade man kunnat säga detsamma om inte för Premier Leagues utveckling under senare år?
Förmodligen inte.